Flickförbundet Silverkorset/Kapitel 07
| ← Sjätte kapitlet |
|
Åttonde kapitlet → |
SJUNDE KAPITLET.
Det var kvällen före d:r Bauers och de båda gossarnas avresa. Men ännu en fjärde person reste tillsammans med dem, nämligen den sjuke Christoph.
D:r Bauer var läkare vid en klinik i Berlin, och det brev, han skrivit efter sitt första besök hos patienten, hade varit ställt till föreståndaren, som var en god vän till honom. Han hade skildrat för professorn Christophs beklagansvärda tillstånd och bett honom taga emot denne avgiftsfritt, enär enligt hans åsikt mannen kunde räddas, dock endast under den förutsättningen att han komme ut ur sina nuvarande sorgliga förhållanden. Professorn hade beredvilligt givit sitt samtycke, och doktorn, som var en handlingens man, ville nu genast taga den sjuke med sig till huvudstaden.
Över denna gynnsamma vändning i den sjuke Christophs öde rådde stor glädje icke blott i den lilla stugan, utan även bland silverkorsförbundets medlemmar. De unga flickorna voro utom sig av förtjusning; gossarna buro sin glädje med mera fattning och kände sig stolta över att doktorn uppskjutit sin avresa tillsammans med sin skyddsling till deras egen avfärd.
På kusinens önskan och inrådan stannade geheimerådinnan till hösten i Wildemann, och för att Elsa icke skulle behöva försumma sin skolgång så länge, hade fröken Reuter och pastor Winter, som jämte henne ledde flickornas undervisning, förklarat sig redo att låta Elsa deltaga i densamma.
Flickorna gladde sig däråt; de hade redan jämfört sina skolböcker och kommit underfund med att de hunnit ungefär lika långt. I morgon skulle lektionerna börja, och de samtalade just livligt därom. Alfred skulle nu också börja med sina orgellektioner; han skulle dock stanna hemma ännu några månader för att bli litet starkare. Alltså trädde alla åter i verksamhet; endast Gerhard hade ännu ferier och besvor flickorna att inte enbart ägna sig åt inhämtandet av kunskaper, utan att även förbarma sig litet över honom.
Nu var den sista kvällen före doktorns avresa kommen, och alla sutto i fröken Reuters lilla sal för att tillbringa den tillsammans. Även pastor Winter jämte fru, Suse och de båda äldsta gossarna voro bjudna, och det var ett muntert litet sällskap, som slagit sig ner kring bordet.
Efter maten begav man sig in i det hemtrevliga vardagsrummet, där Alfred och Maria på allmän begäran musicerade.
Just då de slutat, kom jungfrun in och lämnade Wally ett paket med orden: »Det har just anlänt.» Wally hade knappast kastat en blick på utanskriften, förrän hon skrek till av förtjusning. Från pappa! Hurra! Det är våra silverkors! Barn, ett lämpligare ögonblick för sin ankomst hade de inte gärna kunnat välja.
Under allmänt jubel öppnades paketet, och i det funnos sex förtjusande kors för flickorna och sex mindre för gossarna, alldeles så, som Wally bett om: på den ena sidan tro, hopp och kärlek, på den andra inskriptionen: »Älska Gud över allt annat och din nästa såsom dig själv.»
»Jag lät med ens göra ett halvt dussin av vardera sorten», skrev greven, »ty jag hoppas, att min lilla dotter skall finna ännu flera medlemmar för sitt vackra förbund.»
Wally jublade.
— Den rara pappa! Hans make finns inte! Men nu skola vi dekorera oss. Eva, försök att skaffa sammetsband.
Strax efteråt voro sammetsbanden anskaffade, och flickorna smyckade sig med de nätta korsen. De sågo på varandra med strålande ögon, omfamnade och kysste varandra och funno sitt förbund rentav underbart.
— Nu skola vi dekorera herrarna! utropade Wally och marscherade med högtidlig min fram till Gerhard. Herr student! sade hon med en sirlig bugning. Ni är den äldsta medlemmen av vårt härliga förbund. Jag hoppas, att ni alltid skall föregå oss med lysande exempel —
— I kärleken, lilla grevinna? frågade Gerhard menlöst.
— Naturligtvis i den kristliga kärleken till nästan. Vi vänta något stort av er, herr Gerd. Vi veta ju alla, vilka frestelser en student dagligen och stundligen är utsatt för: vin, öl, kortspel och vad de fula sakerna heta allt! Ni, herr Gerd, får aldrig falla offer för dessa frestelser, om ni vill förbliva delaktig av äran att stå kvar såsom silverkorsförbundets riddare, Ni har den höga uppgiften att efter bästa förmåga bistå alla nödlidande, om också endast genom vänlighet och älskvärdhet, ty jag vet ju, att en students kassa ofta är tommare än hans hjärta. Och nu — Hon grep en linjal från tantens skrivbord, Gerhard föll hastigt på knä, och hon slog honom tre gånger på axeln med linjalen — nu dubbar jag er till riddare av silverkorsförbundet och överlämnar härmed silverkorset såsom sinnebild av er höga uppgift. Måtte ni städse bära det, er själv till heder och förbundet till välsignelse! Hon drog sig tillbaka, och Gerhard reste sig upp.
— Bravo, Wally! Bravo! ropade alla de närvarande.
— Lilla grevinnan är en praktlös! sade d:r Bauer till pastor Winter, som leende bevittnat den muntra scenen.
Nu framförde Gerhard i schvungfulla ordalag sina tacksägelser, försäkrade, att han till fullo uppskattade den stora ära, som vederfarits honom, då han blivit medlem av silverkorsförbundet, och att det alltid skulle vara hans strävan att visa sig värdig denna utmärkelse, ty skammen att bli utstött skulle han inte kunna överleva.
Flickorna voro mycket belåtna med detta tal. Sedan grep Wally två andra kors och vinkade till sig Fritz och Kon. Till er behöver jag inte hålla något tal, ty ni förstå ändå ingenting av vad den kristliga kärleken till nästan fordrar av er; därvidlag äro gossar alltid mycket efterblivna i jämförelse med flickor, och vid er ålder äro de i allmänhet förhärdade syndare. I den förhoppningen att ni med tiden skola lära att visa er värdiga er höga uppgift, överlämnar jag emellertid nu dessa kors åt er.
Gossarna växlade menande blickar, och Kon gjorde min av att säga något, men Fritz befallde honom att tiga, och följaktligen fäste de under tystnad de glänsande små korsen vid sina urkedjor.
— Wally, viskade Maria och lade armen om väninnan, skola vi inte även taga Alfred med i vårt förbund? Titta, så ledsen han ser ut, därför att han ensam inte får vara med.
Maria hade rätt, i det låg ett vemodigt uttryck över det bleka ansiktet, och Wally, som omöjligt kunde se en människa bedrövad, grep hastigt ett fjärde kors och smög sig fram till ynglingen, som tankfull stod lutad mot kakelugnen.
— Alfred, kära Alfred, sade hon med den skygga vördnad, hon alltid erfor gentemot den blinda, det skulle bereda oss alla en stor glädje, om ni ville bli hedersledamot av vårt förbund. Vill ni det?
Ett ljust leende drog över det bleka ansiktet, och han trevade efter hennes hand. Det vill jag så gärna, Wally, ty då får jag dock taga del i er ädla strävan.
— Kom, herr Gerd, och dekorera vår hedersledamot, till vilken jag i allas namn uttalar våra tacksägelser för den ära, han visat oss genom sin vänliga beredvillighet. Hon sjönk hastigt ner i en stol. Ack, barn, att vara talare är förskräckligt ansträngande.
Vid tiotiden skildes man åt, efter det att alla flickorna förklarat, att en sådan himmelsk afton hade de inte upplevat på mycket länge.
Men följande morgon såg man inte sådana belåtna uppsyner. Alla voro ledsna över att d:r Bauer och gossarna skulle resa. Alla, till och med Alfred, följde dem till järnvägsstationen, där Trine väntade med sin man och de båda äldsta barnen. Två män hade burit den sjuke på en bår till stationen, och ungdomarna kände sig djupt uppskakade av hans bleka, lidande ansikte.
Trine brast i gråt, då hon fick se doktorn. Gode Gud, herr doktor, här äro vi nu, jag och Christoph! Om han blott bleve hjälpt nu, när ni släpar honom så långt bort! Tror ni, att jag får återse honom vid liv?
— Ja, naturligtvis, och därtill med två friska ben. Tror ni kanske, att jag tar honom med mig för nöjes skull? brummade d:r Bauer godmodigt och befallde bärarna att lyfta den sjuke in i kupén.
Trine var upplöst i tårar, men Christel smekte faderns magra händer och sade:
— Adjö, kära far! Mormor säger, att den gode Guden följer med dig, så var inte rädd.
Friedel tog saken lättast. Han räckte fadern handen och sade:
— Ja, ajöss, far! Laga att du kommer tillbaka frisk!
— — —
Den första skoldagen var avslutad, och ännu helt varma efter den utkämpade, häftiga slaktningen sutto de fem flickorna i trädgården och pratade.
— Titta, där kommer Svampfriedel! Vad kan han vilja? Han har ju ingenting att sälja, utropade Eva plötsligt. Kom hit, Friedel!
Gossen kom fram, tog av sig mössan och sade:
— Mormor och mor hälsa och tacka så mycket för pullan och kycklingarna och — Han tystnade helt förlägen och började vrida och vända på mössan.
Flickorna sågo förvånade på varandra. En pulla med kycklingar? sade Eva och ruskade på huvudet. Den saken känna vi inte till något om, Friedel.
— Ha de kanske kommit flygande till er? frågade Wally skrattande.
— Nej, gubben Pohl var hemma med dem.
— Vad för slag? Pohl? Då måste han avtvingas en bekännelse! Och hela sällskapet rusade i väg, under det att Friedel följde långsamt efter.
Gubben, som höll på att kratta på vägen, upphörde med sitt arbete, då flickorna kommo springande. Med största sinneslugn uthärdade han en störtflod av frågor, och sedan sade han sävligt:
— Jag vet inte, om jag får tala om det.
— Goda, rara Pohl, för oss får ni naturligtvis tala om det, sade Wally, och efter att ha funderat litet på saken, talade gubben verkligen om, vad han visste.
Flickorna blevo helt enkelt stela av häpnad, och Eva sade i bestämd ton:
— Det är säkerligen ett misstag, Pohl. Det kan inte ha varit mina bröder.
— Åh, fröken, nog måtte väl jag känna igen våra ungherrar, svarade gubben en smula retligt. De ha ju varit här i fyra veckor. Och sedan lämnade han en personbeskrivning, som hävde varje tvivel.
Marias älskliga ansikte strålade av förtjusning, och Eva sade erkänsamt:
— Verkligen riktigt snällt av gossarna. Vem hade kunnat tänka sig det om dem?
— Och jag, olyckliga, som i går kväll kränkte dem så djupt med mitt tal, klagade Wally. Men de uppförde sig som ett par hjältar och buro vårt förakt under tystnad. Vet ni vad? Redan i dag skriva vi ett brev till dem. Det äro vi skyldiga dem.
De andra instämde ivrigt, och de skulle just springa in, då de fingo se Friedel, som alltjämt såg högst förlägen ut.
— Kom hit, Friedel, ropade Wally, och beskriv den lilla familjen för oss. Hur många kycklingar är det?
Friedel tillfredsställde flickornas vetgirighet, men stod alltjämt kvar med förlägen min. De skulle just avlägsna sig, då den praktiska Suse frågade:
— Men ha ni också något att utfodra djuren med?
En het rodnad drog över Friedels ansikte, men han drog ändå ett andetag av lättnad. Nej. Mor säger, att de äta så mycket.
Det visste Suse av egen erfarenhet, och hon såg med rådlös min på väninnorna.
— Vad skola vi nu ta oss till?
Eva förstod först och brast i skratt.
— O, dessa ädelmodiga pojkar, som inte tänkte på att hela djurfamiljen inte har lust att dö av hunger men inte heller kan leva av luft!
— Ja, men ni måste naturligtvis mata dem för var dag, Friedel, sade Elsa.
Suse strök henne leende över hennes rosiga kind. Det är lätt sagt, lilla prinsessa, men när fodret fattas och pengarna likaså, är det inte lätt att mata dem.
Elsa tog förargad ett steg tillbaka; hur kunde den dumma Suse våga sig att smeka henne och hålla föreläsning för henne?
— Men barn, vad skola vi ta oss till? utbrast Wally. Det är ju ännu en bra bit kvar till den första september, när vi få våra fickpengar.
— Men vi måste dra försorg om djuren, sade Maria. Vad skulle Fritz och Kon säga, om de svulte ihjäl?
— Det får naturligtvis inte ske, sade Suse beslutsamt. Jag skall göra er ett förslag. Jag tar Friedel med mig hem … mor har nog ingenting emot att jag ger honom gammalt bröd och gröt för djurens räkning. Tills det är uppätet, äro kanske våra finanser förbättrade.
— Jag skriver med ens till pappa, förklarade Wally. Han måste ju inse, att våra förpliktelser blivit jättestora, och kommer säkerligen att höja mina fickpengar. Det är verkligen ingen småsak att draga försorg om en människo- och en djurfamilj. Men Suse, brevet till Fritz och Kon, ropade hon efter väninnan, som skyndade hem.
— Skriv i mitt namn också, hälsa gossarna och säg, att jag beundrar dem uppriktigt. Därmed lämnade hon trädgården i sällskap med sin skyddsling, under det att de andra gingo in för att omtala den senaste nyheten för tanten och sedan skriva ett ångerfullt brev till gossarna samt betyga dem sin högaktning.
Följande eftermiddag satt Elsa vid sitt skolarbete, under det att hennes mor läste i en bok, då dörren öppnades och Dora kom in med förargad min.
— Titta bara, fru geheimerådinnan, sade hon, i det hon bredde ut en nytvättad vit klänning framför malmodern. Är det inte både synd och skam att ta tre mark för det? Det är ju riktiga syndapengar för en sådan här trasa!
— Dora, jag får be dig vara god och tala med mera aktning om min vackra klänning, utbrast Elsa, halvt skrattande, halvt förargad.
— Åh, seså, barn, vad som är sant, är sant, och det förblir en synd och en skam att man skall behöva betala tre mark för det här!
— Men den kostnaden kunna vi nog bära, så lugna dig, sade geheimerådinnan.
— Ja, men jag hade mina egna små funderingar därvidlag. Elsechen, kom in till mig ett tag, när du är färdig med ditt arbete; jag har något att säga dig. Hon plirade hemlighetsfullt åt den unga flickan och försvann sedan med klänningen.
En halvtimme senare var Elsa färdig med sina läxor och kilade in till Dora i hennes lilla rum. Anförtro mig nu din stora hemlighet, Dora, sade hon, i det hon slog sig ner vid fönstret hos gumman.
— Jo, förstår du, barn, jag är ju bara en dum gammal gumma, men du med ditt kloka huvud vet nog snart, om det är något bevänt med min idé. Elsa nickade med smickrad min, och Dora fortsatte: Att tvätta och stryka bra är ju också en konst, men jag tänker ändå, att den, som har lust, nog lär sig den konsten, eller hur, barn?
— Ja visst, svarade Elsa, som inte förstod, vart gumman ville komma.
— Förstår du, Elsa, det är ändå riktiga syndapengar, som vi måste betala för en sådan här klänning, och då tänkte jag som så — ni har ju ett slags förbund — det vore ändå bra, om vi kunde göra något för det.
— O, Dora, helt nyligen gav jag fem mark!
— Det vet jag, barn, och det gladde mig ofantligt, att du till och med gav mer än lilla grevinnan, men tror du inte, det vore bra, om Trine finge lära sig att tvätta och stryka? Då kunde hon förtjäna vackra slantar om somrarna och behövde inte leva på allmosor.
Elsa spärrade upp ögonen av förvåning, och gumman fortsatte:
— Jag vill gärna visa henne, ty det är inte många, som är lika skickliga som jag, det kan jag säga, utan att skryta. Tvätterskorna här lära henne det ej, det kan du vara övertygad om, barn.
— Dora, det där är ju en storartad idé! utbrast Elsa. Det vore ju härligt, om vi kunde förverkliga den.
— Ja, varför inte, om vi endast vilja det? Trine måste ju bli glad, om en människa lär henne något, som hon kan föda sig på.
— Vet du vad, Dora? Jag kilar med ens över till de andra och hör efter, vad de säga om ditt förslag. Men tror du, Dora, att mamma inte har något däremot?
— Vem har besväret därmed, mamma eller jag? Men gå in och fråga, om du tror, att det behövs.
Elsa gick in till modern och omtalade Doras plan för henne. Geheimerådinnan var visserligen inte vidare hänförd av det nya förbundet, men hon kunde inte heller avslå någon bön av dottern, så hon sade:
— Jag vill inte förbjuda er det, ehuru jag inte kan inse, varför just Dora skall spela rollen av lärarinna.
Efter att ha fått moderns samtycke, skyndade Elsa över till grannvillan, där hon i viktig ton omtalade Doras förslag.
Det antogs med stort bifall, och fröken Reuter förklarade det vara mycket förståndigt och ändamålsenligt. Efter mycket prat hit och dit sade fröken Reuter till sist, att saken inte var så enkel; först och främst måste de veta, huruvida Trine själv var med därom, och för det andra, om Elsas mors värdinna tillät, att Dora började en kurs i tvättning och strykning i hennes hus, ty naturligtvis måste tvätten hängas upp till torkning i trädgården, och för det tredje erfordrades därtill en massa utensilier, såsom tvättbunkar, strykbräden, strykjärn av olika storlekar, och allt detta kostade pengar.
Flickorna blevo mycket nedslagna, och Wally utbrast:
— Ack, tant lilla, hur skall det då gå? Vi kunna ju inte utan vidare förkasta denna utmärkta idé!
— Det skola vi inte heller, mitt barn, och eftersom vi icke kunna avgöra den första frågan i dag, skola vi med ens övergå till den andra och tredje, och då föreslår jag, att ni överlämna denna angelägenhet i mina händer, så skall jag tala med Elsas mamma och hennes värdinna, och sedan få vi rådgöra ytterligare.
Därmed avlägsnade fröken Reuter sig, men hon kom snart tillbaka och blev då bestormad med tusende frågor.
— Låt mig komma till ordet, barn, avvärjde hon leende. Jag skall sanningsenligt omtala allt. Fru Brandt kunde jag till en början inte alls entusiasmera för er plan, ehuru hon hyser ett livligt intresse för familjen och gläder sig åt att den blir hjälpt. Men hon kunde inte inse, varför Trine skulle lära sig att tvätta just i hennes hus. Enligt hennes åsikt ginge det lika bra för sig i Grünberg. Först då jag klargjorde för henne, att man inte kunde begära, att gamla Dora dagligen skulle företaga den långa vandringen till Grünberg, gav hon med sig, och nu har jag vunnit henne helt och hållet för vår plan. Sedan gick jag in till Elsas mamma för att diskutera frågan med henne, och såsom resultat av vårt samtal vill jag i korthet omtala för er, barn, att geheimerådinnan och jag kommit överens om att bära kostnaderna för de utensilier, som måste anskaffas. Nå, äro ni nöjda nu?
Det var tur, att den gamla damen satt sig i tid, ty i annat fall hade hon näppeligen kunnat uthärda flickornas omfamningar.