Flickförbundet Silverkorset/Kapitel 04
| ← Tredje kapitlet |
|
Femte kapitlet → |
FJÄRDE KAPITLET.
Följande morgon sutto Eva, Maria och Wally på verandan och pratade. Barn, sade Eva, hur skola vi kunna visa Friedels mormor vår tacksamhet för den oss visade gästvänskapen? Jag frågade tant Helene, men hon sade, att det få vi själva tänka ut, fastän att hon sedan förbehåller sig att lämna sitt samtycke därtill. Alltså, höga råd, uppmanar jag er att uttala era åsikter.
— Elsa måste vara med, sade Maria och reste sig upp. Jag skall gå efter henne. Och var äro gossarna?
— Osynliga. Förmodligen någonstans i skogen, och de skulle förresten bara störa oss. Det är mycket bättre, att vi sedan meddela dem vårt beslut.
Maria gick och kom efter en kvart tillbaka med Elsa, som hade en smått kränkt uppsyn och hälsade kallt på väninnorna. Wally såg på henne med ögon, som tindrade av odygd.
— Lilla prinsessan har anlagt den rätta minen för ett så viktigt tillfälle som detta. Vill lilla prinsessan ha den godheten att slå sig ned hos sina underdåniga tjänarinnor?
— Börja ni nu omigen retas med mig? utbrast Elsa. Det blir nog bäst, att jag går min väg.
— Var inte löjlig, Elsa, sade Eva. Vi gnabbas mycket med varandra, utan att någonsin ta illa upp, och det vore bättre, om du inte visade dig så känslig.
Elsa såg förargad och kränkt ut och undrade, om hon inte borde återvända hem, men Maria sköt ner henne i stolen bredvid Wallys och sade:
— Så där ja, Elsa! Tala nu om, vad vi böra göra.
— Ja, president, sade Wally och nickade åt Eva, förklara våra avsikter för nådig prinsessan, så att hon kan delgiva oss sin furstliga mening.
Elsa smålog litet förtretat, men det lät ändå ganska trevligt att bli kallad prinsessa, så hon anlade en värdig hållning och frågade:
— Vad är det?
Eva förklarade för henne, att de ville visa den fattiga familjen i Grünberg sin erkänsla men att de inte visste, hur de skulle göra det.
— Det är ju mycket enkelt, sade Elsa. Vi lägga ihop och skicka pengarna med Friedel, när han kommer hit nästa gång med svamp.
— Det går inte an, avgjorde Eva. Pengar kunna vi inte erbjuda dem. Vad skulle du säga, om någon erbjöde dig pengar för att du visat en vänlighet?
Elsa anlade sin högmodigaste uppsyn. En sådan jämförelse! Vem skulle väl våga erbjuda mig pengar för en vänlighet?
— Bra talat, helt och hållet värdigt en prinsessa! sade Wally och tryckte Elsas hand. Lilla prinsessan uppför sig alldeles comme il faut.
— Fattiga äro mången gång mycket känsliga i fråga om dylikt, sade Maria. Jag anser, att vi inte böra erbjuda dem pengar, eller hur, Eva?
— Inte på några villkor! utbrast denna ivrigt. Det såge ju ut, som om vi ville betala för det, vi ätit.
— Gör då, såsom ni vilja, förklarade Elsa i förargad ton. Jag har aldrig vetat, att fattiga äro så ofantligt känsliga av sig.
— Nej, det tycks vara mycket, som du inte vet, sade Eva i vredesmod, men så bet hon sig i läppen och räckte Elsa handen. Var inte ond, Elsa, bad hon vänligt. Jag ville visst inte kränka dig. Stig bara ned från de höga hästar, på vilka du svingat dig upp i dag, så skall du få se, att rådplägningen avlöper mycket lättare och trevligare. Jag tror, att det inte bekommer dig väl, att Wally jämt kallar dig prinsessa, slöt hon skrattande.
Evas uppriktiga sätt tilltalade Elsa inte alls, och hon hade förmodligen stigit upp och gått hem, om inte Wally lagt sin lilla hand på hennes och sagt med dämpad röst:
— Var nu rar, älskling! Hör du det?
Och Elsa hörde verkligen, ty en liten grevinna kan man alltid göra till viljes. Evas vänskap hade hon över huvud taget inte sökt; den härsklystna lärardottern måste hon taga med på köpet.
— Låt höra era förslag, ty det första är nedröstat, sade Eva.
— Kunna vi inte skänka mormodern någonting? föreslog Maria. Jag tyckte så bra om henne.
— Jag också … men vad? utbrast Eva.
— Ack, om blott Suse vore här! suckade Maria. Hon är så praktisk av sig och skulle nog veta råd.
— Lupus in fabula! utbrast Wally och sprang upp. Tilta bara! När man talar om trollen, äro de inte långt borta! Där är vår Suse!
— Vem är Suse? frågade Elsa.
— En väninna till oss, dotter till pastor Winter, förklarade Maria ivrigt. Hon har varit bortrest i fjorton dagar — Ha vi inte berättat om henne för dig? Vi tycka förfärligt mycket om henne. Därmed skyndade Maria efter de båda andra, som sprungit och mött väninnan.
Elsa betraktade nykomlingen nyfiket. Ja, hon förstod med ens, att Suse måtte vara mycket praktisk. O, hur kunde en flicka se så prosaisk ut som denna pastorsdotter i den korta, urvuxna kattunsklänningen med korgen på armen! Och sådana stora, röda händer hon hade, och hon var röd i ansiktet som en bondflicka! Elsa beslöt med ens att anse Suse Winter för helt vanlig, och hennes hälsning utföll även därefter, när väninnorna kommo springande uppför verandatrappan och förde Suse fram till henne.
Suse såg helt förvånad på henne med sina stora, mörkgråa ögon, och när hon på sin vänliga fråga: »Trivs du bra hos oss?» endast fick till svar ett släpigt: »Aja, tämligen!» vände hon sig till väninnorna och pratade helt glatt med dem.
— Är tant hemma, så att jag kan få hälsa på henne? frågade hon sedan.
— Hon har lagt sig en stund, ty hon hade en sådan huvudvärk. Hälsa hellre på henne i morgon, Suschen, bad Maria, och sedan började Wally berätta gårdagens upplevelser på ett sådant osammanhängande sätt, att Suse skakade på huvudet och sade:
— Om den dumma Suse skall förstå dig, Wally, måste du berätta allt i ett sammanhang.
— Wally saknar fullständigt förmågan att berätta, sade Eva. Hör nu på, Suse, så skall jag berätta alltsammans för dig. Och det gjorde hon, varpå hon slöt med en bön om Suses råd.
— Hur mycket pengar ha ni? frågade den sistnämnda. Sju — åtta — nio och en halv mark — det är ju ett helt kapital.
— Ja, men vad skola vi taga oss till med det?
— Det blir väl bäst, att ni köpa matvaror för dem, sade Suse efter att ha funderat ett ögonblick. Kaffe, risgryn, flott och mera sådant. Jag tror, att de ha den bästa användningen för det.
— Härligt! Härligt! ropade Wally och klappade i händerna. Suse, du är en hederspascha … jag kan inte alls förstå, hur vi kunnat reda oss så länge utan dig.
Eva, som sprungit in, kom nu ut med papper och penna. Låt oss genast skriva upp alltsammans, Suse, sade hon med av iver blossande kinder, så att vi noga veta, hur mycket vi kunna köpa.
Snart var listan färdig, och flickorna sågo med belåtna miner på varandra.
— Om tant gillar vår plan, göra vi inköpen fram mot kvällen, sade Eva, och i morgon får Sophie gå dit med korgen.
— En sådan glädje det skall bli! sade Maria. Jag önskar, att vi oftare kunde göra något för de fattiga.
— Det kunna vi, om våra fickpengar räcka till, sade Eva.
De måste räcka! utbrast Wally energiskt. Hädanefter skall jag noga taga mig i akt för alla onödiga utgifter, ty vi måste varje månad samla ihop litet åt våra skyddslingar. Vilja ni det?
— Ja! Ja! Ja visst! ropade de andra om varandra, och Suse sade:
— Jag har visserligen inte mycket, men något kan jag alltid lägga till.
— Vet ni vad! utbrast Wally och sprang upp. Vi bilda ett förbund, och var och en, som går in i det, förpliktar sig till att draga försorg om våra skyddslingar!
— En storartad idé, Wally, förklarade Eva med strålande ögon. Ja, naturligtvis vilja vi det.
Maria omfamnade väninnan och sade:
— Ack, Wally, du har alltid sådana präktiga idéer. Och Elsa sade:
— Ja, det låter nog litet storartat men låt oss bilda ett förbund.
Suse nickade.
— Jag är med, även om mina bidrag inte bli stora.
— Bara med dina praktiska råd blir du oss ovärderlig, Suse, sade Eva.
— Barn, vad skola vi kalla vårt förbund? utbrast Wally. Ty som ni vet, har varje förbund och förening ett namn.
— Ja, och ett vackert namn måste det vara, förklarade Maria. Skulle vi inte kunna kalla det »Klöverbladet»? Men nej, det går inte, ty vi äro ju fem.
— »Välgörenhetsförbundet kanske, föreslog Elsa.
— Det låter så skrytsamt, sade Eva. Låt oss hellre kalla det »Enighetsförbundet», ty eniga måste vi vara.
— Det låter nog vackrare, men det har ingen innebörd, sade Suse.
Wally hoppade plötsligt upp på en stol och från den på bordet, i det hon gapskrattade åt väninnornas förbluffade miner.
— Högt ärade församling, började hon. Vi stå i begrepp att sluta ett förbund. Jag vet inte, om ni ha en aning om, att ett förbund är något särskilt, något stort, men det hör inte hit. Vårt förbund skall i varje fall bli något vackert, storslaget, ty det skall ägnas åt den kristliga kärleken till nästan. Vi ha kommit överens om att ge förbundet ett namn, och då föreslår jag, att vi kalla det »Silverkorsförbundet». Stopp! Inga Ah! och Oh! Ni vet, att varje förening har ett tecken, ett emblem, och ett sådant skall även vårt förbund föra. At varje medlem skänker jag ett silverkors med Tro, Hopp och Kärlek i mitten, så att medlemmen i fråga alltid kommer ihåg, att hon invigt sig åt den kristliga kärleken till nästan. Jag har talat, slöt hon med patos.
Hennes tal emottogs med högljutt jubel. Wally, du borde bli folktalare, utbrast Eva. Du har verkligen underbart goda idéer!
— Jag skriver redan i dag till pappa, fortsatte Wally. Han gör allt, jag ber honom om, och ni skola få se, att vi ha våra kors redan om åtta dagar. Åt gossarna låter jag göra mindre kors, som de kunna bära vid urkedjan.
— Kära Wally, gossarnas portmonnäer skall du inte räkna på. De äro aldrig vid kassa, försäkrade Eva, men Wally förklarade, att gossarna måste vara med, ty det var just det roligaste.
Suse grep sin korg.
— Jag måste skynda mig, ty Wallys tal har uppehållit mig otillbörligt länge. Kom hem och hälsa på hos mig, Elsa, om du stannar här en längre tid. Det skall glädja mig mycket att se dig.
Elsa svarade med en stel bugning och slöt sig sedan till väninnorna, när de följde Suse genom trädgården. Flickans informella sätt förargade henne; hur kunde hon väga kalla henne »du»?
— — —
På eftermiddagen satt Elsa med en bok vid fönstret och tittade med förtretad min ut i trädgården, där det störtregnat sedan en timme. Så rycktes farstudörren upp, och en klar röst ropade:
— Elsa — är du där? Och Elsa flög ut ur rummet, slog armarna om halsen på lilla grevinnan och utropade:
— Ack, Wally, en sådan tur, att du kom! Jag höll på att dö av idel tråkighet!
— Kom med, Elsa, sade Wally. Vi ha hittat på något förtjusande roligt.
Elsa öppnade dörren till vardagsrummet.
— Mamma, Wally är här och hämtar mig. Får jag följa med henne? Ja?
— Ja, gör det, barn.
— Om en halvtimme komma vi allesammans i högtidlig procession för att avlägga ett besök hos er, fru geheimerådinnan, tillade Wally, och sedan försvunno båda flickorna skrattande.
Något senare sysslade Dora ute i köket, när Elsa kom insmygande till henne. Nu strålade hela hennes vackra ansikte av ungdomslust.
— Nu ser du helt annorlunda ut än för en stund sedan, barn.
— Ja, Dora, men så ha vi också haft förtjusande roligt. Lilla grevinnan är vådligt trevlig.
— Ja, barn! Ja visst, barn! instämde gumman ivrigt.
— Och Dora, pratade Elsa på, hon är tillsammans med de andra inne hos mamma, och sedan ämnar hon avlägga ett besök hos dig, så att du äntligen slutar att förväxla henne med de andra.
— Jaså, sade Dora helt förtjust, lilla grevinnan tänker avlägga ett besök hos mig. Den lilla ängeln! Men barn … måtte jag blott känna igen henne! Jag kan aldrig komma på det klara med, om det är den stora eller den lilla eller den mellersta.
— Jag skall hjälpa dig, Dora, lovade Elsa beredvilligt. För att du inte skall begå något misstag, skall jag hålla lilla grevinnan under armen. Det blir bra, inte sant? Så lämnade Elsa rummet men kom genast tillbaka igen med väninnan under armen. Bakom dem döko de övrigas skrattande, rosiga ansikten upp.
Dora smålog med smickrad min och gjorde sina vackraste knixar. Det är rätt, att ungherrskapet tänker på gamla Dora … och därtill lilla grevinnan!
Men så lilla grevinnan förändrat sig … eller var hade Dora förr haft sina ögon? Hade lilla grevinnan alltid haft sådana tjocka, rödblommiga kinder och stora, röda händer?
— Åh, min Gud, vad lilla grevinnan blivit fet! utbrast Dora i berättigad häpnad.
— Ja, inte sant? sade Fritz och svingade sig upp på ett bord. Ja, ja, Dora, luften här i Wildemann uträttar underverk. Passa bara på, så skall ni få se, att ni, om ni stannar här en längre tid, till sist blir lika tjock som grevinnan.
— Gud bevare mig för det! utbrast gumman förskräckt med en blick ned på sin omfångsrika kroppshydda. Om jag bleve ännu fetare skulle jag ju bli mig och andra en börda.
— Det kan inte hjälpas, förklarade Fritz. Grevinnan skulle också gärna vilja bli lättare, eller känner du dig kanske väl till mods, Wally?
— Nej, inte ett dyft! Jag har ännu aldrig känt mig så illa till mods som i dag, försäkrade denna så energiskt, att alla utom Dora brusto i skratt.
Gumman skakade på huvudet. Jag hade för mig, att lilla grevinnan såg helt annorlunda ut.
Lillan smålog hult mot henne. Inte sant, Dora, jag har blivit vackrare?
— Det vill jag just inte påstå, bekände Dora öppenhjärtigt, vilket framkallade en ny skrattsalva, under det att lilla grevinnan hängde med huvudet och suckade:
— Och jag som inbillat mig, att jag är oemotståndlig!
Sedan de skämtat ännu en stund, sade Eva:
— Nu bryta vi upp, tror jag. Titta, det har slutat att regna, och tant har lovat att följa med oss och handla.
Dora tackade för den henne vederfarna äran och såg stolt leende efter den sig avlägsnande ungdomen. Ja, sade hon för sig själv, en liten grevinna vet, vad som passar sig, men det är riktigt märkvärdigt, att hon lagt ut så.