Far sjelfver i stuga'

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Lillepys
7 norska folksagor och äfventyr
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner

Far sjelfver i stuga’


[ 43 ]

Far sjelfver i stuga’.

Det var en gång en man, som bodde borta i en skog; han hade så många får och getter, men aldrig kunde han få ha dem i fred för vargen. “Jag skall väl lura den gråtassen,“ sade han till sist och började gräfva en varggrop. Då han gräft den djup nog, satte han en stolpe ned i den, på den stolpen slog han fast ett bräde, ofvanpå brädet satte han en liten hund, och öfver gropen lade han qvistar, barr och annat rask och derutanpå strödde han snö, för att tassen icke skulle se att det var en grop derunder. Då det led fram på natten, blef den lilla hunden trött af att stå der. “Vov, vov, vov!“ sade han och skällde på månen. Så kom der en räf leende och tänkte han riktigt skulle göra marknad, och så gjorde han ett hopp — bums ned i varggropen. Då det lidit längre fram på natten, så blef den lilla hunden så ledsen och hungrig att han började på att skälla och skrika; “vov, vov, vov!“ sade han. Bäst det var kom der en varg tassande och tassande; han tänkte få sig en riktigt läcker stek och så gjorde han ett hopp — burdus ned i varggropen. Då det led mot daggryningen, började det snöga, och det blef så kallt att den lilla hunden stod frysande och skälfvande, och dessutom var han så trött och hungrig; “vov, vov, vov, vov!“ sade han.

Så kom der en björn lufsande fram, ruskade på sig och tänkte han nog skulle få sig en liten frukost på morgonkvisten; så lomade han ut på qvistarne — burdus ned i varggropen.

[ 44 ]Längre fram på morgonen kom der gående en gammal hexa, som slank gårdarne emellan med en påse på ryggen. Då hon fick ögonen på den lilla hunden, som stod der och akällde, måste hon bort och se om det kommit några djur i varggropen under natten. Ja, hon lade sig på sina knän och tittade ned.

“Är du kommen i fällan nu, mickel?“ sade hon till räfven, för honom såg hon först; “lagom åt dig, din hönstjuf. Och du gråtass?“ sade hon till vargen. “Har du röfvat getter och får, så blir du nu pinad och plågad till döds. Herre Gud, nalle, sitter du också i gropen, din flåbuse? Ja, dig ska vi rispa och dig ska vi flå, och skallen din ska vi i stallväggen slå!“ skrek käringen ifrigt och höttade åt björnen; men i detsamma föll påsen öfver hufvudet på henne och käringen pladask ner i varggropen. Så sutto de der och glodde på hvarandra, hvar i sitt hörn: räfven i det ena, vargen i det andra, björnen i det tredje och käringen i det fjerde hörnet.

Men då det blifvit riktigt ljust, begynte mickel ruska på sig och smyga omkring, för han tänkte väl han skulle försöka att komma ut. “Kan du icke sitta still, du då, din fårröfvare, utan gå på det viset och svansa? Se på honom, far sjelfvor i stuga’, han sitter så stolt som en prest,“ sade käringen, för nu tänkte hon att göra sig god vän med björnen. Men så kom mannen som rådde om varggropen. Först drog han upp käringen och så slog han ihjäl alla djuren, ty han skonade hvarken far sjelfver i stuga’ eller fårröfvarne tassen och mickel. Den natten tyckte han sig ha gjort en god fångst.