Farmors Porträtt
| ← Mimmis Porträtt |
|
Den stackars Anna eller Molltoner från Norrland → |
FARMORS PORTRÄTT.
.
När själen är i himmelen, känner
kroppen icke tyngden af sina bojor.
Fru Cottin.
”Säg, hvart så glad du ilar,
Som vid en Engels hand?” —
Till kojan der, som hvilar
Vid klara insjöstrand.
En yppig tid ej prålar
Inom det låga tjäll:
Ur fromma ogon strålar
En stilla sabbathsqväll.
Haf andakt i ditt sinne,
Kom, se min helgedom!
En Gumma bor derinne,
Som dygden glad och from.
Nig djupt för silfverhåren!
I lifvets skumma dal
Den Gamla räknar åren
Med nio tiotal.
Lägg fem dertill; hon äger
En vacker lefnadstid!
Dock mer, än åldren, säger
Dess glada sinnesfrid.
Ur länstoln fåfängt hindrar
Du Gumman, rask och kry,
Hvars blick som stjernan tindrar,
Att till ditt möte fly.
Sin gäst hon fryntlig gläder
Med hulda ordalag.
Se, hur’ bindmössan kläder
De gamla anletsdrag!
Och drägten målar tydligt
En bild af forntidsår:
Bondgummans lik, när prydligt
Hon klädd till kyrkan går.
En flärd den Gamla anar,
Så kär, som dagens ljus:
Den renlighet, som danar
En lux i hennes hus.
Kring kökets väggar bilda
De blanka kärl en prakt.
På bordet Leonilda[1],
Sin tids roman, hon lagt.
När sysslan mer ej lider,
Hon söker opp sin tröst
I sagor, riddartider,
Och Andlig Dufvo-Röst[2].
God syn har Herren gifvit,
Hon konstens hjelp försmår:
Glasögon hafva blifvit
En skänk åt mindre år.
Säg, hur’ ditt lif, en Saga,
Du lärt att fatta rätt?
”Jag lärt, att aldrig klaga,
Nöjd med Guds delningssätt.
Jag Man och Barn begråtit,
Men ser Guds hand deri;
Se, till min vård han låtit
En Dotter ogift bli.
När hennes hjerta delar
Min hyddas enslighet,
I flit och ordning felar
Ej lugn förnöjsamhet.” —
Hvad fröjd, när s’en hon talar
Om Barnbarns-barnen små!
Men, när i granna salar
Mot okänd verld de gå.
Ej Farmor ville byta
Sin koja mot ett slott,
Ej mot all jordens yta
Den frid, af Gud hon fått.
Af vishet prydd, hon blickar
Emot sin jubelfest:
Dödsengeln Herren skickar
Liksom en vänlig gäst. —
Gif mig i ord och lära
Ditt rena hjertelag,
Att, styrkt af Gud, så bära
Båd’ glad och mulen dag.
Må, när min sol går neder,
Jag åldras såsom Du:
I enfald, tro och seder
Ett vänligt barn ännu!
Tack för den stund jag dröjde
Hos dig, så lärorik!
För det farväl, du höjde,
Ett heligt väsen lik!
Gengåfvor Odin prisa —
Jag ock vill offer ge:
Du tage då min Visa,
Jag din Välsignelse.