En sommardröm/Kapitel 1

En sommardröm av Elin Ameen Ett stadsbarn

Livet på landet  →

I.
ETT STADSBARN

Snälltåget från Stockholm stannade några minuter vid en liten station i Värmland, icke långt från gränsen till Norge. Ett blekt, fint flickansikte, omgivet av en grå slöja, blickade ut från fönstret till en första klassens damkupé. Så fort dörren öppnats, steg den unga damen ur och såg sig spejande omkring. I detsamma kom en ung man, vilken väntat på perrongen, fram till henne, lyfte på hatten och frågade:

»Är detta kanske fröken Wollner?»

»Jaha …»

»Mitt namn är Sundberg, jag har hälsningar från mor och vi be båda fröken vara så hjärtligt välkommen.»

Han räckte fram sin stora, kraftiga hand, i vilken hennes en sekund vilade som ett mjukt dun. Därefter fortfor han:

»Var god och ge mig poletteringsmärket, så skall jag taga ut sakerna.»

Han fick märket, och i det han gick perrongen framåt såg hon efter honom med en nyfiken blick, undrande om han var herreman eller bonde. Det var en hög, kraftfull gestalt, klädd i som det tycktes nya men tämligen grova kläder. Ansiktet var starkt solbränt, men när han lyfte på halmhatten hade hon sett, att pannan vid hårfästet var nästan lika bländande vit som hennes egen. Hon hade också ett ögonblick sett in i ett par klara blå ögon, ur vilka det lyste något varmt, trofast, barnsligt. Till dessa ögon passade håret väl — guldgult, krusigt och lätt — och det korta skägget, ljust, vågigt och mjukt.

»Herreman eller bonde?» tänkte hon ännu när han kommit tillbaka, hjälpt henne upp i droskan och, sedan han stuvat in hennes saker, själv satt sig på kuskbocken.

Han hade frågat, om hon önskade sufletten uppe för dammets skull, men hon hade svarat att hon föredrog att låta den vara nere för att riktigt kunna se sig omkring.

»Ha vi långt att åka?» hade hon frågat.

»En timme, om jag kör raskt, och det skall jag göra, för fröken ser så trött ut», tillade han liksom beskyddande och med ett leende, som visade hans friska vita tänder under väl formade, vekt böjda läppar.

Sedan satt hon tillbakalutad mot den mjuka vagnsryggen och betraktade under tunga, halvslutna ögonlock trakten de foro igenom eller sin körsvens solbrända nacke med det krusiga, guldglänsande håret.

I det de under en timmes tid färdades landsvägen fram genom skogen, som här och var öppnade sig för att visa dem en lantgård, några ägor eller en tjusande dalgång, vände han sig emellanåt om och upplyste henne om namnen på de ställen de foro förbi. Men hästarna voro ivriga och litet ystra, så att han endast för ett ögonblick vågade taga sina ögon från dem.

Hans dialekt var värmländsk, men han talade icke som en obildad man. Det fanns ingen tafatthet hos honom, men något på en gång frimodigt och blygt.

»Nej, bonde är han då inte», var till sist Sigrid Wollners tysta slutsats, »men vad är han? Hur skall jag behandla honom? Som en jämlike — men det är han inte heller …»

»Nu, fröken, är vi framme på Sunds ägor», ljöd det från kuskbocken, icke utan en viss stolthet.

De krökte av in på en biväg, körde vid sidan av en hage med smäckra hängbjörkar och spensliga alar, i vars mitt befann sig en liten insjö, knappt större än en damm, där ankor simmade bland glänsande näckrosor. Och där på krönet av en långsluttande backe låg det gulmålade tvåvånings trähuset, som såg ut som en bättre bondgård. I det vagnen stannade framför förstugans öppna dörr, slog där mot Sigrid en bedövande doft av lavendel, rosor och jasminer från buskar och rabatter.

En reslig kvinna på omkring femtio år kom ut och öppnade vagnsdörren. Hon var barhuvad och det rika, redan starkt gråsprängda håret låg i tjocka flätor virat från toppen av hjässan ned i nacken. Hennes dräkt var en klänning av hemvävt bomullstyg och däröver ett helgdagsförkläde av svart siden med genombruten spetsinsättning i kanten.

Hon räckte Sigrid sin hand och hjälpte henne ur vagnen.

»Välkommen», sade hon med en något stel värdighet i sitt sätt, i det hennes kalla grå ögon med den kloka blicken forskande, liksom genomskådande, såg in i Sigrids ansikte. »Måtte fröken trivas här och få sin hälsa åter. Om det bara inte blir för ensamt för fröken.»

Åh nej, det var just för att vara i ensamhet som Sigrid kommit hit. Det vore nog inte svårt att trivas, här var ju så vackert. Hon såg sig omkring, intagen av landskapets skönhet, där det tedde sig för henne i aftonbelysningen. Höga, skogklädda toppar runt om och där nere dalen med den vitskummande forsen, som försvann i en slingrande krök bakom en mossig klippvägg.

Mor och son logo mot varandra ett förstående leende.

»Ja, nog tycker vi att här är vackert», svarade fru Sundberg, »men det är väl därför att det är vårt hem, och vi vet inte något bättre.»

I den rymliga matsalen med sina gammaldags, vitmålade trämöbler och det stora bordet mitt på golvet intog Sigrid aftonmåltiden tillsammans med sitt värdfolk. Hon smakade dock knappt den bastanta maten, hon var alltför trött att kunna äta. Hon var mycket blek och ögonlocken föllo tunga ner över de mörka ögonen.

Både mor och son tänkte tysta tankar över henne, i det de med undran och nyfikenhet betraktade den smärta lilla gestalten med det fina dockansiktet, omgivet av ett tillrufsat, kastanjebrunt hår, som föll i en tjock, halvt raknad lugg över pannan.

»Vad hon är fin och vacker — så späd och bräcklig, alldeles som en drivhusblomma, mor», sade sonen senare till modern.

Denna nickade bifallande.

»Jag fruktar hon är alldeles för fin för oss och Sund», svarade hon.

Sigrid hade rest sig från bordet, i det hon uttryckte en önskan att få gå och lägga sig. Fru Sundberg följde henne upp på rummet för att se att ingenting felades, men lämnade strax därefter Sigrid ensam, sedan hon räckt henne handen till godnatt.

»Icke vidare vänlig, moran», tänkte Sigrid, »men hon ser reel och pålitlig ut — hon har nog stål i karaktären, om också ej mycket hjärta i barmen.»

Sigrid såg sig omkring i rummet. Det var medelstort och trevligt, med storrosiga tapeter, enkla, stela möbler, oljefärgstryck och kopparstick på väggarna. Antagligen för hennes räkning hade särskilt blivit insatt en schäslong och ett toalettbord med spetsduk och vit slöja över spegeln.

Hon gick till fönstret och såg ut i midsommarnattens svävande, dämpade dager. Hennes båda fönster vette åt den lilla sjön med skogsdälden till höger, och hon kunde se den vita forsen som ett ljust bälte glänsa fram mellan skogens mörka stammar samt till och med höra ett svagt sus därifrån. Det låg något lockande och trolskt över det hela, något overkligt och underbart, och hon kände samma nyfiket betagande intresse som barnet, när man leder dess fantasi in i ett okänt sagoland.

»Här kommer jag nog att trivas», sade hon till sig själv, »här är ro, och blir det alltför enformigt har jag ju mina böcker och kan lätt få flera från närmaste stad.»

Men nu hade hon en känsla av att hon bara ville sova, sova — det var ju därför hon egentligen sökt upp denna vrå av världen, för att jaga sömnlöshetens skräckinjagande demon på flykten. Sängen såg så inbjudande ut med sina brokiga, lätta omhängen, sitt ljusa sitstäcke och sina fina, spetsbesatta linnelakan. Hon klädde skyndsamt av sig och sträckte med en känsla av välbehag ut sina efter resan styvnade lemmar. Hon låg mjukt och gott, och sängkläderna doftade lätt av hö, troligen från bottenmadrassen. Så slöt hon sina ögon och beredde sig att somna.

Men hur det nu var, sömnen ville ej strax infinna sig. Tankarna kommo, hon ville jaga bort dem, men de läto sig ej jagas, utan vände åter och åter.

Det var i alla fall ett bra underbart äventyr, att hon, Sigrid Wollner, befann sig så här i en avkrok av världen, dit hon aldrig drömt att komma! Men inte var det underligt om hon blivit sjuk, så som hon dansat och levat de senaste åren och särskilt den förflutna vintern. Det kallades att »roa» sig — men, åh, vad hon fått för en leda vid det alltsammans och vad hon känt sig trött. Hon hade med möda släpat sig med överallt, hon hade dansat fastän det svartnade för ögonen, hon hade skrattat och skämtat medan det högg i hjärtat och sved i hjärnan. Och så denna dumma förlovning! Hur många gånger hade hon icke varit förälskad, börjat redan som skolflicka, till dess hennes känslor nötts ut, förtunnats i allt detta fladder, denna lek, detta sinnenas uppeggande. Hur många gånger hade hon icke ljugit för sig själv, kallat det för kärlek som endast var ett uppskruvat eller inbillat känslosvall, ett fantasiens gyckel, ett sinnenas fata morgana. Men tomhet och fåfänglighet hade det varit alltsammans, och det hade blott efterlämnat förslappnade nerver och en trötthet, trötthet …

Och då, när hon sagt sig att hon ingenting mer kunde känna, ej ens i inbillningen eller längtan, att allting var dött inom henne, hade hon förlovat sig med en baron, som tillika var kammarherre, för att få rang, lysa, komma på hovet. Han å sin sida önskade pengar och det hade hon, arvet efter sin far, och när hon nu till på köpet råkade vara vacker, var det så mycket bättre. Hennes inre egenskaper frågade han ej efter, och det var väl, så tom och innehållslös som hon var. Åh, dessa smekningar — så utan all själ, ja, även utan allt fysiskt välbehag — ingen av dem menade någonting med det, de bedrogo varandra med dem och försökte bedraga sig själva … Först var det henne alldeles likgiltigt, hon tog allt som skulle det så vara, lät sig tanklöst, viljelöst föras med. Men så alldeles död, som hon trott, var hon dock icke. Hon började oroas, blev retlig, nervös, drog sig tillbaka, sade honom obehagligheter. Så fann hon till sist att det blev henne omöjligt, hon vämjdes vid att se honom, så att hon ej kunde vara i samma rum, hans blotta annalkande kom henne att skälva av nervositet. Så gjorde hon en dag slut på alltsammans, flammade upp i en energi, varav hon ej trott sig själv vara mäktig, ställde till en tragisk scen med fästmannen och sin familj och försjönk sedan åter i en apatisk likgiltighet. Hon orkade ingenting mer, varken till själ eller kropp — hon orkade inte leva eller tänka.

Då ordinerade läkarna henne att hon skulle fara till landet, ej till ett sanatorium eller en badort, där det fanns en hel hop människor, utan till rama bondlandet, där hon kunde ha fullkomlig ro och komma alldeles bort från alla gamla förhållanden. Det gällde hennes liv — eller — ja, så hade de sagt — hennes förstånd.

Hur levnadstrött hon än känt sig, tyckte hon dock att hon var för ung att dö vid tjugufyra år — livet kunde ju ha andra möjligheter för henne, fastän hon föresatte sig att aldrig hoppas, aldrig längta, aldrig tro någonting. Ännu värre än döden vore det att låta det andra komma över sig — detta som grep om hennes hjärna, som pressade samman hennes bröst och som var en ångest, mot vilken slöheten var en lindring. Nej, hon ville kämpa mot det, hon ville försöka att lappa ihop sina nerver och bli något så när människa igen. Det finge gärna vara slut med att »roa» sig, när man dansat från sexton till tjugufyra år, är man redan gammal, och när man så därtill varit förlovad. Vad hon i stället skulle göra med sitt liv visste hon ej. Hon kunde ju för resten ännu gifta sig. Men nu ville hon ej grubbla över framtiden — bara ha ro, ro — och sedan bli friskare, starkare.

Hon hade annonserat om en inackordering på landet, fått omkring tjugu svar och valt detta — Sund — egentligen blott på slump, men också därför att det rättframma, klara och rediga brevet, undertecknat Erik Sundberg, behagat henne. Och så hade hon farit hit, medan modern och systrarna farit till Marstrand, där de senare, som ännu ej voro fullt utdansade och oförlovade, väntade sig stort nöje.

Men Sigrid, som hela vintern gjort natten till dag och lidit av sömnlöshet, ville ingenting annat än sova, bara sova! Och så somnade hon till sist.

Mot morgonen drömde hon att hon åkte med Erik Sundberg. De foro fram över oändliga hedar, och han körde. Allt starkare blev farten och till sist bar det av i flygande sken. »När vi kommer till bron där borta äro vi förlorade», sade han. I samma ögonblick voro de där, och vanvettig av ångest slog hon armarna om hans hals och bad: »Rädda mig, fräls mig!» Han släppte tömmarna, slog sina armar med ett fast tag om henne, tryckte henne intill sig, så att hon kände hans skägg mot sin kind och hans andedräkt flämta över sitt ansikte. Så hördes ett brak — de slungades över ett bråddjup — alltjämt hårt omslingrande varandra med armarna — och Sigrid vaknade med ett kvävt skri och en våldsam hjärtklappning. Yrvaken kände hon ännu det mjuka skägget mot sin kind och tyckte sig sluten i hans kraftiga famntag. »Låt mig gå», ville hon ropa, men fick intet ljud över sina läppar. Så vaknade hon riktigt och satte sig upp i sängen och strök med handen över pannan.

»En sådan dum dröm», sade hon förargad högt till sig själv »det kommer av överretade nerver.»

Hon slängde med kuddarna och vände på dem för att få den svala sidan uppåt och lade sig ned igen för att sova. Men nu gick det icke längre. Hon hörde en mängd främmande, ovana ljud — fåglars kvittrande strax ovanför fönstren, tuppars galande längre bort, hundskall, bräkande av får, råmande av kor och allt emellanåt från skogen en jublande fågeldrill.

Sigrid hoppade ur sängen, drog upp rullgardinen och såg på sitt ur. Klockan var åtta, egentligen för tidigt att stiga upp, men hon beslöt sig ändå därför. Solen stod redan högt på himlen och lyste så lockande över skog och sjö; hon ville ut och se sig om samt inandas den torra barrdoften. Hon slog upp det ena fönstret på vid gavel, sträckte på sig och drog några djupa andetag. Tänk, att hon verkligen var på riktiga bondlandet, det var lika underbart som någonsin en saga ur Tusen och en natt! När Sigrid kom ned i matsalen, var ingen där, men hon kunde se att värdfolket redan ätit frukost. En jungfru kom genast in, röjde undan litet från bordet och gick sedan efter nykokta ägg och varm mat. Omedelbart därefter infann sig fru Sundberg med kaffekanna i hand och hälsade Sigrid god morgon på samma strama sätt som hon aftonen förut hälsat henne välkommen.

»Fröken får ursäkta», sade hon, »att vi inte kan ändra våra måltider — vår frukost är klockan halv åtta. Jag tror också att det skulle vara nyttigt för fröken att stiga upp litet tidigare. Men i alla fall ska’ Stina få komma upp till fröken halv sju var morgon med ett glas nymjölkad mjölk. Jag ville bara inte störa fröken i dag efter resan.»

»Det var snällt», sade Sigrid, och inom sig tänkte hon att frun nog vore välvillig, fast hon hade det styva avvisande sättet. Sigrid lovade leende att infinna sig till de bestämda måltiderna, och hon höll sitt löfte, hur underligt det än föreföll henne att frukostera klockan halv åtta, äta middag klockan ett och kvällsvard klockan åtta.

Den första dagen såg hon ej Erik förr än vid middagen. Han kom över gården i grov arbetsrock och höga stövlar, leriga ända upp på skaften. Men när han kom in till middagsbordet hade han bytt ut rocken mot en annan och tagit ett par blanka skor på sig. Modern kastade en skarp blick på honom, som granskade honom från huvud till fötter, och hon såg att det icke var blott rocken och fotbeklädnaden, hans hår var borstat som till fest och han hade sin blå söndagskravatt på sig.

»Vad du har gjort dig fin», sade hon med sarkasm i tonen, »och det mitt i arbetsveckan. Tänker du ta dig lov i eftermiddag?»

Han rodnade.

»Nej, mor — det är lätt att byta kläder igen.»

Sedan sades det ingenting mera därom, men Sigrid förstod att det var henne till ära, som husets herre gjort toalett, och hon log för sig själv.

Erik frågade henne om hon sovit gott, om hon kommit ihåg att räkna fönsterrutorna — »för då bli drömmar sanna, som fröken vet, när man första natten sover på nytt ställe».

Hon såg hastigt på honom — hur kunde han veta — ett ögonblick tyckte hon att den dröm hon haft, den enda under natten, stått i något slags verklighetsgemenskap med honom — som hade något i deras hjärnor, deras tankar bundit samman denna bild och gjort den till en levande händelse. Men det var ju fånigt — och så svarade hon litet kort, att hon varken räknat rutorna eller drömt någonting.

Erik frågade om hon inte alls varit ute den vackra förmiddagen. Nej, hon hade varit sysselsatt med att packa upp samt med att skriva hem och låta dem veta, att hon kommit lyckligt fram.

»Men sedan skall fröken vara ute i luften hela dagen», sade Erik i beskyddande ton, som den vise talar till ett barn eller läkaren till sin patient; »och fröken skall göra långa promenader i skog och mark, det är rätta sättet att bli frisk. I denna veckan har jag brått ute på gärdena, men efter midsommar blir det bättre tid, då, om fröken vill, skall jag visa fröken kring i skog och allt vackert här finns — och jag skall kuska för fröken också.»

»Äro era hästar inte mycket ostyriga?» frågade Sigrid och mindes åter sin dröm som något upplevat, vilket ej ville lämna henne.

»Jo, bruna Mazeppa, som ingen annan än jag vågar köra, men med mig blir han spak som ett lam.»

»Det är det med Erik», inföll fru Sundberg, »att han får både djur och människor att följa sig och lyda sig, och det är bara med sitt sätt, sin blick och sina goda ord. Så har det varit sedan han var liten och så är det än. Själv räddes han alltid för aga och hårdhet, men för ett vänligt ord kunde en få en till vad en ville. Därför är han också saktmodig mot andra, och märkvärdigt är att se hur han kommer längre därmed än andra gör med stränghet. Men i detta som i allt annat är du lik far din, Erik.»

Erik svarade ingenting, men han visste att det låg icke ensamt beröm i dessa moderns ord. Hon skulle gärna sett att sonen varit fastare och att hon kunde rota ut vekheten och känsligheten i hans själ, på det att hans sinne och karaktär blivit lika starka och utvecklade som hans kropp härdad och kraftig.

Sigrid var rätt mycket ensam de första dagarna. Hon orkade ej gå långt, utan höll sig mest nere vid näckrosdammen, där hon låg i en hängmatta, läste, drömde eller svann bort i ett nirvana utan tankar och känslor.

Fru Sundberg var för det mesta upptagen med hushållsbestyr, och Erik, som varken hade inspektor eller rättare, var ute på äng och mark från morgon till kväll, men när Sigrid icke var längre borta än i björkhagen vid näckrosdammen eller i den skuggiga syrénbersån strax invid byggnaden, kunde det hända, att fru Sundberg för en stund kom och slog sig ned hos henne med sitt handarbete, och på sitt stela, korta sätt berättade hon så småningom om deras liv och familjeförhållanden. Hon var bondedotter av en ansedd storbondesläkt, och det var hon som ärft egendomen. Hon var icke bokligt lärd, men hon hade ett klart förstånd, en sund blick på livet och en träffande uppfattning av sin omgivning. Barnen hade fått bättre uppfostran än hon, de två döttrarna hade haft »så'n där guvernant» och voro nu gifta, en med en präst i Norge och en med en handlande i Karlstad. Sonen hade gått i skola i Karlstad och tagit studentexamen. Det hade varit moderns älsklingstanke att han skulle läsa till präst, men så dog far plötsligt och Erik måste stanna hemma och sköta gården. Han var nu tjugutre år och skötte sig som en duktig karl, och egendomen frodades och förkovrades.

»Varför hade de egentligen brytt sig om att taga en inackordering?» hade Sigrid frågat.

»Därför att här på landet är det ibland bra att ha en slant i reda pengar», svarade frun. »Vi hade främmande från Karlstad en sommar, herre, fru och en liten gosse; vi tyckte det var trevligt, och de trivdes också gott hos oss. Så när vi fick se frökens annons, svarade vi på den. Men hade jag vetat att fröken var så — så fin — hade jag nog dragit mig för det. Jag är rädd fröken kommer att leds vid oss.»

»Nej, här är bra — jag känner mig redan friskare — här är mig gott att vara …»

Sigrid slöt sina ögon, log ett belåtet leende och såg ut som kunde hon domna bort i andlig ro och fysiskt välbehag.

Av folket på gården hörde Sigrid att unge husbond var vida mer avhållen än modern. »Nog för att frun är rättvis», sade de, »hon går inte från sitt ord, och ingen får förtrycka den andre oförskyllt, men någon nåd och barmhärtighet vet hon heller inte av. Husbond däremot vill gärna låta nåd gå för rätt, men ännu har han just inte mycket att säga på gården.»