Flickförbundet Silverkorset/Kapitel 08
| ← Sjunde kapitlet |
|
Nionde kapitlet → |
ÅTTONDE KAPITLET.
I strålande solsken gingo de unga flickorna följande eftermiddag i sällskap med fröken Reuter till Grünberg; Gerhard och Alfred hade bett att få följa med, och sålunda var hela den glada kretsen samlad med undantag av Fritz och Kon, som saknades allra mest av den blida Maria. Såsom man kunnat vänta, var Suse idel fyr och flamma för Doras plan och förundrade sig endast över, att ingen redan förut kommit på denna briljanta idé.
Under glatt samtal anlände våra vänner till den lilla stugan. Fröken Reuter stannade. Så där ja, barn, nu äro vi lyckligt och väl framme, men ni inse väl, att vi inte kunna tränga oss in alla åtta i det lilla huset.
— Bevars nej då! sade Gerhard. De, som bo där, skulle ju bli dödligt förskräckta. Jag för min del avstår beredvilligt.
— Jag också, förklarade Alfred, och flickorna kommo överens om att Elsa och Suse skulle följa med fröken Reuter in.
De hade redan blivit observerade. Tre bleka barnansikten blickade ut genom det enda smala fönstret, genom vilket det lilla rummet fick ljus och luft. Men de försvunno hastigt, då de tre stego in.
Mormor satt vid kakelugnen och spann, under det alt Trine höll på att lappa grova, nötta underkläder. Båda kvinnorna sprungo upp och bådo de besökande vara välkomna. Trine torkade med förklädet av några stolar och ställde fram dem.
Sedan frågade fröken Reuter, om de haft några underrättelser från Christoph, och till sist sade hon:
— Skulle ni ha lust, Trine, att börja med tvättning och strykning. De båda kvinnorna sågo så förbluffade ut, att hon insåg nödvändigheten av att förklara sig närmare, och meddelade dem, vilken plan de uppgjort.
Trine, som hört på med vitt uppspärrade ögon, sprang nu upp och slog ihop händerna. Herre je, fröken, och då frågar ni ännu, om jag vill? Men varifrån skall jag få något att tvätta?
Fröken Reuter smålog. Den saken skola vi nog dra försorg om. Jag har tre unga flickor hos mig i pension; för dem och för mig får ni tvätta vinter och sommar, och för geheimerådinnan och hennes dotter till i höst.
— Och för Gerhard, tant Helene, inföll Suse.
— Alldeles riktigt! Alltså börjar ni med sju kunder, och det är inte så dåligt.
Hon tryckte handen på mormodern, som räckte henne den under tystnad, men Trine sjönk på knä framför fröken Reuter och utbrast:
— O, en sådan lycka! En sådan lycka! Den gode Guden har ändå inte övergivit oss!
Sedan den första känslostormen lagt sig, rådgjorde fröken Reuter med de båda kvinnorna om, når Trine skulle komma och få sin första lektion av Dora.
— Jag kan genast komma med, om ni vill, utbrast Trine, uppfylld av iver. Här hemma få de se till, hur de kunna reda sig utan mig. De båda stora kunna ju redan uträtta en hel del, samla bränsle och foder åt vår get och arbeta i trädgården. Christel kan tvätta och skura, och småttingarna äro snälla och bereda inte mor mycket besvär.
— Oroa dig inte för min skull, Trine, sade gumman, som satt där med hopknäppta händer och fuktigt skimrande ögon. Tänk endast på Christoph, Trine. Vad skall han väl säga?
— Ja, vad skall Christoph säga? upprepade Trine med ett leende av lycka.
Alla betraktade med förvåning den unga kvinnan, ty ingen av dem hade förut lagt märke till hur vacker hon egentligen var. Nu såg hon helt annorlunda ut, ty all försagdhet hade lämnat hennes ansikte.
När de anlände hem till Wildemann, föreslog Eva, att de med ens skulle gripa sig an med att gå igenom sina gamla kläder för att se, vad de kunde skänka den fattiga familjen. Suse bad bröderna ursäkta henne hos modern, Elsa underrättade sin mor, och strax efteråt voro alla samlade i Wallys vackra rum. Flickorna plockade fram hennes kläder och underkläder och ägnade sig med stor iver åt denna sysselsättning, men till Wallys stora sorg kunde ingenting användas, enär det var alltför fint för de fattiga barnen.
— Vet ni vad? utbrast Wally. Jag skall skriva till mamma och be henne skicka mig min brors avlagda kläder. Med dem kunna vi lyckliggöra Friedel. Jag skulle just vilja veta, vad du tänker, Suse. Du ser ut, som om du tänkte: »De duga inte heller, Wally!»
— Om lilla greven går klädd i siden och sammet, har du nog rätt, svarade Suse skrattande.
— Åh, han har även enkla kläder. I varje fall skriver jag till mamma; hon vet alltid någon råd, så att jag inte behöver sitta bredvid med tomma händer.
— Du och Elsa få hjälpa till att sy. Det är också något, tröstade Suse henne.
— Åh, barn, måste vi verkligen sy själva? frågade Wally.
— Ja, naturligtvis, avgjorde Eva. Tänk på våra kassor, Wally. För de pengar, som det skulle kosta att sy skjortorna, kunna vi skaffa mycket annat. Jag föreslår, alt vi bestämma en à två eftermiddagar i veckan, då vi arbeta för våra skyddslingar.
Suse och Maria förklarade sig med om saken; Wally littade på sina små fingrar och suckade, men sedan sade hon modigt:
— De komma visserligen att bli sönderstuckna, men det kan inte hjälpas. Den, som inte vill bringa ett offer, är inte värd att tillhöra vårt förbund. Men jag vill med ens tala om, att jag hitintills sytt endast helt obetydligt.
— Jag också, erkände Elsa dröjande.
— Nå, då få ni lära er det på det här sättet. Det blir trevliga sytimmar, sade Suse. Men nu skola vi visa tant Helene våra skatter och höra, vad hon säger om dem.
Fröken Reuter granskade kläderna och gav sin tillåtelse till att »de offrades på människokärlekens altare», såsom Wally uttryckte sig. Det bestämdes med ens, att flickorna skulle arbeta från två till fyra varje onsdag och lördag under fröken Reuters överinseende.
Elsa fann det mycket trevligt att göra något för sina skyddslingar, men att man fordrade offer av henne själv, fann hon inte alls trevligt, och redan efter de första sytimmarna hade hennes iver och hänförelse alldeles avdunstat. Sådana förtjusande strövtåg de kunnat företaga dessa skolfria eftermiddagar, och nu måste de i stället sitta fastnaglade två timmar i sträck och sy — sy — sy. Det var förskräckligt! Hon förstod inte, hur de andra flickorna kunde vara så glada under detta tråkiga arbete, ty hon själv förlorade alltid sitt goda humör, när sytimmen närmade sig. Och dessutom kom hon ingen vart med sin lilla skjorta. Hur buro de andra sig ät? Suse hade redan en färdig åt lilla Lena, Evas och Marias närmade sig sin fulländning, och till och med den livliga Wally bemödade sig om att hålla jämna steg med väninnorna. Hon måste visserligen sprätta upp mången söm, därför att tanten inte var belåten med den, men hon förblev alltid vid gott humör och skrattade åt sitt missöde. Hon kallade sig själv och Elsa för sölkorvarna, och det tyckte denna inte heller om, utan blev för var gång vid allt sämre humör.
En onsdagseftermiddag sutto de åter i skolrummet, varvid händer och tungor voro lika flitiga. Fröken Reuter hade gått in till sig för att skriva ett angeläget brev.
— Om lördag åtta dagar slippa vi både skolan och sytimmarna, sade Wally med en suck av belåtenhet.
— Lilla latmask! utbrast Eva, men Elsa sade:
— En sådan tur! Då kan man äntligen få vila ut en gång!
— Stackars lilla prinsessa, de avskyvärda sytimmarna angripa dig märkbart, sade Wally med skälmsk sidoblick. Men jag gläder mig åt lördagen, först och främst med anledning av födelsedagsöverraskningen för vår älskade lilla tant, för det andra därför att vi få efterrätt till middagen och för det tredje därför att vi på kvällen få besök av alla kära vänner. Det blir en trevlig dag!
Sedan flickorna utmålat denna dags fröjder riktigt för sig, sade Eva:
— Barn, jag föreslår, att vi sy en timme om fredag, i annat fall hinna vi inte mycket nästa vecka.
— Ett sådant fånigt förslag! sade Elsa i förargad ton. Om det i övermorgon vore julafton, skulle jag inte säga något därom, men till julen hinna vi ju ännu få i ordning mer, än alla barnen kunna använda.
— I all synnerhet om vi skola räkna på dig, lilla prinsessa! utbrast Eva i godmodigt gnabb, under det att de andra skrattade.
Elsa sprang upp med blossande kinder. Är det din mening att förebrå mig, att jag inte är tillräckligt flitig?
— Visst inte! Bli inte så upprörd. Det var ju förresten en frivillig sytimme, jag talade om. Vill du inte vara med, så stannar du borta. Ni andra vilja vara med, inte sant?
— De andra komma väl efter vanligheten att vara nog dumma att underordna sig dig, utbrast Elsa hånfullt. Men om du tror, kloka Minerva, att jag böjer mig under din spira, så misstar du dig, jag vill inte låta behärska mig av dig.
Stumma av förfäran sågo flickorna på varandra. Eva hade blivit mycket blek, men hon lade band på sig. Förebrår du mig härsklystnad? frågade hon lugnt.
— Ja, utbrast Elsa, som blev först riktigt uppbragt över Evas skenbara lugn. Du är förskräckligt härsklysten och hyser en ofantligt hög tanke om dig själv, därför att du hunnit längre än vi. De andra erkänna ju också villigt din överlägsenhet, men jag gör det inte, jag fogar mig inte under dig!
— Det begär jag inte heller av dig. Du får göra helt och hållet, som du vill, och därmed är väl denna angelägenhet avgjord, sade Eva kallt.
— Men barn då, jag tror sannerligen, att ni äro riktigt onda på varandra! sade Wally. Ni bära båda den kristliga människokärlekens symbol om halsen, och dock äro ni nära att ryka i luven på varandra. Något sådant får inte förekomma inom vårt förbund. Och vad det beträffar, lilla prinsessa, att vi, såsom du så vänligt antydde, underkasta oss vår Minerva — egentligen borde hon heta Juno — så sker det i den visa insikten, att hon alltid vill det rätta och merendels även finner det.
— Bra talat, Wally! sade Suse. Du skall få se, att du utbildar dig till en riktig talare.
Maria kysste lilla grevinnan, och Eva följde hennes exempel. Hon hade övervunnit sin känslighet och sade med den för henne betecknande uppriktigheten:
— Barn, det är säkerligen inte bra, att ni längre. överlämna åt mig härskareämbetet. Jag har kanske anlag för att utbilda mig till despot, och det är inte alls min avsikt. I varje fall skall jag hädanefter taga mig noga i akt. Och kom nu, Elsa, och låt oss åter vara goda vänner.
Hon räckte fram sin hand, men Elsa tycktes inte se det; hon sydde så ivrigt på sin lilla skjorta, som om hon velat taga igen, vad hon försummat.
— Var nu snäll, Elsa, bad Maria.
— Ja, för all del, sade hon retligt, men genast kan jag inte visa mig, som om ingenting hänt.
— Nej, hör du, utbrast Wally skrattande, oss är det inte heller likgiltigt, att du säger oss sådana älskvärda komplimanger.
— Bråka inte, sade Suse. Jag hör tant komma. Vad skall hon tänka om oss?
Fröken Reuter kom in i rummet; hon blev visserligen förvånad över den tystnad som rådde där inne, men hon slog sig ner, utan att ana något. Nå, barn, ha ni varit flitiga, eller ha ni haft något fuffens för er? frågade hon vänligt.
— Du har träffat huvudet på spiken, lilla tant, utbrast Wally, men Elsa reste sig upp och frågade:
— Får jag gå hem, fröken Reuter? Jag har en sådan huvudvärk.
Den gamla damen kastade en forskande blick, först på Elsa och sedan på de andra, och sedan gav hon den önskade tillåtelsen.
Då Elsa gått, rådde där en tryckande tystnad, tills Wally sade:
— Kära, rara lilla tant, du märker det ändå! Här har utkämpats en förskräcklig strid.
Fröken Reuter nickade.
— Jag förstår, barn. Men ni ha väl inte kränkt Elsa?
— Hon förolämpade Eva, lant, och då —
— Kära tant, inföll Eva. Besvara uppriktigt en fråga: Är jag härsklysten?
Fröken Reuter såg vänligt på brorsdottern. Du har säkerligen anlag för det, mitt kära barn, men till min glädje vrider Wally ofla spiran ur dina händer.
— O, Eva, då är jag ju din goda genius! Så himmelskt! utropade Wally. Eva besvarade innerligt väninnans omfamning och såg sedan förväntansfullt på lanten.
Denna smålog.
— Det kan jag lugnt säga, därför att min Wally inte kommer att missbruka sin makt, men för dig, min kära Eva, vore det en god skola, om du måste vara mycket tillsammans med Elsa. Hon har något mycket självständigt i sin karaktär, du likaså, och det skulle inte skada någondera av er, om ni vinnlade er om självövervinnelse och foglighet.
Eva rynkade pannan litet. Jag vill inte säga något dåligt om Elsa, tant; hon är inte här och kan inte försvara sig, men tror du inte, att hennes självständighet ofta beror på egensinne?
— Det har du kanske inte så orätt i, men glöm inte, att hon inte fått en sådan sorgfällig uppfostran som du. Hon har goda anlag och egenskaper, och när dessa blivit ledda in på rätt väg, kan hon bli en mycket älskvärd flicka. Förstå mig rätt, Eva, jag vill inte försvara hennes barnsliga egensinne, utan endast göra dig uppmärksam på att vi med tålamod skola bära andras fel och ofta måste underordna oss andra, när det faller sig svårt för oss. Jag har många gånger sett dig småle ironiskt över Elsas sätt och förstått, hur överlägsen du känner dig gentemot henne. Du bör själv veta, om det är rätt och om det går ihop med den kristliga människokärlek, åt vilken ni invigt er.
Eva sänkte djupt sitt blonda huvud; nu böjde hon sig ner och kysste den älskade tantens hand. Jag tackar dig, tant Helene. Jag skall ge akt på mig själv, och vore det inte bättre, om ni valde Elsa till ordförande?
Väninnorna ropade ivrigt:
— Nej! Nej! Vi vilja inte ha någon annan än dig!
— — —
Elsa kom hem mycket upprörd, men svarade på moderns oroliga frågor endast, att hon blivit osams med väninnorna, och sprang sedan in till sig. Där brast hon i tårar av vrede — den där Eva — men hon hade alltid vetat, att hon inte skulle kunna komma överens med henne. Vad som kändes svårast, var, att Wally så öppet tagit Evas parti, ty hon hade alltid trott, att hon själv var lilla grevinnans speciella väninna. När allt kom omkring, hade hon kanske kränkt denna genom sina ovänliga ord? Men det var också Evas fel, därför att hon utmanat henne. Det gjorde Elsa mycket ont, att hon bett sin mamma att få stanna kvar här över vintern. Så dumt, att mamma redan beslutat det och skrivit därom till onkeln, i annat fall hade Elsa återvänt till Berlin, ju förr, dess hellre.
Den dumma flickan tillbragte en högst otrevlig kväll och var generad att gå till lektionen följande morgon. Men de unga flickorna togo allesammans emot henne mycket vänligt. Eva räckte henne till och med handen och sade:
— Låt oss inte tänka mer på den fula eftermiddagen i går, Elsa. Det är bättre, att vi hjälpa varandra att bli av med våra fel, än att vi bli osams med anledning av dem.
Detta var nu inte heller riktigt i Elsas smak, ty hon tog Evas ord för ett nytt bevis på hennes överlägsenhet, och till följd därav svarade hon kallt:
— Jag är dig mycket förbunden för det intresse, du hyser för mina fel, men rättigheten att göra mig uppmärksam på dem tillerkänner jag endast min mor och fröken Reuter.
Eva såg med förvånad min på henne; så ryckte hon på axlarna och vände henne ryggen.
Under frukostrasten brukade flickorna vara ute i trädgården; i dag föredrog Elsa att stanna inne, men fröken Reuter sade på sitt vänliga och bestämda sätt, som inte tillåt några motsägelser:
— Gå ut, Elsa. Den friska luften gör er gott, och inne i rummen äro ni tillräckligt under vintern.
Hon gick långsamt ut; Maria kom och mötte henne, tog henne under armen och drog henne med sig bort till linden, under vilken de tre andra redan sutto.
— Vet ni vad, barn! Jag har en idé! sade Eva. Men jag vill inte på några villkor inverka på er, om ni inte ha lust.
— Tala, president!
— Hur skulle det vara, om vi inövade ett litet lustspel till tants födelsedag?
— Härligt! Utmärkt! Du överträffar dig själv!
Dessa utrop visade Eva mer än tydligt, att hon träffat det rätta. Hon nickade belåtet.
— Jag var säker om ert samtycke, ty varenda förståndig människa tycker om att spela teater.
— I så fall hör jag till de oförståndiga! utbrast Suse skrattande. Jag kan inte tänka mig något förskräckligare, än att sätta sig in i en annan människas väsen och återge det. Jag skall baka en god födelsedagskaka åt er, men låt mig slippa att vara med om de där dumheterna, ty jag skulle bara förstöra alltsammans för er.
— Det tror jag, Suschen, sade Wally. I så fall måste man tilldela sig en god husfes roll.
— Jag — en fe! utbrast Suse i uppriktig förfäran. Barn, jag skulle blamera er grundligt. Vänd er till min bror Gerd; han är märkvärdigt bevandrad i dylikt och har en hel massa små teaterpjäser.
Flickorna blevo förtjusta och bådo Suse förbereda Gerhard på äran av ett besök av dem. Och de begåvo sig också mycket riktigt av, så fort lektionerna voro över för dagen.
Gerhard visade sig mycket intresserad för saken och hade redan plockat fram flera pjäser, vilkas innehåll han i korthet omtalade för flickorna.
Efter mycket prat valde de ett vackert lustspel, för vars uppförande erfordrades just en herre och fyra damer, ty att Gerhard skulle spela med, var något alldeles självklart. Och nu övergick man till fördelningen av rollerna.
— Den saken få damerna avgöra själva, förklarade Gerhard.
— Jag tycker, att Elsa skall ha huvudrollen, avgjorde Eva. Hon är den dagen vår gäst, och vi äro hemma hos oss.
Detta var riktigt förståndigt talat av Eva, och Elsa var nog nådig att taga emot den henne erbjudna rollen.
Och sedan följde en trevlig tid för ungdomarna, ty nästan dagligen försiggingo repetitioner, vid vilka det skrattades mycket.
Till sist inbröt den efterlängtade födelsedagen, och när på kvällen det lilla lustspelet uppfördes, märkte man ingenting av att det rått tvedräkt och oenighet inom den lilla kretsen. Kvällen avlöpte utan missklang, och ännu långt efteråt talade väninnorna om sin första debut på scenen och tyckte med undantag av Maria att de icke voro utan begåvning.