Från Wikisource, det fria biblioteket.
Motiv efter en tafla af Wenzel Tornøe
Sin symaskin hon trampar,
Hon märker ej det dagas
Hur lampans ljus i kammarn
Alt mer och mer försvagas.
Ej rast har henne unnats
De sista dygnen långa,
Och sinnet tröttna hunnit
Vid styng — de många, många.
Men färdig skall hon få den,
Den sista ljusblå drägten.
Och godt blir så att somna
I sena morgonväkten —
Och sedan få för vacker
Och dyrköpt silfverpänning
Af ymnig pingstdagsglädje,
Hon ock, en smula känning.
Det rör sig re'n på gatan
Och dagern in sig bryter
Alt mer, i gyllne strimmor
Den snart i kammarn flyter.
Ah, hur det dock kan suga
I ådror och i leder —
Om blott en stund hon finge
På bädd sig kasta neder?
Men färdig skall den blifva,
Den sista fina drägten,
Och sedan skall hon sofva
Så godt i morgonväkten.
Hon griper till, men händerna
Darra, och de slakna,
Och bröst och hufvud sjunka,
Och tunga tankar vakna.
Hvi vardt åt hennes ungdom
Blott hårda slitet gifvet?
Och äger hon som andra
Ej rätt till fröjd i lifvet?
Hvi skall ur varma blodet
Dess friska kraft försina?
Hvi skall för andras glädje
Ur hennes kind det tvina?
Hvi lät hon ej sig falla
För arm, som fräkt tog taget?
Hvi lät hon gråten strömma,
Som viste hjärteslaget?
Nog skulle hon i glittrande
Pärlglans bättre stråla
Än den, som snart sig väntar
I ljusblå drägt få pråla.
Och ögat stirrar, tils det
Ej mer sitt mål kan finna,
Tils tankarne, de mörka,
Förblekna och försvinna.
Mot väggens gyllne skimmer
Det bleka hufvut lutas,
Och matta ögonlocken
Tillsammans sakta slutas.
Mån unga sinnet åter
Af tankarne bestormas?
Ha de blott flyktat hädan
För att till drömmar formas?
Kanske de lätt ha ljusnat,
Alt medan hon fått somna,
Och äro nu som vänliga
Syner återkomna.
Det ljusblå klädningsstycket
Kanske det färdigt sitter
Om hennes egen midja
Bland grönt och solskensglitter;
Och hon om lifvet känner
Sig huldt och höfviskt tagen
Och ser den drömde vännen,
De kära anletsdragen;
Och goda, djupa ögon
Hon ser emot sig glimma,
Och alt hon ser omkring sig
I sol och jubel simma. —
Kanske, att intet — intet
I domnadt sinne rör sig,
Att blicken blott ser mattgrå,
Oändlig tomhet för sig.
Så lika godt — från sorger
I solig stund hon dignat,
Och grytt har helig morgon,
Om någonsin, välsignadt.
