Förgängligheten
|
| Tryckt i Stockholms Posten. n:o 17 1823, 1823-01-22. |
Förgängligheten.
Från stjernan ned till grandet
Förgängligheten rår.
Den sliter wänskapsbandet,
Och barndomsresor sår
Uti den helga mullen
Wid fädrens tysta graf:
Den sänker ungdoms-jullen,
Och bryter åldrens staf.
Den står på pyramiden,
Den gnager bergets rot,
Och hand i hand med tiden
Den går med jettefot.
Dess starka jernband grusar
Allt på wår sköna jord!
Dess wilda störtflod brusar
I söder och i nord.
Med wåldsam hand den drifwer
Hwar tidsson till sin mor,
Och oblygt sönderrifwer
Behagens lätta flor.
Den bor i guldets glitter,
Och wäfs i purpurn in,
Och segerkrönt den sitter
På fornwerldens ruin.
Se upp! den sol, som flammar,
Skall mista sjelf sitt sken,
Gack hän till grafwens kammar,
Och se de strödda ben.
Der, liksom nattens wäkter
Wid morgonrodnans brand,
Församlas lifwets slägter
Af dödens kalla hand.
Hwar äro Greklands wise,
Och Walhalls kämpahär,
Och alla de wi prise,
Men jorden mer ej bär?
På gruset af Palmora
Ses månans bleka sken,
Och Ossian med sin lyra
Har tystnat längesen.
Så går det sköna under!
Men än står Swea qwar
Med sina gröna lunder,
Med sina ljusa dar.
Wår karlwagn ännu swänger
Uti ett guldströdt blå,
Och se! Carl Johan hänger
Sitt minne deruppå. —
Hwad söker du på jorden
Bland spillror och bland grus?
Af himlen danad worden
Du feck ett inre ljus,
Att sträfwa till det höga
Från lifwets låga ö:
Lyft dit din själ, ditt öga,
Och blunda sen, och dö.
