En skål i det gröna (Sehlstedt 1862)
| ← Sven Petter |
|
Fågeln på Grönskär → |
En skål i det gröna.
Sångare alla! glädtigt nu helsen
Våren med sångens gudomliga ton!
Vintern har riktigt fått uppå pelsen,
Grusad är ren hans försilfrade thron.
Ångrande tårar gråter den stränge,
Hejdar förgäfves solgudens spann;
Hårdhändta herrar herrska ej länge —
Vintern är nordens Christian Tyrann.
Våldet var alltid fäst vid hans spira.
Påbud han hade som baraste hin:
Ylle om magen skulle man vira,
Hufvud och axlar stoppa i skinn.
Källvatten tordes knappast man smaka,
Jemt fick man elda och passa på spjäll.
Ständigt man skulle bränderna maka,
Sitta i lamp-os från morgon till qväll.
Knappast man tordes gå utom knuten:
Isbark och snöglopp ständigt det föll.
Ville man trotsa, fick man på truten,
Sjelfva Guds sol uppå afstånd han höll.
Dito på sjöar bojor han lade;
Hemskt från hvart tak hängde mördande spett.
Mulen och kulen, aldrig han hade
Ringaste tecken till mennisko-vett.
Efter hans pipa ingen nu dansar,
Rättnu man andas kan som förut.
”Våren är kommen. På sina kransar
Ängarna binda.” Våldet är slut.
Nu kan man hänga pelsen i skrubben,
Lappskor och muddar på vind bära opp:
Sjelfvaste. Flora dansar i stubben,
Fläktar i vinden sin blomstersalopp.
Våren är kommen. Glädjen och sången
Följa som eviga englar hans spår.
Sofven J, Skalder? Fram med basongen!
”Lärkorna sjunga: nu är det vår!”
Sorgen i hjertat ligger begrafven,
Smärtan, den otäckan, känner jag ej.
”Upp genom luften, bort öfver hafven”
Hör man ej annat än hipp och hurrej.
Orren i skogen spelar och blundar —
Man kan bli tokig. Hit med kantin!
”Vikingasäten, åldriga lundar:”
Sverge, din skål uti skummande vin!
Du är gudomlig, vår-smyckad vorden,
Hör hvilket jubel kring berg och kring dal!
Maken till gumma fins ej på jorden —
Svea! din skål ur min fyllda pokal!
