Flickförbundet Silverkorset/Kapitel 05
| ← Fjärde kapitlet |
|
Sjätte kapitlet → |
FEMTE KAPITLET.
— Ett sådant melankoliskt väder! tänkte Elsa, när hon följande morgon tittade ut genom fönstret. Vad skulle man nu ta sig till?
— Vi kunna ju inte begära, att solen skall skina hela tiden, vi vistas här, sade modern. Hur skulle det vara, om du ägnade dagen åt dina skolarbeten?
Som Elsa var vid märkvärdigt gott humör, tog hon fram sina böcker och arbetade flitigt. På så sätt förflöto hastigt några timmar, och Elsa var alltjämt fördjupad i sitt arbete, då det knackade och väninnorna från grannvillan kommo in. Då de första hälsningarna voro undanstökade, frågade Eva:
— Får Elsa följa med oss till pastorns och be Suse komma hem till oss en stund i eftermiddag?
— Det lämnar jag gärna mitt samtycke till, och Elsa blir nog inte ledsen åt att få litet omväxling. Medan Eva och Maria pratade med geheimerådinnan, smög Wally sig ut i köket. God morgon, Dora, sade hon glatt.
— God morgon! svarade gumman kort och såg misstänksamt på flickan.
— Lilla grevinnan, avslutade Wally meningen och knixade.
— Jaså? sade Dora och satte händerna i sidorna. Hur många små grevinnor finns det egentligen?
— Ett otal, Dora, försäkrade Wally med djupaste allvar.
— Ja, det förefaller mig också så, sade gumman argt. I går avlade den riktiga lilla grevinnan ett besök hos mig, men hon såg helt annorlunda ut.
Wally slog ihop händerna i största häpnad. Det är inte möjligt, Dora. Jag var inte med min fot inne hos er i går.
— Jag vet inte, om ni var med. Det var fröknarna från grannvillan, och vårt barn höll lilla grevinnan under armen, så att jag skulle lära känna igen henne.
— Det var ingen liten grevinna i går, Dora. Titta ordentligt på mig. Såg jag ut så här i går?
Gumman granskade den näpna flickan med kritisk min. Det vill jag just inte påstå, erkände hon sedan. Men så har ni heller ingenting att skaffa med lilla grevinnan.
— Jo, mycket, Dora, ty det är jag själv. Den, som var här i går, var ju tjocka Kon, tillade hon sedan.
— Vad för slag? En pojke? Men då skall —
— Dora, det är förskräckligt syndigt att svärja, sade Wally allvarligt och fattade gummans hand. Men inte sant, Dora, det var ett himmelskt skämt i går?
Hon skrattade glatt, men Dora, som inte alls kände sig upplagd för skämt, sade i vredesmod:
— Jaså? Ni drev med gamla Dora, och nu skall jag kanske tacka för det? Jag hade inte kunnat tänka mig, att en liten grevinna skulle kunna hitta på ett sådant skämt. Men när allt kommer omkring, finns det nog ingen grevinna … alltsammans är nog bara dumheter!
— Bevara mig väl, Dora! Jag är det alldeles säkert!
— Det kan vem som helst säga, och jag för min del tror inte längre på någon liten grevinna. Därmed gick Dora in i sitt rum och smällde igen dörren efter sig … en tydlig vink åt Wally, att hon kunde gå sin väg …
Strax efteråt begåvo flickorna sig till prästgården. Två små flickor, som stodo utanför dörren, kommo springande, når de fingo se våra unga vänner. Det var länge sedan ni voro här, sade den mindre av dem och klängde sig fast vid Marias arm, under det att den äldre skyggt sprang tillbaka, när hon fick se Elsa.
— Martha, kom hit! Du springer väl inte din väg för en obekant? En så stor flicka får inte vara blyg längre. Och Eva sprang efter och kom tillbaka med det blyga barnet. Som jag ser, Elsa, har du redan formerat bekantskap med Gretchen. Här är även Martha. Var ha ni er syster, barn?
— I köket. Skall jag gå efter henne?
— Nej tack, vi vilja själva överrumpla henne.
De unga flickorna smögo sig genom farstun och in i köket, där pastorskan stod vid spiseln och lagade mat, under det att Suse och tjänstflickan stodo i andra ändan av det rymliga köket och ströko. Suse uppgav ett utrop av överraskning, då hon fick se väninnorna, ställde ner strykjärnet och skyndade fram till dem.
Pastorskan, som vänt sig om vid dotterns utrop, hälsade hjärtligt på de unga flickorna och bad dem stiga in i vardagsrummet.
— Kära fru pastorskan, vi vilja presentera vår nya väninna Elsa Kirchner för er och på samma gång be att Suse får bli ledig för i eftermiddag.
— Åh, jag kom först i förrgår hem från min resa, avböjde flickan. Ni kunna inte tänka er, vad jag har mycket att göra.
— Nåja, en eftermiddag kan jag nog reda mig utan dig, och du har ju varit så flitig hela morgonen, så jag unnar dig gärna nöjet att vara tillsammans med dina väninnor.
— Du rara lilla mor! sade Suse och slog ömt armarna om pastorskan.
Denna tryckte en kyss på dotterns blomstrande kind, nickade vänligt åt unga grevinnan och återvände till sitt arbete. Suse förde väninnorna ut i trädgården och in i en berså, där det var svalt och skönt. Vilka är det som komma där? utbrast Elsa, då de suttit och pratat en stund, och utpekade fyra gestalter, som blevo synliga på trädgårdsgången till bersån.
— Mina bröder, svarade Suse med en endast till hälften undertryckt suck.
De båda yngsta gossarna, nio och tolv år gamla, kommo springande på den slingrande vägen, och de båda äldre följde långsamt efter. Den äldsta, en smärt, men kraftigt byggd ung man på tjuguett år, hade lagt armen om axlarna på den yngre, vars alltför spensliga gestalt liksom hjälpsökande lutade sig intill honom. Hans smala, bleka ansikte bar en omisskännlig prägel av lidande, som dock icke förmådde utplåna det uttryck av stilla frid, som gjorde det unga ansiktet så tilldragande.
Elsa betraktade med största intresse de båda bröderna, och dessa bildade i sanning en stor kontrast: Gerhard en bild av ungdomlig kraft och hälsa … och Alfred? Det var den sorg, som för aderton år sedan hållit sitt intåg i prästgården, hand i hand med glädjen: Alfred var blind sedan födelsen.
Nu trädde de båda ynglingarna in i bersån.
— Åh, här ha vi ju en hel krans av de älskligaste blommor! utbrast Gerhard ridderligt.
Suse presenterade bröderna för Elsa, och Gerhard började genast prata helt glatt. Under tiden slog Maria sig ner bredvid Alfred.
— Ni mår bättre, inte sant, kära Alfred? sade hon. Ni ser mycket kryare ut än före er resa. Det lyste till i den blindes ansikte, då han hörde den milda rösten. Jag har mycket att omtala för er, Maria. Men därom senare, svarade han, i det han varmt tryckte sin unga väninnas hand. Hur har ni haft det?
Den unga flickan kände den skygga gossen, som inte gärna talade om sig själv, alltför väl att inte förstå, att det var något viktigt, han önskade anförtro henne. Men hon teg och såg frågande på Suse, som nickade åt henne med ett fuktigt skimmer i ögonen. Även Gerhards blick vilade ömt på brodern.
Elsa, som förfärad blickat in i Alfreds matta, glanslösa ögonstjärnor, stötte till Wally med armbågen och viskade:
— Är han blind, Wally?
— Ja, absolut! Och de muntra, käcka ögonen fingo ett sådant uttryck av innerligt medlidande, att man icke kunnat tilltro den uppsluppna lilla grevinnan något dylikt.
— Har du redan fört fröken Elsa genom trädgården, Suse? frågade Gerhard. Inte? Det måste vi taga igen. Jag uppmanar härmed de älskligaste av alla backfischar, jag någonsin sett, att följa med mig.
— Hör nu, herr Gerd, ni kan gärna kalla oss »unga damer»! utbrast Wally.
Studenten drog med oändligt komisk min upp axlarna. Vem skulle väl kunna betrakta en sådan lilleputt som en ung dam? gnabbades han, varpå han rusade ut ur bersån, förföljd av Wally, och sedan vidtog en vild jakt i trädgården.
Helt plötsligt ropade Suse:
— Gerhard, stanna! Wally får inte springa!
Ynglingen stannade genast, var med några språng framme hos lillan och förde henne varsamt tillbaka in i bersån. Wally sjönk andfådd ner på bänken.
— En sådan där långbent student är något förskräckligt, sade hon.
Sedan återvände de långsamt in. Maria fattade Alfreds hand. Jag leder er, Fred, sade hon, och det var han belåten med. Alla visste, att den blinda gossen hyste en särskild förkärlek för den blida Maria, och ingen fäste sig vid att dessa två höllo sig efter de andra.
Gehard förde sällskapet till den lilla grinden, utanför vilken vägen ledde upp till bergets topp.
— Låt oss gå dit upp! föreslog Wally. Och sagt och gjort. Pratet och skrattet klingade allt mera avlägset ned till de två, och Maria sade till Alfred:
— Vi stanna väl kvar här i trädgården?
— Ja, låt oss stanna här. Äro vi alldeles ensamma, Maria?
— Ja, alldeles. Berätta nu, vad det är, som hänt er!
— Något härligt, Maria! Ni kan inte tänka er, vad jag är lycklig! Det var i Wernigerode hos farbror. Han hade en gäst, professor Norbert, en stor konstnär från Berlin. O, Maria, hans fiolspel var himmelska toner! De skakade mig i djupet av min själ! Jag vågade inte röra min fiol … det förekom mig som ett vanhelgande att spela efter honom.
En gång gjorde jag det ändå, ty jag kunde icke låta bli. Jag trodde mig vara ensam, smög mig bort i en avlägsen vrå av trädgården och försökte ett adagio av Beethoven, som gjort ett djupt intryck på mig. Till en början ville det inte lyckas mig, men till sist lyckades jag dock finna den härliga tonskapelsens ledmotiv. Jag glömde allt omkring mig. Jag vet inte, hur länge jag spelade, men till sist återkom jag till mig själv. Då lades en hand på min axel, och en vänlig, av sinnesrörelse darrande röst sade: »Bra spelat, min unge vän! Av er kan det bli något!» Maria, det var farbrors gäst, den store konstnären! Och nu, Maria, kommer det allra underbaraste! Han lät mig berätta utförligt om mina studier vid anstalten för blinda, i all synnerhet om den musikundervisning, jag fått där. Sedan måste jag spela piano för honom, och därefter spelade vi nästan dagligen tillsammans, varvid antingen han ackompanjerade mig på fiol eller jag honom. Det var stunder av en hög, ren njutning, som jag ännu aldrig upplevat maken till.
Vid ett tillfälle, när vi musicerat tillsammans och sedan talade om kompositionerna, öppnade han för mig ett framtidsperspektiv, som kom mig att känna formlig svindel. Han rådde mig att bege mig till Berlin, för att där lära mig spela orgel ordentligt: han gick i borgen för, att jag sedan skulle få anställning som organist … ja, ännu mer … den härlige mannen erbjöd mig att bo i hans hem under studietiden. O, Maria, är det icke en stor, oförtjänt lycka? Jag behöver icke längre vara en onyttig medlem av mänskligheten, icke längre föra detta dådlösa liv, som egentligen icke är något liv. Jag får arbeta, verka, skapa, liksom andra, får stå på egna fötter och dra försorg om mig själv — min själ är som befriad från ett tungt tryck.
Maria lade sin hand på hans och sade dämpat:
— Vad Gud är god, som skänkt er en sådan vacker begåvning, Alfred.
— Ja, icke sant? Jag kan icke vara honom nog tacksam. Ni vet ju, Maria, att jag så gärna hade velat bli präst. Nu kan jag i alla fall ändå inviga mitt liv åt Herran; även om det är förvägrat min röst att förkunna hans ära, så skola dock mina orgeltoner lyfta deras hjärtan, som höra dem, upp till honom. Men skola vi nu gå in, Maria, och försöka oss på de nya musikstycken, jag har med mig hem?
— O, Fred, jag stackars klåperska, kan inte gärna spela de saker, som er stora konstnär föredragit?
— Ni har snabb uppfattning, Maria, så det går nog. Eller vill ni kanske inte?
Det var mycket svårt att avslå en bön av den blinde ynglingen, och den vekhjärtade Maria kunde det inte på några villkor, så de gingo in tillsammans, och strax efteråt voro de båda ungdomarna så fördjupade i musiken, att de glömde allt annat.