Förr och Nu
| ← Den gamle Landtmannens sång |
|
Vid gamla årets afresa → |
Förr och nu.
Jag lefver än — dock vill jag dö, och anden,
Med halflyft vinge, står på gränsen re'n
Och ser med längtan utåt helgonstranden,
Bepurprad utaf evighetens sken.
Med lögn hvart blad i tidens bok står skrifvet,
Och lifvet är blott död — men döden lifvet.
Snart verlden knöt med grafven min försoning,
Och idel ljus blef allt som midnatt var.
I grafven såg jag förr en fasans boning,
I verlden blott ett fält, som sällhet bar.
Väl mig! försvunnit har det falska hvimmel:
Nu verlden är en graf — men grafven himmel.
