Esaias Tegnér (Grip)

Esaias Tegnér av Elias Grip

SVERIGES KRISTLIGA STUDENTRÖRELSES FOLKSKRIFTER. 22

VÅR VITTERHETS STORMÄN

UNDER 1800-TALET

II.

ESAIAS TEGNÉR

AV

ELIAS GRIP

---

ANDRA UPPLAGAN

STOCKHOLM

SVERIGES KRISTLIGA STUDENTRÖRELSES BOKFÖRLAG

UPPSALA 1923

ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B.

23376

MITT I SMÅLAND ej långt från Växjö ligger socknen Tegnaby, som varit namngivare åt den släkt, vars största representant var Sveriges ryktbaraste skald, Esaias Tegnér. För omkring sjuttio år sedan stod där ännu kvar en gammal förfallen stuga, varom folket i bygden gärna berättade för den, som ville höra på, att där hade biskop Tegnérs farfar bott. Denne var en hederlig bonde och hette Lucas Esaiasson. Av hans talrika barnskara visade den yngste, Esaias, håg för studier och blev präst. Såsom vanligt var, tog han vid övergången till det lärda ståndet namn efter fädernebygden. Namnet blev Tegnér. I Kyrkerud socken i Värmland blev han komminister och gifte sig med Sara Maria Seidelius, dottern till prosten i Kila, förutvarande lektorn i Karlstad Elof Seidelius. Den Seideliska släkten var rikt begåvad. Sara Marias moder var känd för sin snarfyndighet och kvickhet och sin förmåga att skriva vers.

På Kyrkeruds lilla torftiga komministerboställe föddes den 13 november 1782 Esaias Tegnér, den femte sonen i ordningen. Man kan i hans läggning spåra arvet från båda landskapen: smålänningens beräknande klokhet och praktiska verklighetssinne och värmlänningens hurtiga livlighet och rörliga fantasi. Då den yngste sonen blott var två år gammal, flyttade familjen till Millesvik, där fadern blivit kyrkoherde. Denne var en god predikant, en angenäm sällskapsmänniska och ivrig jordbrukare. Länge fick emellertid Esaias ej leva i föräldrahemmets lugna vård. Då han var nio år gammal, dog fadern, och Esaias fick nu följa med modern till hennes änkesäte, ett litet hemman, som hette Ingrirud. Sedan husfadern bortryckts, befann sig familjen i knappa omständigheter. De två äldsta sönerna, Lars Gustav och Elov, studerade i Lund och behövde allt understöd, som kunde erhållas från hemmet. Den tredje brodern, Johannes, var sinnessjuk. Det såg därför mörkt ut med utsikterna att anskaffa medel till den yngste sonens uppfostran.

Så kom en dag ett erbjudande från en vän till familjen, kronofogde Jakob Branting, att taga Esaias i sitt hus och utbilda honom till länsman eller kronobefallningsman. Modern mottog med tacksamhet detta anbud, och en dag på hösten 1793 begav hon sig med den elvaårige Esse — så kallades han i hemmet — till Högvalta gård, där kronofogden bodde. Gossens saker voro inpackade i en kista, och själv var han utstyrd i randig ylleväst, jacka och byxor av grått vadmal.

Man skulle kunna tro, att en skaldenatur sådan som den unge Esaias skulle känna sig föga dragen till de prosaiska skriv- och räknegöromålen hos en kronofogde, men så var icke förhållandet. Branting lovordade hans flinka handlag med uppbördsböcker och restlängder. Såsom ovan nämnts, hade han i fädernearv fått sinne för praktiska uppgifter, vilket han redan tidigare visat, då han hjälpt sin mor med bokföring av hemmets tionde. Snart förvärvade han sig också Brantings synnerliga bevågenhet, och denne tog gärna sin skyddsling med sig på sina vidsträckta tjänsteresor i landskapet. På detta sätt lärde han känna det sköna Värmland och dess omväxlande naturscenerier: leende dalar med spridda tegar, allvarsmörka skogar, fjäll och älvar och skummande forsar. Och dessa resor företogos under alla årstider, stundom i vinternattens tystnad med glittrande månsken över snötyngda granar, stundom i sommarsol eller höststämning. Av denna skiftande, än storslagna, än leende natur mottog den livlige gossen de djupaste intryck och ej mindre av det friska bergsmansliv, som levdes i dessa bygder. Här bodde ett folk, som älskade manlig, härdande idrott och hade öppet sinne för saga och sång. Vilken betydelse dessa barndomsintryck haft för hans senare utveckling, därom vittnar han själv. På tal om Fritjofsdiktens tillkomst nämner han jämte sin tidiga förtroliga kännedom om de nordiska sagorna även det, att han var född och uppfostrad i en avlägsen bygd, »där naturen själv diktar i stora men vilda former och de gamla gudarna ännu gå skenbarligen omkring i vinterkvällen. Bland sådana omgivningar», säger han, »och helt och hållet lämnad åt mig själv, var det mindre underligt, om jag samlade en viss kärlek för det obändiga och kolossala, som ännu ej fullt övergivit mig.»

Ehuru den unge Esaias oförtrutet fyllde sina plikter vid Brantings pulpet, var han vid denna tid stundom tankspridd och drömmande. Läsning var hans käraste nöje, och när han kom över någon bok, hade han knappt öga och sinne för någonting annat. Då glömde han allting omkring sig, och hade han händelsevis — såsom någon gång inträffade — blivit satt att vakta kreaturen, så märkte han i sin studieiver inte, om de kommo in på olovliga vägar. I Brantings hem fanns en bok med gamla nordiska sagor, Björners Nordiska Kämpadater, och med glödande iver fördjupade han sig nu i läsningen härav. Här gjorde han för första gången bekantskap med sagan om Fritjof den djärve, som ett par årtionden senare blev ämne för hans skönaste diktverk. Så gäller om skalden hans egna ord,

att allt vad mannen diktar sedan,
som hjältar stort, som blommor smått
i skönare gestalter gått
förbi hans barndomsöga redan.

I ynglingens själ sammansmälte intrycket av Sveriges natur med intrycket av de fornnordiska sagorna och myterna. Tidigt började han giva sina tankar och känslor versens form. Han berättar därom: »När jag började att rimma, kan jag nu icke minnas, men vet med visshet, att redan på denna tid (under vistelsen på Högvalta) få eller ingen händelse av någon slags märkvärdighet i mitt enformiga liv lämnades obesjungen. Jag har nu ingenting kvar av dessa vitterhetsprov men påminner mig, att jag skrev ett längre poem Atle, vartill ämnet var taget ur Björners Kämpadater. Även det är förlorat. Jag vann därigenom ett slags teknisk färdighet och ett välde över språket, på den tiden mindre vanligt än nu, helst hos ett barn.»

Branting kunde ej undgå att lägga märke till Esaias brinnande håg för böcker, och han började tänka på om ej fostersonens anlag pekade mot en livsuppgift av annan och högre art än fogdeskrivarens. Visshet i denna fråga erhöll han en dag, då han som vanligt var ute på färdväg med sin unge skyddsling. Låt oss höra vad Tegnér själv förtäljer härom:

»En afton, då jag med assessor Branting for hem från Karlstad till Högvalta, var det stjärnklart, och min religiöse fosterfar tog sig därav anledning att tala med mig om Guds allmakt och de synbara spåren därav, som visa sig överallt i naturen. Jag hade nyss läst Bastholms ’Filosofi för olärda’ och redogjorde för vad jag där lärt om stjärnhimmeln och lagarna för himlakropparnas rörelse. Detta frapperade den gamle, som några dagar därefter sade mig, att han beslutit, det jag borde studera. Detta hade länge varit min hemliga önskan, ehuru jag ej vågat framställa den. ’Du kan’, sade han, ’hos mig numera ingenting lära, och jag tror dig vara född till någonting bättre. Om så är — tillade han — så glöm ej att därför tacka det godas givare.’ Jag anmärkte häremot min medellöshet, men han sade mig, att Herren förser väl offret, och han skall ej glömma dig. ’Du bör resa till din äldste bror, till vilken jag redan skrivit härom’.»

Esaias äldste bror, Lars Gustav, var vid denna tid informator hos kapten C.J. Löwenhjelm på Malma gård ej långt från Högvalta. Branting hade även skrivit till denne sin svåger och yttrat: »Bror! Denne Esaias Tegnér, som nu vistas hos mig såsom skrivare, har alldeles för mycket huvud och förmåga att gå den simpla kameralvägen. Du, som har hans bror till informator för dina barn, måste, då Tegnér är blottad på medel att kunna studera, taga honom i ditt hus, på det att han där måtte få begagna sig av broderns undervisning.» Kapten Löwenhjelm hade själv en talrik barnskara, men lät därav ej hindra sig att mottaga den unge Esaias. Denne fick sålunda lämna sin gode fosterfader och kom på våren 1796 vid tretton års ålder till Malma.

Såsom en törstande i djupa drag vederkvicker sig av en svalkande källa, så njöt Esaias av att få fördjupa sig i böckernas värld. Stor hjälp hade han av sitt utomordentliga minne. Han berättar själv, att då han tre eller fyra gånger genomläst en sida med latinska glosor, kunde han sedan uppläsa dem utan att stappla. Något mera än ett år varade vistelsen på Malma. Därefter fick Lars Gustav, som nu promoverats till filosofie magister, en fördelaktigare kondition, och vid antagandet av denna plats träffades den överenskommelsen, att han skulle få taga sin bror Esaias med sig, så att denne fortfarande skulle få åtnjuta broderns handledning. Det hem, i vilket de båda bröderna nu infördes, var brukspatron Kristoffer Myhrmans på Rämens bruk i Filipstads bergslag.

Det var till en naturskön, äkta värmländsk trakt Esaias nu kom, »en uppe i bergen inkastad skärgård med talrika sjöar och forsar». På en udde med utsikt över glittrande vatten ligger den lövskuggade bruksgården. Och här rådde ett rörligt, idogt arbetsliv. Myhrman hade utvidgat bruksrörelsen och arbetat sig fram till en burgen ställning. Han var ej blott en driftig och kunskapsrik bergsman utan hade ock vittra intressen och kunde både läsa och skriva romarnas språk. På Rämen levde han aktad och ärad, en kung i sin värld, med sin familj, hustru och tio barn, åtta söner och två döttrar. Hurtigt idrottsliv hörde till traditionerna i detta hem, där punktlighet och ordning härskade. Om vintern var det kälkåkning i svindlande backar och skridskofärder på sjön, om sommaren kägelspel ute på gårdsplanen med väldiga käglor och ett tungt masurklot. Dessa härdande kroppsövningar voro en ypperlig motvikt mot de trägna studierna, som alltjämt voro Esaias käraste sysselsättning. Till sin stora glädje fann han på Rämen ett välförsett bibliotek, som alltid stod honom öppet. Han fann där både inhemska och utländska, däribland även grekiska och romerska, författare. Här gjorde han bekantskap med franska klassiker och engelska upplysningsfilosofer. Greker och romare lågo emellertid hans hjärta närmast, och med förtjusning griper han sig, ehuru utrustad med otillräckliga hjälpmedel, an med studiet av Homeros. Tyskland var emellertid ej representerat i Myhrmans boksamling. Dess språk måste han inhämta ur vanliga elementarböcker, och denna omständighet tillskriver han själv den motvilja han kom att hysa för tysk smak och litteratur. Med glad förvåning såg Lars Gustav sin yngste brors utomordentliga begåvning. Det föreföll nästan, som om han varit född med de främmande språken i huvudet. Så har om honom sagts, »att han slukade grekiska, läskade sig med latin och njöt ett och annat av de levande språken som efterrätt».

Allt svårare blev det för bröderna Myhrman att locka den unge bokmalen ut ur studerkammaren. Mången gång glömde han bort måltiderna och tillbragte en stor del av natten vid sina böcker. Det kunde hända, att då jungfrun kom för att elda på morgonen, fann hon sängen orörd och att Esaias frågade, vad hon ville — så sent. Ej underligt, att de ljus, som den ordningsälskande husmodern utdelade, inte ville räcka till för Esse. Och då någon frågade, om han hade någon särskild åstundan, svarade han alltid »ljus». Genom att tillmötesgå hans önskningar i detta avseende förvärvade husets yngsta dotter, Anna Myhrman, Esaias vänskap, som med åren övergick till en ännu varmare känsla.

Såsom förut nämnts, hade Esaias Tegnér redan under vistelsen på Högvalta skrivit vers. Han fortsatte härmed på Rämen men tyckte inte om, då han blev upptäckt. Brukspatronen intresserade sig emellertid för vitterhet och gladde sig åt ynglingens lärospån. Snart hade han nått den mognad i studier, att man åt honom kunde anförtro handledningen av de yngre sönerna, och Myhrmans samt Brantings välvilliga understöd gjorde det möjligt för den medellöse Esaias Tegnér att fortsätta sina studier vid universitetet i Lund. På ett par gammalmodiga bergsmanskärror lastade med böcker och matförråd företogs färden till den sydsvenska lärdomsstaden, dit Esaias i sällskap med tre unga Myhrmänner anlände en vacker septemberdag 1799.

En trång och torftig kammare blev deras bostad, men studiearbetets glädje gjorde allting ljust. Redan vid sin studentexamen väckte Tegnér förvåning genom sina omfattande kunskaper särskilt i latin och grekiska. Nu var det meningen, att han blott skulle taga den så kallade kansliexamen för att så snart som möjligt komma ut och förtjäna sitt uppehälle, men hans lärare, som snart märkte ynglingens ovanliga anlag, uppmuntrade honom att studera vidare med magistergraden såsom mål. Detta överensstämde för övrigt med hans egna önskningar, och så fortsatte han sina studier. Han gav sig ej tid att deltaga i studentlivet. Ett parti schack då och då med rumskamraten Myhrman var hans enda förströelse. Böckerna var hans allt. Själv berättar han, att han vid denna tid läste 18 à 20 timmar om dygnet. Bland de andra studenterna ansågs han ock icke utan skäl folkskygg och förläst. Föreläsningar besökte han ej mycket, självstudium var för honom mera givande. I hans älsklingsämne grekiskan höllos för övrigt inga, däremot åhörde han föreläsningar i filosofi av professor Munthe, vilken införde honom i Kants tankevärld, en filosof, som för Tegnérs utveckling och livsåskådning skulle få den allra största betydelse.

Andra lärare, till vilka han kände sig stå i tacksamhetsskuld, voro Norberg och Lidbeck. Den senare var professor i estetik, hyste varmt intresse för vitterhet och uppmuntrade Tegnérs skaldeförsök. Om honom yttrar Tegnér senare i en dikt från 1829:

— — — en, som senast har bortgått,
tog mig i faderlig vård och lärde mig skalan till sången,
när jag var ung och behövde hans råd, och han harmades icke,
om jag ej följde dem jämt, men försökte, som ynglingar pläga,
vingarnas kraft i rymder, ej hans; det var ädelt av honom.

Ett gott stöd hade Tegnér även i sin broder Elov, som nu var docent i estetiken. Utom klassiska språk och filosofi studerade Esaias, ehuru mindre ingående, matematik och fysik.

År 1800 fick Tegnér informatorsplats hos en baron Leijonhufvud på Yxkullsund i Småland. Här fortsätter han samma levnadssätt som vid universitetet, ensligt, arbetsamt, umgängeslöst. Sedan han vid en familjehögtid skrivit några franska verser, började man dock i familjen betrakta den förläste och dystre studenten med ett slags aktning eller förundran. Efter återkomsten till Lund blev Tegnér amanuens vid universitetsbiblioteket och avlade 1802 sin kandidatexamen med högsta betyget i alla ämnen, varefter han samma år endast 19 år gammal promoverades till filosofie magister i Lunds domkyrka och därvid erhöll hedersrummet.

Just vid denna tid drabbades Esaias av en djup sorg. Hans äldste broder, Lars Gustav, en rikt utrustad och på samma gång blid och försynt man, som varit hans lärare och vän på Malma och Rämen, bortrycktes plötsligt genom en smittosam sjukdom ifrån en ung maka och barn och ifrån en lovande prästerlig bana. Esaias gjuter bittra tårar av saknad och gav uttryck åt sina känslor i en dikt »Elegi vid en broders död», som ett år därefter belönades med pris av Kungl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg. Sedan Tegnér erövrat den akademiska lagern, skyndade han till Värmland för att återse de sina. På Rämen mottogs han med glädje av de gamla vännerna och ej mindre hjärtligt av den sextonåriga Anna Myhrman, som nu snart blev hans trolovade. Det blev en sommar av ljus och lycka. Vid stränderna av den vackra sjön vandrade nu ofta de båda unga och drömde framtidsdrömmar om det efterlängtade egna hemmet. Men Tegnér drömde även andra drömmar, nämligen skaldens. Han var ofta tyst och sluten mitt i en yr och glad omgivning. En skildring härav äga vi av Geijers mästarhand. En vacker höstdag ett par år senare kom Geijer på besök till Rämen, han var redan känd såsom pristagare i Svenska Akademien och ville gärna begagna tillfället att med Tegnér utbyta tankar. Geijer förvånade sig emellertid över dennes tillbakadragenhet. »Man kunde», säger han, »kalla honom den frånvarande gästen bland de många närvarande. Han var smärt och spenslig, med ljust, lockigt hår och blåa, särdeles klara ögon. Men dessa ögon tycktes ej se något framför sig, och deras ägare vankade omkring liksom i en halv dröm. Blott om hans uppmärksamhet väcktes på något, strålade dessa ögon med ett eget, skalkaktigt ljus, vanligen åtföljt av ett blixtrande infall och ett godmodigt småleende. — Ingen synnerlig bekantskap oss emellan syntes vilja bliva frukten av närvarande möte. Han tog föga del såväl i välfägnaden som i de stojande nöjena. Hans tider voro ej husets tider, vilka voro mycket bestämda. Man saknade honom vid kaffe-, vid frukost-, ofta nog vid middagsbordet. Hans vägar tycktes ej vara andra människors barns.»

Hösten 1802 återvände Tegnér till Lund och blev nu docent i estetik. Några månader därefter beger han sig till Stockholm, där han antagit informatorsplats hos en överdirektör Strübing. Men sonen av den värmländska naturen trivdes ej i huvudstaden. Från umgängeslivet drager han sig gärna tillbaka och går helst sina egna vägar. När han kom tillbaka till Lund, blev han notarie i filosofiska fakulteten, vice bibliotekarie och adjunkt i estetik. Därmed var hans ställning vid akademien så betryggad, att han kunde hemföra sin brud. Den 22 augusti 1806 firades deras bröllop på Rämen.

»En märkbar förändring», säger Böttiger, »röjde sig i skaldens väsende från den stund han med betryggad levnadsväg kände sin yttre ställning oberoende och det husliga livets lycka göt sin fröjd över hans vilas stunder. Hans självständighet steg nu fram och tog nästan med kungliga later in sin plats. Förut mera trög, sluten, otillgänglig, blev han nu med ens livlig, öppen, sällskapsglad. Det var, som hade han hittills ej haft tid att vara ung; i stället tog han nu ungdomen med sig livet igenom. Blott inåt hade hans sol förut vänt sina strålar; nu genomglödgades av dem även hans yttre varelse; den tinade upp som en frusen alp, sprack ut med alla sina under, och den snillrike grubblaren var snart i sitt hem den älskligaste värd, i alla kretsar en efterlängtad gäst för sitt spelande skämt, sin ljungande kvickhet, sina blixtrande infall.»

---

Såsom ovan nämnts, började Tegnér mycket tidigt att giva versens form åt sina tankar och intryck. Samtidigt som han på Rämen studerade Greklands och Roms författare och 1700-talets franska litteratur, Voltaire och Rousseau, följde han ock med spänt intresse de stora världshändelserna därute i Europa, i den mån som underrättelserna därom trängde fram till den undangömda vrå av världen, där brukspatron Myhrman förde spiran. Denne beundrade Bonaparte, och då år 1798 ett rykte förmäler, att Napoleon dött, författar Esaias en högstämd dikt, där han firar Napoleon såsom frihetens och ljusets riddare:

Frihet, kväv din suck ej mer,
folkslag, sorgens stämma höjen!
I despoters järnok ner
åter eder skuldra böjen!

Och då det visar sig, att ryktet denna gång farit med lögn, är Esaias inom kort färdig att i en jublande dikt uttala sin glädje däröver. Napoleons väldiga hjältegestalt kunde ej undgå att utöva en mäktig dragningskraft på en yngling av Tegnérs läggning, och även såsom man har han i inspirerade dikter tolkat sin beundran för världserövraren.

Över de flesta av Tegnérs tidigare dikter vilar ett drag av dystert grubblande svårmod, vilket tar sig uttryck i ord sådana som dessa:

Det ges ännu en tröst, som mildrar våra öden,
Då glädjen sviker oss, då tömd är hoppets skatt,
en enda säker tröst mot plågorna och nöden
uppå en stormig dag du följer, lugna natt!
Välsignen detta mål, vår levnad föresatt;
ett sekel plågan är, ett ögonblick är döden.

Under vistelsen på Yxkullsund skrev Tegnér den första av sina lärodikter, Religionen, som dystert målar människolivets besvikelser. Makt, rykte, vänskap, allt är blott tomma skuggbilder och människan en blind, vilken blott med tillhjälp av religionen såsom krycka kan stappla sig fram på den väg, som är henne förelagd. Till och med i dikterna till den trolovade möter oss samma ton av tungsinne. Ofta talar han där om att de band, som förena dem, skola slitas antingen av döden eller av livets stormar och vedervärdigheter, och dock hade Esaias alla yttre anledningar att se framtiden ljus. Hans bror Elov påminner honom också därom i ett brev från 1803. Han skriver: »Vad du ändå hittills varit lycklig i dina dagar. Att äga hälsa, kunskaper, geni, att vara älskad av en älskvärd flicka, att vid så unga år äga bärgning och även fastän med arbete oberoende, att ha goda utsikter för sin framtid och detta allt vid tjuguett års ålder — det, Esse, är verkligen i våra tider och vid dina omständigheter något så rart, att det nästan kan anses för ett slags underverk.»

Men Esaias blev ej gladare. Det var, som om den obestämda trånsjuka melankoli, som behärskade så många människor vid sekelskiftet, och som fått sitt mest pregnanta uttryck i Goethes roman »Werthers lidanden», helt tagit hans själ fången.

Svenska Akademien spelade vid denna tid för inhemska författare en större roll än i våra dagar. En prisbelöning av denna vittra domstol hade för mången varit en god hjälp att göra lycka i världen. Tegnér klappade också den ena gången efter den andra på Akademiens dörr, men länge utan framgång. Snabb och lysande hade hans studiebana varit, men långsamt mognade han till skald. De arbeten, med vilka han tävlade i Svenska Akademien, voro alla reflekterande lärodikter med abstrakta ämnen sådana som den ovannämnda Religionen samt Ungdomen, Kulturen, Ynglingens sotesäng. De voro skrivna efter de gamla, franska och gustavianska mönstren, stela och undervisande utan någonting, som låter oss ana den blivande Tegnér. Att han ej lyckades erövra något pris, blott ett litet hedersomnämnande, kändes för honom hårt nog. Han ansåg sig förbigången, såsom framgår av en ganska besk straffsång mot Akademien, skriven efter den resultatlösa tävlan med »Kulturen» 1805. Han säger däri:

Nej, jag ej tävlar mer. Du mig ej övertalar,
jag stiger icke opp ur mina lugna dalar
att krypa, krökt och skygg, kring Nordens Helikon^[1],
där ej de nio^[2] bo, men blott de aderton.

Detta hindrar emellertid ej, att han redan följande år åter ställer sig bland de tävlandes led med en dikt Försonligheten, som dock ej nådde längre än till ett hedersomnämnande. Någon framgång vann han likväl 1803 med Den vise, som prisbelöntes av det Göteborgska Vetenskaps- och Vitterhetssamhället. Denna dikt besjunger det av 1700-talets skalder så ofta förhärligade dygdeidealet. Inflytelse av den Kantska läran om pliktbegreppet är här tydligt skönjbar. Överhuvudtaget har denna Kants åskådning och Schillers härpå grundade estetik för Tegnérs ungdomsdiktning haft avgörande betydelse.

Några poem, som ej hade karaktär av högtidliga tävlingsdikter, uppmärksammades av Akademien. Så var fallet med Till min hembygd 1804, där Tegnér skildrar den värmländska naturen, samt Vid en borgarflickas grav från samma år, en dikt, som genom sin enkla, osökta poesi väsentligt skiljer sig från de regelrätta vältalighetsproven i tävlingsskrifterna.

Först när Tegnér 1806 satt eget bo och såg framtiden i ljus, blev det harmoni i hans själ, jämvikt i hans väsen och natur. Nu hyste han ej längre misstro till sin diktargåva. Han hade övervunnit ungdomens kris och kände krafterna växa i sitt inre. Länge hade han gått i skola hos ett gånget diktarskede. Nu träder hans självständighet i dagen, och hans namn bars snart på ryktets vingar över landet. Detta inträffar år 1808, då han författade sin Krigssång för det skånska lantvärnet, som är inspirerad av kriget och buren av fosterländsk hänförelse. Så mäktigt, så gripande hade ej fosterländska känslor förut tolkats på svenskt språk. Ord sådana som dessa funno genklang över allt Sveriges land:

Bojor och blygd de förmätna ärna
oss, som ej frukta, oss, som ej fly.
Förr ifrån himlen de stjäla en stjärna,
än de ta bort från vårt land en by.

Många de äro: välan, så dricke
jorden de mångas blod — och bli fri!
Många? — de stridande räkne vi icke,
endast de slagna räkne vi.

Så mycket djupare blev sorgen över den utgång kriget fick. Det lantvärn, åt vilket han ägnade sin sång, fick dö, icke en ärofull död på slagfältet utan av hunger, sjukdomar och vanvård. Djupt känner skalden sorgen och grämelsen över vad som skett. I en gravdikt över den vid Ratan fallne svenske löjtnanten Nils Fredrik Sparrsköld säger han ock, att mången skulle ha velat följa honom i döden för att slippa uppleva nederlaget.

O, vem ville ej ha reglat
tidens portar efter sig,
vilken ville ej ha seglat
över glömskans våg med dig,
innan än i Norden kändes
nesa, fastän nederlag,
innan Ratans skamfläck brändes
på vår ära in en dag?

Så kom den nordiska renässansen med Götiska förbundet, som stiftades 1811.^[3] Överallt i Europa vaknade känslan för det nationella. I Danmark fick nationalitetstanken en mäktig väckelse genom slaget på Köpenhamns redd, och från Köpenhamn, där han gjort bekantskap med de nya idéerna, hade Ling 1804 kommit till Lund och blivit en av Tegnérs vänner. Ling älskade av hela sin själ det nordiska och strävade att i sin dikt förhärliga våra förfäders mannakraft och dådlust. Med glädje hälsar Tegnér det första Idunahäftet, innehållande Geijers manliga, kärnsvenska dikter, och skriver om denna tidskrifts framträdande: »Det är i min tanke det glädjefullaste fenomen, som vår vitterhet i dessa förbistrade tider på länge haft att uppvisa». Sommaren 1811 vistas han på Rämen, där han nyss varit med vid sin avhållne svärfaders jordande. En morgon i slutet på sommaren begav han sig i sällskap med tre av bröderna Myhrman från Rämen med ett lass av järn till Filipstad. De raska männen hade själva lassat sina foror och ville nu pröva enkla bergsmäns liv. Det gällde att forsla järnet de fyra milen till Filipstads faktori och taga spannmål med tillbaka. Bredvid sina lass vandrade de hela vägen till fots och ankommo sent på kvällen till staden för att tidigt följande morgon begiva sig på hemvägen. Det blev en minnesrik färd. En av Tegnérs levnadstecknare^[4] säger därom:

»Medan skalden vandrar genom den mörka furuskogen, som hög och allvarlig sluter sig kring honom; medan han ser dal vid dal, klyfta vid klyfta, och djärva klippblock hängande över fallet; medan älven brusar vid hans fot och morgonrodnaden förgyller fjällkammen, som sträcker sig upp mot skyn, forma sig de gångna årens för honom och hans nation så märkliga händelser till en poetisk fantasibild, där Svea blir en fornnordisk sköldmö, vars tron är fjället, vars panna är järnet och vars krona är stjärnorna, som flamma på Nordens himmel.» Så tillkom Tegnérs berömda dikt Svea, med vilken skalden äntligen erövrade Svenska Akademiens stora pris.

Första delen utgör ett ljungande strafftal över en förvekligad samtid, som avlägsnat sig från förfädrens dygder: enkelhet, mannamod och kraft, och lever för tomma njutningar. Över denna håglöshet och träldomsanda sörjer skalden:

Mig gläder stormens sus och fädrens stora minnen,
jag älskar deras mod och deras höga sinnen,
då Nordens son ej än tog andras seder an
och njöt vad jorden gav och tålte som en man.

Tiden är ej ägnad för veklig vila. Det gäller att med redlighet och mandom följa i fädernas spår, ty jätten från öster nalkas och kan hota vårt självbestånd. Många av de ord, som skalden här yttrar, ha blivit bevingade, såsom till exempel den ofta citerade maningen att »inom Sveriges gräns erövra Finland åter». Denna första del av Svea ansluter sig till formen samt delvis även med avseende på uttryckssätten till den gustavianska tidens diktning, men så mäktigt, i så inspirerade, tändande ord hade ingen förut uttryckt, vad som rörde sig i tiden.

Den senare delen skildrar i fria, växlande rytmer en framtidssyn. Skalden ser en avgörande drabbning utkämpas, som slutar med svenskarnas seger, och så spanar siarblicken längre fram i tiderna och ser ett enigt, återupprättat folk, som lever tryggt och lyckligt i hägnet av en kraftig och oväldig styrelse:

Se, upp till statens nya tempel tåga
ej skilda flockar men ett brödrafolk.
Det ligger aska över avunds låga,
och tvedräkt faller för sin egen dolk.
Ren som en stjärna blickar religionen,
och lag och frihet hålla vakt kring tronen.

Gripande är avslutningen, där diktaren uttrycker den önskan, att om Sveriges frihet skulle gå under, en världskatastrof måtte komma med undergång för hela vår jord:

då styren stjärnbeströdda tistelstången
mot havets avgrund med förtvivlat mod,
att med vår jord vår skam må bli förgången
och ingen veta, var ert Svea stod.

Då denna dikt upplästes på Akademiens högtidsdag i december 1811, gjorde den ett överväldigande intryck, och många måste göra våld på sig för att icke bryta ut i högljudda snyftningar eller högljutt bifall.

Några månader efter det Svea prisbelönts, blev Tegnér i början av 1812 utnämnd till professor i grekiska vid Lunds universitet, och samma år förvärvade han ock ett eget hem, i det han köpte en gård i hörnet av Klostergatan och Gråbrödragatan. Huset står ännu kvar, och det enkelt möblerade arbetsrummet är bevarat såsom Tegnérmuseum. Nu följde för skalden några år av ljus och lycka, en rik alstringstid. Med iver ägnade han sig åt sitt kall såsom akademisk lärare. Grekiskan hade varit hans älsklingsstudium redan under ynglingaåren, nu strömma skaror av åhörare till hans kateder. I början av föreläsningen förefaller han något trög, men ju mer han fördjupar sig i sitt ämne, desto livligare, uttrycksfullare blir föredraget. Med skaldens förståelse tolkar han de grekiska diktarna och ger jämsides därmed sina åhörare en inblick i Hellas’ kultur och konst och seder. Mången gång glömmer han tidens flykt, men blir då av sin trogne följeslagare, den lilla gulbruna hunden Atis, med ett ryck i rocken påmind om att det är dags att sluta. Från föreläsningen beger han sig i regel till »Härbärget», ett slags klubb, där en krets av yngre universitetslärare sammanträffa till tankeutbyte och otvunget umgängesliv. Tegnér känner sig här riktigt hemma, han är den muntraste bland de muntra, och hans kvicka, gnistrande infall bidraga att höja stämningen. Man diskuterar om allt möjligt, om mänsklighetens livsfrågor, om akademiska angelägenheter, om dagens händelser. Tegnér läser stundom upp en dikt, än skämtsam, än allvarlig. Politiken tager naturligtvis också deras intresse i anspråk, och Tegnér skräder ej orden, då det gäller att uttrycka hans känslor mot Ryssland. Att Karl XIV Johan närmade sig detta rike, kunde han ej gilla. Han säger själv, att ryssen allt ifrån hans tidigaste barndom varit honom förhatlig såsom en inkarnation av våld och förtryck, det barbariskas urgrund.

Året 1812 är ett märkesår även i Tegnérs poetiska utveckling. Han har lämnat läroårens efterbildningar av äldre diktmönster och ger i sina sånger uttryck för en lika självständig som rik personlighet. Vi ha sett, att han gladdes över Götiska förbundets stiftande, nu blir han själv medlem av förbundet och insänder till Iduna flera dikter av nordiskt innehåll, sådana som Skidbladner, Asatiden, Jätten m. fl. Skidbladner var i den nordiska mytologien guden Frejs skepp, som kunde segla över både vatten och land, en bild av molnet. Skalden besjunger detta skepp såsom en symbol av den diktande fantasien, som, var man än befinner sig, kan framtrolla de skönaste syner:

Därför längta icke mer från Norden,
skönheten är vansklig uppå jorden,
endast dikten hör hon evigt till.
Var som helst du må av ödet ställas,
finns Hesperien, finns Hellas
för din syn, så snart du vill.

Asatiden framställer några av den nordiska gudalärans gestalter och visar inflytande från Schillers »Greklands gudar», som behandlar ett liknande ämne från den klassiska mytologien. Jätten skildrar däremot icke någon gestalt efter de fornnordiska sagorna utan framställes på nyromantiskt sätt såsom en symbol av det onda.

Vid denna tid pågick inom den vittra världen i Sverige en häftig fejd mellan anhängarna av den s. k. gamla skolan, representanterna för den akademiska smakriktningen, som var grundad på 1700-talets upplysningsfilosofi och främst av alla själsförmögenheter satte förståndet, samt å andra sidan »fosforisterna», så kallade efter sin tidskrift Fosforos (= ljusbäraren). Dessa senare, en skara unga diktare med Atterbom såsom främste man, fordrade i diktkonsten djupare känsla, rikare fantasi och förebrådde akademisterna för torrhet och nyttighetsdyrkan. De älskade att drömma sig bort från verkligheten och hämtade sina ämnen dels från avlägsna länder och tidsskeden särskilt medeltiden, dels från sagornas rike. De använde ofta ifrån den tyska filosofien hämtade, svårbegripliga termer och kunna icke fritagas från ett visst dunkel i framställningssättet.

Båda dessa skolors anhängare, som i Tegnér anade ett skaldesnille av första ordningen, sökte draga honom över på sin sida i striden, men Tegnér, vilken tagit i arv det bästa av den gustavianska diktningens traditioner men också lärt mycket av den tyska filosofien, särskilt Kant, ville icke inträda i de kämpandes led på någondera sidan utan föredrog att till en början vara neutral.

Världshändelserna därute i Europa följer skalden fortfarande med spänt intresse, och den beundran han redan som yngling ägnat Napoleon har ej minskats med åren, ehuru stämningen i Sverige efter inträdandet av Karl Johans allianspolitik var fylld av hat och avsky för despoten, förtryckaren. För skalden Tegnér blir den väldige omstörtaren någonting hart när övernaturligt, en naturmakt, som måste fylla åskådaren med beundran, utan att denne ägnade en tanke åt den möjliga »nyttan» eller skadan av hjältens framfart. Hans av den Högste givna uppgift är att krossa och nedslå det gamla för att möjliggöra omdaning och förnyelse. Så skriver Tegnér i dikten Hjälten (1813):

Ser du, kring den starke anden,
växa alltid starka vingar.
Vad rår örnen väl därför?
Duvan plockar korn i sanden,
men han tar sitt rov och svingar
mot den ban, där solen kör. — — —

Evigt kan ej bli det gamla,
ej kan vanans nötta läxa
evigt repas upp igen.
Vad förmultnat är, skall ramla,
och det friska, nya växa
upp utur förstörelsen.

Icke jag har härjat fälten,
ej välvt Södern upp och Norden,
det hör högre makter till.
Skalden, tänkaren och hjälten,
allt det härliga på jorden
verkar blint, som anden vill.

Och när Napoleon lyckades fly från Elba och med sina legioner åter nalkades Paris, firade Tegnér denna tilldragelse med en ståtlig dikt. Att Tegnér såsom skald rent estetiskt beundrade och hyllade Napoleon, hindrade ej, att han för övrigt var en man med liberal läggning och vill ha makten delad mellan härskaren och folket med beskattningsrätt lämnad åt en av folket vald representation.

Då freden i Kiel slöts år 1814, författade Tegnér till åminnelse därav sin dikt Nore, som manade till endräkt och brödrafred. Denna dikt upplästes vid ett sammanträde i Götiska förbundet och väckte där livligt bifall. Geijer säger, att han rördes till tårar av de sköna stroferna. Fosforisterna voro emellertid mindre belåtna. En av deras ivrigaste anhängare, Lorenzo Hammarsköld, angrep med skärpa Tegnérs poetiska språk, klandrade hans användning av bilder och förklarade rent ut, att Tegnér saknade egentlig poetisk begåvning. På en dylik utmaning kunde Tegnér ej bliva svaret skyldig. Han skrev på den gamla Sinclairsvisans populära versmått en dråplig dikt Hammarspik, som lästes upp i »Härberget». Tegnér skämtar här med Hammarskölds svagheter, med hans dåliga översättningar, hans tragedi Prins Gustav »ett verkligt sorgespel, ty det är ömkligt alltigenom», med fosforisternas »karbunkelpoesi», så kallad på grund av deras förkärlek för granna, skimrande ord om rubiner, safirer och andra ädelstenar. Denna skrift trycktes ej men spreds genom otaliga avskrifter och beredde Hammarsköld mycken förtret. Vid denna tid var Tegnér i kampstämning. Han ser i de nyromantiska idéernas utbredande en fara och vill vara med att avvärja den. Till och med i en dikt, där man på grund av ämnet ej skulle vänta någon polemik, drager han i härnad. År 1815 bortrycktes hans broder Elov, vid vilken han var fäst med band av den ömmaste tillgivenhet. I den gravdikt, han författar vid detta tillfälle, ger broderns smak för Leopold honom anledning att tala om motsatserna mellan gustavianska tidsskedets vitterhet och nyromantikens.

Men icke älskade du sångmön sådan,
som dagen visar henne, töckenformad,
en kraftlös skugga utan märg och senor,
det tomma intets väderspända bild,
som spökar kring i månskenet och yves
med abstraktionens träsvärd vid sin sida
och bjällerkåpan ifrån Södern på.

Vid reformationsjubelfesten 1817 fick Tegnér såsom universitetets mest frejdade man uppdraget att hålla minnestalet, och nu begagnar han åter tillfället att uttala sina tankar i de frågor, som sysselsatte den vittra världen, och detta ehuru det här nu närmast gällde en religiös, kyrklig minneshögtid. Av Luthers personlighet betonar han särskilt det ridderliga. »Det låg», säger han, »någonting ridderligt, jag ville nästan säga någonting äventyrligt i hela hans väsende, i hela hans företag, sålunda som det både börjades och fortsattes. På allt vad han gjorde eller sade tryckte han alltid en egen stämpel av nästan ofattlig storhet, av nästan överbrusande kraft.» Det egentliga ämnet för talet blir att utreda i vad förhållande den närvarande tidens anda står till reformationens. Härvid betraktar han först den förgångna tiden, 1700-talet, upplysningstidevarvet, och framhåller dess förtjänster och fel. Till de förra hör strävandet efter klarhet i framställning och form och omhuldandet av vetenskaperna. Skuggsidor voro det slaviska efterbildandet av en viss nations (den franskas) former och framför allt den materialistiska tendens, som var utmärkande för tidevarvet. »Egentligt värde», säger han, »hade intet annat än det så kallade nyttiga, det vill säga, med andra ord, det som dugde att äta eller kläda sig med … I historien beräknades allt, likasom på ett handelskontor, efter vad det inbragte; och en spinnhusinrättning eller en tröskmaskin skattades i sig själv högre än Alexanders äventyrliga tåg till Indien eller Karl den XII:s onyttiga segrar.» — Det var den Kantska filosofien, som visat Tegnér tomheten i denna krassa nyttighetsdyrkan. — Till en motsatt överdrift går 1800-talet och den nyromantiska riktningen. I stället för den föregående tidens skepticism hade inträtt en bestämd dragning mot det mystiska, som Tegnér klandrar. Hade man förut blott haft öga för det nyttiga, så visade man nu förakt för gagnande verksamhet och vardagliga sysselsättningar för att så mycket högre sätta diktarens drömmerier och fria tankelekar. En medelväg måste utfinnas mellan ytterligheterna, och skalden trodde sig kunna skönja en lyckligare framtid, med full frihet för forskningen inom sitt område och religionen inom sitt.

Detta reformationstal, rikt på genialiska tankar, framställda i en bildrik och glänsande stil, väckte stort uppseende och blev föremål för olika omdömen. Skarpa hugg hade han givit nyromantikerna, och dessa svarade med bitter kritik. Den äldre riktningens målsmän voro ej heller alldeles belåtna med den karakteristik Tegnér givit av det för dem så kära upplysningstidevarvet. Detta hindrade emellertid ej, att då följande år, 1818, en plats blev ledig i Svenska Akademien, Tegnér invaldes. Med ett formfulländat och tankerikt tal över sin företrädare, skalden Johan Gabriel Oxenstierna, tog Tegnér sitt inträde i den vittra rund, om vilken han en gång i harmen över misslyckade tävlingsförsök hade skrivit »där ej de nio bo men blott de adertom». I inträdestalet fick han med anledning av Oxenstiernas diktning tillfälle att tala om poetiskt språkbruk och om diktarens och vältalarens rätt att begagna sig av bilder, därmed bemötte han ock den kritik, som från olika håll riktats mot hans poesi och särskilt mot hans jubelfesttal.

Vid sin broder Elovs död 1815 kände sig Tegnér djupt nedstämd, och i sin gravdikt uttalar han hoppet att snart få förenas med den bortgångne:

Det anar mig, att snart jag kommer efter;
ty länge kan man dock ej hålla ut
i detta sorgehus, som kallas livet.
Jag vill ej hoppas mera. Hoppets rosor,
de röda, de bedrägliga, ha vissnat
för mig i förtid, innan hösten kom.
Vad har jag mer att söka här på jorden?

Denna vemodsstämning, som senare med ett nytt anfall av mjältsjuka skulle så tungt lägga sin hand på skalden, gick emellertid ganska snart över. Från de närmast följande åren finnas inga sådana bittra utgjutelser, och 1819 skriver han Sången, en protest mot den sentimentala gråtmilda diktning, som idkades av nyromantiken. Dikten vittnar på samma gång om återvunnen harmoni och jublande hälsa hos dess upphovsman. Det heter där:

Vi klagar skalden då? Hans flamma,
Är hon ej gode gudars lån?
Vi sörjer han, den otacksamma,
Det Eden, han ej drevs ifrån?
— — — — — — — — — — — —

Den värld, som i hans barm låg fången,
se, fram i dagen har hon gått.
En evig längtan är ej sången,
hon är en evig seger blott.
— — — — — — — — — — — —

Den gyllne lyran skall ej klinga
om kval, dem själv jag diktat har,
ty skaldens sorger äro inga
och sångens himmel evigt klar.

Det sista inlägget från Tegnérs sida i striden om nyromantiken förekommer i hans klassiskt sköna Epilog vid magisterpromotionen 1820, där han på samma gång framlägger sitt eget sångprogram, som kan sammanfattas i orden: kraft och klarhet.

I Febi värld, i vetande som dikt,
är allting klart: klart strålar Febi sol,
klar var hans källa, den kastaliska.
Vad du ej klart kan säga, vet du ej;
med tanken ordet föds på mannens läppar:
det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Skalden utgår från sägnen om lagerns gudomliga ursprung och manar de unga att i den lager de vunnit se en symbol av idealen, ett band, som skall förena dem med högre makter. Såsom ljusets ämnessvenner skola de gå ut i livet för att göra sin insats, predika det sannas och skönas evangelium och göra landvinningar i vetenskapens värld. Han varnar dem »att tro allt vad skeppare förtälja om världens gåta äntligt löst av dem», d. v. s. för nyromantikens förmätenhet att tro sig med sin filosofi ha löst alla livets och dödens gåtor. Epilogen mottogs av samtiden med beundran. Kort därefter offentliggjorde Atterbom en dikt »Fridsrop», däri han manar Sveriges diktare att upphöra med kivet och gemensamt arbeta på den svenska sångens tempel:

Rymd för oss alla det har, det härliga Skandien, annat
kräver det, än att i köld varje sig söndrar för sig.

Tegnér befinner sig vid denna tid på höjden av alstringskraft. Poesien är hans livsintresse. Redan 1818 hade han skrivit sin på samma gång enkla och storstilade Karl XII, där han på ett mästerligt sätt, försmående all bildprakt, tecknar den mäktiga konungagestalten med dess storslagenhet och tragik, mannen lika i med- och motgång, som icke kunde vika — »blott falla kunde han». Från tiden 1817—20 stamma ock en hel rad lyriska dikter sådana som den stämningsfulla Stjärnsången, Floden, Språken m. fl.

Samma år som Epilogen utkom, insände Tegnér till Götiska förbundet de första Fritjofsdikterna: Frithiof och Björn, Fritjof kommer till kung Ring, Isfarten och Fritjofs frestelse. Redan länge hade Tegnér umgåtts med tanken att upptaga till utförligare poetisk behandling ett fornnordiskt ämne. Såsom ovan nämnts, hade Ling från Köpenhamn, där han fått uppleva den nationella nyväckelsen och gjort bekantskap med Öhlenschlägers diktning, kommit till Lund och blivit Tegnérs vän. Ling uppmanade honom att besjunga nordiska ämnen såsom ock skedde i Asatiden m. fl. Men den klassiskt skolade och granntyckte skalden kunde ej undgå att stötas av Lings klumpiga, urgötiska dikter med deras enformigt rytande kämpar. Så utkom 1814 Öhlenschlägers Helge, som i romansform behandlade ett fornnordiskt ämne. Tegnér känner sig hågad att försöka någonting i liknande stil ehuru mera moderniserat. Han ville ock visa, att någonting bättre än Lings alster kunde åstadkommas av nordisk fornsaga. En god sak finge ej förstöras av oskickliga händer. Men den nordiska sagolitteraturen är rik, vad skulle han välja? Ett barndomsminne blir bestämmande. Redan hos Branting på Högvalta hade han i Björners Kämpadater läst om Fritjof den djärve. Tegnér har ej avsett att giva en tidstrogen bild av det nordiska vikingalivet med all dess vildhet. Han har avsiktligt moderniserat den gamla sagan. Själv säger han därom: »Den största svårigheten ligger i själva ämnet och den behandling det gör nödvändig. Egentligen talat bör väl all poesi vara modern i den mening, som blommorna äro det om våren, den bör uttrycka det sköna i allmänhet men likväl modellerat på sin tids former, den bör vara växande frukt och icke insyltad.» Och på ett annat ställe: »Hur behandlar man ett ämne poetiskt om icke därigenom, att man därifrån avsöndrar allt, som numera icke talar till något hjärta». I överensstämmelse med denna åsikt har han borttagit de råa och burleska moment, som på en senare tid skulle verka stötande och ej passa till den poetiska behandlingen. Så förtäljer t. ex. den gamla sagan, att då Fritjof överlämnar Angantyrs skatt åt den i templet offrande konungen, gick han fram till Helge och slog med penningpungen ut två tänder på honom, så att han föll ned ur högsätet. Vidare modifierar han sagans Fritjofsgestalt, så att den karaktärsteckning, som i dikten framträder, är skaldens eget verk. Tegnér betonar hos sin Fritjof den försoning, som hans skuld kräver. I den gamla sagan är Fritjofs ställning även gentemot Balder ett uppenbart trots. Då genom hans förvållande elden kommit lös i Balders hage, kastar han, upptänd av trotsig förstörelselusta, eldbränder mellan taksparrarna för att påskynda tillintetgörelsen. Hos Tegnér är förhållandet helt annat. Då elden utbrutit, organiserar Fritjof energiskt släckningsarbetet, och då detta misslyckas, avlägsnar han sig gråtande,

Fritjofs saga blev en nationaldikt, därför att skalden givit sin hjälte de karaktärsdrag, som äro typiska för det svenska nationallynnet sådant detta framträder i sin ädlaste form. Fritjof är stolt, högsinnad, tapper och modig, men det finnes ock hos honom ett ungdomligt trots och självförtroende, som går till övermod.

Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull
han sätter spetsen av sitt goda svärd
på nornans bröst och säger: du skall vika!

Om dessa rader har skalden yttrat, att de innebära »nyckeln till Fritjofs karaktär och egentligen till hela poemet». Ännu ett drag, som framträder, är svårmodet, ett nordiskt lynnesdrag, men ock hämtat ur skaldens egen själ såväl som de övriga, ty Tegnér förenar i sin person det svenska nationallynnets mest framträdande egenskaper.

I Ingeborg har skalden tecknat samtidens ideal av en nordisk ungmö, stark i kärlek och försakelse, hängiven, öm och känslig men ock stolt. Hon vill ej följa Fritjofs maning att med honom fly till Söderns sköna nejder, ty därigenom skulle hon blott skada hans hjältebana

Så skall det ej vara.
Ej skall jag stjäla bort min Fritjofs namn
ur skaldens sånger, icke skall jag släcka
min hjältes ära i dess morgonrodnad.

Minnen från lyckliga ynglingaår, då han vandrade med sin älskade vid Rämsjöns stränder och ristade deras namn i björkarnas stammar och i isens famn, hava i dikten smält samman med erfarenheter från senare tid.

Det var i mars 1820, som de fyra dikterna Fritjof och Björn, Fritjof kommer till kung Ring, Isfarten och Fritjofs frestelse insändes till Götiska förbundet, och kort därefter offentliggjordes de i Iduna. De hälsades med samstämmigt och högt bifall såväl av den akademiska riktningens målsmän som ock av fosforisterna. Att det Götiska förbundets män voro förtjusta var ej underligt. En sådan nordisk diktning hade ej förut sett dagen i Sveriges land. Nu kunde ingen längre hävda, att den nordiska fornåldern ej lämpade sig för poetisk behandling. Det bifallssorl, som ljöd genom hela nationen, berusade ej Tegnér. Fåfänga och självbeundran voro fullkomligt främmande för hans öppna, manliga karaktär. Men han fruktade, att förväntningarna på diktverkets fortsättning skulle ställas för högt. Denna farhåga visade sig emellertid fullständigt ogrundad. Skalden brådskade ej med verkets avslutande. År 1822 insändes ytterligare några romanser, och först i januari 1825 förelåg Fritjofs saga fullbordad. Skalden hade då med vissa avbrott varit sysselsatt med detta ämne i över fem år, och dess olika delar återspegla ock skiftande stämningar ur hans eget liv.

Fritjofs saga befäste Tegnérs skalderykte och vann en för sin tid enastående popularitet. Redan innan verket var fullbordat, översattes några romanser till tyska av den bekanta författarinnan Amalia von Helvig. Hon fäste även Goethes uppmärksamhet på Fritjof, som vann den åldrige skaldefurstens gillande. Detta diktverk har sedan i otaliga översättningar spritts över världen.

Fritjofsdikten var emellertid ej det enda poetiska ämne, som sysselsatte Tegnér under ovannämnda tid 1820—25. Till julen 1820 utkom hans sköna dikt Nattvardsbarnen, några månader innan romansen Försoningen författades. Det råder ett visst samband mellan dessa båda. Baldersprästen och den åldrige lantpastorn uttala liknande tankar om skuldens sonande i människans eget bröst. I samma versmått, som Goethe använt för sin borgerliga idyll »Hermann och Dorothea», den klassiska hexametern, skildrar Tegnér i Nattvardsbarnen konfirmationen i en svensk lantkyrka under pingstens ljusa vårtid. I den gamle prästens mun har han lagt de tankar i religiösa frågor, som vid denna tid sysselsatte honom. Fördragsamhet och kärlek är summan av hans förkunnelse.

Från nyssnämnda period härstammar också kärleksdikten Axel, som Tegnér författade i slutet av år 1821 efter en genomgången sjukdom. Dikten är tillägnad Leopold. De angrepp, som från nyromantiskt håll hade riktats mot den åldrige, blinde gustavianen, hade harmat Tegnér, och han bragte här en hyllning, som djupt rörde den gamles hjärta. Axel är en av Karl XII:s drabanter, och dikten förtäljer hans äventyrliga färd från Bender till Stockholm och hans romantiska kärlekssaga. Själva berättelsen är enkel nog, huvudsaken är skaldens hänförda skildring av kärlekens uppvaknande i två unga människohjärtan. Språket är överflödande rikt på bilder.

De tolv år, som följde efter Tegnérs utnämning till professor (1812), voro utan tvivel det lyckligaste skedet i hans liv, en tid av den rikaste poetiska alstring, I det trevna hemmet vid Klostergatan se vi honom vandra fram och tillbaka i sitt ljusa, rymliga arbetsrum. Då och då stannar han och nedskriver några verser eller matar sina kära kanariefåglar. Solskenet faller över hans ljusa lockar och höga diktarpanna. Nu sätter han sig vid arbetsbordet och fördjupar sig i några digra volymer såsom förberedelse till sin nästa föreläsning. Av studenterna omfattas han med kärlek och beundran. Ofta om aftnarna höras leverop utanför hans fönster. Det är studenterna, som bringa läraren-skalden sin hyllning. På Härberget träffar han dagligen sina vänner och har tillfälle till det otvungnaste tankeutbyte och umgänge. I universitetsstadens sällskapsliv är den frejdade diktaren, bekant för sina geniala infall, högt uppburen. Tegnér var en entusiastisk beundrare av kvinnlig skönhet. Bland hustruns väninnor fanns en fru Eufrosyne Palm, som han skattade högt, och som ej varit utan inflytande på hans utveckling. Ännu mera var detta fallet med friherrinnan Martina von Schwerin, som var bosatt på Sireköpinge gods. Hon var en av sin tids mest bildade kvinnor, väl förtrogen med både svensk och utländsk vitterhet. Av henne kände sig Tegnér förstådd, han fängslades av hennes skönhet och ej mindre av hennes begåvning. Stunder av vederkvickelse och intellektuell njutning under snillrika samtal bereddes honom, då han gästade Sireköpinge, och under en lång tid av sitt liv uppehöll han med denna överlägsna kvinna, som han kallade sin »biktmoder», en förtrolig och spirituell brevväxling.

Denna ljusa tavla hade emellertid även sina skuggor, som allt mera framträdde med åren. Tegnér var en ytterst frispråkig man, och i småstaden Lund, där skvallret florerade, kände han sig ofta utsatt för dess pilar. Man fann honom för litet prästerlig för att vara prästvigd. I ystert skämt kunde han stundom överskrida gränsen för det passande. Och även om man förlät snillet yttranden, som ej skulle tolererats, om de kommit från någon annan, så fick han dock från flera håll uppbära klander. Han kände sig inklämd i små förhållanden, tröttnar ock understundom vid de enformiga examina och tentamina och råkar ej sällan i delo med sina ämbetsbröder. Vid ett tillfälle avsade han sig rektorsämbetet, vilket togs mycket illa upp av en del bland professorerna. Han klagar ock över, »att trakasserier i konsistorium höra till ordningen för dagen».

En annan källa till bekymmer var ekonomien. På denna tid fingo ofta de yngre professorerna tjänstgöra utan avlöning och måste vänta flera år, innan någon avlönad ämbetsbroder pensionerades, varefter de yngre i tur och ordning ryckte upp till lön och stat. För att få något bidrag till sitt uppehälle plägade man då låta prästviga sig och söka något av universitetets prebendepastorat. Tegnér gick också denna väg och blev 1813 kyrkoherde i Stavie och Lackalänga församlingar. Men inkomsterna voro fortfarande små. Förgäves sökte han Fellingsbro mera indräktiga pastorat. Vederbörande ville ej beröva Lundaakademien en kraft sådan som Tegnér; Fellingsbro tillfaller en medicine professor, betecknande nog för den ställning vetenskap och kyrka intogo till varandra under denna tid. Ibland såg det bekymmersamt ut, då familjen tillväxte och inkomsterna ej ville räcka till. Hans hustru står troget vid hans sida och bidrager efter bästa förmåga till hemmets ekonomi med inackorderingar, ofta unga adelsmän från Skåne, vilka studera i Lund och tidvis åtföljdes av sina informatorer. Skalden, som aldrig var njugg med födelsedags- och namnsdagsverser, glömde ej heller sin ungdoms älskade, sin kära maka. Han skriver:

Vägen blir ej mer så ledsam,
ej så tunga dina spår,
när en maka hos dig står,
som sin hälft av livets börda
uppå trogna skuldror tar.

Tegnérs hälsa och lynne lida emellertid av dessa näringsomsorger. Då biskopsstolen i Växjö blev ledig år 1823, arbetade och intrigerade en av hans vänner ivrigt för att han skulle komma på förslag och bli utnämnd; därigenom skulle han ju vinna en mera oberoende ekonomisk ställning. Att en professor inom filosofiska fakulteten blev biskop var en ingalunda ovanlig befordran. Prästvigd var ju Tegnér redan, och han sökte intala sig, att de långa vintrarna skulle giva honom tid övrig till diktning. Många av Tegnérs vänner tvivlade dock på att en biskopsstol vore rätta platsen för den öppenhjärtige frispråkige skalden och fruktade, att hans diktning skulle bliva lidande. I februari 1824 blev emellertid Tegnér utnämnd till biskop över det stift, som hans förfäder i många generationer hade tillhört, och han började nu förbereda sig för sin verksamhet som stiftsherde.

Präst var Tegnér väl förut men icke teolog, och han betraktade det såsom en hederssak att skaffa sig alla de betingelser för ett rätt utövande av sitt nya ämbete, vilka genom studier kunde förvärvas. För religiösa frågor hade han redan förut hyst intresse, såsom han ådagalagt i den sköna dikten Nattvardsbarnen, men för detaljerna av den teologiska forskningen och det kyrkliga lärosystemet stod han ganska främmande, och renlärig i den tidens stränga mening var han icke heller.

Ju närmare det led mot den tid han skulle lämna Lund, dess svårare blev för honom uppbrottet. I denna stad hade han ju levat mer än ett kvarts sekel. Här hade han kämpat sin ungdoms strider. Här hade han haft sin verksamhet såsom lärare för den akademiska ungdomen och känt sig värmd och buren av dess tillgivenhet och beundran. Här hade hans skaldskap slagit ut i full blomning och bragt honom berömmelse såsom den främste diktaren i Sveriges land. Förtrogna vänner hade han haft både i staden och bygden däromkring. Och nu skulle han lämna allt detta för att bosätta sig i en landsortsstad, borta från vännerna, fjärran från europeiska kulturinflytelser. Om Lundagård uttalar han ock långt senare ord, som visa, hur djupt han var fäst vid ungdomsstaden:

Ynglingen svärmade här, och mannen har diktat därunder,
Fritjof blev diktad däri, Gerda^[5] begynt om ej mer.
Lunda — farväl! Ack, hos dig har jag levat närmre Europa,
närmre till solen, farväl! Aldrig förgäter jag dig.

Att Tegnér påtog sig biskopsämbetet var ett missgrepp, som blev ödesdigert. Någon inre kallelse därtill hade han ej, och han fann snart, att hans åsikter i grund och botten ej stämde överens med kyrkans officiella bekännelse. Därtill kommo stridigheter med domkapitlets ledamöter och bekymmer rörande stiftsstyrelsen, som han under första tiden skötte ifrån Lund. Skalden blev ett rov för slitningar, vilka bragte hans själ ur jämvikt. Så inbröt året 1825, som medförde en våldsam kris. Tegnér känner sig sjuk, nedbruten, förstämd. Hans forna sångarglädje har förbytts i djup melankoli. Läkare rådfrågas och förklara, att levern är angripen, men Tegnér känner, att sjukdomen är av övervägande psykisk art; »de dårarne», skriver han, »det är icke levern utan själen, som lider, och för henne finnes intet annat läkemedel än graven». Hans tankar gå till brodern Johannes, som dog sinnessvag vid 39 års ålder. »Gud bevare mitt förstånd!» skriver han, »det går en åder av galenskap genom min släkt. Hos mig har den väl hittills brutit ut i poesi, som är en lindrigare art av vanvett, men vem kan försäkra, att det alltid tar den vägen.»

Gripande har han tolkat sitt hjärtas kval i Mjältsjukan, en av de dystraste dikter i hela vår litteratur:

Jag stod på höjden av min levnads branter,
där vattendragen dela sig och gå
med skummig bölja hän åt skilda kanter;
klart var däruppe, där var skönt att stå.
— — — — — — — — — — — — — — — —
Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt
bet sig den svarte vid mitt hjärta fast;
och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt,
och sol och stjärnor mörknade i hast;
mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt,
var lund blev gul, var blomsterstängel brast.
All livskraft dog i mitt förfrusna sinne,
allt mod och glädje vissnade där inne.
— — — — — — — — — — — — — — — —
Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,
en urna blott med livets aska i.
Förbarma dig du gröna moder Herta
och låt den urnan en gång jordfäst bli;
hon vittrar bort i luften; jordens smärta,
i jorden är hon väl ändå förbi,
och tidens hittebarn, här satt i skolen,
får kanske se sin fader — bortom solen.

Den 10 maj 1826 slog avskedstimmen. Med tungt hjärta lämnade Tegnér ungdomsstaden. Ännu kunde han emellertid ej få slå sig ned på sitt biskopsställe vid Växjö, vilket disponerades av företrädarens änka. Tills vidare tog han sin bostad på en gård Tuvan, vackert belägen en kvarts mil från stiftsstaden. I första brevet från denna plats yttrar han om utsikten från sitt tillfälliga hem: »I fonden tvärs över sjön är domkyrkan och gravarna och evigheten, men mellan dem och mig synes likväl — hospitalet, en betydelsefull utsikt». Ännu är han sålunda ej fri från dystra aningar om det öde, som väntade honom. Att han saknade Lund och Härberget och det förtroliga tankeutbytet i vänners krets var helt naturligt. Igenom hans brev från denna tid går en ton av vemodig resignation. »Jag har hittills funnit min belägenhet dräglig nog, men därför tackar jag väsentligen mitt resignationssystem och den övertygelse, som allt mer och mer stadgar sig hos mig, att mitt liv blommat ut, och att min egentliga glädje ligger bakom mig, var jag också må flytta. Det stora problemet är att kunna vinna något intresse för den återstående nattsidan av min levnad, och detta problem bör kunna lösas lika så väl här som annorstädes.»

I maj månad följande år fick Tegnér äntligen flytta till biskopsgården Östrabo, belägen på en höjd med vacker utsikt över staden och nejden däromkring. Göromålen i konsistoriet handlades i gott samförstånd med domkapitlets ledamöter, men ute i stiftet rådde flerstädes bland prästerskapet ett förfall, som påkallade skarpa åtgärder från biskopens sida. Det kunde förekomma, att präster uppträdde berusade vid ämbetets utövning. Han skriver därom: »Den allmännaste oordning här bland prästerskapet är fylleri. Några av de skarpaste fyllbultarna har jag lyckats att få avsatta, dock efter mångfaldiga omvägar och processer, ty nu för tiden är det lättare att avsätta en kung än en försupen präst.» Många svårigheter hade han i sin biskopliga verksamhet att bekämpa. Odugliga präster och sekteristiska lekmannapredikanter beredde honom bekymmer. Regeringen lämnade honom ej heller tillräckligt stöd i hans uppryckningsarbete. Under sådana förhållanden blev det ej mycket tid och sinnesro till diktning, och denna slitning mellan håg och plikt var ett lidande. I ett brev till biskop Wingård säger han: »När man skall hålla hushåll på tvenne ställen, så vanskötes det på bägge, och jag duger varken för dikten eller verkligheten, uträttar följaktligen ingenting helt i någondera. Jag har nättopp så mycket poesi, som fordras för att ge mig avsmak för ämbetsmannalivet, och jämnt så mycket praktiskt förstånd, som gör mig oduglig till poesien. Därför är jag på ingendera sidan ett helt tal, blott ett bråk mellan bägge. Skall mannen uträtta något i livets praktiska angelägenheter, så måste han vara totus in illis.^[6] Säg mig ej heller, att ämbetet är ett andligt. Det är det mindre än något annat prästerligt kall. Som sakerna nu stå, är biskopen väsentligen kyrkans och skolans polismästare. Den enda andliga sida ett biskopsdöme i Sverige kunde ha vore den teologiskt vetenskapliga; men däri får man icke yttra sin mening, får ej ens ha någon annan än den, som förestavades för 300 år sedan.»

Av ämbetsgöromålen var vad som hörde till vården av skolväsendet honom kärast. Hans skoltal höra till de yppersta alster av vältalighet, ehuru de ej alltid kunde förstås av det ungdomliga auditoriet. Skalden brukade nämligen begagna skolavslutningar och dylika tillfällen för att uttala sina tankar i dagens frågor. Tegnér var besjälad med en innerlig åstundan att fylla sina plikter som biskop. Om somrarna var han nästan ständigt ute på visitationsresor. Mycket uträttade han också till sitt stifts fromma. En Växjöbiskop i vår tid har vitsordat, att han ofta träffat på Tegnérs namn, när något verkligt blivit uträttat, även i avlägsna pastorat. Om ock hans frispråkighet vållade honom åtskilligt obehag i Växjö och gjorde honom till ett föremål för skvaller, så fick han dock även mottaga bevis på, att hans nitälskan för kyrka och skola verkligen blev uppskattad. Vid slutet av prästmötet i Växjö 1836, då han på ett glänsande sätt hävdat sin ställning såsom talare och stiftschef, yttrades till honom: »När skalden Tegnér går till odödligheten, skall ock biskop Tegnér leva i ett tacksamt, välsignat minne».

Många orsaker bidrogo emellertid att göra livet bittert för den känslige skalden, icke minst hans ställning till politiken. I sin ungdom var han en varm frihetsvän, och ännu sedan han blivit professor, kunde det hända, att han nämndes jakobin, men med den parlamentariska liberalismen, sådan den utvecklade sig i Sverige, kunde han icke förlika sig. Han älskade mäktiga personligheter även i politiken. Napoleon hade han trots sitt frisinne aldrig upphört att beundra, och hans sinne för det ridderliga uppreste sig emot de ofta småaktiga, hänsynslösa angreppen på den gamle Karl Johan. Den liberala politiken föreföll honom så platt och jämnstruken. Redan i Fritjofs saga lägger han i Torstens mun sina sympatier för en stark konungamakt:

En skall styra med kraft och vett.
Skum natt har många ögon men dag blott ett.

I sitt svar på Agardhs inträdestal i Svenska Akademien klandrar han samtidens frisinne för dess strävan att utjämna allt och sätta medelmåttan i högsätet. Bland de plikter, som voro honom tyngst, var också att i egenskap av biskop, såsom medlem av prästeståndet övervara riksdagarna. Han dolde ej heller sina åsikter utan uttalade öppet sina tankar om det massvälde han såg inbryta. Skarpast skedde väl detta i den straffsång, som 1839 diktades, Georg Adlersparres skugga till svenska folket. Om den liberala pressen säger han där:

— — — — — — — — — den makt,
som nu missbrukas, sitter ej på tronen.
Hon har ett dagblad till sin kröningsmantel,
och hennes livvakt är i trasor klädd.
Hur dömas skall, från Torneå till Ystad,
om statens värv och styrelsen av landet,
det vet blott hon, och drucken pöbel hurrar
sitt glada bifall till orakelspråken.
— — — — — — — — — — — — —
De svenska färger voro blått och gult,
och kraft och ära klädde sig i dem;
men nu är smuts er nationalfärg, lögnen
er hjältedikt, och smädelsen är lös
sex dar i veckan, vilar knappt den sjunde.
Dess ögon speja i var enskild levnad,
dess öra ligger vid vart nyckelhål. —
I svenske män, är detta eder frihet?

De liberala tidningsmännen blevo icke svaret skyldiga. Redan förut hade Tegnér i Aftonbladets spalter varit utsatt för kvicka, men hänsynslösa angrepp. Nu förklarade Dagligt Allehanda, att ovannämnda dikt var ett av ilska och hämndkänsla förestavat angrepp mot nationen, en nation, som mer än ett kvarts sekel burit skalden på sina händer och besått hans väg med rosor, och Aftonbladet härledde det hela av ålderdomssvaghet och hypokondri. Även själva riksdagsarbetet med dess ändlösa debatter, betänkanden och partistrider fann skalden tungt och uppslitande, och hans indragande i de bittra politiska fejderna har utan tvivel bidragit till framkallande av den ödesdigra sjukdom, som bröt hans krafter och bredde mörker över skaldens förut så ljusa, klara förstånd.

Innan vi gå in härpå, må nämnas något om Tegnérs diktning under Växjötiden fram till 1840. Såsom förut omtalats, hade han hoppats, att under vintrarna få sysselsätta sig med diktning. Detta blev dock blott i ringa mån fallet. Hans vänner påminde honom ej sällan om vad de ock i detta avseende hoppades, men Tegnér svarade, att plikterna mot det ämbete han åtagit sig måste gå främst. Djupt vemod klingar fram ur dessa ord: »Gustav III gav sina skalder kanske en falsk riktning, men därjämte gav han dem en oberoende existens och en ärofull möjlighet att leva för sin konst. Nu ger man oss stjärnor och band och statens högsta och ansvarsfullaste ämbeten. En man av ära vårdslösar ej den tjänst han mottagit, och med poesien får det gå som det kan, hon får åtnöja sig med vad som blir över av tid och förmåga. Sverige är kanske mer än vad man föreställer sig utomlands de stora anlagens land, både för vetenskap och konst, men vi komma sällan till någon mognad; vår genius blir frostbiten liksom vära skördar.»

Det diktverk Gerda, som Tegnér påbörjat i Lund med poemet Jätten Finn, blev sålunda ej fullbordat. Hans diktning blev övervägande tillfällighetsdikt, men rikare, mångsidigare, praktfullare har den oratoriska poesien aldrig framträtt på svenskt språk. En dansk litteraturforskare, E. Brandes, som framhåller utvecklingen av en blomstrande, festlig vältalighet såsom typiskt svensk, säger om Tegnér såsom festdiktare: »Han hade få av den svenska vältalighetens brister; men allt vad denna skola frambragt av kraft och klang, av språkets malmljud och dess harpotoner, av föredragets klarhet och bildrikedom, av makt att uttrycka känslor och att oemotståndligt rycka med sig en hel församling, allt detta avsatte sin finaste bouquet^[7] i hans festtal och festdikter.»

År 1829 kom Tegnér såsom tillförordnad prokansler till Lund för att övervara magisterpromotionen. Han hade själv en son i den unga skara, som skulle lagerkransas. Bland hedersgästerna vid denna fest var ock den danske skalden Adam Oehlenschläger eller Öhlenschläger, och till honom räckte Tegnér lagerkransen med orden:

Söndringens tid är förbi, och hon borde ej funnits i andens fria, odödliga värld.

Det blev början till den sedermera av studentvärlden med entusiasm omfattade skandinavistiska rörelsen, som avsåg att åvägabringa ett närmande mellan de nordiska folken. Tegnérs dikt Vid Magisterpromotionen 1829 skiljer sig väsentligt från den strålande programdikt han nio år tidigare hade författat till 1820 års lagerfest. De gångna åren hade plöjt djupa fåror i hans panna och stämt hans lyra i moll. Huru vemodigt klinga ej hans ord, då han talar om sin ungdoms drömsyner, som föga motsvarats av verkligheten:

— — — jag har sett dem, jag ock, i min ungdom,
Ack! men för litet av dem blev verkligt. Förtrollande öar
skimrade även för mig: min blick var på ledande stjärnor,
handen på rodret alltjämt, och jag bredde vart segel i vinden.
Men när jag nalkades bäst, då veko öarna undan,
vika mig undan ännu allt längre och längre i väster,
stanna ej, innan de nått nedgående solen, och där först
ankrar den simmande arkipelag, — han ankrar i graven.

Sin höjdpunkt nådde den Tegnérska vältalighetsdikten med hans berömda sång Vid svenska akademiens femtiåra minneshögtid 1836. Detta var ett ämne, som för honom var dyrbart. Snillekonungen Gustav III hade han alltid skattat högt. Skaldens barndom föll, såsom han säger, i hans, i tredje Gustavs solskensstunder, och gustavianska skalderna stodo hans hjärta nära; i mångt och mycket var hans eget diktarkynne besläktat med deras. Så har han ock i denna dikt åt dem rest en minnesvård varaktigare än marmor. Främst tjusarkonungen själv med en trollstav till spira. Så vetenskapens hjältar med Linné i spetsen och därefter skalderna. Med ett mästerskap, som söker sin like, förstår han att i få ord framtrolla en karakteristiskt slående och sann bild av var och en ibland dem. Skönast bland dessa enastående diktarporträtt är måhända Bellmans,

den störste sångarns bild, som Norden har.
Det finns ej tid, som dessa toner söver,
det finns ej land, som deras like har. — — —

Blygsamt träder han själv i bakgrunden och ger sångarpriset åt den sorglösa livsglädjens främste representant.

Denna dikt mottogs med den varmaste beundran. Akademiens sekreterare von Beskow skriver därom: »Det var en seger- och triumfdag. En sådan hänförelse har intet poem i Sverige väckt vid uppläsningen, icke ens Svea... Mellan varje strof hördes en susning av beundran genom salen... man yvdes över namnet svensk, då man på en gång hade sådana minnen, sådan poesi, sådant språk och sådan deklamation att beundra.» Det var Wallin, som med sin rika malmstämma uppläste dikten.

Märkliga tillfällighetsdikter äro ock de, varmed han hälsade sin vän C. A. Agardh och några år senare (1840) Atterbom vid deras inträde i Svenska Akademien. Den förra är ovan berörd i sammanhang med skaldens ställning till liberalismen. Den senare ger i högstämda och värdiga ordalag bekräftelse på den försoning, som ägt rum mellan de båda riktningar inom vitterheten, den nyromantiska och den akademiska, som så länge legat i fejd med varandra:

Med åren komma frid och sans ändå,
och allt som skiljemuren börjat ramla,
den nya skolan flyttar i den gamla.

Under 1830-talet skrev skalden dikter även av annan art. Tegnér hade behov av kvinnligt umgänge. Under sin Lundatid hade han tillbragt mången angenäm stund å Sireköpinge under snillrika samtal med dess härskarinna, den vittra friherrinnan Martina von Schwerin. I Stockholm hade han gjort bekantskap med en begåvad, högsinnad Göteborgsdam, fru Hilda Wijk, som länge blev hans förtrogna korrespondent. I Växjö fängslades den lättrörde skalden av en ung skönhet Emili Selldén, född Ulfsax. Hon kände sig smickrad av den frejdade mannens uppmärksamhet, men efter någon tid märkte han, att hon låtit sig ledas av koketteri och fåfänga, och att han slösat sina känslor på en person, som aldrig fullt förstått honom. Hans vänskapsförhållande till denna kvinna inspirerade ett flertal sköna dikter sådana som Ögonen, På Tofta, Den enda och framför allt det ypperliga skaldestycket Den döde, som hör till det innerligaste och skönaste i Tegnérs hela diktning. I denna dikt, som egendomligt nog ibland fått sin plats bland griftkväden, tecknar skalden i följande ord sin egen bild:

— — — Jag kände honom väl,
jag läste länge i hans öppna själ,
en rörlig själ, som gjorde själv sin plåga,
och slutligt nedbrann i sin egen låga.
Ombytlig, lättrörd, barnslig, misstänksam
han svärmade igenom livet fram.
Hans barndom såg jag ej, men mannens hjärta
förtärdes lika utav fröjd och smärta:
nu glad som gudar i Olympens sal,
nu dyster, mörk som de fördömdas kval,
en evig yngling med en evig trånad,
en from, en öppen och likväl en grånad.
— — — — — — — — — — — —

Nu något om skaldens hemliv och hans senaste, av sjukdom nedtyngda levnadsår. Vi ha förut nämnt, hurusom en av flera orsaker framkallad tungsinthet förmörkade Tegnérs liv efter skilsmässan från ungdomsstaden. Även på Östrabo gavs det emellertid glada och lyckliga dagar, då munter ungdom, två söner och två döttrar, livade upp gemaken med glada röster och ljusa leenden, då skalden vandrar av och an i sitt präktiga, med konstverk smyckade arbetsrum, smågnolar och diktar, under det hans hustru i det intill liggande biblioteket vakar över, att han ej må bliva störd. Biskopshuset var ett synnerligen gästfritt hem. Tegnér försummade ej sina representationsplikter. Långvariga besök gjordes ock ej blott av släktingar utan även av andra vänner till familjen. Troget stod skaldens maka vid hans sida såsom hans stöd och hjälp. Sonsonen Elov Tegnér säger om henne: »Hela hennes liv på Östrabo var — därom fanns icke mera än en mening bland hennes samtida omgivning — i ovanlig grad ägnat åt ett samvetsgrant fyllande av plikter, som med åren blevo allt mera ansvarsfulla. I hennes hem hade glädjen och sorgen växlat och på samma gång pliktuppfyllelsens art. Även när dagarna där blevo som mörkast, gjorde hon sin plikt i oförtröttad kärlek. Här i hemmet på Östrabo hade hennes kraftiga, gammalsvenskt redbara personlighet, full av hjärtats välvilja och godhet, kommit till sin fulla utveckling och fått sitt fulla erkännande.» Skalden har ock själv mer än en gång uttalat sin erkänsla och tacksamhet till sin ädla följeslagerska. Så skriver han 1829 den 4 augusti, årsdagen av deras förlovning: »Jag tackar dig i mitt sinne för all den kärlek och överseende med mina brister, som du i 27 år bevisat mig. Gud löne dig därför och låte oss bägge, men ej skilda från varandra som nu, ofta få fira den dagen.» Att bispringa människor, som voro i trångmål, var för Tegnér och hans hustru en glädje. Vad de i denna riktning uträttade, då en fruktansvärd eldsvåda härjat Växjö, bevarades länge i tacksam hågkomst.

Fram på 1830-talet hopa sig åter molnen. Sjukdomen, mjältsjukan, som redan 1825 lagt sin tunga hand på skalden, återvänder. På läkares inrådan försökte han 1833 en brunnskur i Karlsbad men utan resultat. Resan verkade emellertid för tillfället uppfriskande. Fritjofsskalden var känd och beundrad i Tyskland och fick nu mottaga många bevis på sympati från framstående personligheter, dem han förut blott känt till namnet. Han gladde sig att något närmare lära känna detta land, om vilket han ej hyst så höga tankar, och liknar nu Tyskland rent av vid »Europas lärostol». Länge efter hemkomsten dröjer det emellertid ej, förr än »Saulsanden», såsom han säger, åter regerar honom. Till en vän skriver han om sin sjukdom: »Den medför en nedslagenhet, en förstämning men därjämte en retlighet, som gör patienten odräglig för både sig och andra. När denne Saulsande kommer över mig, känner jag ofta en obeskrivlig bitterhet, som ingenting tål, ingenting skonar, varken i himmelen eller på jorden. Den ger sig hos mig vanligtvis luft genom människofientliga reflexioner, sarkasmer och infall, som knappt äro sagda eller nedskrivna, innan jag ångrar dem, men då är det för sent. Även i mina bättre och friska dagar sade jag väl ofta epigrammer, men detta skedde par gaieté du coeur^[8]; de ansågos merendels så oförargliga, som de voro menta; nu däremot äro de fixerad, stelnad galla och ofta sårande. En sådan bitterhet är ingalunda naturlig för mitt lynne, som snarare är för fromt än för skarpt; den är ett sjukdomssymtom, som därför plågar mig dubbelt.»

Till sjukdomen kommo ock familjesorger. Nyårsdagen 1835 förlorade hans yngsta dotter Disa efter ett blott fyraårigt, lyckligt äktenskap sin make löjtnant Kuhlberg, en ädelsinnad och dugande man, och under de närmast följande åren bortrycktes flera andra nära anhöriga, däribland Olof Myhrman, hans svåger, ungdomsvän och forne rumskamrat. Vidare tär honom besvikelsen över att diktarplaner måste skjutas undan, att han åt poesien, som dock var hans livselement, blott kunde ägna föga av tid och krafter. Och så de politiska stridigheterna, i vilka han mot sin vilja drogs in. De nya rörelserna i tiden synas honom olycksbådande. Ej underligt, att skaldens själ förlorade sin jämvikt. De många oöverlagda, bittra ord, som undslippa skaldens läppar och som förebåda hans sinnessjukdom, göra, att man fruktar hans sällskap. Han sluter sig inom sig själv och blir allt dystrare.

Så kommer katastrofen. Riksdagen 1840 var för skalden bittrare än någon av de föregående. Hans uttalanden om politiska förhållanden bliva allt mera gallsprängda; han förmår ej längre bära den oerhörda börda av hopplöshet och människoförakt, som trycker honom. Redan under vistelsen vid riksdagen hade otvetydiga tecken visat sig till vad som komma skulle, och då han i juli månad återkom till Växjö, bröt sinnessjukdomen ut. Tegnér fördes först till Stockholm för att vårdas. Då Svenska Akademiens sekreterare v. Beskow här besökte honom, satt han upptagen, såsom han själv sade, med att undersöka guldhalten hos de svenska skalderna. Även i det tillstånd, vari han nu befann sig, kretsade sålunda hans tankar omkring det ämne, som alltid varit honom kärast, diktningen. På hösten samma år fördes han till ett hospital i Slesvig. Under vistelsen på hospitalet levde han fortfarande i diktens värld och förmådde till och med författa åtskilliga skaldestycken. På våren följande år återvände han hem, ehuru ej riktigt återställd. Han fullbordade nu sin sista stora dikt Kronbruden, som påbörjats i Slesvig. Här skildras ett bondbröllop i Skatelövstrakten, och skalden bringar i denna dikt sin hyllning åt minnet av Kellgren, som ofta besökt denna nejd och vilkens betydelse såsom ljusets härold betonas. Tegnér önskar, att en ny skald måtte komma, som kan taga upp den fallnes mantel och taga upp striden, ett »ledungståg mot det ytliga, skeva och platta».

Med den gripande dikten Avsked till min lyra, som likaledes börjats i Slesvig, säger han farväl till poesien, ser tillbaka på sitt liv och sin diktning och uttalar de djupa sanningsorden »egentligen levde jag blott, då jag kvad»:

Farväl, min lyra! Ja, nu är det slut.
Lägg dig och sov, nu ha vi sjungit ut.
För dina toner mina sorger veko,
som Sauls fordom, och av dem ljöd eko
i månget gott och bättre bröst än mitt.
Men tystna nu! Varann vi äro kvitt.

— — — — — — — — — —

Farväl, du dikt, du själ utav min själ,
farväl, du himlaburna, långt farväl!
Jag måste hän, jag får ej längre stanna;
du var mig allt, det goda som det sanna.
Jag haft dig kär för allt och över allt,
och uti himlen än jag skymtar din gestalt. — — —

Ännu några år varda skalden beskärda. Han är visserligen från år 1842 återställd från sin sjukdom och återtager sina ämbetsgöromål, men han tynar synbarligen av. I juni 1845 hördes för sista gången hans stämma från Växjö talarestol. Han klagar, att krafterna ej räcka till för ämbetsutövningen. Efter återkomsten från ett besök i Skåne i september 1846 drabbades han av ett slaganfall och anade nu, att slutet var nära. Flera gånger under sina sista stunder upprepade han de sköna orden ur psalmen: »Jag lyfter mina händer upp till Guds berg och hus». Den 2 november 1846 kom döden, befriaren och löste hans andes bojor.

Esaias Tegnér har i sin diktning åt sig rest den oförgängligaste minnesvård. Ej blott såsom skald, utan även såsom talare var han en mästare, ursprunglig, livfull, tankediger, och då hans brev på 1870-talet offentliggjordes, uppenbarades en ny sida av hans författarskap. I dem framträdde, såsom K. Warburg säger, »hans personlighet i sin fulla egendomlighet, i hela sin äkthet och ursprunglighet och tillika med en kvickhet, som icke överträffats av någon svensk». Tegnérs skaldskap bär prägeln av hans egen personlighet, av hans ridderlighet, hans lågande kärlek till det rätta, det sköna och sanna. En praktfull dräkt älskade han att giva åt sina diktalster, men han kunde ock såsom i Karl XII-dikten med språkets enklaste ord nå en gripande helhetsverkan. Ett sympatiskt drag är särskilt hans fullkomliga frihet från skaldefåfänga. »Man behöver ju endast», skriver han, »besinna, vad poesien egentligen vill åstadkomma, och vad den även åstadkommit hos de rätte skalderna för att på en gång känna sin egen ringhet.» Framför allt älskar Tegnér klarhet i dikt, ärlighet i liv. Han kunde och ville aldrig förställa sig, han tvekade ej att uttala sina tankar, även då han möttes av oförstående och bitterhet.

Geijer framhåller i sitt minnestal över den bortgångne, att Tegnér var en motsatsernas man. »Ingen har närmare kunnat känna Tegnér», säger han, »utan att hos honom förmärka dessa skiftningar av ljus och mörker, som kommo och gingo över honom utan all märkbar yttre orsak, emedan orsaken låg inom honom själv … Han var en djup natur … ehuru han höljde djupet av sitt innersta med att däröver kasta en hel vår av blommor.»

Såsom skald står Esaias Tegnér, ljusets och klarhetens förkämpe, oöverträffad i vår litteratur. Rik är den skatt han skänkt åt sitt folk. Han har tolkat det, som djupast rört sig i nationens bröst, och därför skall Sveas och Fritjofs sångare för visso alltjämt räknas till de största söner, som den svenska jorden fostrat.

---

Litteratur.

H. Schück och K. Warburg. Illustrerad svensk litteraturhistoria, del III. 1913.

Nils Erdmann. Esaias Tegnér. En porträttstudie. 1896.

Elof Tegnér. Från farfarsfars och farfars tid. 1900.

O. Sylvan. Valda brev av Esaias Tegnér 1912.

E. Wrangel. Den blåögda. 1908.

———. Martina von Schwerin. 1912.

———. Tegnérska släktminnen. 1913.

---

---

1. Sånggudinnornas berg.
2. De nio sånggudinnorna.
3. Se härom närmare min skrift om E. G. Geijer.
4. Nils Erdmann, Esaias Tegnér, sid. 45.
5. Ett diktverk, som påbörjades i Lund, blev aldrig fullbordat. Inledningsdikten utgöres av den bekanta Jätten Finn, som behandlar en sägen om Lunds domkyrkas byggande.
6. Helt gå upp i dem.
7. = doft.
8. Av hjärtats glädje.