Förord (av Bååth-Holmberg)

[ 1 ]

»rihetens försmådda sångarätt» kallar Orvar Odd uti dikten till »Konung Oskar» 1859 sig och sina kamrater, de skalder, vi i detta arbete sökt skildra.

Den är, såsom nogsamt kändt, dock icke att försmå, denna sångarätt, och efter vår mening är inom vår literatur det fält fortfarande värdt all uppmärksamhet, på hvilket 1840-talets lyrik gifvit så vackra skördar. De skalder, vi här framställa, hafva alla förvisso gjort sig förtjänta af varaktigt erkännande genom de nya moment, de infört i vår lyrik. Hos dem funno nämligen samtidens tankar och stämningar ett öppet öra och en stark resonans. De förstodo att åt dessa gifva karaktäristiska, slående uttryck, och de förfäktade ideer, af hvilka många, fortfarande lifsfriska, tillhöra vår egen tid; till och med de ideer, som, därför att de äro historiskt tillryggalagda, måhända i någon mån hunnit blekna i intresse, äro dock säkerligen ännu kära minnen för den äldre generationen och torde utan tvifvel äfven af ett yngre slägte kunna påräkna full sympati, hälst som de äro uttryckta på ett sätt, som förlänar dem ständig ungdom.

Visserligen gifves det på skilda håll literära porträtt af dessa skalder, men vi hafva oberoende af dem sökt att behandla de senare från den synpunkt, vi vunnit efter studiet såväl af dem som af den tid, i hvilken de diktade. Hos hvar och en hafva vi sökt framdraga de tidstankar, för hvilka han särskildt varit det [ 2 ]fylligaste uttrycket, och vi hafva därvid äfven återgifvit de öfrigas ställning till desamma, för så vidt de återspeglats i deras lyrik.

Hufvudsaken för oss har varit att söka visa, huru ifrågavarande lyriska diktning icke varit hvad man skulle kunna kalla någon instängd kammarpoesi eller en poesi, framkallad af subjektiva tillfälliga stämningar, utan att det är tidsideerna, som så att säga inträngt i dessa skalders kamrar, ryckt dem ut därifrån och blifvit den atmosfär, i hvilken de dagligen rört sig.

Öfriga samtida diktare, hos hvilka detta drag i ringa eller alls ingen grad framkommer, hafva vi lämnat ur räkningen.

Det har ej varit vårt syfte att ingå i skaldernas enskilda biografiska förhållanden, för så vidt dessa icke satt sitt märke i deras poesi eller bidraga att göra denna förstådd. Dock hafva vi, just hvad det rent biografiska angår, varit mera utförliga om Beppo-Sommelius, hvars lefnadsöden varit för allmänheten skäligen okända, och hvars diktning är för egendomlig och märklig att bli ett slags literär fossil och därför väl värd att åter framdragas i ljuset. C. F. Ridderstad tillhörde visserligen de literära frihetsmännen; men han har, såsom bekant, sin styrka hufvudsakligast som publicist; som lyrisk poet är han efter vår mening undermålig, och vi hafva derför ej ansett oss kunna gifva honom en plats bland den ädelborna sångarätten. Men om vi således ej hafva gjort honom till föremål för en särskild framställning i dessa blad, hafva vi dock medtagit hans ord och meningar, där de berört de frågor, som i detta arbete framkomma.

På det att det lättare må blifva förstådt i hvad mån de af oss här skildrade skalderna berörts af och ingripit i de rörelser, som utmärkte tiden, har det synts oss lämpligt att något utförligare dröja vid några af [ 3 ]dessa; så t. ex. vid den Crusenstolpeska tryckfrihetsaffären, vid Strauss-saken, den svenska ryssfiendtligheten, Polens frihetskamp, skandinavismen, m. m. Åt denna senare hafva vi ägnat ett särskildt kapitel, dels därför att den efter 1814 snart sagdt varit vårt århundrades mest omfattande och mäktiga idé i norden, dels därför, att här höra vi så godt som hela den af oss behandlade skaldeflocken förena sig med andra landets diktare i en unison jubelkör.

På sina ställen, där så behöfts, hafva vi genom lämpliga utdrag af skaldernas yttranden i bref, broschyrer och tidningsuppsatser m. m. sökt belysa deras diktning.

Vi hafva, så godt vi kunnat, sökt tillgodogöra oss äfven den samtida tidnings- och broschyrliteraturen samt enskilda till oss stälda bref och meddelanden från ännu lefvande personer, som stått någon af ifrågavarande diktare nära.

Till alla dem, som härutinnan välvilligt hulpit oss, få vi härmed hembära vårt vördsamma tack.

Tärna i Vestmanland, juni 1889.

Förf.