En tjäderlek i Holleia

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Pannkakan
Norska folksagor och huldre-sägner
av Peter Christen Asbjørnsen
Översättare: Ernst Lundquist

En tjäderlek i Holleia
Mumle Gåsägg  →


[ blank ] [ plansch ]

En tjäderlek i Holleia.
Teckning af H. Gude.

(Sid. 89.)
[ 83 ]

En tjäderlek i Holleia.

Från Tyristranden gingo vi en af de första dagarne i maj — det var långt innan jagtlagen utkläcktes — uppför bergssluttningen för att följande morgon vara med om en tjäderlek i Skärsjöbrinken, som hade namn om sig att vara den lämpligaste jagtmarken på dessa trakter. Vi voro fyra, min vän kaptenen, jag, en gammal skytt vid namn Per Sandaker från Sognedalen, och en rask gosse, som förde två koppel hundar; när tjäderskyttet var slutadt, skulle vi nämligen gå på harjagt. Nere i bygden var det full vår, men då vi kommo upp på åsen, låg snön djup i dälder och sänkningar. Aftonen var ännu rätt ljum, och fåglarne sjöngo sin vårsång i skogen. I närheten af Asksätern, der vi ämnade tillbringa natten, gingo vi upp på den för hvar och en i dessa skogar kringvandrande fågelskytt välbekanta Skärsjöbrinken, för att höra hvar fåglarne satte sig till natten. Då vi kommo dit upp och fingo fri utsigt, stod solen i nedgången och kastade sitt gyllne sken ofördunkladt upp i den ljusa himmelen. Men denna hvälfde sig icke öfver ett leende och vänligt landskap: mörka, ändlösa skogar och åsar, endast afbrutna af isbelagda skogssjöar och stora mossar, utbredde sig åt alla håll ända bort till horisonten.

[ 84 ]Vi hade ej varit här länge efter solens nedgång, förr än vi hörde en susande flygt och de starka, tunga vingslagen af en fågel, som träade.

«Det var ingen gammal fågel,» sade kaptenen med förståsigpåaremin, då han ej hörde fågeln uppgifva något läte, sedan den hade satt sig till ro.

Strax efter denne kommo två andra fåglar susande och träade utan att gifva något ljud ifrån sig. Men derpå kom en flygande med ännu tyngre, mera susande vingslag, och då den hade satt sig, skar den näbb.

«Den gossen är inte född i fjor. Det är anföraren för leken,» sade Per Sandaker, «bara det inte är Gamle-storen själf, men det tror jag nästan.»

Det kom ytterligare tre fåglar, och för hvar och en som träade, skar den gamle näbb. De två gåfvo intet ljud ifrån sig, men den tredje svarade i samma ton.

«Det var en främmande sälle,» utbrast Per. «Han kände inte Gamlen, annars hade han hållit munnen. På morgonqvisten kommer han nog att få ångra det, för tro mig, Gamlen hittar honom allt, och han är inte god att tas med, när det rätta lynnet är på honom. Jag har sett huru han tufsade till en bråkmakare, som skar näbb med honom under leken en gång för länge sedan.»

Under dessa ord lade sig skyttens öppna, väderbitna ansigte i högst besynnerliga, knipslugt grinande veck, som tycktes häntyda på en eller annan mystisk historia. Ty efter den korta skildring, kaptenen hade gifvit mig af Per Sandaker, då denne en gång under vår vandring hade blifvit ett stycke efter, skulle han [ 85 ]vara stark i historier om trollfåglar, utsändningar och underjordiska och ingick isynnerhet gerna i de minsta detaljer, då han berättade om en eller annan af de aderton björnar han hade fält i sina dagar. Deremot teg han helst angående det lika stora antal, som onda tungor beskylde honom för att ha skadskjutit.

«Men hvad är det för en «Gamle» och «Gamlestoren» du talar om?» frågade jag.

«Det skall jag säga er,» tog kaptenen hastigt till ordet, i det vi begåfvo oss på väg till sätern. Antagligen var han rädd för, att detta öfverilade och förtidiga spörsmål efter min korta bekantskap med Per skulle ingifva honom misstro och lägga band på hans tunga. «Det skall jag säga er,» svarade han. «Det finnes här i leken en gammal tjäder, som. har blifvit ett underdjur i hela trakten. Bland skyttarne här är den känd under namnet «bräkaren», ty i stället för att sitta stilla på qvisten och knäppa, flyger han ofta omkring mellan trädtopparne, bräkande som en get. Först när denna manöver är utförd, sätter han sig ned för att spela. Detta beteende är så oberäkneligt, att ingen kan få skott på honom. Han begagnar emellertid ännu oftare ett annat knep, som är mycket värre; han sitter stilla och knäpper och slår sin klunk, men när han skall börja på att «sissa», flyttar han sig till ett annat träd. Kommer man af en slump så att man får skjuta, biter det inte på honom. Gamle Per der har skjutit på honom både med salt och med silfver, men fastän fjädrarne röko af honom, tog han inte mera notis om hans säkra [ 86 ]böss-skott än om det gält en salut. Nästa morgon spelade han lika muntert och lika falskt.»

«Lika gerna kunde man skjuta på en sten,» sade Per med den fullaste öfvertygelses afgörande tonvigt. «Jag kom inpå honom.» fortfor han, «en gång då han lekte på berghällarne här borta vid den lilla stockbron, alldeles midt i vägen till Skaug; och satt der inte så fullt med hönor omkring honom, att jag räknade sju stycken, och flera var det i skogen, för det pratade och sladdrade bakom hvar buske. Och de, som voro framme, rände rundt omkring honom och sträckte ut halsen, hukade sig ned och gjorde sig söta, men fågeln satt på berghällen och bröstade sig så styf och spansk som en grefve. Bäst det var, satte han upp stjärten, så den blef rund som ett hjul, vände på sig och släpade med vingarne nere vid benen och hoppade så högt i luften som så — ja, jag visste inte, att det var den gubben, jag, annars hade jag nog gifvit honom en smäll genast, innan han hade gjort sig hård, men jag tyckte det var roligt att se på. När han var som bäst i farten, kom det en annan tjäder farande — den var inte på långt när så stor — och kastade sig in i leken. Men då blef det ett lefverne, må ni tro! Gamlen reste upp stjärten, och skägget stod ut på honom som taggarne på en häckla, och så skar han med näbben, så det riktigt ryste i mig, och den andre, han svarade — han ville inte vara sämre, förstås. Men då rök Gamlen på honom, och då de slogo näbbarne och vingarne ihop, small det, så det brakade i skogen. Bäst det var [ 87 ]Hoppade de högt emot hvarandra och höggo med näbbarne och refvo med klorna och slogo med vingarne; och de voro så ilskna, att de hvarken sågo eller hörde, och jag tänkte, att jag kunde bestämdt ha gått bort och tagit dem med händerna båda två. Men till sist tog Gamlen riktigt tag i kalufven på den andre, och han slog honom och handterade honom, så att han riktigt jämrade sig, och jag tyckte synd om fågeln, för han ruskade om hans hufvud, tryckte honom till marken och höll honom under sig, så att han rent af kom åkande utför berghällen på honom rakt framför benen på mig. Då lade jag bössan till ögat i en hast. Det small och fågeln låg död på fläcken, men Gamlen satt qvar ändå och luggade om honom och lyfte inte på vingarne. Jaså, tänkte jag, är du så säker, så ska’ du bli min. Jag laddade igen och skulle lägga an på honom, men då reste han på sig och gick till väders; men om han var mer än tio steg ifrån mig, vill jag aldrig skjuta en fågel mer här i lifvet. — En annan gång var jag också här uppe och hörde hvar han satte sig upp, liksom i qväll. Det var i en gammal fura. Dit gick jag vid midnatt, innan någon fågel var vaken i skogen. Men då han började spela, spelade han rejelt den gången. Han spelade så furan skakade, och det feltes hvarken klunk eller sisning, och inte flyttade han sig heller. Då han spelade för fjerde gången, var jag inom håll — han satt långt nere på en qvist invid stammen. Nu ska’ du bli min, tänkte jag, för jag hade skurit sönder en silfvertvåskilling och lagt framför kulan. Men [ 88 ]sannerligen hade jag inte räknat ut det galet — då det small, flög han lika fort ändå, fastän fjädern rök om’en. Det biter ingenting på den krabaten.»



«I morgon skola vi ändå försöka få honom, Per; nu veta vi ju hvar han sitter?» sade kaptenen med något skälmaktig min.

[ 89 ]«Då ska’ det inte finnas någon fågel i skogen, om man ska’ ge sig till att gå efter den,» svarade Per nästan förtörnad. «Ja, Gud bevars,» tillade han med en liten anstrykning af ironi, «vill kapten gå efter honom, så — jag spiller inte ett korn krut på honom. För det säger jag,» fortfor han trovärdigt, «att sådant spel har ingen hört. Och sådan fågel se’n! Det är det besynnerligaste djur man kan se. Han är inte skapad som en annan ordentlig tjäder, han är mest en half gång till så stor och väl det.»

«Ja, du har rätt, det är ett gammalt skrälle, som inte är vardt ett skott krut,» sade kaptenen. «Hans kött är visst lika segt och beskt som furuqvisten han spelar på. Emellertid skulle jag ändå önska få lifvet ur honom för att få ett slut på detta gyckelspel, hvarmed han så ofta har dragit oss vid näsan. Jag har flera gånger följt efter honom utan att få reda på spelet. Jag har också ett par gånger skjutit på honom, men på så långt håll, att det inte var stora utsigter att träffa. Det är visserligen en grof bock att skjuta två gånger på långt håll i tjäderskogen, det vet ni nog,» sade han, vändande sig till mig, «men den sista gången var det ingen annan råd, ty jag hörde den karnaljen Sara-Anders smyga sig efter fågeln på samma gång. Det är verkligen, som Per säger, en underlig fågel, den der gamla tjädern,» fortfor han, «men,» tillade han med en nick, som endast jag märkte och som antydde hans föresats att få Per Sandaker till att rycka fram med flera af sina historier, «när vi komma upp till sätern, [ 90 ]skall jag berätta en händelse jag har upplefvat med en trollhare, som var ännu besynnerligare än vår tjäder.»



Vi kommo snart till den öde säterhydda, dit gossen hade gått med hundarne, medan vi gingo upp på höjden. Enligt kaptenens befallning hade han vädrat och gjort upp en duktig brasa på spiselhällen. Då vi hade [ 91 ]befriat oss från bössor och jagtväskor och fått en god qvällsvard till lifs ur kaptenens ypperliga matsäck, började denne med speladt allvar i tal, ansigte och miner att berätta den utlofvade historien om trollharen.

»Då jag var löjtnant, låg jag och exercerade på Toten en sommar. Jag hade hundar med mig för att jaga. En eftermiddag stod jag i köket och skulle ut för att försöka qvällsjagten, då en af drängarne kom in.

«Är det mycket hare här?» frågade jag.

«Nog är det så det räcker till,» svarade drängen. «Uppe på Sukkestadslätten går det en väldig gammal bjässe; det har varit många både hundar och menniskor efter honom, men han är inte lätt att få, minsann.» Och dervid skakade drängen betänksamt på hufvudet.

«Är han inte lätt att få? Hvad är det för prat! Det finnes väl ingen ordentlig hund här? När mina tikar få sätta fart i benen på honom, tänker jag nog det skall gå för sig att knäppa honom,» sade jag och klappade hundarne, som drogo i kopplet och ville ut.

«Jaså, ja det kan ju hända, det,» sade drängen och grinade misstroget.

Jag gick direkte upp på Sukkestadslätten och hade knappast släpt hundarne, förr än de fingo upp haren och det blef dref; men det ville inte bli någonting ordentligt af, ty han sprang i zigzag och gömde sig undan oupphörligt, hundarne voro ej i stånd till att få riktig reda på spåren, men hvarje ögonblick var han på benen igen, och så gick det bra nog, tills han ånyo stack af in i en buske. Jag sprang hit och dit — det var inte [ 92 ]svårt att komma i håll — och jag sköt på honom flera gånger, men det blef inte annat än bom på bom. Slutligen satte han sig vid en granbuske fyrtio steg ifrån mig. Jag sköt och gick helt säker för att ta upp honom, men då jag kom bort till granbusken, syntes ingen hare till; der låg endast en käpp och en trasa. Dagen efter gjorde jag ren bössan, ty den var oren och full af krutsmörja. Medan jag höll på dermed, kom drängen in.

«Hur gick det med haren, löjtnanten?» frågade han och såg knipslug ut.

jag berättade honom historien.

«Det har varit många efter honom, både hundar och menniskor, men han ä’ inte lätt att få minsann,» upprepade han med hemlighetsfull min. «Ni gör ren er bössa, men det hjelper inte stort, det tror jag; Jösse bergar sig i alla fall.»

«Men för tusan, huru hänger det ihop med den der haren, biter inte krut och bly på honom?» frågade jag.

«Det kan nog hända att det är så som ni säger,» svarade han, «jag påstår, jag, att d’ä’ en trollhare, den der baddaren; men den, som var framme i går, det var bara hans utsändning, för själf går han alltid rejelt. Men nu skall jag lära er ett knep: tag en huggorm — jag skall leta rätt på en åt er — och tvinga den in i bösspipan och skjut ut den, och försök se’n om det biter med krut och bly.»

Det gjorde jag; han skaffade mig en lefvande huggorm, som vi drefvo in i bösspipan; jag sköt ut [ 93 ]den mot laduväggen, och besynnerligt nog syntes endast en våt fläck efter den.

Några dagar derefter gick jag upp på Sukkestadmon. Det var en morgonstund. Hundarne hade knapt blifvit släpta, förr än haren var på benen. Denna gång var det icke enstaka skall och gläfs, utan det bar af i fullt dref, och haren hade ej gått en half timme, förr än han kom dansande ned öfver slätten rakt emot mig. jag lade bössan till kinden och sköt. Han föll på fläcken, och det var en stor gammal hane, full af ärr och skråmor; han hade inte mer än halfannat öra.» —

«En sådan hare har jag hört talas om också,» sade Per, som med mycken uppmärksamhet följt kaptenens berättelse. «Den höll till här i Holleia, bortemot Granbo; men det påstods, att den var nära på kolsvart. Många va’ efter den och sköt på den, men de fick aldrig bugt på den, förr än den här satans Sara-Anders kom dit bort. Han sköt den, för han är då med öfverallt, förstås. Det var honom vi såg spårena efter nedanför Rausandbacken. Det är en stor skälm, och d’ä’ inte sällan man får se fälorna efter hans snöskor, för han kan aldrig vänta som annat folk, tills fågeln har fått leken ordentligt i gång.»

«Det tror jag nog,» sade kaptenen och strök sina mustacher. «Det är inte första gången den karlen går på förbjuden mark. Men säg mig, var det han, som sköt den der trollharen inne vid Kristiania, som du en gång talade om?»

[ 94 ]«Jaså den, ja det är sant. Nej, det var en skytt inifrån landet, som hette Brandte-Lars. Ni känner honom väl, ni som är från Kristiania?» sade han till mig.

Nej, jag kände honom icke.

«Kors, känner ni inte honom? Han bor ju i en liten stuga under åsen strax nedanför Grefsen. Jag träffade honom på Halland en gång, då han var på jagt med några stadsherrar. Det var en besynnerlig kurre, men en riktig karlakarl till att skjuta. På hare sköt han nästan aldrig bom, och fågeln tog han i flykten, liksom kapten gör. Men det der om haren, som kapten menade — det talade han om for mig och mycket mera till.

«Jag skulle ut med hundarne åt gamle Simensen vid lilla torget och skaffa litet färskt,» sa’ han. «Det var tre hundar; den ena hette Rapp, det var en sådan hund, att de underjordiska inte hade någon makt med honom, för han var röd, ser herrarne; de andra två va’ också bra hundar, ja gudbevars. Det var en Kristi himmelsfärdsdags morgon, sa’ han, som jag var uppe i skogsöppningen vid Linderudsätern. Der släpte han Rapp och han dref med honom, så det hven och pep i åsen. Jag stälde mig i håll vid ett ställe, der de hade bränt en mila. Då haren hade gått ett hvarf, kom han tätt förbi mig. Jag sköt, men det var bom, och så bar det af med drefvet. Det dröjde inte länge förr än han kom igen på samma ställe — han var alldeles svart utåt ryggen — och jag sköt bom igen.

«Men hur tusan hänger det här ihop, vill inte de andra hundarne drifva, tänkte jag för mig själf.» sa’ [ 95 ]han, «för det var bara Rapp som jagade, och det gick i ett kör. Nej, det kan inte vara någon riktig hare. Men jag vill se på honom en gång till först. Ja — så kom han tredje gången, och jag sköt bom, och bägge de andra hundarne va’ med, men inte skälde de. Men så trollade jag med svansskrufven och kulan,» sa’ han.

«Huru gick det till?» frågade jag.

«Du måste tala om det, Per,» sade kaptenen. — «Ja, i början ville han inte ut med det,» svarade Per, «men då jag hade druckit om med honom duktigt och gifvit honom en rulle tobak, så sa’ han det.»

«Du skall ta bark af en snyltrönn,» sa’ han, «och förhexa svansskrufven med, och så skall du skrapa tre silfversmulor af en silfverskilling, som är ärfd; men det måste vara af de gamla goda pengarne, som ha varit med ute i krig; se’n skall du skrapa tre flisor af lillfingersnageln på venstra handen, och så skall du ta tre bjuggkorn, men har du inte sådana, kan du ta tre brödsmulor, och allt det der skall du lägga framför laddningen, så blir det allstodt, om det också vore fan själf du sköt på,» sa’ han, «och då han kom den fjärde gången, måste han i backen i det samma det small,» sa’ han, «Det var en liten torr krabat, och han var så gammal att han var nästan svart. Nå, jag tog och hängde upp honom med bakbenen i en knölig björk för att låta trollskapen gå af honom, men ta mej dalern,» sa’ han, «blödde han inte som en liten qviga, och hundarne slafsade och slafsade blodet i sig nere på marken. Se’n tog jag honom och gick, men hur jag gick, så [ 96 ]gick jag galet, och blodet rann af honom; jag kom tillbaka till samma björk igen två gånger. Det var då besynnerligt det här, tänkte jag,» sa’ han, «för här borde jag väl hitta lika bra som hemma på golfvet i min stuga. Men när det är på tok, så är det gerna riktigt på tok. Nå ja, jag får väl låta hundarne ta reda på vägen, och det gjorde jag; men då jag kom ned till bergknallarne, var själfva gamla-mor ute. Hon stod ändå framför några småbjörkar, uppe på en liten bergklint med huckle på hufvudet och skinntröja och svart klädning och stödde sig på en kryckkäpp och såg ut som en gumma uppifrån landet.»

«Hör du Lars,» sa’ hon, «du har fått många harar af mig här i skogsmarken och jag har velat dig väl. Derför kunde du gerna ha låtit min säterhare gå för den han var. Och hade du inte haft din röda hund, så hade du inte fått honom heller!»

«Jag svarade inte ett ord, jag,» sa’ Lars, «utan gick nedåt till Märrmyren och upp till Björnbråten. Der släpte jag hundarne och strax vardt det dref af; Rapp gaf sig i väg och jag stod och lyddes en stund om de andra skulle stämma in, för det bar af bort åt Linderudsätern igen, så att jag blef alldeles förskräckt. Jo, då fick jag höra dem skälla alla tre, och då visste jag, att det var en riktig hare. Det var fanken till krok han gjorde, men då han kom tillbaka, stampade han i marken som en fölunge, och då jag fick se öronen på honom, var han mest så stor som en liten bock. Den sköt jag. Se’n gick jag söderut ned mot Alunsjön. [ 97 ]Der släpte jag hundarne på nytt, och så gick det i klingande dref uppåt Linderudsätern igen — ditåt måste de med honom. Efter en stund kom de tillbaka. Så sköt jag den. Nu hade jag tre. Men nu kan det vara nog för i dag, min kära Lars, sa’ jag» — sa’ han — «och så gick jag ned och hängde upp den i källartaket åt Simen.»

«Men Gud hjälpe mig, blödde inte den lilla svarta i tre dar derefter, så att källaren nästan var half med blod,» sa’ han.»

«Du talade nyligen om, att det skall ha varit en trollhare här i Holleia; det går också sägner om att det är fullt med skatter af ädel metall i bergen här. Det skulle det inte vara så dumt att ha en del af, eller hur, Per?» sade kapten, som åter började lirka för att få fram en historia.

«Åh, hvad skulle kapten med det?» svarade Per och skakade på hufvudet. «Han har nog och litet till. För en fattig stackare kunde det så vara, men tro mig, det är inte lätt att komma åt’et.»

«Jag tycker ändå det är besynnerligt, att du inte har försökt få någonting af det,» fortfor kaptenen.

«Åh, hur skulle det ha gått till?» frågade Per. «Att ligga och gräfva i backarne, som gamle Jon Haugen gjorde öfver hela Holleia, det bryr jag mig inte om.»

«Det finnes andra sätt att skaffa sig rikedom,» sade kaptenen hemlighetsfullt. «Hvad säger du om att hålla sig väl med bergskäringarne? Du har minsann inte varit någon ful karl i din ungdom, du Per Sandaker! Du kunde nog ha gjort lycka.»

[ 98 ]«Ha ha ha!» skrattade Per i skägget, synbarligen belåten med kaptenens skämt om hans fördelaktiga yttre. «jag har inte trott på sådant, för jag har aldrig sett hvarken troll eller huldror.»

«Men det bodde ju en bergskäring här borta i Holleia i forna tider?» sade kaptenen.

«Åh, det är bara en gammal saga. jag har nog hört sådant prat, men jag tror’et inte,» svarade Per.

«Ja, men du har väl riktigt reda på den der sagan, du som har färdats omkring så länge här i bygden? Du måste berätta hvad du vet; den här stadsherren är alldeles tokig efter sådana der historier.»

»Månne det? Ja, må vara då, men jag tror inte d’ä’ sant,» försäkrade Per och började.

«Söder om Hollei-Spira — ja, det heter nu Holleia mellan Tyristranden här och Sognedalen,» tillade han för min räkning — «ä’ det två bergstoppar, som de kalla Stor-knallen och Lill-knallen; der ni sitter, kan ni just se litet af den högsta spetsen, strax ofvanför Skaug. Der borta fins det en hel hop gamla stenbrott, och d’ä’ så mycket guld och silfver och rikedom i bergen, att det inte ä’ någon ände på’t, säges det. Men d’ä’ inte godt att få något med af’et, för i knallarne bor det en gammal bergskäring. Hon rår om alltsamman och sitter på det som en drake, sägs det. Hon är mycket rikare än Kongsbergskungen, för då de en gång hade brutit en gruflig mängd silfver vid Kongsberg, så kom kungen ut i grufvan och sade till folket:

[ 99 ]«Nej, nu kan jag snart inte tåla er längre här nere, för håller ni på så der, så blir jag utfattig. Ni plundrar alldeles ut mig. Nej, flytta till syster min, Guri Knallan i Holleia; hon ä’ tio gånger rikare än jag.»

«Guri Knallan är således syster till Egebergkungen,» anmärkte jag.

«Egebergkungen? Hvad ä’ det för en? Ä’ han från Kristiania kanske?» sporde Per.

Jag berättade honom sagan om Egebergkungen och hans flyttning och anförde hvad han sade 1814, att han ville flytta till sin bror på Kongsberg, derför att han inte kunde tåla skjutandet och domderandet.

«Ja, då var han väl det, bror till käringen jag talar om,» sade Per omisstänksamt. «Jag har också hört talas om en,» fortfor han, «som flyttade, derför att han inte kunde tåla skjutande och domderande. Men han var härifrån trakten. Jag vet inte om han var man till den der Guri eller om det var någon annan, men det skulle vara en af dem, som bo i bergen och rå om stora skatter. Det hängde ihop så här: vid den tiden, då de tog’ upp grufvor i Skaugsmarken, fans der en käring, hon bodde borta vid Langesjöbäcken, som går midt emellan Sognedalen och Tyristranden. Käringen hette Rönnau, och de kallade henne Rönnau Skauggen. Tidigt en morgon vid midsommartiden sköljde hon kläder nere i bäcken, och då fick hon se så mycket silfver, både tallrikar och fat och skedar och slefvar och allt möjligt, och der var så mycket vackra kökssaker, och det låg på bottnen af bäcken och sken i solen under [ 100 ]vattnet. Då hon fick se all den rikedomen, blef hon rakt som från vettet; hon tog till benen och sprang hem,

för hon tänkte hämta ett kar och ta alltsammans. Men då hon kom tillbaka, var det borta hvareviga smul. Der var inte så mycket som en blank, silfvertvåskilling qvar, [ 101 ]och hon såg inte annat än det klara vattnet, som glittrade och rann öfver stenarne. En tid derefter var det de började ta upp koppargrufvor i Skaugsmarken, och der var ett sådant larm och skjutande och dunder jämnt och ständigt, att det aldrig någonsin var fred. Sent en qväll hade Rönnau varit vid bäcken. Då mötte hon en stor grof karl på en stor svart häst. Han hade med sig en hel rad flyttlass och dref några flockar svin och andra kreatur.

«God qväll, Rönnau,» sa’ han, «nu flyttar jag.»

«Ja, jag ser det, far, men hvarför gör ni det?» frågade hon.

«Jo, de för’ ju ett så’nt väsen i grufvorna här, att det dunkar i skallen på mig. Det kan jag inte stå ut med längre, derför flyttar jag till bror min i Tinn i Thelemarken. Men hör du, Rönnau,» sa’ han, «hvarför ville du ha alla mina kökssaker den der gången, då du såg silfret i bäcken? Hade du nöjt dig med hvad du kunde ha burit i förklädet, hade du fått det.»

«Sedan den tiden,» sade Per, «har jag inte hört, att någon har sett någonting sådant här på trakten, antingen de nu ha flyttat eller de hålla sig gömda. Sådant der narrverk har inte makt till att visa sig nu, derför att folk inte tror på det, förstås.»

«Der säger du en större sanning än du själf vet, min käre Per,» utbrast kaptenen. «Personer, som gälla för att vara visare än både du och jag, säga precist det samma. Emellertid kan du nog ännu råka ut för troll.»

[ 102 ]Enligt kaptenens förnyade uppmaningar fortfor Per att under hela natten förkorta tiden för oss med sägner, historier och berättelser om sina jagtbedrifter. Då och då trakterade kaptenen oss med en jagthistoria, som vanligen innehöll hvassa anspelningar på en eller annan af de björnar, Per skadskjutit, hvarvid denne aldrig underlät att lägga sitt besynnerliga bistra ansigte i högtidliga veck och klå sig bakom örat. Emellanåt blinkade han illmarigt med det ena ögat och sade: «Der fick du, Per Sandaker, tag det åt dig, du!»

Vid midnatt lade vi oss ned framför elden på ett par bänkar och hvilade ut i en kort slummer. Då vi vaknade, sade Per, att det var på tiden att gå till tjäderleken. Ute var det tämligen kallt; det hade lagt sig skare på snön, så att den knarrade under våra fötter. Himlen var likväl klar och mörkblå nästan som om våren, och några blåhvita skyar, som sakta kommo seglande från söder, spådde ett snart slut på nattkylan. Månen stod lågt nere vid horisonten; i stället för att lysa för oss på vår nattliga vandring, göt den blott sitt milda skimmer öfver bergshöjderna i fjärran och trädens toppar, men mellan furupelarne spred den denna mystiska skymning, som förlängde skuggorna till det oändliga, framtrollade sagolika gestalter mellan stammarne och gjorde skogen så hemlighetsfull, djup och förfärlig.

Endast rotgeln[1] afbröt med sin milda morgonsång tystnaden i skogens enslighet.

«Der sjunger den fågel, som är först uppe om [ 103 ]morgonen,» sade Per. «Nu dröjer det inte länge förr än det blir lif i skogen; vi få visst skynda oss litet.»

«Det är god tid, min käre Per,» sade kaptenen. «Tjädern spelar bäst på höjden mellan oss och Löndalsmyren, och jag tror inte det blir något af med spelet; det är för kallt.»

«Det blir blidare på morgonsidan,» svarade Per envist, «för det kommer fläktar från söder, och jag tror det blir muntert spel, eftersom det har varit så kallt de förra nätterna. I soluppgången blir visst spelet riktigt grant. Hör bara på morkullan, så krytt hon knispar och drar. Hon väntar vackert väder. Der bräker horsgöken[2] också. Det blir präktigt,» tillade han tvärsäkert.

Vi hörde morkullans egendomliga ljud, som liknar det upprepade qväkandet af en groda, åtföljdt af en skarpt skärande hvissling, som liknar ärlans qvitter, ehuru den är starkare; vi sågo i den nedgående månens svaga strålar den ena skuggan efter den andra af denna fågel fara öfver trädtopparne. Vi hörde horsgökens obehagliga bräkande läte, än nära, än aflägset, än högt upp i luften, än öfver oss och plötsligt, som det tycktes, alldeles vid våra öron, än på alla håll och kanter, utan att vi dock voro i stånd till att få sigte på fågeln. Hägerns vilda, genomträngande skri öfverröstade de öfriga fåglarnes, som dervid tycktes genombäfvas af förskräckelse, ty de tystnade plötsligt hvarje gång det ljöd, och en stillhet uppstod, som gjorde afbrottet dubbelt hemskt. Men nu uppstämde trädlärkan [ 104 ]med klara, klingande toner sin morgonsång, som genom nattens töcken och mörker påminte om den ljusa morgonrodnaden och bildade en upplifvande motsats till de nattliga fåglarnes spöklika rörelser och obehagliga läten.

«Der ringer tjäderklockan,» sade kaptenen, «Så kalla svenskarne denna lilla muntra fågel; ty när den stämmer upp sin visa, tar tjädern upp morgonpsalmen på nattqvisten. Låt oss nu stanna litet här, vi äro inte långt ifrån de fåglar, som kommo sist i går. Om vi gå närmare, kunna vi lätt köra upp dem.»

Då vi hade stått och lyssnat några minuter, hörde vi en fågel spela på ett par hundra stegs afstånd.

«Jag tror nästan det är den tuppen, som kom sist och skar näbb,» sade Per. «Jag undrar just om han inte får stryk; gamlen brukar vara långsint.»

Kaptenen lät mig välja mellan att gå åt det håll, der vi hörde fågeln spela, eller mera norrut, der han antog att ungfåglarne sutto. Jag valde det förra. Kaptenen gick norrut. Jag och Per smögo oss fram mot fågeln och sökte med den yttersta varsamhet undgå snö och brakande qvistar. Då vi hörde fågeln sissa, stannade vi ett ögonblick, men sprungo under hvarje följande sissning eller «sugning», omedelbart sedan den hade slagit klunken, två eller tre steg framåt. Under knäppningen och klunkandet stodo vi naturligtvis orörliga. Då vi på detta sätt hade närmat oss trädet, hvari han satt, på ett afstånd af fyrtio eller femtio steg, hörde vi en fågel komma flygande och med buller slå ned i trädet. Ljudet af sammanslagna näbbar och vingar [ 105 ]förkunnade, att «Gamlen» hade aflagt det förutspådda besöket hos den främmande medtäflaren på morgonqvisten. Under striden sprungo vi några steg fram, men susande vingslag vittnade om en lättvunnen seger

och den främmande fågelns flykt. Nu var det tyst ett ögonblick, men så kacklade en höna, och strax började fågeln att spela; han knäppte och slog klunk; men då vi lyfte foten för att springa fram, höjde han på [ 106 ]vingarne och flyttade till ett annat träd, der han åter begynte sitt bedrägliga spel.

«Jag kunde just tro det,» sade Per förargad. «Nu är han ute igen, gamlen. Det tjenar aldrig i tiden till någonting att hålla på honom, lika gerna kunde man hålla på himmelens skyar. Nej, låt oss gå litet längre norrut, der sitter flera fåglar, och d’ä’ kanske någon af dem, som törs öppna näbben, hur rädda de än ä’ för det här odjuret, som jag vånnar fan måtte ta!»

«Vet du hvar gamlen brukar spela solgångsspelet?» frågade jag

«Ja, det vet jag väl,» svarade Per. «Han spelar det i en fura på en liten bergknalle här nere i Hyttetjärnsmyren; men det är inte lätt att komma åt honom der, för furan ä’ så orimligt hög och lång.»

«Dit måste vi gå,» sade jag. «Men eftersom du tror dét är bättre, kunna vi först gå litet norrut.»

Vi gingo ett stycke i den föreslagna riktningen förbi en ofantligt stor rullsten, som Per kallade Mjölne-Ragnhild, längs södra kanten af Löndalsmyren. Men vi hörde icke en enda fågel spela. Per Sandaker undrade mycket hvart de alla hade tagit vägen och kom slutligen till det resultatet, att slagsmålet hade jagat bort dem eller gjort dem så rädda, «att de inte tordes knysta». Dagen började ljusna, då vi hörde en knall långt norrut på Sandtjärnåsen, der Per berättade att han och kaptenen brukade ha björnbete liggande, och hvarifrån mannen icke hade långt till sin säter och det ställe i Sognedalen, der han bodde. En stund [ 107 ]derefter hörde vi återigen en knall, hvilken liksom den förra förklarades komma från kaptenens bössa. Medan vi gingo ut på myren till den omtalade furan, dit Per ej särdeles villigt följde med, gaf han uttryck åt sin förargelse öfver vår olyckliga jagt genom att i afbrutna meningar småprata med sig sjelf: «Bara att spilla krut i onödan — nej, kapten, d’ä’ en karlakarl — han har fått en — kanske två — Sara-Anders var det inte — den struntbössan — hm, det är annan klang i kaptens —»

«Trösta dig, Per,» sade jag, «Vi få kanske den, som är bättre än alla andra fåglar i hela leken.»

«Då måste ni kunna några ovanliga konster,» sade Per, «men han ä’ för slug och för svår, ska’ jag säga.»

Då vi öfver den frusna myren hade kommit upp på bergknallen, tog jag, i anseende till det långa håll, hvarpå fågeln måste fällas, om han efter vår sannolika beräkning slog ned i furans topp, haglen ur min bössa och laddade med en ståltrådvirad hagelpatron. Per såg på detta, skakade på hufvudet och uttryckte sin misstro med ett: «Om det hjelper, ja —»

«Få se,» svarade jag lika kort.

Den häll, vi befunno oss på, låg som en liten ö i den stora myren. På dess högsta punkt reste sig den omnämnda furan, ett ofantligt mastträd, fullt af hackspetthål. Mot östra ändan af bergknallen stod en annan, som hade varit lika väldig, men den böjde sig lutande öfver myren; stormarne hade brutit af dess topp, endast dess nedersta, nästan nakna grenar voro qvar, och som kämpearmar med svällande muskler sträcktes de ut mot [ 108 ]den silfverklara morgonhimlen. Solen började höja sig; den förgylde åsryggarne och bredde småningom sin glans ut öfver de mörka granklädda backsluttningarne. Men ännu låg djup skugga öfver Skärsjömyren, som sträckte sig så långt i söder, att skogen bakom dess bortersta gräns blånade. Morkullan, horsgöken och alla nattens fåglar hade gått till ro, men skogens glada sångare fylde den klara morgonstunden med jublande toner: gransångaren lät höra sitt entoniga instrument, bofinkar, kungsfåglar och gärdsmygar drillade högt i sky, orrtuppar grälade och förde oväsen, talltrasten uppstämde med full hals nidvisor och smädeord mot alla, men slog dock ibland in i det känslofulla och qvittrade sakta och blygt några ömma strofer. På andra sidan om myren spelade en tjäder i en trädtopp. Hönorna gjorde sig älskvärda, kacklade och snörflade fram sina hesa näsljud, som från sångfåglarnes sida sedt måtte taga sig ut som om våra åldtmödrar ville börja tala för oss om kärlek och en ungmös känslor.

Emellertid stodo vi gömda i ett tätt ensnår på deri lilla bergknallen och väntade fågeln hvarje ögonblick; men gamlen dröjde länge i sitt harem. Ändtligen, då solstrålarne belyste furans topp, kom han susande med tunga vingslag och slog ned, icke som vi hade väntat i det höga trädet ofvanför oss, utan i den topplösa furan, som lutade ut öfver myren. Det var i sanning en präktig fågel, en stolt kämpe, så som han satt der på den nakna grenen mot himlen, med sitt glänsande

ljusgröna bröst i solskenet. En tjäderhöna kom efter [ blank ] [ plansch ]

En tjäderlek i Holleia.
Teckning af H. Gude.

(Sid. 109.)
[ 109 ]och slog ned i trädtoppen öfver våra hufvud. I samma

ögonblick började tuppen spela, reste hakskägget, släpade med vingarne ned vid fötterna, tog under våglika rörelser med halsen gravitetiskt några steg fram på grenen och slog upp stjerten som ett stort hjul. Jag stod med fingret på trycket och väntade med spänning det afgörande ögonblicket, då han skulle breda ut sina vingar till flygt, för att på den stora yta, som då erbjöd sig, på det långa hållet kunna göra ett så mycket säkrare skott. Men under hönans fortsatta kacklande, spelade han slut spelet och hade redan slagit klunk för andra gången, då en qvist knäcktes under min fot. Hönan utstötte ett skarpt, varnande läte, men nu hade den gamle kommit så i tagen, att han icke gaf akt på det välmenta rådet, utan fortfor att sissa, tills den trogna älskarinnan lyfte, flög rakt emot honom och tycktes vilja stöta ned honom från grenen. Väckt af det varnande vingslaget, höjde gamlen sig till flygt. Men min bössa var upplyftad, och den väldiga fågeln störtade hufvudstupa ned på myren. Dödskampen var lätt; han flaxade endast ett par gånger med vingarne.

Per sprang fram och tog upp fågeln, och öfver hans ansigte gick en skugga af häpnad, som dock snart aflöstes af ett belåtet, beundrande grin. Han skakade på hufvudet och sade:

«Nej, det hade jag då sannerligen inte trott, om också kapten sjelf hade sagt’et, för det här ä’ den rätte. Jag känner igen honom på näbben; så gul och krokig och stor näbb har ingen annan tjäder i hela trakten. [ 110 ]Se så grön han är i bröstet, det nästan blänker af honom. Och så stor och tung han är!» fortfor Per, medan han under nästan barnsliga utbrott af glädje vägde fågeln i handen. «Jag tror inte jag ljuger mycket, om jag säger att han väger tretio marker. Det var ett skott! Åh, hvad kapten ska’ bli glad! Hallo, hitåt!» skrek han, så att det dånande upprepades af bergsryggarnes ekon. Kaptenen visade sig snart på myren, följd af gossen, som hade slutit sig till honom med hundarne. De buro hvar sin tjäder. Per lyfte triumferande vårt byte i vädret och ropade på långt håll:

«Det är den gamle besten, kapten!»

«Hvad säger du, karl?» ropade denne och kom med skyndsamma steg. «Är det gamlen? Det var ett duktigt arbete, som förtjenar en slagtsup. Lefve alla fågelrepubliker, ned med suveränerna!» utropade han, då han hade fått fram flaskan och silfvertumlaren ur jagtväskan, och drack oss till.

«Var det inte det jag sade, att kapten blef glad,» sade Per grinande och småleende, i det han blinkade med ögonen och tog sig en duktig klunk ur bägaren, som räcktes honom. «Nu blir det en trefligare lek, sedan vi ha blifvit af med den der saten.»

Då vi hade utbytt berättelserna om våra äfventyr, släpptes hundarne. Jagtropen fylde skogen. De fingo genast upp, och snart bar det af i fullt hvinande dref. Eko upprepade skallet mångdubbladt mellan åsarne, och hjertat svälde af fröjd vid ljudet af den klingande jagten i den solblanka morgonstunden.


  1. Sylvia rubecula.
  2. Enkla beckasinen, Scolopax gallinago.