En svensk ordeskötsel/En svensk ordeskötsel angående bokstäfver, ord och ordesätt

Från Wikisource, det fria biblioteket.
[ 1 ]

EN SVENSK ORDESKÖTSEL

ANGÅENDE

BOKSTÄFVER, ORD OCH ORDESÄTT.


[ 2 ]

Cicero säger, mig til döme, wackert i sine officier: non nobis solum nati sumus, sed partem ortus nostri Patria vendicat, partem Parentes, partem Amici. När jag huxar mig om, på hvad sätt jag bäst skal afqvitta mig ifrån den plikts delen, som jag mit fädernesland är skyldig, möter mig dess språk, som dertill aldragörligast; men som jag befrucktar i längden något klander öfver någon antagen frijhet, hvar til mig här dess fägring ok der dess torftighet har förorsakat, ty har jag velat alt sådant i et lijtet förewärck författa ok där i opwijsa mijne skäl. Twiflar inte om deras gillande hoos dem, som deras nödwändighet eller ok beqvämlighet ansee, så framt språket skal kunna hinna til den ord-rijkedom, som uti scientiers ok fägre studiers föreställande fordras.

Eders Excellentz, en Hög Gynnare af wårt Fäderneslands gagn ok prydnad, wille låta sig behaga mitt upsåt ok uptaga dä-här lilla. hwa dä kan wara så länge, til et säkert tilgifwenhets proof af Eders Excellentz

alraödmiukeste Tiänare
Samuel Columbus.
[ 3 ]

Om skrifningen, som innehåller handskriften ok trycket.

Bokstafs-Balken.

Däd första, som lär stöta min läsare i ögonen, är utan twifvel dä främmande anseende, som ded Swenske språket här winner genom Latinske bokstäfwer: derför ska ded ok blij ded första, som jag ska swara til. Bokstäfr äre teckn, som mäd mångeledes hijt ok dijt dragne streck, prickar ok linier liksom afcopiera tanckan ok dess tolk, språket. Om däd nu skeer mäd sådane stråk ok characterer som Iudarne eller Grekerne eller de Romare eller Americaner eller Indianer eller Africaner bruka, är icke ded lijka mycket, så wijda läsaren däd förstår. Men, så wijda ded ene sättet är lättare, reenligare, fägre än däd andre, så wijda winner däd ok en förmohn. Nu måtte hvar ok en bekänna, däd de här Latinske bokstäfren stå reenare än de andre härtils brukade i Swenskan; derföre måtte jag ok gärna wetta, hwarför icke wårt språk så wäl därmäd må skrifwas som Fransyskan, Spanskan ok Italienskan? Om någon swarar, at Italienskan, Fransyskan ok Spanskan äre Latinens döttrar ok derföre må behålla dess klädedräckt, will jag fråga den samme, om icke den ene får taa mode ok maneer af den andre där i, som han märker den andres kläder stå wäl? Sedan, hvad swårighet ska wij göra meer än Holländare ok Ängeländare, som nu meer ok meer läggia bort deras förr brukelige bokstäf’r, som äre mycket mörke, nästan som wåre Swenske, ok taga wijd de här klare ok zirlige utur Latinske Werden.

Däd Skälet, som min wederpart af nyheten tager, är lätt til at förlägga, när han behagar eftertänka, huru som här af ingen förargelse står til at fruckta. At förändra lands- ok stads-lag är en saak, som kan hafwa någon eftersläng. Men bokstäfren ingen. Ehuruwäl som ok lag ok stadgar stundom tåhla förändring, då näml. när antingen nöden så fordrar eller ok någon klaar ok ofeelbar nytta.

[ 4 ]Sist vill jag ok lägga ett mitt skäl härtil, som är at jag ok här taar mig före at förandra något i stafwe-sättet. Ok emädan jag därutinnan förmodar läsarens mädhåll, ty hoppas jag han okså bijfaller denna Skriften.

Men mig tyckes, at någon grunkar, at däd inte är så wisst, at staafningen må efterlåtas at förandras. Blij wed dä gamle maneere, säijer han, ok skrijf som faar-din har skrifwit.

Du, som så säger, wille du betänckia, at om icke faar min, dock far-fars-faar min, kunde föga skrifwa. Ok kan ske din eij heller. Ok om de kunde skrifwa, så var dä Kyrie Eleison på ett Munk-Perman. Om i de Scholastik-Tider Skrifwarenes wett eij wijdare sig sträckte än at skrifwa en Sång-book i Choren eller en hoop å grill-disputationer i ett Vaporario Philosophico, har Erasmus Roterodamus derföre giordt illa, at han fördämpade tanke-grillren ibland de studerande, wijste dem wägen til de fägre studier, som äre Eloqventia, Historia, ok wackre Authorer? Har Grotius giordt illa, som har skrifvit om Jure belli et pacis, fast ingen synnerli har skrifwit så för honom? Om barnen somligstaans i Swerje krypa på ugn, när främmande kommer, där de titta fram ok räkna bätarne i munn på den ätande, sku di alti’ så göra? Om de nu stryka snoorn mäd Tröij-ärmen, sku di alti’ så göra? Om man altij skulle blij wed dä gamle, så skulle altij efterkommande wara åsnor eller stumme dummar, som inte wackert skulle kunna komm’ til wäga sielfwe.

Naturn ger oss så wäl förstånd, som han har gedt de gamle; di ha giort mycki wackert, men inte ut-höst alt wett för oss. Som Alexander sig klagade, när han hörde Fahr-sins för-wärf ok winster, frucktandes at intet bleef meehr öfwer, som han finge förwärfva ok taa-in, när han blefwe stoor. Mycki kan än göras bätter. Andre ha’ lemnat gott namn efter sig i sin wandring, men inte för den skul huggit igen wägen för oss, som efterkomme.

I Helsingland har man förtällt mei, huru fordom en Iätte, benämnd Amunds-Bål’n, som bodt imellan Dalarne ok Helsingland, har så mycki lagt sig på jaga ok skiuta, at han alle Biörnar ok O-diur hade rögdt ur hela den Nägden. När han en gång i sin höge ålder kom, åtfölgd af sin son, til en stoor siö ok trodde sig inte til at fara omkring’n, efter han fan sig nästan af syyn ok krafter förlåt’n, då tog han sin son på Axlen ok frågade, om han såg någe på ander sidan om siön. Goss’n sade sig där sij en skoog. Iätten svarade: däd är den skogen, som du ska hålla reen från Biörnar ok O-diur, som jag har giordt den här. Du sijr nu länger än jag, min Son; så lätt sij, at [ 5 ]du ok inte stannar, där jag måste stanna; dock så, at du först ok främst håller wid mackt den här, som jag har rögdt.

Så länge wij wår lemmar röre,
Så lätt oss haa nå wackert före;
Om icke just alt går oss ann,
Så gör man likwäl hwad man kan.
Men skam få dem, som wärre än de kunna göre.


Om främmande ord, som ha fått insteg i Swänskan.

Somlige äre så granlagade i örat, at om de få höra et främmande ool i Swenskt taal, så slå de alarm ginast. Samtåcke om de få si ett Latinst eller Fransyst oohl i en Swensk Skrift, är däd strax en förargelseklippa; kalla däd glimmande tallgklimp i en bloo-korf (Samuel Kempensköld skref en gång til mig ok kallade i sitt breef de främmande Latinske ok Fransyske oohlen, som stå mäd sine bokstäf’r ibland den Swenske Text’n, Tallgklimpar, som glimma i en Bloo-korf) ok hwad oqwädins ord meer, de påbörda den stackars främlingen. Meg tyckes, at deras omdöme bör fulle lofvas, så wida däd här-rörer af en ifwer för wårt fädernesland ok dess ähra. Dock bör däd i någon måtta lämpas ok limiteras. De främmande Orden, som Swerje har nu reda häfd på, kan man inte meer taal’ åt, som: Natur, Creatur eller Cretur. Men at slänga där in nu alle främmande ord, är icke anständigt.

Swerje kan skryta däraf, at ingen främmande Potentat mäd väpnat hand har där-in-fördt någo nytt språk, som i Frankrijke, Spanien ok Ängeland etc. har skedt. Rom har mehr mått respectera Göthar ok Swänskar än brafwera dem. Tiberis är meer skrämt worden af Motala, Trollhätta samt Dalefloden, än de af honom. Deras Forssar ha brusat så starckt, at Wällskland, Spanien, Frankrijke, Tyssland ok Påland där wed ha darrat. Italien har lärdt danssare efter Göth’ns pijpa både med ord ok wärk. Ok Spanien, Dominus Romanus har lärdt säija sfoderare sua spada under Göth’ns Baneer, ok Cives Romani säija sciavo humilissimo för Konung Alarik. Efter Alariks tijd är, som i Rom tällja heter tagliare; en bytta botta, en Tina Tina, Strypa Stropiare, röfva, rubba, roffa robbare. Men de främande ord, som i Swerje finnas, äre icke med våld eller med ondo dijt införde, utan mäd godo intagne; icke oss påträngde, men godwilligt herbergerade.

[ 6 ]1. Körki-ord.

Den Christne läran har lärdt oss ok sine tilhörige Namn. Den same, som har fördt den in, har ok lärdt oss nämna Altare, Mässa, Choor, Sakristia, Kalk, Oblat, däd som wij kalla oflete, Funt (fons), Klöster claustrum, abbot, Nunna (a Nonis; Nonæ sunt præces matutinæ: horà nonà dicendæ a virginibus), Ceremonie, Psalm, Påsk, Pascha, Pingst Pentecoste, Catholik, Evangelium, protesterande i Luthers tid, Jude, Capellan, Engel, den de af Hedenhös ha kallat Wålnad eller Wårdnad. Någre ord äre likwäl af Greeskan. Ty wi säija Präst, Gr: πρεσβύτηρ, Gall. Prestre, om icke af prædicare, Körkia, κύριος, q. domus κύριοκή; Episcopus, Epistel (men så ha de andre fått af oss: Fransoserne Bonnet, Sw. bonäte, huwudbonad); Klockare, Cloche, Klocka, utaf klacka, inde et clango, clanxi, clangere, Klinga, Clangor, Klang, Orgór, täd Klack, Klicka, Diäfwel (för het’n Faa’n); Superstition, Chaperon, Kanprönika. Några ha’ de lell giordt sig på Swänska: Fastlag pro qvadragesima, där af Fransosen giordt sitt Carême; döpa af doppa; Hedning, Helwiti. Körkiheerde af Pastor.

2. Krigs-ord.

Så ha ok månge ord genom krigswäsendet blidt här inbrackte, antingen då at wåre Swenske ha lärdt krigskonsten eller fördt krig utom lands ok så fördt oohlen tillijka med byte med sig heem til Swerie igen eller ok at främmande officerare ibland de Swenske ha blidt blandade, som ha lemnat de främmande oohlen, där de wistas, tåcksom Canon, Stycke, Cartow, Fyrmyssare, Artillerie, Attollerij, Mortare, Pistol, Musquet, Bomb, Capiteen (Capten), Lieutenant (Leitnant), Caporal Corporal, Skeersant af Fransyska Sergent, Puffert, Carbin, Musqueton, Stussare, Murbräckia, Nickhake, et lijtet kort Stycke reflat, Amlera, polera, op-glida.

Måtte man fråga, hur dä kommer til, at mästa delen krigsoohlen äre Fransyske, där likwäl Fransoserne inte äre Krigsuphofsmän, ty deras första Konung Pharamond utwäldes Åhr Christi 418. Äre så 1260 åhr gamle (1678) ok för dem krig nog förde i Europa.

3. Handels-ord.

Somlige ord genom Handeln; när waran här fördts in, så ha namne kommit in mä: Specerij Species, Tobak, Sucker, Wijn, Pomerants, Citron, Caneel-bark, Peppar, Ingefär, Kruut pulver (i gammal Swenska är Kruut krydda, okruut ogräs), Porcelaine, Abscons, Bankrunt af Italienskan Bancarotto, Scamno sc. mensa argentaria rupta, [ 7 ]Fraudulenta renunciatio rationis mensariæ; »Banquerut spelare» decoctor æris alieni, non vitio fortunæ, sed suo; Apothec, Mått, Tunna, Pund, Aln, Qvarter, Spann, Palm, Gallon, Passemente, betsman; Possementer, som boon säger, Chamarrér schamrera, brodér bordera, Emailler Amlera, estocad Stukat; Couleurer, d’aurore, d’oranje Pomerantsferg; Galocher Grålåskor; Swenske: Fierding, Wickt, Besman.

Skepsfart’n ha wij af ewige tider haft i wårt Belt ok derföre ha wåre egne namn.

4. Rees-ohl.

Så hämtas ok en stor hoop ord ur Frankrijke ok Tyssland ok Nederland genom de reesande. Jag menar dem, som wandra til at lära språk ok exercitier, stater ok studier til sit Fäderneslands bästa. När sådana komma heem, kunne de ej afwänja sig många ordesätt, nappa ti hwad först förewiskar, andre taga efter, til dess Boon mä taar på säija: wij will’ agdera (af accordéra), wi gå här å[1] Spikilera (speculera) fundera.

Capabel, admirabel, incomparabel maaklös, oförliknelig, Incurabel urbota skada, Raisonabel, irraisonabel; Camerat af kammar, contubernalis, Malad, Pomada, Bagage, Grimace, Rodomontader af Rodomont i Spanien, Courage, Menagera, Bataille, Manéer, hanlaag, enahanda, mångehanda; Avancera, retirera sig, Alarm, raillera, Original, Courtisan, Bardisan, dame, En Madame, Amour, Ialoux, Ialousie. Di här tycks klinga hårdt.

Insupportabel, Menage, Partisan, Rang, Moustache Mystacher, på Swenska knäfwelbåra af knäfwel ok bardt, tillsäijandes Korsskägg. Germ. Knebel, knäfwel är en stång, som man sätter twert öfwer nosen på et swijn eller annat, at hindra dess frije ingång igenom gärsgålar etc: på swenska heter sådan stång också Limstång. Därutaf är kommit »han löper med Limstången» om den som inte kan styra ok råda sig sjelf. Af Tyskan bårdskärare.

Efter som främmande namn ge meer i öhronen hos däd gemene, än hem-namn, ha de tagit in Amiral, Cantzler, (Cardinal), Printz. Baron, Officer, Drotz, Feldherr.

Affairer tycks komma tåf à faire, som wårt: ha til at göra. Jag har mycki göra eller mycket å göra. Elljest säger man på swenska: Ährinde, Beställning, Syssla, förehafvande, företagande. Gärning af göra. I Holland är löijligit, at de göra sig ord af Hollänskan mäd Fransysk Termination: Vrijage, Timmeragie, som af Latinen tractabel.

[ 8 ]Främmande oohl nämner man ok mäd främmande namn: Leopard, Crocodil, Elephant, Palm.

5. Latinske ord.

Somlige genom studier, i thy at deels de studerande ha slängt dem fram, som lättare til at uttyda sig mäd, deels at de ostuderade af förwetenhet ha tagit efter:

Studera, Philosoph, Argument, Academia, Schola, Gymnasium, Fabel, Orakel, Mirakel, Tradera, Exemplar-kar, Excellent, Perfect, Disputera, Orera, Opponera, Doctor, Professor, Magister, Candidat etc:, Planet, Almanack eller Alnacka, Calender, Januarius, Februarius etc: (men Torsmåna, Göijmåna), men efter de falla in med Fransyskan, kan man knapt åtskilja alle.

Så kan frågas, om man i swenskan ska’ säija: iag läs Virgilius eller Virgilium, dä står i Cicero eller Cicerone; Virgilius främst i sin Æneis, Eneis, eller Aeneide; Homerus börjar sin Ilias eller Iliada, efter Greeskan. Man kunde swara, när man talar Swenska, talar man inte Latin, ok derför eij behöfs Latinske Casus; Däremot kunde man ok säija, at i Latinska oohl måste man bruka Latinska Casus.

6. Konst-ord.

En hooper konst-ord ha fölgt konstnärarne där in. Ty när wåre konungar ha sidt ibland sine berg ok dalar, at säden war myckin, men arbetarne få, helst de som nå förstoge, ha de förskrifwit någre främmande från Tyssland, Nederland, Holland, Frankrijke, som allehanda konster ok manufacturer ha inrättat Andre främmande däd sijndes ha wäl kommit obudne ok ha likwäl fått sitta, ok stundom länger fram än de ha skullat. Så [ha] främmande Handelsmän satt sig där in, haft Credijt i främmande land ok så för främmande waror dragit til sig landets fettma, must ok kärna ok sedan settat som andra Josepar, Landsens Fäder där inne, eller ok tagit sine pänningar ok dragit därut, där de kommit från.

Så ha de swenske lärdt konster, men gedt ok store lärpänningar. Deras flötor ha blifvit afskummade af Tyske slefvar ok deras feeta soppor lijkas wäl de nederländske magar.

Så har ok Droning Kerstin inkallat månge främmande lärde, hwilka meer ha sökt at plocka hennes Archivum, Bibliothec ok Cassa, än at planta där i landet någre scholar ok wettskaper.

Äntligen mäd sådane inkomlingar äre ok inkomne månge ord: hvilka oss skola tiäna til så månge minnesbetar, at wi öppna ögonen på oss sielfwa ok lära däd wij kunne besittja wårt af Gud [ 9 ]tilägnade land sielfwe i enighet, at icke wij mäd twedräckt ok wanwett gee främlingen öfwerhanden öfwer oss.

Mäd Danss: Courant, Saraband, Brandel, Gavot. Ok är löijeligit, at en hoop ord, som i fordomtijd ha reest ur Swerje, komma nu dijt igen i en främmande dräckt, så at man inte meer känner igen dem, rätt som de barn som länge ha warit borta från sijne föräldrar. Page af Poike, Lacqvay af lacka, som betyder löpa i lunck, luncka, i Swenska lecken: Räfven lackar åt ijsen; Bagage, Pagage, Pack, packa in, pick ok pack; Remarquer, Remarqvabel, Märckia; Bravera, Bra; Travaillera, trafla; Martialisk, Mader; bardisan, hallebard; Ambassadör, Ambod, Envojé, Wäg, via.

En hooper ok oohl ha de främmande tåf oss, som bannir, banlysa, i dess ställe wij ha tagit ett annat näml. religera, där de behålla sitt bannir. Twertom wij fått af dem Respit, Stockat, dem de sielfve ha lagt bort.

Slutligen wil jag säija, at den arbetar fåfängt som nu wil häf’ut alle främmande ord ur swenskan. Jag kommer i hog, at salig Her Samuel Kempensköld skref mäg til i et sit bref, at man borde strafa den, som brukade främmande ord. Ok bad mig at låta sij Stiernhielm sit breef, ok begära hans omdöme därom. Den gode Gubben Kempensköld, hade glömt af sig ok sätt i samma sitt breef någre ord tåcksom discurs. När Stiernhjelm däd såg, log han ok sade åt meij: »Hälser Kempensköld på mine wägnar, ok säger, at om hans doom ska’ gå an, så måst han vara den förste som lijder straff, ty han brukar i sitt breef främmande ord som discurs». Jag skref Her Kempensköld til Stiernhielms omdöme. Han swarade sig ha däd brukat, til dess han något annat på swenska finge. Imedlertijd skreef han: hwem wil straffa meij, om jag nämner discurs ett skäligt taal?

Forss torrens, »talets forss, ordens, i segrens forss bortförde, Soldaternas strömmande forss»; omdoom, ómdöme.


Om heem-oohl, eller rätt naturlige Swenske Oohl.

Jag finner i gemen twå slags lyten hoos folken. Däd ene, at estimera ingen ting annat än sit egit, däd andre, at estimera ingen ting annat än de främmandes.

Däd-här gör en kleen-modig, dä-där en förmäten. Bå twå är mig lijka last-baart, om icke dock den förmätnes tilstånd är [ 10 ]lyckligare, efter han inbillar sig wara lyckligare, ok den klennmodige uslare, efter han inbillar sig wara osäll ok alle andre sälle.

Jag önskade at wara mitt emellan dem både ok kunna betjena mig af andras sällhet til min egen förkofring ok af andras feel til min egen rättelse. Wij Swenske göre så mycken reflexion på andre, at wij glömma gee ackt på oss sjelfwe. Wij wele alt hielpa Latinerne ok Fransoserne ännu til at op-fila de-därs Lingvam Latinam ok de-härs bon Francois, så at wårt egit rostas. Så i seeder, så i kläder, så i taal, så i gärningar.

- - - - - - - - - alt hur en utlänsk gäck
han teer ok bär sig åt, är han dem Swenskom täck.

Hwad är täd annat än öfwergee sig sielf, kasta bort sig i en wrå eller sielfwilligt göra sig til Werdsens Footetråd, til andras dör-soopare ok låta wårt egit huus stå ostädat, at soporne gå öfwer örornen? O hwilken nedrighet, o krypande sinnen, som göra sig til deras afgudadyrkare, dem wåre Förfäder med wapen hafwa nedkastat!

När Cicero en gång orerade i Athen, utbrast en athenienser, på sin Greeska; war til säijandes på Latin:

In Latium spretis Academia migrat Athenis.

Hans spådom blef sann, Cicero, hemkommen till Rom, låg inte ok ökade de Greekers arbeten, utan betjente sig af dem som medel ok tjänare til sin Latins upkomst.

De swenske ord, som wij ännu kunne bringa på bahnen i böckren, will jag dela i tree Classer.

1. Algemeene swenske oohl.

Den förste skal bestå af wackre betydande ord, som härtils äre bruklige i Talet ok inte i Skriften.

Kan en frisk ok stark bond-dräng tas från Plogen ok blij soldat, kan ske ok Capteen ok Öfwerst, hwij skal icke ett gott swenskt ool hämtas til den wackre verden? Hwad är däd åt? eller »hwad gijnar dä?» »Jo däd är myckit åt.» Tysken säger: es ist nichts daran. Svetice: »dä är int’ åt», ist’s was daran, »är dä nå wärdt?» »äre nå åt?»

Gijna kommer tåf gijn, geen, compendiosus; gijnwäg; däraf kunn wij säija: den wägen gijnar mycki.

Wi ha så myckit a ok af. Sku wij ki stundom få skrifwa åf, stundom tåf, ty hwar ok en brukar så uttala? »Strängen gick åf» är mycki brukligare än »gick af».

Tåf tycks wara kommit tåf utåf eller utaf.

[ 11 ]Som Holländarn brukar apostroph til at lämpa skriften efter talet, så kunne wij ok mycki wäl göra. »Gedruckt t’Amsterdam» för »tot Amsterdam.» »Jag ska rees t’Upsala, t’Arboga, t’Enköping.» Hoos Cats talar en pijga om mödomens flycktighet:

O maegdom teer gewass, hoe hast ghy ons entglijt
Met Soeken man het windt, met winden werdt man’t qwijt.

Häd ok däd. Hwarken eller , bå häd ok täd, som hijt ok dijt, här ok där. Så har fordom warit hen ok den; för hen ha de ok sagt hin, »hin store»; »hin fromme» är den-där fromme. Tysken: jener und diser. I skrifwande ok tryckiande bruka wij härtils så

Hic Puer, denne Gossen
Hæc Puella, denne Flicka
Hoc Verbum, detta ordet.

Om man märker efter, skal man höra, at man i Swerje säger: den här goss’n, den här flickan, dä-här oohle. Så tycker meg dä kunde wäl ta’as in i skrifwande.

Bibeln bryter mycki på Götska, deels efter den tijden han först verterades, talte man utan twifwel så i Swerje, ok deels efter Laurentius ok Johannes Petri, som henne verterade, wore Göthar. Om man skulle behålla sånt ordesätt ok munlag i Bibeln ok låta dän wara helig ok oryggelig ok i andelige böcker, wore likwäl int ur wägen, at man ändra’t i werdslige böcker, som hädanefter tryckas. Inte meenar jag oohlen, som i Bibeln äre mycki gode, utan oohllaget eller utspråket. Som te exempel, dä-här Pronomen eller förnamne, som wij nu tal’om, som ok tjänar för artikel eller Tecknare framför hwart sielfständigt oohl: »dä-här huse, dä-här wärcke.»

Så’n för sådan, »en så’n gosse får man int’ allstans»; tåcken brukas mäst.

Nåssånär eller någosånär, fere, så när, nästan.

Fulleli, »han troor inte fulleli», plene fulleliga, fult ok fast, af fullo hierta, mäd fullan tilförsickt, full’r.

Skulor, sqwalor sordes, Eluvies.

Afskölor segmenta.

Afskrap excrementer.

Skräda mjöl, skräda oohlen.

Tryta för feela.

Tarfwar wara torftig. En gammal bekant sade, at han aldrig har kändt Stiernhielm utan torftig.

Tarfsin, den som snålas.

[ 12 ]Junkare.

Huxa en, sij på en mäd begirige ögon.

Jag frågade en gång en bonde, om hans Junkare inte snart skulle stå brudgum mäd en wiss Jomfru, då swarade Bo’on: Däd wore wäl, at däd som länge har warit i wäntone, däd en gång komme i wissone.

Salig i taal om en framleden. Salig Faar, salig Moor, salig Kung Karl, salig Kung Göstaf, höglofl. i åminnelse. Fransoserne säija feu ok defunct. Feu är utan twifwel af fuit.

Skrocka ok skrockla, göra skrocklot.

Blij aflägse. Däd oohlet är aflägse, däd ordspråket.

Lystin eller lysten, den som har lust efter någo Maatlystin maatfrågen.

Leed, ledse, maat-leed. Gall: degouté. Leeda, Subst; fatta en leeda til något.

Köra en wagn, släda. Kör-swen, kusk.

Håll, »gå sitt håll fram», sin rätta gång, »skiuta på långt håll», »den-där bössan bär långt håll», på Fr: porté.

Öknamn.

Ökänd bland alle människior, utmärkt.

Fång, captus, amplexus, »ett gott fång», »ett fång hö».

Fiskefängi.

Spänna tugu.

Häfwa, Germ: heben, häfw-opp, häfw-ut en, forkasta, wräka, köra ut en, fösa, drifwa. Hwarför icke fösa i skrifwande så wäl som i talande?

Komma i fähl eller i färd mäd en.

Hvad affärd fick han?

Justment, juståment.

Skulregla en.

Oknug för okunnug. Ängländaren säger know för känna ok weta, »I kno» eller »I no» i talande, »iag wet».

Håcken för hwilken ok tåcken för tolkin, som nu allenast fins i gamle böcker.

Di ä så såte ihoop.

Blij köpsåte.

Man för allenast, »där wore man tree». Tysken säger nur. Ihr waren nur dreij. Fransman: Il n’y en a qu’un, inte meer’n en, där ä man en.

[ 13 ]Mann, vir, mäd stoort M.

Ensam, ensamt, för allena.

Åt, »så at däd är lust åt», »at däd är under åt», »däd går åt», consumitur, »dä går mycki pänningar åt i byggiande».

Koos brukas för bort. »Gå din koos. Jag ska gå min koos; han går sin koos.» Tycks komma tåf kosa, på Latin Rhombus, däd wäderstråket, som man taar til at föllja i Seglation, t. e. Ost-Nord-Ost, Sud-Sud-West, Nord-Nord-West, til Norden, lijte meer til Nord än til Nord-Nord-West, på Swenska Wäst-sunnan, för Sud-West, Wäst-Nordan: Nord-West. Men lemnom dä här åt Styrmänn ok Skeppare; wi wil säija. »at gå sin koos, köra sin koos en, laga sig sin koos» etc: är så mycki som gå sin wäg, däd Tysken säger: weg, som wäck; i Swerje säger man ok somlig-stans: wäck för bort, föllja til wäcks, skrifs wägs.

Når säger man wäl så mycki som när, hwarföre icke ok skrifwa’t? i synnerhet om jag så wille rijma en wers:

Nok weet iag, at mitt qwahl skal ända få, men når
Ok hur den ändan blijr, hoos Gud allena står.

Hwem wil rata et sådant rijm af orsak, at når inte är brukligit i skrifwande.

Skal icke heller tåcke meer tjäna til en lust at rikta wårt språk ok göra’t wigt ok behändigt.

Så säije wij: lätt blij meg, missum me fac; »han kan inte lätta blij eller låta blij» (mäd ett t), at undfly twetydning mäd lätta levare af lätt levis; hwarföre skal jag nödgas at skrifwa låta blifwa? Skull dä war någo skälmstycke, om jag rijmade så:

Fast mången är, som sijr däd snöda lapperijt,
dock lapprij som täd är, kan han eij låta blij’t.

At jag nu må förtijga, at låta blij til sielfwe orde sättet eij heller har varit brukligit i skrifwande för omittere. Man skrifr heller »ut-låta, öfwergifwa», äntligen man wet inte huru. Men hwarför icke ok: »lät blij, hwarför ska’ man lä blij ä? hwarför må ki man lät blij ä brukligit?»

Likt. »Dä är inte lijkt», non verisimile, lijkmätigt, olijkt, absurdum. »Liks-lärd» är tämli lärd; »liksgod».

Lijklig, pro ratione consentaneum, olijklig, irraisonable, i Norlanden obort.

Tråbett, förträgen, enwettin, enwijs, galin efter henne. Tysken säger: verpickt.

[ 14 ]På inkom, Gallice: Expres. »Jag weet int’, om han giohle på inkom, eller wist’n inte bätterr». Studio, mäd flijt, ex industria.

kom til wåda, skedde per accidens, oförtänckt, oförwarandes.

Småsticken sub-iratus, småtokot, småfalsk, småfiollot.

Infalsk inbunden.

Mycki-lijtet.

Motta eller måtta åt en ting för Syffta, Sickta. »Jag sijr full hwa’ han mottar efter».

Idas, »han is inte», ids inte, kommer af ijd, »han iddes inte», han kommer inte så mycki af sig.

Wålnad, L. Genius, Angelus tutelaris, custos. Gall. Ange gardien. »Skräm Wålnan från».

Wålslös, den som inte har wårdnad eller omvårdnad om någon ting.

Owölig ok Owålig, däd ena tå’ wörda, dä andra tå’ wåhla eller wårda, »iag wöhler honom inte» ok »jag wåhlar honom inte».

Twefalt, »dä kommer meg twefalt före» etc., dubbelt, ambigue æqvivoce.

Eftersläng.

»Du har min späda hand först til däd handtwärck satt,
mäd hwilkens eftersläng jag kämpar dag ok natt».

Tycke, tycki, opinio, »efter mitt tycki» eller »tycke», »däd är wäl at wåre tycken komm’ öfwereens».

Döme, elliest säger man: »mig til döme», däraf kan man taa ok lämpa’et wijdare som judicium hoos Latinerne. »Han har ett gott döme», han dömer wäl, han geer en god doom.

Täfla är disputera. En Bonde förtälde meg, hur han hade hördt Präster »täfla om läran», är disputera om Religion. Så kunde man säija: täfla om ähran, täfla om förträde, som hoos oss är gemeent.

Äflas, »man ska’ någo äflas mä, han far ok äflas mäd».

Afl betyder 1 arbete, 2 arbetsfruckt.

Afwelsgods, däd man sielf har aflat, skaffat.

Munnrifwas, munhuggas, t. ä. strijda mäd orden.

bruk-munn å låt illa, bannas, »bruk munn på en», bannas på en. Ok ehuruwäl man okså brukar munn, när man wälsignar en ok beer wäl för en, men i sådane ordesätt måtte man meer sij på bruket än skälet eller raison. Så wäl som ok i figurer, »heel staa’n gick ut moot’n» etc:

Täkas certare, äflas, »täkas om husbondkastet»; tycks komma tå tagas. »Wij taas därom», är: wij strijda, fäckta, kämpa. Wij käppas, säger man i Bergslagen för wij kämpas, certare, löp i kapp.

[ 15 ]Plump groof, ofatt, oformelig, stubbot. I den Bibliske Verden har jag brukat’t så om Chaos:

Den Guden Elohim, som sig Jehova nämne,
han skapte först ok främst ett plumpt ok ofatt ämne,
ett sammanblandat alt, dock utan all gestalt,
ett grundlöst intet wisst, dock grund näst Gud til alt.

Snygg, nätt, snygga til sig, osnygg.

»Wij äre alle, fattige ok rijke
Kung, Bonde, Rees, Dierf, snygg, stygg, klook, took lijke.»

Rees eller Reese Gigas, af resa, op-resa, erigere; reeslig Kar.

Jätte af anglosaxon. Jätta, in longum projicere, i Iuul-Salmen: som Gud Fader hafwer jätt i fordom tijd, promisit.

Sokn, sokn-mann, Sokn-beröm.

Koxa, dä som Holländar’n kallar kijken, prospicere; deraf stjernkijkare i en min skrift:

Til dätta wågespel sig wåge hwem som wil
Jag koxar än en stund förrän jag flyger til
(Som foglarna koxa i kring förr’n de flyga.)

Alt-frett tycks wara hoopdragit af alt för ett, är altstadigt, jämt ok samt, tidt ok ofta, seent ok bittig, tima ok stund.

Ä ok ä, int anna, alt samma wijsa.

Ly, ljum, tepidus. Gall: tied, Germ: laulich, »wattnet är ljumt, lydt, här är lydt i kammarn».

Tungel för måna; »i Tungel-skifte» är nytändning, »du kom i fiähle Tunglet».

Trilla bort åt marken. »Hyacint fick trillan i sin flint», trill om, gyrari. En trilla discus, af trillande, elljest Trissa. »Tårarne trilla» eller »trillra neer ur ögone på’n».

Stabrak solstitium, tycks wara tåf stad ok bräckia, som »solen bräckte då sin stad på sin reesa». Man skrifr ok soolstånd.

I Gryningen, lysningen, dagningen, då dä gryyr af dagen, cernitur lux, granum, grain, däd som är lijte korn.

I skymningen, dagsäte, qväll, afton.

Qwällsäte, dagen sättes.

Otta, tempus ante lucem, högt ottmåhl, ottsång, Hjul-otta.

Nyyt, »sij hur nyyter han är».

Nyta i, »däd nyter intet mehr der i» (Östgötsk:) för »ded går» eller »rummas».

Hwar ewig-en, »hwar ewig en dag, hwar ewige tijma, hwar ewig en» för hwar ok en.

[ 16 ]Hwar idelig, hwar ilige mann, hwar idlige tijma, däd är iligi-silfwer.

Bar, blott, bara silfwer, bara gullet, bara wijn merum.

En wäderhwirfwel, swänger sig i kring i en ring. Somlige säija wäderhwerfwil för hwirfwel.

En Iling ilar öfwer mäd hast.

En Irring förwirrar, hwad han fattar i.

Kåra, »när kåran kommer åt’n kan ingen hålla’n tilbaka». Raptus, impetus animi. Elljest kallas kåror de små vågor som gå, när wädret först taar på at wädra. Ok så et lijtet wäder en wäder-kåra.

Ståtli är wäl af ståt, som kostli af kosta, träfli af förträfli, däd som öfwerträfar däd andra.

Folk-ilsken.

Fäijn, fägen.

Afl brukar boo’n för art; »däd är int’ afl ti den Goss’n» indoles. Afl brukas elljest för af-föda.

Afla är skaffa sig.

»Alt aflas wil mäd stoort beswär.
ok när täd äntligt aflat är,
hwad har man fritt för tyfwehand,
för wattu-flod ok Eldebrand?»

Elljes afla barn, concipere.

Doon för redskap, hwar mäd man ska göra, af doen, gedaen.

Dann-mann.

Löper på’n. »Jag har gedt’n så mycki som dä löper på’n; dä löper inte meer på’n» är dä kommer inte honom meer til.

Yra. Däd yrer, uhrwäder, orage. Root’n är Ur, däraf orior, oritur procella, tempestas orta est; sij, rooten är ur swenskan, Ur-sprung.

Wäga, Viam sternere. När om wintern är diup snö, däd är inte wägat, men bahna wägen är Germanismus. Opwäga, där som är igen-yyrt.

Wimla i kring, frequentat. af wefwa, däraf wefla.

En wefwa, Uno circuitu. En gång, una itione, ett skåf. Ett skifte, una vice. Ett braak, en resa. Eens.

At wåre förfäder ha warit gode Physici ok ha wiss’t, at liudet int’ annat är än fractio aeris, synes af däd ordelaget, »han har inte klyfwit däd oohlet först». »Klyfwa ord», för tala, findere verba; i täd man klyfwer wädret, klyfwer man ok ordet.

[ 17 ]Hwarför icke föra wåre hushålls oohl i bruuk af Redskap, Arbets-Cretur? Hur ha’ Latinerne prunkat med deras juba? »Solens hästar mäd förgyltan maan», »en ståltan häst med stående fläcktand maan».

Sela bland åk-doon, som sadel bland rij-doon: »draga Tyranners sela», »draga ogudaktighetens sela», »wara spänt i en tung sela» såsom ook, »tryckas af odygds sadeln».

Skymma, »han skymmer mei», »mången wil i liuset ok skymmer sig sielf», står sig sielf i liuset, förhindrar sin egen lycka mäd trägit arbete. Kommer af sky, nubes, skyggia, skyla, skugga. Græce σκιά.

Skum, »däd är skumt», obscurum, »han sijr skumt», skumögd, skumsynt, mörksynt.

Skymta, »han skymta’ fram», for fram som en skugga, »vår tijd han skymtar fram», »iag såg skymt’n af’n».

Skymmel, en häst af mörkgrå ferg mäd swart maan.

Stå hand-fallen, mofallen, häpen, förwånad.

Lögse, »blij lögse», få löije, willa le.

Hogse cupidus, fullhogse fullhogad.

Håcken för hwilken, tocken för tolkin, som nu inte mera skrifs. Dock har jag sidt dä här tolkin som oftast stå i siölagen.

Sijken, sicken en, sicken skalk, för sij håcken skalk.

Annssa tycks komma tåf ansee, »han ansar henne inte».

Somt, »somt för Ehr skull, somt för min skull». Öst-Göten säger somme för somlige; låter wäl ok är ett gott ord.

Ymse, »gå ymse föråt, ymse efter» vicissim præcedere, til skifftes. Ymsa kommer åf om, »ymsa kamrar, gick i ymsa kamrar, han ymsar ofta herbergen» eller »ymsar om». Varietas delectat, le changement plait, yms-leken, ymst.

En kar om en dag, förträflig.

Puls, »så länge pulsen går», »pulsen pulsar fiskarna i nätet».

Näckia, Näckenät.

Ungmoor.

i sistas, i sistans, i höstas, i wintras.

Alle slätt, alt slätt.

Soolberga, när solen går til berga. Berga kunde kallas soolens hwilorumm.

Swenker, omslag, Qwinter, finter.

Swerma, far’ omkring, wara i syne, kunna see ded de andre eij see.

Otrefwit swijn.

[ 18 ]Understå förstå.

Osnygg slem, stygg.

Otycke, när något eij tyckes gott.

Oskäl owane, ohyre, osed.

Walen frusen, waal-händt, waal-munnad.

Wahngöme.

Wedermöda af wedir, widar emot, »hvar möda har sin wedermöda».

Wåld för mackt i en god mening.

Fänad.

Kry, »han torde eij kry».

Julbocken. Om ded är sant, at de Cimbrer sände keiser Julius en Julebock? Jag troret inte.

Tolft, en tolft bräden, tre tolfter.

Dusin.

Skock.

be utlyckt i skärm för beskärm, haglig för behaglig, behörlig för tilbehörlig, torftig för wedtorftig, dröfwe för bedröfwelse, girig för begirig.

Skrif stundom n för honom, t för thet, ne för henne. »Sij här den knifwen ni lånte mei. Iag har haft’n länge, men föga brukat’n ok geer honom nu så god igen» (om en knijf.). (Om ett huus:) »Jag har besidt’et men inte behagat’et, wil inte köpat, om jag icke fåret för gott köp»; (book:) »föga bruka-ne»; (om en pijga:) »efter jag inte känner henne, så beer jag, at ni säger henne, at iag hielpana, så framt i wil gå god för henne ok skrifwa’ne til derom».

Skäl, at man stundom måste bruka desse afkortelser äre:
1:o) Ju kortare man kan bringa talet, ju bättre. Efter ded olet honom är för långt ok tungt altid at op-repetera, men ded andre wigare åt at både tala, skrifwa ok läsa, sök korthet ok lätthet.
2:o) För ombyte skull, att undfly illa-låt’n.
3:o) För ursprunget skull, är af ihn, ihm, han. En knijf, knijf’n. Ich habe den König gesehen, Konungen.
4:o) För exempel skull; så gör Hebraiskan, Greskan (enclitica), Tyskan (vom för von dem, im wasser för in dem wasser, ich habe dirs, ihms gesagt, för dir es), Hollänskan, (Finskan), Italienskan. Fransyskan sätter l föråt (»je l’ay»); hwarföre icke wij n efteråt (»iag har’n»).
5:o) fördenskul at Pronomina böra wara små-ord så som de, som aldra-tätast igenkomma.
[ 19 ]6:o) Efter allmänna bruket så är at tala, hwilket bör wara reglan at skrifwa. Stämma här öfwerens mäd alle dialecter. Östgöten: jag har’et, sijret, förståret. Så alle.

Gamle Swenske namn: Erik, Ernst, Herman, German af Geir (Strijd), Robert, Albert, Bern, Haral, (Arild), Esbiörn, Erland, Hemming, Olof, Knut, Steen, Swen, Torbiörn.

Synonyma: Strax, snart, ginast, rätt nu, brått, snarlig-en, hastigt, hastelig, flugs, i flygande.

Drifwa oohlet i halsen på en, komma en at ta gän oohlet.

En stoor en, en elaker, en mees.

Gemene oohl:

»Iag såg skijnbarli» är klart af skijna (ok bar). Så säger man ok i drömmars förtälljande: »mig tyckte så skijnbarli, hur’ etc.»

Slå kull kakelugn, eller kom’ i grötwrån.

Sötgröt.

Han håller gamle gnee eller gneden är antiquum obtinet, som Terentius säger, förstå under ingenium vel morem.

Lagom bäst är så gott ord som nånsin något i ware för språk täd wil, uttrycker bätter än måtteligen, mediocriter, mittelmässig, mediocrement ok alle de tilhopa. Täd wil int’ annat säija än wara så nätt om sig, at man eij är girig, så gifmild at man eij slöser, så Gudfruktig at man eij är widskepelig, så försiktig at icke oresolverad, så resolverad at icke öfwerdådig, så nyckter at icke sin egen sweltare, så lustwin at han eij blijr en sorgwinn, så höflig at inte krusig, så frij at inte groof, så alfwarsam at inte trumpen, så skämtsam at inte Narr, så egennyttig at androm utan skada, så andres hielpare at eij sin egen stielpare, så glad at icke sin sielfs-förgäten, så bedröfwad at aldrig förtwiflad.

Äntligen: lagom kommer af laag ok i alt öfwerens mäd laagen ok är ett sådant ord, som meer betyder, än någon mänskia kan göra. Des perfection meer står til at önska ok eftersträfwa, än til at hafwa. Så wackre betyd-rijke ord har wårt ädle språk uti sig.

Hur är han fatt? qvomodo comparatus est? »hur är’et fatt mäd honom?» qvomodo cum illo comparatum est?

Öm. Kan inte språk så nätt gee, Es thut mir weh.

Gähl, gärd tributum, »göra gärd til någon».

Af-göra.

[ 20 ]Lössn, Oohl, Symbolum, kännetekn i strijd. Så kunde Symb. apostolicum kallas apostla-lössn eller de Christnas lössn, eller oohl; item Lössn, renson.

Wakenhuus för wapenhuus, Atrium seu Vestibulum templi, in qvo rustici baculos reponunt, ex procul dubio alii etiam sua arma ibi sub sacris deposuerunt.

Träda åkern, taga op’n af träde, colere agrum, »han träder i åkern». En träs-åker, som ligger i träde, är den som folk ok fä träder på, ager. Åkerträdning består uti rista, plöija, åldra, wältra. »Får jordäganden träddan åker, gifwe Trädes-lön». L. L. 22 Ca: Jord B:

Rätt sols, mäd solen. Ansols, moot solen.

Fahr-wäg, »store fahr-wägen», strok-wägen.

Fix för god.

Tilwälla sig, tilmäta, tilskrifwa, til-ägna.

Wählnas, förwänta, at en ska gee deg något. »När du kommer från marknan, wählnas alle marknads gods».

Huxa, hoxa. 1. betänkia sig, fara hijt ok dit mäd hogen, göra reflexioner, huxa sig om. 2. sij på en mäd begärlige ögon. En pijga såg en gång på en wacker gosse så stint ok stadigt mäd åtrånde ögon, at Goss’n swijmade åf. Då en gumma i Huset däd märckte, gaf hon pijgan en örfil, säijandes: »hwi står du ok huxar Goss’n ?»

Ligga för fä-foot, derelictui esse; »den ängen, den åkern, den tomten ligger för fä-foot», neglecta, desertus.

Timla öfwer ända af tumla. Stiernhielm brukar dimlar.

»Stoor fara stood ditt skepp, o Swea, när din mast,
Gustaf hin store, dimlad’ öfwer bord ok brast».

Engd, plaga, tractus, »i den Norske Engden».

Nägd, Vicinia, »i hela den nägden».

Seger-steen, magnet. Stiernhielm wille dä skul heta Segel-steen. af seglande, som på Hollänska. Men säg man segersteen, som swensken säger, om du är en swensk.

Slijk tycks komma tåf des-lijk. Boon brukar mycki slijk för sådan. »Slijk en wacker kär» i en min wijsa.

»Rätt slijk förändrings laag är Jorden undergifwen,
snar är hon Jord ok snart til gräs ok örter worden».

Uti omilde böner brukar man: Gud skänne; tycks wara tåf skand, Tysken: Schand. Wij ha bytt n i m: skam, skämma, [ 21 ]skämma bort, corrumpere, »ätikian är bortskämd», »skämma ut en», »knijfwen är skämd», hebes, obtusus, sliö. I min Lustwin:

— — — — — — Gud äwigt skänne däg,
Som mäd din smicker-list alförst förförde mäg.

Förwåna, »han stoog heel förwåna», är handfallen, undrom; wån är hopp, »däd är ingen wån meer». I en min skrift om köpmänn:

Som sväfwar på en Furuspån,
imillan Lifs ok dödsens wån.

Hålla på, »han weet int hvad man håller på». Däd wärsta är i twedräckt, confusion ok oreda, at man inte weet, hvad man håller på.

And-fådd captus respiratione, andtäppt hors de haleine efter häftig ok hastig rörelse.

Tyckemycken, den som snart låter gå sig til hierta, sensibel, empfindlich; man kunde ok kalla en sådan snar-råkad, hiert-grann, snar-rörd.

Kännspaak, den som känner igen en efter lång frånwaro.

I den wefwan är mä dä samma. Uplands Boon om mässan: »I samma wefwona grabbade han i kalken», wille säija: »sammal. tog han ok kalken».

Månliust.

Kull, kulle Toppen, spessen på ett bärg. I min skrift til Momus:

På Kinnekull ok Bispergs-klack
där får du maat för pick ok hack;
där targa, sarga, gnaaf ok skaaf;
    om Tanden din
    eij wil gå in,
Så önskar jag, hon mått gå af.

Brink klint, backa, collis.

Lijd.

Willman En satyr; Skogsrå, Faunus, Fahn; Forsgubben, Strömkarn, Ström-Gubben, Näcken, Neptunus; Thore Jupiter; Oden Mars Frigga Fröja; Venus Göija; Ceres Aprila.

Idisla ruminare. »Moronstunden god til idisla på sängen».

Kinkot, Krusig i hufvudet, ond te gör i lag, granlaga.

»Eij under dä Landet är hagert ok spinkot,
emädan däd alti’ har warit så kinkot.»

[ 22 ]Sinne brukas icke allenast för alle sinnen i gemeen utan ok i synnerhet för wrede. »Han [kan] inte styra sitt sinne», »han har ett farligt sinne», »han är sinnug», är sticken, wredsint.

Ond, malus, brukas ok för wred, sticken; »han blef ond pån, han är onder». Ond är egentl. om feel tilsäijandes af ohne utan. Deraf är ok waan, waan-wettig, waan-skötsel, waan-mäcktig, Germ: ohnmächtig. Dock brukas ond icke allenast för privatione ok defectu, utan ok för positione ok præsentia mali, så at ond ok arg, ill, elak, ilsk, wrång ofta blandas.

Wrång ok wred är af wrijda; »rätt som illa wrijden», mal tourné eller snarare, mal tournant, den som tyder alt til däd wärsta, wrängiande.

»Sjelfr wrång wränger alt til dä wärsta».

I jånss af jener; zu jener stunde, dän-där tijman.

Rätt nu-nas, modo. »Jag kom rätt nu-nas in» je viens d’entrer; »I höstas, i wåras, i sommars, i wintras eller i wintras-ses» för i förl. höst, wår, wintrasse.

Hur ska’ man mä efter? Man säijer mäst ätter, »han kom ätter meij». Läs »ätter» ok skrif »efter».

God, goo för sund. Han har blifwit bätter: »han är goo nu». »Såret är gott, har blitt gott».

Lijte wätta är någo lijte, nå lijte, af lijte ok vat, ein weniges, klein wenig. Holl.: hy gaf mij wat, han gaf mig något, Er gab mir was, aliqvid.

Fund inventum, påfund. När som Disa kommer fram för Konung Sigtrug hwarken klädd el. oklädd, hwarken rijdande, gånde el. åkande, hwarken i ny eller i nedan, om dagen eller natten, har jag skrifwit på däd kopparstycket:

Af nytt spectacel här en Kung ny’ ögon får,
ithy at Qwinnofund hans pund widt öfwergår.

Pund brukas för ens gåfwors deel, som hwar ok en här fått på sin lott eller på sin andeel, lijk-som Gud skull’ ha wägit ut gåfworna ibland oss; däraf lijknelsen om den tjänaren, som gräfde ned sitt pund.

Pundhufwud. Men likwäl kallas den inte Pundhufwud, som har fått gott pund eller gott hufwud, utan den som har »stoort hufwud ok liite wett».

Hufwu kallas i gemeent taal ingenium, Esprit; »han har gott hufwu», märker nästan meer ingenium än judicium, ty ingenium är [ 23 ]den qvickare delen af förståndet, men judicium eller dömet den stadigare. »Gott hufwu» förstås som Fransosen säger: bon sens commun, som fattar snart, men Dömet är bon sens. »Den Goss’n har gott hufwu, den karn gott förstånd».

Omdöme, Sentiment, sententia de aliqua re.

Syssla, Beställning, förehafwande, företagande, handling, ährende.

Syss’lsatt, den som har at göra, Occupatus.

Syss’lmann, oeconomus; »hafwen ingen sysslomann wåld sällja sin Herres jord».

Sielf-död, Et Cretur som dör af sig sielft; sielfdött kött doger intet äta.

Obort brukas i Norlanden, ett gott ord. En sokn i Norland begärte en Präst af sin superintendent i Hernösand i den framlednes ställe. Di finge först en lågmiält; då begärde de en ann; då finge de en alt för högropande. Då sade de: Dä är obort hvart påbär.

Vän venustus; »min wäne wänn, en wänan mö».

»När som täd wäna ljus hos liusens Fader syntes,
då kom tän första tijd af den all tid begyntes».

»Älskad ok ährad utaf de wäniste Jumfrur i Landet». Ok är lijkt at wänn, winn, wänlig är af samma root. Ja, Venus sielf ur win, wen, ehuru man dicktar henne elljest från Cyper.

Tegla sig fram.

Tijrlig kallar man i Bergslagen (min fädernes-ort) subtilig, späd; »en tijrlig Jomfru»; troor däd är samm’ oohl som zart, zärtlich, tener. Tycker wij kunde wäl bruka tijrlig, som Holländarn teer. Så »ett tijrligt blomster, en tijrlig Narciss», späd, kleen.

Som alt i werden will ha sitt skick ok maneer, så framt dä ska finna approbation ok gillning hoos den förnuftige domarn, så är täd ok mäd ordsens beskaffenhet. Om jag säger, at du må bruka stickent, owölig, eftersläng, ökänd, så begärer jag inte, at du [ska] skrifwa hvaskin weo eller wio.

Alt wil ha sitt wissa mått,
så framt det ska fa heta gott.

2. Gamle oohl.

Den andre Class’n ska wara tåf dem gamle ord, som stå i Lagen, Konung styrelsen, ja ok Bibeln, Salmer; di som tillika ha en wacker klang ok wacker betydelse. Hvad kan wara fägre än [ 24 ]wår Lagbok? »Swerjes rijke är af Hedna-wärld sammankommit af Swea Land ok Götha: Swea kallades Nordanskoog ok Götha, sunnanskoog». Kunne än desse ordin brukas.

Om någon i förstone sådant inte förstår, måtte man hålla’n til goda som en ostuderad, til dess wårt språk blir til-artat ok op-stussat i gemeen hoos hvar ok en, då konst’n blir förwandlad i Naturen, ok den främmande dräckten icke meer ökänd.

Arla ok särla är bittig ok sent.

Ingield inkomst ä gälla betala; wedergälla, betal’igen; wedergällning, Talio; Swensken sätter be framför Talio: betaling, betalning. »Alt thet eij är gullit, tå Gæster af Garde rijder, thet är röfwat.»

Gitter förmår, orkar, kan, brukas ännu i dag. »Jag gitter inte sijt, hörat» etc.

Orklös languidus, dufwin, dåf-heet.

Jäf dubium. Skrifs illa i Lagen: Jäff, mäd 2 ff.

Wild affectus. »The skulle konunge råda täd, som the wetta för Gudi, honom ok landi hans nyttogt ok gagneligit wara, thed eij låta för wild skuld, frändsämjo, mågsämjo eller windskap». Wild kommer tåf wilja, när täd betyder affect. Men will eller wild, ferus; Willa error a willa, turbare, förwilla, komma willewalla åstad. »En will-wall-hwälfwand wäg» etc:

Öfwermaga minorennis. »Hafwe ingen wåld, öfwermaga Jord, Jomfru Jord eller wettwillinge jord bortsällja eller skipta, utan han skipte til bättre».

Lyckia, in-lyckia, ut-lyckia för in- ok ut-sluta. Christus gick igenom lyckta dörrar. Han kom til Lärjungarne, mädan dörarne wore lyckte. Ok i en salm:

Al wår förtiänst är utelyckt,
Wij hafwe eij annan tilflyckt,
Til nåden måste wij falla.

Lock. En luka, fönsterluka, poort-luka' ok en lyckia på en snara, reep, snöre, trås-ända. Biskopen i Linköping, Doctor Jöns Terserus, frågade meg en gång, hur dä kommer til, at loch på Tyska bemärker ett hohl, men lock på Swenska täcket, som täpper til hohlet. Jag swarade därföre, at däd Loch, hohl kommer af Läckia, at täd läcker eller dryper, som ur ett håhl på en kanna etc., däd andre tåf Lyckia eller Lucka, ty däd til-sluter.

Ypper. Hercules:

[ 25 ]

»Döden kastar omkull alt hvad här yppert ok högt är».

Comparativus är brukligare: yppare excellentior, Superl. ypperst. Lärjungarne trätte, hwilkendera skulle wara ypperst.

»Aller frider ökas ok ofrider förgängis, efter thy som konunger är rättwijs til».
»Guds kärleker see mäd konunge wårom ok allan almoga hans».
»Gå hvar til sin fångsman».

Wårda en ting: 1. dra omsorg före. 2. swara för, respondere. »Köper man jord af androm, wårde then jord som henne sålde, böthe then tree mark som ohemult sålde.»

Afradsdag, stämmodag, termin.

Liuta. I Lagen står liuta död för niuta, »liuta skada».

Läge situs, situation, Tomte-läge.

Lägre.

Idrot. En Bonde kom en gång i min studerkammar, ok när han såg böcker, som han tyckte woore många, talte han om läsning ok slöt så: »Dä ska något idrot wara». Idrot är förehafwande. Så säger Minerva hoos Stiernhielm en staans: »min idrot är mäd lärdom göra wijs». Kommer af id, assiduitas, labor; idka en ting, factitare, drifwa.

Meen är feel, minus qvam oporteret; til meen, minska, mindra; meenföre, lyte.

Meenförd, bräckt. Disa rådde, at alt meenfördt folk skulle slås ihiäl. Meenförd, lytt, wahnförd i lagen.

Meenlös, innoxius et innocuus. Qvi non nocet cui et cui non nocendum. Meen taas här annorledes, näml. för brott, skuld, reatus, vitium, crimen. Ty ellies är ingen mänskia utan meen eller utan feel.

Quarstad, åwärkan, hemula.

Byllja ok hyllja bäck, rivum ponte jungere.

Saklös, Saklöst, impune, sine culpa.

Saköre, mulcta, nu böte.

Hjon, hjonlag, leghjon, »hur månge hion i gåhlen»; elljes personer, men person brukas egentl. om höge. Dock säger swensken: jag för min person.

Wapnesyyn kallas mönstring.

Of. I Lagen idkas en Försättning, som heter of, däd så wäl uttrycker sin meening, at d’är wäl wärdt upwäckias från döda. »En man», står där, »skal icke sin Hustru ofhårdeliga [tukta]», är ofmycket hårdt. Dä här ordet har jag brukat en ok an gång, til exemp:

[ 26 ]

När Bergsman ned i bergen grå
har of-hårdt bröd at bijta på

ok en ann staans:

Ho sig uphäfwa wil mäd wåld i annars kall,
Stoort under, om han eij sig re’er ett of-hårdt fall.

Tycker dä kunde skrifwas off mäd tu ff ok pronuncieras mäd tu ff, så låter dä bättre.

O-mycke är af of-mycki; »o-mycke mycke».

Ellipsis: »Christierns tijd tycktes will komm’ i gän» för: tycktes at willja komm’ igen. »Jag troor, men jag troor däd är inte så wisst» för: jag troor, at däd är inte så wisst. »De sa’ de wore där för: at de wore där. Hoos grannars, hoos Johan Påhls.

Tom ledighet, tijd, rum. »Bede Gud om nåde, medan i hafwen toom.»

Munngott dricka.

Ol-Erik, Jens-Erik Alarik, Genserik.[2]

Ättgoder af god ätt, ångerlös, dåre, dårsk; Drott’n (ännu i Island), äggia tillskynda; Elver, Bergsgudar, som intoge folken til sig ok förwillade dem; »Elven leker med honom», Elvekung, Elvedants; fänad, feeg, som doger liitet ok snart skal dö; börfast, wäderfast; Warsel, åtwarsel, at gifwa warsel; heller foot-spaar än foot-spår; Gast, en ond ande. Otycke, när något eij tyckes eller behagar.

Fläskesöndag fastlagssöndag; Walen frusen, handwalen, wahlhändt; häll, klippa, högt ställe. Herdig kar, stark; hugblöd rädd; ildt ondt, ild; weta på en ymm, hymm, hymn, hamn; Kona, gott ord hos de Danske, tillägges Droningar, som Quin hos de Ängelske; Qwäll. Landfarsoot, gängse sjukdom; en ond harpare, som slår altid på samma sträng; Lootsman; på må-få, »kan ske du må eij få»; Miss-mäle, mis-taal, mis-tala seg, försee sig i taal; mumma hemligen twifla; Mödräng pijgswinn; Mare-rijdin; »somme taga book, somme ook». Pilträ, wåre Palmer; prata, som illa kan tala; nymäre synderligen nytt; sielfwillje, sielfwild, sielfwiljelse

3. Teelnings-ord.

Den tredje Classen eller ordebalken har i sig en hoop nye telningar af gamle stammar ok rötter. Med telningar förstår jag här icke allenast Derivativa utan ok Composita.

[ 27 ]Derivativa i den Latinske Grammatican kallas alle ord, som komma tåf andre, tåcksom lucerna, lumen, lucidus ok lux af lucere. Äfwen så wij: lyckta, liusa, lius adjectivum; »lius kammar, liust huus» af lius, substant. lux.

Ok som Latinerne tämli’ sig ha’ utsträckt här i, giordt mäst af alle substantivis adjectiva: bonus, bonitas, af verbis verbalia: agere, actio etc., så wore ok int’ ur wägen, at wij nappade til ok giorde däd samma; jag förstår, där som wore af nöden eller elljest wackert; til exempel, som jag säger högmod, skulle iag ock icke få säija lågmod:

Den inte törs gå fram, blijr mångstäns utelyckt,
som högmod går för fall, blijr lågmod undertryckt.

Så wille jag ok kalla en Lacheté en låghet. Lache, låg.

Behöflig. I en min wijsa har jag satt:

Gif Gud, at iag behöflig medel niuter
til ett gladt mood, thess jag min ögon sluter etc.

Tarflig medel uttrycker inte fyllest, ok klingar inte rätt wäl, eij heller nödig; ty til gladt mood behöfwes icke allenast däd nödige, uthan ok nå lijte meehr. Man wil ok stundom ett glas wijn eller ok en book eller ett trä at utsträckia sig stundom under skuggan.

»Tityrus ut patulæ recubans sub tegmine fagi».

Öfwerjordisk, öfwermänsklig skönhet; Underskön jomfru, Tysk: Wunderschön, Wunder-gross. På Swenska kan dä här Under, miraculum, skrifwas mäd stoort U, at man icke menar en underskön jomfru af præposition under, sub.

Lof.

»Wij kallade Jul then Rytter til lof
ok brukade där i både lust ok skof».

(Bibl. W.:)

»Af allehanda trän de lof at äta hade,
allenast war där ett, om hwilko Gud dem sade».

Lof permission: »han får lof at byggia där»; »Jag har lof at äta» eller fritt. Scholgossen kallar få lof, då han wände igen at läsa, utan twifwel efter han då får lof at göra hur han will.

Heligsmål; elljes kallas på landet »få heligsmål» som om Lördagen efter middagen.

Mål betyder i Swenskan: 1. Meta, terminus. 2. Negocium. 3. Causa, käremål, klagemål. 4. Tempus præfinitum: middagsmål, Tempus meridiei, ottmål, qvällsmål, moromål.

Enwiges kamp, duellum. Om jag kallar de tre Horatiers ok Curiatiers strijd en trewiges kamp?

[ 28 ]Tompiss, Tomtebiss, Tomte Gubbe.

Syna, hålla syn.

Ståltas.

Nattståndit Öl eller Wijn, däd som har stått öfwer natten. Så kunde man göra åhr-ståndit. »När din book är åhr-stånden, lätt gå ut henne»!

Körkiefred, Tingsfred, Qvinnofred, hemfred, stugufred.

Tungmodig, tunglynt.

Lag har i Swenskan förfärli många bemärkelser: 1. Lex, Lagbok. 2. Sätt, modus: gott lag mäd sig (Gall. air, mine), gott handlag.

Stöflad, bespårad, gestiefelt, gespohret, ocreatus, botté, som skodd, klädd.

Därest kan man säija så wäl som hvarest.

Hwarföricke? wil iag gör’ til et oohl som qvidni? hwarföricke? hvarför så skrifwa: hvarföre icke; samtåcke: hvarförinte.

Werts. Man säger ingenwerts, någonwerts, så kunde man ok säija: »han flög Himmel-werts; hennes tankar stå Himmel-werts; han droog åf skoogwerts, siöwerts» i ställe för: til himmelen, til skogen, til siön. Dä-här werts är dä samme som versus på latin: versus coelum af verto; på Swenska i ställe för wert säger man wetta: »dörren wettar nårr-åt», Janua septentrionem spectat; »fönstret wettar åt gatan»; däd är inte lofgifwit efter Lagen, at ha någo fönster på den wäggen, som wettar in i grannens gåhl, med mindre grann’ sielf will tillåtat, eller dä så af ålder är bygt wordet.

Ord-knyte af:

Snöhwijt eller snönde hwijt, beckswart, kohlswart kohlnde swart, steendöd, steendöf, ijskall ok ijsende kall, ill-rö för ell-ro illn’de rö, stocklaat stockende laat, hund-laat, is’nde laat, fräsande sticken, flint-håhl, stock-mörckt, stock’nde [mörckt], gling-haal eller glingande haal ijs, reen som gull, fijn, illgalin, willende gulld, willande siön, stoore-hole-siön, hufwugalit öhl, maag-starckt, splitter-naken, splinter-naken, spillerste-naken, spillerste-ny, siu’-heet, siudande heet, lungande wåt, för brinnande lifwet, stå på resande foot, fästepänning, staggpänning, stadge-pänning, städia folk; bolfast man (säger Lagen Bool fundus, mensa; Prästbool, Klockar-bool) nu säger man boofast. Willfrämmande kalla somlige de främmande, som inte mycki eller ofta umgås i ett huus; »där ä främmande men ingen willfrämmande». I flygande, »alt går i flygande sin koos». Torr som ticka, trind som en båll, bleek som ett lijk; lijkbleek hy; styrkie-rijk; kom ki we glase’; [ 29 ]lätt som fiäder; står fast som mur’n, ett murfast hopp, ett murfast samwet; som smör i solskijn: »hans skäl bestå i en Rådstuga, som smör i solskijn»; blöt, miuk, week som duun, dyna; »han är som ett wäder», wäder-sint; hans wäder-snälla faart.

Om metaphora, som kan räknas til Teelnings ord.

Utaf de tre sagde Class-orden här kommer nu däd fierde slaget, som ingalunda något annat i prydnad geer efter. Jag förstår, när de ofvanbemäldte orden flyttias från deras egne ok egentlige bemärkelse til flere andre. Sådant bruuk har af de lärde Landen blidt nämdt med sitt Greeske ord Metaphora, är til säijandes på latin translatio, på Swenska öfwerförsel eller flyttiande. Ok efter som wij kalla på Swenska en meeta ett måhl, ok wij okså justment ha däd foora, som Greekerne φορά ok så i samme mening, ty kunna wij mäd gott fog behålla däd oohlet Metaphora på Swenska ok säija, at däd är tåf däd slaget, som efter en lång omfart har kommit til sine fränder ok kände wänner igen. Skal bringa oss de tij’nder, at wij föra wåre ords bemärkelsers meta länger ut ok föra dem til de granngåhlar, där de aldrig förr ha warit. Äre de oknuge i förstone, lära de wäl snart blij kände mäd hvar-ann, ok håcken weet? di tör blij de såteste Wännerne mä tijden.

Wäxel-kärlek kan man wäl säija, som man säger wäx’l bref, wäx’lbänk. Ok äfwen så wäx’l-hat. Jag nekar inte, at »inbördes haat» är gott: iag menar oohlet ok icke tinget. Men dä kan wara däd rum, som wexel-haat kommer bätter, åtminstone i werss.

Göma. I Lagen K: b: 4 Cap. står: Konung skal alla rättwijsa ok sanning styrkia, älska ok göma, ok allan wrångwijsa ok osanning ok allan orätt nedertryckia både mäd rätt ok konungslige wälde sino. Häraf kan man säija: »Göma lyckan», om den som inte meer wågar sig, »göma sin ähra», göm-grant.

Moder. »Tomt är åkers moder»; så kunde man ok säija: »strand är wattns moder».

Mäta för ästimera. »Skaden må mätas; gäldes efter Mäts-manna-ordom».

Öresland, som man sår en tunna säd på.

Örtug.

Sysslman, Konungstyrelsen kallar wackert Kungar ok Herrar Guds Sysslmän här på jorden.

Swalg. Stockholm är ett swalg, som suger i sig så mycket förråd af salt ok wijn som resten af hela Swerje.

[ 30 ]

»Mig ijkte, fijkte foot ok hand,
Jag öste, höste, kastad ankar,
Sand-örar, klippor, swalg ok bankar
Jag flög ok swäfde mitt ibland».

Gijrig, wettgirig, bok-girig, vett-snål, curieux.

Leed. Book-leed, leed we boken, degouté.

Lysten säges proprie om den, som har lust til någon, serdeles maat, så säges täd om hafwande Qwinfolk. Metaphoriskt wijs om en förweten, i min Bibliske werd om Eva:

Din illa lystna tand har nu den maten kändt,
hwar af din efterkomst går än i dag ömtändt.

Af de fem utwärtes sinnene tagas mycki wackre metaphorer.

Om Dygden kunde skådas mäd ögonen wore ingenting deiligare än hon.

»Den skriften smakar wel, men somlige finna ingen smaak däri».

»Han har fådt röken däraf, kommi under wädre därmed, han har gott wäderkorn», snokar opp.

»De tij’nderne äre något maagstarke».

Af synen: Sij, beskåda, skärskåda. Så kunde man ok säija: närskåda, grannskåda för: betrakta, taga i ögnesikten, hafwa för sitt ögnemål, fijn för klook, swart för sorgse, göra sig grön.

Af hörslen: Höra för lyda. »Lagsens hammar, dunder»; »Ehrt taal ett strängispeel»; »hans beröms Trompetare».

Af smaken: Smaak för behaag, »finna smaak i någon ting». Så osmaak, osmakot; weder-smakot, ampert, bittert, bäskt för widrigt, sött liuft, liufligt, purpur etc.

Af luckten: »Få wäder af en ting; hunden wädrar upp wildt; komma under wädret med något».

Af känslen: Wara kall til sinnes, kallsint, hård-sint. En Läkiare förderfwar ofta såret, så ok en hård stundom. Miuuk, ödmiuk, »wara hwarken warm ell kall». Af desse sinnerna kunna tagas wackre Epitheta. »Dess widje-miuuka medja».

»Wore mitt hierta som klippan hårdt
ok såsom järnet fast, tungt ok swårt» etc:

Flood, flöda, öfwerflöd.

Bråka, gör noppor, skäckta, häckla, nappor, blår. Lång-tog-too. hässla, totta, mullkoka.

[ 31 ]Kaarda är egentligen rensa ullen, reda ullen, walka på kardor, som häckla är ränssa lijn ok hampa. Kunde lämpas til andre ting, som undergå någon skärskådan eller skarp examen. »De ha så häcklat till honom därinne, haft’n på häcklan, kaardan», rätt som man säger »skura en, skura til en».

Skäfta är göra skaft på en redskap, knijf, yxa etc., item skäfta Lijn, slå bort agnorne; »skäfta oohl, skäfta sine wapn mot Fijenden».

Skärpa pännan, om då man gör sin flijt i skrifwande.

Klyfwa findere; här är inte den förste, som har klyfwit ded ordet.

Flöga, flöija: »äger man otamt fä, thet gärdangård bryter eller öfwerflöger». Så kunde säijas: »öfwerflöga förnuftet ok förbund, ährbarheten, lagen» etc., »öfwerflöga den plickts-gård, som Eed ok ämbete har gärdat.»

En flög, flagga.

Bundin. »Tå är by gatubundin». Barnebundin, Mann-, Hustru-bundin, Huus-hålls-bundin.

Röste.

Rapphöns. »Man måste wäl åldra neer sitt korn, ty på åkrarne äro så månge Rapp-höns».

Drucken af affecter kunde wackert säijas på Swenska: drucken af roos, af smicker, drucken af lycka, galenskap.

Förryckt kallas den, som af läsande har blidt tokot, men hvarföre af läsande allen? Kan man ok icke blij tokot af annat? Bruk då förryckt som Fransosen brukar emporté ok Latinerne impos sui eller impos mentis, den som inte weet til seg, den som inte rår med sitt sinne, sig sielf eij mäcktig, »blij förryckt af ähre-soot eller sammansnärd af ambition, af girighet, af en skönhet, af wrede, af kärlek» etc.

Härftrå, härfwa, »får intet igen herwetrån», nystan. Rede-tråd. »Dä-här wäsende är så bryllat, at man inte kan finna någon redetråd deri. »Den härfwan är så snärd, at man inte får igen nån härftrå.

Tråsända. »Den som nu hade Ariadnes tråsända, til at ledsaga sig ur denne Labyrinthen.»

Ledstång. »Jag ha knapt hittat opför den trappan, om jag inte hade haft Ehr ledstång wid handen».

Spång, smäck. Dygdens wäg är en smaal spång eller en smäck emellan twå odygders oländiga swalg eller afgrund, en på hvarder sijdan.

Dygdens wäg är smal — en smäck,
Däraf man faller så snart — — —

[ 32 ]Städa opp ett regemente, städa i ett huushåll, som i ett huus.

En hustru bör städa i huset men en kaar i regemente.

Sela. Draga orättfärdighetens sela.

Betsl. Stoici ha welat aldeles utrota affecterne, men i däd de så hårdt hafwe förfördt sig på dem, ha de wijst affecten meer än noog. Ty wore bätter at säija, affecter böre wara wåre spårrar ok förnuftet wårt Bess’l.

Grijma. »När Fahn ha fått lagt Grijma på en först, see’n leder han en, hwart han wil».

Ook. »Förnuftets ook är dem försiktigom drägeligare än wällustens, efter de sij på ändan». Däd är fåfängt, mig til döme, at föreskrifwa en allmänn upfostringslaag, ty »den ene Goss’n behöfr spåran, den andre Grijman, den tredje frijhet, den fierde oket.»

Töm. Nok hör man, at man skal hålla Lust i Töm, men när man ska’ gee efter den Tömen eller håll igen, däd wil konst til at weta.

Åga. »Den aldrig wil wåga, får aldrig nå åga»; ellies åga ok ega, Græce εχειν, där af ega. Egor, egendom, ens egit.

Hulling kallas den lilla kroken, som sitter främst på meet-kroken, som håller fisken qwaar, at han inte så lätt slipper of, seen han en gång har fastnat på. Dä-här kan mycki wackert brukas metaphorist wijs.

Äger brukes i Lagen för bör, är εχει, habet, som Fransosen: il a à faire cela, han har til at göra däd.

Ägnar ok bör, proprium illi est.

Gijnstigen til sådan Ord-kunskap är ingen ann än märkja på oohl i tal ok böcker ok sedan låta pännan gå.

Om en wille wertera på Swenska en Florum (som mäd rätta må heta Florus för sitt blomster-taal), en Horatium eller någo tåf’n, eller ok Apulejum, skulle man öfwerkomma en sådan swassekonst, at man inte mehr ska begära, hällst om ni ä så dristig som di.

[Hwad grammatica är.]

Grammatica är int’ annat än ett Opsats af allehanda reglor ok omständigheter, som lända til ett språks rätt talande ok skrifwande. Man kunde wäl opsätta sådant, utan att dä skulle blij nån Grammatica tåf, näml. som huart ok ett inn- ok förefaller utan någon afdelning eller ordning. Dock efter sådane åtmärkelser förorsaka [ 33 ]någon confusion eller oreda, ok af ålder har warit brukligit at bringa språken til en wettskap om alle dess deelar ok ordelag, hwilken wettskap man ifrån gamle Tijder kallar Grammatica, ty wille wij ok behålla samme manéer ok sij til, att swenske språket må blij skärskodat til alle sine stycken ok delar ok brackt uppå de fötter at däd må winna någon wisshet uti dess talande ok skrifwande.

Somlige hålla meer af ordning, som Grammatica, Logica etc. somlige meer af en blandning ok oordning, som Epigrammata, remarquer.

Ett språk är tankans afbildning, tankan Tingets, skriften både tankans ok språkets. Altså, ju närmare tankan kommer til Tinget, språket til Tankan, skriften til språket, ju fullkomligare är däd.

Tankan har Gud ok Naturen oss gifwit, språket föräldrarne el. umgängesfolket, skriften de booklärde. Derföre äre Tankarne meer universelle ok allmänne än språken ok skriften, efter som i alle land är folk, men inte i alla land Tyskar, Swenskar ok så bortåt.

Et språk består af månge åtskillige Liud. De Liuden äre ord, stafwelser ok bokstäfwer.

Bokstäfren äre hoos oss swenske: a b c d e f g h i k l m n o p q r s t u w x y z, dem vij nämne således: a be ce de e eff ge hå i kå ell emm enn o pe qu err ess te u dubbelt w, ex y zeta eller ysigdag.

Om bokstäfwer, skrifter ok studier i gemeen.

I Historierne säges Cadmus, en konungsson i Phoenicien, aldraförst hittat på de Greeske Bokstäfren. Ok när Europa, hans syster, bleef af de Cretenser bortröfwad ok öfwerförd til Ön Creta, feck hennes Broor Cadmus befalning af sin far, Agenor, att söka efter henne i hela werlden mäd däd wilkor, at om han henne inte fant, skulle han aldrig komma för faar-sins ögon meer. Fadren Agenor, konung i Phoenicien, residerade til skiftes i Tyrus ok Sidon.

Dän-här Cadmus, sedan han länge hade omswäfwat ok såg alt hopp at finna systren förswunnit, sätter han sig neer i Grekeland, bygger staden Thebæ, därest han blijr rådande, dijt han säges ok ha mäd seg fördt däd förste Greeske abecede eller Alpha Betha Gamma.

Denne Cadmus sättes i Crönikorne strax efter den Tijden, som Moses blomstrade i Egypten (Åhr Werdsens 2450), därest han så wäl i Boklige som Krigs-studier war den ypperste, såsom den som [ 34 ]af Pharaos dotter, sin Fostermoder, bleef hållen til alt ifrån Barndomen, som hon ok giorde honom den ähran ok kallade honom sin son, säijandes: ’ur vattnet hafwer iag tagit honom’ (2 Mos: 2: 10).

Denne Moses har utan twifwel fogat den Egyptiske lärdomen til den Hebraiske, efter som han af Möderne ok Fäderne war af Levi huus. Männ til upfostringen war han Pharaos dotters Fosterson, har altså haft godt tilfälle at göra sig bägge läran kunnig. Täd han ok inte försummat, som nogsamt af hans skrifter ut-wijses. Däruti har han dock giordt illa, at han ingen rättelse efter sig lemnat, hwar han däd ene ok däd andre öfwerkommit, ok huru mäd studier ok scholar då war beskaffat, ok hurudan historien då war om sine Förfäder så ok Egyptiernes forne studier, hwilke Egyptier af någre andre scribenter hållas för of-gamble ok ur-minnes Folk.

Dock är fulle klart, at han de Hebraiske bokstäfren har lärdt utur de scholar, som hade warit insticktade af Iacob Patriarken, hwilken strax efter sin ditkomst där afsomnade, Åhr werdsens wijd pass 2256, Sexhundrade Åhr efter synd-floden, hwilke Scholar sedan af Iosep ’Landsens Fader’ handhölles ok efter hans död, tilthess där wardt en ny Konung öfwer Egypten, hwilken inte kände Iosep, men tvingade Israels barn så, at de inte allenast Gosen, ett landskap som den förre Pharao dem hade beskärt, utan ok hele Egypten lemna måtte. Behölle sedan alt fort i Canans land (som är ded samme som blef kallat Palæstina, Iudæa, Syria ok en deel Syro-Phœnicia) Moses skrifter i sådan wördnad, at ingen fick ta ti dem mäd otwättade händer el. låta falla dem på golfwet wijd största straff til görandes, efter som bem:te book kände en högre Uphofsman, näml. Gud sjelf. De Chaldéer hafwe ok icke lijte lagt sig på studier i synnerhet Astronomien eller stjernekijkerij, hafwa förespått tillkommande ting genom Astrologien, åtminstone ha de så inbillat folket.

Af däd som sagt är synes, hur studierne först ha gått i swang i Asien ok Egypten, at iag här intet må tala om de Chinéser, som mäd deras månge Characterer afbilda alle ting ok derföre behöfwa wäl.... Åhr til at bara lära känna bokstäfren. Som nu Italien ligger när til för de Asiater, ha de som oftast wittjat dijt.

Ok som gemenli skeer, at de op-öfwade Folket blij æstimerade ok fram-hafde, när de komme i mindre civiliserade Länder, i däd at de mäd en manerlig dristighet ok lämplig frijhet taa’ sig fram, så giorde ok då de Asiater hoos de Italiäner, som då kallades Aborigines. Så kom Ianus, så kom Saturnus ifrån Creta däran, så Æneas. [ 35 ]Evander, en konungsson i Arcadien, flycktig från sitt Fädernesland för sitt dråp skull, war den förste, som förde Bokstäfren til bemäldte Italien, åtföljd mäd sin Moder Carmenta. Om honom säger Livius så: Evander venerabilis vir miraculo literarum, rei novæ inter rudes artium homines. Liv. 1: 1. Ok en ann: Primus itaqve omnium Evander Italicos homines legere et scribere domit, literis, qvas ipse partim antea didicerat.

Ehuruwäl man inte weet, hur långt däd war emellan Evander ok Romulus, efter som i så urgamle Tijder inte wist åhr-tal kan skönjas, dock kan man lättligen aftaga, at däd har warit tämelig lång tijd, efter som däd war inte meer än 60 åhr imellan Evanders ok Æneæ dijtkomst ok imellan Æneas ok Romulus räknas af Livius femton ätter eller leeder, så at Romulus är däd sextonde barnet ifrån Æneas. Om wij gee tiugu fem åhr til hwardera, så blijr från Æneas til Romulus just fyr-hundrade Åhr; från Romulus til Augustus wore siuhundra Åhr, som Florus skrifwer främst i sin Historia: Populus Romanus a rege Romulo in Cæsarem Augustum Septingentos per annos tantum operum pace belloq. gessit, ut si quis magnitudinem imperii cum annis conferat, ætatem ultra putet. Nu fyrahundra ok siuhundra göre Ellfwahundra Åhr, som studierne hade warit i Italien för Augusti tid.

I så månge åhrs förbij-strykande är lijkt, at den wettskapen ok öfningen sig alt mehr ok mehr utwidgat, männ aldramäst då, när de romare utwidgade sine gräntser först i Italien (som af de Wolsker utan twifwel af oss blijr kallat Welskland) utan jemwel omförde sine segerrijke wappen öfwer en stor deel af Africa, där Carthago låg, den de tree gångor hade något göra mäd, för’n däd gaf swijga, så ok öfwer Asien, ty strax efter Carthago intogo de Corinthus i Grekeland ok efter Corinth Numantien i Hispanien ok någo tilförende Sicilien ok Macedonien. Sedan wunne de konung Iugurtha i Africa, slogo de Cimbrer, konung Mithridates i Pontus, de Parther, de Galler eller forne Fransoser, wore i färd med Tyskarne. Ok som de romare endest ok allenast af Gloria anqwickades, underleete de aldrig at skrifwa opp, sig ok de sijne til owärderlig ähra, hwad de ährewärdigt hade bedrijfwit. Hwaraf skedde, at deras språk icke mindre än deras dater blef utspridt, så at däd ann i dag dem sielfwe öfwerlefwer. Ok som de så wäl sine ord hafwa hoopfogat ok förnuftigt sakerne eftersinnat, hafwe de så wäl i booklige konster som i regementshåll ok Lands-städjande lemnat alle nationer ett mönster, hwilket de häller kunne hoppas at efterfölja än jäm-likna.

[ 36 ]Så synes nu, hur den romerske skriften ok wapnen ha blifwit plantade i Spanien, Frankrijke, Tyskland, Engeland. Män på hwad Tijd hon är kommen i Swerje, är inte så wist. Dock wille wij ok sij at få en reede-tråd i denne Labyrinthen.

När Carl Magnus, arf-konung til Frankrijke ok en stor deel af Tyssland, såsom den som af Tysk ursprung, näml. de Franker, herstammade, tog sig före at styrkja den då wacklande Christne religion ok hade til den ändan skickat den Christelige Körkian hielp emot de Longobarder i Italien, slagit de Morer ok Saracener ur Spanien, twingat de som oftast rebellerande Saxer i Tyssland mäd deras Förste Witichind, hölt han den då regerande Sweries Konung, Konung Biörn den V i däd æstime, at han mäd en stor Ambassad til Swerje sökte hans wänskap, den ok emellan dem på bägge sijdor slöts, hölts ok stadfästes.

Ibland andre Förbundspuncter blef slutit, at den Christne religion i Swerje skulle planteras. Ok mädan Kungen i Danmark altid skickade de rebelske Saxer hielp emot Keijser Carl, skulle han förklaras för bägges deras almänne Fijende, näml. så wäl Swerjes Konungs som Keijsarens. Män de danske blefwe tillijka mäd de saxer så af Keijsaren slagne, at bloden deras betäckte hela Fäldtet, ok femton af deras förnämste [blefwe] fångne ok halshuggne.

Då de Saxer nu så hade blifwit hyffsade, sände keijser Karl en hoop Christlige Predikanter til Swerje, de där plantade den Christne Läran; ibland dem war Herbert den förnämste, hvilken ok blef Biskop i Linköping.

Sedan Carl Magnus war död, continuerade hans Herr-Son Keisar Ludwik mäd däd wedernamnet hin Fromme, den gode, sin Faders wänskap mäd Sweries konung ok skickade alt efter handen lärde männ där inn, ibland andre Ansgar, en god Predikant, hwilken war länge Kung Biörns Hof-Predikant på Biörkö Slott, där han ankom först åhr 816.

Språken Engelskan, Tyskan ok Swänskan komme då meer öfwerens, så at de föga möda skulle haa i den måttan.

När nu denne Läran under någre konungar bortåt hade wunnit rötter i Swerje, ok ibland andre under Konung Erik Segersäll, sedan under Konung Erik Årsäll, då kom ifrån Bremen en Präst, som hett Staffan, blef sedan kallat helge Bror Staffan, af den så månge Prophetier än qwarlefwa. Sedan konung Olof Trätällja hände sig likwäl, at thet wärcket gick laamt til, antingen då at rijket war för widt til så få Präster, eller ok at somt Folket inte wille därwijd.

[ 37 ]I samme tijd wore Engeländarne i tätt förbund mäd de swänske, så at Biskopen af Iork sielf mäd konungens i Engeland samtycke begaf sig til Swerige. Denne Biskop Siffrid ankom til Wäxiö i Småland 160 Åhr efter kung Biörn den andre ok döpte där kung Olof Skottkonung, hwilken war den förste konung, som har sidt hela Swerje Christeligit. Wijd Åhr 1150 föll spijran til kung Erik, som seen för sin herlige meriter ok yppre lefwerne blef kallad sancte Erik. Ty han lätt sig i alla måtto wårda om sitt Fäderneslands wälstånd, främjade så wäl Lag ok rätt som den Christne Läran, at Folket måtte hafwa rätt ok rättfärdighet mäd sig i föllje, icke minder än Guds frucktan. Ok mädan wårt sinne är ofta så wankelbart, at täd uti dömandet wacklar som en wågskål, där som ingendera wickt’n wisst rår, ty pröfwade han skäligt at skiffta lag, den han til en efterrättelse för hela Swerjes Folck lätt läsa i alla Landsändar öfwer rijket. Denne Lagen har wäl warit en af de älste Böcker, som skriftligen äre wordne författade mäd de ifrån Tyssland ok Ängeland inkomne bokstäfwer. Ty hwad som härtils ifrån konung Biörns Tijd war skrifwit, war mäst körkiböcker, som til sång ok Gudstienst lände. Lagen toog under de fölljande konungar märkel. till, så at Swerje fick mehr ok mehr lius, tils äntl. Birger Ierl upkom, hwilken, ehuruwäl något sträng i förstone, dock ställte i längden däd swenske wäsendet på gode Fötter mäd Lags stifftande ok gode ordningars inrättande. Han funderade ok Stockholm, dijt sedan Rijks-Thronen flyttiades från Biörkö.

Något därefter kom en Lagman i Upland, som hett Börje Päderson; han öfwersåg den förre Lagen ok förmeerade honom i månge stycken, som af konungen gillades. Denne Börje Päderson war sancte Britas Fahr ok hade så lärdt sin dotter i Book, at hon älskade studier så högt, at Werden tycktes deras söttma eij wärd; ty begaf hon sig äntl. i Vadstena Closter, där hon författade många wackre betracktelser om Werden ok täd mensklige lefwernet i en Book, som kallas ’Sancte Britas Uppenbarelser’, i hwilken book månge herlige stycken författas, som, om de wore ränssade ifrån en hoop Widskepelser, skulle de bringa stor nytta; som dä här wärke icke utan stoor nytta widt ok bredt i Christendomen läses, (Frankrijke les Revelations de S:t Brigitte de Svede). Elljest är en lijka book, som heeter ’Sancte Britas böner’, som mäst alle Iomfrur ha i Paris, iag tror ok wäl annorstädes. De här hennes wärck äre werterade på månge språk ok uplagde däri månge gångor.

[ 38 ]Wijd samme Tijd har ’Konung styrelsen’ wurdti skrifwen i Swerje, männ dess mästare har inte satt sitt namn däruti; är wist nog, at han en dråpelig Lärd ok klok man har warit; illa, at han inte har skrifwit nå meer.

Uti det fiortonhundrade seculum, som war så kinkot som något skulle kunna wara för de främmande Herskapens skull, war däd bästa som skedde, at Lagen blef öfwersedd ok bekräftad af Kung Christopher, bördig af Beijern, Kung Eriks från Pommern systerson.

Imillan femton ok sextonhundra war dä inte minder willerwalla, emädan någre krushufwun in-omlans ok de Danske utan ifrån så länge foore ok förwirrade landet, til dess at

Seculum Pyrrhæ nova monstra questæ,

iag menar Syndfloods Tijderne, tycktes wille kom’ igän, då all ähra ok redlighet, inte under om studier, lag ok rätt, låg nedre; til dess den Swenske Moses ok Iosua, Gustaf den förste, ur dän där Egyptiske Träldomen sitt Fädernesland frälsade ok näst Guds bijstånd af Högden kom Tyrannen til at fly ok Guds ord ok lag ok rätt at blij i Landet. Åhr 1554, om iag mins rätt, blef den förste Swenske Bibel tryckt i Upsala, verterad af Laurentio Petri, Ärki-Biskop i Upsala, ok hans Broor Olaus Petri, Körkiherde ok tillijka Stadssecreterare i Stockholm. De här Brödren hade studerat i hoop mäd Göstaf Erikson (som seen Kung Göstaf) i Wittenberg i Saxen, intagit med honom af Luther sielf den Evangeliske läran, derföre de ok stoge wäl hoos kungen. Ok blefwe satte i Iohannis Magni ok Olai Magni ställe, di som af halstarrighet wille spänna moot kungen, ty däd war Iohannes Magnus, som sade åt Kungen öfwer boohlet: min Majestet dricker Ehrs Majestet til; då swarade Kungen: min Majestet säger, at ni sätter Ehr bätter neer. Därefter blefwe desse Himmelstormande högmodige Iättar af Iupiters dunder ok Thor-åk så nederslagne, at de bägge flycktige hölle sig uppe nu där, nu här i Werden, nu i däd Tridentinske mötet, nu i Dantzig, nu i Rom.

För’n de drogo ur Swerjet, toge de en hoop skrifter ok documenter mäd sig, hvilke de sedan sammansatte ok giorde böcker af. Ok som man sällan in i Landet sijr, hwad där märk- ok skrifwärdigt finnes, för än man af de främmande frågas, så skedde ok dem. När de, ehwar de wore ok fore, blefwe åtsporde om Norske Werdens egenskaper, för-anleetes de at tänkja mehr där efter ok författa sådant skrifteligen. Ok måste man bekänna, at de ett par [ 39 ]Höglärde Bröder warit ok i synnerhet beläsne i Historien, så i de Grekers ok Romares som i de seenare tildragne.

I dä-här nu löpande siuthonhundrade seculo har Swerjet så mäd wapen, så mäd studier opstigit til den Ähretrappan, hwarest däd aldrig från werdenes begynnelse har ’ti stått. Carl den nijnde, ehuru krigisk han war, hade altijd ett mildt öga på studier. Han lätt utgå Lagbogen, öfwersedd, på Tryck, som hon nu än i dag är til at sij. Lätt ok af lärde Männ skrifwas en uttydelse eller paraphrasin på god, då-förståndelig swenska, hwilken än i archivo finnes. Ok hade den utan twifl tryckts, om icke Lagbokens wördnad, den henne för åldern skull tilbör, där igenom hade skulla’ lijdit meen.

Hoos den här Konung Carl den nijnde war den gamle Bureus (på Wålsättra strax ut mäd Flötsund wijd Upsala) i Stoor Nåde. War en lärd kar, män hade månge griller mäd Cabala, mäd Iohannis Uppenbarelse, den han inbillade sig kunna uttyda; mäd allehanda onyttige uträkningar på Tijder ok ord, at hans nyttige wettskaper mäst därigenom förqwäfdes. Däd bästa, som jag af honom har sidt, är at han har framdragit ’Konung styrelsen’ ur ett Bibliothek, upwijst den åt Kungen ok efter stoor approbation ok afhåll gifwit den i liuset förmedelst Trycket. Twå wackre Wersser stå där wid ändan, dem han utan twifwel sielf har giordt; de lyda så:

Wijsheets början sann är wist Guds alwara frucktan,
Wijs mig sniällan mann, som i yngskone ratade tucktan.

I denne Iohannis Burei Tijd war Stjernhielm en yngling. Ok som han baar ett yppert ingenium, ok inte minder curiöst ok wettlysti, sällade han sig gärna til den där lärde Gubben. Kom äntlig så widt, at han toog hans dotter til äckta. Förmedelst däd umgänge flytte ett stoort bookwett från Bureus til Stjernhielm, som då kallades Iöran Lillia; i synnerhet insöp han de Swenske Antiqviteter ok ord-wäsend, som plä’ gå til, at tåcksom man umgås mäd så blijr’n. Ok mäste parten konster läras mehr af tilfälle än af fritt wahl. Dock gräflade han för mycket i ord-leetande eller Etymologier. Iag säger för mycket; ty sådant slag bör icke hoos oss föråldras mehr än staafningen ok stamningen hoos barnen. När man har lärdt tala, så tale, ok toote inte til ewig tijd. Bruket är Wettskapens ände-mål. Elljest sitter man som den, som skulle skrifwa breef mäd Post’n ok fant ingen pänna, som gick så wäl som han wille. Ty satt han ok formerade pännor, til dess Post’n gick bort, ok innan andre Postdagen war han siuk, innan den tredje död.

De böcker som han efter sig lemnat är:

[ 40 ]Swea ok Götha Fatabuur, bestående af idelige gamle ord, dem han där i utleetar, är en Book i qvarto wijd pass en hand tiock, om hon skulle blij rätt tilhopa skrifwen. A är där aftryckt, där i ut-tydes adel, ädli, odaljord ok mycki tocka odal-ord.

Dictionarium Etymologicum, där i han ställer fyra eller fem rötter eller radices til alle språk, ett lijte männ arbetsamt wärck, wackert, om däd icke wore för universelt ok af för widt utseende, skrifwit i Folio, männ icke alt rentskrifwit, eij heller i ordning satt. Ok ska den wara starck i språken, som lyckligen ska’ taa i hoop därmäd. ’Register öfwer Wästgöthe-Lagen’, där i han en god deel af sitt ord-wett yppar, [är] tryckt wijd ändan af bemälte Lag.

Hercules, tryckt twå gångor i Upsala i discant form i Octavo, förste gången 1658, om iag mins rätt. Nu är han tillijka mäd hans andre Poëmata, dem han efter min trägne begäran lätt sammanhämta ok tryckia, uplagd i Qvarto i Stockholm 1668, däri äre den fångne Cupido, Freds-afl, Hälse-prijs etc.

Archimedes reformatus på Swenska tryckt i Qvarto; den har jag hördt meer æstimeras af androm, än af honom sielf. Ty han sade sig nu myckit bättre hafwa påfunnit, täd han wille författa i sin Linea Carolina, hwilken blef dock tilbakas, som myckit annat.

Messenius har wijst stoor ifwer i Swenske handlingars hoopsökiande, har skrifwit på Latin Sweopentaprotopolis, ä’ til säijandes Swensk-fem-hufwudstad, näml. Upsala, Sigtuna, Wisby, Biörkö, Stockholm, där i han wäl nå ha’ måtta lätt ut; Genealogiam regum et nobilitatis sveticæ.

Twenne Schroderos ha wij haft, starcke swenske både twå, bägge af däd förnamnet Erik. Den ene kunglig Translator, för-tolkat Livium, Iohannem Magnum, Cominæum, Osiandri Körkihistoria, Kegelii betractelser. Den andre Erik Schroderus Upsaliensis har verterat Ianuam Lingvarum, däri han är, som fordras, heel ord-rijk; så har han ok skrifwit ett lijtit Lexicon på swänska, Latin, Tyska ok Finska; är man en lijten book-unge i duodes, intitulerad: ’Lexicon Scandicum, in quo qvatuor Lingvæ, per totam Europam primariæ Latina, Suetica, Germanica et Finnonica, comprehenduntur’. Så är wäl meningen, at han håller ok Finska språket för ett af de förnämste i Europa. Denne Schroderus tidige frånfall beklagar Loccenius i sine ’Antiqvitatibus Sveo-Gothicis’ ok säger, at om han hade fått lefwa, hade Swerje haft i honom en wacker kaar til bokwäsendet etc. Han bleef förd, stacker, af en häftig wäder-ilning utaf Norrbroo i Strömen, i täd han seent om en affton kom ifrån en god [ 41 ]wänn ok kan ske war något lustig, men damp, som iag säger, i Strömen. Hans föllje wille gärna uprätta honom, men för’n de sågo seij om, hade han kommit på ett Qvarnhiul, däraf han bleef i hast sönderkrossad.

Loccenius, Scheffer, Verelius, O. Rudbeck, Hadorfius.

För Christ’ndomen ha de Swenske ok Göther haft sine bokstäfr, dem Iohannes ok Olaus Magnus ha satt i den wahnlige abbecede-ordningen:

a b c d e f g h i k l m n o p q r s t u x y z.

Däd kalla de Alphabetum Gothicum, men mig tyckes rättare alphabetum Sveo-Gothicum; ty däd fins så wäl på stenarne i Swerje som i Götharijke. Dock är alt ett. För’n iag inlåter meg wijdare här i, wil iag föroola meg i en Ting, at man inte taar för illa opp, dä’ iag något nytt framförer.

Iag weet wäl, at alt nytt sijr sälsamt ut. Somlige hata’t ok rata’t, somlige håll t’åfet. Iag weet ok wäl, at man inte bör så lättli’ bringa någo nytt på bahnen. Likwäl måste ok huar rättsinnig bekänna, at där som nyttan fordrar, är nytt lofligit. Alle konster, alt, alt har warit nytt i begynnelsen; alle studier så wäl som manufacturer äre en gång aflade ok födde, så wäl som deras föräldrar, Mänskiorne. Icke må man derföre blij wed däd gamble maneeret, at bära wed op för trapporna opp i winn, om man kan hitta på en wind at wind-opp’n.

Icke har man behoof at sända drängen sin eller en Enspännare stad mäd breef til en annan staad, huar gång han skrif’r, om heele landet blijr eens at inrätta Postordningen, fastän Post-ryttar’n kommer i förstone owahnt före. Ska’ man aldrig begynna på at söka malm ur bergen, brännan, giutan, smijdan, fijlan ok fäijan, derföre at dä’ är owahnt, o-wisst ok går för långt ikring. Ska’ du inte heller för en god grufwa skull wela sökja mäd ..... i tiugu Berg ok för at öfwerkomma en good malm haa’ tiugu på proof-steen. Är du man en? Weet du inte, at en ok en gör en heel Armée. När hwar ok en soopar för sin dör, blijr heele staden reen. Du förstår nu wäl min mening; tag ok döm, ok war gunstig.

Nomen wil jag kalla namn, efter som däd är samme ord efter namn ok samme mening.

Pronomen, Förnamn.

[ 42 ]Verbum activum, wärk-ool. Passivum, Lijdoohl. Neutrum, Ingendera.

Adverbium, Till-olle. Ty såsom adverbium heeter däraf, at täd lägges ’ad verbum’, at betyda en omständighet, så kan man kallat på Swänska Till-ohl. Ok efter däd inte är så mycki wärdt som wärk-ohlet sielft, ty må däd heeta som ett lijte ohl, olle, så ok at förtaga den alt för myckne repeteringen af ohl, som altij kommer fram.

Participium, görande eller Göran.

Conjunctio, band, ty däd binder hoop talet: Ty, ok, allså, mädan, som etc.

Præpositio måste på Swänska kallas nu för- nu efter-Löpar’n. På Latin står den mäst föråt: a qvo accepi, Materia ex qva factus est. Männ på Swänska står den stundom för-åt, stundom efter-åt. ’Den som iag fick’n åf, ämnet som han är giord af’, eller ’af den han är giord’; så de andre: på, mäd, i, före, efter etc. ’däd rår inte iag före’, ’Hammarn som han har smidt med’, etc.

Interjectio må kallas Mo-röst som ah! åh! ai! oi! hs! ps! pist! ha! halustig! äre inte annat än röster, som man geer til at beteckna sitt sinne ok mod mäd.

Vocalis wille wij kalla Lyding, ty som däd ene är t’åf vox, vocare, så är täd andre af liud ok lyda.

Diphtongus wil iag kalla Twelyding, efter han sammansättes af twå Lydingar. Han kunde wäl heta tweklang, men äfter han i swänskan inte har meer’n et liud, fast han består af twå Lydingar, må han heller heta twelyding än twe-liudande eller twe-klang.

Consonans må kallas bij-låtarn, efter han låter inte fyllest för sig sielf. Så wil iag ok kalla.

Etymologien, root-leetning, efter hon leetar efter ordens root, stamm ok herkomst.

Prosodin, Toon-läran, Accent, Toon, Orthographien, Rättskrifwerij, sluter bätter än rättskrifwande.

Syntaxis Fogning eller hoop-fogning.

Compositio Knytning eller oolknytning

Compositum, ett knytt ool. En lius-staka är knytt af lius ok staka etc.

Aeqvivocum, twetydigt eller twetydli.

Aeqvivocatio, twetyding, twetydelse.

Cacophonie, misliud, o-liud, illklang.

Delectus verborum, ordeskrädning.

Particula, Olle eller olte, tillsäijandes lijte ohl.

[ 43 ]En kunde wäl föregee, at man skulle kunn’ lära de här så wäl på Latin, men däd feelar mycki, ty när man förstår ordes betydelse, sijr man mycki länger in i dess art än elljes ok kan gå säkrare. Elljes gåre’t som käringen om Corporal ok Amiral; bätter förstoog hon åtskillia Feldtherre ok Rootmästare.

Om Vocaler eller Lydingar[3] i synnerhet.

Lydingar vocales äre: a e i o u.

Medlåtare Consonantes: b c d f g h k l m n p q r s t u x y z.

Af Lydingar blij twelydingar (Tweklang), i däd den ene sättes öfwer den andre:

a ok e, ä hoos Latinerne æ;

a ok o, å hoos Latinerne au;

o ok e, ö hoos Latinerne œ.

Latinerne ha prononcierat sitt æ som wij wårt ä, sitt œ som wij wårt ö. Ævum, æviternus, contr: æternus, som ävum, äternus, svetice ävig, ävighet; coelum som kölum, foemina som fömina af föa eller föda parere, dädan fötus, foster, foemen; foenus som fönus.

At wij pronunciere som evum, eternus, femina, femen, femur, fetus, är gali; först, at man inte gör ingen åtskilna' på lyding ok twelyding, ok seen, at man inte kan höra tåf liudet, om man skal skrifwa femina, foemina eller fæmina, om man skal skrifwa Æol eller Eol, Æneas eller Eneas eller Äol, Äneas. Skrijf Eneas, Eol för låt’n skull ok wanen at säija Eneas.

Elljest blijr däd ok en rätt twelyding åf, när twå Lydingar sättias på rad, som eij, meij, deij, seij-meij, neij, fäija, leija huus, locare vel conducere, stå på mejan ell' medan trahæ posterioribus insistere, boijor, compedes, nöije, dröija, hoijta, qviritare.

A är den förste bokstafwen i alle abecedên; utan twifwel efter han är den klareste. Kommer alt för ofta i swenskan. Til wittnes booktryckiare, som måtte haa A-lådan snart halfannan gång så rijk som en annan bokstaf; bör derföre billigt förändras i e stundom: ’ded finna i hoos honom’, heller ’ded finnen i’.

E pronuncieras stundom som ä: den, swen, eller.

[ 44 ]O har hoos oss swenske tre slags ut-försl:

1:o) bo, ro, otta vigilia, koxa prospicere.

2:o) hopp, opp, hotta åt en, skotta snö, moron, moromål. Nästan som å.

3:o) i kohl carbo, hohl foramen, bohl på trä är stammen, mohn momentum, emolumentum. »Ehr til lijt'n skada ok meg til stoor mohn». Dohn.

Förr har iag wäl warit i den tankan, at man boorde inventera en ny bokstaf för dä här liud't, efter som däd esomoftast kommer fram. Däd kunde ha' sit rum i tåcke ord som såhd jus, jusculum, Båhd nuncius, præceptum, Bood boutique, Rost, ærugo, ferrugo, en Rosta vid Kopparberget, strues metalli, Moln nubes, go-moron, i måros hodiemane (heller än i morgons), Kohl carbo, Kål olus, Ok skrifwa Kohl eller Köl. Men nu håller jag så före, at wij wele heller skrifwa mäd oh som kohl, bohl, hohl.

I månge ord kan han förklaras til å: måhn, norrs, nårrs piscis genus; i månge fördunklas til o.

I bör stundom wara Lyding som i hinna, stundom mädlyding. Ok då bör däd dragas långt som i ja, just, jord, jumfru.

Ij, dubbelt i ålijt, flijt, wij eller wi; i beflita, kan ok wäl skrifwas ni som wi, di; »ni göre nå annat».

U är alti vocalis, men däd som wij kalle nu dubbelt u är consonans ok borde kallas we, så wäl som be, ce, de etc. we a, wa som be a, ba. V kallas af Hebreerne Vau. De gamle ha brukat k för q: kvisten, kwäll, kwinna, samtåcke för c: ikke, mykket, stykket. Så skreef alt Lorens Johanson i sine skrifter.

Y utan prickar öfwer: ty, ny, nylig, men ij mäd prickar: lijk, wijk ok wäij, »ok trät eij».

Om Consonanter eller Bijlåter i synnerhet.

C är ingen rätt swänsk bijlåt, brukas til at stärkia k, när däd elljes skulle skrifwas dubbelt som uti klocka, picka, sticka. Somlige vill skrifwa klokka, pikka, stikka, men äre'ke dä lijk långt som bredt. Inte gammalt swenskt ool begynner på c eller ch. Alle äre de tåf däd nye slaget: Callats, Cantzlij, Captéen, Capitel, ceremonie, Christlig, Crönika, Cirkel, Comedia, Confect, Creatur, Cur, Curera etc; pronuncieras som s framför e ok i: Cirkel, Citron, elljest som k.

L. Ett tiockt l finnes i swenskan, som knapt någon främmande ska' kunn' säij'-ut ok tycks wara kommi tåf ett blöttnat r; [ 45 ]kan skrifwas hl; af hård, håhl; bord, bohl; mord, moohl, moohl-girig, moohl-grymm; moohl-, men bohl eller båhl stirps; härda, hähla; wärden, wählen. Däd höres ok i andre ord: ståhl, måhl, Påhl, wahl, men inte i smaal, saal, pijl. Män Hof-folke ha tungan weekare: hål, bool, wälen, mål, skål, mäd tunnt l. 'Fisken i Mälan' Mälar'n.

Ok har iag märckt, at

L, m, n, r äre de fyra flytande eller liqvidæ, efter som de låta nå' lijte, rätt som halfwa Vocales, derföre de ok kallas liquidæ, t. ä. blöte, smältande. S. t. e. böllja, »de bölljor bölljor sköllja, som stunder stunder föllja».

Men de andre b c d f g h k p q s t w x z kallas mutæ, t. ä. dumme eller stumme, ty de bråtas mäd liudet i munn ok få inte framm et, icke annorledes än en Dumme, utan de måste taga en hielp-lyding därtil. Kunne icke en gång nämnas wijd deras egi namn utan en hielp-Lyding, be, ce, de, som i stafwande kastas bort, be a säger ba ok icke bea; samtåcke eff a säger fa ok inte effa.

H har fått sitt rum ibland bokstäfren, men hoos Greekerne war däd allenast en aspiration. Dä må wara ibland de andre at öka hoopen, som en Cifra, som intet gäller för sig sielf; blijr likwäl mycki brukat ok meer än sig borde, ty efterst i iagh, migh, sågh är'et inte af nöden. Ok den gamle reglan är alti sann ur Logica: »Däd som kan skee mäd minder, behöfs inte at skee mäd meer»; Qvod fieri potest per pauciora, non opus est, ut fiat per plura. Samtåcke i tagha, lagha, laaghbook, så ok modh, godh, radh. Om de hade welat giordt stafwelsen lång där mäd, hade de skulla skrifwit mohd, gohd, rahd, Guhd etc.

Hwad däd f angår, som står mitt i hafwa, begrafwa, blifwa, skrifwa, grufwa, har däd inte annat besked mäd seg, än at rooten är haf habe, graf sepulcrum, blif mane (kunde dock skrifwas haw, bliw, graw), ok sedan at dä zirar nå lijte ok gör skriften läsligare mäd f. Män om man wille taga på at skrifwa, som nu iag dä-här til proof, swänska mäd Latinske bokstäf'r, så sijr iag inte, hwarför man icke skulle kunna äfwen så wäl läsa hawa som habere, begrawa, gräwa, lewa, skriwa, eller ok mäd v: hava, grava, leva, riva, skriva som gravis, levis ok på Fransyska: avoir. Ty icke skrifwer man grafwis, lefwis på Latin, eij heller grafwe, grafwité, på Fransyska, eij heller afvoir, trafvail, brafveur, rafve, men bravér, ráve, hwarföricke vij rowa, bravera, utan f; iag förstår, om wij så wile.

[ 46 ]D är int' annat än ett weekt te ok twärt om t int' annat än ett hårdt de. Derföre de ok ofta bekläda hwar annars plass. Dig skrifs på Swenska rättare än tig, Du bättre än Tu. Götharne älska mycki t: thetta, thet, där swensken säger: hä, häd ok täd, hoc et illud; ok i ändan: »iag kan icke weeta't, säga't, troo't ok iag har inte sidt'et, wist'et, trodt'et, sagdt'et», i ställe at swensken säger: »iag har inte sitt'ä, iag har inte wist'ä, trodt'ä, sagdt'ä». Men härom skal talas ibland förnamnen ok i andre rum, om Gud wil.

P ok f äre grann-bokstäf'r. I min Grafskrift öfwer Grewinnan Ebba Brahe ok den unge Gref Pontus de la Gardie:

Den all sijn sinnen har ok Werden wil besinna,
En öfwer-werdisk Mackt skal han förwisst befinna,
Som Jorden har befäst, som Himlens hwalf har hwälft,
Som Bergen har uphögt ok Dalen nederstielft.

Stielft ok stielpt af stielpa brukas ymsa. Så släft ok släpt af släppa, knäfft ok knäppt af knäppa, knäpp, den som knäpper i hoop handen, knapt ok knaft parce, vix, ægre, skarft ok skarpt, han stryyfte eller stryypte af strypa, skaaft ok skapat.

Skrijf af-und ok icke afwund, af-unna, invidere. De ok te brukas offta för hwar ann, som sagdt är: tu, du, the, de. Däd wil iag här bee, at en swensk märker, at han på ändan i orden wäl acktar, håckendera han brukar. Han är utkårad, älskad, befrijad, ropad, kallad. Han har utkårat, älskat, frijat. I gemen skrifwer man alti te, men galit: En lärd kaar, en lärd Hustru, ett lärdt Hufwud. Dock äre somlige verba, i synnerhet de enstafwelige, som i Particip Pass. will ha te i alle könen eller generibus. »Denne flygeln, han är tillökt (mäd te) el. tillökad (mäd de), formerad, staden är wäl regerad, huset wäl regerat.»

De gamle ha haft ett þ mitt imillan de ok te. Borde man skrifwa Sweþia, men efter den Charaktern inte meer brukas, skrijf man Suecia eller Suedia, lijk godt allenast Suerje mår wäl. Vij Swenske skrifwa mäst Suecia, Suecus, men Tysken Suedia, Suedus, efter han säger Schweden, 'Ein Schwed' ok Fransosen la Suede, 'un Suedois'.

De ha ofta frågat mig i Tyssland ok Frankrijke, håckendera de ska skrifwa, Suecus eller Suedus, Suedia eller Suecia. Jag har swarat, de kunne skrifwa som de wile. Så ha di frågat, hur wij sielfwe kalla oss. Där på iag swarat: En Swensk. Då har di sagt, dä Swerje bör heta Suenland, dä som inte föll så gali.

[ 47 ]

Skrif-riktighet.

Åt-märkelser om Rätt-skrifwerij.

Bruket regerar talet, talet skriften; dock efter talet är[4] månghanda ok skriften enehanda....

1. Skaal, skal, skall.

Skal. När iag säger iag skal, du skal, han skal, debeo, debes, debet, behöfwes inte tu aa'n, eij heller tu ell. Orsak, at däd stundom pronuncieras som skaal, stundom som skall. Ok när täd skrifwes skal, har tungan lijka stor rätt mäd at säija skaal som skall. A har där samma längds-rätt som ell ok ell som a. Men när iag meenar skaal som äggeskaal, testa ovi, nött-skaal, putamen nucis, äppel-skaal etc., skrifs för dröxlen skull tu aa'n. Männ 'däd hördes ett skall i skogen, skall i marcken'. Hund-skall etc. mått skrifwas mäd tu ell. Om man ok stundom skrefwe ska', »iag ska' göra, du ska' gå, han ska' reesa», som man talar, skulle inte skada, i synnerhet när consonans fölljer. Samtåcke »wij sku', ni sku, di sku reesa, wi sku blij här» bätter än »wij skole blij här».

Häraf synes, at twenne aa'n böre ha rumm i daal vallis, faal venalis, kaal calvus, qwaal vexatio, saal ok tu ell uti tall abies, stall stabulum, smäll fragor, will ferus; männ i iag wil volo, du wil, han wil allenast ett ell, i hwijl qvietus tu i'n, »iag är hwijl»; samtåcke pijl sagitta, ijl impetus, ill pravus, malus, iller ok arg, illsk, Gall. malicieux, elak, malus. Under, hur dä kommer til, at däd oolet Elak inte härtils är brukat wordet i böcker eller skrifter, efter däd i talet är ett heelt gott ord! Så mäd månge andre! där om, will Gud, på annat ställe.

2. Raam, lam, bahn, maan, meen, men, man, männ, haat.

Hwad nu om ett änd-ell sagt är, bör äfwen förstås om de andre liquidis eller flytande m, n, r. Der som liudet är lijka långt eller indifferent till dröxlen på a ok m bör inte skrifwas meer än et a ok ett m. S. t. e. »han är lam» mancus est et mutilus. Somlige pronunciera laam, somlige besynnerli lamm.ram, Biörnram, ram-dansk, ram-jute; somligstans hörs inte-dera länger än däd [ 48 ]andre. Samtåcke man vir, men männ viri mäd tu en för den föregående twelydningen skull, som strax ska' säijas. Men sed kan skrifwas så som der står, så wäl som den iste; Swen Sweno, juvenis, unger-swen, köpp-swen, källar-swen, skräddar-swen etc:, gen ok igen; boorde, bör, boort, giort.

Jag hade tänckt at skrifwa min i mascul. ok mijn i fœmin: min faar, mijn moor, min broor, mijn syster; så i sing: min faar, i plur: mijne förfader.

3. Mood, good, blood, etc.

Förr har man skrifwit modh, godh, blodh, badh, män nu nyligen mod, god, blod, glad, bad. Kan man wäl skrifwa mäd ett o, af orsak at de inte är så flytande bokstaf. Så skrifwer man hwad, qvid ok icke hwaad. Dock likwäl at undwijka en så stoor mångfaldighet må man wäl skrifwa mood, good, blood, glaad, baad, rand, weed lignum men ved eller wid, apud: »wed körkian», »we strömen», »wed älfwen». Huus, ruus, luus, raas rabies.

4. Anmoda, förmoda, bada, glade, Glada etc.

Men när som den siste Consonanten i mood, good, blood får en Lyding efter sig, går däd ena o bort; s. t. e. förmoda, håll'n meg te goda, Glada milvus, bada balneo interesse, ok icke förmooda, gooda, glaada, baada. Orsak, at de inte lijtar meer på den före- utan på den eftergående Lydingen. Ok hwad som om de här är sagdt, wari sagdt om alle andre t'åf samme beskaffenhet.

Weta scire, efter somlige säija wetta ok somlige weeta. Här af slutes, at man mått skrifwa bruuk, bruka, huus, hysa, raas, rasa, en stoor, någre store.

5. Död, röd, gräs, köp.

Efter som en Tweklang äller Diphtongus är i sig sjelf dubbel, så behöfwer han inte meer fördubblas. Skrijf död, röd, gräs, fiäs, män, förmån eller mohn, förmohn, lås serra, bås, koo-bås locus vaccæ in stabulo, stök i köket, Gök Cuculus; samtåcke de döde, röde, köpe ok inte dööde, rööde, dööd, rööd; wore fyre Lydingar, som somlige bruke.

6. Född.

När tweklangen moot Natur'n måtte pronuncieras foort, måtte ok föllja dubbel bij-låt. Lijkwäl skrifwer man röst, höst, präst, mäst, häst. Enstafwelige Rootord, som lycktas på lyding, skrifwas mäd [ 49 ]twå: boo habitare, boo ok boohag; roo requies; at roo remigare; »roo sig mäd någo», ostrogothice roa sig; groo germinare.

Ehuruwäl ett rätt root-ord aldrig boorde ha meer än twå bokstäf'r som bo, ro, si, go, gu, ha, le, mo, ra, se, ta, te etc., likwäl efter de äre hufwud-oohl, må man efterlåta dem twå Lydingar för bätter anseende skull (boo habitare, roo requies, quiescere, sij, see videre, haa habere, lee ridere, item turpis, taa, taga, tangere, tee ostendere) at åtskillja dem ifrån particlar eller ollen som du, i, ni, de.

Men en tweklang gör här fyllest för twå Lydingar. mori, å amnis, ä, »ä ok ä», altförett, altfrett, int' anna ä ok ä, dä samma-dä samma, ö insula, wrå angulus; görs inte behof at skrifwa döö, åå, öö, som likwäl af mångom skrifs.

Märck at i Swenskan äre månge enstafwelige rootord, dä som är teckn te, at Swenskan är ett hufwudspråk, däri som ordkällorne än finnas. Män där om en ann gång! Märck allenast nu, hur de wäxa: rå, råda, »iag rår, råder»; hur en Consonans gärna smyger sig in ok täner ut oohle', hvilken Consonans föga i taalande framkommer: draa, draga, »iag drar, drager», taa, taga, »iag taar, ta'r eller tahr, tager», haa, hawa, hafwa, »iag ha'r, haar, hafr, hawer, hafwer,» Fahr, fader, Broor, broder, Moor, moder.

Til nomina, bå substantiva ok adjectiva, geer man ett d: god, gud, led eller good, guud, leed, dö (adjectiv), »han är dö», men man skrifr död; nö:

När Landman lijder trång ok
Af wäta, torka, snö ok tö.

föa, föda, parere, gignere, alere, nutrire; göa, göda; blöa, blöda; möa, möda; saal, sadel, saaln, sadeln; Ehr, Eder; ruber, röe rubri, röd, röde, en pecus, söd, små-sö. Ska' man så kunna säija broda för broa (göra broo), broden för broon (bryggan, skeppsbryggan)? Men om rötter ok herstammning i Ord-soknen! Här wil iag taal' om skrijfwe-rättelsen.

Man har skäl nog at skrifwa stundom oohl, bohl; eij heller neque; heller potius; eller aut; ty fara de will som skrifwa eij eller för neque.

Nu weet man, at täd är brukligit at trycka alle sielfständige ord mäd stoor bokstaf, men swaras, at täd är inkommit mäd Tyskarne, ty Latinerne skref aldrig så. Gud eller Guud måtte först ok främst; Mann, Sool, Måna, Stjerna, Jord, Himmel, men wägg, steen, grääs, dör, säng mäd lite.

Fransosen skrifr wäl Capitain ok Cavallerie, General med stoort C ok G, men bataillon, chevaux, compagnie, chemin, rue, pair, temps mäd lijte.

[ 50 ]K kan stundom ut-lyckias, när dä gör ut-säijandet tungt, s. t. e. frist, Tysst, »hans hierta är än frisst», »däd står på Tysst maneer» bätter än »på Tysskt maneer». Så Dans't för Danskt, Frans't wijn, Reens't wijn, färss't öl, »färss't fläsk» häller än »färskt fläsk».

Intet brukas i böckren allenast för nihil. Men om man wil märk-åt, så ska man finna däd brukas nu i taal för icke. Så säger man: »iag har fått inte» nihil accepi (skrif intet), men: «iag har inte fått åf'n, dä iag baa'n om», non accepi. Så: »inte har iag fått nå än», non adhuc aliqvid accepi; »än har iag fått intet», adhuc nihil accepi. »Jag weet inte», eller »inte weet iag», non scio. Så är dåd twetydigt i den här Swenske sagan.

Utaf fram kommer ett wackert wärck-oohl, som heter främja. Så utaf för: fordra ok befordra, promovere. Om man wille teepa mäd Etymologien, kunde man säija ded komme af före ok dra', som til dra' en före eller fram. Somlige skrifwa fodra ok befodra; är ok så rätt, efter som r inte kan så just fordras at pronuncieras twå gångor så när in på hwart annat. Elljest är fodra kläder sättja foder under ok fodra en häst gee häst'n foder, nattfoder etc.

På Swenska ha månge ord twå, tree, fyra genetivos, som natur, min naturs, naturens, naturens goda. Werd: werdens, wår werds, werdsens ok werdenes.

S i werdsens mena somliga af en wahna har slunckit in ok derföre wile de drifw' utet igen. Men mig tycker däd må wäl lijdas, ty först, om däd man woor en waane, är då redo ett gott skäl, så länge däd inte bewijses war en owahne. Sedan af werd blijr Genetivus werds, som af werden werdsens. Til at bättre begrijpat, så bör man weta, at nominativus är tweggiehanda. Den ene generalnämnar'n werd, en werd, un monde; den andre wis-nämnarn, nominativus definitus werden, le monde, ο κοσμος, die Welt.

Latinerne ha ingen Artikel eller Tecknare, Grekerne ὁ, ἡ, τὸ. Tyskarne der, die, das, Fransoserne le, la, ok Italienerne il, la.

När Italiänerne ha först begynt sine artiklar, efter de inte ha dem t'åf Latinen?

Wij Swenske sättia wår artikel icke för-åt utan efter-åt; i Masculino ok Fœminino en, uti Neutro t:

En Gosse Goss'n le garson
En Flicka Flickan la fille
Ett Huus Huset la maison
Papper Papperet le papier.
[ 51 ]Så Kung, Kungen; Droning, Droningen; Slott, Slottet

Så komme wij än i flere stycken öfwerens mäd Hebreerne, ty rätt som deras pronomina äre inte annat än affixa ok suffixa, så bruka ok Swenskerne sijne, dock icke altijd, ty wij säije: såg du inte huset-ditt, kär'ngami; där kommer'n mä kullasi; faar-din, moor-din, syster-din, gran'n-din; iag såg inte Faar-min; han känner int' igen son-sin; ok: sij din Faar, din moor, din broor, ditt Huus; Faar hans ok hans Faar. Tysken säijer: Er und sein Vater, Er mit seinem Vater, Han ok hans Faar, Han mäd sin Faar; Borgmästar'n mäd sin son gick på ängen, Der Bürger-meister mit seinem Sohn. Somlige wile taa efter Tyskan ok säija sin för hans, men står illa. »Tullnär'n ok sin Hustru» är Tyss't, men «Tullnär'n ok hans Hustru», eller »Tullnär'n mä sin Hustru» är Swenst. »Däd är hans huus», »han är i sitt Huus»; Denne åtskilnan är ond at lära för en främmande.

Rätt som articulus i namnen, så hänger Pronomen efter i verbis. Derföre må däd snarare kallas Postnomen än Pronomen, åtminstone på Swenska Efternamn eller, som wij pronunciere, ätternamn. Jag wille heller kallat Personling.

Är i Mascul. n: »såg du'n» för »såg du honom?»

I Fœmin. a, na, ne: »såg du'ne, såg du'na, såg dn'a?»

I Neutro t: »såg du't eller sågstu't, sågstuet?»

Som dä första är af han eller ihn, så är däd andre tåf henne, henna ok dä' tredje t'åf thet. Så: »iag har sidt'n, sidt'a, sidt'et» vidi illum, illam, illud.

Sin brukas ok i Plurali så wäl som deras. »De ha sidt sitt feel, de ha sidt sine feel» ok »de ha sidt deras feel». Tysken säger: »Sie haben ihre fehler gesehen». men inte: »Sie haben seine fehler gesehen» som wij, ty hoos Tysken är sein allenast om en person.» Er hat seine fehler gesehen», men »sie ihre». Samtåcke i fœm. hoos Tysken : »Sie hat ihre fehler gesehen», men på Swenska: »hon har sidt sitt feel», ok icke »deras».

Sig brukas til alle kiön ok nummer, så i Plur. som Sing. »De gofwo sig inte tijd; han, hon, täd gaf sig inte så snart» etc. Så sich hoos Tysken.

Om Apostroph ok Elision eller Utlyckelsen.

Efter som wisserli pröfwas nyttigt at förena skriften ok talet, om icke full-komligen dock nåssånär, sijr iag inte, hwi en apostroph, [ 52 ]den iag wil kalla af-stryfware, icke må få rumm i Swenskan; iag meenar stundom både til at utlyckia Vocaler, som ok Consonanter, ja ok hela stafwelsen, när så klanget eller någon annan orsak fordrar. Då görs föga behof at sätta hijt nå exempel, mädan täxt'n sielf geer exempel noog. Dä wil iag man gee we' handen, at en apostroph inte allenast märcker en utlåten Lyding, utan ok stundom en mädLyding. Månge meena, at apostrophen inte bör ha rum, utan til at utlyckia en Lyding fram för den andre. Men han må wäl utlyckia en Consonant okså. I Greeskan går så til: där uti Poesin twå vocales föllja hwarann utan at utlyckias, sättes ingen Apostroph där til; men när de wille den skal utlyckias, sättia de en Apostroph til.

Μῆνιν ἄειδε θεὰ, Πηληϊάδεω Ἀχιλῆος,
οὐλομένην, ἣ μύρί’ Ἀχαιοῖς ἄλγε’ ἔθηκεv,
πολλὰς δ’ ἰφθίμους ψυχὰς Ἄϊδι προῒαψεν
ἡρώων, — — — — — — — —

Här går inte oméga ut framfor α i den första wersen, men α fram[för] α ok ε framför ε i den andre. Är til säijandes, at Grekerne få utlyckia en Lyding, när de wile, ok behållan, när de wile; som:

ἐξ οὗ δὴ τὰ πρῶτα διάστήτην ἐρίσαντε
Ἀτρείδης τε, ἄναξ ἀνδρῶν καὶ δῖος Ἀχιλλεύς

Här elideras inte ε framför α (τε ἄναξ), efter som wersen inte fordrar dess utlyckelse. Ok är sådant en stoor commoditet ok beqwämlighet i verser, den de Latiner eij haa, förty där är ingen apostroph, utan förstås af sig sielft, at så ofta en vocal fölljer efter den andre (i tu oohl) el. ok efter m final el. änd-em, måste där skee en Elision.

Ofwansatte Homeri verser kunne så förswenskas i Hexametrer:

Musa statt opp ok siung om Achillis skadlige wrede,
Hwilken i Grekernas Här så månge otålige plågor
Orsakat ha'r ok sänt så månge Heroiske siälar
Brått uti förtijd hän i de underjordiske Hallar,
Alt seen Achilles Twist begynte mä Kung Agamemnon.

Virgilius, Homeri efterföljare, begynner så sin [Aeneid]:

Arma virumque cano, Trojæ qui primus ab oris
Italiam fato profugus Lavinaque venit
Litora: multum ille et terris jactatus et alto
Vi superûm sævæ memorem Junonis ob iram.

[ 53 ]Der elideras nu tum i multum för ille som fölljer. Samtåcke

le fram för et, fast ingendera Elision noteras mäd Apostroph, den Latinerne intet bruka. På Swenska lyder dähär så ungefär i Alexandriner:

Jag siunger om en mann, som från de Trojers land
Af ödet flyktig kom til de Laviners strand:
Fast mycket ondt har han utstådt af Junos nijt
Til wattn ok til lands, omdrifwen hijt ok dijt.

Wijdare:

Musa, mihi causas memora, quo Numine læso,
Qvidve dolens Regina deûm tot volvere casus
Insignem pietate virum, tot adire labores
Impulerit. Tantæne animis coelestibus iræ?

På Swenska:

Melpomene, spel-opp, hwad han har illa giordt,
At han så mycket ondt har sidt ok lijda boort;
Hwi Juno så förfölgt en sådan fromman mann.
Är möiligt, at den Harm en Gudom röra kan?

Eller:

Är möiligt, at så hårdt en Gudom wredgas kan?

Jag kunde wäl säija: »är möilj' at sådan Harm», »är möili' at så stoor Harm Gudinnan röra kan», at j blefwe en Consonans, ok så den siste stafwelsen ligt i möiligt ätes opp, för wersen wil så haa't, heller än: är möiligt så stoor Harm etc.

Jag wil säija mäd ett ord, at wij wäl ha mackt til at utlyckia en vocal som Grekerne i wers, när wij sij, at wersmåttet så fordrar, ok åter inte utlyckian, när wers'n fordrar, at wij inte utlyckian. Wille nu någon wara så accurat ok så grannräknad, at han wille fly concursum vocalium så ok consonantium i swenskan, så at i Hexametriske verser aldrig hvarken twå Lydingar råkades utan utlyckning eij heller twå Consonanter utan position el. stafwelsens långgörande, blefwe wärcket så mycket fullkomligare. Men täd synes för stoort arbete, ok dess fägring inte swarar emoot swårheten. Så acktas icke heller sådant så noga uti Stiernhielms Hercule:

... däraf han prijs kunde winna mäd Tijden ok ähra.

Lättlöpandet bör wara reglan i Swenske werser, så ok accenten. Underli, hur Grekerne ok Latinerne ha läst sine werser, om de fölgt wersens accent eller oohlens, ty de gå från hvar ann.

[ 54 ](Stiernhielm):

Jag skal dundra, så Himmel ok Jord skole skälfwa som asplöf.
Så har iag satt i min Tiresia:
Himmelens högste Regent, den kraftigt dundrande Guden
Jupiter om en qwäll wijd solens swalkande bergning
— — — — — — — — — — — — —
Hogse til Kortwil ok snack mäd sin högt-älsklige Juno.

Förtal, för-taal eller förtâl. Píparena; somlige Präster pronunciera piparèna. Philister, Philistéer.

I taal säger [man] og eller åg, men skrifwes ock, och. I gamle Swenske böcker skrifs ok. Ok håller iag före, at när Tyskarne ha fördt in Trycket i Swerje, ha de tagit på at stafwa efter sitt hufwud.

Iag har frågat åtskillige Booktryckare, hwij de ha tryckt stundom ock, stundom och; då ha de refererat sig på Ignatius Meurer, derför han så tryckte. Jag gick inkom til Ignatius ok fråga'n; då swarade Gubben (då 85 åhr gammal), at man borde åtskillja den partiklen; när han betyder auch skrifwes ock, ok när han betyder und skrifwes och;

iag och han, ich und er, ego et ille
iag, han ock; ich, er auch; ego, ille etiam.

Jag frågade honom orsak el. skäl til sådant skrifwande; så sade han int' annat, än at han så hade funnit gott. Mitt swar war, at han heller måtte skrifwa och, när däd betyder auch, ty då är h i både, om han wille draga något rätt anseende på sin Tyska. De älste skrifter ha' og, de Isländske og. Wore inte så galit, om ded optoges. De Danske pronunciera så, de Swenske og, men någre Göthar ock.

(Hercules):

Solen bergas ok huar dag wanskar han liuset i mörkret.
Dygd är at älska sin Gud, hans bud ok stadgar at hålla.
Döden molnar i mull alt hvad här glimmar ok glänsar;
Döden trampar i träck alt hvad här fagert ok fijnt är.

Här bör ok läsas som å, men om det ok skulle skrifwas å, blefwe ded någo mörkt ok twetydigt; läs: glimmar å glänser, fagert å fijnt är. Samtåcke i min Lisillis spasseregång:

Där liggen i för wraak, Ehrt mootgångs öde beklagen,
Tänkiandes eij en gång, at i sielfw' ären willan ok wållan.
Den icke wil, då han kan, mitt bod hörsamliga föllja,
Skal eij kunna, då han hälst wil, så skal iag betala
Alt föracktare sinn, jag kärleks rådande Venus.

Läs: willan å wallan; så skal ja betala.

[ 55 ]

Om Läsningen.

Som skrifningen härtils har måst rätta sig efter Talningen, så wil wij nu wänd'om bla'at ok låta Talningen rätta sig något efter skrifningen, på täd at inte någondera må ske för myckin intrång. Sedwänjan regerar både Taal ok skrift, dock de förnuftigares. Om hvar ok en toge på att skrifwa efter sitt hufwud ok wille inte gee efter, hvad wille då blij af? Något ändra, något behålla, som tijderne sielfwe göre. Måtte wij ok rätta oss efter solen. Förgäfwes at så just uttryckia måhlet til pricka. Fransoserne äre illa utkomne mäd sin skrifning. Somlige wile skrifwa som de tala. Deras argument är klaart, at både främmande ok deras egne barn må ha lättare för at lära läsa. Så ok at däd står så illa at skrifwa annorledes än de tala, i synnerhet så mycki tåcksom Evesque, Chrestiens, paistre. Där wile de kasta bort s ok skrifwa Eveque, Chretiens. Andre t'åf dem wile inte kasta bort de bokstäfren, som inte pronuncieras, för bruket skull, efter dä är så kommit i wahnan, så ok til at bemärkia ännu hvar af ordet har sitt ursprung. Evesque kommer af Episcopus, derför måtte dä behålla s. Hwem skull känn igen — — —

Jag bekänner, at dä skulle äntlig kunna gå an, at man stafwade meer efter bruket än natur ok skäl, men wore dock så olijkt åt, som m, e, n, t säger mang på Franska, däd likwäl säger ment, k, a, r, l säger kar på swenska, n, a, m, p, n säger namn, k, ä, r, l, i, n, g: kärring, w, e, r, l, d wärd etc., män då stafwar iag inte efter bokstäfrens lydande, utan efter den impression ok intryck, som min Läsmästare har giedt mig derom, tåcksom en Häst lär tumla, galoppera icke genom præcepta el. reglor, utan genom tijdig öfning ok repetering af samme böijelser.

Om åtskillig Läsning ok Skrifning.

Sielfs-wållig, läs siäls-wållig; »ett siäls-wålligt barn.»

Bergs-man läs Bers-man.

»Hogse til kortwil ok snack mäd sin högt-älsklige Juno,» läs: »hogse te kortwil å snack.»

Gods läs go'ss.

»Gif mig dätta bleckhornet», »gee meij dä-där bleckhornet». Man säijer både til mods ok mo'ss. Hwad är til råds ok rå'ss; läs El'n, skrif Elden. Maat-säck, massäck. Masken[5] för maatsäcken.

[ 56 ]Mitt tycke om denna skrifwe-reedan är så, at däd är ondt så wäl här som annorstädes at tjena twå Herrar. När man wil hafwa sitt anseende på twå personer, twå nyttigheter i en tings förrättande, ska dä wara lycka, om dä ska gå ann. Man haltar då på båda sijdor, ok som han sielf går illa, så gå ok gemenli hans saker. Båda twå är halft, men twå halfwe göra där knapt ett helt. Dä' blijr stymp-wärck åf, flikk-wärck, så framt man icke resolverar sig til ett-dera ok drifwer däd foort mäd friskt efter-tryck.

I skrifwande har fulle daglige taalbruket högste rätten, ok bör fördenskull skrifwas werd el. wärd mundus. Ok borde ok Fransosen skrifwa complimang, anseignemang för enseignement. Etymologien skulle åter således klaga sig, at barnen inte wille kännas wijd sine föräldrar. Örter som öfwerföres i främmande länder måtte grannt acktas, at icke rooten förgår. Så wille etymologien, at man skulle skrifwa insignenient, efter som däd kommer af in ok signum, signare. Så kommer ok skrifbruket, som ofta fölljer hvarken Etymologien eller Talet ok står på sin rätt, tåcksom och, ock. Stundom säges likwäl ock, ock-så, mäst og.

Skulle iag utkåra ett-dera partijt, toge iag heller wid Taalbruket än Etymologien ok Skrifbruket. Iag wil skrifwa werd eller wärd, derföre at folket säger wärd, ok lemna åt de Lärde at leeta efter ursprung, om dä kommer af wirra, wirla, hwirfla eller hur de wile: Iag wil skrifwa wärd, derför at folke säger så, oaktat at Tysken säger welt ok Holländaren werelt; ty hvad har iag i min skrifning mäd dem at beställa? Iag wil skrifwa Wärd, derföre at folke säger så, fastän Wärd betyder okså wärdig (»han är henne wärd»), fastän wärd ändå betyder en Huus-wärd eller Huus-herre på köpet (»han är min wärd»). Alt tåcke hörs eller måtte höras af contextu eller sammanhanget, ok står iag inte i taal ok säger, när iag talar om Wärden, ock-dera wärden iag menar, antingen mäd l eller utan l, hwarför' ska' iag så nödwändigt tekna't i skrifwande, emädan samme förstånd sitter i ögat, när dä' läser, at förstå håckendera iag menar, som i örat, när dä' talas. Så om andre; om iag säger en miöl-lår, förstår wäl ögat, at däd inte är ett Pijg-lår.

Men däd wärsta är, at talbruket är så åtskilligt. Hwart Landskap i Swerjes rijke har någon särdeles Taal-art. Grund-oohlen, som Gud, Himmel, Herre, stool, huus etc. komma fulle mäst öfwerens all-staans, men böijelserne, utspråket ok hopsättningen är inte alti sammeledes. Däremoot måtte wij finna något råd ok någon utwäg. Wällj' ut dä' bästa af allehanda dialecter ok seen skrif [ 57 ]just så som dän är, undantagande när roten inte meer än lijte lijte sticker af, då kan du wäl skrifwa, tåcksom Bergs-man.

Om Swenske Språkets ändring i skrifwande.

Däd sitter någon doom i fijne öhron, som man inte kan säija hwari han består. Han behagar ett särdeles klang, ett annat behagar han inte. Rätt som alle känsler eller sinne bättre känna ok besinna än man kan utsäijat, så går täd ok här. Målet hinner inte opp mot Tingen i all måtta ok är för grooft til at ut-tolka alle sinnernes ok Förnuftets subtiligheter. När nu ett gott hufwud har länge öfwat sig i omgänge, discurser ok studier, har täd någon rätt at tilwälla sig någon röst, stämma eller suffragium häri; hvilket däd så myckit bättre kan göra, som däd med flere der om sig berådfrågar, då mångt glimmande ... frambrister, som utur twå hårda kroppar Eldgnistran mäd sin klarhet i mörkret.

När nu sådane op-plögde ok brukade Hufwun hafwe sammanwarit ok skärskodat saken ok fattat där i ett sluut, skal täd icke så lätteligen anfäcktas ok omkastas. Min enfaldige mening har iag så welat yppat, at Tale-wanan för alting må tagas i ackt ok den utdragas af den bäst-klingande af alle Dialecter.

Så tycker mig, at Swenskerne må umbära deras myckle a. »Hur kunna wij wetta, at en amma har bättre Blood än Moora?» skrijf: »hur kunne wij weta, om amman är af bätter blood än Modren?» eller Mooren?» Så ok Götharne somlige deras a, som i plurali: Hästara, pijgera; skrijf: Hästarne, drängiarne, säg: drängiane, Hästane. Swenskarne fly deras ä: »iag tror ä inte», »iag har sidt-ä, wetta-ä, glömdt-ä». Skrijf, som Götharne säija: sidt-'et, weta't, glömdt-et, haft-et, iag tror'et inte, iag twiflar om'et.

I däd öfrige kan hwar ok en wäl läsa efter sitt Lands taal-maneer, så framt han icke wil wänja sig til däd bästa, som är eller bör wara i Trycket.

Men ded frågas, om iag ska skrifwa vigör, mankera eller vigeur, manquera; samme besked som med Fransoserne ok Latinerne.

Ord-summel eller märkelser.

Ord-märken.

Gagna vinna. »Den som gör nå' gagn, gagnar sig folkets ynnest». »En good General gagnar sig soldaternas hyllest». [ 58 ]»Derföre lät Tiberius sine söner upfostras wid Krigshären, at de skulle wänjas-af från Hofwes wällust ok öfwas til Krijget, ok gagna (winna) sig soldaternas vänskap», »I feldt gagnas (winnes) förfarenhet af tijden».

Kräfwa, kräfja. »Til commendera kräfwes meer wett än til lyda», som til at ställ-an en bygning wil meer förstånd än til at timbra ok mura; däd ene kommer meer på Hufwut, däd andre meer på Handen.

Eld ok iis. »En ostadig menskjas sinne waggar og wagglar ibland ymse tank-wågor, slinger millan ymse wäggar, springer från El'n til Isen, från Is'n til El'n», ha'r inte hoof mäd sig i kärlek ok haat, obort hvart på bär.

Lust-hoof tör kunna säijas, som man säger maag-hoof; »han weet inte maag-hoof», har ingen måtta mäd sig, inte mått, måttlighet.

Lusta til Hercules:

Dock mä' måtta så måste däd skee, din Häst lära tumbla,
At du [må] sköns war' af adelig blood ok meer än en Bonde.

Thess för til thess eller dess; thesst för til dess at.

Dig sielfwer du mig gaf til säker trohets pant,
Thesst Morgonrådnan oss i kärlek sammanfant.

Tils. Så kan man ok säija tils för til dess:

Ok öfwerlåtit mig dig sielf til underpant,
Tils aftonrodnan oss i glädie sammanfant.

Baxna. »Konungs dömets börda är för tung på ens Axel paar; de styfweste skuldror måste derföre baxna, om icke Landets Trohet dem underhåller.» Eller säijes ok i samme mening: bugna, krookna, gee swijga, swickta, signa neder, digna.

Af så månge synonymis sijr man språkets ymnighet, allenast de sättes i bruk.

Oförlijklig. »Din oförlijklige fägring»; rätt skull dä' wäl heta: oförlijknelig, incomparabilis, af förlijkna, ok oförlijklig, irreconciliabilis, den som inte wil eller kan förlijkas. Så kunde jag säija: »en oförlijklig fijende». Men efter dä skulle wara alt för strängt, om man skulle anssa så just alle små minutier, ty må man wäl säija »en oförlijklig skönhet», som Tysken säger unvergleichlich.

Anlocklig eller anlockande.

En, twå; ett, tu. Märken, at en har twå i pluralis, ok ett tu. En stol, twå stolar; Ett huus, tu huus; En kar, twå karar; Ett qwinfolk, [ 59 ]tu qwinfolk; En Hustru, twå Hustrur. Så at om man wil weta, när man ska' sättja twå eller tu, så må man sij på singularem. »Twå ögon» är gali, ty däd heter »ett öga», derför måst iag säija: tu ögon; så: tu öhron, twå händer, twå fötter, tu Hufwun etc.; »i tu åhr» är bätter sagdt än »i twå åhr»; elljes brukar man twänne utan könets åtskilnad: twenne karar, twenne pijgor, twänne huus, så ok trenne. Må dä skulle skrifwas en kaar ok e pijga eller en pijga, min syster, min broor etc.?

Ehr stundom för eder, ty d är där inte af roten (Ihr). Ehre för edre.

Laat för åtburd wore fulle ett wackert ord, men däd kommer så i twetydning mäd laat piger. Dock kan däd wäl gå an.
I Lustwijns wijsa:

Wackra seder gör iag heder,
wackra later, wackra dater,
wacker fogel, wacker fiäder,
wacker flicka, wackra kläder.

I Bibeln stå en hoop böijelser, som nu inte meer brukas, som Konungenom, ablativus ok dativus. »Tacker Herranom«, gratias agite domino el. benedicite domino. »Jag haf'r undfått af Herranom, thäd iag ok eder gifwit hafwer», så Konungenom etc.; i foem: e, a. »Uti hwassen wid strandene af Elfwene», hwarföricke »wid älfstranden»? »Ena Hebreeska Qwinno som dija gifwer, at hon ammar sig barnet up.»

»Sweijes egit gagn ok bästa angående», så är bruket; men skrijf likwäl: »Sweijes egne gagn ok bästa». Så »ded är hans egne gagn ok bästa».

»Hafwa mootbärande tilgång», etre de difficile abord.

Ni måst gå retenu här i Hofwet, Tänkia twå gångor på Eder gärning.

En wäl wänd passion, bien tournée: une belle amour.

Hafwa Läpparne wäl borderade, wäl giorde, wackre.

Han lemnar allestädes des traces tåf sig sielf, han har Horungar allstäds.

En oskyldig Lögnens complice. En nattmössa.

»Man finner inte som kan arrestera uti den här boken», intet gott.

»Den här karns gärningar äre förmummade, förlarfwade», han sicktar inte dijt ä' synes.

»Hans huus är plantsäng af ärligt folk».

[ 60 ]»Den här Half-guden gräntsar utan återvändo min syn», jag möter alti den här förnähme karn.

En andelig kädja.

Wara toom af röst, inte kunna tala eller siunga.

Samla sitt courage, upwäckia sitt mood.

»Deras Hoopsatt har någo tåf främmande», tåf ohördt.

»Min wrede sprijder skräck öfwer alt», iag kommer folket at rädas.

En pauserat gudacktighet, intercadante, inte continuerlig.

Les pretieuses ont tenu bureau, de dyrbare ha warit tilsammans.

En oförmodelig wijsa, giord ex tempore.

Den här wijsa har för mig et främmande tyck, l'air de nouveau, iag har inte sidt'an.

Kärlekens lösöron, meubles; bekymmer, complaisances; begärelse, förryckelse.

Iag fruktar ded folkets kunskap, som inte sijr werden, iag fruktar at encannaillera meij.

Iag har siälen steel, styf til moot-bekymmer, pro: iag bekymrar meij inte lättligen.

Hon är af ett med-delacktigt sinne, pro: sälskaps-lijk.

Ett berg med öfwerskrift: månge biuda til, men en endast faur'et in.

Hwarföre iag af-lowade en Historia, ombytte, lowerade.

Det här hierta har tagit en stadighets habitum moot de här dis-gracierer, upfostrat ok tilwaant til ondt.

Siälens ansickte, discourser.

Rijta kärleks siffror, danssa.

Iag wil inte, at edre åtrå skole försmäckta uti en owiss belägenhet.

Den-här kar'n är af de kloke folkslagen, som föga förlusta, il n'est pas enjoué; är af hårdt fatt, competension, hårdt hufwud.

Han giorde ett stort öfwerfall med sine trupper i feldtet.

Himmelens speijel, le miroir celeste.

Iag weet wäl, hwa iag wil säija, men oohl fela meij.

En klar concert af rare qvaliteter, snäll kar.

Bekläda sine tankar med ädle ok vigoröse uttryckelser.

Gott hull geer god hy.

Wattnet är jämt, lungt ok utan wåg.

En Esprits strima, men bygdacktig, bryllad, inwecklad, Un exprit expedient, d'intrigue.

Ån kurrar mäd raffsighet, l'eau courre avec rapidité.

Wattnet rullar mäd murmlande språng, sauts.

[ 61 ]»Denne öfwerhoopningens oförmodlige rytande orsakar hanss store siäl ingen egarement», ce malheur ne l'etonne point. »Iag känner hans dessein, män känner inte til'n», en divise med et hierta, anskutit af amour.

Smältas i complimenter.

Wända fijenden på flychten.

Oreglerade successer; aflinja inte hans upsåt, drijfwa ej tilbaka; de wackre blinde, de illustre stummar, dummar: beläten.

Kärleks näring, spijs: En wacker flicka.

Den beswärliga brafwe: filour.

»De skälen ginge (toge) diuft nehr i min inbillning,» je goutois ces raisons.

Nödens barn: gueux, tiggare.

Han har allenast masque, larfwen af ädelmodighet.

Toofwa Lusterne.

»Ett för ungt hierta har int anna än grön smak ok oformlige plaisirs».

De curiöses afgudar, statuer efter döden af marmor ok af metall.

Historien: »tidsens minne, åldrarnes minskrift, åhrens mästarinna, mänskiornes contrefeij, beläte, de wettlöses spegel, de dödas lijf».

Naturens älstfödde son, l'ainé de la nature: l'homme. Men han är likwäl den yngst skapade.

»Den ähras öfwerflödighet, som ni ha bewist mig».

»Himmelen är hafwande tåf lius ok skuggan mister fergen»: blijr liust, blijr tunn.

»En sälskaps lijks landsflycktighet i bookcammaren», tala en Authors maneer, imitera.

Boktryckeri: »musernas syster, minnes dotter».

Kärleks-, wänskaps-, åtrås-, eller ambitions-siuk. Sorge-siuk, Swart-siuke-siuk.

»Gull ok silfwer äre handelens Gudar, den andre städernas sool ok de twillingar som præsidera i navigation» för: commerciens senor, heel nödige til — — — —

Han har öfwersändt nog blod til sin race (root), afkomst.

Le partisan des désirs, lysternas medhållare.

»Han gör ett heelt dagswärke at skrifwa ett bref», pro: länge.

»En wacker en, så at hon skrämer».

»Wåre löftens anförare».

Wij hafwom, i hafwe, the hafwe.

[ 62 ]Ju länger wij äre från de gamle, ju oricktigare skrifwom wij. Wij draa i hoop: »wi haa, ni haa.»

Allehanda ordesätt till Rhetoricam eller wältaligheten ländande.

[I] Athén renast Greeska; Rom Latin; i Toscanis eller Florentz bästa Wellska; i Meisen Tyska; i Castilien Spanska; i Orleans, Blois ok ded fägre folket i Paris Fransyska; i Stockholm, Östgötland, Sörmanland Swenska.

Af börd ok dygd hög-ädel.

Promovera. »I ded som min nytta kan promoveras», är så gott som befrämjar, befordrar.

Förfädernes efterfölljare eller öfwerwinnare.

Efterkommandernes exempel.

De främmandes förundran.

Månge Läsare, månge Lastare. Månge skrifwa myckit, som doger lite. Doger nu mitt lijtet, skal ded ok wara kort (en lijten book, lijtet ondt; de fleste wille skrifwa store ok icke gode Böcker, heele snerta blader ok lijte gott i), at det icke be-lees af de olärde.

»Der han sielf icke är man före»; »som brynet gör järnet hwasst, sielft sliött.»

»Man är gärna wijsare sen än förr».

Mine lijke-männ, Öfwer-männ. Ded förrige blijr gammalt ok aflagdt.

»De lärdes modersmål», Latin, eller språk, tolk. Hwart språk något sig förbehållit, om de wille ok wiste at brukat. Wij förackte oss sielfwe ok derför föracktas. Wij hålle för en skam at förse oss med en bokstaf i främmande språk ok förse oss med hele orden i wårt eget. Wij arbete alle på fädernesjorden, men få på språket.

Plato råder at icke bekymra sig så om orden, som om tingsterne sielfwe, som betydes med orden. I ordens utsägnings snarhet ok deras förstånds klarhet bör wårt språk berömmas.

Diminutiva felas oss.

Om man icke i Booken må sättja til Läsaren ni, ehr, ok äfwen i taal, ok icke du, dig? Eij heller »min Herre», besynli til ens gelijke; däd ene för grooft, däd andre för miukt. »Ni ä inte dristig, ni går, sijr ni?»

Fyllis eller Phyllis. De ord, som ha wunni borgerskap hos oss, må wara wår rätt undergifne.

[ 63 ]»Nänning hafr pänning».

»Du skal icke ha 2 mågar til en dotter».

»Bättre är toomt än tarfwelöst mäldt.»

»Alla wille den flaate dåra».

»Stålt i skuld ok lijtet i pung är folskt», tokot.

Långt för Carl Magni tid ha de Swenske haft sine bokstäfr i hårda klippor ok stenar ingräfne. Adelruna dem påfunnit i Asiens land. Löijligit at den ene wil leda språken af de andre.

Sedwane regerar talen, men icke de flästes, men de förnuftigastes; som at lefwa, så at skrifwa. Släpp heller en wrång mening än blijf där wed! Mycket berömligare!

Ur Latinen.

At ingen ostuderad kan gärna fatta någre skrifter, kommer däraf, at han inte kan ha sitt öga på de konstgrepen, som Latinerne oss ha öfwerlemnat, ok twert emoot en studerad draar altijd et öga på Latinen, som på ett mönster. Men härom en annan gång! Nu om någre ord:

Afhända, afsöndra abalienare, abalienare animum af-wända sinnet; abhorrere a re uxoria rysa för te ta Hustru.

Afspänig, sielfsförgäten.

Esse abjecto animo wara tåf ett bortkastat sinne.

Abluere veterem maculam laudabili facto, aftwätta, aftwå, afsköllja.

Colere agrum, musas, Patronum, dyrka åker, dyrka muserne, en Patron; colere nomen alicujus dyrka ens namn. Wi säija på Swenska: han dyrkarn så, at etc., jag skulle så dyrka honom, förn jag fick etc.

Kropp kan kallas alt ded som löper under sinnerne. När ången i luften hoop-fryser ok får kropp, blijr han tung ok faller neer, ok däd heter regn. Kropparne uplösas igenom döden til deras Elementer;

Inflatus ac tumens animus upblåst ok swullit sinne.

Mare tumidum ac turgidum. Hafwet swäller opp. Elljest säij wi gäsa af giäst el. jäst. »Ölet, deegen jäser», fermentat; så säg om sinnet: »jäser i medgången.» Horat:

Contrahas ventis nimium secundis
Turgida vela.
När wädret blås för starkt, taag somlig seglen in.

[ 64 ]Klyfwa luften är låta liuda, klinga, findere.

I min Bibliske Werd:

O hugnefulla röst, o liufwe röst, dess lijke
än aldrig klufwit haar täd Echos hwälla rijke.

Minutier will jag kalla minuter, efter minut betyder en lijten deel af tijman. »Hwem kan så just ackta alla minutier eller minuter?»

Den seden at dricka den närwarandes skål eller sundhet är ny i Swerje.

Ur Fransyskan.

Le coeur bien [placé], wäl hjertlagd, hiärtat wäl plassat.

L'ame bien placée, hafwa siälen wäl plassat, Esprit.

Wäl förstått, wäl inbillat bien imaginé, entendu. Timbré wäl eller illa timrad hierna.

Inte beer iag, at du ska säija: däd gör kallt, däd gör warmt, il fait froid, il fait chaud; Iag har kallt, j'ai froid, j'ai chaud, iag har warmt; approchez vous de moi, nalkens Ehr från meij; approcher du feu, nalkas från El'n.

Ur Tyskan.

Tyskan ok Swenskan äre i grund alt ett språk, som däd synes. Om en wille resa ifrån Norrbåtten genom Norland, Helsingland, Gestrikland, Upland, Sörmanland, Götha rijke, Danmark, Holsten, Hamburg, Nederland, Tyssland alt op i Swiss, skal han finna, hur småningom munnlaget förandras i samma spår, ok fast han stundom byter om hele orden, sijr han lijkwäl en omwäxling, som alti blijr innom sin krets. At disputera hvilket-dera är kommit af däd andre: Swenskan af Tyskan eller Tyskan af Swenskan, är fåfängt, efter de äre ingendera tåf hvar-ann; de äre både systrar, hvars Faar ok Moor äre längst döde. Nok af, at wij kunne fritt ta den ene tåf den andre, hvad som wij behage. Systrar ok syskonbarn måtte låna hvar ann deras arfgods.

Fota fussen; »han har ingen grund eller grundwahl som han kan fota på», är fästa sin foot, el. kortare: »han har inte footfäste»; »at få dess bättre foot i landet, fast foot».

Bringa är nu förswenskat.

Däd befaller mig wäl 'för behagar', Es gefält mir.

bahna wägen säges af Tyskan.

Längst för 'mycke länge':

»Wår längst förfallne kropp
Skal stå af jorden opp.»

[ 65 ]»Däd styrker mig i mitt längst fattade upsät; från fiärran, långt

bort.»

Anrätta maten, anrättning.

Eins, Holl. Eens, är 'en gång'; hwarför icke ok wij Eens? »Han kommer int' eens i hog'et»; »iag tänker int' eens på't.»

Worden, wordet. Tysken säger: Er ist besser worden eller geworden. Swensken säger: han är bätter, eller: han har blidt bätter, han har wurdti bätter. Men hvarför icke ok: Han är bätter worden. Rätt som warda, fieri, inte wore Swenska! Wij warde så mycket rijkare, när wij accommodera oss på åtskilligt sätt ok inte äre enwetne. Samtåcke dä-där wurdtit, som i alle ögnbleck säges, hvarför icke ok skrifwas? Hwarför alti blifwit? Sedan iag hafwer blifwit bätter, hafwer han gifwit mig tijo daler. Å! Purlukus!

Afstädja, absteteijen.

Bestört bestürtzet; gifwen tilgifwen; undsättia en stad, entsetzen; empfinden, emfinna, ömfinna; wederstånd, wiederstand.

Suecismi.

»Han hade skullat giordt dä» för 'göra'. I min Lustwin:

— — — — Men hvem har skullat trodt,
I Lustas Rosengård en sådan falskhet skullat grodt.

»Iag har inte kunnat trodt» för 'kunnat troo'.

»Iag har inte kunnat sidt» för 'sij'.

Någre præpositioner mäd Genetivo: Reesa til lands, til siöss.

Om Ord-ordningen.

I Swenskan har man den frijheten at omsättja orden, ymse för åt ok ymse efter, däd inte månge språk kunna göra: Oss imellan, imellan oss.

Så tycker meg man må ok göra i samsättjelsen af meningarne, bruka samme frijhet. Wij kunne taa wed ded, som språket biuder oss, i synnerhet ded som geer oss beqwämlighet.

»För däd köpet kunni haa'n» ok »ni kunna haa'n för dä köpet».

Om abreviationer.

Förn Trycket kom opp hade skrifwarne ok Copisterne, som då månge wore, til at lijsa sin möda, lof, at[6] — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

[ 66 ]Här war dä, som Titteln främst lofwade en Swensk ordeskötsel, angående Bokstäfwer, Ord ok Ordesätt.

Bokstäfren har iag welat förfäckta i Tryck ok Skrifwande, sådane som här stå, til mälning Latinske, åtminstone ur den Latinske Wärden, til bruket de samme som förr, allenast i bätter staafriktighet förde. Orden har iag gillat, de främmande, som härtils ha wunnit Borgerskap i Swerje, de andra må man härefter inte så lätt släpp' in, så framt de icke ha någon god recommendation, utan meer framdraga wåre egne, somlige gamble, somlige nye, somlige gemeene, somlige rare, somlige i egen bemärkelse, somlige metaphorisk. Ordesätten har iag utdragit ur dialecterne eller munnlagen, de bäste eller ok de som mig ha tyckt de bäste, ok lemnat en ann sitt omdöme, däd iag altijd är beredd tilbörligen at wörda ok ähra. Ok som de Greeker, wåre studiers uphofsmän, ok sedan de Latiner, deras efterfölljare ha foogat så nätt deras ord tilsamman, at hvar ok en af andre nationer, som har fått aller så lijte liuus där i, gerna tilstår deras perfection; ty har iag ok understått mig at öfwersättja tåf dem någre taal-maneer, dem iag til en försmak har infordt, rätt som man af ett glaas smakar heele tunnan, ok en moor-i-gåhln i sitt inköp af en lijt'n bijt dömer om hele rästen, som af lijte wätta på fingret om hele honingskrukan.

Den närwarande Werden sijr ok sijne studier i hög grad, ok prålar Frankrijke med sin prackt, at ded begynner at hota de Romare, ok om ded får en så god Ciceronem, Virgilium, Florum, som ded reda har Plautum ok Terentium i Moliere ok Corneille, lärer Fransyskan snart täfla med Latinen om Husbonde kastet i Europa.

Äntligen när dä kommer alt i kring, tor Parnass blij transporterad på Upsala högar, ok Brunkeberg, Åmberg, Kinnekulle, Bispergs klack etc. afgee så månge Pinder ok Olymper, hälst efter Musæ oss närmare ok närmare nalkas, ok wij hafwe uti Prophetierne, at anden skal hwijlas i Norden.

I gemen sättias fyre Hufwudspråk, Hebraiskan, en moder til de Asiatiske; Greskan, en moder til ded Slawoniske, uphof til ded Polske, Rysske, Bemiske; ok Latinen, ursprung til däd Italienske, Spanske, Franske; Tyskan, rooten til ded Swenske, Danske, Götske.

De Venders rijke war, förr ded nu kallas neder Tyssland, en tijd Saxen, neml. ifrån Bremen, Luneburg, Magdeburg, Brandeburg, Slesien, Prussen, Lifland, ok alt hvad wid Östersiön på den sijdan gränsade, som Pommern, Mekelburg, Lybeck, Hamburg etc. Ehuruwäl desse Vender en tijd hade sitt egit språk, så ok sijne egne [ 67 ]Kungar, nödgades de likwäl änteligen wedtaga det Tysske språket för handelen ok annan gemenskap skull. Finnes dock änn i dag i Slesien, i Lausnitz, i Saxen någre byar, soknar ok tracter där ok hvar, som tala Vändisk. I Swerje är en sokn i Upland, som heter Vendel.

Hwart ok ett språk är wackert, när ded blifwer talat af en wacker mann. Ok är fåfängt, at ett språk will inbilla sig wara mehr än ett annat. Däd är folket, som gör språket wackert eller stygt. Om iag nämner et huus domus, maison, casa, hauss, käre, är icke ded ene så gott som ded andre? Men den som föraktar sitt egit, han blijr ok billigt af allom föracktad.

Skäms du icke at lefwa af Swerjes jord ok likwäl dyrka främmande språk. Du säger däd är fägre, iag säger: hielp til at upöfwa ditt egit, så blijr ded så wackert som andre. Du will heller tala Rootwälsk, plottra Fransk. De Greker kallade andre Barbarer, de Latiner äfwen så. Samuel Bochart i sin Phaleg bemödar sig at bewijsa, at Japhet inte war med i Babel, ok at Noachs språk blef hoos honom ok hans familia oförandrat. Efter de Européer af honom härstamma, wille Stiernhielm, at wårt swenske språk skulle wara ded samme som Noachs oförandrat til grunden, ok altså ded samme som Adams, hvaraf kom, at rycktet gick, som skulle Stiernhielm hafwa sagt, at swenska war talat i Paradiset.

Så har warit en Holländer, benämd Goropius Becanus, som har budit til at upgifwa sitt Holländske språk för ett Hufwudspråk ok en Root til alle andre.

Af sådant liuser mehr en nyfikenhet at föra sällsamme meningar än någon wisshet.

Thed wisseste som man om språken kan döma är, at alle Europeiske språk hafwe en gemeenskap ok synes komma af samme källa, men hafwe fått någon olijkhet förmedelst tijden ok rummens åtskilnad. Kan man altså göra hwad språk man wil, ded Becanus gjorde i däd Hollänska el. Neder-Tyska, näml. sättia ded för grund ok dra de andre däraf.

Den som i andelig måtta blijr wijd troon om Babel, han gör wäl ok behöfwer inte at draga den h. Skrift under förnuftets examen i denne måttan.

Aldrabäst gör den mig til döme, som icke nu ligger ok habblar ok fabblar i de mörke längst förbijfarne saker, utan tager ded närwarande ok förer ded til sitt rätta bruuk.

[ 68 ]Folken hafve reest af ok til ifrån Norr til Sör, Öster, Wäster, ifrån Öster til Norr etc:; rätt som wattnet drifwes i hafwet af wädret ok i floderne af sin egen tyngd, så hafwe de Göther ofta ombytt sine säten.

At icke Geter ok Göther äre alt ett, twiflar iag intet. Desse Göther hafwe haft deras bokstäfwer långt för än Tyskarne. Ty Tyskarne hade först begynt at skrifwa i egit språk wid pass åhr 1243, som Harsdörfer i sijne Gespräch-spiel 2 deel förmäler. Förr skrefwe de alt på Latin. Men de gamle Ruunstenerne i Swerje witna wäl äldre Bokstäfr.

De Sineser hafwe en 80000 figurer; 10000 äre nödigeste. Kan man lära läsa innan i 15 åhrs tijd, är flijtigt studerat. Deras tekn betyde inte bokstäfr utan tingsterne sielfwe. Så i Amerika, Mexico.

Keiser Carl Magnus har sielf skrifwit en Tysk Grammatica, där i han månge namn har satt af egit påfund. Til wittnes en gammal scribent de gestis Caroli M. per R. Reinec. Helmst. 1594.

Ulphilas fant icke på de Götske bokstäfr, men formerade dem.

Somlige mena, at Adelruna (man eller qvinna owisst) ifrån Asien skal ha funnit på Runske Bokstäfren; somlige tilskrifwa dem Oden.

Runerne skrefwes eller gräfdes således:

Fee. Ur. Dus. Ois. Ridr. Kam. Naud. Iis. Ar. Sol. Tyr. Biarken.
f u d t o r k n i a s t b
Laugr. Madur. Yr.
l m y g p e

Märk, at b ok p hoos dem war samme bokstaf, allenast med prickar åtskildt. De kallas ok Wefjur eller Vef-runor, utan twifwel efter de wore som i hoopwäfde. Så brukas télam exordiri hos de Latiner för begynna alt wärk. Ok är en oration wäl en orde-wäf til kallandes.

Strax et ord liknar ett annat, fölljer inte at ded är kommit deraf.

Jodut, »Jo adjute mi». Så ropte de Wälske, när Götharne sloge på dem.

Gille, at hålla gildt ok gäft, hvad åldermannen sluter.

Pasqvil, en Skräddare i Rom, som lastade Påfwen ok Cardinalerne. En stytta wid hans hus kallades efter hans död Pasqvil, hvar om nattetijd anslås sådane skrifter.

Skilling, antingen af skillja folk åt eller af שקל sikel.

[ 69 ]Stackar af stafkarl.

Wäska p[änni]ngwäska.

Med handel ok wandel med fremmande folk mänges et språk.

Wåre förfäder acktade meer sitt språk än de främmandes, utsade mycket med ett kort ok fyndigt ord. Vid: Loccen: Antiqv: Sweog: 81.

Infanteri footfolk, Cavallerie Rytterij, Guarnison besättning, Parapet bröstwärn.
Som myntet, så orden: skroot, wickt, gångbart.
Emblema, sinnebild, inlagdt arbete.

De ostuderade löpe illa med fremmande ord: renovera staan för ruinera, pangatie wagnar för 'pagage' eller 'bagage' etc. Mena gee ett kläm ok eftertryck: bjuda ok invitera, frelsa ok conservera. Skrif heller 'conservera ok frelsa'.

Wåre gamle ord komme närmare til Tyskan. Mitwiku Odensdag; Lyda folk; Wijf weeb. Ok twert mot de gamle Tyske kommo närmare til Swenskan.

Ord-stäfwe.

»Min Herre hafr lofwat sine swenner i Lunden at rijda»; »til hafsens diupe bottn låg» = drunknade.

»En spejel öfwer alle qwinnor»; »med wapn at wäija».

»Om alle de trä i werden äre til, löf, gräs, sand på hafsens strand hade mål ok kunde låta ok siunga mäd änglastämma, då kunde de aldrig» — — —

»Lyckan är ett underligt troll, leker med folk så månnigfold.»

Med arbete swart hon sonen kius,
Med hwitt då gifwer hon sonen lius.

»Lijten knijf är man tre alnar lång, som dinglar wid hans sida».

»Ingen fogel flyger så fast under sky,
Som Her Nils rider sin gångar genom by.»

»Han hugger need för foot i strid, som bönder de meja korn.»

Styln måst eij wara eens eller enahanda; höge ting wille högttrafwande styl, medelmåttige medelmåttig, ringe ringa.

Min book, min sötesorg, min lustig hufwudbryter,
Du fick i blå grön haf, du fugl på qwist hin gröne,
Spring om, ja rundt rändt om, siung skog-moteter sköne.
Så är man Verden en och Gud han skapte henne,

[ 70 ]

Den Gud, den samme Gud skal okså werden ände.

Kan war en goder man, men eij en god Poët, har himmelskraft, som eij druckit Poëtisk saft. Ded är inte nog at pijna in glosan i rijm. En Poët fordrar medfödd artighet, lärdom ok öfning, ett högt gemöte, kunna tänka ypperlige ting, hans taal uplyfter sig frå jorden.

Solen har sit lius utsträckt
Ok stiernors här utsläckt.
De foglar lätte
Sig färdigt sätte
På grönan lindeqwist ok siunge ottesång.
Den stålte hönemann,
Han gal, med dagen bryter ann.
Marken sig igen gläder;
Den gyllne morgonröda sin himmil skönt bekläder
Ok leer med purpurmunn; al ting så lystelig
Moot den wälkomne dag — mig tycker — frögdar sig.[7]




  1. Handskrifterna ha i.
  2. Här ha handskrifterna på något öfver en sida en lista på ord och uttryck ur det gamla lagspråket.
  3. Handskr. hafva »bokstäfwer».
  4. Handskr. hafva eller.
  5. Handskr. ha Montan-masken.
  6. Afbrutet.
  7. Några korrumperade, meningslösa verser afsluta det hela.