Erik Gustav Geijer (Grip)
|
VÅR VITTERHETS STORMÄN
UNDER 1800-TALET
I.
ERIK GUSTAV GEIJER
AV
ELIAS GRIP
ANDRA UPPLAGAN
SVERIGES KRISTLIGA STUDENTRÖRELSES FÖRLAG, STOCKHOLM
UPPSALA 1922
ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B.
2235
ERIK GUSTAV GEIJER är en av den svenska odlingens främsta märkesmän. Icke blott såsom hävdatecknare, skald och tondiktare har han gjort insatser av betydelsefullaste art, han var ock en av sin tids största kulturpersonligheter. Med levande intresse följde han under hela sitt liv rörelserna i tiden. En gedigen, kärnsvensk natur och på samma gång en fast, manlig karaktär, besjälades han av den varmaste kärlek till sitt fädernesland. Han slog sig aldrig till ro med en gång vunna resultat utan prövade alltjämt sina åsikter och fruktade ej att uttala en förändrad uppfattning, även om han därmed i viss mån drog ett streck över sitt eget förflutna. Hans inflytande sträckte sig också vida. Det har med rätta sagts, att han genom hela sitt liv ger en spegelbild av den samtida svenska odlingens utveckling, Även vår tids människor, framför allt hela vår svenska ungdom behöver ställas inför denna äktsvenska gestalt, värmas av hans tankar och sporras av hans orädda sanningssökande.
På Ransäters bruk i Värmland i socknen med samma namn föddes Erik Gustav Geijer den 12 januari 1783. Ransäter ligger i en synnerligen naturskön trakt, och skalden har från »denna vrå av världen», varifrån väldiga skogar sträckte sig ända bort åt norska gränsen, och där brukssmedjornas hamrar dånade vid vattenfallen, medfört de rikaste och varaktigaste intryck. Hans föräldrar brukspatronen Bengt Gustav Geijer och dennes maka Magdalena Geisler tillhörde båda gamla bergsmanssläkter, som från Tyskland och Österrike på Gustav Adolvs tid inflyttat till Sverige. Fadern var en mycket dugande man, kraftfull, livlig, en smula kärv i umgänget inom hemmet, en sträng men god husbonde, som på gammaldags patriarkaliskt sätt styrde sitt bruk och sitt hem. Sina vittra anlag hade Erik Gustav ärvt av modern, som var sondotter till skalden och översättaren Tobias Geisler.
I ett ljust och lyckligt hem, den äldste i en krets av sex syskon, fick Geijer framleva sorgfria och glada barndomsdagar. Skridskofärder, kälkåkning och kappkörningar hörde till de nöjen, som ofta återkommo. Geijer blev också en duktig idrottsman och fick under hela sitt liv åtnjuta en kroppens och själens hälsa, som sällan sviktade. Sin hembygd älskade han varmt och längtade ofta dit från Uppsalatraktens enformigare natur. Låtom oss lyssna till vad han själv i sina Minnen[1] har att förtälja om sitt hem, sin barndom och sin kära Värmlandsbygd.
»Jag tackar Gud för de bästa föräldrar. Minnet av den lyckliga fläck, som deras hulda vård helgade, ligger som ett solsken i mitt bröst. Det är en fristad i mitt innersta inre, där jag tycker ungdomskällan ännu sorla. Allt vad vårens grönska har saftigt, vad skogens skugga har svalkande, den friska böljan vederkvickande — lukten av granris och blomster — lantluft, morgonluft —, allt detta lever och är närvarande i detta minne; och stadsliv, kammarliv, böcker oändligt, hela dammet på den lärda stråkvägen har icke kunnat utplåna det. Det väller fram ur sanden som en springbrunn i öknen. Jag omför det med mig och är en ungdomsnarr med grånade hår.
Min hembygd har det lyckliga och egna att till stor del ännu alltid vara ett nytt land. Man skulle ej tro, att det var så länge sedan Olov Trätälja där först satte yxan till skogsroten. Han går där än i dag. Landet hör till den norrländska naturen. Man ser dess grundritning av vatten och berg: långsträckta vattendrag och dalar, från vilka smärre sidogrenar förlora sig inåt bergen; emellanåt skog; utefter var större åbrädd eller sjöbrädd bygd; in i skogarna många spillda vatten, torp, sätrar, avlägsna fisken, svedjefall, kolmilor, grönskande stigar, som utmärka böndernas vintervägar. I största delen av landet har först järnet brutit bygd. Hamrar klappa i de större och mindre vattendragen. Där jag är född voro vid en liten å, som från en skogssjö faller i Klara älv, tre järnbruk inom en fjärdingsväg. Där var ett friskt leverne om vintern. Järnbruk och nordisk vinter höra tillhopa. Det är deras vackra årstid. Mitt i sommarhettan äro Vulkans söner[2] pustande vid härden en bedrövlig anblick. Men om vintern bjuda de och deras omgivning ett skådespel av det hårdaste arbetes munterhet. Dessa lågor utur djup av snö; det under valv och pelare av is framforsande vattnet; de tunga, vitt skallande hammarslagen, som i en natur, frusen till vila, visa, att människan är vaken; senkraft och svett i köld och drivor; kol- och tackjärnskörare i långa rader, med rimfrost i skägget; hästarna gnäggande med varma skyar ur näsborrarna; vimlet av folk och bestyr: det är en tavla att se, det är en tavla att leva! Hur mången dag har jag ej sett detta — en med i vimlet, bland skator, sparvar och barn! Hur mången kväll har jag ej betraktat de ur smedjan uppstigande eldkvastarna och följt de irrande gnistorna, tills de slocknade i den mörka rymden!
Likväl är jag uppfödd i en vrå av världen. Det är med ett slags hemnöje jag ännu alltid kommer ihåg, att knappt en fjärdingsväg från mina föräldrars bostad vägen var slut. Det var för den, som blott kan åka i vagn, ändan på den odlade mänskligheten.
Det är besynnerligt att blott föra med sig det grundligaste intryck av lycka från 80- och 90-talen i förra seklet, då världen skakades i sina grundfästen, så att den bävar än. Man kände det ej i den nämnda ändan av världen eller betraktade skådespelet såsom jag eldkvastarna ur smedjeskorstenen. Krig och välvningar på vederbörligt avstånd låta njuta sig som en efterrätt vid en middag. Märkligt vad man då kan utstå. Man känner även vid det förskräckligaste blott en ansats av hjältemod. Förskräckta voro vi ej. — — — Då kom över oss, såsom ett åskslag ur klar himmel, Gustav III:s mord. Jag erinrar mig det, som vore det i går, hur den förskräckliga nyheten träffade oss vid bordet, hur första fasan gjorde rum för tårar, hur vi gråtande trängde oss omkring vår förträfflige faders knän och hur hans ögon och händer upplyftades mot himmelen. Ännu tycker jag mig höra den dagliga dödsringningen.
Dock blev ännu det sista årtiondet av adertonde seklet för Sverige lyckosamt — — Sverige njöt av sin neutralitet i den stora striden. Det ryska rikets sår voro snart läkta. På penningar var överflöd, — väl riksgälds[3], men åkerbruk handel, näringar blomstrade. Järnet hade förträfflig avsättning. Värmland, som genom detta sitt förnämsta alster är till sin välmåga underkastat handelns växlingar, hade sedan 60-talet ej erfarit några av dessa finansiella brytningar, som tidtals hemsöka denna provins och flytta egendomar på andra händer. — Min far hade återupprättat sitt fädernehus ur en sådan brytning. Han hade nu väl ej överflöd men välstånd, och ett sådant härskade i allmänhet i landet. Det fanns ej en gästfriare boning än min barndoms hem. Om julen for en talrik ungdom, stundom i kolskrindor, omkring i granngårdarna. Jag är uppfödd vid dans och musik. Väl kunde det ofta kallas att gå på i ullstrumporna. Ty jag minnes rätt väl, att jag visade mig i dansskolan med sådana, vita, stickade av min mors hand, vända skor, svarta satinbyxor, omgjorda efter att ha tillhört ett annat släkte, och grön vadmalsjacka med stålknappar. Likväl blev jag ingen dålig dansare; och litet bättre utrustad gjorde jag ett par år därefter uppseende med min dans i Fastings marknad.[4] Också saknades ej övning. Så snart ungdomen kom tillsammans, ställde min far till dans, om höstarna nästan var kväll emellan sina barn med informatorn som fördansare; och hans egen stora, vördnadsvärda gestalt, stundom deltagande i ungdomens nöje, står ännu för min själs öga.
Det var ingen själlös glädje. Jag har sett världen och tänker nu med beundran tillbaka på den sant mänskliga bildning, som levde i denna lantliga krets. Våra äldre goda författare höllos där i utomordentlig vördnad. Ingen fläkt hade ännu kommit vid glansen av deras ära. Jag har, ännu som barn, hört Gyllenborgs förträffliga fabler, Creutz’ »Atis och Camilla», Oxenstjernas »Skördar» och »Dagens stunder», Kellgrens och Leopolds bästa stycken mer än en gång föreläsas, njutas, beundras. En gammal vän av huset, som ofta besökte oss, var därvid vanligen föreläsare. — De främmande nyare språken blevo oss ej obekanta, under det för gossarna latin och grekiska hemma och i skolan gick sin vanliga gång. Mina systrar och deras unga väninnor hade aldrig bjudit till att pladdra ett ord fransyska. Men de läste fransyska böcker. Senare kom tyskan in, ej utan någon opposition. Men vad skulle man göra — sedan en äldre vän och släkting, far till döttrar, vilkas besök hörde till husets högtider, själv, såsom man, lärde sig och däri innan kort bragte det så långt, att han föreläste oss sin egen översättning av Schillers Don Carlos.[5] Jag minnes, med vilken förtjusning jag åhörde honom. Han blev sedan min svärfar. Han spelte tillika violoncell såsom ingen i Sverige: en av de rikast begåvade naturer, som jag någonsin lärt känna. Både jag och min bror togo hustrur ur denna krets av anförvanter och leksystrar. Och vi ha ej haft skäl att ångra oss.
Skulle jag ej säga ännu ett ord om all den musik, som klingar till mig från min barndom? — Tag då emot i graven min första tacksägelse, du min goda, gamla, halvt döva älskade moster, vars kärleksfulla nit redan satte mina fingrar vid 6 års ålder på klaveret och ej förtröttades, ehuru det i början ej smakade mig bättre, än att jag vid speltimmen tog min flykt ut genom fönstret. Vad har jag dig ej att tacka för! Vilken välgärning är större än meddelandet av en ädel konst källa av rik njutning för livet! Hav tack också du, bortgångne välgörare[6], vilken jag är skyldig ej blott bekantskapen med fosterlandets skalder, vilkas dikter jag så ofta hörde av din röst, utan ock att mina första lärospån i tonkonsten ej blevo fruktlösa! Ännu tycker jag mig se dig komma åkande i den långa gatan från kyrkan, med din grå hatt och i schäsen ett helt skrin med musikalier. Det var denne sällsynte mans ålderdomslust att inrätta större musikstycken, så att de av få händer kunde utföras. — — Vilken mängd saker har jag ej med honom under åratal genomspelt. — — Det fanns dessutom på den tiden en mängd musikaliska hus i provinsen, uti vilka denne vän på sina årliga färder förde mig in. Gossen knöt genom musik vänskapsförbindelser som hållit ut genom livet.» — — —
Det var ett friskt liv, rikt på ideella intressen, som levdes i de värmländska bygderna, där ståndspersonerna i stort antal voro besläktade och betraktade varandra såsom medlemmar av en enda stor familj. Vart man kom, träffade man släktingar och vänner. Det hurtiga, omväxlande barndomslivet alstrade hos Geijer tidigt en varm sympati för fornnordiska idrotter och kämpabragder. Den, som själv med djärva simtag klöv forsarnas virvlar och på stålsko ilade fram över blänkande isvidder, måste ju på ett helt annat sätt förstå och leva med i vikingalivets spänning, faror och mannadåd än den, som fått en vekligare uppfostran. Man kan ock lätt inse, varför Geijers viking ej fått något drag av trånsjuk melankoli.
Vid 12 års ålder lämnade Erik Gustav för första gången sitt föräldrahem för att leva bland främmande människor. Tillsammans med sin bror Carl Fredrik sändes han till Karlstads gymnasium. Under sin skoltid var han inackorderad hos lektorn i historia Axel Fryxell. Med iver ägnade han sig åt studierna, men ej sällan kunde han gripas av en gränslös längtan efter hemmet; han tog då sin tillflykt till musiken. Emellertid väckte han redan på gymnasiet uppmärksamhet genom sin begåvning, och 16 år gammal kunde han med hedrande vitsord från rektorn begiva sig till Uppsala för att avlägga studentexamen, vilket på den tiden skedde vid universitetet.
Geijer hade till att börja med varit tveksam, om han skulle bli bergsman eller gå den lärda vägen, emellertid bestämde han sig för den sistnämnda. Han inskrives såsom student i Uppsala och avlägger med tungt hjärta studenteden, en kvarleva från 1600-talet. Man fick bl. a. svära på svenska kyrkans bekännelseskrifter, vilka ingen student och få teologer hade läst, och med ed lova att hålla universitetets föråldrade stadgar. Dessa bestämde fängelsestraff för den, som befanns spatsera på gator och torg under pågående gudstjänst, och krävde av studenten förpliktelse att två gånger dagligen läsa i bibeln, flitigt bevista akademiska föreläsningar o. s. v. I ett brev hem till föräldrarna förklarar han ock, att »det är grymt och okristligt att låta en yngling begynna sitt inträde i världen med en mened». Med friskt mod börjar han sedan sina studier, som först gällde moderna och klassiska språk samt inom kort även filosofi. Med förvåning iakttager han, hurusom hans kamraters hela diktan och traktan går ut på att fortast möjligt och på lindriga villkor bli färdiga med sin examen. Ett dylikt läxläsande är för Geijer i hög grad motbjudande; han är en djupt anlagd natur, han känner, att han måste studera mera på bredden ej för examens skull utan för att intränga i vetandets värld och komma till klarhet med sig själv. De akademiska disputationerna, som på den tiden en gång i veckan anordnades för övnings skull, fann han löjeväckande och barbariska. Ofta gå tankarna till hans älskade hembygd och det kära hemmet, och han omtalar i breven, hur han i tankarna umgås med de sina i studerkammaren och ser dem livslevande framför sig. »Där till höger äro söta mor och far», skriver han, »till vänster farmor, i vrån där vid piskan och eldgaffeln är skolkammarn; jag går här omgiven av bröder och systrar och vänner och har så roligt i denna inbillade värld, just därför att han så alldeles är min, på min vink framträder och försvinner. Jag framtrollar här vilket uppträde av vårt husliga liv som jag behagar. Jag spelar med Jeanne-Marie och leker med lill-bror.»
Det dröjde emellertid ej så länge, innan han känner behov av att komma ut i andra förhållanden, och i brev till sin far uttrycker han oro för att bara bli en idealistisk svärmare, en fantast, om han ej genom resor finge komma ifrån sina egna stämningar ut bland människorna, om han ej snart rycktes bort ur den lugna, lyckliga, förtroliga krets, där man ger och tar emot överseende. För att nå detta mål funnes två vägar, antingen kansliexamen ledande till en diplomat: syssla, eller en vacker magistergrad med ty åtföljande docentur och resestipendium. För den förra vägen saknade han nödiga rekommendationer och valde därför den sistnämnda men förklarade på samma gång uppriktigt, att han inte ville ta sin examen så lättvindigt som flertalet studenter, vilka lära sig så litet som möjligt av kursen för att sedan glömma den fullständigt. Därför kunde han ej bliva färdig, såsom föräldrarna önskade, till promotionen 1803.
Detta blev en missräkning för fadern, som hade två yngre söner, vilka snart skulle underhållas i Uppsala. Man beslöt då, att Erik Gustav skulle söka informatorsplats i en adlig familj för att öka sin erfarenhet. Om huru härmed gick, förtäljer han i sina »Minnen» följande:
»Jag var tjugu år och kom hem från akademien. Det beslöts, att jag skulle försöka mig i hvad man kallar en kondition, en lärareplats och, om så ske kunde, i ett förnämt hus. Min förr nämnde faderlige vän[7], från vilken i synnerhet denna tanke utgick, hade tillbragt en del av sin ungdom i stora världen. Han kallades därifrån och från glänsande utsikter genom förlusten av sina föräldrars förmögenhet och, såsom jag tror, genom följderna av en olycklig kärlek. Han skrev till en av sina ungdomsvänner[8] och anbefallde mig till det bästa. Den högt uppsatte mannens svar blev mig visat. Det innehöll, att man gjort sig underrättad om mig på annat håll. Denna forskning vid universitetet hade ej utfallit till min fördel. Jag vore en yngling utan stadga.[9] — Det var min första erfarenhet av vad namn och rykte ville säga. Jag tyckte mig utpekad för hela världen. Mitt hela väsende kom i uppror för att avskudda den oförtänkta namnkunnigheten genom förvärvandet av en bättre. Så grep jag till pennan och skrev Äreminnet över Sten Sture den äldre, till tävling i Svenska Akademien år 1803.
Rädd och med största hemlighet gick jag till verket. Jag visste ej ens, då tanken uppstod, vilket prisämne var utsatt för året. Det skulle stå i Post- och Inrikes-Tidningarna, vilka efter att hava gjort sin rund i socknen stannade i prästgården. En augustiafton vandrade jag med mitt bekymmer åstad dit och begärde, under någon förevändning, av komministern att få se, vad som kunde vara övrigt av tidningarna för året. Han drog fram en gammal bordslåda, där bland ostskalkar och brödbitar en bunt mer och mindre fullständiga nummer var instucken, lyckligtvis ibland dem den jag sökte. På hemvägen erfor jag först, vad det vill säga att gå havande med ett vittert foster. Tidningsbladet blev mig ordentligt tungt i fickan. Mina tankar voro alla liksom på flykt. Mig tycktes jag sökte dem, medan fötterna under en sent på kvällen fortsatt vandring stötte mot stock och sten. Jag kunde ej sova. Följande morgon slog jag upp och läste under ångest och suckan i Dalins Svenska historia, som fanns i huset, vad som rörde min hjälte. Det var alla mina källor. Jag vet mig aldrig läst någonting så hårdsmält; och likväl skulle därur utdragas den allra finaste saften av en doftande vältalighet. Det var ett arbete! Lycka, att den gamle riksföreståndaren ej känt det ännu i sin grav! — Sedan man någorlunda kommit till rätta med ämnet, var det en ej ringa svårighet att få det på papperet. Min far var en sträng hushållare med sådant. Jag måste erkänna, att jag hemligen och olovligt tillgrep vad jag behövde. Jag gömde mitt rov i ett gammalt tomt väggursfodral, dit också Sten Stures Äreminne allt som det skrevs, ark efter ark, nedsteg. Att bibehålla hemligheten var ej lätt i ett hus, där alla voro vana att veta om varandras göromål. Likväl lyckades det mig utan förtrogen; och en vacker afton sänkte jag med darrande hand och klappande hjärta mitt arbete, renskrivet och häftat, omslaget och förseglat, för sista gången i den dunkla gömma, varur det nästa morgon skulle avgå per post till Parnassens höjder. — Det kunde hemma ej inskrivas i postboken utan att väcka uppmärksamhet. Jag bemäktigade mig därför, sedan postgumman om kvällen bortgått, hemligen nyckeln till postväskan, rodde ensam tidigt följande morgonen över Klara älv till nästa postgård och fick sålunda mitt paket inskrivet och avsänt.
Hösten tillbragte jag hemma, — I början av december månad slår mina ögon en uppmaning i tidningarna till författaren av Äreminnet över Sten Sture den äldre att giva sig hos Svenska akademiens sekreterare till känna. Min syster frågade mig, varför jag blev så röd i ansiktet av avisorna. Obekant med de akademiska formerna, visste jag knappt, om denna uppmaning betydde gott eller ont. Emellan bävan och. hopp besvarade jag den. Följande postdag underrättade mig ett brev från landshövdingen Rosenstein i uttryck, vilkas uppriktighet och värme hela hans uppförande mot mig sedermera besannade, att Svenska akademien tilldelat mig sitt stora pris. Jag störtade med det öppna brevet i hand in i mina föräldrars rum. Deras överraskning var stor och i början stum. Min goda mor slöt mig till sitt hjärta, mina syskon omfamnade mig. Alla husets vänner jubilerade. Om min åldrige vän och välgörare berättade man mig, att han vid mottagande av underrättelsen, tidigt en morgon, genast gick in till sina bröder (gamla ogifta officerare, såsom han själv), satte en stol på bordet, sig själv på stolen och med hög röst förkunnade min ära. Min far minns jag aldrig ha smekt mig. Vårt förhållande till honom, ehuru kärleksfullt, var dock alltför genomträngt av den djupaste vördnad för att vara förtroligt. Denna dag, då vi en gång tillfälligtvis möttes, sträckte han ut sin hand och tryckte den emot mitt bröst. Av alla kärleksbetygelser, liksom alla belöningar, har ingen så rört mig. Och än i dag kan jag ej tänka därpå utan tårar.» — — —
Den diktart, som Geijer valt med sitt äreminne, var ett slags mellanting mellan biografi och filosofisk betraktelse. Den förnämste idkaren av denna litteraturgren M. Lehnberg hade själv tröttnat på den, och Geijer återvände ej heller till densamma. Dess vältalighetsblomster och svassande stil blevo honom motbjudande. Påverkad av högre gynnare, skriver han visserligen 2 år senare en teckning över Axel Oxenstierna, men den avviker så till form som innehåll alltför mycket från de av Akademien omfattade idealen för att kunna belönas med något pris, och någon omarbetning av sitt verk ville den självständige Geijer icke underkasta sig.
Att såsom tjuguårig erövra Svenska akademiens stora pris var en utomordentlig framgång. För mer än en hade denna utmärkelse varit första trappsteget till en snabb befordran. För Geijer låg dess största betydelse däri, att han visat, att han verkligen dugde någonting till och därför med lugn kunde få fortsätta sina studier utan att jäktas av någon utstakad examenstid. När han i början av år 1804 återvände till Uppsala, tog han med iver upp arbetet, men han kände sig ej längre så lycklig och tillfredsställd. Andra prisade hans underbart tidiga mognad, själv kände han sig allt annat än mogen. Ungdomsårens jäsnings- och brytningstid hade begynnt. Hör vad han själv säger om denna tid:
»Man talar om ungdomens lycka. Och ej vill jag förneka en känsla så allmän och naturlig som den för vårens fägring och morgonrodnadens prakt. Men finge jag omleva någon del av min livstid, jag toge den tidigare eller senare. Av ungdomens lycka har jag föga att säga. Ej såsom ägde jag att klaga över yttre olyckor: jag hade i avseende på min ställning intet att önska — ej heller över ovanligt svåra förvillelser: jag har genomgått lidelsernas stormar, ej utan stora faror men utan skeppsbrott. Men väl minnes jag, vad som under hela denna tid var föremål för min avund, en känsla, som eljest är mig främmande. Det var deras lott, som av naturen äro utrustade med bestämda anlag, vilkas utveckling, de må vara stora eller små, fortgår i en jämn ordning. För dem lägger dag efter dag en liten summa till livets facit: det är ett fredligt, stilla förvärv, som växer tillika med deras inre lycka och sprider lycka omkring sig. Jag tyckte mig sakna allt sådant.» — — —
Det var för Geijer en sökandets tid. De åsikter, hela den livsåskådning han medfört från det lyckliga barndomshemmet skulle omprövas och grunden läggas till den egna personligheten. Med iver fördjupade han sig i böckernas värld, och kärast bland alla vetenskaper blev honom filosofien. »Henne endast har jag studerat av behov», säger han, »allt annat av föresats eller nöje.» Med Rousseau och hans förkunnelse om återvändandet till naturen hade han redan tidigare gjort bekantskap. I tysk filosofi, företrädd av sådana stormän som Kant och Schelling, infördes han genom Benjamin Höjer, en rikt begåvad man, som på grund av sina åsikter sågs med oblida ögon av höga vederbörande. De sistnämnda filosofernas läror gingo ut på ingenting mindre än en omvälvning av 1700-talets, det s. k. upplysningstidevarvets hela livsvärdering, som präglats av materialism och nyttighetsdyrkan.
Allt mer tilldrager sig nu historien Geijers intresse. I början av 1806 är han färdig med sin kandidatexamen, vari ingår utom filosofi, historia, latin och grekiska även en kortare kurs i hebreiska och naturvetenskap. Han längtar att nå magistergraden icke för att därmed ha avslutat sina studier utan för att få lämna det, som för honom blott har underordnat intresse »för att sedan med allvar förbli lärjunge». Snart är hans avhandling »Om medeltidens politiska skaplynne» färdig, och hans magisterkrans flätas. I brev till hemmet skämtar Geijer med den högtidliga promotionsceremonien. Vad som bereder honom den största glädjen är att sedan få ila hem till »far och mor, syskon, vänner, midsommar och musik»; det är för honom all jordens glädje i få ord.
De sommarmånader han nu fick uppleva i föräldrahemmet stå ock för hans minne såsom en ljus och skön vederkvickelsens tid. Vid återkomsten till Uppsala skriver han därom till systern: »Jag har i sommar haft så beständigt roligt, att arbetet hunnit bli ett nytt nöje». Ännu har han dock ej fullständig klarhet beträffande det forskningsområde, som för fram tiden skall bliva hans. Hans närmast följande avhandling »Om de romerska hävdatecknarnas framställningssätt» var avsedd såsom prov för en docentbefattning i latin, ehuru ämnet även kunde räknas till historien. Ännu hade han dock ej kämpat sig fram till en egen personlig stil, och de ovannämnda skrifterna innehålla ej mycket, som förebåda den blivande Geijer. Han skriver själv därom senare: »Grep jag till pennan, så korsade sig för mig alla möjliga manér och stilar ur förrådet av en vidsträckt läsning». Han hade ännu icke hunnit smälta och till sin andliga egendom förvandla det rika kunskapsstoff, som han inhämtat. Författaren Geijer var ännu stadd i vardande.
År 1808 erhöll Geijer plats såsom informator hos en förmögen köpman, kommerserådet von Schinkel i Stockholm, vilkens son han skulle handleda. Under vistelsen i huvudstaden begagnade han ivrigt de tillfällen, som bjödos att höra god musik. Redan tidigt hade han försökt sig på komposition, men under det trägna studiearbetet hade musiken fått träda något i bakgrunden, och när examen var över, återvände han med glädje till tonernas konst och spelade både klaver och klarinett.
Såsom lärare för den unge von Schinkel fick Geijer sin länge närda önskan uppfylld att företaga en utländsk resa. Innan han anträdde densamma, tog Geijer ett för sin framtid avgörande steg. Han förlovade sig. Redan länge hade han svärmat för en ungmö ur de värmländska »leksystrarnas» krets, Anna Lisa Lilljebjörn, dotter till fänrik Knut Lilljebjörn på Odenstad, och hon besvarade den musikaliske magisterns böjelse och hade för hans skull avböjt smickrande anbud. Emedan Geijers framtid ännu var i mångt och mycket oviss, hade han dröjt med framställandet av sitt frieri, men nu, då han stod i begrepp att lämna landet på ett år, ville han hava visshet i denna hjärtefråga. På vägen från Ransäter till Göteborg gör han därför en liten avstickare till Odenstad, där han hos fadern på ett ridderligt och grannlaga sätt anhåller om Anna Lisas hand. Den gamle fänriken, som ursprungligen varit emot partiet på grund av Geijers ovissa framtidsutsikter, ger med sig. Han förklarar sig ej vilja skilja två älskande hjärtan utan hänskjuter avgörandet till sin dotter. Utan tvekan ger Anna Lisa sitt ja-ord. I ett brev, fyllt av rörande sonlig hängivenhet, omtalar han för föräldrarna det steg han tagit och utbeder sig deras välsignelse.
Nu kan Geijer trygg och med glatt mod bege sig ut i världen. Därute på kontinenten rasade de Napoleonska krigen, och på grund därav ställes kosan till England. Detta var utan tvivel till stor fördel för hans utveckling. Med all sannolikhet hade han i Tyskland, där romantiken härskade, försjunkit i en känslo- och drömvärld, som hämmat hans personlighets växt. I England däremot mötte han mycket, som tilltalade och skärpte hans verklighetssinne. Med snillets skarpblick uppfattade han det för den engelska nationen karakteristiska. Han beundrade den idoghet och det härpå grundade allmänna välstånd, som överallt trädde honom till mötes, och ej mindre det vederhäftiga och konservativa i engelsmannens kynne, hans vördnad för lag och hävd. Skönhetssinnet och smaken finner han hos engelsmannen föga uppodlade. Det manliga, självsäkra draget i den engelska nationalkaraktären uppskattades, såsom man kunde vänta av en man med Geijers självständiga läggning. Han säger: »För övrigt känner jag intet språk, i vilket det blotta ordet manly (manlig) har en så skön bemärkelse. Den innefattar ej blott tapperheten utan allt vad som är öppet, uppriktigt och välvilligt. Till ex. att erkänna ett fel är på Engelska manligt. Bemärkelsen av detta ord är en heder för Engelska karaktären».
Geijers brev till hemmet äro rika på jämförelser med den egna nationen och dess förhållanden. På tal om värdshusvärden, som, ehuru han är en rik man, själv infinner sig vid gästens bord med servietten på armen, säger han: »Man skäms ej för sin födkrok här som i Sverige». Han finner i England ingen motsvarighet till den svenska fåfängan, fjäsket och benägenheten att frossa i formaliteter. Och dock är han med de innersta rottrådarna av sitt väsen förenad med Sverige och skulle icke vilja leva annorstädes: »Människans herravälde över naturen är här (i England) så allmänt, så fullkomligt, att nordbon slutligen längtar att återfinna den i sin frihet, såsom den härskar i våra skogar och på våra berg. — — — Jag älskar ej detta land och skulle för ingen del vilja leva här, om också rikedom och förbindelser gåve mig det friaste val.» — —
Ifrån den lilla kuststaden Yarmouth styrde de båda resenärerna kosan till London, där de stannade någon tid för att taga världsstadens sevärdheter i betraktande. Under resan hade man naturligtvis ej haft tillfälle att göra musik, men nu tog Geijer skadan igen. Fortast möjligt hyrde han sig ett piano och spelade så intensivt, att grannarna klagade. Gärna besöker han ock teatrar och konserter, njuter av att se Shaksperes Hamlet och höra Händels Messias och andra tonkonstens mästerverk. Under några månader bodde han i en by en halv mil utanför London för att andas renare luft. »London är en töcknig, rökig håla», säger han, »ett passande hemvist för rikedomens gud för att skymd från dagen vid lampans sken räkna sina skatter». Här tillbragte han också julen i ett litet sällskap av fem svenskar och hade förmått värdinnan att söka åstadkomma risgrynsgröt, vilken blev »så god man kunde vänta av många kockar». En resa företogs också till syd- och västkusten.
Ännu hade emellertid ingen förändring inträtt med avseende på hans framtidsutsikter. Det efterlängtade egna hemmet hade han ej kommit närmare. Då når honom i början av år 1810 underrättelsen, att han blivit kallad till docent i historia vid Uppsala universitet. Befattningen var visserligen oavlönad men av betydelse såsom trappsteg till något bättre. Han gläder sig kanske mest för Anna Lisas skull. Emellertid bereder han henne på, att hon måste öva sig i tålamod. Gärna skulle han ha velat utsträcka resan till Italien, men omsorgen om att komma hem och skapa sig en tryggad ställning blir avgörande.
På hösten 1810 anträder han återresan. Stora förhoppningar hade han fäst vid denna utlandsvistelse, och de blevo ej heller gäckade. Med vidgade vyer, med större andlig mognad är han nu i stånd att gripa sig an med nya uppgifter. Den första tiden efter hemkomsten — han vistades då i Stockholm — kände han sig emellertid nedstämd och otillfredsställd med sig själv. Han fick då syn på ämnet för Svenska akademiens pristävling för året: »Vilka fördelar kunna vid människors moraliska uppfostran dragas av deras inbillningsgåvar?» och beslöt att, ehuru tiden var mycket knapp, besvara prisfrågan. Under arbetet härmed återfick hans själ sin spänstighet. På mindre än fjorton dagar hade han sin skrift färdig. Och för andra gången erövrade Geijer akademiens stora pris. Detta var så mycket märkligare, som han nu ej längre gick efter de akademiska mönstren, utan fri och självständig, i en stil, som icke heller var akademisk, uttalade åsikter, vilka i mångt och mycket skilde sig vida från den vittra prisdomstolens.
Svenska akademiens män hyllade »upplysningens» läror, ej underligt då de uppfostrats i och alltifrån barndomen insupit upplysningstidevarvets idéer och tänkesätt, och under nämnda tidevarv, det adertonde århundradet, hade förståndet, det sunda förnuftet framför alla andra själsförmögenheter satts i högsätet och prisats. Poesin skulle innehålla gott förstånd uttryckt i klingande, välsvarvade fraser. Det praktiskt nyttiga förhärligades, och en handlings värde bedömdes efter dess nytta. Den mycket omtalade dygden, det moraliska idealet blev i själva verket en ganska krass egennytta. I en ren och manlig stil, som försmådde yttre prydnader och grannlåter, framhöll Geijer gent emot denna riktning inbillningsgåvans, fantasiens stora betydelse och kritiserar skarpt det ensidiga betonandet av förnuftet och den krassa nyttighetsläran. Av uppfostran begär han, att den skall utveckla fantasien, som är ett nödvändigt villkor för vetenskap och konst och även kommer det praktiska livets människor till godo. Och vad religionen beträffar, kan man knappast tänka sig något plattare och mera andefattigt än upplysningstidens på materialistisk världsuppfattning grundade predikningar, om man med detta namn kan beteckna utläggningar, som till exempel med utgångspunkt från påskdagens text helt snusförnuftigt avhandla det intressanta ämnet om nyttan av att stiga tidigt upp på morgonen.
Omfånget av denna skrift räckte emellertid ej till för att uttrycka, vad Geijer nu hade på hjärtat. Den är författad av en man, som kände, hur krafterna inom honom växte. Nu korsa sig ej längre olika stilar i hans penna, han har nått fram till ett eget personligt framställningssätt, präglat av manligt allvar och på samma gång ungdomlig friskhet. Nu följde ock en tid av rik alstring. Under det följande året utger han ytterligare tvänne mot »upplysningen» riktade filosofiska skrifter Om falsk och sann upplysning med avseende på religionen samt Om historien och dess förhållande till religionen. Och samma år 1811 framträder han också såsom skald med en rad av dikter, som med ett slag göra hans namn berömt och som ensamma skulle varit nog att försäkra honom om en bemärkt plats i vår vitterhets hävder. Nu några ord om tillkomsten av dessa dikter.
Efter återkomsten från England hade Geijer stannat kvar i huvudstaden, där han tjänstgjorde i riksarkivet och i början av år 1811 erhöll ny informatorsplats. Musik och vänner äger han nu, såsom han själv säger, i överflöd. Mest umgås han med en krets av värmlänningar, och i brev till sin fästmö berättar han, att de slutit sig tillsamman i ett sällskap, som träffas nästan dagligen, prata och röka och läsa götiska kämpasagor. Detta sällskap var det sedermera så berömda Götiska förbundet, en frukt av den nationella väckelse, den fosterlandskänslans pånyttfödelse, som vid denna tid gick såsom en mäktig våg över Europa. Det adertonde århundradet hade varit en världsborgardömets tid. Det var modernt att betrakta sig i främsta rummet såsom världsborgare. Man svärmade för ett slags brödraskap, som skulle förena nationerna och utplåna de nationella skiljaktigheterna. Så kom Napoleon, förtrampande med breda sulor andra nationaliteter för att smälta dem samman till ett enda men franskt rike. Men då vaknade folken till besinning. Man började förstå, att fransk kultur och fransk ordning icke kunde vara det mest eftersträvansvärda för alla folk, att varje nation hade rätt att leva och utveckla sin egenart, man fick blicken öppnad för betydelsen av fosterlandet, dess minnen och historia, dess sång och sägen. Träffande säger härom en författare[10]: »I askan och spillrorna efter den stora europeiska mordbrand, som napoleonskrigen medförde hittades fosterlandskänslans smycke, som under den allmänna nöden föreföll klarare och mera gnistrande än någonsin förra».
Den 6 februari 1811 stiftades Götiska förbundet. De första medlemmarnas, »stamgöternas», antal var 12. Geijer var det enda namnet med litterär klang, för övrigt finna vi bland dem tjänste- och ämbetsmän, officerare, de flesta tillhörande värmländska bruksägaresläkter. Senare utvidgades kretsen betydligt och i förbundet invaldes Tegnér, Ling, fornforskaren L. F. Rääf m. fl. berömda män. En av de mest nitiska förbundsbröderna var Jakob Adlerbeth, som kraftigast medverkat vid sällskapets organisation och som med rörande trohet fortsatte med sammanträdena, även då han blott hade en förbundsbroder, med vilken han kunde tåga omkring bordet under avsjungande av förbundssången, »Göterna fordomdags drucko ur horn.» Sammankomsterna kallades stämmor; vid dessa tilltalade medlemmarna varandra med götiska namn, Geijers var Einar Tambaskelver. Enligt stiftelseurkunden var förbundets ändamål att uppliva minnet av göternas bedrifter och att återvinna den kraftfulla redlighet, som var förfädren egen. Det gällde att uppliva den frihetsanda, det mannamod och det redliga sinne, som utmärkte göterna. Förbundets medlemmar skulle bemöda sig om forskningar i nordens fornhävder och sagor.
På förslag av Geijer beslöt förbundet utgiva en tidskrift »Iduna, en skrift för den nordiska fornålderns älskare». Det första häftet fylldes helt och hållet av Geijer. I inledningen betonas minnenas betydelse för ett folk. Den fortgående traditionen utgör folkets oavbrutna medvetande om sig självt såsom nation. Fornforskningen utgör en förutsättning för historien, och våra förfäders sång och saga ge oss den bästa föreställning om nordiskt hjälteliv.
Så följa Geijers bekanta förstlingsdikter, som gåvo det poetiska intrycket för Götiska förbundets tankar och strävanden, dikter, med vilka han i ett slag framträdde såsom fullmogen skald och erövrade sitt folks hjärtan, sådana som Manhem, Vikingen, Odalbonden, Den siste kämpen, Den siste skalden. Den första av dessa ger en idealiserad bild av forntidens nordbor och manar ett förvekligat släkte att vandra i fädrens fotspår:
Av ära, kraft och tro uti vår nord!
I Vikingen och Odalbonden tecknar han olika sidor av det svenska nationallynnet, å ena sidan äventyrshågen, å den andra den manliga, trygga självständigheten, som fått ett så pregnant uttryck i orden:
Vare herre och dräng den det kan!
Men jag står hälst på min egen grund,
Och är hälst min egen man.
Den siste kämpen och Den siste skalden äro bilder från den brytningstid, då den gamla gudatron fick giva vika för den framträngande och segrande kristendomen.
Dessa dikter äro skrivna på ett ädelt, manligt och märgfullt språk utan bildprål eller konstlade prydnader och präglas av den varmaste kärlek till hembygd och fosterland. De blevo också med beundran mottagna av samtiden och räknas ännu i dag bland vår vitterhets ädlaste pärlor.
I det följande häftet av Iduna offentliggör Geijer några dikter, som visa, att han tagit starkt intryck av den nyromantiska riktningen, vars främste representant var Atterbom. Så utgör hans Karl XII liksom sedermera Tegnérs dikt med samma namn en protest mot upplysningstidens låga värdesättning av denne monark, som enligt gängse åsikter varit av så föga nytta för landet:
Och tala klokskaps ord och vilja rätta
Min ban, för den ej är den platta, gamla.
Bergsmannen är en dikt med utpräglad romantisk stämning. Det är ej någon av »Vulkans söner» från den värmländska hembygden han här tecknar, utan en romantikens jätte, som arbetar på människans fördärv, som djupt i berget hör sin moder jordens pulsar slå:
Där hör jag min moders pulsar slå,
Dess hjärta slår
I dag som i går
Som för tusende år,
Medan släkten försvinna som droppar i haven.
Den modern älskar han går till dess barm;
Där lär han sig tåla, där vilar han varm
Som i vaggan eller i graven.
En av Geijers skönaste dikter är Den lilla kolargossen, som offentliggjordes i Poetisk kalender 1814 och med rätta nämnts såsom den yppersta moderna balladen i vår litteratur. Barndomsintryck från skymningsstunder i hembygdens skogar äro här återgivna i ett språk, som med all sin oskrudade, nästan kärva enkelhet griper läsaren och framtrollar en underbar stämning av furudunkel och skogsensamhet. Vilken oerhörd skillnad mellan denna dikt och B. E. Malmströms smäktande, grannlåtsskimrande romans Vi suckar det så tungt uti skogen? En författare E. G. Lilljebjörn säger också därom: »Det förfinade natursceneriet hos Malmström verkar som julgransglitter och kulisser i jämförelse med den äkta nordiska skogspoesi, som från början till slut omger Den lille kolargossen».
Under dessa på vitter alstring så rika år ägnade sig Geijer även åt religiös diktning. Förarbeten till 1819 års psalmbok pågingo, och en maning hade uttalats till religionens och vitterhetens vänner att försöka sig i psalmdikt. Skalden följde maningen och utgav år 1812 en samling av sexton psalmer, av vilka sju jämte en senare författad upptogos i den nya psalmboken. Geijer hade de bästa förutsättningar för att lyckas i denna diktart. Han var icke blott skald, han var en djupt religiös personlighet, och hans ljusa, friska religiositet står i det närmaste samband med hemkänslan, med den barnsliga tacksamheten. En fast förtröstan på Guds fadersomsorg fyller hans själ och ger åt hans inre värld en harmoni, som ej kunde rubbas av prövningar och motgångar. Ett av hans egna ord om sitt förhållande till Gud må här anföras, »Ju oegennyttigare, uppriktigare, hängivnare vi följa denna lag (samvetets), dess mer hänvisar den ej blott på en lagstiftare utan på en vän, hjälpare, frälsare, som går våra bemödanden till mötes, styrker, renar och upprättar oss i striden. Han är ej i kyrkan, han är ej i boken, ej i bibeln, om han ej är i det egna bröstet. Och han är där, såsom var och en rättskaffens och samvetsgrann människa med sig själv erfar».
Geijers psalmer bära också hans personlighets särmärke, de äro ej så ståtliga som många av Wallins, men innerliga, enkla, präglade av ljus, äkta kristen livssyn. Jag vill blott påminna om påskpsalmen n:r 105 »Du segern oss förkunnar», n:r 89 »Du bar ditt kors, o Jesu mild» och den fattiges psalm n:r 281. Särskilt må framhållas hans skördepsalm nr. 400, med tanken på människolivets förgänglighet, som hos Geijer ej framkallar vemod eller bitterhet, utan en känsla
av lugn och trygghet i medvetandet av Guds ledning,Förlitar sig
Av död ej rörd
Skall som din skörd
Till dina hyddor samlas.
Av prosadiktning under denna tid må nämnas hans uppsatser Om den gamla nordiska folkvisan och Om omkvädet i de gamla skandinaviska visorna, där han framhåller folkvisans sammanhang med den nordiska naturen och omkvädets betydelse, samt den berömda uppsatsen i Iduna 1817 Betraktelser i avseende på de nordiska myternas användande i skön konst. Han varnar här för överdrifter i användningen av den fornnordiska gudaläran inom konsten och poesien, vilka voro ägnade att framkalla onatur och förkonstling.
Hurudan var då Geijers yttre ställning under denna på litterär alstring så rika tid 1810—1817? Efter hemkomsten från England slog han sig, såsom ovan nämnts, ned i huvudstaden, där han arbetade i riksarkivet och skötte en informatorstjänst. Då hans Idunahäfte var färdigt, reser han sommaren 1811 med glädje i hjärtat hem till Värmland för att i kretsen av sina kära få tillbringa några lyckliga veckor av vederkvickelse och vila. På hösten beger han sig till Uppsala och tager nu upp teologiska studier med tanke på en prästerlig befattning, som han ville söka för att så snart som möjligt kunna bjuda sin älskade det efterlängtade egna hemmet. Snart överger han emellertid dessa planer, då utsikterna att vid Uppsala universitet kunna få en lärarplats i historia eller filosofi blevo ljusare. Till att börja med rönte han motgång, men han förlorade icke modet. Väl syntes det honom »föga avundsvärt att vid trettio års ålder ännu sitta i en vindskammare och läsa för barn», men känslan av växande kraft, av att han verkligen förmådde uträtta något höll honom uppe; han tackar Anna Lisa för hennes tålamod att vänta. I ett brev till henne angående arten av det arbete, som mest lockar honom, säger han: »Min hela natur drar mig åt ett visst håll, nämligen till litterär verksamhet på ett eller annat sätt».
År 1815 fick emellertid Geijer förordnande att uppehålla föreläsningarna i historia efter den gamle professor Fant, som tagit tjänstledighet och snart skulle avgå. Ivrigt arbetade han nu på vetenskapliga arbeten, som skulle meritera honom för professorsbefattningen. Såsom föreläsare förvärvade han i ett slag en enastående popularitet; kring hans kateder samlade sig en åhörarskara på två- till trehundra personer, däribland icke blott studenter utan ock kvinnor och äldre män. En av dessa sistnämnde, en litterärt intresserad diplomat, säger om Geijers första föreläsningar, att hans undervisning var »högst intressant och sådan, att den väl ännu aldrig blivit given på någon kateder i Sverige». Säkert var, att han ryckte sina åhörare med sig, icke genom några vältalighetsblomster utan genom den hänförelse han själv kände och genom sina tankars värme och originalitet.
»Detta var en tid av ungdomlig kraftutveckling och rikt tankeutbyte. »Då dugde det att arbeta», säger han därom senare; »då kunde jag skriva på mina föreläsningar och komponera musik både om dagen och ett stycke på nätterna och ändå ej vara trött». Geijer var en impulsiv konstnärsnatur, den trägna detaljforskningen, som med biets flit drager fram nya fakta ur gulnade dokument, låg inte så mycket för honom. Mitt under arbetet på en historisk avhandling eller med beredelsen till sina föreläsningar kunde han lämna böcker och papper och slå sig ned vid pianot for att fantisera och drömma eller utforma en komposition, vars toner han förnummit i sitt inre.
Rika impulser erhöll Geijer vid denna tid genom umgänget med en snillrik kvinna, som på ett längre besök uppehöll sig i Uppsala, den 40-åriga Amalia von Helvig. Denna, som var gift med en svensk officer, hade i sitt hemland vid det vittra hovet i Weimar kommit i beröring med flera av samtidens ryktbaraste konstnärer och författare och var väl förtrogen med de litterära riktningarna i Tyskland. Till den uppsvenska lärdomsstaden kom hon som en levande förmedlarinna av tankar och idéströmningar, med vilka de flesta här förut blott i böcker gjort bekantskap. Hon blev också medelpunkten för det estetiska sällskapslivet i Uppsala. Amalia von Helvig blev en trägen besökare av Geijers föreläsningar, snart träffades de nästan dagligen och förenades genom band av innerlig vänskap. Hon beundrade Geijer, mannen med »den starka själen och det veka hjärtat», och han å sin sida inspirerades av hennes umgänge. Han har själv efteråt yttrat därom: »Jag har ej levat ett liv, som liknat dessa månader, då dagen upptogs av snillrika samtal och natten till större delen med att skriva föreläsningar, som även hon skulle höra. Jag har ej känt någon rikare för sina vänner, ännu mer genom hjärtat än snillet. — Vad har jag ej henne att tacka för? Hon har först öppnat mitt öga för konstens skönhet, i vars tempel hon själv är hemmastadd».
Geijers fästmö Anna Lisa Lilljebjörn var en begåvad och präktig flicka. Hur ställde då hon sig till denna förtroliga vänskap, som åtminstone från Amalias sida torde övergått till en än varmare känsla? Anna Lisa hade under sin förlovningstid mer än en gång oroats av den tanken, att hon ej kunde vara nog för den hon älskade. Men han hade sökt skingra dessa bekymmer med ömma ord och smekningar och försäkrat, att just så som hon var, »intet lärd, intet mångkunnig, intet annat än god och kärleksfull och söt som hans lilla duva vore, skulle hans fästmö och hustru vara». När Geijer på sommaren 1816 kom till Odenstad för att hämta sin brud, som tålmodigt väntat i sju långa år, skulle Anna Lisa en dag ordna i hans papper. Hon fann därvid en samling brev från Amalia von Helvig, vilka avpressade henne många tårar. Visst fann hon, att förhållandet mellan Amalia och Geijer hade varit rent och i moraliskt avseende tadelfritt, men hon kunde ej undgå att se, hurusom denna andra kvinnas överlägsna personlighet gjort ett djupt intryck på Geijer, och att det andliga umgänget emellan dem hade varit vida rikare än mellan Geijer och hans fästmö. Hon kände sig sårad och nedböjd. Det kom emellertid till en uppgörelse med ömma försäkringar, oro och ånger, men det var en hård kamp att bestå, säger hon, »innan sinnet hann ödmjuka sig till en sann och nödvändig resignation».
I juli 1816 firades bröllopet. Det första året var hustrun sjuklig och något tungsint. Äktenskapet blev emellertid lyckligt, grundat som det var på ömsesidig kärlek och aktning. Några månader efter bröllopet följde också Geijers utnämning till professor i historia (i febr. 1817). Lycklig och nöjd i sitt hem i en krets av vänner och med det slag av arbete, som han alltid älskat, ser Geijer med glatt mod framtiden till mötes och tackar Gud för den lott i livet, som blivit hans.
Historiens studium, hävdaforskningen, hade nu blivit hans livsuppgift. Kort har hans skaldetid varit. Den omfattar egentligen blott åren 1811—16. Ingen av hans mera betydande dikter med undantag av Narvamarschen (1818) och Fädernesland, vars härliga minnen (1832) förskriver sig från en senare tid, och han säger själv om sina dikter, att de äro »stycken av en skald, som aldrig varit det helt». Sant är detta blott i den mening, att han aldrig helt kom att helt ägna sig åt diktkonsten, men fullödiga äro hans diktnings alster, sprungna ur ett verkligt behov att ge poetiskt uttryck åt den värld av tankar och känslor, som rör sig inom honom, och, präglade som de äro av Geijers varma, kärnfulla och rika personlighet, skola de ock alltjämt räknas till vår vitterhets yppersta skatter.
Geijer hade tagit vägen över filosofien till historien. — Jag erinrar om hans ovan citerade ord, att filosofien var det enda ämne han studerat av behov — Detta skönjdes ock i hans första föreläsningar, där han gärna sökte uppspåra sammanhanget i de historiska händelserna. Senare har han själv kritiserat dessa föreläsningar och påvisat faran för forskaren att konstruera in ett sammanhang, som ej är händelsernas eget. Då Geijer blivit professor, kom han snart att intaga en ledarställning i den vetenskapliga och politiska världen i Uppsala. Han blev ett stöd för konservatismen och gav genom sina vetenskapliga arbeten teoretisk grundval för den konservativa politiken. Vid reformationsjubelfesten 1817 var det han, som höll högtidstalet, däri han utvecklar reformationens betydelse och framhåller, att denna ej kan göras ansvarig för senare tiders politiska revolutioner.
Mitt under denna tid, då Geijer stod aktad och ärad av alla, älskad och beundrad av studenterna, kom som en blixt från en klar himmel ett åtal för — religionsbrott. Därmed förhöll sig så, att Geijer hade åtagit sig att utgiva den svenske författaren Thorilds samlade skrifter. Denne Thorild hade under 1700-talets senare årtionden uttalat åsikter, som stodo i bestämd motsats mot upplysningsfilosofien. Med anledning av en skrift, som ansågs innehålla revolutionära läror, blev han åtalad och dömd till landsflykt samt slutade sina dagar i Greifswald 1808. Då Geijer sysslade med detta arbete, kände han ett behov av att närmare angiva sin egen ståndpunkt till de filosofiska och religiösa spörsmålen. Så tillkom hans skrift »Thorild, tillika en filosofisk eller ofilosofisk bekännelse». Ehuru Geijers hela åskådning var religiös och i sann mening kristlig, funnos i denna skrift några uttalanden beträffande treenighets- och försoningsdogmerna, som av hans fiender uppfattades såsom irrläriga och därmed såsom en lämplig utgångspunkt för ett angrepp mot författaren. Det är ännu ej fullt klargjort, vilka som varit upphovsmän till åtalet, men man antar, att Geijers motståndare inom akademien, upplysningsfilosofiens nitiske förkämpe Leopold och justitierådet Blom, stodo bakom det hela.
För Geijer var det en allvarsam sak, ty hade han förklarats skyldig, skulle följden ha blivit landsförvisning, och familjen vidtog verkligen förberedelser för att flytta till Tyskland. Åtalet mot Geijer väckte oerhört uppseende i hela landet och blev allmänt klandrat. Tegnér skrev därom i ett brev, att »något på en gång nedrigare och dummare än Geijers process hade han ej på länge hört omtalas». Och studenterna ställde sig helt på sin avhållne lärares sida. Geijer förlorade ej fattningen. Hans försvar inför domstolen var präglat av lugn värdighet och hävdar den fria forskningens rätt. Treenighetsläran hade han ingalunda förnekat, sina uttalanden försvarar han med katekesens egna ord, som väl icke gärna kunde beskyllas för irrlärighet, och i brev talar han om »den obeskrivliga trygghet, som konstitutionella inrättningar och en konstitutionell tryckfrihet ge mot ett blint nit och all godtycklig förföljelse. Leve konstitutionen, leve tryckfrihetslagen, leve Sverige!»
Då utslaget föll, blev det också frikännande; Geijer hyllades med studentuppvaktning och fick även av sina medlärare och av bröderna i Götiska förbundet mottaga tydliga bevis på den glädje man kände över sakens utgång. Till och med kronprinsen lyckönskade honom. Åtalet hade blott bidragit att göra Geijer ännu mera populär.
Geijers huvuduppgift blev nu, sedan han i en skrift Feodalism och republikanism framlagt sin konservativa statslära, att giva åt Sveriges folk en verklig nationalhistoria, grundad på omfattande undersökningar av äldre källor. I detta syfte skrev han sin första del av Svea Rikes hävder, som utkom 1825. Arbetet blev aldrig fullbordat. En skildring av Sveriges öden efter samma stora mått kunde ej utföras av en man. Därtill saknades alltför mycket nödiga förarbeten, grundläggande detaljundersökningar beträffande de olika tidevarven. Svea Rikes hävder utgör i själva verket en inledning till vårt folks historia. Med mästarhand tecknar Geijer den svenska naturen och dess inflytande på svenskt folklynne, behandlar nordens äldsta minnen och går kritiskt tillrätta med gamla uppgifter om dess konungar. Djup filosofisk bildning har skärpt hans strävan efter fasta historiska synpunkter, och hans utpräglade verklighetssinne har hindrat honom att försjunka i tomma spekulationer. Det har med rätta sagts om detta verk, att det gav »det första verkliga uppslaget till en nationens historia, en skildring av den svenska folkindividens säregna liv genom tiderna». Även med hänsyn till ämnets konstnärliga behandling, framställningssätt och stil är detta arbete ett mästerverk.
Efter det dryga och krävande arbetet med Svea Rikes hävder behövde Geijer en tids vila och vederkvickelse. Genom bistånd av en vän sattes han ock i tillfälle att i sällskap med Atterbom och några andra förtrogna göra en resa till Tyskland. Här sammanträffar han med Amalia von Helvig och besöker i hennes sällskap de berömda tavelgallerierna i Dresden. Genom sina talrika förbindelser i den litterära världen lyckades fru von Helvig bereda honom ett angenämt mottagande överallt, och han fick träda i personlig beröring med ett stort antal av Tysklands främsta tänkare och skriftställare.
Någon tid efter hemkomsten från denna resa tog Geijer itu med ett nytt historiskt verk, denna gång i mindre skala än Svea Rikes hävder. Två berömda professorer i Göttingen, Heeren och Ukert, voro sysselsatta med ett stort samlingsverk, De europeiska staternas historia, och för detta åtog sig Geijer framställningen av Sveriges öden. Det blev hans ryktbaraste verk Svenska folkets historia, som utkom i tre delar 1832—36 och skildrar vårt fäderneslands öden till Karl X Gustav. Geijer hade en skarp blick för det väsentliga i historien. Vad som framförallt fängslar honom är de ledande personligheterna, därav hans bekanta, ofta citerade sats: »Svenska folkets historia är dess konungars», vilka ord i koncentrerad form ger hans uppfattning av förhållandet mellan konung och folk under de tidsskeden hans verk behandlar. Bondeståndets betydelse i Sveriges historia har han ock med styrka framhållit, däremot torde han ej ha till fyllest uppskattat adelns insats. Härom fördes också senare ett skarpt meningsutbyte mellan Geijer och hans lärjunge Anders Fryxell. Geijers språk är märgfullt, kraftigt, på sina ställen nästan kärvt. Lättläst är emellertid hans historia icke, därtill är framställningen allt för tankediger. Anekdoter och konkreta smådrag placerar han i noterna. I sin helhet är detta verk ett sådant, som blott kan åstadkommas av den, som på samma gång är tänkare, forskare och konstnär.
Under det Geijer var sysselsatt med sin hävdateckning, nådde honom utmärkelser av flera slag. I Svenska Akademien invaldes han år 1824 efter excellensen M. Ramel, vilken en gång blivit anledning till hans första litterära framgång. Och då biskopsstolen i Karlstad blev ledig 1834, erbjöds Geijer denna plats. Utom det hedrande i en sådan kallelse låg det en icke obetydlig lockelse i utsikten till en förbättrad ekonomi. De ofta återkommande besöken i huvudstaden i och för arkivforskningar voro betungande för hans kassa, och hans epokgörande historiska arbeten inbragte blott obetydliga honorar. Geijers närmaste, hans hustru och syster önskade därför, att han skulle antaga kallelsen. Från Värmland fick han också talrika brev, alla uttryckande förhoppningen att få se Erik Gustav Geijer såsom stiftets styresman. Själv umgicks han med planer att låta prästviga sig för att kunna hålla universitetspredikningar för den akademiska ungdomen. Men att lämna sin hävdaforskning, därtill kunde icke ens hembygdskärleken — Ransäter hörde till biskopens prebendeförsamling — och en lätt förklarlig längtan efter ekonomiskt oberoende förmå honom. Till sin kära Anna Lisa skriver han härom: »Det är mitt allvar, att jag ej vill bli biskop. Det vore detsamma som att förneka sig själv. Biskopsämbetet fordrar i min tanke hela sin man — jag behöver år för att komma mig rätt in med mina göromål, är till chef och affärsman föga tjänlig, får nya bekvämligheter med nya bekymmer, och i följd av bägge: farväl penna och bok!» Och systern svarar han, att han kunde väl bli en medelmåttig biskop, »men på Erik Gustav Geijer vore det slut». Historien betraktar han såsom »ett dagsverke för livet», som han åtagit sig i nationens, i världens ögon och han tillägger: »Jag kan ej bli det otrogen». Detta beslut var utan tvivel till Geijers lycka. Han bevarade därigenom sin inre harmoni och undvek den slitning mellan ämbetsplikt och böjelse, som blev ödesdiger för Tegnér.
Nu några ord om Geijers hem- och umgängesliv.
Det första hemmet, dit han förde sin brud, var en
våning vid Vaksalagatan. Sedan bodde han åtskilliga
år i ett hus vid Svartbäcksgatan, där han av Linnés
dotter hyrde en trädgård, som i någon mån kunde
tillfredsställa hans längtan efter blommor och
fågelsång. År 1837 fick han den glädjen att flytta in i
egen gård vid Övre Slottsgatan, med härligt läge
invid biblioteket och Karolinaparken. Under alla
förvandlingar, som Uppsala sedan den tiden undergått,
står nämnda byggnad tämligen oförändrad kvar än i
dag. Vid inflyttningen dit skrev han sin sköna dikt
Första aftonen i det nya hemmet:
Än värld vad du kan ge:
Den heter frid — Guds frid det är,
Och därom vill jag be.
Dröj då, o frid, dröj i mitt tjäll!
Bliv bästa gästen min!
Ty dagen skrider — det blir kväll,
Och natten bryter in.
En dansk författare, W. Vedel, har på ett oöverträffligt sätt skildrat Geijers hemliv på 1830-talet; han säger: »Geijers rum — uppe i professorsbostaden i Uppsala — är en bild av den livfullaste oordning. Skrivbordet är överfullt av böcker och papperslappar. På pianot står en uppslagen notbok. Geijer själv går fram och tillbaka med pipan i munnen, klädd i en föga prydlig hemmadräkt, skriver några ord, avbryter, sätter sig att spela en stund, tar så åter itu med skrivningen, dyker ned i sina talrika anteckningar; och till sist kommer anden över honom. Och nu går det som en dans. Han sitter med skärm för ögonen, ty han kan icke nännas utestänga solljuset. Och solen faller in över det mjuka blonda håret och den klara fina hyn. Borta på fönsterbrädet glöda i krukor röda och gula blommor — de färger Geijer älskade.»
Han har också en liten trädgård utanför, och om sommaren går han ofta och arbetar i den, eller tar han, när någon särskilt vacker blomma slagit ut, sina böcker med sig och sätter sig mitt för den för att njuta av att se på den, medan han arbetar. Ko och getter har han även — för att icke tala om kattungar, som han särskilt älskade. Var vår längtade han från den lilla staden ut till landet, och han anfäktas av fantasier om att överge böckerna och flytta hem till Värmland som lantbrukare.
Såsom en jublande befrielse känner han det, när han vid sommarferierna får ta farväl av böcker och föreläsningar och draga till sitt älskade Värmland. Där skulle man se honom gå omkring på gården och tala med folket, se på arbetet och vända om för att han kom att tänka på att kalvarna visst stodo och längtade efter att få något att dricka. Eller också skulle man se honom sitta på kuskbocken och köra själv under de dagslånga färderna genom landet, gnolande på en melodi och improviserande verser, som hans älskade berg och skogar lade honom på läpparna och som folkvisan gav honom melodi till. På kuskbocken uppstod på detta sätt både ord och melodi till den lilla visan:
Bland berg och sjöar blå,
Sedan så blev jag nödder
Att bo vid Fyris å;
Må kornet, rågen
På slätten frodas än så väl,
Till skogen, vågen
Och bergen trår min själ.
Geijer hade ett livligt behov av ombyte i arbetet. »Jag har egentligen», sade han, »en tjuvpojksnatur i mig, som ej passar för en läshästs gravitet (högtidlighet) och som måste bryta ut på ett eller annat sätt.» Musiken lockade honom ofta från böckerna, och hade han mycket träget arbete, måste han ha pianot stängt. »Musik», säger Vedel, »är för honom livets ädlaste njutning: att spela Mozart i en liten krets av likasinnade eller komponera de små enkla och hjärtliga melodier han satt till sina visor — bland det själfullaste den svenska musiken har att bjuda. Sedan han dagen om varit fullt upptagen av arbete, kunde hans omgivning höra honom under sömnen trumma på sängkanten en melodi, som höll på att arbeta sig fram i hans hjärna. Därvid hörde man honom tyst gråta, och han berättade sedan på morgonen, att han drömt en stor och skön musik.» De som ofta hört Geijer spela, intyga ock, att det var ingivelse i hans spel. I början föreföll det, som om han sökte något, men snart hördes ett ackord, ja blott en enda ton, vilken med ett starkare anslag oftare återkom.[11]
Ett glatt och ljust och lyckligt hem hade Geijer. Hans tre söner, Knut, Erik Alfred och Bengt Gustav, samt dottern Agnes leka och stoja i närheten av hans arbetsrum, men han tycker om att höra dem och störes ej. Hans hustru var god och högsinnad och såsom värdinna i hög grad älskvärd och intagande. Geijers barndomshem hade varit gästfritt mer än de flesta, och i detta avseende följer han gärna släktens traditioner. Hans hem blev en samlingsplats för vad Uppsala ägde ypperst inom vetenskapens, vitterhetens och musikens områden. Skymningsstunden var på den tiden visittimma, och många voro de, som då togo vägen till den Geijerska gården. Gästvänskapens plikter voro ock i ekonomiskt avseende föga betungande, ty den materiella välfägnaden spelade i jämförelse med vad förhållandet är i våra dagar en mycket underordnad roll. Man samlades i det rum, som erbjöd den bästa utsikten, språkade, musicerade, läste. Bland umgängesvännerna må här blott nämnas skalden Atterbom, tonsättaren A. F. Lindblad, något senare Wennerberg och Josephsson samt först och sist överstinnan Malla Silfverstolpe. Denna begåvade och varmhjärtade kvinna, vilkens memoarer utgöra ett så värdefullt bidrag till kännedomen om det litterära Uppsala på denna tid, hörde till den förtrognaste vänkretsen. I hennes salong samlades man ofta på fredagsaftnarna. Här lästes dikter och dramer ofta med fördelade roller, tablåer uppfördes, sången klingade, och man märkte ej, hur snabbt timmarna flydde. Det var ett av innerlig vänskap präglat sällskapsliv, som med all sin enkelhet i yttre anordningar förenade familjerna med band av en »gyllene trevnadskedja» för att använda Atterboms ord.
Att en man med Geijers omfattande kunskaper, rikedom på idéer och livliga intresse för dagens frågor skulle tagas i anspråk för allmänna värv var ej att undra på. Redan 1826 blev han kallad till medlem av den stora uppfostringskommittén. Såsom sådan uttalade han sig mot de reala ämnenas upptagande på skolschemat men erkände nödvändigheten av folkskoleundervisning; tidigare hade han ansett, att staten ej behövde upprätta några bildningsanstalter för det näringsidkande ståndet. Under åren 1828—30 var Geijer universitetets representant i prästeståndet och hävdade därvid en utpräglat konservativ ståndpunkt. Så motsatte han sig exempelvis genomförande av storskifte och hemmansklyvning, lika arvsrätt för bröder och systrar m. fl. reformförslag.
Geijers historiska forskningar och öppna verklighetssinne förde honom emellertid under 1830-talet till en förändrad uppfattning i politiska frågor. Efter julirevolutionen i Frankrike 1830 hade de liberala strömningarna även i vårt land fått ökad styrka. En oppositionstidning, Aftonbladet, framträdde och fick stort inflytande, intresset för allmänna frågor vaknade i allt vidare kretsar. Genom den uppväxande industrialismen hade en ny samhällsklass tillkommit, som krävde sin andel i politiska rättigheter. Geijer kunde icke undgå att lägga märke till det nya, som rörde sig i tiden, och han bemödade sig att fördomsfritt pröva de nya förkunnelsernas halt. Han fann också, att man i Uppsala allt för ensidigt behärskades av estetiska intressen och ställde sig oförstående gent emot de nya rörelserna, vilka avfärdades såsom påfund av några radikala tidningsskrivare. Under tankearbete och inre kamp förbereddes under några år den kris, som skulle föra Geijer, den konservativa riktningens främste stödjepelare och lärofader i Uppsala, över till den liberala sidan. Vederkvickelse hämtade han då liksom alltid i tonernas värld:
Toner, hos eder om vila den ber.
Hjärta, som lider av dagens gny,
Toner, till eder, till er vill det fly.
Slutligen kom den tid, då han hade kämpat sig fram till klarhet, och då tvekade han ej att öppet inför världen uttala sin förändrade uppfattning, ehuru han var fullt medveten om att han genom detta steg skulle förlora många vänner. Under sådan sinnesstämning är det han nyårsdagen 1838 skriver de sköna, från djupet av hans själ sprungna orden:
Seglaren sig på det vida hav;
Stjärnvalvet över honom lågar,
Nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! — så är hans ödes bud;
Och i djupet bor, som uti himlen, Gud.
Geijers s. k. »avfall» betecknar sålunda icke en plötslig omsvängning i åsikter, utan, såsom han själv säger, resultatet av »en aldrig vilande, inre utveckling». Huru nära hans förändrade åskådningssätt i politiska frågor sammanhänger med hans religiösa utveckling, kan man se av hans egna ord: »Intet medborgarskap är för högt för den, som är kallad att vara medborgare i Guds rike». I allt, som sker i världen, ser Geijer Guds ledning, och då nu de nya rörelser av social, politisk och ekonomisk natur, som han förut dömt såsom ohistoriska och oberättigade, växte sig allt starkare, måste han även däri se något befogat. »Det hjälper icke att tadla och berömma», säger han på tal om det nya, »det första och oundgängliga blir att erkänna det som en ny, verklig samfundsmakt och inrätta sig därefter.»
Sitt mycket omtalade »avfall» tillkännagav Geijer i en månadsskrift, Litteraturbladet, som han ensam författade och utgav från början av februari 1838 till och med 1840. Tre frågor var det, som här framför allt sysselsatte honom, nämligen de, som rörde uppfostringsväsendet, folkrepresentationen och fattigvården. Först hade han ställt sig avvisande gent emot kraven på folkbildning och hade om bildningen sagt »drick djupt eller smaka icke». Nu har han fått en annan syn på saken. »Ack», säger han, »det är så många, som törsta, giv dem den läskande drycken!» och på ett annat ställe: »För mig har det skolsystem blivit det bästa, som utsträcker uppfostrans fördelar till det största antalet medborgare». De döda språken anser han kunna maka åt sig. Vad folkrepresentationen beträffar, betraktar Geijer ståndsindelningen såsom föråldrad. Några medfödda rättigheter böra ej finnas. Följande ord förtjäna att ihågkommas: »Personlig valrätt för varje till myndiga år kommen oförvitlig medborgare[12] är sålunda den grundsats jag först och främst i representationsfrågan måste vidhålla, emedan denna grundsats endast är strängt rättvis, och, i min tanke, varken kan omgås eller förnekas. Tidens svåraste, mest orogivande företeelser hava sitt upphov däruti, att man å alla sidor känner sig driven till denna princip och likväl ej vill erkänna densamma. En slavklass begynner i själva verket åter avsättas mitt i civilisationens sköte, en klass av proletärer, obesuttne, försvarslöse, vilka tillväxande i förfärlig progression — — — känna sig utkastade ur samhället.» Endast genom att låta dessa få rättvisa anser Geijer en revolution kunna förebyggas.
I artikeln om fattigvårdsfrågan beröras nationalekonomiska spörsmål av den största räckvidd. Varje tid har sökt sin avledare för fattigdomen. För vår tid ser Geijer hjälp i industriens utveckling. Han betonar nödvändigheten av arbetets och konkurrensens frihet i motsats till forna tiders skråtvång. Kapitalisterna få emellertid ej slå sig till ro för att blott njuta av det förvärvade och bli en klass av drönare. Detta vore till skada för samhället, som har rätt att fordra gagneligt arbete av alla medborgare. Om kapital och arbete säger han: »De gamle avbildade gudar och gudinnor på sina mynt till tecken därav, att penningen borde vara helig. Han är det ej i sig själv, men han representerar något heligt som är arbetet. — — — Lita ej på penningen som ändamål utan som medel. Han är blott representant av arbetet, han flyr ur overksamma händer.»
Geijers övergång till liberalismen blev av största betydelse för denna rörelses vidare utveckling i vårt land; den liberalism, som avgick med seger, fick, såsom S. Boëthius säger, tack vare Geijer en ädlare innebörd än den gamla. Vid riksdagen 1840, där Geijer ännu en gång blev utsedd att representera universitetet, verkade han för flera reformer, såsom upphävande av ståndsindelningen, arbetarpensionering m. m. Ofta framträder hans medkänsla med de små i samhället, och kraftigt betonar han människovärdets rätt.
För den gamle konungen hade Geijer alltid hyst varm sympati och ogillat de hätska anfallen på hans person. »Avfallet» rubbade ej hans ställning till monarken, vilken även efter detsamma gav honom tydliga bevis på sitt förtroende. Så erbjöd Karl XIV Johan honom vid ovannämnda riksdag att inträda i statsrådet, men Geijer avböjde denna utmärkelse under förklaring, att han med bibehållande av sin dåvarande ställning bättre vore i stånd att gagna konung och fädernesland.
För Geijers enskilda liv medförde den politiska frontförändringen den ensamhet, han i sin nyårsdikt talat om, och det kanske i högre grad, än han själv hade tänkt. Många av hans gamla personliga umgängesvänner drogo sig tillbaka, så t. ex. statsmannen Hans Järta och den blide skalden Atterbom, vilken Geijer sårat med en i tonen onödigt kärv recension i sitt Litteraturblad. Den snillrike Israel Hvasser förklarade avfallet såsom ett sjukdomsfenomen. Och nya vänskapsförbindelser inom det liberala lägret sökte han icke. »Du skall få se», sade han vemodigt till sin hustru, »att min ålderdom blir utom min familj en enslings, emedan jag måste gå min egen väg och följa min kallelse, som högt manar». Så blev det ock, men Geijer ångrade aldrig det skedda. Utan tvekan gick han framåt på den väg, som han ansåg såsom den rätta, och senare släktled böra vara honom tacksamma därför, ty utan avfallet hade hans inflytande ej, såsom nu blev fallet, sträckt sig ut över hela folket.
Under början av 1840-talet fortsätter Geijer sin
akademiska lärarverksamhet och valde till ämne för
sina föreläsningar Människans historia. Härvid
utvecklar han sin personlighetsfilosofi, som kan sägas
utgöra en sida av hans liberalism, och vänder sig mot
den egoistiska snilledyrkan, vartill nyromantiken gjort
sig skyldig. Senare föreläste han om
Tidens inre samhällsförhållanden och
Den nyeuropeiska odlingens huvudskiften.
De förstnämnda föreläsningarna, som
Geijer utgav i tryck år 1843, invecklade honom i strid
med historieförfattaren And. Fryxell om
»Aristokratfördömandet» i svenska historien. Fryxell ansåg, att
Geijer ej visat tillbörlig respekt för historiska fakta
och förringat adelns betydelse för att kunna förorda
upphävandet av ståndets privilegierade ställning.
Geijer svarade med en utförlig avhandling, däri han
framlade bevis för de åsikter han uttalat. Skarpa ord
hade emellertid fallit å båda sidor, och striden bidrog
att minska Geijers arbetskraft och nedstämma hans
lynne.
Här några ord om Geijer som kompositör. Härvid är först och främst att märka, att musiken för honom i främsta rummet var vederkvickelse. Hans större instrumentalkompositioner röja en lätt förklarlig brist på konstnärliga studier, men såsom viskompositör hör Geijer till våra yppersta i synnerhet i de sånger, där han träffat folktonens anda, såsom Vikingen, Kolargossen m. fl. Ännu mera populära blevo hans manskvartetter, dels de fosterländska marscherna Fädernesland (till Gustav Adolfsfesten 1832) och O yngling, om du hjärta har, dels den stämningsrika aftonhymnen Stilla skuggor, vilka ännu i dag ofta sjungas av studentkören. Framhållas förtjäna även kvartetten Stilla, o stilla samt visorna Odlaren strör i mörka mullen, Sparven och Söderländskan i norden. Geijers första sånger utkommo i »Poetisk kalender» 1814—20. Sitt första sånghäfte utgav han 1824. Därefter följde nya sånger 1834, 1836 och 1840. En stor mängd sånger, några sonater och en stråkkvartett finnas i handskrift. Själv var han föga aktsam om bevarandet av sina musikalster (se närmare T. Norlind, Svensk musikhistoria 1901).
Till studenterna stod Geijer i det bästa förhållande.
Han älskade ungdomen, och studenterna omfattade
sin frejdade lärare med beundran och hängivenhet.
En av hans åhörare säger om hans föreläsningar
(närmast de om Människans historia), att ingen kunde
undgå att av dem mottaga intryck för hela livet.
De framfördes också med en övertygelsens värma och
en personlighetens glöd, som ej lämnade någon
oberörd. Också fylkade sig studenterna omkring Geijer såsom sin andlige ledare. Faderlig omsorg ägnade
Geijer åt sina värmlänningar — han var inspektor för
Värmlands nation — och besökte dem t. o. m. själv
stundom vid sjukdomsfall. Blott vid ett tillfälle
stördes harmonien mellan Geijer och studenterna. Det
var år 1844, då uppsaliensarna planlade en färd till
Köpenhamn för att gengälda de danska studenternas
besök i Uppsala året förut. Så dog den gamle konungen,
och med anledning av landssorgen begärde
Geijer — som då var universitetets rektor — i
enlighet med en till honom av kung Oskar uttalad önskan,
— att färden skulle inställas. Denna påtryckning
med ty åtföljande rektorsförhör ansågo studenterna
såsom ett övergrepp. Resan blev verkligen uppskjuten,
men den misstämning saken väckt inom studentvärlden
kändes för Geijer bitter nog.
Det trägna arbetet och själsstriderna hade tärt på Geijers krafter. I början av 1846 fick han flera gånger svimningsanfall i katedern och måste avbryta sina föreläsningar. Några månader senare tog han avsked från sin professur för att helt få ägna sina återstående dagar åt historiskt författarskap. Sommaren 1846 företog han på sin läkares inrådan en badresa till Tyskland, men kunde icke heller nu förmå sig att helt skjuta arbetet åt sidan. Vid hemkomsten satte han sitt redan förut fattade beslut i verket att lämna Uppsala och slå ner sina bopålar i Stockholm för att hava närmare tillgång till riksarkivet. Detta var emellertid ej enda skälet. Efter en lång ensamvandring hade han en höstdag föregående år nedskrivit följande ord: »Jag har i 30 år vid akademien levat och verkat såsom lärare, väckande, livande, stimulerande. Jag har gjort det ända hitills — och genom det universella i mina tendenser. Med åldern måste jag allt mer draga mig inom mitt speciella fack — med åldern och vilan blir man en auktoritet — en blott auktoritet. Jag är det ännu ej här; men jag skulle bliva det — och vill ej bli det. Därför bort!»
Rörande var hans avsked till studenterna. Han tackade för de år han vistats i ungdomens stad, själv vore han alltjämt en studerande — »det är allt vad jag är, allt vad jag ännu bliver», sade han. Och då studenterna sista gången sänkte fanorna såsom en vördnadsbetygelse inför den, som de lärt sig att älska och vörda, mannen med det varma hjärtat och den eldiga forskarhågen, då utropade Geijer med tårar i ögonen: »Omgiven av edra fanor, Sveriges minnen, och av er själva, Sveriges hopp, säger jag nu ett sista farväl!»
Sitt sista hem inredde Geijer i det gamla operahuset vid Gustav Adolfs torg. I familjekretsen, där hustrun och dottern gjorde allt för att bereda honom trevnad och glädje, kände han sig också lycklig. För övrigt umgicks han vid denna tid med få. Länge fick han ej heller glädja sig åt hälso- och arbetsdagar. Inom ett år efter flyttningen blev han lagd på sjukbädden, och de nyköpta skridskor man fann under hans säng fick han aldrig använda. Utan svåra plågor, lätt som ett barn inslumrar, slutade Geijer sina dagar den 23 april 1847.
Geijer var, såsom flera författare framhållit, alltigenom
svensk även i sina svagheter. Liksom många andra av våra stora män var han en mångfrestare,
vilkens skiftande intressen drogo åt olika håll och
därigenom hindrade honom att på ett område giva
allt, som eljest hade varit möjligt. Själv säger han:
»Filosofi, historia, vältalighet, poesi, musik — — det
är de fem fingrarna på min hand, vilka jag i ärlig
slöjd uppövat och av vilka jag ej vill uppoffra någon,
ej ens lillfingret». Åt skaldekonsten ägnade han några
få år av sin första mannakrafts rika alstringstid, och
dock har han givit åt sitt folk en diktskatt, som
genom sin gedigna halt, sin svenska malmklang erövrade
samtidens hjärtan och för senare generationer
blivit en källa till glädje och kraft. Hans förnämsta
historiska verk Svea Rikes hävder och
Svenska folkets historia blevo aldrig fullbordade, men genom sina
tankars djup och sina vida vyer hava de verkat
befruktande på svensk hävdaforskning under snart ett
helt århundrade.
Geijer var en manlig, ädel personlighet. Väl kunde han stundom förgå sig och brusa upp i häftighet, men han tvekade aldrig att erkänna en förlöpning eller gottgöra ett felsteg. Öppenhjärtig ärlighet var ett grunddrag i hans karaktär, som präglades av en djup och varm religiositet. Sanningssökandet var för honom ett livsbehov och hans ljusa, kristna tro sade honom, att det sökandet ej skulle vara förgäves. Hör hans egna ord därom: »Det första i tron är tron, att sanningen finnes, skulle den ock sökas i djupet av Guds eget hjärta».
Med skäl har om Geijer sagts, att han verkat såsom en folkuppfostrare genom sin personlighet, sin offentliga verksamhet och sina skrifter. Få äro de män, som i vår odling gjort en så mäktig insats som Erik Gustav Geijer. Vi svenskar kunna vara stolta och tacksamma, att han är vår. Länge skall ock hans minne manande, livande bevaras i svenska hjärtan.
Litteratur.
Nils Erdmann. E. G. Geijer. En minnesteckning. 1897.
Familjebrev av E. G. Geijer, utgivna av H. Schück. 1903.
Lotten Dahlgren. Ransäter. Värmländska släktminnen från 1800-talets förra hälft. 1905.
Lydia Wahlström. E. G. Geijer. En levnadsteckning. 1907.
Anna Hamilton-Geete. I solnedgången. Minnen och bilder från E. G. Geijers senaste levnadsår. 1910—14.
Anton Blanck. Geijer i England. 1914.
- ↑ Skrivna år 1834.
- ↑ Smederna. Vulkanus, eldens gud i den romerska mytologien.
- ↑ D. v. s. penningar erhållna genom statslån, sedermera utsläppta i rörelsen genom riksgäldskontoret.
- ↑ Fordom marknad i Kristinehamn i början av fastan.
- ↑ Dramatiskt arbete.
- ↑ En kapten Rappholt.
- ↑ Kapten Rappholt.
- ↑ Riksrådet baron Malte Ramel.
- ↑ Orsaken till detta förklenande omdöme, som härstammade från någon riktigt konservativ universitetsman, var, att Geijer var lärjunge till filosofen Benjamin Höjer, som förföljdes av de maktägande på grund av sina liberala åsikter.
- ↑ Lydia Wahlström: Erik Gustav Geijer, en levnadsteckning s. 70.
- ↑ L. Wahlström: Erik Gustav Geijer sid. 187.
- ↑ Kvinnor, lärare och präster vill han dock undantaga, av dem begärande, att de skulle avstå från sina politiska rättigheter för att ägna sig åt sin uppfostrargärning.