Ett besök i Riddarholmskyrkan

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Från riksdagen 1847—48
Eldbränder och gnistor
av Henrik Bernhard Palmær
Red. Arvid Ahnfelt

Ett besök i Riddarholmskyrkan
Tankar och infall  →


[ 234 ]


Ett besök i Riddarholmskyrkan[1].


På ditvägen sökte jag komma i en passande, högtidlig sinnesstämning. Till den ändan upprepade jag i tankarna Lehnbergs bekanta fras: “Jag öppnar portarna till ett majestätiskt tempel etc.“ Men den hade ej åsyftad verkan. Då tog jag mitt parti, som en resolverad man, och inträdde ändå — utan högtidlig sinnesstämning, ja utan sinnesstämning alls.

Eörsta ögonkastet öfvertygade mig om, att kyrkan, hvad arkitekturen angår, ej kan mäta sig med våra domkyrkor, allra minst med den i Upsala. Den må till och med anse för en heder, om den får kalla Warnhems kyrka för bror eller kusin.

Men också är det ej bygnaden, utan dess innehåll, som här skall väcka och underhålla uppmärksamheten.

Först ett dussin rustningar af stål, blanka och präktiga. Rustningarnas tid är nu förbi och med detsamma det egentliga adelsväldets. Det våller krutet, som lär vara en ofrälse uppfinning. Den af krutet framslungade kulan har [ 235 ]lika liten respekt för en ädlings harnesk som för en bondes vadmalströja.

Derpå en gräslig mängd af herrar serafimerriddares vapensköldar. Hvilken mensklig uppfinning skall, liksom krutet afskar vapenrustningarnas närvaro, omsider afskära riddarordnarnas? Svar: uppfinningen äf förnuftet; men denna torde väl ännu dröja ett sekel eller två — åtminstone sker den icke i konung Oskars tid.

Derpå en oräknelig skara af fanor, krigets troféer, med hvilka “Sveriges ära“ lär vara oupplösligt förknippad enligt allmänna meningen, dock icke efter min. Sveriges ära består, så vidt jag kan döma derom, icke i dess tur i krig, eller tur i slagsmål, ty bägge benämningarna gå på ett ut — utan deruti att dess folk kunnat kufva en hård och styfmoderlig natur, samt under de mest missgynnande omständigheter lemnat vigtiga bidrag till den allmänna verldskulturen. Hvad fredens troféer skulle bättre vederqvicka mitt öga än krigets! Den första plogen, som sattes i svensk jord, den första spinnrocken, som blifvit nyttjad af svensk qvinna, Linnés första herbarium, Berzelii retort, se der troféer, som duga.

Slutligen finnes här en myckenhet kungliga lik, bland andra Karl XIV Johans. Jag kastade en blick på hans sammetsklädda kista och tänkte: hvad Gud sätter för värde på verldslig makt, ser man bäst på beskaffenheten af dem, åt hvilka han ger den.

Men — frågar du — hvar är “the poet’s corner“, hvar äro snillenas grafvar?

I Westminster-Abbey finnas sådana — svarar jag — men icke i Riddarholmskyrkan. England har helgat sitt panteon åt minnet af allt hvad nationen anser för stort. Sverige har helgat sitt endast åt minnet af våld och blodsutgjutelse.




  1. Ur Friskytten 1851. Genom välvilligt meddelande af tidningens utgifvare, herr Rudolf Wall, hafva vi blifvit i tillfälle att upptaga äfven ett och annat af Palmærs hand, som der icke är försedt med signatur. För öfrigt böra vi nämna att åtskilliga småbitar af Palmær äro, i det närmaste oförändrade, tryckta både i Ostgöta korrespondenten, Friskytten och Östgöta gazetten, hvilket vi ansett onödigt att angifva vid hvarje särskildt stycke. Urklippta Palmærska tidningsartiklar med skrifna rättelser af hans egen hand hafva vi ock anlitat. Utg.