Flickförbundet Silverkorset/Kapitel 09
| ← Åttonde kapitlet |
|
Tionde kapitlet → |
NIONDE KAPITLET.
Sommaren hade gått med all sin prakt, och hösten hade tidigt hållit sitt intåg med blåst och regn. Geheimerådinnan hade jämte Dora lämnat Wildemann efter ett tårerikt avsked från dottern, ehuru i den fasta övertygelsen, att Elsas uppfostran vilade i de bästa händer, ty hon hade nog kommit till insikt om att hon själv var för svag och eftergivande gentemot Elsa.
Nu hade det förflutit fyra veckor sedan moderns avresa, och den unga flickan hade helt och hållet levat sig in i fröken Reuters hem. Hon stod på ganska god fot med sina kamrater, men kunde ändå inte påstå, att hennes förhållande till Wally blivit innerligare; till hennes förtret tycktes lilla grevinnan känna sig mest dragen till Eva. Med den sistnämnda hade hon alltjämt små tvister, men i det stora hela gick det ganska fridfullt till i den lilla kretsen, ty Eva höll ord och tog sig i akt för att missbruka sin presidentroll.
Elsa hade hoppats, att fröken Reuter skulle låta henne dela Wallys stora, trevliga rum, liksom systrarna delade ett, men till hennes ledsnad anvisade fröken Reuter henne ett rum, som inte ens låg intill Wallys. Hon kände sig mycket förstämd däröver, men visade det förståndigt nog ej, ty hon visste mycket väl, att fröken Reuter inte lät inverka på sig av hennes dåliga humör, liksom hennes mamma gjort så ofta.
Hon hade emellertid inte tid att tänka på sina små otrevligheten, ty dagen tog alla hennes krafter i anspråk, och om kvällarna var hon så (rött, att hon somnade, så fort hon kom i sängen.
Under sina lediga stunder, i all synnerhet om kvällarna, arbetade flickorna för sina fattiga, och till och med Elsa började så småningom tycka om dessa kvällar, då alla sutto kring stora bordet och delade sin uppmärksamhet mellan arbetet och en god bok, som fröken Reuter läste högt för dem. De hade redan fått färdig en hel utstyrsel åt barnen i Grünberg, och på fröken Reuters önskan arbetade de nu för några fattiga i staden, som de skulle överraska till julen. De unga flickorna hade helt plötsligt fått en sådan oväntad, riklig hjälp, att de till en början stod mållösa av häpnad inför allt det material, som samlats. Grevinnan Thalenhorst hade skickat icke blott sin lilla gosses avlagda kläder, utan även en stor lärftsbunt och annat till underkläder och förkläden. Geheimerådinnan hade skickat en massa av sina och Elsas avlagda kläder, och doktorinnan Reuter i Hamburg bidrog ävenledes efter bästa förmåga.
Familjen Schreiber i Grünberg hade det nu bättre så till vida, att Trine icke blott grundligt lärt sig tvätta, utan även fått flera fasta kunder förutom våra vänner. Därmed var den värsta nöden fördriven ur huset, och de emotsågo vintern med mindre ängslan, än de gjort de föregående åren. I fråga om Christoph voro underrättelserna så pass gynnsamma, som man kunde begära, då den sjuka foten blivit försummad så länge. Såret läktes på ett tillfredsställande sätt, ehuru läkarna icke hemlighöllo, att benet sannolikt alltid skulle förbli stelt.
Våra unga väninnor kände sig lyckliga över att deras skyddslingar hade det så mycket bättre, och de styrde ofta sina steg till den lilla stugan, där de städse blevo emottagna med jubel och trakterade efter bästa förmåga.
Till flickornas ledsnad hade Gerhard för länge sedan avrest, men för att visa sina unga väninnor, att han alltjämt var silverkorsförbundets trofasta riddare, sände han dem i ett långt, lustigt brev femton mark, som han tiggt ihop av sina vänner vid en studentfest.
De unga flickorna jublade och förklarade som med en mun, att Gerhard helt enkelt var förtjusande».
— Vad skola vi taga oss till med alla dessa pengar? frågade Maria, som aldrig ägt en så stor summa på en gång.
Flickorna rådgjorde med största iver, och de otroligaste förslag väcktes, ända tills fröken Reuter leende sade:
— För närvarande blir det väl bäst, att ni anförtro mig pengarna att förvara. Och vad säga ni om att sedan skaffa Christoph en ny överrock?
— — —
Den första snön hade fallit under nattens lopp. Eva förklarade, att det var riktigt syndigt att stanna inne en sådan dag, och eftersom det var söndag, bad hon tanten om tillåtelse att de skulle få gå och hämta Suse och företa en liten promenad i sällskap med henne.
De träffade Suse i förstugan till prästgården. Vad fattas dig, Suse? Du har ju gråtit, sade Eva med ens till väninnan.
Suse skakade på huvudet och gav flickorna ett tecken att följa med upp på hennes eget rum. Där sjönk hon ner på en stol och brast i tårar; förskräckta och rådlösa skockade de andra sig kring henne, ty de voro inte vana att se sin starka, modiga Suse så utom sig.
Till sist bemannade Suse sig och sade urskuldande:
— Det är riktigt fånigt av mig att göra så här och skrämma er så. Tag nu av er kapporna och gör det bekvämt åt er, så skall jag berätta för er om mitt bekymmer. Förstå ni, det gäller Alfred! Den stackars gossen! Vi vor så lyckliga över hans framtidsutsikter och trodde också, att han blivit starkare, och nu har han helt plötsligt blivit lika klen, som han brukar vara om vintrarna. Ni kunna tänka er, hur bedrövade vi alla äro. Far talade nyss med Alfred och bad honom uppge sin avsikt att fara till Berlin efter påsk samt att tillsvidare inte spela orgel, utan i stället skona sig så mycket som möjligt och försöka hämta krafter.
— Hur tog han det? frågade Maria med dämpad röst.
— Ack, hans änglalika tålamod och undergivenhet är nästan svårare att bära än om han rasade mot försynen. Jag kan endast gråta, när jag ser på honom, och mor likaså.
— Han är ett helgon, utbrast Wally gråtande.
— Får jag gå in till honom, käraste Suse? frågade Maria.
— Ack, om du ville göra det! Du med din mildhet gör honom alltid gott.
— Vi tänkte egentligen ta dig med på en promenad, Suse, sade Eva, men nu tycker jag, att vi gärna kunna stanna här och försöka muntra upp din mamma.
— Naturligtvis, sade Wally och torkade hastigt sina tårar. Vi ha ju invigt oss åt den kristliga människokärleken, alltså måste vi försöka torka tårar, varhelst vi kunna det. Ett leende drog åter över det förgråtna lilla ansiklet, och Wally flög ut ur rummet, nedför trappan, in i vardagsrummet och kastade sig om halsen på den förskräckta pastorskan.
— Kära söta lilla mor! viskade hon, i det hon åter brast i gråt, när hon blickade in i det sorgsna ansiktet. Gräm er inte så. Alfred är visserligen ett helgon, men jag har dock läst någonstans — jag minns nu inte var — att även helgon kunna bli klotrunda, så det finns säkert goda utsikter för Alfred.
Trots sin sorg smålog pastorskan och lät sin hand ömt glida över flickans ostyriga mörka lockar. Du är ett gott barn, Wally, men trots ditt klotrunda helgon tror jag inte, att vår Alfred någonsin blir riktigt stark.
Nu kommo även de andra flickorna in i rummet och omfamnade pastorskan; denna tryckte särskilt ömt Maria till sitt hjärta. Vill du inte gå in till honom, älskling? Gör det … det kommer att muntra upp honom.
Den unga flickan gled ljudlöst in i det angränsande rummet, där ynglingen låg på soffan. Han höll händerna hopknäppta, och det ädla, marmorbleka ansiktet med de slutna ögonen gjorde ett sådant gripande intryck, att hon darrande stod stilla. Men han hade ändock hört hennes lätta steg och slog upp de oseende ögonen.
— Vem är det? frågade han. Är det ni, Maria?
— Ja, Alfred. Hon trädde närmare och fattade hans hand. Vad det gör mig ont, att ni inte är riktigt kry, sade hon, och ur hennes milda röst klingade det unga hjärtats hela medkänsla.
Han omslöt hennes hand med sina. Kan ni skänka mig ett ögonblick? Ja, så härligt! Det gör mig gott endast att höra er röst. Sätt er hos mig, Maria! Vet ni det redan?
— Ja, kära Alfred, men det är ju endast uppskjutet, och ni kan ju hastigt bli frisk igen, och då går er innerligaste önskan i uppfyllelse.
Han smålog.
— Att jag skall hämta krafter, ha vi redan väntat på i många år, men alltjämt förgäves. Det är Guds vilja, att jag skall förbli en gagnlös, hjälplös krympling.
— Tala inte så, Alfred! Ingen människa är gagnlös.
— Och vilken nytta gör väl jag, min kära lilla väninna?
— O, Alfred, ni är för oss alla en levande predikan om undergivenhet och tålamod; i er närhet känner man sig ofrivilligt bättre.
— Och ni är min fridsängel, dyra Maria. Under era ord lever icke blott hoppet upp i mitt hjärta, utan det blir även ljus och fridfullt i min själ; när ni nyss kom in, kände jag mig ingalunda ödmjuk till sinnes.
— Vi ha alla våra svaga ögonblick, men för den, som lever i en sådan gemenskap med Gud som ni, Alfred, måste dylika skuggor snart draga bort igen.
Sedan berättade Maria för den blinde om de skatter, de samlat där hemma för de fattiga, och snart pratade de båda ungdomarna lugnt och glatt med varandra, och när Marias dämpade skratt ett par gånger trängt ut till dem i vardagsrummet, kommo alla in för att hälsa på den blinde, och sedan blev samtalet allmänt.
Sålunda fann pastorn dem, när han kom in i rummet med ett öppnat brev i handen. Hans allvarliga uppsyn ljusnade, då hans blick föll på de rosiga flickansiktena. Suse sprang upp och gick fram till honom.
— Du har väl inte emottagit tråkiga underrättelser, far? frågade hon ängsligt.
— Inte beträffande oss personligen, min goda Susanne, men detta är nog inte rätta ögonblicket att berätta för er om mänskligt elände.
— Jo, far. Berätta för oss om ditt bekymmer, bad Suse.
Och då Eva och Wally instämde, slog pastorn sig ned bredvid sin fru och sade:
— Ser du, Regina, detta är lidande, som jag nu skall berätta om för er; i jämförelse med dessa stackars människor äro vi riktigt lyckliga. Jag har just emottagit ett brev från min kära ämbetsbroder i K., som i livliga ordalag skildrar det elände, som råder i hans församling. Förstå ni, barn, där i trakten finnas icke längre några bergverk, förmedelst vilka större delen av befolkningen i Harz livnär sig, liksom här, utan de flesta av invånarna i de små byarna äro vävare, och ni ha nog hört talas om, vilket mödosamt, knappt bröd det ger. Nu skriver min ämbetsbroder, att det i år vid vinterns annalkande ser sorgligare ut än någonsin, enär många vävare till följd av maskinväveriernas övermakt blivit nästan brödlösa. Hör på, vad han skriver. Och pastorn läste upp en del av brevet, varur en trofast själasörjares hela djupa förtvivlan över sin församlings fattigdom talade. Bland annat berättade han även om en fattig vävare, som hade nio barn i skolåldern att draga försorg om och trots fjorton à sexton timmars arbete dagligen icke kunde förtjäna mer än fem-sex mark i veckan; men nu hade fordringsägarna låtit sälja hans lilla stuga.
— Det är avskyvärt! utbrast Wally med blossande kinder.
— Mitt goda barn, så går det till här i världen, svarade pastor Winter. Kan en man inte betala sina skulder, lar man ifrån honom, vad han har, för att tillfredsställa hans fordringsägare.
— Jag skriver till pappa och ber honom köpa tillbaka stugan åt mannen.
— Nej, Wally, det vore liktydigt med att missbruka din fars godhet. Jag tycker, att han redan gjort alldeles tillräckligt för ert förbund. Jag vill inte på några villkor, att du besvärar honom med denna angelägenhet.
På Alfreds uttrycksfulla ansikte hade rodnad och blekhet följt hastigt på varandra; nu salle han sig upp och sade:
— Jag har en idé, som jag för länge sedan velat utföra, men jag vet inte, om du gillar den, kära far.
— Tala, min son! Du vet, att jag inte så lätt kan avslå en bön av dig.
— Jag har redan tänkt mycket på hur jag i min egenskap av medlem av vårt förbund skall kunna göra något för de fattiga, och då har jag kommit på en tanke, som till en början kanske förefaller er outförbar men som dock kan sättas i verkställighet. Jag skulle gärna vilja ge en konsert, slöt han med en varm rodnad.
— Men barn, hur skulle du kunna göra det? utbrast pastorskan förskräckt. Du skulle bara överanstränga dig och sedan få sona det i många veckor.
— Om en fattig familj blir hjälpt därigenom, så kommer en enda människas illabefinnande inte i betraktande, kära mor. Det kan naturligtvis inte bli någon konstnärlig konsert, men när åhörarna tänka på ändamålet, skola de ha överseende med våra prestationer.
— Med våra? frågade Eva, under det alt en varm rodnad drog över Marias kinder.
Den blinda smålog.
— Jag räknar på samtliga förbundsmedlemmars medverkan. Maria — han grep hennes hand — ni lämnar mig väl icke i sticket?
— Ack, kära Alfred, jag vill ju så gärna göra något för er, men jag skulle vara halvdöd av ängslan, om jag skulle spela för så många människor!
— Visst inte, kära väninna! Det får ni inte. Vi spela våra gamla stycken, som gå lätt och ledigt, och då försvinner ångesten av sig själv. Medan ni spelar, skall ni endast tänka på de frysande och hungrande vävarna, så glömmer ni åhörarna. Inte sant, det vill ni?
— På min vilja skall er vackra plan inte stranda.
— Det är rätt, mitt barn, sade pastor Winter och lade, liksom välsignande, sin hand på Marias blonda huvud. Inte av människoskygghet och fruktan skola vi lämna den goda avsikten outförd. Ju större offret är, dess större värde har det. Nå, vidare, Alfred?
— Du, Fred, kan ju blåsa flöjt, inföll Edmund, en av de mindre gossarna, vänd till sin yngre bror.
— Ja visst, den lilla virtuosen måste naturligtvis låta höra sig, gnabbades fadern.
Gossen rodnade.
— Nej, far, visst inte, men det måste vara förskräckligt att hungra och frysa, så jag skulle gärna vilja hjälpa till.
— Gott, min son! I morgon skall du få avlägga ett prov för mig och Alfred, så få vi se, hur det blir.
— Du ger således ditt samtycke, kära far? sade Alfred glatt.
— Om du lovar att inte inöva något nytt och att inte överanstränga dig ja, naturligtvis under förutsättning, att du får ytterligare några hjälptrupper att föra i elden.
— Tack, tusen tack, goda far. Och nu, kära Eva, inte sant, ni sjunger ett par av era vackra visor för oss?
— Väl inte på konserten? utbrast flickan förskräckt.
— Jo visst! Ni har en mycket vacker röst. Tror inte du också, far, att den räcker till i en liten sal?
— Jo, det skulle jag tro, såvitt jag förstår att bedöma den saken. Vad ha vi mer?
— Elsa och Eva skola spela fyrhändigt. Ni spelade uvertyren på tants födelsedag alldeles underbart, sade Maria.
— Ja, naturligtvis, instämde Alfred. Där ha vi redan ett nummer till. Och kanske Elsa även är vänlig nog att ensam spela ett stycke?
Sedan Elsa låtit be sig en stund, lovade hon att inöva ett stycke.
— Mig vill ingen veta av, viskade Wally skälmskt till pastorskan. De veta allesammans, att jag ingenting kan.
— Åh, så lätt slipper du inte undan, vildbasare, utbrast Eva skrattande. Om du bara vill, kan du lära dig dina två ungerska danser riktigt bra.
— Ack ja, Wally, gör det! bad Maria.
— Naturligtvis gör hon det, barn, sade pastorn glatt. Hennes namn är absolut oumbärligt på programmet.
— Hur så? frågade Wally förvånad.
— Jo, många skola komma blott och bart därför att de höra, att en grevinna Thalenhorst medverkar.
— Och tänk en sådan missräkning de få uppleva, när de få se grevinnan Liliput, såsom Gerhard behagar kalla mig! Och om de först finge höra mig! Men det gör ingenting, huvudsaken är, att de komma. Veta ni, vad jag skulle vilja erbjuda mig till?
— Nej! Nå?
— Till biljettförsäljerska!
— Men Wally då, inte kan du det! utbrast Maria i största förfäran.
— Varför inte det? skrattade lillan. Ni skola få se, att det inbringar pengar. Vi ta femtio pfennig för varje biljett, men det står var och en fritt att ge mer. Dessutom få biljetterna köpas endast vid biljettluckan, och där presiderar jag, Wally, grevinna Thalenhorst. Hon knixade för pastor Winter och sade skälmskt: Vad säger ers högvördighet om mitt förslag?
— Utmärkt, nådig grevinna! svarade denne, som gick in på skämtet.
— Men Gerhard, det är väl inte ditt allvar? utbrast pastorskan förskräckt. Inte passar det för en ung flicka att sitta vid kassan.
— I vanliga fall är jag av din åsikt, kära Regina, men i sådana särskilda fall som denna konsert har nog mången förnäm dam spelat rollen av kassörska, och varför skulle då inte vår Wally göra det, i all synnerhet som hon själv erbjudit sig därtill?
— Vad jag är lycklig, sade Alfred. Allt ordnar sig mycket bättre och lättare, än jag vågat hoppas. Tack, far, för att du visar ett sådant livligt intresse för mitt förslag!
— Endast jag kan efter vanligheten vid dylika tillfällen ingenting göra, sade Suse halvt sorgset. Vet du ingenting, mor?
— Det är svårt att råda dig, Suschen, eftersom du varken spelar eller sjunger. Vore det fråga om att steka eller baka, vore du i ditt rätta element, men nu kan jag icke hjälpa dig.
— Var skall konserten äga rum, far?
— Det vet jag inte, barn. Förmodligen i brunnshuset.
— Då har jag en idé! utbrast Suse och sprang upp. Till dagens förhärligande skall jag grädda våfflor.
— De andra sågo förvånade på henne. Endast fadern förstod, vad hon menade, och sade:
— Jag tror inte, barn, att Bergers vilja gå miste om förtjänsten på att servera åhörarna förfriskningar, och det kan man egentligen inte förundra sig över.
— Men de kunna ju servera dricksvaror och smörgåsar. Om du tillåter det, skall jag försöka övertala fru Berger att gå in på mitt förslag.