Flickförbundet Silverkorset/Kapitel 03
| ← Andra kapitlet |
|
Fjärde kapitlet → |
TREDJE KAPITLET.
Följande eftermiddag drog hela sällskapet upp bland bergen. När de voro framme vid en särskilt vacker punkt, förklarade de båda äldre damerna, att de skulle vila en stund, och hela sällskapet slog sig ner.
— Tant, vi skola väl inte redan vända om hem? utbrast Fritz, när fröken Reuter om en stund såg på sitt ur. Då de båda damerna förklarade, att de fått nog, bad Fritz, att ungdomarna skulle få stanna där ännu en stund och sedan återvända hem en annan väg.
— Bara ni inte gå vilse, invände geheimerådinnan.
— Var inte löjlig, mamma! utbrast Elsa, men så rodnade hon under fröken Reuters allvarliga blick. Den sistnämnda vände sig till geheimerådinnan och sade:
— Ni behöver inte vara ängslig, kära väninna. Våra barn känna verkligen till vägarna lika bra som jag, och jag tror, att vi kunna unna dem friheten, om de lova att vara hemma till klockan sju.
Geheimerådinnan gav endast helt tveksamt sitt samtycke.
— Vad skola vi nu göra? frågade Eva, då de båda damerna anträtt promenaden hem. Skola vi stanna här eller gå vidare?
— Jag tror, att det finns smultron här omkring, sade Kon och satte näsan i vädret som en jakthund.
— En storartad idé, Kon! Helt och hållet värdig dig! sade Fritz. Kom, så gå vi och se efter!
Alla skyndade fram till en öppen plats, och där funno de till sin glädje massor av smultron. De sprungo från glad till glad, och de röda små bären förekomma allt rikligare och rikligare.
I sin iver märkte de inte alls, att de trängde allt längre in i skogen, förrän Eva helt förskräckt utropade:
— O, vad solen redan står lågt! Nu måste vi hem! Fritz, vilken väg är närmast till dalen … till höger eller vänster?
Fritz såg sig omkring, och i stället för det förlösande svaret såg Eva, att hans ansikte uttryckte förlägenhet.
— Det, man inte vet, kan man inte omtala, sade han till sist skrattande.
Sedan Eva och Fritz slutligen blivit ense om att vägen till höger hastigast ledde hem, bröt det lilla sällskapet upp och skyndade vidare under glatt samtal, men när trakten alltjämt inte började bli bekant och mörkret föll på, tystnade den ena efter den andra, och Eva såg med hemlig ångest på Wally, som försäkrade, att hon inte kände sig det minsta trött. Nu trädde de in i ett glad, från vilket tre smala stigar, tyvärr utan vägvisare, mynnade. Förlägna och obeslutsamma sågo barnen på varandra.
— Om vi åtminstone visste, åt vilket håll Wildemann ligger, suckade Fritz.
— Säkert inte framför oss, svarade Kon, ty du kommer väl ihåg, vise magister, att Wildemann ligger inneslutet av berg. Enligt min åsikt måste det ligga åt öster.
Fritz tänkte efter.
— Det har du kanske rätt i. Alltså, framåt! kommenderade han.
Sedan fortsatte barnen i en halvtimme, men när skogen alltjämt inte tycktes upphöra och mörkret gjorde det icke blott svårt utan till och med farligt att gå, stannade Fritz. Det tjänar ingenting till att ränna omkring så här på vinst och förlust, sade han. Jag föreslår, att vi först vila ut en stund.
— Ja, jag orkar inte längre, sade Wally och sjönk ner på mossan. Eva satte sig bredvid henne och lade hennes mörklockiga lilla huvud i sitt knä.
— Wally, kära, söta Wally, bli bara inte sjuk, bönföll hon ängsligt.
Ett svagt leende drog över det bleka lilla ansiktet.
— Jag är bara så trött. Låt mig sova en stund, bad hon.
Fritz tog hastigt av sig rocken och svepte den med Evas hjälp om Wally. Kon följde med ens hans exempel och kastade sin till Elsa och Maria, som sutto hopkrupna intill varandra.
— Om ni bara inte förkyla er, sade Eva.
— Ba, vi äro pojkar, svarade Kon och drog brodern litet avsides. Vad säger du, magister, blir det inte bäst, att jag beger mig ner ensam och skickar er hjälp?
— Jag har också tänkt på det, svarade Fritz, men det blir nog bäst, att jag går.
— För Guds skull, lämna mig inte ensam med flickorna! Jag går hellre tre mil än ser på det här eländet, och du vet ju, att jag kan springa ganska fort, när jag vill. Därmed nickade han åt brodern och skulle just ge sig i väg, när ett svagt buller ådrog sig hans uppmärksamhet.
— Det finns någon levande varelse här i närheten, viskade han till Fritz.
Fritz blev genast fyr och flamma. Låt oss se efter!
— Nej. Du går genast tillbaka till flickorna, ty om de märka något och ingendera av oss två är där, blir det ett gräsligt skrikande. Och därmed försvann tjockis i mörkret. Fritz återvände till flickorna.
Om en stund hördes Kon ropa:
— Hallå! Här kommer jag med hjälp. Vänta, får du se, vem jag fått tag i!
Nu hörde Fritz två personer klättra uppför berget, och strax efteråt stod Kon framför honom och vid broderns sida en böjd gestalt med ett fång bränsle på ryggen.
— Det är Svampfriedel, sade Kon belåtet. Är det inte präktigt?
— Jo visst. Hur kommer det sig, att du är ute så sent?
— Jag har varit mycket långt borta för att plocka bränsle och blivit försenad.
— Vem ha ni där borta? ropade Eva.
— Svampfriedel. Nu är det slut med vår nöd.
Flickorna skreko högt av förtjusning, och Elsa och Maria rusade fram trots sin trötthet. Kom hit allesammans, bad Eva. Wally sover, och jag vill inte väcka henne, förrän det blir nödvändigt.
— Kan du visa oss vägen, Friedel? frågade Fritz. Du har nog förstått, att vi kommit vilse.
Friedel nickade. Det är mycket långt till Wildemann, sade han, men vår by ligger strax i närheten. Det blir nog bäst, att herrskapet följer med mig, och sedan för jag er från Grünberg närmaste vägen till Wildemann.
— Det är en utmärkt idé, Friedel. Framåt, alltså!
Under tiden hade Eva försökt väcka Wally, men utan att lyckas.
— Vad skola vi nu ta oss till? frågade Eva med rådlös min.
Fritz ryckte på axlarna. Vi kunna inte låta henne ligga kvar här, så jag vet ingen annan utväg, Kon, än att vi två få bära henne.
— Ja, varför inte? brummade brodern. Men jag gör det, ty jag är den starkaste. Men visa mig för Guds skull, Eva, hur jag skall gripa tag i den späda varelsen, så att jag inte bryter sönder henne med mina grova tassar.
Nu satte processionen långsamt i gång; Friedel gick före och varnade de andra, när trädrötter spärrade vägen eller en klyfta gapade vid sidan av den. Då de uppnått bergets fot, förde han dem över ängarna utefter en porlande bäck, som flöt genom byn.
— Här bo vi, sade Svampfriedel och stannade utanför en fallfärdig liten stuga. Jag skall gå in och tala om för mor, att herrskapet är här.
Han gick in, och de dödströtta flickorna sjönko ner på bänken utanför stugan. Om en stund kom en torftigt klädd, blek kvinna ut.
— Friedel har talat om för mig, att ungherrskapet, som alltid äro så snälla mot honom, är här. Vill ni inte stiga in en stund och vila ut? Det är förstås förfärligt fattigt hos oss, men ni får hålla till godo.
En gammal kvinna med snövitt hår och ett gott, vänligt ansikte hade följt efter henne ut. Gör inte så mycket omständigheter, Trine, sade hon. Naturligtvis stiger ungherrskapet in och vilar ut. Vad är det fatt med den lilla fröken? Hon är väl inte sjuk? frågade hon, i det hon pekade på Wally, som låg med huvudet i Evas knä.
— Hon är mycket klen och har överansträngt sig, sade Eva med en suck.
— Kom hit, Trine, så bära vi in barnet och lägga henne på min säng.
Den unga kvinnan lydde, och våra unga vänner följde efter dem in i ett lågt rum, som upplystes av en liten fotogenlampa. En väldig kakelugn intog en tämligen stor plats i det lilla rummet; bredvid den stod en gammal länstol och vid väggen en säng. Ett par ålderdomssvaga stolar och ett nyskurat bord utgjorde resten av möblemanget.
Långsamt kommo barnen närmare, i all synnerhet Elsa, som ännu aldrig varit i ett så fattigt hem; hon höll sig ängsligt vid Evas sida, men denna tog inte minsta notis om henne, ty hon tänkte endast på Wally, som låg på sängen, blek som ett lik.
— Gå efter ättiksflaskan, Trine, sade gumman. Då hon baddat Wallys ansikte med ättika, slog flickan upp ögonen. Maria kysste henne under tårar, och även de andra lade i dagen den största glädje.
— Är det du, Christel? sade Friedels mormor, när en tolv års flicka blev synlig vid dörren. Skynda dig efter ett glas mjölk. Det kommer att göra er gott, lilla fröken, fortsatte hon, vänd till Wally.
Denna såg sig omkring med stora, förundrade ögon. Var i all världen är jag?
— Hos Svampfriedels mormor, förklarade Eva. O, Wally, jag har varit nära att dö av ängslan för din skull!
— Alldeles onödigt, lilla Eva! Efter min sjukdom kommer jag alltid i detta tillstånd, så fort jag överanstränger mig … det är till hälften sömn, till hälften bedövning. Men hur har jag kommit hit?
— Gossarna, Kon och Fritz, ha burit dig.
— Vad för slag? Även tjockis? Hon skrattade glatt. Stackars Kon, det föll sig nog inte lätt för dig!
— Åh, en sådan dum varelse som du är inte svår att bära, brummade Kon.
— Se här, lilla fröken! Drick det här! sade mormor och räckte Wally ett glas mjölk.
— Åh, vad ni är snäll, sade flickan med sin vanliga älskvärdhet och drack mjölken. Åh, det var gott! Nu tror jag, att jag orkar gå hem.
— Dumheter! sade Fritz. Nu gå Friedel, Kon och jag. Vila er nu allesammans, så skicka vi hit en vagn efter er.
— Ja, men kunna vi stanna här så länge? frågade Eva och såg sig omkring, men mormor och även Friedels mor hade lämnat rummet.
Fritz nickade.
— Jag har talat med Friedels mormor. Hon behåller er här, tills vagnen kommer, ty det är inte att tänka på att Wally skall orka gå en halvtimmes väg.
— Ack, gå inte båda två, Fritz, bad Elsa. Jag vågar inte vara ensam här.
— Dumheter, Elsa! Ni äro ju fyra, alltså är du inte ensam.
— Det är detsamma … en av er måste stanna, envisades Elsa.
— Stanna då, Kon, och beskydda flickorna, avgjorde Fritz.
Alltså stannade Kon, och Fritz begav sig av tillsammans med Friedel.
— Hu, sade Elsa om en stund, jag fryser! Och förresten är det förskräckligt här!
— Sätt dig i den stora stolen där borta, så blir du nog varm, rådde Eva.
Elsa kastade en föraktfull blick på den gamla, lappade stolen.
— Hellre än jag sätter mig i den, står jag hela tiden, sade hon. Jag förstår inte, hur Wally kan ligga på den där torftiga sängen, som den gamla kvinnan sovit i. Brrr! Ingen makt i världen skulle kunna få mig ner i den!
— Du borde skämmas, Elsa, sade Eva med dämpad röst. Hur kan du löna de stackars människornas gästfrihet så illa?
— Elsa uppför sig, som om hon vore en prinsessa, brummade Kon.
I samma ögonblick kom gumman in med sin dotter och Christel, som bar ett svartbröd på en brödbräda. Ungherrskapet måste hålla till godo, sade gumman och ställde en kruka med skummande mjölk på bordet. Vi äro endast fattiga människor, men det, vi ha, ge vi gärna.
Trine fyllde fyra muggar och ställde dem på bordet. Drick bara … mjölken är god. Om jag bara hade litet smör till svartbrödet. Nu vill herrskapet nog inte äta det.
— När man är hungrig, smakar allling, sade mormor leende och skar av fyra brödskivor.
Eva hade sett på syskonen, och alla tre gingo med vänliga tacksägelser fram till bordet.
— Vill inte du också ha litet, Elsa? frågade Eva sedan.
— Nej tack, jag kan inte få ner en bit.
— Ack, det är nog inte gott nog för fröken, klagade Trine.
— Jo då, utbrast Maria ivrigt. Det smakar till och med mycket bra. Elsa är nog mycket trött, inte sant?
— Jo, löd det enstaviga svaret.
— Ha ni alldeles glömt av, att jag finns till? ropade Wally glatt. Tro ni, att jag har lust att se på, medan ni låta det väl smaka er?
— Ack, den sjuka lilla ängeln! Jag trodde, att hon sov! utbrast Trine och sprang fram till bordet. Men Eva hade redan tagit en brödskiva, mormodern mjölken och alla tre skyndade fram till sängen. Till och med Christel smög sig skyggt fram och betraktade med häpnad den näpna lilla flickan, som satte sig upp i mormoderns säng. Med vänliga tacksägelser tog Wally emot det, man bjöd henne, och bet med god aptit i svartbrödet. Det smakar härligt, försäkrade hon.
Elsa såg på henne med förvåning, men även med avund, ty aldrig i sitt liv hade hon känt sig så hungrig och törstig som i detta ögonblick.
— Nu känner jag mig så stark, att jag kan stiga upp, sade Wally, varpå hon klev ner ur sängen och med en skälmsk sidoblick på Elsa marscherade fram till den stora stolen, i vilken hon kröp ihop som en kattunge.
— Det är väl tillåtet? frågade hon.
— Åh, fröken, om ni bara har del bekvämt, utbrast Trine. Så tillade hon nyfiket: Ni bor väl nere i Wildemann?
— Ja, svarade Eva. Vi äro i pension hos fröken Reuter.
— Henne ha vi hört mycket gott om, sade den gamla kvinnan.
— De unga fröknarna komma visst långt bortifrån? frågade Trine nyfiket.
— Min syster där, min bror och jag äro från Hamburg, förklarade Eva. Min väninna här kommer från Ostpreussen
— Hon är dotter till en greve, inföll Elsa; hon hade endast väntat på detta ögonblick för att kunna skryta med Wallys förnämhet, och hon kunde känna sig belåten med det intryck, hennes ord gjorde på den enkla kvinnan.
Trine knäppte ihop händerna. Dotter till en greve? Och Christel spärrade upp mun och ögon och stirrade med så förundrad min på Wally, att denna brast i ett glatt skratt och utropade:
— Du tittar ju på mig, som om jag vore ett underdjur! Ser du något särskilt hos mig, Christel?
Den lilla flickan blev blodröd i ansiktet och kröp genast bakom modern, men Kon pekade på Elsa och sade med djupaste allvar:
— Åh, det är ingenting … den där unga fröken är mycket förnämare … hon är prinsessan von und zu der Tann.
— Men Kon då! utbrast Eva skrattande, under det att Trine slog ihop händerna i yttersta häpnad och utbrast:
— En prinsessa? Mor, det var därför, hon inte ville äta av vårt svartbröd!
Elsa sprang upp i vredesmod. Det är avskyvärt av dig, Konrad, att göra mig löjlig på detta sätt.
Men Kon svarade med största sinneslugn:
— Har du inte utnämnt mig till din hovnarr? Då måste du hålla till godo med dylika skämt från mig.
Elsa vände honom ryggen, och först Maria lyckades göra henne litet mildare stämd. Under tiden förklarade Eva för Trine, att hennes bror gärna skämtade och endast gnabbats litet med väninnan, som helt enkelt hette Elsa Kirchner. Det lugnade Trines upprörda känslor, och det allmänna lugnet återställdes.
Sedan följde allmän tystnad, och under denna hörde flickorna sovandes regelbundna andhämtning från det angränsande rummet, vars dörr endast var tilldragen.
— O, det sover någon där inne, och vi ha pratat och skrattat högt, sade Maria i beklagande ton.
— Det gör ingenting, sade Trine. Småttingarna. sova ändå, och Christoph … honom gör det bara gott att någon gång höra en människa skratta.
De unga flickorna sågo hell förfärade på henne; skrattade man således aldrig här i stugan? Det såg verkligen så fattigt ut, att man kunde förlora lusten att skratta!
— Är er man alltjämt lika dålig? frågade Wally mot sin vana helt blygt.
— Ack, fröken, han ligger alltjämt där med sitt ben, och doktorn och apotekarn och de dyra salvorna ha kostat en massa pengar, och ändå hjälpa de ingenting. Det är alldeles, som om Gud hade övergivit oss.
— Trine, försynda dig ej, förmanade modern. Gud har ännu icke låtit någon, som tror på honom, gå förlorad, och han kommer inte heller att övergiva oss. När hans tid kommer, skall han säkert hjälpa oss, och till dess gäller det att vara tålig. Efter regn följer alltid solsken, och så är det även med oss människor; skickar Gud lidande, så skickar han även glädje … härda blott ut. Det, han gör, är alltid till det bästa.
Tårarna rullade långsamt över Trines ansikte; hon nickade för sig själv, innan hon svarade:
— Du har rätt, mor, nu såsom alltid annars, men jag är inte som du … jag kan inte finna mig till rätta. Jag tycker alltid, att Gud glömt oss.
Gumman skakade på huvudet.
— Han drar försorg om sparvarna under himmeln, och då skulle han ha glömt oss! Nej, Trine, det kommer ännu en gång bättre tider, låt blott icke modet falla!
Christel hade smugit sig fram till mormodern; leende strök den gamla flickans blonda hår och sade:
— Inte sant, Christel, vi två tro, att solen åter skiner, även om det mången gång inte ser så ut?
Och lillan nickade glatt.
De unga flickorna sutto tysta och förundrade, men nu sprungo de upp, ty Kon öppnade dörren och anmälde, att vagnen anlänt. Ögonblicket efteråt kom fröken Reuter in i rummet, och några minuter senare voro de alla på väg hem.