Fiskare-sång (Sehlstedt 1862)
| ← Också en grafskrift |
|
Vårknäpp → |
Fiskare-sång.
Från Tyskan.
Ack! fiskare-lifvet!
Hvad glädje, hvad mod!
Hvad godt blef oss gifvet,
Det gaf oss vår flod.
Ej födan vi grafva
I plogarnas fjät;
Vår bergning vi hafva
Af krok och af nät.
Vi söka vår föda
På lif och på död.
Vi dela hvar möda
Hvar fångst och hvar nöd.
I mosslupen hydda
Vår slummer är sval.
Mot solen oss skydda
Gullvide och al.
Der pryda vi tjället
Med blommor ibland,
Och golfvet, i stället
För matta, med sand.
Och gården är hägnad
Och putsad och röjd;
Der ha vi vår fägnad
Och frihet och fröjd.
Der gossarna springa
Med friskaste kind.
I täflan de svinga
Med morgonens vind. —
Då vintrarna fjettra
Den glimmande sjö,
De barfota klättra
I drifvornas snö.
Och flickorna kappas
Vid spiselens fot;
Då bindes och lappas
Den trasiga not. —
Än gno de om qvällen
Till grannarna ut;
Mor väntar på hällen,
Men somnar till slut.
Än fjerran vi fara
På gungande våg;
Då börja de klara
Qvällstjernor sitt tåg,
Och månen ses spegla
I djupet sin bild:
Hur långt vi än segla,
Han följer dock mild
Än stormarna fösa
De böljor med hot;
Knappt döden vi ösa
Med öskaret mot.
Fast vindarna sjunga
I mast och i tåg,
Vi oförskräckt gunga
På skummande våg.
Men Gud, som kan väcka
Den hotande död,
Kan hjelpen ock räcka;
Han känner vår nöd.
Med himlen förtrolig,
Hvem klandrar sin graf?
Den reds lika rolig
I mull och i haf.
