Flickförbundet Silverkorset/Kapitel 06
| ← Femte kapitlet |
|
Sjunde kapitlet → |
SJÄTTE KAPITLET.
— Klockan har slagit elva, barn. Hur många gånger skall jag behöva omtala detta faktum för er? utbrast Eva otåligt.
— Tills våra själsförmögenheter uppfattat det helt och hållet, hulda Minerva, svarade Fritz och slängde ifrån sig krocketklubban.
— Så synd, att vi måste avbryta vårt krocketparti, sade Wally i beklagande ton. Men vi få ju inte spela längre än till elva.
Medan Maria hjälpte Kon att plocka ihop klubbor och klot, gingo de andra in i bersån, och strax efteråt voro de alla samlade där inne.
— Skada, Elsa, att du inte var hemma i går, när Svampfriedel var här och framförde sin mormors och mors tacksägelser, sade Maria. Du skulle ha sett honom! Hans ansikte formligen strålade.
— Ja, det gör mig också ont, att jag inte var där. Det är så sällan, man ser en verkligt tacksam människa, sade Elsa snusförnuftigt.
Fritz lät höra ett: »Hm!» men Wally sade skälmskt:
— Var bara lugn, lilla prinsessa! Vi sade honom, att han ovillkorligen måste gå till dig, därför att du är den viktigaste personen här, så du får tillfälle att njuta av verklig tacksamhet.
— Men, barn, hur skulle det vara, om vi åter gjorde något för våra skyddslingar? sade Eva fundersamt.
— För Guds skull, Eva, vad tänker du på? Min portmonnä är ännu lika tom som den var efter den senaste plundringen! utbrast Wally i komisk förfäran.
— Min också, sade Eva lugnt. Men jag tänkte, att vi av våra gamla klänningar skulle kunna göra några trevliga kläder åt de mindre barnen.
— Det är en utmärkt idé! utbrast Wally. Jag har kvar litet underkläder, som jag inte använder längre. O, det blir åter en hel korg, som Pohl får gå dit med!
— Ni, gossar, kunna också ta er till med något förståndigt, sade Elsa.
— Som om det inte vore tillräckligt, att vi gått in i er flickförening, svarade Fritz föraktfullt. Så tillade han gäspande: Här är förskräckligt tråkigt. Skulle vi inte kunna företaga en utflykt?
— Så du pratar, magister, klandrade Eva. Som om det berodde på oss! Tror du, att tant inte fick nog av vår senaste utflykt.
— Då kan ju herr Gerd komma med. Han för oss säkert inte vilse, sade Fritz.
Flickorna skrattade, och Eva utbrast:
— Så pojken pratar! Hör du, magister, nog för att han kan företaga en utflykt med er, men det passar sig inte alls, att han tar oss, flickor, under sitt beskydd. Men du svärmar naturligtvis för honom!
— Men det göra naturligtvis inte ni sade Fritz skrattande. Jag undrar just, vem han inte imponerar på.
— Jag bryr mig inte ett dugg om honom, sade Eva och knäppte med fingrarna.
— Inte jag heller, försäkrade Wally. Jag pratar och skämtar lika gärna med vilken annan som helst.
— Och jag först inte alls, sade Elsa i nedlåtande ton. Jag är i mitt hem van vid ett helt annat slags umgänge.
— Jag förstår inte, varför ni alla tala i en sådan ringaktande ton om Gerhard, sade Maria milt. Han är ju en sådan rar människa, och i grund och botten tycka vi ju allesammans mycket bra om honom.
— Bravo, baby! utbrast Fritz i triumferande ton. Se ni, hon ensam har mod att säga sanningen. För det håller jag styvt på dig, Mieze.
— Ja, du har alldeles rätt, baby, medgav Eva. Man skall inte tala illa om sina frånvarande vänner, i all synnerhet inte när man inte har någon anledning därtill.
— Men Suses bror är inte vår vän, och varför skulle vi då inte kunna säga, att vi inte bry oss något vidare om honom? envisades Elsa. Jag för min del tycker åtminstone inte om honom. Då tycker jag bra mycket bättre om mina Berlinväninnors bröder, av vilka två äro officerare, än om den där gröngölingen till student!
— Jag tackar förbindligast för min nya titel! utbrast en klar röst, och Gerhards muntra ögon kikade över häcken.
Alla i sällskapet blevo förfärade; endast Kon brummade med sänkt röst:
— Jo, jag tackar jag, nu har vår lilla prinsessa ställt till det fint åt sig!
Elsa blev blossande röd och visste inte, vad hon skulle taga sig till i sin förvirring; även Eva och Maria delade hennes förlägenhet, men Wally utbrast med ett glatt skratt:
— Fy, herr Gerd! Det är inte alls vackert att stå och lyssna! Förmodligen hörde ni ännu mer?
— Ja, naturligtvis, grevinnan Liliput! Jag är av den åsikten, att en människa kan bättra sig endast genom att lära känna sig själv, och som det här erbjöds mig ett lämpligt tillfälle att lära känna mitt eget jag, beslöt jag att invänta slutet av detta högst intressanta samtal. Men jag får erkänna, att jag inte kom på det klara med mina fel och brister; jag fick endast höra talas om en begriplig motvilja mot mig, olycklige, men jag hoppas, att fröken Elsa, hos vilken denna motvilja är särskilt starkt utvecklad, skall förhjälpa mig till insikt om mina fel. Jag kommer naturligt nog att bemöda mig om att lägga bort dem för att kunna förvärva de unga damernas gunst.
Flickorna kämpade alltjämt med en lätt förvirring, men med undantag av Elsa förmådde ingen av dem lägga band på sin munterhet. Fritz gnuggade belåtet händerna och kastade triumferande blickar på Elsa, som inte tycktes veta, vad hon skulle taga sig till.
— Vart ämnar ni er egentligen, om man får lov att fråga, herr Gerd? frågade Eva.
— Direkt till er, min älskvärda dam.
— Kom då in, och stå inte där vid häcken som en landstrykare, ropade Wally.
Den unge mannen åtlydde uppmaningen och stod strax efteråt vid ingången till bersån. Fröken Maria, ni måste tillåta, att jag lägger mig för era fötter för att ge uttryck åt mina känslor av tacksamhet, för att ni nyss tog mig i försvar.
— Del behövs inte alls, herr Gerd, avböjde hon skrattande. Jag sade endast min åsikt, och det behöver ni inte tacka mig för.
Nu slog Gerhard sig ned på den enda lediga platsen bredvid Elsa och såg skalkaktigt på henne.
— Ni torde förlåta, fröken Elsa, men det är inte mitt fel, att jag, outhärdliga människa, slår mig ner i er omedelbara närhet … och i varje fall skall jag visa mig så tillbakadragen som möjligt. Så fortsatte han glatt: Nå, barn, vad ha ni egentligen för er här?
— Vi ha tråkigt, förklarade Kon.
Gerd nickade. En väldigt flott sysselsättning, för att tala som en löjtnant, svarade han med en skälmsk sidoblick på Elsa.
— Ja, herr Gerd, sätt litet liv i spelet, bad Fritz.
Gerhard drog upp ögonbrynen. Herr Gerd — nej, hör du, Fritz, en sådan gröngöling till student som jag kan du gärna kalla du, och det gäller för dig också, Kon, min son.
Fritz smålog med halvt smickrad, halvt förlägen min. Nåja, kyss till då! Men vad skola vi ta oss till?
— Jag kommer på uppdrag av min syster Susanna för att be de unga damerna och herrarna att i eftermiddag vara med om en längre promenad. Vår farsgubbe har nämligen för ovanlighetens skull tid och vilja att företaga en utflykt till sin favoritpunkt, Luxerklipporna, och understödd av sin äldste son taga de unga damerna under sitt beskydd.
— O, Gerhard, så ni lyssnat! utbrast Wally skrattande.
— Man skall aldrig göra någonting till hälften, min nådiga. Jag håller alltid styvt på början och slutet av allt. Alltså … vem har lust att följa med?
— Jag — jag — jag också — allesammans naturligtvis! ropade ungdomarna om varandra, och Wally föreslog:
— Låt oss genast gå in och bestorma lilla tant med böner!
— Och ni, fröken Elsa, skall jag personligen gå och fråga er mor? frågade Gerhard.
— Men jag känner ju inte alls pastor Winter, svarade hon obeslutsamt.
— Det gör ingenting, utropade Gerhard glatt. För denne människovänlige man är det alldeles tillräckligt, att ni känner hans son och hans dotter; för övrigt gay Suse mig alldeles särskilt i uppdrag att be er följa med.
Nå, det var ju snällt av Suse, och Elsa svarade helt nådigt, att hon ville komma med.
I största endräkt voro alla på väg in för att be fröken Reuter om tillåtelse, då gamla Dora med alla tecken till sinnesrörelse kom springande ut i trädgården. Elschen, barn, kom genast in!
— O, Dora, mamma är väl inte sjuk? frågade flickan, som blev riktigt förskräckt. Alla omringade gumman och bestormade henne med frågor.
— Nej, sjuk är fru geheimerådinnan gudilov inte, men kom i alla fall med in, Elschen. Jag får inte tala om något — men du blir glad.
Elsa drog ett andetag av lättnad. Otäcka Dora, som skrämmer mig så grälade hon skrattande. Men nu måste jag se efter vad som egentligen står på inne hos oss.
— Låt oss snart veta, vad det är, Elsa! Jag pinas förskräckligt av nyfikenhet! ropade Wally efter Elsa, som sprang in i vardagsrummet. Mamma, vad — Hon tystnade och stirrade förvånad på den vithårige gamle herrn, som satt bredvid modern i soffan. Det var ju Onkel! utbrast hon och kastade sig i hans armar. En sådan överraskning! Varifrån kommer du?
— Direkt från Berlin, min stumpa! Jag måste prompt se efter, hur ni ha det. Får jag nu titta på dig, flicka. Ser man på, kinderna ha blivit riktigt rosiga, och ögonen skratta. Så här tycker jag om att se dig, barn!
— Och mamma, onkel … tycker du inte, att hon ser mycket kryare ut?
— Jo, så mycket kryare, att jag redan föreslagit henne att stanna här till hösten, och det tycks hon inte ha något emot. Vad säger du därom?
— Gärna, onkel! Jag tycker, att det är så vackert här, och jag har sådana trevliga väninnor i granngården.
— Har redan hört talas därom. Den ena är visst grevinna? sade doktorn och plirade illmarigt med ögonen, ty han kände till Elsas svärmeri för allt förnämt.
Hon rodnade litet. Ja, svarade hon i lätt ton, men de andra äro också mycket trevliga, i all synnerhet Maria Reuter, frökens brorsdotter. Kan du tänka dig, mamma, fortsatte hon sedan, vi äro allesammans bjudna att följa med pastor Winter, Gerhard och Suse på en promenad till Luxerklipporna i eftermiddag. Nu stannar jag naturligtvis hemma.
— Mig till ära? frågade d:r Bauer skrattande. Barn, ett sådant offer begär jag ej. Jag stannar här i flera dagar, så att vi få njuta av varandra. För närvarande önskar jag, att du följer med på utflykten, och därmed basta!
Elsa gladde sig uppriktigt åt att onkeln kommit dit; för det första var han alltid glad och upplagd för skämt, och för det andra — och det var nog den förnämsta anledningen — beredde det henne nöje att få presentera den ståtliga gamla herrn för sina väninnor. Helt belåten begav hon sig på eftermiddagen till prästgården, där hon blev emottagen med största vänlighet.
— — —
Följande dag invigde Elsa med största iver onkeln i silverkorsförbundets betydelse och berättade om deras skyddslingar.
Dr Bauer hörde leende på. Så sade han:
— Flicksvärmeri! Men då råkade han riktigt illa ut, ty då började Elsa rabbla upp Wallys tal, som hon kunde så gott som utantill. Han skrattade godmodigt.
— Nåja, barn, men tag inte illa upp, ty av hela den här historien är det endast det sjuka benet, som intresserar mig.
— Vet du vad? ropade Elsa helt förtjust. Kom med i vårt förbund och bota den sjuke mannen.
— Det kan jag göra ändå, utan att träda in i ert förbund, om det över huvud taget är möjligt att göra mannen frisk igen, sade doktorn och nöp Elsa i hennes rosiga örsnibb. Eller tror du kanske, min stumpa, att jag, gamla praktikus, måste bära den kristliga människokärleken om halsen eller vid klockkedjan för att bli påmind därom? Det är kanske lämpligt för er ungdomar men inte för mig, ty jag blir dagligen erinrad därom. Men vem är det, som kommer där? Är det en av dina väninnor?
Elsa vände sig om.
— Wally! ropade hon överraskad och sprang och mötte väninnan. Så bra, att du kommer. Men vad skall du göra med buketten? Är den åt min mamma?
Wally ruskade på huvudet.
— Jag måste väl tala om det för dig, ty eljest förtäres du av nyfikenhet. Jag vill bli försonad med Dora. Förstår du, det var ju jag, som ställde till hela upptåget, och då måste jag även dra försorg om försoningen.
Elsa såg med beundran på väninnan.
— Du är verkligen rar, Wally, sade hon.
— Och det har du först i dag kommit till insikt om? Barn, barn, jag trodde inte, att du hade så svårt för att fatta. Men låt mig gå nu, ty vid en försoning får det endast vara två.
Hon smög sig in i huset, och Elsa återvände till bersån och berättade för onkeln om det lustiga spratt, de spelat gamla Dora.
Onkeln hytte skrattande med fingret.
— Ni äro ju riktigt farliga. Er måste man taga sig i akt för.
Om en stund kom Wally tillbaka och ropade redan på långt håll:
— Det var helt enkelt storartat! Men huvudsaken är ändå, att Dora äntligen fått klart för sig, vem som är lilla grevinnan.
Följande morgon träffa vi dr Bauer jämte Fritz och Kon på väg till Grünberg. Den förstnämnde hade jämte sin kusin och Elsa avlagt ett besök hos fröken Reuter och blivit mycket förtjust i den älskvärda damen såväl som i de harmlösa glada flickorna.
Man hade även talat om det nya förbundet samt till sist också om dess skyddslingar. D:r Bauer lät fröken Reuter utförligt redogöra för den sjuke mannens tillstånd, och alldenstund fallet intresserade honom, beslöt han att avlägga ett besök hos honom.
— De unga herrarna följa mig kanske dit, eftersom de hitta, sade han, i det han såg på Fritz och Kon.
Dessa rodnade av förtjusning — något som hände dem mycket sällan — och förklarade sig med ens redo att tjänstgöra som vägvisare.
Och nu vandrade alla tre helt glada i hågen över bergen fram mot byn. De anlände till byn under muntert samtal och funno snart den lilla stugan invid den porlande bäcken.
Mormodern sysslade ute i trädgården. Hon skuggade ögonen med handen och såg uppmärksamt på dem. Jag tycker mig känna igen er? sade hon.
— Det stämmer, fru Weber, utbrast Fritz livligt. Vi äro ju de gossar, som Friedel träffade för åtta dagar sedan, då vi gått vilse i skogen. Kommer ni inte ihåg det? Och det här är dr Bauer, en berömd läkare från Berlin, som tänker göra er svärson frisk igen.
— Sakta i backarna, min son, sade läkaren småleende. Det skulle inte ens den mest berömda läkare kunna lova, innan han undersökt den sjuke. Hur är det, mor Weber, kan jag få se er svärson?
— Om ni önskar det, herr doktor, svarade gumman lugnt och vänligt och öppnade dörren, som ledde direkt in i det propra lilla köket.
Doktorn följde efter henne, och gossarna slogo sig ner på den lilla bänken utanför stugan. Om en stund kom mormodern ut, slog sig ned bredvid dem, knäppte ihop händerna och stirrade tankfullt ut i rymden.
— Som Gud vill, sade hon om en stund. Det har redan varit många läkare här, men ingen av dem har kunna hjälpa Christoph. Det är bra, att Trine inte är hemma, ty hon hade blivit mycket upprörd.
— Är Friedel inte hemma? frågade Fritz.
— Nej, han är ute med Christel och de tre små och plockar bränsle. Vi måste förse oss till vintern, unge herrn, annars ha vi då ingenting. Men en sådan glädje det var, när Pohl kom hit med korgen … en sådan lycka har inte på länge rått här i stugan. Småttingarna kunde inte alls tro, att all denna rikedom var vår, och Christoph — ja, den präktiga köttsoppan gjorde honom gott. Det var en glädjedag, som vi inte kunna vara ungherrskapet nog tacksamma för.
— Korgen var från våra systrar och de andra flickorna, sade Fritz förläget.
— Ungherrarna ha säkerligen också hjälpt till med den, sade gumman leende, och ehuru Kon ivrigt bedyrade motsatsen, skakade hon klentroget på huvudet.
Nu kom doktorn ut ur stugan. Gumman såg nästan ängsligt på honom.
Han tryckte lugnande hennes hand. Håll endast modet uppe, mor Weber. Jag anser saken icke alldeles hopplös, utan vi skola se, om vi icke kunna rädda benet åt Christoph. Jag kommer snart tillbaka. Han hälsade och avlägsnade sig för att undgå gummans tacksägelser.
På hemvägen var doktorn ofantligt tystlåten och fundersam, och när de voro tillbaka i Wildemann, gick han direkt till brunnshuset, där han bodde, och skrev ett långt brev.
Det såg ut, som om han smittat sina unga vägvisare med sin tystlåtenhet. Då de kommo hem, gingo de ut i trädgården och uppsökte dess avlägsnaste vrå, något som eljest icke var deras vana.
— Hör du, sade Fritz, jag skämdes gräsligt över att vi inte lagt till något åt dem.
— Ja, det var högst genant att behöva taga emot tacksägelserna, medgav Kon.
— Vet du vad! Vi måste ge dessa människor något, innan vi resa härifrån. Vi ha nu en gång gått med i det där fåniga förbundet och på så vis åtagit oss förpliktelser.
— Vet du något, som vi kunna ge dem? frågade Kon.
— Nej, det är just det, att jag inte kan hitta på något. Hur mycket pengar har du, tjockis?
— O, hys för all del inga avsikter mot min kassa, ty den är ohyggligt mager. Glöm inte, magister, att vi måste tillbaka till Hamburg.
— Vi ha ju våra biljetter, svarade Fritz, och smörgåsar kommer tant Helene säkert att ge oss med på resan, och något mer behöva vi ju inte.
— Ja visst! Vi måste betvinga vår törst, ty det gäller ju att bringa människokärleken ett offer, sade Kon hjältemodigt.
Det där lät förstås mycket vackert, men Kon suckade djupt när han tänkte på vilka kval han skulle utstå för sin människokärleks skull.
— Och förresten så ger kanske tant Helene oss en slant med på vägen, försökte han trösta sig och brodern.
Men magistern rynkade pannan. Du får inte spekulera på andras portmonnäer, Kon. Det är mycket fult, sade han i tillrättavisande ton.
Tjockis kände sig emellertid långtifrån förkrossad, utan svarade helt lugnt:
— Det blir jag nog tvungen till ända tills jag blivit präst.
Mot detta fanns ingenting att invända, utan Fritz fortsatte, utan att taga någon notis om inpasset:
— Låt oss rådgöra såsom män om saken … flickornas hjälp behöva vi ej.
Det var tjockis med om, och de togo upp sina portmonnäer och skakade ut innehållen i en hög. Det blev tillsammans två mark och femtio pfennig.
— Det är mycket litet, sade Fritz dystert. Vad kan man köpa för det?
— När man vill bereda en annan en glädje, sade Kon släpigt, skall man ju giva det, som man själv tycker allra bäst om, inte sant, magister? Ungefär så står det ju i bibeln.
— Vad menar du med del? frågade Fritz oroligt och gick hastigt i tankarna igenom sina käraste ägodelar.
Kon sträckte på sig med beslutsam min. Jag skall ge Friedel min »Skinnstrumpa».
— Ah! utbrast Fritz i största överraskning, ty han kände till broderns förkärlek för denna bok, som till och med åtföljde honom på resan.
— Betänk endast, vilket nöje den kommer att bereda Friedel under de långa vinterkvällarna, fortsatte Kon. Och jag kan den nära nog utantill.
Trots denna försäkran visste Fritz, hur mycket denna skilsmässa kostade på tjockis, och inom sig beundrade han dennes offermod, ehuru han icke låtsade något om. Som du vill, sade han endast. Men vad skall jag taga mig till? Du vill naturligtvis ha dina pengar tillbaka? fortsatte han misstroget.
— Dumheter! svarade Kon. Låt oss hellre rådgöra om vad vi skola göra. Vet du vad, magister, tillade han. Egentligen smaka höns mycket bra.
— Tänk inte jämt och ständigt på att äta, tjockis, sade Fritz i förtretad ton. Låt mig hellre tänka efter i lugn och ro.
— Jag vill ju endast hjälpa dig, urskuldade den andra sig. Vad säger du? Skola vi skänka dem en höna?
Fritz såg fundersamt på brodern. Jag har det! utbrast han sedan triumferande. Vi skänka dem en pulla med kycklingar. Det är inte bara en fin present, utan det kan även bringa hela hushållet på benen igen.
— Hur så? frågade Kon, som inte kunde fatta, hur några små kycklingar skulle kunna gå i land med något dylikt.
— Jo, förstår du, fortsatte ivrigt Fritz, som i sin egenskap av storstadsbo ännu aldrig haft något att göra med fjäderfä, om vintern lägga de ägg, om våren komma nya kycklingar fram, och på så sätt ha de inom kort en stor hönsgård, och du vet ju själv, hur dyra ägg och fjäderfä äro.
Det visste Kon av erfarenhet, ty det hade hans mamma sagt många gånger, och han utropade med hänförelse:
— Låt oss genast gå och köpa dem, magister!
— Det förstå vi två oss inte på, svarade Fritz. Vad säger du? Skola vi fråga gubben Pohl?
Det var brodern med om, och de började leta efter gubben i trädgården, där de snart funno honom, sysselsatt med att rensa bort ogräs. Fritz redogjorde en smula dröjande för deras önskan.
Gubben nickade betänksamt, tog ett par bloss på sin pipa och sade sedan:
— Kanske jag kan hjälpa ungherrarna med det. Guste, min dotter som bor uppe i bergen, kan kanske, kanske inte, sälja en höna åt er.
— Men den har väl även kycklingar? frågade Fritz ivrigt.
— Ja, naturligtvis!
— Få vi följa med i kväll, Pohl, och göra upp affären?
— Gärna, om ungherrarna vilja det.
— Men vi ha bara två mark och femtio pfennig, Pohl, erkände Fritz.
— Det är mycket litet, men det kan ju hända, att min Guste säljer den för det, men det kan också hända, att hon inte gör det.
Därmed var samtalet avslutat, och gossarna återvände in, högeligen belåtna.
På kvällen avslöts verkligen affären; visserligen gnällde Guste över att hon måste avstå från sin vackra pulla för en sådan spottstyver, men till sist tyckte hon, att hon inte ville säga nej, eftersom det var för ett gott ändamål. Så kom man överens om att den lilla familjen skulle stanna kvar i stallet, tills gossarna rest hem, men då med ens skulle flytta över till stugan i Grünberg.