Samlade sånger och visor/3/En res-tur

En Res-tur.

Klockan sju på morgonqvisten skall man vara ombord, så vida man vill komma med den ångbåt jag menar, till Norrköping, hvilken afgår från Stockholm. på denna besynnerliga tid. Man bör således, om man är en ordentlig karl, vara stadd i sina byxor sednast klockan sex och på väg till Riddarholmen klockan half sju. Mitt stadsbud, en sakförare med rödt vackert hår, har redan infunnit sig på bestämdt klockslag. Solen är i sin glans, ej en fläck synlig på himlens blåa tältduk.

Jag tog afsked af min värdinna, som hade en vårta på näsan, hvilken annars skulle ha varit alldeles för liten och oansenlig i förhållande till fruns solidare kroppsbyggnad. Jag lemnade hennes hotell förnöjd att snart ha den lyckan att bli genompustad af en sval och lifgifvande sjöluft, och företog min vandring till Riddarholmen.

På brända sulor
Med svett i pannan
Och käpp som dunkar
Mot gatans sten,
Till ångbåtshamnen
Vid Riddarholmen
Min skugga ilar
På snabba ben.

[ 118 ]

På bruna ryggen
Mitt stadsbud kankar
Min kappsäck nött utaf
Tidens mal.
Jag larfvar efter
I reskostymen
Med bockskinnsrock
Och cigarrfodral.

På rådstu-klockan
I hast jag tittar,
Och stolt att vara
Påpasslig karl,
Jag afsked nickar
Åt Gustaf Wasa
Och Norstedts söner
Och Birger Jarl.

I vagnar gunga
Familjer stolta
Med barn och blomma
Och allt sitt plock.
Och hjulen damma,
Och kusken gör sig
Ej samvet öfver
En borstad rock.

Tack, söta stadsbud!
Här ligger båten,
Som går till Bråvikens
Salta bad.

[ 119 ]

Ställ nu kappsäcken
I numro fyran,
I rappet hör jag
Det bär åstad!

På landgångsplankan
Jag om mig vänder
Och egnar staden
Min sista bock.
Nu har jag sjungit
Så jag kan tycka,
Att det för en gång
Kan vara nock.

Vår ångbåtskapten ser hygglig ut. Lagom fetlagd. Jag tycker ej om för mycket magra och knotiga sjökaptener. Det ligger någonting godmodigt och välvilligt i den runda skepparformen, då i den skarpa och beniga afspeglas någonting som är snarlikt: ”främmande från bord!” Jag känner minst åtta tusen sjökaptener personligen och jag har funnit få undantag från regeln.

Man tar nu afsked på vanligt och ovanligt sätt af vänner och bekanta; somliga rörda af verklig saknad och somliga synbart belåtna med skilsmessan.

”Vigtig är afskedets stund, är ett frågetecken i lifvet:
Döden kanske inom kort svarar derpå med en punkt.”

Vi lemna Riddarholmen med dess juridik och konungagrafvar, trycksvärta, riksgäldsfunderingar och pantlåneanstalter. Vädret är vackert och sommargrannt, alla ansigten [ 120 ]glada, utom kanske ett som ser fundersamt ut, säkerligen tillhörande en filosof eller något ditåt. Han har tagit sin plats vid relingen, sysselsatt med att fånga flugor, hvilka tyckas vara hemmastadda ombord och kanske påmönstrade. Han väger dem i sin hand och så släpper han dem. Kanske är han flugvägare. Annars kan han af Victor Hugo få veta, att ett tusen ett hundra trettiofyra flugor väga ett lod. Hans ifriga sysselsättning påminner mig om Kellgren:

”Låt lilla vinkelns åbo,
Låt idogsfulla spindeln
Ur hårdt tillsnörpta ändan
I evigt lika kretsar
De fina trådar draga,
Som fånga flugans fygt!”

Jag gick ned i min hytt för att göra mig hemmastadd och ta min nya boning i skärskådande. Nätt och komfortabelt! ganska bra! Rödrandiga möbler, spegel och vattenkarafin. Jag profvade den beqvämaste ställningen eller rättare sittningen, först i den ena och så i den andra soffan och fann båda sofforna förträffliga till och med att göra en menniska försoffad, om man begagnade dem under en längre resa. Jag slog mig ned vid det lilla bordet, der man både kan läsa och skrifva, i fall man är försedd med böcker och skrifanstalter.

Att skrifva då man reser, det förstås!
Det hör till pjesen och får alldrig glömmas;
Och bläck och papper kunna alltid fås
Och rödbandspennor som med skäl berömmas.

[ 121 ]

Jag alltid älskat pennor af en gås,
Stålpennor kunna ej af mig bedömmas:
Jag tål dem ej, så sannt som jag är döpt,
Ty ingen enda har jag ännu köpt.

Hvad jag skall klottra här uti min hytt,
Om notabene jag får bo allena!
Ty hyttkamrater har jag alltid skytt,
De höra knäfveln till och det gemena;
Helst jag ibland, som ej är något nytt,
För roskull älskar på pegasen skena.
Man vet ej för hvad folk man råkar fast:
Man kunde sjelf en visa bli i hast.

Och nu farväl, I alla Stockholmsvänner
Af båda könen! jag er säga vill,
Hur outsägligt lycklig jag mig känner
Att slippa trängas som en packad sill,
Att ingen oro i min lifhank bränner,
Att själn är nöjd — och det gör mycket till.
Farväl! jag lemnar mig i ödets händer:
Jag far som fogeln — dit han näbben vänder.

Hvart skall jag hän? Det må Gud fader veta:
Vet bromsen hvarför eller hvart han far?
Nej, gubevars! men ni vill ändå leta
Min res-plan ur mig, som jag sjelf ej har!
Jag vill blott ha motion, som för de feta
Skall vara ytterst helsosam och rar.
Der har ni skälet. Jag hör till de tvära:
Vi gå till annat; om jag får besvära.

[ 122 ] Frukost. Hvad mat och måltidstimmar äro för en välsignad sak ombord på en ångbåt, och för resten, på hvilken skuta som helst! Tiden skulle annars bli för lång, tålamodet för kort och magen topptunnor rasande. Omsorgen för det lekamliga välbefinnandet förkortar vägen och förströr simnet. En seg biffstek (möra äro gammalmodiga) till frukost, till exempel, kan ej expedieras under mindre tidrymd än en styf mils seglats och en portion sur mjölk, som är lång, kan man till en middag ej haspla i sig innan man finner sig ha tillryggalagt en oerhörd väglängd — och Gudskelof! nu ha vi ätit oss fram till Södertelje. Hetta och pepparkakor, kringlor och badgäster!

Här stiger ombord en passagerare, som är utrustad med ett fruktansvärdt och olycksaligt skägg. Hvad i Herrans namn skall han med denna afskyvärda hårpung i denna tropiska hetta!

”Beppo! lägg bort ditt skägg, så fort du kan,
Du måste raka dig Låt mig ej be dig!
Att du vill ha det! Icke fryser man,
Om man går utan skägg här i Venedig.”

Det var emedlertid en frodig och treflig karl med ett godt snakketöj och fina fasoner. Jag förlåter hans skägg för så framstående egenskaper. Han hade en reskamrat med sig, som var så mycket spädare och tycktes vara renons på sjelfva möjligheten att få något skägg. Med honom kände jag medömkan, den ledsammaste af alla känslor.

”Han var så smal och smärt, att han gått in
Igenom rundeln på en ring behändigt,
Och hvitt som mjölkens fradga var hans skinn”, —
Så ungefär var hans figur utvändigt.

[ 123 ]

”Spädt som ett hvetax var Hans hakas fjun,
Som korpens fjädrar dessa lockar mjuka,
Och ögats perla tindrade så brun” —
Som när man tittar 1 en sirapskruka.

Med fröjd lemnade vi Södertelje med dess tryckande luft och värme. Snart vädra vi Östersjöns svalkande flägtar. Der till höger har ni Bränninge bruk. I ett öppet fönster åt trädgården tycker jag mig se patron sjelf i rökmössa: lefve löjtnanten och öfverbefälhafvaren för ortens skarpskyttar! lefve alla skarpskyttar!

På Mörkön skall jag ha äran visa er Hörningsholms präktiga herresäte vid Himmerfjärden, midt emellan Södertelje och Trosa, som sylt emellan två pannkakor. Der bakades de första pepparkakorna i Sverige på konung Granmars tid af hans förträffliga husgumma, hvilka sedan i Södertelje bibehållit sin ryktbarhet. Der dog Christina Gyllenstjerna. Der trall Johan Banér som barn ur fönstret i tredje våningen och föll ned i trädgårdsmästarens förskinn. Der hade Erik Stenbock ett litet småtrefligt slädparti med fröken Malin Sture år 1572; men mamma gaf lilla fröken åka, så att hon aldrig glömde det, och hade i hela sin lifstid ärr eller förgätmigejer på de högborna knäna, sedan den tid hon i flera år måste krypa på alla fyra och be söta mor om förlåtelse.

”Sublima tobak! du förfriskning i
Matrosens släp och turkars lethargi,
I slang gudomlig, och förträfflig äfven
I pipa med en ambraspets, en däfven.

[ 124 ]

Som andra troll, du mången gammal knarr
I glansen af din toilett berusar;
Men verkliga beundrare du tjusar
I naken fägring. Gif mig en cigarr!

Jag tände på en sådan och njöt tillika af den sköna, uppfriskande lufttrakteringen från den öppna Bråviken.

Stick ut, stick ut! Den varma sunnan susar
I solens glans utöfver haf och skär.
Farväl, I krabbor! Jag hör hafvet brusar
Mot väldig köl som genom böljan skär.
Förgäfves ropar trasten uti skogen,
Jag heldre lyssna vill på hafsörns skri.
Jag dammet skyr och bromsarna och plogen:
Jag vill ha luft. Med Ægirs folk förtrogen,
Jag land och blommor gungar stolt förbi.

Jag gjorde mina reflexioner öfver ångbåtar och ångbåtskaptener. Man är ibland frestad att heldre önska sig vara ångbåt än ångbåtsbefälhafvare. Jag kände för flera år sedan en ångbåtskapten som var döf, och honom ansåg Jag lycklig, ty han hörde inga frågor och undslapp att svara.

Ångbåten pustar,
Röker och frustar,
Vindarna spela i tackel och tåg.
Vågorna kullra,
Skoflarna bullra,
Hugga i nacken hvar muckande våg.

[ 125 ]

Fins något värre
Än att som herre
Reda i ångbåt och kallas kapten?
Jemt skall han trafva,
Is får han hafva
Fullt af i magen och näsa med ben.

Lugn får han vara
Slängd att besvara
Tusende frågor och hålla god min;
Namngifva öar,
Fjärdar och sjöar,
Hålla lektion uti geografi'n;

Spå utaf skyar;
Herrgård och byar
Måste han känna med stor precision.
Allt skall han veta:
Korna som beta
Skall han ha namn på och känna patron.

Sökte jag friden,
Aldrig i tiden
Tog jag ett ångbåtskommando om hand.
Heldre jag vore
Knalle och fore
Vida med säcken kring öar och land.

Efter intagen middag se alla herrar åtminstone sömniga ut. Man sätter sig i sin hytt, man nickar öfver en bok, man gäspar, cigarren slocknar, man bränner hål på vesten och somnar.

[ 126 ]

"Vill du naturens lag till verklig sällhet veta,
Sof bra, min son! De sofvande bli feta.”

Norrköping: Sveriges Manchester, ett af drottning Christinas underhållsländer, som hade äran underhålla henne med underkjortlar och dylikt.

Der på en höjd presenterar sig på ett i alla afseenden vackert sätt ett af Drags Aktie-bolag uppfördt ståtligt hus, inrättadt med bostäder åt Bolagets arbetare. Omgifvet af prydliga blomstergårdar, frisk luft ”och glada barn och gröna lundar.” Det är ett vackert drag af Drags Bolag.

Besinnen det och hörer,
I andra fabrikörer,
Och skaffen hem och härd
Åt Hiten, och förskönen
Arbetarns lif, ty lönen
Arbetaren är värd!

Och följen Drags exempel,
Som rest sin äras tempel
Vid idoghetens flod!
Låt bättre tider stunda
Och resen sammalunda
Åt er en ärestod!

Nu först inser jag, att jag i dessa anteckningar inblandadt och spenderat alltför mycket poesi. Det kan vara mycket osäkert huruvida förläggaren är sinnad att betala så att det lönar sig att i den här värmen smida rim och meter. Att raspa på i långradiga prosameningar är ojem[ 127 ]förligt mycket lättare och äfven mycket svalare. Måhända är det rådligast att jag skrifver till förläggaren, innan jag reser vidare, för att inhemta hans mening och ruska litet på hans samvete.

Bästa Herr Bonnier!

Ni har visserligen anmodat mig, att under denna resa, som troligen kommer att räcka ännu några dagar, sammanfatta något som kunde vara tjenligt att införas i kalendern Svea. Jag har nu skrifvit en hel hop vackra saker, särdeles hvad poesin beträffar, som jag vid genomläsningen finner vara ganska utmärkt och passande för en kalender; men jag har ingen lust att fortsätta i denna förskräckliga hetta förr än jag kan vara förvissad att det lönar sig att, såsom hittills varit fallet, fylla den ena sidan efter den andra med nästan bara mästerstycken. Var god och låt mig veta genom telegram på Söderköping, på hvad sätt och till hvilket omfång ni tänker uppmuntra min talang och mitt svettdrifvande bemödande. Jag tänker annars, i fall vi ej skulle komma öfverens, ge fan er kalender och under resan söka få utbyta dessa poetiska alster mot några aktier i Göta Kanal, hvilket möjligen lönar sig bättre än att illustrera er kalender med mina snillefoster. Emottag emellertid min högaktning. — —

Sedan jag nedlagt brefvet i fartygets postlåda, kastade jag en blick öfver Norrköping, och befans den staden vacker både till byggnadsart och läge. Eldsvådor äro verldsbekanta mästare att bygga vackra städer. Staden är fyrkantig som en bomullshalsduk, har broar och sorlande vattenfall och en myckenhet af märkvärdigheter. Här byggs vår förste Monitor. Trehundra arbetare hålla ett [ 128 ]sjuhelvetes buller och bång för att knåpa ihop odjuret. Ingen med svaga nerver eller utan nerydroppar 1 fickan, vågar nalkas den kolossala verkstaden der

”Vaulundurs söner smida sitt jern.
Trälarne qvida” etc.

I förtroende vill jag nämna, att då man kommer om qvällen ena dagen till en sådan stad som Norrköping och reser tidigt den andra dagen, så hinner man ej se många herrligheter. Men man kan ändå ha en ganska angenäm qvällstund, om man som jag är nog lycklig att bli inbjuden till en präktig sexa 1 W6:s vackra och skuggrika trädgård i samqväm med glada och genialiska vänner. Heder och vördnad, min goda tullförvaltare!

”Minne! Saknans tröstarinna!”
”Ditt namn skall ock en stjerna få” . . .

Om morgonen satt jag tämligen tidigt i ett godt åkdon, för att bege mig till Söderköping, emedan den vägen, som är blott sex fjerdingsväg, gå inga ångbåtar. I en bokhandel köpte jag i förbifarten en annotationsbok, deruti jag antecknade min skjutspojkes namn samt gjorde några drag som skulle föreställa hans porträtt. Han var särdeles språksam och gaf mig under vägen förtroende af hvarjehanda småsaker om ställen och personer, som jag likväl ej anser mig vara skyldig att yppa för närvarande. En väldig patron mötte vi i vagn. ”Håll åt er litet bättre!” ropade han och såg nackhög ut. Han satt barhufvad för att svalka sig, och håret flög temmeligen okammadt. Oborstad såg han ut för öfrigt. Jag tänkte på Lord Luscomb i en af Bulwers romaner, och hoppas:

[ 129 ]

”Att ett sådant lurfvigt hjon
Ej må understå sig mera
Att bekantskap proponera
Med en finare person”

I sakta mak, och efter ha tagit i betraktande flere utsigter under vägen anlände vi till Söderköping, torra och solstekta på middagsqvisten.

Ändtligen kommo vi fram:
Ögonen fulla med damm.
Snart uppå torget jag stod
Vid Engströms bod.
Konsuln var kry och galant,
Hela hans omfång bastant,
Och frun var så innerligt god.

Middagen, helt apropå,
Dukades i en berså:
Hin vet hur magen stod bi
Med slikt frosseri.
Här rådde glädje och skämt.
Flaskorna bugade jemt,
Och aldrig satt korkarna i.

Dagen mot aftonen skred,
Sjelfva borgmästarn kom med.
Det blef en trängsel på golf.
Der kom de Besche och herr Munk;
Det blef ett glam och ett klunk —
Och vi skildes åt klockan tolf.

[ 130 ] På morgonen var musik i den vackra brunnsparken. Jag klättrar heldre i berg och hör på foglarna. Om vintern har man mera tålamod att höra på musik än om sommaren. Ramundershäll togs i betraktande. Den är 40 alnar högre än stadens kyrktorn. Der finnas flere källor — icke i kyrktornet utan i hälleberget. Sankt Eriks källa och Trummekällan, derifrån staden får ett utmärkt godt vatten, och hvaraf äfven andra menniskor kunna få moja sig. En plats öfverst på berget kallas Lekarebacken; men det är icke leksaker att krångla sig dit upp. På norra sidan, om jag ej tar miste på väderstreck, kan man bese lemningar efter Vikingar — jag ber om ursäkt — efter deras borg, Ramundaborg, der högstsalig Ramunder hade sitt residens för många herrans år sedan, och der nunnorna från Franciskaner-klostret och andra den tidens kloster i Söderköping hade den nåden att bli bergtagna, ty vikingarne voro den tiden mycket pusslustiga. Sankt Ragnhilds helsobrunn är enligt traditionen uppsprungen på det ställe, der en hygglig jungfru vid namn Ragnhild blef oskyldigt dödad. Helsobrunnen är nu mycket helsogifvande för alla besökande, men lär vara helsosammast för stadsboarne sjelfva. Jag får nu ej dröja längre, ty ångbåten Per Brahe är i antågande som skall föra mig vidare. Detta är således Göta Kanal, ”Sveriges blåa band” — smalt men fängslande; åtta mil långt och vattradt lika långt.

Så hett skiner solen på Göta Kanal,
Ty soln är för stor och kanalen för smal.
Och solstekt och brynt är min kroppshyddar vorden,
Så hett skiner solen på fädernejorden.

[ 131 ]

Och djupt emellan bergen der ligger en äng,
Och der har Sankt Ragnhild bassäng vid bassäng.
Der doppas och tvättas, der skuras och skubbas,
Och der blir man ung, om man tidigt förgubbas.

Der gå niohundra badgäster vid lag,
Så har man berättat, men inte vet jag.
Jag såg bara hvimlet och hörde musiken,
Som spelade lif i de lefvande liken.

Der spelades bräde från morgon till qväll,
Så att det gaf eko i Ramunders häll.
Der tillställdes baler, maskrader och bröllopp;
Och roligt man hade, och alldrig man höll opp.

Fundersam jag gick och sa' alldrig ett ord,
Och så kom Per Brahe och tog mig ombord.
Sankt Ragnhild till ära jag lyfte på hatten
Och tackade Gud att jag slapp hennes vatten.

Känner herrskapet kapten Molander på Per Brahe? — ”Ja, gubevars, ja gubevars!” hör jag öfver allt. Då behöfver jag ej presentera honom vidare. För min del är jag glad att ban är i besittning af den runda skepparformen, hvilket hos mig är alltid rekommenderande. Jag kom just i lagom tid ombord för att deltaga i middagsmåltiden och för en stund komma undan den brännande kanalsolen. Ypperlig restauration, och en trefnad ombord, som är afunds'värd. Vinet förträffligt. Jag drack vin endast för nyttans skull, emedan Johnston i ”hvardagslifvets kemi” yttrar sig å följande förståndiga sätt:

[ 132 ] ”Vinet är gubbens mjölk. Godt gammalt vin, måttligt njutet”, (och hvilken har råd att dricka omåttligt?) ”ökar magsaften. I gubbens kyliga kropp” (min är tillräckligt uppglödgad genom kanalsolen) ”höjes lifsvärmen genom vinet och matsmältningen underhjelpes.” Andra autoriteter kunna äfven åberopas i samma syfte.

”Vin fördrifver galla,
Gikt, kolik, podager.”
Vin är bra för alla,
Både fet och mager.

”Kors utan glas du ser ut din kanalje
Som ett rankigt skepp på böljan utan flagg.”

Med ”ett rankigt skepp” menas här gubben eller ålderdomen, och ”utan flagg” är brist på lifsvärme. o. s. v.

Af alla passagerare såg jag endast ett par, förmodligen älskande, hvilka ej befattade sig med någon middagsspisning, utan sutto på däck i kuttrande lycksalighet. Älskande ha alltid mycket att säga hvarann. Det kommer deraf, att de mest tala om sig sjelfva. Mat och dryck är för dem öfverflödsartiklar. De ha ersättning i blickar och handtryckningar. Byron visste det, och han teg icke heller; och Talis har gjort det begripligt äfven för oss på sitt mästerliga sätt!

”Ty likt ett luftstreck, der det ej finns is,
De voro idel vår och sol tillika.

[ 133 ]

De kunde af en ljungeld möjligtvis
Till aska smulas, men ej vegetera —
De hade dertill alltför lite lera.”

De älskande stego i land vid Norsholm, der tvenne äldre fruntimmer väntade dem med vagn. Och hvem vet om icke en delikat middag stod för dem i beredskap

”I någon vänlig dal, der friden
Emellan bergen bosatt sig.”

Jag gjorde intressanta bekantskaper under färden på den onekligt vackra kanalen. Puback, cigarrer och snus äro förträffliga förbindningsmedel menniskor emellan. Jag talar nu om manfolk, ty fruntimmerna behöfva ej dessa konstmedel, emedan de såsom utgörande det täcka könet äro älskvärda och tilldragande ändå, hvaremot det otäcka könet ser sig nödsakadt att med dessa yttre trollmedel göra sig förbundna och så angenäma som möjligt.

Bergs slussar, Wreta kloster, Motala äro allom bekanta storheter. Ulfåsa. Borde anslås åt Hedberg såsom ett slags brölloppsgåfva. Wadstena. Der intogs fraktgods under några minuters dröjsmål. Det är ingen lefvande ro med de välsignade ångbåtarna och deras odrägliga och hinderliga fraktgods.

Emedlertid kom man ut på Wettern igen: Den var vresig och orolig på morgonqvisten — men ett vatten ”så klart som hennes öga.” Djupet lär vara outgrundligt. Det påstås, att lärdt folk med fina luktorganer på sina ställen af Wettern upptäckt en lukt som liknar genever. Jag såg flere passagerare isynnerhet fruntimmer, hvilka som oftast lutade sig öfver relingen. I början trodde jag [ 134 ]att de ville kontrollera de lärdes uppgifter angående genevern, men erfor snart att det var deras egen uppgift de hade bestyr med, och som är ganska vanlig bland passagerare under sjögång. ”Jag känner kryddan, sa fan om brännässlan.”

Vädret var emedlertid snart öfverståndet som det ofta händer i dessa farvatten med sina snarstickna najader. Sjön saktade sig. Man styrkte sig med en behöflig frukost, och snart utstrålade belåtenhetens sken från alla ansigten.

Vi landade vid Grenna, Per Brahes stad och Sankt Britas födelsestad, fordom ett Zigenare-tillhåll, nu ett aktadt samhälle med säkert mycket godt folk. I en så vacker natur kunna endast goda menniskor bo. Staden är inbäddad i den yppersta trädgård, ur hvars frodiga grönska den tittar upp som en röd tulpan. Här ville jag dröja, men vår hederliga och annars hyggliga kapten hyste en motsatt åsigt, hvilken jag fann för min del stridande mot allt sundt förnuft, då man tog i betraktande, hvilket vackert ställe man hade att gå i land på och roa sig. Med en hastighet som var otrolig intog han det fraktgods som låg på bryggan, och med nöd hunno vi förse oss med några rågade tallrikar läskande körsbär, som vi sedan snoppade i oss, under det vi på vår gungande galeja med förtjusning betraktade den fruktbara och herrliga nejden.

Just uti en stad som denna,
Ni förstår jag menar Grenna,
Ville jag, om jag fick rå,
Ned min påle slå;
Just bland dessa saftigt gröna trän,
Det förstås med några får och fän,

[ 135 ]

Vret att korna släppa,
Boningshus och täppa,
Perlhöns med sin suverän . . .

Här som stränderna sig bugta,
Vore ljuft att gå och lukta.
Bär och frukter för en läcker gom
Har hvar egendom.
Nasus här kan mellan blom och blad
Ta sig hvarje dag ett rosenbad.
Hvarje bit och stycke
Vinner här mitt tycke
I en obeskriflig grad.

Här i Wetterns klara bölja
Skulle jag mig två och skölja,
Draga under sommarns lopp
Stora fiskar opp.
Fanns det änder, sköt jag äfven dem
Körsbärssylt jag åt med alla fem.
Här jag visor skrefve,
Här jag säkert blefve
Gammal som Methusalem.

Visingsö låg som en blå flamma vid synkretsens slut. När någon storm är i förväntan, hägrar den högt öfver vattenytan. En besynnerlig Jungfru har ställt sig midt i Wettern, der jag önskar henne mycken trefnad. Snygg och proper håller hon sig, och tycks heller ej ha mycket annat att tänka på än toiletten.

Jönköping. — — —