Familjen Elliot/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Andra kapitlet
Familjen Elliot
Skildringar af Engelska Karakterer
av Jane Austen
Översättare: Pauline Westdahl

Tredje kapitlet
Fjerde kapitlet  →
Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot.


[ 30 ]

TREDJE KAPITLET.

Sir Walter hade i Camben Place, det grannaste qvarteret i Bath, hyrt ett ganska vackert hus, passande för en så betydande man; han och hans dotter hade bosatt sig der till deras stora [ 31 ]tillfredsställelse. Alice steg in med ett ganska beklämdt hjerta; hon kände redan på förhand det kalla sätt, med hvilket de skulle taga emot henne, och kunde ej hindra sig ifrån att säga för sig sjelf: ”När skall det ögonblick inträffa, då jag får lemna detta ställe och dem som bebo detsamma?” En högst oroande känsla, när den har personer till föremål, hvilka man ville älska och som vore tillräcklige för vår sällhet. Men huru stor blef icke hennes förvåning och glädje då hon, för första gången i sin lefnad, blef emottagen med en hjertlighet, som rörde henne så mycket mer då hon ej var van dervid. Hennes far och hennes syster syntes förtjusta öfver att se henne, och skyndade att till hennes beundran framställa deras sköna etablissement och prakten i huset, som oroade henne. Alice tänkte, att den stora uppoffringen af hennes kära Kellinch-Hall icke skulle komma fordringsägarne till mycken nytta. Man anrättade en förträfflig middag. Sir Walter anmärkte att man åt bättre i Bath än på något annat ställe, och lyckönskade sig att Alice kunde dömma derom. Fru Clay var ganska liflig, ganska artig, och dolde med all möjlig förställning det elaka lynne och den förargelse, som Alices ankomst uppväckte hos henne. Hon väntade sig detta emottagningssätt, och värderade det efter dess rätta halt; men hon kunde icke begripa sin fars och sin systers oväntade hjertlighet. De [ 32 ]voro, som man tydlig kunde finna väl disponerade och nöjda att tala med Alice, det vill säga att tala henne till; ty de hörde icke på henne, och gjorde henne ingen fråga. Lyckligtvis underrättade de sig icke om deras förra grannskap och frågade ej efter om man saknade dem; hon hade icke vetat hvad hon skulle hafva svarat derpå. De röjde ingen nyfikenhet i afseende på Upercross: knappt begärde de några upplysningar om Maria och hennes barn: Upercross och Kellinch-Hall väckte ringa intresse; Lyme alls intet; Bath var hela verlden för dem. De njöto det nöjet att försäkra Alice huru Bath öfverträffade deras förmodan; det var ett förtjusande ställe, der nya bekantskaper dagligen gjordes; deras hus var utan allt undantag det bästa i staden; deras salong hade ett afgjordt företräde framför alla dem Elisabeth någonsin hade sett; dess företräde bestod icke endast i byggnaden och storleken; men äfven i möblernas prakt: alla som sågo den, funno den intagande; hvar och en i Bath lyckönskade sig att hafva tillträde till den, och de kommo dit i mängd. Beständigt fingo de visitkort och bjudningar från menniskor som de knappt kände &c. &c. Elisabeth var, som man ser, i full njutning, och sir Walter uppblåst af högmod. Alice förundrade sig icke mer öfver deras lyckliga utseende, och deras glädje att få berätta för henne deras framgång och nöjen; men [ 33 ]hon suckade då hon tänkte på att hon måste dela dem, och kunde icke begripa, att hennes far ej mer erfor ombytet af sin belägenhet, och icke saknade hvarken sina rättigheter eller sin värdighet såsom egendomsherre till ett uråldrigt slott, der han gjorde les honneurs med denna ädla gästfrihet, som utmärker de engelska egendomsherrarne. Huru kunde det till den grad smickra hans fåfänga, att i ett hus, som han hyrde, samla omkring sig invånarne i en småstad? Alice kunde icke hindra sig ifrån att småle åt Elisabeths högmodiga och majestätiska utseende, då hon slog upp dubbeldörrarne till sina sköna rum, och med stolthet promenerade ur den ena salongen i den andra. ”Store Gud! sade hon för sig sjelf, är det värdinnan på Kellinch-Hall, som är så stolt öfver att promenera emellan två väggar, hvars afstånd från hvarandra utgör högst trettio fot, och som ändå icke tillhöra henne?” Men snart fick hon veta att det var icke det ensamt som gjorde Elisabeth lycklig: emellan dessa väggar och i dessa vackra soffor hade hon ofta sin kusin Elliot. Alice fick höra mycket rörande denne slägtinge: man kunde icke nog upprepa huru skön, huru elegant han var; hans kläder, hans hästar, hans anseende, svarade fullkomligt emot det namn han bar: man hade icke allenast förlåtit honom, han var äfven högst väl upptagen. Han [ 34 ]hade rest igenom Bath i slutet af November, då han kom tillbaka ifrån en resa, och ämnade tillbringa sin vinter i London! men då han fick veta att sir Walter bodde i Bath, hade han beslutit att komma tillbaka och vistas der någon tid: han var anländ för fjorton dagar sedan. Hans första omsorg var att skicka ett kort till Camben-Place, och snart komma efter, att sorgfälligt iakttaga alla tillfällen för att träffa sina slägtingar, och att med den ädlaste uppriktighet ursäkta sitt förra uppförande, då han på det högsta önskade att blifva upptagen som en slägtinge och en vän, hvilket man icke kunde neka honom. Elisabeth upphörde icke med sitt beröm; han hade icke felat, icke varit orättrådig; hans skenbara försumlighet hade varit följden af för mycken blygsamhet och grannlagenhet; han hade icke kunnat föreställa sig, att en ung jurists sällskap hafva något behag för slägtingar, som voro vane vid den mest lysande societé; aldrig hade han haft den tanken att stöta dem ifrån sig; men han fruktade att sjelf bli utstött. Sir Walter väckte hans vördnad, och efter sitt giftermål, det förstås att han genom detsamma misshagat honom, hindrades han af sin grannlagenhetskänsla, att presentera sig hos honom. Öfver den förebråelsen, att han med [ 35 ]missaktning hade talat om Elliots och deras adelskap visade han sig stött, han, som alltid berömt sig att höra till denna familj; han, hvars tänkesätt, i motsats med tidehvarfvets och demokratiens, voro så utmärkta! Han borde visserligen tro sig skyddad för sådana beskyllningar, men hans karakter och uppförande hafva gifvit dementi åt denna falska beskyllning. Kunde man ännu fördöma honom, efter hans ifriga bemödande att iakttaga det första tillfälle, att återförsona sig med den ädle hufvudmannen för hans familj?

Omständigheterna vid hans giftermål voro så urskuldande: det var ett ämne, som man ej kunde vidröra med honom sjelf; men en öfverste Wallis, hans förtrognaste vän, boende i Bath, en aktningsvärd karl och god adelsman, som lefde med mycket anseende i qvarteret Marlborough, hade bett herr Elliot att presentera honom för sir Walter och hans dotter, och af honom hade man fått veta mycket, som stod i sammanhang med detta giftermål, så olika i afseende på börden, som till en stor del ursäktade herr Elliot att han hade slutat detta kontrakt. Öfverste Wallis, som för längre tid tillbaka hade varit fästad vid honom, hade också varit bekant med hans hustru; det är sannt att hon icke var af en ansedd familj, men hon var mycket skön, mycket väl uppfostrad, [ 36 ]mycket rik, och älskade hans vän med passion; hon hade sökt honom, och han kunde icke emotstå hennes behag: penningarne hade icke haft någon dragningskraft för honom om han icke varit kär. Sir Walter satte alltför mycket värde på kusin Elliot, för att icke vara öfverseende: ett skönt, rikt fruntimmer, som med passion älskade hans slägtinge! det rättfärdigade honom helt och hållet i hans ögon.

Elisabeth sade, under det hon nedslog sina ögon på ett sätt, som hon trodde vara blygsamt, att skönheten hade verkligen en oemotståndlig dragningskraft och att fru Elliot måtte hafva varit utmärkt vacker för att kunna uttränga . . . . andra . . . . i hennes kusin Elliots hjerta. ”Du skall snart sjelf kunna döma om hans förtjenster, sade hon till sin syster, han kommer nästan dagligen hit; han har till och med två gånger spisat middag ensamt med oss, sir Walter gifver icke mer några stora middagar; hvilket verkligen är en riktig uppoffring! Men herr Elliot har varit förtjust att bemötas som en vän och en slägtinge; han finner sin sällhet deruti att vara emottagen i vårt hus.”

Alice hörde och öfverlade; herr Elliots figur och sätt att vara hade behagat henne; men hvad hon egentligen skulle tänka om honom kunde hon icke [ 37 ]bestämma, hvarken efter deras sammanvarelse i Lyme, eller efter det som sir Walter och Elisabeth sade; hon visste alltför väl att det ej behöfdes något mer än att smickra deras fåfänga, för att synas fullkomlig i deras ögon: men denna hastiga försoning med en man, emot hvilken de hade varit så uppretade föreföll henne åtminstone ganska besynnerligt. Hvilka driffjädrar kunde denne, på så långt håll beslägtade mannen hafva, för att, efter så många års försummelse och kallsinnighet, betyga en så ifrig önskan att närma sig dem? I afseende på penningar kunde han ingenting vinna på sir Walter, och ingenting förlora om de förblifvit med hvarandra på samma fot som förr. Att döma af utseendet, var herr Elliot den rikaste af dem, och godset Kellinch, äfven som den vid detsamma fästade titteln, skulle alltid tillfalla honom. Beträffande det som kunde behaga, ack! så visste Alice huru litet deraf var att påräkna, i hennes fars och hennes systers sällskap, för en förståndig och älskvärd karl, sådan som herr Elliot efter allt utseende tycktes vara; han skulle visst ej kunna finna sig road i deras sällskap. En enda omständighet talade till hennes förnuft och kunde gifva en uttydning åt hans uppförande: han hade förmodligen blifvit frapperad af Elisabets skönhet, då han i London såg henne i hela glansen af sin ungdom, och fattat [ 38 ]kärlek till henne; men för ung och för blyg att straxt förklara sig, lät han henne resa tillbaka; och, som ofta vid denna ålder inträffa andra omständigheter, andra förbindelser, hade väl ett likaså skönt fruntimmer som hans kusin, rikare och kanske älskvärdare (hvilket icke vore omöjligt) intagit honom; han hade gift sig, och icke sökt tillfälle att få återse henne; men sedan han åter var fri och kunde tillbjuda henne sin hyllning, hade hans fordna känslor återvaknat; han hade kommit tillbaka till Bath; och då han återfann henne nästan lika sådan han lemnat henne, fästade han sig å nyo vid henne. Elisabeth var ännu ganska skön; hon hade ringa förstånd, men uttryckte sig lätt, talade väl och sade aldrig annat än hvad hon borde säga. Emellertid kunde man med skäl frukta att herr Elliot, som förvärfvat sig skarpsinnighet och verldskännedom, snart upptäckte den ringa grundlighet som doldes under denna sköna yta, den fullkomliga tankebristen, och sin kusins egensinniga och kalla karakter. Alice önskade honom nog kär för att icke se allt så klart som det var: hennes syster syntes ganska benägen att tro honom derom, och fru Clay styrkte henne i denna tanke. Alice slöt dertill af några blickar, som de vexlade med hvarandra då det talades om honom, och genom fru Clays bemödande att beständigt upprepa huru herr Elliot [ 39 ]icke var lycklig annorstädes än i Camben-Place. Alice sade att hon trodde sig hafva träffat honom i Lyme; man fästade ej särdeles uppmärksamhet dervid: Ja, kanske var det han; man gaf ej akt på Alices beskrifning på denne kusin. Sir Walter som förstod sig derpå, gjorde den i sin ordning, och han gjorde honom äfven rättvisa, sägande att han såg alldeles ut som en adelsman, att han var klädd med prakt och på modet, att hans figur var behaglig, hans ögon uttrycksfulla, hans småleende qvickt: ”Det är stor skada, tillade han, att han icke är nog rak; det är ett fel som ökas med åren, och gifver oss ett äldre utseende: med ett ord, han har något litet åldrats på tio år. När han sade mig, fortfor sir Elliot, att jag var mig alldeles lik, så var jag förlägen att ej på samvetet kunna säga honom samma artighet tillbaka. Elliot är emellertid bättre än de fleste, och jag skulle icke frukta att visa mig med honom hvar som helst.” Från herr Elliot öfvergick man till hans vänner Wallises; öfversten hade icke haft någon ro förrän han blifvit presenterad för sir Walter: han var gift och fru Wallis var äfven i Bath; hon ansågs för ett af de vackraste fruntimmer i London. Man hade ännu icke sett henne; nära att falla i barnsäng, hade hon icke gått ut; men så fort hon tillfrisknar, skall man göra hennes bekantskap, och [ 40 ]man längtade med otålighet derefter, åtminstone sir Walter. Elisabeth smålog medlidsamt, då hennes far talade om den förtjusande fru Wallis, och kastade i spegeln en blick, hvilken betydde: ”hon kan ej vara skönare än jag.” Sir Walter var ganska intagen häraf; ett af de skönaste fruntimmer i England! Är det icke förundransvärdt att se huru händelsen förer menniskor till Bath, som äga ett så utmärkt utseende som Fru Wallis, och, och . . . ., han hade ej den dumheten att säga sir Walter Elliot; men fru Clay tillade: och sir och fröknarne Elliot; skönheten synes fästad vid detta namn. ”Ni skämtar, fru Clay, sade sir Walter, som i sin ordning kastade en blick åt spegeln: fordom kanske . . . .; men min tid bör väl vara förbi; jag ville tala om öfverste Wallis, som skulle vara en ganska vacker karl om han ej hade så ljust hår. — Jag har aldrig promenerat med honom utan att märka huru alla fruntimmer vände sig åt vår sida, och det kunde ej vara för annat än hans skull, tillade den blygsamme sir Walter. — Eller för dens skull, hvars hår icke har den färgen, sade fru Clay; jag begriper ej huru en karl med röda hår kan behaga.” Sir Walter bockade sig, sedermera frågade han, i sitt goda lynne, Alice om Maria mådde väl. ”Jag hoppas att hon icke blifvit fetare; det kläder temligen bra när det är måttligt; [ 41 ]det förekommer skrynklor; men att vara för mycket fet gifver ett så borgerligt utseende. Då jag såg henne sist, var hennes näsa så röd, hvilket riktigt plågade mig; jag hoppas att hon icke alltid äger detta utseende.

Nej, min far, det var en tillfällighet hon mår rätt väl och ser ganska bra ut.

Luften i Upercross måtte vara sund, ty du ser också frisk ut. Kanske gör jag Maria ett besök.”

Alice var just färdig att svara då det bultade på porten. ”Hvem är det då, skrek sir Walter, och så sent? klockan är öfver tio!

Det är kanske min kusin Elliot, sade Elisabeth; han har spisat middag i staden, det har hindrat honom att komma förr; han har i förbigående velat underrätta sig om vår helsa; hans uppmärksamhet är ju förtjusande?

Det är han, sade fru Clay; jag känner rätt väl hans sätt att bulta,” Fru Clay hade rätt, man anmälte herr Elliot, och han steg in.

Ja, det var densamme som Alice träffat i Lyme; enda skillnaden var en mera vårdad toilette än på resan: hon kände straxt igen honom, och drog sig litet bakom under de första komplimangerna. Han [ 42 ]bad ganska artigt om ursäkt att han kom så sent; men han kunde icke gå förbi, utan att underrätta sig om miss Elliot och hennes vän icke haft någon olägenhet af kölden under deras morgonpromenad.

Sedan man höfligt besvarat hans fråga, kom ordningen till Alice; sir Walter bad henne stiga fram. ”Jag får här, min bästa Elliot, presentera ännu en kusin för dig, min andra dotter, miss Alice Elliot, som i dag anländt med vår vän lady Russel.” Alice helsade på honom, rodnande och småleende. Herr Elliot igenkände den vackra varelsen som han ingalunda hade glömt; han syntes blifva mycket öfverraskad och ännu mer glad: hans blick upplifvades, och erinrade henne på ett ganska behagligt sätt om deras sammanvarelse: ”jag hade, sade han, bordt ana vårt förhållande till hvarandra; det förekom mig så som ni icke var fremmande för mig.” Alice sade honom uppriktigt, att hon hade funnit ungefär detsamma, men att hon fått veta hans namn strax efter hans afresa.” Hvarföre visste jag icke edert, sade han; jag hade mycket säkert åberopat mig slägtskapen, och fördröjt mitt vistande i Lyme.”

De ansågo sig sålunda strax som gamla bekanta; hon fann nu, som första gången, att han hade ett ganska behagligt yttre; hans sätt var så artigt, så [ 43 ]naturligt, så särdeles älskvärdt, att hon ej kunde hindra sig ifrån att jemföra honom med Wentworth; det yttrade sig väl icke på samma vis, men de voro begge två lika hyggliga.

Samtalet blef muntert, och han förstod att göra det intressant; hans röst, hans uttryck, valet af samtalsämne, hans tänkesätt, allt vittnade om känsla och ett genomträngande förstånd. Han talade om Lyme och dess pittoreska belägenhet, som en forskare i naturens skönheter; han gjorde en beskrifning öfver de belägenheter han anmärkt; han frågade Alice, och underrättade sig med intresse om ändamålet med hennes resa, om de personer med hvilka hon uppgjort detta parti; han betygade lifligt sin saknad deröfver, att han icke visste sina grannars namn. Han hade tillbringat aftonen allena i det rum, som gränsade intill deras, der de voro samlade, och hvarifrån han hörde deras röster, deras glädtiga skratt; han afundades deras sällhet, han hade velat deltaga i deras sällskap; men han kunde ej förmoda det han hade rättighet att presentera sig för dem.” Det skall återföra mig ifrån ett orimligt system, sade han, följden af en öfverdrifven blyghet, som jag hade i min ungdom, och som redan spelt mig många elaka puts; fruktan för att vara indiskret och efterhängsen har alltid hållit mig tillbaka. En ung mans [ 44 ]idéer vid tjugo års ålder äro ibland ganska löjliga, och kunna kosta honom hans lefnadssällhet.”

Denna anmärkning styrkte Alice i den tanke hon hade gjort sig om anledningen till hans uppförande emot sin familj; han alluderade säkert på den kärlek, som Elisabeth hade väckt hos honom och den han ej vågade förklara.

”Ni bör icke ångra, sade hon, att ni icke höll er till vårt parti; denna fröjd, denna glädtighet, som väckte eder afund, förvandlade sig snart i förtviflan.” Hon berättade då i korthet Lovisa Musgroves förskräckliga händelse, öfver hvilken herr Elliot syntes ganska rörd. Sir Walter och Elisabeth, som hade glömt den, gjorde henne äfven frågor; men huru olika var deras deltagande! Hos dem var det endast nyfikenheten att höra omtalas en olyckshändelse; hos honom var det ett ömt och lifligt intresse öfver hvad de alla hade lidit: hon jemförde honom med lady Russel, i anseende till den önskan att vilja veta alla omständigheterna vid Lovisas fall och förbättring.

Han blef qvar öfver en timma; sir Walters ståtliga pendelur hade slagit 11 innan någon af Elliots tycktes ana det. Det var länge sedan Alice tyckte att en timma gick så fort. Man skulle nu skiljas [ 45 ]åt: Elisabeth nedlät sig att sjelf ledsaga sin syster i det vackra rum, som man hade tillredt för henne, och lemnade henne icke förr än hon å nyo sagt henne huru älskvärd deras kusin var; Alice delade fullkomligt hennes mening, och somnade, ganska belåten med sin dag, som hon icke förmodat så angenämt få tillbringa.