Flickförbundet Silverkorset/Kapitel 01
|
Andra kapitlet → |
FÖRSTA KAPITLET.
— Alltså reser man till Harz, till Wildemann — därmed punkt! Eller har kanske fröken dotter något att invända däremot? Den gamle herrn, som framställde denna fråga, tog med välbehag en pris ur sin förgyllda snusdosa och såg med godmodigt ironisk min på den framför honom stående unga flickan.
— Vad skulle det tjäna till? Det är ju ingen, som bryr sig om det, svarade flickan i smått vresig ton.
— Tvärtom, jag är idel öra, försäkrade den gamle herrn allvarligt. Var god och tala ut ogenerat.
I stället för att såsom eljest skratta åt onkelns lustiga uttryckssätt, utbrast den unga flickan i förtretad ton:
— Om jag endast visste, onkel, varför du skickar mamma till en sådan gudsförgäten vrå —
— Ber om ursäkt, liten, men för det första är Wildemann inte alls obekant. Det är en ort i Övre Harz, järnvägsstation, har 1,381 invånare, är förtjusande beläget i Innerstedalen, omgivet av höga berg, vackra ängar och härliga furuskogar, har att uppvisa ett brunnshus, som nog skulle kunna imponera till och med på en så anspråksfull ung dam som fröken Elisa Kirchner. För det andra är den lilla staden inte alls gudsförgäten, utan har en kyrka, en pastor och en alltigenom kristlig församling och dessutom sardeles vackra omgivningar, som kunna påminna varje något så när mottagligt hjärta om Guds närvaro.
— Tag ditt förnuft till fånga, barn, tillade modern, en blek dam med lidande utseende, som trots den varma sommarluften låg i en länstol övertäckt med filtar. Du vet ju, att onkel vill skicka mig till en lugn, stillsam plats, och då beger jag mig helst till Wildemann, därför att lant Maria trivdes så bra där i somras.
Elsa ryckte på axlarna, som om tantens åsikt inte varit av minsta vikt, och sade förtretligt:
— Om det åtminstone vore till Harzburg. Dit skall även Greta von Langen.
Doktorn skrattade.
— Ja, jag kan nog tänka mig, att det hade passat dig bättre där, min stumpa, men en sådan där badort på modet är rena giftet för din mor. Där tar det aldrig slut på utflykter, baler och allt sådant, och i stället för att återvända hem med stärkta nerver, vore de ännu sämre än förut.
— Om vi åtminstone kunde äta på brunnshuset, sade Elsa halvt bönfallande.
— Blir heller ingenting av. Gamla Dora följer med er och drar försorg om att hennes matmor får allt, såsom hon är van, ty absolut lugn är huvudsaken!
— Det där blir ju mycket intressant, svarade flickan spotskt.
— Men Elsa då! förmanade modern suckande.
Men dr Bauer nickade.
— Jag skulle tro det! När man vid femton års ålder får resa till Harz och njuta av sex veckors frihet, så är det ett nöje, som mången jämnårig flicka kan avundas dig. Och vad din mor beträffar, så drar gamla Dora bra försorg om henne, och behöver hon förströelse, så har hon ju sin lilla dotter, ty det lär inte finnas något muntrare och gladare under solen än en backfisch. Och nu: adjö! Jag återser er före er avresa — kanske jag till och med överraskar er en vacker dag där uppe bland bergen, ty jag känner en stor längtan efter att slippa ifrån gatularmet och dammet för en tid.
Han skakade hand med kusinen och Elsa och lämnade rummet. Han var nätt och jämt försvunnen, då den sistnämnda brast i vredestårar.
— Onkel är avskyvärd! utbrast hon. Han retar och förargar mig, så fort han får se mig.
Modern suckade.
— Men han är nu en gång din onkel och förmyndare, mitt hjärta, och du är alltid skyldig honom en viss hänsyn.
Elsa svarade ej; hon trummade förtretad med fingrarna mot rutan. Om en stund sade hon:
— Det är bara för att förarga mig, som onkel förbjudit, att du reser till en riktig badort — det är alldeles säkert! Så mina väninnor skola skratta ut mig, när jag talar om, vart vi skola resa. Det är, så att man måste skämmas för att omtala det. Schmidts skola till Ems, Paschens till Nordeney, Giselers till Schweiz och Amsels till Wiesbaden, och jag — jag —
Hennes röst övergick i snyftningar, hon rusade ut ur rummet och slängde igen dörren efter sig, utan att taga någon hänsyn till sin mors klena nerver.
Geheimerådinnan Kirchner var änka sedan tio år tillbaka. Det hade varit ett hårt slag för den unga frun, då mannen dött efter sju års lyckligt äktenskap och lämnat henne ensam med deras enda barn, den femåriga lilla Elsa. Lyckligtvis var geheimerådinnan förmögen, så att hon icke behövde ha några bekymmer för deras utkomst. Men hennes hälsa var mycket ömtålig, och detta i förening med den ständiga sorgen undergrävde hennes viljestyrka. Till följd därav hade flickan blivit gränslöst bortskämd. Dr Bauer gjorde visserligen, vad som stod i hans makt, att förhindra det, men kunde icke uträtta något gentemot den svaga modern och den trotsiga dottern, förutom det att han då och då uttalade ett maktord, såsom fallet varit i dag, då de måst foga sig.
Åtta dagar senare återse vi dem i det härligt belägna Wildemann. De hade funnit en trevlig bostad hos enkla men hjärtegoda människor, och under Doras flinka, vana händer hade det lilla hemmet snart blivit riktigt hemtrevligt.
När geheimerådinnan vilat ut några dagar efter resan, började hon intressera sig för och glädja sig åt de vackra omgivningarna. Men så var inte fallet med Elsa. Hon hade föresatt sig att finna allt gränslöst tråkigt och tarvligt … och för övrigt … när man varit i Schweiz, kunde man väl inte beundra Harz? Hon var riktigt förargad på gamla Dora, som aldrig i sitt liv sett några berg och som nu gång på gång gav utlopp åt sin förtjusning.
Just nu trädde Elsa med förargad min in i den lilla bersån; bekväma trädgårdsstolar inbjödo till vila, och på bordet låg ett vackert broderi, som tycktes vara bestämt för den unga flickan. Men hon sköt det missmodigt åt sidan och stödde huvudet mot båda händerna. Vad skulle hon nu ta sig till? Modern låg med huvudvärk i ett förmörkat rum, Dora var vid dåligt humör — och hon själv? En tår rann plötsligt över hennes rosiga kind; hon var verkligen en beklagansvärd varelse. Vad hennes väninnor hade det bra! De kunde roa sig av hjärtans lust, under det att hon nog skulle bli sjuk av idel långtråkighet i den här lilla hålan.
Då klingade glatt skratt och klara röster. Nyfiket kikade hon ut genom det täta lövverket, men såg ingenting. Hon visste, att det kom från den angränsande trädgården, det enda i Wildemann som hittills fängslat hennes intresse. Hon hade gärna velat veta, vem som bodde i den förtjusande lilla villan i den stora, välvårdade trädgården. Tre flickor och två gossar lekte där inne. Så glada de åter voro. Hon smög sig fram till slånbärshäcken, som skilde de båda trädgårdarna åt. Ja, om hon finge vara med om det muntra krocketpartiet, skulle hon inte ha så förskräckligt tråkigt. Ja, men hur skulle hon kunna bli bekant med det unga sällskapet.
I detsamma gnisslade grinden, och när hon vände sig om, såg hon en fattigt klädd gosse med en korg på ryggen komma in i trädgården. När han fick se henne, kom han fram och frågade med sänkt röst: »Vill ni köpa litet svamp? Så lyfte han ner korgen från ryggen och tog av en duk, och Elsa såg en massa kantareller.
— Nej, sådant äter vi inte, sade Elsa och rynkade på näsan. Har du inga champinjoner?
Gossen skakade på sitt blonda huvud och sade i bönfallande ton:
— Åh, köp ändå litet, fröken! Vi har det så dåligt.
Elsa gjorde en åtbörd av otålighet, ty från den andra trädgården hördes åter glatt skratt; den fattige gossen hindrade henne i hennes iakttagelser. Låt mig vara i fred, sade hon i förargad ton och vände sig om, men hann dock se det sorgsna uttrycket i de blåa ögonen, som lyste så onaturligt stora i det magra, bleka ansiktet. Hon bekymrade sig emellertid inte vidare om den spenslige gossen, som långsamt smög sig ut ur trädgården; hon var snart åter fördjupad i att iakttaga barnen, tills Dora ropade in henne till middagen.
Hon fann modern bättre, omtalade vad hon sett och uttalade sin önskan att bli bekant med barnen i huset bredvid.
Ett tillfälle att inhämta upplysningar om dem erbjöd sig redan samma eftermiddag, då mor och dotter sutto i bersån och värdinnan tittade in till dem.
— Hör nu, fru Brandt, vem är det som bor i huset bredvid?
— Åh, det är en rar, fin dam, fröken Reuter. Hon är lika klok som vår pastor.
— Och de unga flickorna? frågade Elsa hastigt.
— Två av dem äro döttrar till hennes bror, som är lärare i Hamburg. Hon har dem helt och hållet hos sig och undervisar dem, och den andra —
— Vi skulle gärna vilja veta, om det är något passande umgänge för min dotter, inföll geheimerådinnan.
— Jag skulle nästan tro det. Om lilla fröken blir bekant med dem, kan hon vara glad.
Elsa förvred sin vackra mun i ett spotskt leende. Så förnäma äro nog ändå inte flickorna, att jag inte är god nog åt dem, sade hon sedan.
— Nånå, lilla fröken! Den tredje lilla fröken där inne är grevinna!
— Vad är hon? utbrast Elsa och sprang upp.
— Grevinna! Hon är här sedan nyåret, och hennes föräldrar kommo själva hit med henne till fröken Reuter.
— Snälla mor Brandt, utbrast Elsa med strålande ögon, berätta allt, ni känner till om den lilla grevinnan.
— Kära lilla fröken, jag känner inte till mycket. I vintras lär den lilla grevinnan ha legat för döden, så att ingen människa trodde, att hon någonsin skulle bli frisk igen, och sedan sade läkarna, att hon måste upp i bergen, och då förde föräldrarna henne hit. Åh, vad hon var blek och eländig, när hon kom hit, och nu blomstrar hon i kapp med rosorna.
— Men hur kom det sig, att herrskapet förde henne till fröken Reuter? frågade geheimerådinnan.
— Jo, fröken Reuter har förr i tiden varit fru grevinnans guvernant.
— Ack, sade Elsa med ett djupt andetag, om jag blott kunde bli bekant med henne! Tänk, mamma, så förvånade mina väninnor skulle bli, om jag finge en grevinna till väninna!
— Det går nog, fröken, sade fru Brandt. Ni har väl händelsevis inte sett en gosse med en korg gå förbi? Jag förstår inte, var han håller hus i dag … den här dagen kommer han ju alltid med sin svamp.
— Åh, han var nyss här, sade Elsa, men jag skickade i väg honom, därför att vi inte äta svamp.
— Ack, fröken, det skulle ni inte ha gjort! Nu blir den stackars gossen inte av med sin svamp, och till på köpet får han ingenting att äta.
— Hur så? frågade Elsa förundrad.
— Ack, det är en sorglig historia, började mor Brandt. Förstår ni, gossens far var forman; det är ett hårt bröd, fröken, i all synnerhet om vintern, när de väldiga trädstammarna skola forslas ner uppifrån bergen. Därvid hände det den stackars mannen, att ett träd föll över hans ben och krossade det; han fick ligga där i flera timmar, innan det kom hjälp. Ack ja, det var ett riktigt elände. I vinter blir det två år sedan det hände.
— Har mannen åter blivit frisk? frågade geheimrådinnan.
— Ack nej, det är just olyckan. Benet vill inte bli bättre … doktorn tror, att han låg för länge i kölden. I somras flyttade de ner hit till hennes mor, som har en liten stuga. De ha visserligen tak över huvudet, men de lära lida en ohygglig nöd. Om somrarna går det ju an, ty då plocka barnen svamp och bär, och Friedel säljer det här i staden, men vintern är det fattigas värsta fiende. Men nu måste jag se efter, om gossen inte är i något av grannhusen … jag gömmer alltid litet middagsmat åt honom.
Hon reste sig upp och gick fram till grinden. Elsa följde om en stund efter henne. Syns han inte till? frågade hon.
— Nej, fröken. Han vågar sig nog inte tillbaka, sedan ni skickat i väg honom.
— Jag visste inte, att han är så fattig, urskuldade Elsa sig.
— Nej, det kunde ni naturligtvis inte veta. Vad känner ni för övrigt till om fattigdom?
— Åh, mamma ger mycket till föreningar! utbrast den unga flickan.
Mor Brandt nickade.
— Det kan jag nog tänka mig. Men det är skillnad på välgörenhet och välgörenhet. Somliga ge med fulla händer och veta ändå inte, hur en fattig stackare känner sig till mods, och andra ge litet, men med vänliga ord, och det är det rätta sättet, fröken. Men gossen kommer inte tillbaka, så nu går jag in till mitt arbete.
Elsa hade blivit mycket fundersam; den enkla kvinnans ord hade gått henne till hjärtat, och i hemlighet gjorde hon sig bittra förebråelser för att hon skickat i väg den fattige gossen. Vad det måtte vara förskräckligt att svälta! En klar rodnad drog över hennes ansikte; hon skyndade in till modern, och denna eftermiddag var hon riktigt vänlig och älskvärd.