En utflygt på Mälaren
| ← Vid hafvet |
|
Afsked från badorten 1870 → |
En liten utflygt på Mälaren.
Jag ville se huru Mälaren såg ut, som jag ej sett på
mycket länge, och gick derför ombord på Aros en vacker
Augustimiddag, för att plaska med så långt jag skulle
finna för godt, utan någon uppgjord resplan. Vi backade
ut från Riddarholmen, alldeles som när man krumbugtar
baklänges till dörren, sedan man tagit ett höfligt afsked.
Det var också en stor folksamling, som tog vår affärd i
betraktande. Hattar och näsdukar, till och med blårutiga,
satte den qvalmiga luften i rörelse, för att uttrycka en
öm och ömsesidig välgångsönskan, hvilken artighet eller
skyldighet icke upphörde förr än Aros vände aktern till
och icke låddes om någonting annat än sitt åliggande att
med görligaste första fortskaffa gods och passagerare till
deras respektive destinationsorter. Det gick som en dans
och Sundin stod som en gud på kommandobryggan.
Mälarens stränder äro, som man vet af gammalt, förtjusande;
men Mälarvattnet är gult och grådaskigt, som det
förmodligen i alla tider varit hafver. Himlen var ren och
blå, hvilket alltid är behagligt då man gör sjöresor, ehuru
det nu var nästan till öfverflöd. Med undantag af vattnet
täflade jord och himmel i fägring:
“Ögon! Hvem är mera skön,
Hvem är mera huld af de två:
Jorden så tjusande grön,
Himlen så tjusande blå?”
Jag satt i grannskapet af ett par fruntimmer, som afhandlade köksvetenskapen. Allting är bra att känna. Jag antecknade följande metod att göra fräspannkaka: “ett qvarter grädde, en jumfru socker, två jumfrur Stettinerhvetmjöl, fyra äggulor, en half jumfru smör.” Då pannkakan är färdig, lindas den på en tjock käpp, som jag förmodar att man sedan sticker i munnen. Min aptit retades och jag gick ner 1 matsalongen och bjöd min mage på middag. En liten trind mage, som min, är alltid tecken till godt hjerta. Salonger var ljus och rymlig och anrättningarna delikata. Kaffe serverades på däck, der det är mera njutbart 1 förening med cigarr. Enligt franskt påstående är kaffe une boisson intellectuelle. Vete fan, men godt är det.
Eckerö kyrka ligger vackert vid stranden af Mälaren, omgifven af skog och ättekullar. Prestfjärden är stor och vid som prestsäcken, men lär ej vara öppen i båda ändar, utan tilltäppt i ena ändan af Stora Mälsåker, som ligger på Selaön. Ön tros ha sitt namn af konung “Davids munskänk Sela”; hvars efterkommande, såsom varande stora åkermänner, uppodlat och förskönat den. På en ö till höger reser sig Tynnelsö, Strengnäsbisparnes fordna palats, men nu, Gud vare lof, enskild egendom. Snart sågo vi det skyhöga tornet af den gamla biskopsstadens domkyrka, en utkik, hvarifrån nutidens bispar kunna titta efter Tynnelsö — men titta få de!
Strengnäs är en liten vacker stad,
Plaskande i Mälarns ljumma bad.
Välluktdoftande stå skog och lunder,
Blå är himlen, blå är sjön inunder.
Allt är mjukt och hemgodt hvart jag ser,
Man här liksom trifs att sitta ner.
Men dervid vi också ej förgäte,
Att det skaptes till ett biskopssäte.
Kyrkan, som sig bör, står midt i byn,
Med ett torn, trehundra fot i skyn.
Hon blef vid invigningen en brasa.
Här till konung utsågs Gustaf Vasa.
Skolungdomen staden öfvergett:
Det är ännu alltför sommarhett.
Likafullt till minnes jag mig tecknar:
Blåa sammetsmössor här ha djeknar.
Villan är förunderligen söt,
Sprungen upp i hast ur jordens sköt:
Nyss ett rös! Hur kan det sig förhålla,
Det fins menskor än, som kunna trolla.
Sen jag vida omkring staden rännt,
Åt jag frukost hos en assistent,
Drack konstantia, så att det knall i
Hufvudknoppen. Det var hos Cavalli.
Hur jag gått och stödt mig på min käpp,
Strengnäs riktigt fallit på min läpp.
Derför har jag, för att Strengnäs prisa,
Också sjungit denna lilla visa.
Jag stod på stadens hamnbrygga och betraktade de glittrande vågorna, som rullade in mot stranden, matta och medtagna i tjugufyra graders värme. Det måtte kännas skönt att vara najad och få bada så der beständigt och slippa svettas på mellanstunderna. “Hvart skall jag ta vägen?” tänkte jag, då en ångare från Vesterås landade vid bryggan för att intaga gods och passagerare. “Jo, till Mariefred.” Och med den tanken gick jag ombord, sedan jag lyckligt lotsat mig fram mellan en arkipelag af körsbärskorgar samt sjelf försedd med en strut i hvar hand, oberäknadt en i hvar bakficka af min bonjour. En sotapojke såg på mig och skrattade med sina hvita tänder. “Det var mig en ny sate, sa fan, fick se sotarn.” Framför mig gick ombord ett äkta par, arm i arm, med fullkomligt lika många bärstrutar som jag, om icke flera. Jag påminte mig Washington Irvings oförsynta anmärkning: “En gift man med sin hustru under armen påminner om en ljusstake med vidhängande ljussläckare.” Frun hade förmodligen i brådskan uppskörtat sig nog mycket för att kunna så mycket bättre bevara sitt strutförråd. För mig gjorde det ingenting och för henne sjelf troligen lika litet. På resor får man ej vara så noga. Enligt bibeln visade ju sjelfva drottningen af Saba sina “lårben” för konung Salomo.
Vi kommo lyckligt till Stallarholmen, der passagerare alltid kunna påräkna att på gifvet tecken få båt emot sig för att komma i land till gästgifvaregården. Taxan är 20 öre person, och då får man sitta i en beqväm ökstock, tills man efter högst fem minuters rodd befinner sig på det torra. Denna utmärkta lägenhet begagnade äfven undertecknad.
Jag fick häst af Grandin
Och en trilla så fin.
