En studie i rött (1918)/Kapitel 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  HÄMNDENS ÄNGLAR
En studie i rött
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Ellen Ryding

FORTSÄTTNING PÅ DOKTOR JOHN WATSONS »MINNEN OCH HÅGKOMSTER»
SLUTET  →


[ 166-167 ]

VI.
FORTSÄTTNING PÅ DOKTOR JOHN WATSONS »MINNEN OCH HÅGKOMSTER».

Vår fånges rasande motstånd hade tydligen ej sin orsak, i personlig ovilja mot oss, ty när han fann sig oskadliggjord, smålog han helt vänligt och uttryckte den förhoppningen, att han ej sårat någon av oss under skärmytslingen.

»Jag antar, att ni ämnar föra mig till polisvaktkontoret», sade han till Sherlock Holmes. »Min droska står här nedanför. Om ni lösgör mina fötter, skall jag gå ner själv. Jag är inte så lätt, som jag var förr.»

Gregson och Lestrade sågo på varandra, som om de ansett detta förslag nästan oförskämt; men Holmes tog genast fången på orden och löste upp den handduk, vi bundit kring hans fotleder. Han steg upp och sträckte ut benen, liksom ville han förvissa sig om, att de verkligen voro fria.

Jag minns, att min första tanke, när jag såg honom, var, att jag aldrig sett en så kraftigt byggd karl: och hans mörka solbrända ansikte bar ett uttryck så beslutsamt och energiskt; att det verkade lika imponerande som hans oerhörda fysiska styrka.

»Om platsen som polismästare är ledig, så antar [ 168-169 ]jag att ni är självskriven till den», sade fången och betraktade Sherlock Holmes med oförställd beundran. »Det sätt, varpå ni spårade mig, var helt enkelt mästerligt.»

»Det är bäst, att ni kommer med mig», sade Sherlock Holmes till de båda detektiverna.

»Jag kan köra för er», sade Lestrade.

»Utmärkt — och Gregson kan åka inuti. Du också, Watson. Du har följt den här affären med så stort intresse, att du gärna kan se den till slut.»

Jag samtyckte villigt, och vi gingo nedför trapporna tillsammans.

Vår fånge gjorde intet försök att undkomma; han steg med största lugn i den droska, som varit hans, och vi följde efter. Lestrade klev upp på kuskbocken och snärtade till hästen och förde oss på helt kort tid till vår bestämmelseort. Vi visades in i ett litet rum, där en polisinspektör skrev upp den fångnes namn och namnen på de personer, han ansågs ha mördat. Tjänstemannen var en blek, apatisk herre, som helt mekaniskt uppfyllde sin plikt.

»Fången kommer att ställas inför rätta under loppet av veckan», sade han. »Har ni sagt allt, vad ni önskar säga, mr Jefferson Hope. Jag måste påminna er om, att även ert minsta yttrande blir antecknat och kan komma att användas mot er.»

»Jag har en hel massa att säga», sade fången långsamt. »Jag skulle gärna vilja tala om allt för herrarne här.»

»Är det ej bäst ni väntar därmed, tills ni blir underkastad rannsakning?» frågade inspektören.

»Så långt kommer jag kanske inte», svarade Hope.

»Ni behöver inte se så häpen ut — jag ämnar inte ta livet av mig. Är ni läkare?»

Han vände sina mörka, gnistrande ögon mot mig, när han framställde sin fråga.

»Ja, det är jag», ljöd mitt svar. »Lägg då er hand här», sade han småleende och pekade med sina sammanlänkade händer på sitt bröst.

Jag gjorde som han begärde, och märkte genast ett ovanligt bultande och klappande, som pågick därinne. Bröstkorgen skakade och darrade, som en illa uppförd byggnad gör, när en kraftig ångmaskin sätts i gång inom dess väggar. Den tystnad, som rådde i rummet, tillät mig att höra ett dovt surrande ljud, som utgick från samma ställe.

»Ni har ju ett spontant aneuvrism!»

»Ja, så kallas det», sade fången lugnt. »Jag gick till en doktor för det häromdagen, och han sade mig, att det kan vara slut med mig, vilken dag som helst. Den här sjukdomen har blivit värre år från år. Jag ådrog mig den uppe i Salt Lake-bergen och orsaken var överansträngning och brist på föda. Men jag har fyllt mitt värv härnere nu, och jag bryr mig inte om, hur snart jag lämnar denna världen. Jag skulle i alla fall gärna vilja redogöra för skälet till mitt handlingssätt — jag vill inte bli ansedd för en vanlig, simpel mördare.»

Inspektören och de bägge detektiverna utbytte i all hast sina åsikter om rådligheten av att låta fången avlägga sin bekännelse.

»Anser ni, doktor, att någon omedelbar fara föreligger?» frågade den förre.

»Ja, med all säkerhet», svarade jag.

[ 170-171 ]»I så fall är det vår plikt att i rättvisans intresse höra, vad han har att säga», sade inspektören. »Ni äger således frihet, sir, att avlägga er bekännelse, men — jag upprepar det än en gång — varje ord kommer att antecknas.»

»Jag skall be att få sätta mig», sade fången och lät orden åtföljas av handling. »Den här sjukdomen gör mig så fort trött, och den dusten vi hade för en halv timme sedan har just ej förbättrat saken. Jag står på gravens brädd, och det är föga troligt, att jag skulle vilja ljuga för er. Vartenda ett ord, jag säger, är sannt, och hur ni begagnar er av min bekännelse är mig fullkomligt likgiltigt.»

Med dessa ord lutade han sig tillbaka i stolen och började den märkliga redogörelse, som följer. Han talade på ett lugnt, metodiskt sätt, som om allt, vad han hade att förtälja, vore något högst vanligt, ja alldagligt. Jag kan gå i god för noggrannheten av följande berättelse, ty jag har haft tillfälle läsa Lestrades anteckningsbok, i vilken fångens bekännelse ordagrannt är återgiven.

»Det kan ej intressera er stort att veta orsaken till mitt hat mot de bägge männen», började Jefferson Hope långsamt; »det är tillräckligt, om jag säger, att de berövat tvänne mig kära varelser — en far och hans dotter — livet och att de således gjort sig skyldiga till döden. Efter den långa tid, som förflutit, sedan detta brott begicks, var det mig omöjligt mot dem anskaffa sådana. bevis, som gälla inför domstol. Jag visste emellertid, att de voro skyldiga, och beslöt att själv bli både domare, jury och skarprättare. Ni skulle ha handlat på samma sätt, om ni haft mod i bröstet och varit i mitt ställe.

»Den unga flicka jag nyss nämnde, skulle för tjugo år sedan ha blivit min brud. Hon tvingades att gifta sig med den här Drebber och dog inom kort av sorg — av ett brustet hjärta. Jag tog vigselringen från hennes stelnade hand och svor, att Drebbers ögon skulle i dödsstunden vila på den ringen och att hans sista tankar skulle gå tillbaka till det brott, för vilket jag ämnade straffa honom. Alltsedan den dagen har jag burit ringen på mig, och jag har följt Drebber och hans medbrottsling genom två världsdelar, tills jag lyckades få dem i mitt våld. De trodde sig kunna trötta ut mig, men de bedrogo sig. Om jag dör i morgon — och det är troligt nog — så dör jag lugn i det medvetandet, att mitt arbete här i världen år uträttat — och väl uträttat. De ha dött för min hand — för mig återstår intet mer att önska eller hoppas.

»De voro rika och jag var fattig; därför var det mig ej lätt att följa deras spår. När jag kom till London, voro mina fickor nästan tomma, och jag var tvungen att börja arbeta igen för att förtjäna mitt uppehälle. Jag hade lärt att rida och köra, nästan innan jag lärt mig gå. Jag vände mig därför till en droskägare och fick genast anställning. Jag skulle betala en viss summa i veckan för häst och droska; vad jag däröver förtjänade, skulle tillhöra mig själv. Det blev sällan mycket över; men jag lyckades dra mig fram. Det svåraste var att lära sig vägen överallt; jag tror nog, att av alla irrgångar som någonsin blivit konstruerade här i världen, ingen är så krånglig och omöjlig att finna sig till rätta i, som den här staden. Men jag hade alltid en karta med mig, och när jag väl kommit på det klara med de förnämsta hotellen och bangårdarne, gick det tämligen bra.

[ 172-173 ]»Det dröjde emellertid ganska länge, innan jag lyckades få reda på, var de två herrarne bodde, men jag spanade och spejade, tills jag slutligen råkade på dem. De hade slagit sig ner i ett pensionat i Camberwell, på andra sidan floden. När jag väl hittat på dem, visste jag, att de voro i mitt våld. Jag hade låtit mitt skägg växa, så det var ej troligt, att de skulle känna igen mig, och jag ämnade hänga i hälarne på dem överallt, tills det tillfälle, som passade mig, erbjöd sig. Jag var fast besluten, att de denna gång ej skulle undgå mig.

»Men det var nära på, att de gjort det ändå. Vart de än gingo i London, var jag i hack och häl på dem. Emellanåt följde jag efter dem med min droska, ibland till fots; det första sättet var bäst, ty då kunde de ej hinna ifrån mig. Som det emellertid endast var tidigt om morgnarne och sent på kvällarne jag kunde förtjäna en slant, kom jag snart i skuld hos droskägaren. Detta oroade mig dock föga, så länge jag hade mina fiender inom räckhåll.

»De voro likväl mycket sluga. Antagligen trodde de, att de ännu möjligen voro förföljda, ty de gingo aldrig ut ensamma eller om kvällen. Två hela veckor följde jag efter dem dagen igenom, men såg dem aldrig skiljas åt. Drebber var drucken mest hela tiden, men Stangerson var nykter och vaksam. Bittida och sent vaktade jag på dem, men fann aldrig det önskade tillfället; likväl lät jag ej modet sjunka — något sade mig, att min timme snart skulle slå. Vad jag mest fruktade var, att den här tingesten i mitt bröst skulle brista litet för snart, och mitt verk sålunda ej hinna bli fullbordat.

»En kväll körde jag upp och ned för Torquay Terrace, den gata, på vilken de bodde, när jag fick se en droska stanna framför deras port. Efter en stund blevo ett par koffertar nerburna, och strax därefter kommo Drebber och Stangerson ut, stego in i droskan och åkte bort. Jag drev på min häst och behöll dem i sikte, men jag kände mig litet orolig, ty jag fruktade, att de nu skulle ge sig av igen. De stego ur vid Euston-bangården; jag fick en pojke att hålla min häst och följde dem ut på plattformen. Jag hörde dem fråga efter tåget till Liverpool; de fingo det svar, att ett tåg nyss avgått och att nästa tåg först om ett par timmar skulle lämna stationen. Stangerson tycktes förargad över uppskovet, men Drebber såg helt belåten ut. Jag kom i trängseln så tätt intill dem, att jag kunde höra vart ord, som byttes dem emellan.

»Drebber sade, att han hade en liten enskild affär att uppgöra, och att, om Stangerson ville vänta på honom, han skulle snart vara tillbaka igen. Stangerson gjorde honom föreställningar och erinrade honom om deras överenskommelse, att alltid hålla ihop. Drebber genmälte, att affären i fråga vore ytterst kinkig och att han helst ville vara ensam om den. Jag kunde ej uppfatta Stangersons svar, men Drebber började skrika och svärja och påminna sin kamrat om, att han ej vore annat än en avlönad tjänare och ingen rättighet hade att uppställa lagar eller villkor. Stangerson lät då udda vara jämnt och gjorde bara upp, att om Drebber komme för sent till tåget, han direkt skulle begiva sig till Hallidays privathotell, varpå Drebber svarade, att han skulle vara tillbaka på stationen före klockan elva, och så gick han sin väg.

[ 174-175 ]»Det ögonblick, på vilket jag så länge vänta hade slutligen kommit — jag hade mina fiender i mitt våld. När de voro tillsammans kunde den ene skydda den andre, men en och en kunde de ej undgå mig. Emellertid gjorde jag mig ingen brådska — jag följde den plan jag redan utstakat. Hämnden ger ingen tillfredsställelse så framt offret ej har tid att inse, vems hand det är, som utdelar straffet och varför han drabbas av vedergällningen. Jag hade lagt mina planer så, att jag skulle kunna få tillfälle visa den man, som gjort mig så mycken orätt, att det var för hans forna synders skull, han straffades.

»Nu hände det, att en herre, som några dar förut haft något att göra med ett par hus vid Brixton Road, hade tappat nyckeln till ett av dem i min droska. Nyckeln avhämtades samma dag, men jag hade haft tid att ta ett avtryck och lät genast förfärdiga en dubbelnyckel. Härigenom hade jag i den stora staden tillgång till åtminstone ett ställe, där jag kunde vara säker på att ej bli hindrad, när jag skulle fullborda mitt verk. Det svåraste var nu, att förmå Drebber att begiva sig till det ovannämnda huset.

»Från stationen promenerade han gatan uppför och sedan gick han in på ett par, tre restuarationer; han stannade ungefär en halv timme på det sista stället. När han kom ut, var hans gång mycket osäker — han var tydligen mer än vanligt ankommen. Alldeles framför mig stod en droska; han ropade an den, och jag följde så tätt efter, att nosen på min häst var bara ett par tum från baksidan på hans åkdon hela vägen. Vi rasslade över Waterloo Bridge och genom gata efter gata, tills vi slutligen befunno oss Torquay Terrace, där Drebber förut bott. Jag hade ingen aning om, varför han vände tillbaka dit, men lät min droska stanna ungefär hundra meter bakom hans. Han gick in i pensionatet, och hans droska körde bort. Var snäll och giv mig ett glas vatten! Jag blir så törstig av allt det här pratandet.»

Jag gav honom det begärda, och han tömde det hastigt.

»Tack, det var gott!» sade han. »Ja, jag hade väntat en kvart eller så, när jag plötsligt hörde ett ljud, som om ett slagsmål pågått inne i huset, där Drebber befann sig. I nästa ögonblick slogs dörren upp, och två män syntes på tröskeln — den ene var Drebber, den andre var en ung man, som jag aldrig förr sett. Den unge herrn höll Drebber i kragen, och när de kommit ut på trappan gav han honom en så kraftig spark, att han flög nästan halvvägs ut på gatan. 'Din usling!' skrek han och hotade Drebber med sin käpp; 'din förbannade usling, jag skall lära dig att förolämpa hederliga unga flickor!' Den hetlevrade unge mannen var så ursinnig, att han troligen gett Drebber ett gott kok stryk, om ej den druckne krabaten lommat av nedåt gatan, så fort benen ville bära honom. När han kom till hörnet, fick han syn på min droska; han ropade an mig och hoppade in. 'Kör till Hallidays privathotell', sade han.

»När jag nu väl hade honom inne i droskan, slog mitt hjärta av sinnesrörelse så häftigt, att jag fruktade att aneuvrismet i sista ögonblicket skulle brista. Jag körde mycket långsamt, noga övervägande i mitt sinne, vad som vore bäst att göra. Skulle jag ta honom med mig ut på landet och ha mitt sista [ 176-177 ]samtal med honom på någon enslig byväg? Jag hade nästan bestämt mig härför, när han själv avgjorde saken för mig. Spritbegäret hade åter fått makt med honom, och han befallde mig att stanna utanför en krog. Han gick in, i det han gav mig tillsägelse att vänta, och stannade på krogen tills det var tid att stänga. När han kom ut var han så dödfull, att jag visste, jag hade spelet i mina händer.

»Tro nu inte, att jag med kallt blod ämnade mörda honom. Det hade visserligen ej varit annat än den enklaste rättvisa, om jag så gjort, men därtill kunde jag ändå ej förmå mig. Jag hade länge sedan beslutit, att han skulle få en chance att rädda sitt liv, om han ville begagna sig av den. Bland de många olika yrken och sysselsättningar, jag under mina vandringsår haft, var även en gång befattningen som hantlangare och städare i laboratoriet vid York College. En dag föreläste en professor om gifter, och han visade studenterna något slags alkali — som han kallade det — vilket han dragit ut ur ett gift, med vilket en folkstam i Sydamerika brukar förgifta sina pilar, och som var så kraftigt verkande, att det minsta korn därav orsakade ögonblicklig död. Jag lade noga märke till den flaska, i vilken detta gift förvarades, och när alla voro gångna, satte jag mig i besittning av en liten del av detsamma. Jag var ganska händig som apotekare och arbetade giftet in i små piller; vart piller lade jag in i en ask tillsammans med ett som var alldeles ofarligt. Jag beslöt redan då, att var och en av herrarne skulle, när tiden kommit, få välja var sitt piller; själv skulle jag förtära det återstående. Detta sätt var lika verksamt och mindre bullersamt än ett par pistolkulor växlade tvärs över en näsduk. Från den dagen bar jag alltid mina piller på mig, och den stund var nu kommen, då jag skulle få användning för dem.

»Klockan var nära ett; natten var mörk och kall, det blåste duktigt och regnet föll i strömmar. Men hur ruskigt det än var utomkring mig, var jag glad i mitt sinne — så glad, att jag kunde ha skrikit högt av idel fröjd. Om någon av herrarne här någonsin önskat en sak och längtat efter den i tjugo år, och så plötsligt finner sin önskan uppfylld, kan han förstå mina känslor. Jag tände en cigarr och blossade ivrigt på den för att kunna lugna mina nerver, men mina händer darrade, och det bultade i tinningarne av den häftigaste sinnesrörelse. Hela tiden under det jag körde, såg jag framför mig John Ferriers och min älskade Lucys ansikten; de smålogo åt mig — jag såg dem lika tydligt, som jag ser er alla här inne i rummet. De följde mig — en på var sin sida om hästen – tills jag stannade framför huset vid Brixton Road.

»Där fanns inte en själ att se, och ej ett ljud förnams utom regndropparnes fall. När jag öppnade dörren till droskan, fann jag Drebber försänkt i sömn — en drinkares djupa sömn. Jag tog honom i armen.

»'Det är tid att stiga ur nu!' sade jag.

»'Jaså', sade han.

»Jag antar, att han trodde vi hunnit fram till det hotell han uppgivit, ty han steg ur utan att säga ett ord vidare och följde mig nedåt trädgårdsgången. Jag måste gå bredvid och stödja honom — han var så tung i huvudet. När vi kommit fram till dörren, öppnade jag den och förde honom in [ 178-179 ]i det främre rummet. Jag ger er mitt hedersord på, att far och dotter hela vägen gingo före oss.

»'Det är tusan så mörkt här!' sade Drebber och trevade omkring sig.

»'Vi ska' snart skaffa ljus', svarade jag, strök eld på en tändsticka och tände ett vaxljus, som jag fört med mig. 'Mr Enock Drebber', fortsatte jag, i det jag vände mig till honom och höll ljuset invid mitt eget ansikte, 'vem är jag?'

»Han kastade en slö blick på mig med sina blodsprängda ögon; så spred sig ett uttryck av onämnbar fasa över hans ansikte och hans drag förvredos; jag visste att han känt igen mig. Dödsblek av förfäran tumlade han mot ena väggen, svetten bröt ut på hans panna, och tänderna skallrade i munnen på honom. Åsynen härav kom mig att jubla; jag lutade mig mot dörren och skrattade länge och högljutt. Jag hade alltid trott, att hämnden är ljuv, men jag hade aldrig vågat hoppas, att någonsin få erfara en känsla, så härlig som den, vilken nu fyllde min själ.

»'Din gemene usling!' sade jag. 'Från Salt Lake City till Petersburg har jag följt dina spår, men du har alltid lyckats undkomma mig. Nu har dina irrfärder nått sitt slut, ty antingen du eller jag skall ej se morgondagens sol gå upp.'

»Han drog sig allt längre och längre bort från mig, under det jag talade, och jag kunde i hans ansikte läsa, att han trodde mig vara vansinnig. Och det var jag kanske ock i den stunden. Mina tinningar bultade som släggor, och jag hade troligen fått ett slaganfall, om ej en häftig näsblödning skaffat mig lindring.

»'Vad tänker du nu om Lucy Ferrier.?' utbrast jag, i det jag tog nyckeln ur dörren och höll den tätt för ögonen på honom. 'Länge har du undgått ditt straff, men nu — — —'

»Jag såg, hur den fege uslingen darrade vid mina ord. Han skulle gärna ha velat tigga om sitt liv, men han insåg, att det skulle vara lönlöst.

»'Ämnar ni mörda mig?' stammade han.

»'Här kan ej bli fråga om mord', svarade jag. 'Vem talar väl om att 'mörda', när det gäller en galen hund? Hade du väl medlidande med min arma älskling, när du ryckte henne från hennes dödade faders sida och släpade henne med dig in i ditt förbannade, skamlösa harem?»

»'Det var inte jag, som dödade hennes far!' skrek han.

»'Men det var du, som kom hennes oskyldiga hjärta att brista', svarade jag och räckte honom asken. 'Låt Gud den allrahögste vara domare mellan oss. Gör ditt val! I den ena av de här små kornen finns det död — i det andra liv. Jag skall ta det, som du lämnar. Låt oss se, om det finns rättvisa till på jorden, eller om vi styras av den blinda slumpen. Ät!»

»Under vilda skrik och böner om nåd drag han bort ifrån mig, men jag tog fram min kniv och höll den mot hans strupe, tills han gjort, vad jag befallt. Så svalde jag det andra pillret. Ett par minuter stodo vi tysta mitt emot varandra under väntan på att se, vilken av oss, som skulle få leva och vilken, som skulle dö. Skall jag väl någonsin kunna förgäta det uttryck, som visade sig i hans ansikte, när de första smärtorna sade honom, att i giftet redan börjat verka? Jag skrattade, när jag såg det, och jag höll Lucys vigselring framför [ 180-181 ]ögonen på honom. Inom några minuter var allt över, ty detta alkaliska gift är otroligt hastigt dödande. En krampaktig ryckning av smärta sammandrog hans lemmar, han slog ut med armarna, vacklade och föll med ett hest skrik tungt till golvet. Jag vände honom om med foten och lade min hand på hans hjärta. Det hade upphört att slå — han var död!

»Blodet hade hela tiden strömmat ur min näsa, men jag hade ej gett akt därpå. Vad det var, som ingav mig tanken att skriva på väggen, vet jag ej — möjligen ett okynnigt begär att leda polisen på falskt spår. Jag kände mig så upprymd och glad till sinnes. Jag mindes att man i Newyork en gång över huvudet på en mördad tysk funnit ordet »Rache» skrivet med blod, och att tidningarne då ansett något av de hemliga sällskapen såsom brottets anstiftare. Jag antog, att det, som kunde sätta myror i huvudet på Newyorkarne, också kunde förbrylla Londonborna, och så doppade jag ett finger i mitt eget blod och skrev ordet på ett passande ställe på väggen. Sedan gick jag ut till min droska; ingen människa syntes till — det blåste och regnade fortfarande. Jag hade kört ett litet stycke, när jag stack handen i den ficka, där jag brukade förvara Lucys ring, och fann, att den var borta. Jag blev utom mig av sorg, ty det var det enda minnestecken av henne jag ägde. I den tro, att jag tappat ringen, när jag böjde mig över Drebbers döda kropp, körde jag tillbaka igen, lät droskan stå på en bakgata och gick dristigt fram till huset — jag var fast besluten att sätta allt på spel hellre än att förlora min klenod. När jag kom till grinden, föll jag rakt i armarne på en poliskonstapel, vars misstankar jag lyckades avväpna endast genom att låtsa mig vara alldeles redlös.

»På detta sätt mötte Enoch Drebber sin död. Men Stangerson återstod — John Ferrier skulle ock bli hämnad. Jag visste, att Stangerson bodde på Hallidays privathotell, och jag drev omkring i trakten hela dagen, men han gick ej ut. Han var slug, Stangerson, slug och vaksam. Antagligen misstänkte han något, när Drebber, trots överenskommelsen, ej visade sig. Men om han trodde, att han kunde omkomma mig genom att stanna inomhus, så bedrog han sig. Jag fick snart reda på, vilket som var hans rum, och tidigt följande morgon begagnade jag mig av ett par stegar, som lågo i gränden bakom hotellet, och förpassade mig, genom fönstret in till honom. Jag väckte honom och lät honom förstå, att den stund var inne, då han skulle plikta för sin synd, han för så många år sedan begått. Jag beskrev för honom, hur Drebber hade dött, och gav honom samma val, samma chanse. Men i stället för att med begärlighet omfatta den utsikt till liv och säkerhet som erbjöds honom, rusade han upp ur sängen och kastade sig över mig. I självförsvar stötte jag kniven i hans hjärta. Och det kunde just göra detsamma, ty en rättvis Försyn skulle aldrig ha kunnat tillåta den usle syndaren att välja något annat än giftet.

»Mycket mer har jag ej att tillägga, och det är så gott det, ty snart är det slut med krafterna. Jag fortsatte att köra min droska än en dag eller två; min avsikt var att hålla på med mitt yrke, tills jag sparat ihop nog för en biljett till Amerika. Jag stod på stallgården, när en trasig liten [ 182-183 ]gatpojke kom och frågade, om där fanns någon kusk, som hette Jefferson Hope. I så fall skulle denne resa och hämta en herre i nr 221 B, Baker Street. Intet ont anande, begav jag mig åstad, och det dröjde ej länge förrän den unge mannen här hade armbanden på mig och fångad var jag, innan jag visste ordet av.

»Detta är hela historien, ser herrarne. Ni anser mig kanske för en mördare, men enligt min åsikt är jag en lika god rättvisans tjänare som någon av er.»

Asterisk.svg

Fångens berättelse hade varit så gripande och hans framställningssätt så intressant och tilltalande, att vi under fullkomlig tystnad ivrigt lyssnat till hans ord. Till och med de båda detektiverna vana som de voro vid alla slags brott och motiven till desamma, syntes intresserade av mannens historia. När denna var slut, rådde ännu en stund den intensivaste tystnad, endast avbruten av raspandet från Lestrades penna, när han i hast fullbordade sina anteckningar.

»Det finnes en sak, som jag gärna skulle vilja veta litet om», sade Sherlock Holmes slutligen. »Vem var er medbrottsling, han, som på min annons kom och hämtade den där ringen?»

Fången blinkade muntert åt min vän.

»Mina egna hemligheter kan jag uppenbara», sade han, »men jag ställer ej gärna till ledsamheter för andra. Jag såg er annons, och jag trodde, att det möjligen kunde vara en fälla — det kunde ju också vara den ring, jag ville ha igen. Min vän erbjöd sig att gå och höra efter. Ni måste medge att han bar sig finurligt åt.»

»Ja, det vill jag lova», svarade Sherlock Holmes av fullaste hjärta.

»Och nu, mina herrar», sade inspektören, »måste lagen ha sin gång. Om torsdag blir fången ställd inför rätta, och ni måste då vara närvarande. Till dess är jag ansvarig för honom.»

Med dessa ord ringde han, och Jefferson Hope blev bortförd av ett par fångvaktare. Min vän och jag togo en droska och åkte hem till Baker Street.