Flickförbundet Silverkorset/Kapitel 02
| ← Första kapitlet |
|
Tredje kapitlet → |
ANDRA KAPITLET.
Bekantskapen med de intressanta grannarna var inledd fortare, än Elsa väntat. Följande morgon stod hon åter vid häcken och åsåg de fem glada barnens lek. Då observerade en av gossarna henne och omtalade det för flickorna. Allas ögon riktades nu på Elsa, som helt förlägen låtsade ha något att uträtta vid häcken; ty springa sin väg ville hon inte, det hade sett alltför fånigt ut.
Efter en kort rådplägning kom den minsta av flickorna framspringande och ropade glatt:
— God morgon!
Elsa besvarade hälsningen, och båda flickorna betraktade varandra en stund under tystnad; så utbrast den lilla främlingen skrattande:
— Om vi fortsätta att stirra så här på varandra, komma vi ingen vart. Vill du vara med och leka?
— Om jag inte stör, svarade Elsa nedlåtande, och inom sig tänkte hon: Den där lärardottern har då inte något sätt.
— Är du alldeles ensam? frågade nu lillan.
— Jag är här med min mamma, fru geheimerådinnan Kirchner från Berlin, svarade Elsa, i det hon såg förbi flickan; till följd därav såg hon icke det glada skratt, som drog över lillans vackra, uttrycksfulla ansikte.
— En sådan mamma är naturligtvis av allra största vikt, men jag menade, om du är den enda flickan i huset? Elsa nickade. Kom då in och lek med oss! Varför besinnar du dig så länge?
— Jag skall gå in och fråga min mamma, om jag får, svarade Elsa, nickade nådigt och gick in i huset.
När hon strax efteråt trädde in i grannträdgården, kom den lilla flickan henne till mötes, fattade hennes hand och sade vänligt:
— Så bra, att du kommer! Nu skola vi hålla gott kamratskap, inte sant?
Elsa nickade.
— Var snäll och presentera mig för den unga grevinnan, sade hon.
Lillan spärrade upp sina strålande bruna ögon.
— För vem? sade hon. Så drog ett förtjusande skälmskt leende över hennes ansikte. Åh … jaså? Jag heter Wally von Thalenhorst, och det här är mina båda väninnor Eva och Maria Reuter, och det här är deras bröder, våra trofasta kavaljerer Fritz och Konrad, kallade »herr magistern» och tjocka Kon». Vad heter du?
— Elsa Kirchner.
— Vi kalla varandra för du, fortsatte Wally. Det har du väl ingenting emot, ty vi äro ju allesammans ännu skolbarn.
— Låt oss nu äntligen spela vidare, Wally, utbrast Fritz, en kraftigt byggd gosse på femton år, men då måste du vara litet allvarligare. Du förstör alltid spelet, därför att du är så vild.
Elsa såg förskräckt på gossen. Hur vågade han tala så till en grevinna?
Men Wally skrattade endast, och Eva utropade otåligt:
— Sluta upp med ditt mästrande, magister, och ordna spelet. Eftersom vi nu bli en till, måste vi dela upp oss på ett annat sätt.
— Har du varit här länge? frågade den späda, blonda Maria den bredvid henne stående Elsa. Vi ha sett dig många gånger och önskat, att vi kunde bli bekanta med dig.
Elsa såg vänligt på den älskliga flickan.
— Ack, ni kunna inte ha önskat det mer än jag, sade hon. Jag har haft gränslöst tråkigt.
— Det kommer inte att hända dig i vårt sällskap! ropade Eva skrattande.
— Nej, det kan du vara övertygad om, sade tjocka Kon med en djup suck. Flickorna jäkta oss stackars pojkar hela dagen, och om man någon gång tror sig ha funnit en lugn plats, där man kan vila ut en stund, snoka de genast rätt på en. Man får aldrig tillfälle att i lugn och ro begrunda sin belägenhet.
Ett glatt skratt följde på detta tal, det längsta, »tjockis» någonsin hållit, enligt vad Wally försäkrade Elsa.
— Åh, seså, tjockis, sade Fritz, på så sätt blir du av med litet av dina överflödiga kött- och fettmassor. Gläd dig åt att du kan slippa ifrån litet av din onyttiga barlast.
— Vad för slag? Onyttiga barlast? upprepade Kon släpigt, i det han sträckte ut armarna och blickade ned på sin korta, omfångsrika kroppshydda. Kan du se något sådant hos mig, Elsa?
Den tjocke lille gossen tog sig så komisk ut, att Elsa brast i skratt.
— Jag har bara känt en gosse, som var tjockare än du, och han måste genomgå en avmagringskur.
— O, Konny! … Bravo! Bravo … Där ser du, Kon! klingade det om vartannat.
Men Kon frågade dystert:
— Hur går det till?
— Jag tror, att han måste svälta sig.
— O, ve, Konny, din svagaste sida! utbrast Wally skrattande, och tjockis såg så dyster ut, att Maria tröstande smekte hans blomstrande kind. Seså, Konny, så långt har det ännu inte gått med dig, sade hon, och Fritz ropade glatt: Då är det bättre, att du springer och hoppar, så behöver du inte svälta. Men spela nu, tjockis!
Efter en halvtimme förklarade Wally plötsligt, att hon var trött, och det lilla sällskapet gick upp på verandan, där Wally kastade sig på en liten soffa. Maria trädde fram till henne, bredde en lätt filt över väninnan och smekte ömt det mörklockiga håret, som inramade den lilla grevinnans vackra ansikte.
— Du har åter varit för livlig, Wally, sade hon. Det hämnar sig.
— Kom med nu, Kon, utbrast Fritz, så gå vi och leta efter ödlor till vår samling.
— Ett trevligt nöje klockan tolv på middagen, brummade Kon, men följde med brodern. Och nu började flickorna prata helt livligt. Elsa måste berätta om sig och sitt liv där hemma, och det gjorde hon gärna. Hon underlät icke heller att här och var infläta små utsmyckningar, ty hon ville visa, att hon var en fin och bildad ung dam, som inte ens en grevinna behövde vara generad för att umgås med. Hon märkte icke, att hennes åhörarinnor då och då kastade en leende blick på varandra.
— Här kommer lilla tant! utbrast Eva plötsligt, i det hon sprang upp och skyndade till mötes en äldre dam, som kom uppför verandatrappan. Varmt och vänligt hälsade hon Elsa välkommen, frågade, hur det stod till med hennes mor, som hon sett flera gånger, och vände sig sedan till Wally: Har min vildbasare åter gjort för mycket av det goda?
— Ack, hjärtetant, jag glömmer ju alltid, att detta är den värsta tiden på dagen för mig.
Fröken Reuter lade sin mjuka, svala hand på den unga flickans oroligt dunkande tinning. Hädanefter leka ni endast till elva, och sedan gå ni upp på verandan eller in, sade hon med vänligt allvar. Du, Eva, såsom den äldsta, drar försorg om att min önskan blir uppfylld.
— Ja visst, tant, jag skall noga ge akt därpå, försäkrade Eva, under det att Wally satte sig upp, slog armarna om den gamla damen och drog henne ner bredvid sig. Änglatant, du är väl inte ond? utbrast hon.
— Nej, min älskling. Jag är endast ängslig, därför att den gamla mattigheten alltjämt visar sig, och eftersom min sorglösa Wally inte tycks veta vad som är bra för henne, måste den gamla tanten åter inlägga ett maktord.
— Som din vildbasare efter vanligheten skall foga sig under, utbrast Wally.
Elsa åsåg den lilla scenen med största förvåning; hur annorlunda hade icke hon uppfört sig, om hon varit i Wallys ställe. Hon rodnade vid tanken på hur illa hon uppförde sig mot modern, när denna någon gång var av en annan mening än hon.
Under loppet av de närmast följande dagarna utvecklade sig ett livligt umgänge mellan de båda grannfamiljerna. Även de båda äldre damerna tycktes finna behag i varandra.
— Vad er lilla mor dock är lycklig, som har en sådan rar liten dotter, sade fröken Reuter vid ett tillfälle till Elsa. Inte sant, kära barn, det gives ingenting härligare än att visa sin mor tusende små uppmärksamheter, som endast kärleken kan tänka ut?
Elsa måste slå ned ögonen — ack, hennes kärlek till modern hade ännu aldrig tänkt ut något, inte ens den minsta småsak, men i stället visste hon med sig, att hon genom tusende småsaker kränkt och förargat sin klena, sjukliga mor. Det måste hädanefter bli annorlunda. Hon ville inte vara nödsakad att så ofta slå ned ögonen inför fröken Reuter, och hon vinnlade sig allvarligt om att efterlikna väninnorna i fråga om vänlighet.
Ofrivilligt anslog hon gentemot modern en helt annan ton än hittills, var älskvärd och tjänstvillig och kände sig lyckligare och belåtnare än förr.
Dora strålade av förtjusning, när hon såg på »vårt barn», som nu sjöng och dansade och skrattade som andra flickor; det berodde naturligtvis endast på umgänget med unga grevinnan, och gumman visste inte alls, hur hon skulle kunna visa sig nog tacksam mot denna. Det enda var, att hon aldrig fick riktigt klart för sig, vilken av flickorna som var grevinnan; ena dagen knixade hon för den verkliga, den följande för Eva och den därpå följande för Maria, och de elaka flickorna gjorde den stackarn ännu mer konfys, genom alt var och en av dem i hemlighet försäkrade, att hon var grevinnan.
En dag sutto våra unga vänner under den gamla linden på ena sidan om huset. De talade om framtiden.
— Jag stannar naturligtvis hemma, sade Wally. Mina föräldrar ha ju bara en dotter, och där kan jag ju också bäst —
— Spela den fina damen, inföll Fritz ironiskt.
— … bäst verka, avslutade hon med värdig min meningen efter att ha gjort en liten grimas åt honom.
Fritz skrattade, men Kon frågade:
— Hur tänker du göra det, Wally?
— Genom att omsätta i praktiken de goda lärdomar, vi fått här av tant.
— Och hur tänker du göra det, Wally? frågade Eva.
— Det är jag ännu inte riktigt på det klara med, men ni vet ju, att tant alltid säger, att vi ha ett stort ansvar för allt, som Gud givit oss, även för rikedomen. Och som ni vet, är min pappa mycket rik; så fort jag blir vuxen, får jag årligen en viss summa, som jag kan använda efter eget gottfinnande. Jag vet blott inte, om jag skall grunda ett hem för gamla gummor eller ett hittebarnhus.
— Grunda hellre ett hem för orkeslösa gubbar, Wally! utbrast Fritz. På så sätt tillförsäkrar du dig bäst en plats i himmelriket.
— Tyst, du begabbare, annars blir du förvisad ur vår krets, utbrast Wally skrattande; så fortsatte hon: Eller också grundar jag ett hem för obemedlade unga flickor, som jag låter uppfostra och undervisa där — ja, det skall jag göra, och dig engagerar jag som lärarinna, Eva.
— En härlig tanke, Wally! Ja, gör det, så arbeta vi tillsammans, sade Eva.
— Vill du bli lärarinna, Eva? frågade Elsa förskräckt.
— Ja. Min pappa är inte så rik, att han kan behålla sina fem döttrar i hemmet. När tant förberett mig tillräckligt, skall jag till seminariet. Vad jag skall känna mig stolt, när jag kan stå på egna fötter och kanske till och med hjälpa föräldrarna med de yngre syskonens uppfostran.
Elsa såg med beundran på den vackra flickan, vars ögon strålade av ädel hänförelse, men Fritz sade halvhögt:
— Det är endast för det goda exemplets skull, förstår du, ty hon är den äldsta.
— Och jag såsom den andra i ordningen, skall följa detta exempel, sade Maria leende, ehuru det säkerligen blir svårt för mig att lämna hemmet.
— Skall du också bli lärarinna, Maria? frågade Elsa.
— Jag har stor håg för teckning och skulle gärna vilja bli riktigt skicklig däri. Min hemliga önskan är att en gång i tiden få anställning som lärarinna i teckning i min hemstad, ty då kan jag ju stanna hos föräldrarna.
— Så allvarligt ni redan begrundat er framtid, sade Elsa, och jag har hittills endast tänkt på att roa mig så mycket som möjligt.
— Hm sade Fritz. Ett mycket trevligt levnadsmål.
De andra skrattade, men Elsa utbrast rodnande:
— Nåja, jag behöver inte alls bli lärarinna, ty min mamma är rik och skulle säkerligen inte lämna ifrån sig sin enda dotter.
— Ja visst, Elschen, du har all anledning att glädja dig at livet, sade Maria i blidkande ton.
Sedan Fritz omtalat, att han skulle bli lärare, frågade Wally:
— Vad skall väl vår tjockis bli?
— Hallå, tjockis, sover du? ropade Fritz.
— Du behöver inte skrika så. Min hörsel har inte försämrats under loppet av den senaste timmen, löd det flegmatiska svaret.
— Har du redan funderat på vad du skall bli, min son? frågade Fritz.
Tjockis nickade.
— Ja, det vet jag alldeles bestämt … präst, svarade Kon.
— Men, Kon, då måste du ju studera!
— Varför vill du just bli präst, Kon?
— Jag föreställer mig prästens kall såsom särdeles trevligt, svarade Kon makligt. Men dessutom har en präst det mycket bra även i materiellt hänseende, i all synnerhet om han är bosatt på landet, ty då komma hans församlingsbor till honom med gäss, ankor, höns, ägg, skinkor och korv.
Wally skrattade glatt. Bravo! Det är också en anledning att bli präst!
Och Maria föreställde brodern, att han måste uppfatta det andliga kallet från en högre ståndpunkt.
— Tycker du det, Mia? sade han. Nåja, jag kan ju fundera närmare på saken. Det är ju ingen brådska.
— Hallå! Vem ha vi här? utbrast Fritz och sprang upp.
— Det är ju Svampfriedel. Det var verkligen den bleka gossen, som Elsa helt nyligen avfärdat så kort. Han såg skyggt på barnen och stannade sedan med tveksam min.
— Varför har du inte varit här på så länge? frågade Eva vänligt.
— Herrskapet har varit så vänligt och köpt av mig flera gånger, sade han med en ängslig blick på Elsa.
— Också en anledning att inte komma tillbaka, sade Fritz. Hör du, Friedel, till goda människor kan man inte komma för ofta, lägg märke till det, min son. Och kom nu med in, så att vi få göra upp affären. Kanske det även finns litet att äta för din räkning.
— Ack, sade Elsa rodnande, jag skulle också gärna vilja köpa litet svamp. Se här! Hon tryckte en slant i handen på den häpne gossen och sade: Gå in till fru Brandt, når du är färdig här, och hälsa henne, att jag gärna skulle vilja ha en skål och att jag köpt litet svamp.