Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen III. Förmögenhetsbrotten. Första delen./II) Rättsutveckling från och med 1734 års lag
|
II) Rättsutveckling från och med 1734 års lag.
Förarbetena till 1734 års Lag fasthålla i det hela det gamla tjuvnadsrekvisitet, utan nämnvärda koncessionier åt den romerskrättsliga uppfattningen. Gränsen mot åverkan är oförändrad. Visserligen förekommer i alla Fsl. bland tjuvnadsobjekterna "ollon och nötter", men i alla Fsl. Tj. B. säges uttryckligen, att det är fråga om tillgrepp ur trädgård (t. ex. ännu Fsl. Tj. B. 1723, 4: 2 "eller i örtegård, ållon eller nötter"), och i de sista Fsl., vilkas formulering icke är lika otvetydig, är meningen helt säkert densamma (jfr. ned.). Furtum possessionis förklarades i Fsl. B. B. 1692, 15: 4, antagligen under inflytande av en romerskrättslig åskådning, för stöld eller rån, men redan Fsl. B. B. 1694, 14: 4, övergav denna ståndpunkt och uppställde fallet såsom ett del. sui gen.; sistnämnda uppfattning kvarstår sedan: Fsl. B. B. 1713, 1723 och 1728, 14: 4; 1731, 9: 4. Furtum usus fasthölls ända från början såsom ett del. sui gen. (Fsl. Tj. B. 1696, 4: 5 etc.); ävenså hittegodsdeliktet (ib. 8: 6), därvid emellertid den ovannämnda bestämmelsen (K. Pl. 6/12 1697) om skeppsstöld infördes fr. o. m. Fsl. Tj. B. 1706 3: 5). Förskingring uppfattades i de första förslagen såsom tjuvnad: så ännu i Fsl. Tj. B. 1723, 8: 5, ehuru en motsatt princip redan omfattats av Fsl. H. B. 1718, 10: 10; denna fråga, slutade dock med att sistnämnda ståndpunkt i huvudsak segrade i de sista förslagen (jfr. ned.). Bodräkt undantogs redan i Fsl. Tj. B. 1696, 2: 4, och omfattade lönligt undandragande av makar inbördes samt av barn från föräldrar; i Fsl. M. B. 1731 (41) utvidgas brottssubjektet till bolagsmän. Inbrottet uppställdes från och med Fsl. Fj. B. 1706 (1: 4) såsom ett del. sui gen. (jfr. likväl förut Fsl. Högm. Eds. B. 1696, 27: 7; 31: 9); men inbrottsstölden var ingen kvalifikation (lika litet som i 1734 års M. B.), utan måste behandlas genom kumulation av straffet för inbrottet och straffet för tillgreppet.
I avseende på deliktets struktur anslöto sig de första förslagen ganska nära till då gällande rätt. Snatteri nämndes icke i Fsl. Tj. B. 1696, men sedan K. Res. 30/5 1698 mellankommit, avskildes det i alla följande förslag från stöld. Gränsen sattes först, såsom i nämnda K. Res., till 8 d. smt.; från och med Fsl. Tj. B. 1717 höjdes den till 10 d. smt.; i motsats till då gällande rätt skulle icke andra, utan först tredje resan snatteri övergå till stöld. Stölden indelas i de första Fsl., lika med då gällande Str. O. 1653, i två grader efter en värdegräns av sextio (från och med Fsl. Tj. B. 1717: ett hundra) d. smt.; den högre graden var belagd med ovillkorligt dödsstraff, och detsamma gällde om tredje resans stöld oansett värdet. Men från och med Fsl. M. B. 1729 mildras bestämmelserna så, att denna värdegräns fick betydelse först vid tredje resan: endast stöld, som på en gång utgjorde tredje resan och i värde gick över 100 d. smt., belades med dödsstraff. Av kvalifikationer innehålls flertalet av dem, som sedan upptogos i Lagen (ävensom nägra därutöver) redan i Fsl. Tj. B. 1706, vilket förövrigt utmärkte sig för stränghet. Denna mildrades emellertid småningom och sådana kvalifikationsbestämmelserna fixerades i Fsl. M. B. 1729, överensstämde de i det närmaste med 1734 års Lag.
Rånet straffas i förslagen genomgående strängare än tjuvnad. Så redan Fsl. Högm. Eds. B. 1696, 30: 2 (är rånett mindre, bööte dubbelt emoth det som om stöldh förordnatt är). I de senare förslagen är straffet alltid livsstraff: Fsl. Eds. B. 1713, 5: 10; 6: 1 etc.; Fsl. Eds. B. 1723, 4: 10; Fsl. M. B. 1729, 20: 9; Fsl. M. B. 1731, 20: 9.
Missgärningsbalken 1734 överensstämmer i allt väsentligt med det sista förslaget. Tjuvnadens objekt är kulturprodukt, i motsats till åverkan å naturprodukter (jfr. B. B. K. 10 etc.). "Ollon och nötter", som nämnas i M. B. 40: 5 bland tjuvnadsobjekterna, åsyftas här troligen blott såvida de förekomma i trädgårdar etc.; detta framgår dels av stadgandets historiska tillkomst (jfr. ov.), dels av det i M. B. gjorda tillägget: "är thet mindre; tå bötes, som om snatteri sägs" (av annan mening Flintberg h. l. och överhuvud den senare uppfattningen i praxis, jfr. Tablå s. 209). I motsatta riktningen inneburos undantag (ͻ: tillgrepp av kulturprodukter, som behandlades såsom åverkan) i M. B. 43:5 jfr, B. B. 9: 6 (insläppande av fä i åker eller äng); B. B. 8: 1 (tillgrepp från grannens åker eller ängsteg i visst fall, men jfr. K. B. 17/1 1766, Flintberg V, 565): tvivelsutan betraktades även tillgrepp av planterade prydnadsträd o. d. icke såsom tjuvnad, utan såsom åverkan (jfr. K. F. 1/8 1805, 64 m. 1) o. s. v. Tillgrepp av bi å annans egor behandlades såsom hittegodsdelikt (M. B. 48: 4). Furtum possessionis utgjorde icke stöld (B. B. 9: 4); icke heller furtum usus (M. B. 43: 3 jfr. B. B. 28: 9; H. B. 10: 3; 12: 4; 13: 3): fordran på äganderättskränkning ingick sålunda i rekvisitet. Jakt i djurgårdar betraktades emellertid fortfarande som tjuvnad (Flintberg V, 571). Förskingring skildes i de flesta fall från tjuvnad (Ä. B. 9: 7; H. B. 10: 7; 11: 4; 12: 4, 12 etc.), vilket senare brott förutsatte besittningskränkning; undantag voro, jämlikt M. B. 42, hustjuvnad (jfr. Ä. B. 9: 7 i. f.); tillgrepp av skeppare, forman eller deras folk; av gästgivare eller krögare och deras hjon (B. B. 28: 12); i viss mån även svikligt fråntagande från barn eller avvita; "depositum clausum" (H. B. 12: 3 i.. f.); "depositum miserabile" (H. B. 12: 10). I fråga om objekter utom besittnnig gällde bestämmelserna om hittegods (M. B. 48, vilka visserligen inneburo strängare straff för olovligt tillägnande av hittegods än för snatteri, Flintberg V. 667); men det förstnämnda fallet, tillgrepp av "thet skiep, eller gods, som utan fok til lands kommit" (ib. 42: 5) icke blott behölls såsom tjuvnad, utan kvalificerades. Bodräkt avskildes i M. B. 51 och ställdes under arbiträr bestraffning (om rekvisitet jfr. ov.); bodräkt synes hava antagits, även där tillgreppet förövats genom inbrott, K. B. 1795 17/7 (Norell 122). Inbrott' uppställdes såsom del. sui gen. ("hvar som bryter sig in i något rum, eller hus, til at stiäla, ändoch han alsintet finner eller tager", M. B. 40: 6) och försågs med särskild iterationsverkan. [Inbrottsstöld åter behandlades med kumulation: "hafver han ock tå något stulit; plichte therföre särskilt, som förr sagdt är", ib.]. Tjuvgömmeri straffades som tjuvnad ("then som vetandes giömdt eller nött med tiufven . . . eller viste vara stulit, och halp thet at dölja", ib. 49: 1); likaså negativ delaktighet ("then som haft förut kunskap, at tiufnaden ske skulle, och thet ej uppenbaradt", ib. 41: 3). – Beträffande handlingen, uppställer M. B. 20: 9 fullt våld såsom kännetecken på rånet, utan att det dock är fullt klart, huruvida härmed gränslinjen mot tjuvnad skall vara angiven (jfr. Schmidt J. A. 23, 37; 46).
Om snatteri gällde bestämmelsen i M. B. 47: 1 "tager eller snattar någor tijo dalers värde, eller mindre, thet må ej stöld heta; utan gifve han thet åter, och böte hälften af värdet . . . Giör han thet andra gången, gälde åter, och böte fulla värdet. Sker thet tridie gången; stånde tiufsrätt". Gränsen var i några fall annorlunda bestämd, t. ex. full mansbörda eller lass (40: 5). Om kvalifikationsfallen (jfr. ned.) gällde i allmänhet, att även tillgrepp av ett värde inom snatterigränsen bedömdes såsom stöld: detta inskärptes genom K. B. 17/1 1741; K. B. 1/5 1745 etc. Undantag gjorde hustjuvnad: om den senare kriminaliserade inbrottsstölden jfr. ned.
Om den enkla stöldens iterationsgrader innehöll M. B. 40 följande bestämmelser. § 1: "Hvar som första gången stiäl gods, eller penningar, öfver tijo daler; böte tre gånger så mycket, som thet stulne värdt är" . . . § 3: "Varder tiuf för stöld andra gången lagförd; böte fyradubbelt tiufnadens värde . . . Kommer han tridie gången åter, och stiger tiufnaden til hundrade daler; varde hängd, ehvad thet är man, eller qvinna . . . Stiäl han fierde gången; varde hängd".
Bland kvalifikatioinerna förekommer den strängaste i M. B. 42: 2 "Stiäl man litet eller mycket, tå vådeld, vatunöd, skiepsbrott, våldsverkan, eller fiende åkommer och tränger, eller ock något undan sådan fahra och nöd bärgadt är; varde hängd". Än vidare ib. 46: 1 "Stiäl man något i Kyrkio, ehvad thet Kyrkian tillhörer, eller är af andra ther i förvar satt, och är thet hundrade daler eller mera värdt; varde hängd". I tveböte (vid första resan = sex gånger det stulnas värde) lågo flera fall: ib. 42: 1 "Stiäl, snattar, eller upsåteliga förfar, eller undandöljser tienstehion, eller annar betient, något af thes husbondas egendom"; 43: 1 "Stiäl man å åker, eller äng, säd skuren, eller oskuren, hö eller halm stackad, eller ostackad, eller annars mans häst eller boskap, som går i bet ute å marken, inom, eller utom hägnad"; ib. § 2 "Samma lag vare, ther någor stiäl bistock, eller fisk utur annars mans dammar, sumpar, nät, miärdar, katsor, eller andra fisketyg; foglar och diur ur jagtredskap, eller sielfva redskapen, och annat thylikt"; 46: 2 ["Stiäl man något i Kyrkio ehvad thet Kyrkian tillhörer, eller är af andra ther i förvar satt] mindre än hundrade dalers värde"; ib. § 3 "Hvar som stiäl något af annan under Gudstiensten, antingen inne i Kyrkian, och annorstädes, ther uppenbar Gudstienst hålles, eller stiäl ute å Kyrkiovall, häst, eller hvad thet är"; ib. § 4 "Samma lag vare om then, som stiäl i något likhus, eller gräfver up död kropp, och tager svwpning, kista eller klädnad, eller stiäl i fattigstufvu, eller i Kyrkians vapnhus, eller ur fattigbösso, som utom Kyrkio är". Slutligen förekommo några fall, där första resans straff bestod i böter till tjuvgodsets fyradubbla värde (= det vanliga straffet för andra resans tjuvnad): 42: 3 "Stiäl skieppare, forman, eller theras folk, thet them gifvet är at föra eller förvara; gälde thet åter, och böte fyradubbelt tiufnadens värde. I thy fall vare samma lag, ther gästgifvare, eller krögare, från gästen stiäl. § 4. Tager någor svikeliga af barn, som yngre är, än tolf åhr, eller af then, som afvita är, kläder, smide, eller annat, hvad helst the å sig bära; eller stiäl någor i badstufvu; eller af then, i svår siukdom ligger; eller af någon död menniskia; eller af sofvande å marken; eller ther almän farsot i hus är: vare ock lag samma. § 5. Stiäl någor af thet skiep, eller gods, som är strandadt, eller utan folk til lands kommit; straffas som nu sagdt är".
Rörande allmänstraffrättsliga frågor, som inom tjuvnadsinstitutet fingo en särskild lösning, innehåller M. B., utom de nämnda iteratioinsreglerna, i K. 41 bestämmelser om subjektspluralitet. Om två eller flere "sälla sig samman", skulle var och en straffas "efter hela tjuvnadens värde" (41: 1). En bestämmelse om kvalificerad anstiftan, (dels missbruk av auktoritet, dels, överhuvud, anstiftan av "övermaga"), vida strängare än gärningsmannaansvar, innehålles i 41: 2. Varje annan "egentlig delaktighet" ("nu hafver någor eljest hulpit tiufven med råd, eller dåd") skulle, enligt 41: 3, få gärningsmannastraff ("stånde samma rätt, som tiufven sielf"). Den som gjort sig skyldig till negativ delaktighet eller tjuvgömmeri skulle "tånda tiufsrätt", med vilket uttryck domaren fritogs från nödvändigheten att pålägga inkulpaten ett eventuellt gärningsmannen drabbande kvalifikationsstraff.
Om rån stadgas i M. B. 20: 9: "Rånar man, och med fullt våld tager af annan, i hans hus, gård, skiep, å gato, eller å väg, något, hvad thet helst vara kan, mer elle rmindre; miste lif sitt". Beträffande våld, som följer efter tillgreppet, heter det ib. 10: "Går man i annars trädgård, som stängd är, och tager frucht med våld, och vilja ägaren eller hion hans thet värja; kommer tå slag them emellan, och sker å ägaren, eller hans hion, sår, blånad eller blodvite; ther är edsöre brutit. Få the annan skada; ligge i tveböte, och för hemfridsbrottet bötes fyratijo daler, som förr är sagdt. Sker dråp; miste högra hand och lif sitt". Om våldsamt intagande av fastighet heter det i J. B. 18: 1: "Hvar som tager med våld af then i handom hafver, jord, hus, skog, vatn eller vatnverk, eller med någorhanda åtgierd för honom onyttigt giör, och vil sig thet ägna; gälde åter skadan, och bötehan, och alla the, som med honom i samma gierning varit, fyratijo daler hvarthera". Kvalifikationer av rånet ("röfveri") innehållas i M. B. 21: 1 Lägger sig någor at röfva til lands, eller vatn, å landet eller i staden, ehvad han röfvar mer eller mindre, tå skal han, och alle the, med honom i samma vilja och gierning voro, mista högra hand, halshuggas och steglas. Öfverfalla the någon, och gitta ej sin onda vilja fullborda; misten äntå lifvet") och 5 ("Röfvar man vid vådeld, vatunöd, eller ther fiende tränger, eller ther något undan annor fahra bärgadt och hulpit är, eller i pest och farsot, litet eller mycket; tå hafver han förverkadt högra hand, lif och lösören").
Under den tid M. B. var i förevarande punkt gällande,
undergick tjuvnadsinstitutet flere icke oväsentliga förändringar. "Ollon
och nötter" synas genom tolkning i rättspraxis av M. B. hava
utan inskränkning överflyttats till tjuvnadsobjekterna (jfr. ov.);
däremot fördes genom K. F. 13/4 1808 jakt i djurgårdar till
åverkan. I Hall Ordn. 2/4 1770, 7: 5 bestämdes, att
fabriksarbetare, som säljer, förpantar eller förfar "idkarens rudimaterier,
redskaper eller färdiga varor" skulle straffas efter M. B. 42
(såsom för hustjuvnad). Inbrottshandlingen skulle anses omfatta
även det övervinnande av stängsel, som skett, icke med
våldsamhet, utan med "list och behändighet" (K. B. 29/1 1741);
inbrottsobjektet utvidgades även till förvaringspersedel ("skåp, kista,
skrin eller mera dylikt", K. F. 20/12 1745); närmare bestämdes
rekvisitet, på denna grundval, genom K. Förkl. 23/3 1807 art.
17 (att med våld öppna sig ingång i annan mans med lås
försedda och igenlästa eller eljest igenstängda rum eller hus, bebott
eller icke; att betjäna sig av dyrk eller falsk nyckel eller annan
list för att inkomma i sådant hus eller rum; att genom våld
eller list sönderbryta eller öppna skåp, kista, skrin eller annat
dylikt, som med lås försett och igenläst är). Fortfarande
behandlade emellertid lagstiftningen i det hela inbrottsstölden såsom
realkonkurrens av inbrott och tjuvnad (vadan medelst inbrott
begånget tillgrepp under snatterigränsen bedömdes såsom snatteri), även om sammanträffandet i vissa fall föranledde ytterligare
ökning av straffet. Brevstölden infördes såsom kvalifikation genom
K. F. 5/3 1746 och omfattade varje tillgrepp av "penningevärde"
ur annans brev, vare sig i postens förvar eller icke. Fickstölden
kvalificerades genom K. F. 2/2 1766, som i ingressen anförde
såsom skäl, att "löse personer" begagnat sig av folkträngsel
för att ur fickor stjäla penningar och andra persedlar. Nämnda
K. F. innehåller emellertid icke denna inskränkning i själva
rekvisitet, men den synes stundom hava tillämpats i praxis, jfr.
S. Hovr. Utsl. 5/8 1801 (Flintberg V, 542); den bortföll emellertid
genom K. Förkl. 23/3 1807, art. 18. Vid fickstöld skulle
brottslingen "för blotta tillbudet" undergå samma straff som för det
fullbordade brottet. Genom K. F. 3/8 1748 (fjr. K. Förkl. 23/3
1807 art. 19) utbröts ur den förutvarande kvalifikationen i M. B.
43: 1, såsom en strängare kvalifikation, tillgrepp av kreatur å
bete. Det ovannämnda fallet, mjölkning av främmande kreatur,
som på sin tid synes hava uppfattats såsom typ för furtum usus,
skärptes väsentligt genom K. F. 21/1 1773, men, såsom tydligt
angives i K. B. 26/10 1790 gällde denna skärpning endast
olovligt mjölkande av djur ute å bete. Tillgrepp å fyrbåkar m. fl.
"säkerhetsanstalter" för sjöfarten skulle, jämlikt K. F. 16/5 1827, §
41, straffas enligt M. B. 21: 2, 9 (motsvarande Str. L. 19: 10,
15). Angående innehav och förfärdigande av dyrk m. m. infördes
en politibestämmelse (ͻ: utan avseende på handlingens natur av
förberedelse till stöld) genom K. F. 9/12 1756.
Härtill kommo vidare allmänstraffrättsliga bestämmelser. Den gamla principen om sammanräkning av värde vid särskilda tillgrepp (två K. B. 1699, jfr. ov.) upprepades i K. B. 25/11 1762. Beträffande iteration föreskrev K. B. 16/2 1738, att snatteri, begånget efter stöld, skulle betraktas såsom stöld. Om stöld efter rån, se Schmidt J. A. 17, 383. Straff för tredje eller högre resa förutsatte, jämlikt K. Res, 7/11 1797, att inkulpaten förut undergått ett straff, som uttryckligen ålagts för närmast lägre resa.
Vad angår straffen, inträdde i några fall för redan uppställda kvalifikatioiner ytterligare skärpning; t. ex. vid inbrott, genom K. B. 1/4 1773; vid brevstöld, genom K. B. 23/4 1752; om tillgrepp av kreatur å bete (vilket blev urbota genom K. F. 3/8 1748) jfr. ov. Under Gustav III upphävdes genom K. F. 20/1 1779 m. fl. stadganden dödsstraffet vid de flesta fall av tjuvnad. Längst kvarstod dödsstraffet (redan för första resan och utan avseende på det tillgripnas kvantum) vid brevstöld (till K. F. 21/3 1835) och vid stöld enligt M. B. 42: 2 udner vådeld, vattunöd etc. (till K. F. 4/5 1855).
Beträffande rån synes i praxis vid förmildrande omständigheter icke sällan "högsta kroppsplikt" hava använts i stället för dödsstraff. Skillnaden mellan rån och röveri torde metadels hava hänförts till motsatsen mellan hastigt och berått mod. En ny rånskvalifikation, nämligen postrån, stadgades genom K. F. 5/3 1755. – Genom K. F. 29/10 1798 hänfördes till rån ett särskilt fall av tvång till viss handling (fartygsbefälhavare, som tvingar lots eller dess medhjälpare med sig utrikes).
Det allmänna tjuvnadsrekvisitet sammanfattades av lagförslagen
i en formlig definition: "tager man olofligen i besittning [L. B.
"tillgriper man olofligen"] lös egendom, den man vet höra annan till, i
uppsåt att den sig [L. B. "eller annan"] tillegna". Det närmare
utförandet härav överensstämmer i huvuddragen med det nyss
skildrade resultatet av rättsutvecklingen på basis av 1734 års
Lag; några mindre avvikelser förekomma emellertid. Beträffande
gränsen mot åverkan överflyttades planterade prydnadsträd etc. i
varje fall otvetydigt genom L. B. 23: 4 m. 1 från åverkan till
tjuvnad; varemot ollon och nötter, som enligt rådande
lagtolkning fördes till tjuvnadsobjekterna, av förslagen flyttades över
till åverkan, såvitt de förekomma i "skog eller mark" (L. K. 27: 3;
L. B. ib.). Gränsen mot förskingring rubbades såtillvida, som det
troligen var förslgens mening, att depositum clausum och d. miserabile skulle överföras till förskingring (L. K. 24: 2 m. 12, 11; L. B.
25: 2 m. 11; jfr. L. K. 22: 3 m. 10; L. B. 23: 4 m. 11); se även
Tablå s. 195. L. K. 1832 hade även överfört tillgrepp av
"formän, skeppare och deras folk" till förskingring, men detta
ändrades redan i L. K. 1839 (22: 3 m. 5; jfr. L. B. 23: 3; 4 m. 4).
Gränsen mot hittegodsdeliktet blev oförändrad, ehuru detta delikt fick
en ny struktur: L. K. 24: 15, L. B. 25: 16; underlåtenhet att
lysa straffades med böter till godsets värde (L. B.: dubbla värde);
förtigande vid ägarens anmälan etc. behandlades såsom
bedrägeri. Till bodräkt överfördes ett visst område av tjuvnad,
därigenom att brottssubjektet vid förtnämnda institut utvidgades
(till fosterbarn; ävensom tillpersoner i samfällt bo, icke blott
bolag: i rättspraxis hade fosterbarns tillgrepp från fosterföräldrar
straffats såsom hustjuvnad, se en K. Dom. 18/2 1762, Flintberg, V,
684). – Såsom handlingens konsummationspunkt uppställdes
apprehensionen (L. K. förklarade brottet fullbordat, när
gärningsmannen till sig tagit eller av stället flyttat det tillgripna; L. B.
borttog det senare alternativet). – Det fötjänar påpekas,
beträffande det subjektiva rekvisitet, att förslgaens definition
uttryckligen fordrar, att inkulpaten vet saken höra annan till (vadan en
error iuris i denna punkt måste exkulpera).
Beträffande institutets struktur, förete lagförslagen större avvikelser från då gällande lag. I fråga om snatteri, göres värdegränsen mot stöld fullt enhetlig: L. K. (22: 2) fem rikksdaler, L. B. (23: 2) tre riksdaler. I övrigt uppställde förslagen, inom den vanliga stöld- eller snatteriskalan resp., en mängd "särskilt försvårande omständigheter", varibland flere av M. B:s kvalifikatioiner; och därutöver två verkliga kvalifikationsgrader, vid vilka skillnaden mellan stöld och snatteri bortföll.
a) Särskilt försvårande omständigheter (L. K. 22: 3; L. B. 23: 4. Hit hörde:
området för den i M. B. 43: 1–2 uppställda kvalifikationen, därvid en exakt uppräkning sattes i stället för M. B:s exempel. Till dessa lade L. K. "åker-, kör- eller trädgårdsredskap ute å mark"; "saker, som till blekning, torkning eller för annan sådan orsak utlagde eller utställde äro"; L. B. tillade ytterligare "uteliggande malm vid grufva, eller redskap, som till grufvedrift hörer och ej instångd är. I sammanhang härmed upptogs även det i M. B. 40: 5 nämnda (och där okvalificerade) fallet: frukt ur trädgård etc. L. K. tillade fruktträd och L. B. ytterligare prydnadsträd (j. o.). Huggen ved etc. fördes hit, såvida den befann sig "i skog, å flottled eller eljest ute å mark";
fallet M. B. 42: 1 (hustjuvnad). Till "tjenstefolk" lade L. K.: "kömansbetjent, gesäll, lärling eller annan . . . från sitt husbondefolk" (L. B., "eller annan sådan enskild tjenare"); beträffande handlingen vid hustjuvnad borttog L. K. lagens ord (M. B. l. c.) "förfar eller undandöljer" men L. B. (23: 3) insatte åter ordet "undandöljer". Jämnsides med tillgrepp av enskild tjänare ställdes tillgrepp (icke blott, såsom i då gällande Hall Ordn. 1770, av fabriksarbetare, jfr. ov., utan överhuvud) "af handtverkare eller annan arbetare från den, hos hvilken han, i eller för sitt arbete, tillträde eger; handlingen var dock inskränktare än enligt nyssnämnda stadgande från 1770, jfr. ov.;
fallet B. B. 28: 12 (jfr. M. B. 42: 3), der brottssubjektet "gästgifvare [krögare] och hans hjon" utvidgades med "annan, som herbergerar resande eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus"; varjämte härmed likställdes, "om tillgrepp från honom sker af den resande eller gästen";
fallet M. B. 42: 4 ("tager någor svikeliga af barn etc."), vars rekvisit i det väsentliga bibehölls;
M. B. 46: 3 och delvis 46: 4 (tillgrepp under gudstjänsten etc.; ur likhus eller grav);
fickstöld; men med upphävande av då gällande rätts (jfr. ov.) likställande av försök med fullbordat brott;
tillgrepp genom öppnande, med våld eller list, av tillsluten förvaringspersedel (i det förslagen upphävde denna handlings karaktär, inom då gällande rätt, av inbrott, jfr. ned.);
tillgrepp "i konungens slott" (L. B. i stället härför: "af egendom, som veterligen tillhörer konungen") eller av sådant, "som tillhör staten eller milda stiftelser eller inrättningar till fattigas försörjning eller sjukas vård". Detta innefattade en utvidgning dels av varjehanda specialstraffrättsliga bestämmelser (jfr. ov.) dels av M. B. 46: 4; samt
tvänne nya fall (m. 5, 10 r. 5, 9), som saknade motsvarighet bland då gällande lags kvalifikationer: tillgrepp "å marknad, eller å allmän väg, gata eller farled, af resandes tillhörigheter, eller af varor, som under forslande äro"; och tillgrepp, som "skett nattetid, i hus som bebott är, och gärningsmannen olofligen, dock utan inbrott, dit inkommit" L. B. tillade: "eller där sig undangömt".
b) Den första kvalifikationsgraden omfattade i förslagen följande fall:
det förut (jfr. ov.) ur M. B. 43: 1 utbrutna tillgreppet av kreatur i bete ute å mark;
tillgrepp av "gods utaf skepp, som strandadt är eller utan folk till landskommit"; jfr. M. B. 42: 5; i motsats till detta lagrum omtalade förslagen icke tillgrepp av själva skeppet (se Sk.. Hofr. anm., Tablå 182). Däremot gjorde L. B. en utvidgning: "som strandadt eller eljest förolyckadt är eller utan folk i sjö drifver eller till lands kommit"; och tillfogade såsom ett likställt fall: "om man under bärgning tillgriper något som till sådant fartyg hörer eller därå fört var";
fallet M. B. 42: 2 (tillgrepp vid vådeld etc.): det enda efter 1835 kvarstående fall av tjuvnad, vid vilket dödsstraff (och därtill ovillkorligt och vid första resan) förekom. Förslagen nämnde särskilt "allmän farsot" och angåvo uttryckligen uppräkningen såsom icke limitativ ("annan sådan nöd och fara");
kyrkstöld enligt M. B. 46: 1, 2; L. B. inskränkte rekvisitet genom att utbyta uttrycket "af annan i förvar satt är" mot: "för allmän inrättning eller annat allmänt ändamål i förvar satt är";
inbrottsstöld, som nu uppställdes med självständigt rekvisit (uppbrytande av sluten förvaringspersedel avfördes från inbrottsbegreppet, jfr. ov. sub a). Inbrottsobjektet utvidgades från hus och rum till gård i L. K. och vidae till fartyg i L. B. Handlingen bestämdes alternativt, såsom antingen inbrytande med våld å mur, plank (L. B. även: staket), vägg, golv, tak, lucka, fönster, port, dörr, lås eller annat dylikt stängsel, eller förskaffande av ingång medelst [listigt: L. K.] inkrypande genom glugg, skorsten eller annan sådan, ej till ingång ämnad öppning. Inbrott utan tillgrepp straffas enligt förslagen lika med enkel stöld;
tvänne i då gällande rätt okvalificerade fall:
"om gerningsmannen för tillgreppets föröfvande sig med vapen inställt"; L. B. tillade: "eller om han, för att egendomen åtkomma, användt skräckmedel eller ringare hot, än i 24 Kap. 1 § [rån] sägs"; samt
om gärningsmannen, "genom ansigtets färgning eller betäckning, eller genom förklädning, sökt göra sig okännbar".
Såsom allmän bestämmelse vid denna grupp av kvalifikationier stadgades, dock först i L. B., en straffskärpning för den händelse "två eller flera af de fall, som här sagda äro, sammanträfa."
c) Den andra kvalifikationsgraden innefattade i förslagen endast ett fall: poststöld (evad den sker i posthus elle runder postföringen), vilken sålunda, enligt förslagen, var den strängast bedömda art av tjuvnad. Bestämmelsen ofattade allt av värde (sålunda icke endast brev), "som åt allmänna posten förtrodt är". Vad däremot angår tillgrepp ur brev, som icke anförtrotts åt posten, var det förslagets mening, att detta skulle betraktas såsom "tillgrepp ur tillsluten förvaringspersedel", alltså = tjuvnad "under särskildt försvårande omständigheter" (L. K. 1832 Mot. s. 73), jfr. ov. sub a.
Beträffande de allmänstraffrättsliga best'ämmelserna stadgade L. K. (i motsats till då gällande lag) för snatterier å särskilda ställen och tider, blott snatteristraff, ändå att sammanlagda värdet översteg snatterigränsen. Först tredje resans snatteri ansågs av L. K. (lika med då gällande lag) såsom stöld; för konsekvensens skull uppställdes (i motsats till då gällande lag) först för tredje resans stöld en förhöjd skala. I alla dessa punkter ändrades L. K. av L. B., som lät snatterierna övergå till stöld, då sammanlagda värdet gick över stöldgränsen, och tillade, att stölder (incl. inbrott) å särskilda ställeln och tider, skulle anses såsom fortsatt förbrytelse; straffade redan andra resans snatteri såsom stöld och skärpte (dock endast för den enkla stölden) skalan redan vid andra resan. Båda förslagen bestämde de högre iterationsstraffen i förhållande tilld en straffart, som eljest å gärningen följa bort, och förklarade det uttryckligen i detta avseende likgiltigt, till vilken art av stöld de föregående brotten hört. Med stöld likställdes, i avseende på iterationsverkan, inbrott och rån (rånförsök betraktades enligt förslagen lika med fullbordat rån); dock nämndes ej uttryckligen det fall, att snatteri föregåtts av rån. – Försök till tjuvnad straffades enligt såväl L. K. (K. 3) som L. B. (23:12) undantagslöst. – I avseende på subjektspluralitet behölls, i något allmännare formulering, den gamla regeln, att det tillgripnas hela värde skulle avses för var och en av de inkulpater, som straffades såsom gärningsmän. Mindre väsentlig delaktighet i tjuvnad (L. B. tillade: i inbrott) skulle straffas såsom gärningsmannaskap, därest inkulpaten haft vinning av brottet (M. B. 41: 3 hade icke uppställt sistnämnda förbehåll, jfr. ov.) – Tjuvgömmeri upptogs, men rekvisitet begränsades genom animus lucri (jfr. Tablå 187);; förslgen bestämde uttryckligen, att straffet skulle rätta sig efter värdet av det, varmed inkulpaten tagit befattning. Den särskilda bestämmelsen om negativ delaktighet (jfr. ov.) utgick däremot; ävenså den om kvalificerad anstiftan (M. B. 41: 2). – Politibestämmelser, något avvikande från de gällande, rörande innehav och vanvård (icke förfärdigande) av dyrk etc. upptogos i förslagen; men därjämte infördes i dessa, vad den gällande rätten saknade, ett särskilt stadgande om förberedelse tills töld, i form av förfärdigande eller förskaffande, i bevisligt tjuvnadsuppsåt, av dyrk eler falsk nyckel.
Beträffande rånsbrottets rekvisit, frändrade L. K. 23: 1 uttrycket i M. B. 20: 9 "fullt våld" till våld och tillade till detta moment "hot, som medförer trängande fara för lif eller helsa" –, "såsom ett lika farligt eller verkande tvångsmedel", heter det i motiverna. Rånet förklarades fullbordat i och med själva tvångsmomentet, "då våldet eller det farliga hotet ostridigt utgör hufvudmomentet av brottets straffbarhet". Följaktligen framträder förmögenhetskränkningen endast på den subjektiva sidan, i syftet: "för att bemäktiga och tillegna sig lös egendom, som honom eller annan tillhörer". L. B. 24: 1 bifogade till yttermera visso vändningen "ändå att tillgrepp af egendom ej skett". Båda förslagen, L. K. 23: 5, L. B. 24: 4, uppställde den mot Str. L. 21: 4 svarande bestämmelsen: "Går man åstad i afsigt att föröfva stöld, men, sedan motstånd skett, med våld, eller sådant hot, som i 1 § sägs, öfverfaller annan, för att stölden verkställa eller det stulna värja" . . . Ävenledes innehålla båda förslagen, L. K. 23: 6, L. B. 24: 5, den nu i Str. L. 21: 5 förekommande utvidgning: "Den, som öfverfaller annan med våld eller sådant hot, som i 1 § sägs, för att dymedelst aftvinga honom skuldebref, kvittobref eller annan dylik handling, hvarigenom hans eller annans egendomsrätt kränkas skulle" . . .
Beträffande kvalifikationier av rånsbrottet hade redan L. K. två grader av sådana. Till den första hänfördes (23: 4) "rån å postförare, för att bemäktiga och tillegna sig egendom, som åt allmänna posten betrodd är" samt (ib.) rån "å skeppsbrutet folk för att bemäktiga och tillegna sig strandadt gods, medan folket när är eller godset berga vill" ävensom (23: 3) det fall, att rånare använder "pinliga medel för att tvinga annan till egendoms upptäckande." Såsom en högre kvalifikationsgrad uppställde L. K. (23: 7) ensamt sjöröveri, med samma rekvisit som nuvarande Str. L. 21: 7. – L. B. gjorde häruti den förändring, att användandet av pinliga medel (24: 6) uppflyttades i den högre graden, jämnsides med sjöröveri; i den lägre kvalifikationsgraden tillades det fall (24: 33), att "rånet skett natetid i bebodt hus, och rånaren dit inkommit genom inbrott" och utvidgades skeppsbrottsfallet (24: 32) till att "rånet skett å någon, som genom allmän farsot, eldsvåda, vattunöd, skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara, var i den belägenhet att han sig och sin egendom svårligen värja kunde" – lika med den redan av L. K. (22: 43 uppställda tjuvnadskvalifikationen.
Beträffande objektiva öfverskott uppställer L. K. såsom sådant (23: 3) svår kroppsskada; enligt ib. 16: 37 likställes därmed förorsakande av döden; straffet för dessa fall sättes emellertid endast till den lägre kvalifikationsgradens. L. B. är här betydligt strängare: svår kroppsskada föres till den högre kvalifikationsgraden (24: 6) och förorsakande av döden belägges med livsstraff (24: 8).
Båda förslagen, L. K. 23: 2, L. B. 24: 2, hade en iterationsbestämmelse med samma rekvisit som den nuvarande. Straffet var i L. K. absolut, livstids straffarbete; i L. B. infördes ett minimum av åtta års fängelse.
Båda förslagen, L. K. 23: 8, L. B. 24: 9, uppställde, liksom nuvarande Str. L. 21: 9, ett minimum fö rdelaktighetsstraffet; det utgjorde sex månaders frihetsstraff. I motsats till L. K. förklarade L. B. ib. – i likhet med gällande lag – att tjuvgömmerideliktet blev oberört utav fördeliktets egenskap av rån; dylik gärning skulle bedömas efter den i tjuvnadskapitlet intagna bestämmelse.
K. F. 4/5 1855, som utgör den närmaste grundvalen för Kap. 20 av 1864 års Str. L., anslöt sig, för vad angår det allmänna tjuvnadsrekvisitet, såvitt den uppdrog gränslinjer mot andra brottsrekvisiter, i allt väsentligt (jfr. ned.) till lagförslagen, dock utan att försöka någon definition på tjuvnadsbegreppet. Uti inbrottsbegreppet kvarstod, mot förslagen men lika med då gällande rätt, öppnande av sluten förvaringspersedel (jfr. härom Lagutsk. Bet. 1847–8, s. 52); bortförande av sådan med därpå följande öppnande bedömdes lika med inbrott. – I fråga om tjuvnadens struktur förekommo större avvikelser. Den enkla tjuvnaden, uppdelad i snatteri och stöld medelst en värdegräns av tio daler, försågs med en överbyggnad av icke mindre än fem kvalifikationsgrader. Av de ovan sid. 99 anmärkta "särskildt försvårande omständigheter" upptogs tillgrepp å marknad etc. icke såsom kvalifikation; de övriga fallen sub a fördelades på första, andra och tredje graden (jfr. ned. Str. L. 1864); i fråga om tillgrepp av arbetare utbyttes, på Lagutskottets förslag, orden, "hos hvilken han, i eller för sitt arbete, tillträde eger" mot "hos hvilken han arbetar"; till andra graden fördes även olovlig mjölkning och tagelstöld ur man och svans på häst, udner det kreaturet gick i bet ute å mark (§ 7). De sub b nämnda fallen fördelades på tredje, fjärde (tillgrepp från strandat fartyg etc.; tillgrepp vid allmän farsot etc.) och femte graden (kyrkostöld; poststöld); det fall, att gärningsmannen inställt sig med vapne, blev (genom Lagutskottets 1853–4 Utl. n. 48 s. 12 införande av ordet eljest framför använt) kvalifikationsgrund endast om vapnen verkat såsom skräckmedel: "ansiktets betäckning", som i förslagen nämnts jämte dess färgning, borttogs på Lagutskottets initiativ, från kvalifikationsmomenterna. Andra graden hade samma maximum som den första, men utan skillnad mellan snatteri och stöld; det sista gällde även om de högre graderna. Till allt detta kom såsom en allmän skärpningsgrund (som för varje fall ökade maximum med två års straffarbete) den omständighet, att värdet av det tillgripna översteg två tusen daler. Den ovannämnda av L. B. för en av kvalifikationsgraderna uppställda asperationsprincipen vid sammanträffande av olika kvalifikationer (i samma tillgrepp) utvidgades nu till alla kvalifikationisgrader. – I de allmänstraffrättsliga bestämmelserna avvek K. F. 1855 i några punkter från L. B. Rånförsöket, som nu skildes (§ 22) från det fullbordade rånet, förklarades i iterationsavseende därmed likställt; snatteri, begånget efter rån eller rånförsök, förklarades uttryckligen lik amed stöld (liksom snatteri efter stöld eller inbrott). .Regeln, att realkonurrens av stölder skuklle betraktas såsom fortsatt förbrytelse bibehölls visserligen, men för straffet uppställdes även i detta fall icke absorptionsprincip utan skärpningsprincip (asperation). Den i förslagen generellt stadgade straffbarheten för försök bortföll. M. B:s stränghet i fråga om kvalificerad anstiftan behölls och skärptes ytterligare. Mindre väsentlig delaktighet straffades såsom gärningsmannaskap, utan avseende på vinning (= M. B.), och från tjuvgömmerirekvisitet borttogs animus lucri. – Den ovannämnda förberedelse§ och politibestämmelserna upptogos icke i K. F. 1855.
K. F. 7/9 1858 om förfalskning, så ock om bedrägeri och annan oredlighet innehåller bestämmelser om förskingring (§ 33), om hittegodsdeliktet (§ 41) samt om bodräkt (§ 42). Dessa bestämmelser överensstämma i det väsentliga med L. B.; straffmaximum för det normala fallet av bodräkt, som i förslagen utgjort det tillgripnas värde, höjes dock här till det dubbla värdet.
Med avseende på rånsbrottet innehåller K. F. 1855 åtskilliga olikheter gentemot förslagen. För det typiska deliktet (men icke för kvalifikationsfallen) göres nu en skillnad mellan fullbordat brott och försök (§ 22). Förslagens utvidgande av rekvisitet genom bestämmelserna om våld eller hot efter tillgreppets förövande samt om avtvingande av skuldebrev m. m. borttogs. Den lägre kvalifikationsgraden försvinner fullständigt; ur den högre kvalifikationsgraden (§ 23) utgår sjöröveriet, som sålunda blir vanligt rån. I fråga om de objektiva överskotten (§§ 23, 24) överensstämmer K. F. 1855 med L. B.; däremot återvänder den (§ 25), beträffande iteration, till L. K:s strängare ståndpunkt. Specialstadgandet rörande delaktighetsstraffet försvinner. Däremot hade K. F. 1855 en ny bestämmelse, analog med den nuvarande Str. L. 20: 9, om konkurrens av rån eller rånförsök inbördes eller med stöld (§ 26): även här infördes asperation, med två års höjning av maximum.
Jämfört med K. F. 1855 innehöll Str. L. 1864, beträffande tjuvnadsrekvisitet, jämte mindre avvikelser i fråga om gränsen mot åverkan (ollon och nötter fördes nu till åverkan, lika med förslagen), uttryckliga bestämmelser om att depositum clausum och d. miserabile skulle (i likhet med M. B. och K. F. 7/9 1858 § 35 m. 1) anses såsom tjuvnad; i detta avseende hade dock K. F. 1855 troligen icke (genom sin tystnad) åsyftat någon förändring av dittills gällande rätt. Vad angår tjuvnadens struktur, minskades antalet kvalifikationsgrader från fem till tre (i det de tre högsta graderna sammanslogos till en): det till tredje kvalifikationsgraden hörande fallet, att gärningsmannen "genom ansigtets färgning eller genom förklädning sökt göra sig okänbar", borttogs (därom jfr. Lagutsk. Bet. 1847–8, nr. 58, s. 52). Snatterigränsen bestämdes till femton riksdaler. Värdets överstigande av den ovannämnda kvalifikationsgränsen (1000 riksdaler) upphörde att vara allmän skärpningsgrund, men förde tillgreppet quoad hoc under första kvalifikatioinsgraden. Itererat snatteri övergick först vid tredje resan stöld (jfr. Lagutsk. Bet. 1862–3, nr. 35, s. 32). Bestämmelsen om kvalificerad anstiftan bortföll; beträffande mindre väsentlig delaktighet upptogs ur förslagen rekvisitmomentet om vinning av brottet såsom villkor för gärningsmannastraff. Ävenså upptogs ur förslagen förberedelse§ (men, jämlikt Lagutskottets förslag, icke politibestämmelserna).
Beträffande rånet återvände Str. L. i väsentliga delar till L. B. Visserligen bibehölls skillnaden, vid det typiska deliktet, mellan fullbordat brott och försök (21: 1). Men båda de ovannämnda rekvisitutvidgningarne, rörande efterföljande våld (21: 4) och avtvingande av dispositivhandling (21: 5) återupptogos. Likaså återupptogos de lägre kvalifikationsfallen från L. B. och till dem lades nu det fall, att "två eller flere sällat sig samman att rån föröfva och dylikt brott betågg." Uti iterationsbestämmelsen mildrades ånyo straffet. Delaktighetsbestämmelsen upptogs åter, lika med L. B.' Den ovannämnda, i K. F. 1855 nyinförda särskilda konkurrensbestämmelsen borttogs.
Första ändringen i 20 Kap. av 1864 års Lag skedde genom K. F. 19/7 1872, då iterationsstraffen mildrades; den nästa genom K. F. 16/6 1875, då viss åverkan enligt 24: 3, av värde över snatterigränsen, överfördes till 20 Kap. såsom stöld; i överensstämmelse med denna värdegräns mellan tjuvnad och åverkan gjordes ett tillägg i tjuvgömmeri§. Därpå erhöll Kap. i det väsentliga sin nuvarande lydelse genom L. 20/6 1890, som, utan förändring i rekvisitet, alldeles borttog de två första kvalifikationsgraderna (men i stället väsentligt höjde straffmaximum för enkel stöld), och bibehöll blott den tredje graden såsom numera enda kvalifikationsgrad; det ovannämnda eljest borttogs ur bestämmelsen i den nuvarande 20: 4 m. 6. Asperationsprincipen utvidgades till att omfatta icke blott sammanträffande av särskilda stölder (och inbrott), utan även av dylikt brott och snatteri (därvid rättspraxis dock redan förut antagit fortsatt förbrytelse i stället för realkonkurrens); däremot ersattes för sammanträffande, vid ett tillgrepp, av särskilda kvalifikationsomständigheter, asperationen med den vanliga absorptionsprincipen. Genom sänkning av stöldskalans minimum vanns större kontinuitet emellan stöldens och snatteriets rättsverkningar (behövlig bl. a. med hänsyn till förhållandet, vid snatterier, mellan regeln om värdesammanräkning och om iteration). – Straffet för bedrägeri höjdes; likaså straffet för förskingring; däremot sänktes det för hittegodsdeliktet (som, i det svåraste fallet, förut varit likställt med bedrägeri, jfr. ov.) – I fråga om 21 Kap. mildrades straffen vid det typiska deliktet, vid den lägre kvalifikationsgraden, vid iterationsbestämmelsen samt vid delaktighetsbestämmelsen; kvarstod däremot oförändrat vid den högre kvalifikationsgraden samt vid de objektiva överskotten.
Den redan genom L. 1890 vunna möjligheten att vid enkel stöld icke ådöma förlust av medborgerligt förtroende, ökades väsentligt genom L. 17/3 1905. Genom lagen den 24/5 1918 ersattes nämnda påföljd med den nuvarande.
Genlm L. 3/4 1917 tillades kåda till de genom Str. L. 20: 2 och 24: 3 straffskyddade naturprodukterna.
Genom L. 16/5 1918 ändrades snatterigränsen från femton till trettio riksdaler.