Flickförbundet Silverkorset/Kapitel 10
| ← Nionde kapitlet |
|
Elfte kapitlet → |
TIONDE KAPITLET.
Konsertdagen hade brutit in, en klar, vacker vinterdag, som underlättade besöket för dem, som bodde långt bort. Pastor Winter hade särskilt räknat på de i trakten boende och annonserat i tidningarna om konserten och dess ändamål.
De unga flickorna voro naturligtvis nog mycket upprörda. En halv timme före konsertens början — klockan tre på middagen — befunno de sig i brunnshuset, på det att Wally skulle vara på sin post i rättan tid. Fröken Reuter hade icke givit sitt samtycke därtill, enär hon förklarat sig icke vilja ensam taga på sig ansvaret, och Wally hade följaktligen skrivit till sin far, i den fasta övertygelsen, att han icke skulle avslå hennes bön. Och hon hade icke heller misstagit sig, ty greven hade icke blott lämnat sitt samtycke, utan även närslutit jugu mark i sitt brev, så att hon skulle ha växelkassa, när hon började. Willy jublade och förklarade, att hennes pappa var den bästa pappa i hela världen.
Dessa tjugu mark förekommo våra unga vänner som ett gott omen, och de kände nu en viss tillförsikt.
Fröken Reuter hade fört sina skyddslingar in i ett litet rum, som låg invid stora salen, där ett podium var iordningsställt för de uppträdande. Eva var den lugnaste av dem alla. Hon sade:
— Vi måste lyckas. Det gäller att sätta till alla krafter, ty ett misslyckande vore en outplånlig skam.
Hon var mycket söt med sina strålande ögon, som blickade så modigt ut ur det rosiga lilla ansiktet. Hon bar en rosafärgad sefyrklänning; Maria bar en likadan klänning i blått, och det låg i hela hennes uppenbarelse något så hult och älskligt, att man inte kunde se sig mätt på henne.
Elsa tog sig avgjort förnäm ut; i likhet med Wally bar hon en vit kaschemirklänning, garnerad med blått, mot vilket hennes blonda hår tog sig utmärkt ut. Wally hade skärp och rosetter i rött och såg med sina blixtrande ögon och livliga rörelser ut som en munter liten älva. Suse förblev sig även nu lik; som hon för närvarande inte hade något att göra, gick hon i sin mörka helgdagsklänning.
Man får emellertid inte tro, att vår Suse inte var upprörd; tvärtom, hon var mycket nervös och ängslig, först och främst för väninnornas skull och för det andra med anledning av sina våfflor. Men märkvärdigt nog tänkte väninnorna i dag inte alls på Suses ängslan, om hon skulle få sälja några våfflor eller ej. Till och med den blida Maria hörde på endast med ett halvt öra, då Suse viskade till henne:
— Om jag bara får in så mycket, att det täcker mina utlägg. Men du skall få se, Mieze, att jag får sitta där med mina våfflor. Mor har hjälpt mig så mycket som möjligt … men jag har ändå måst lägga ut fem mark, och det var mina sista pengar. Och förstår du, Maria, jag kan inte sälja dem billigare än tio pfennig stycket.
Maria nickade förstrött och sade sedan till Suses förtret:
— Men tror du då, att de smaka bra?
Stackars Suse! Vågade någon tvivla på det! Hon var nära att bli riktigt ond, men efter att ha blickat in i väninnans ögon, skrattade hon godmodigt och sade:
— Jag ser, att jag inte får komma till er med mina våfflor! Ni sväva redan i högre rymder. Suckande vände hon sig om och gick fram till småsyskonen, som visade henne mera intresse och deltagande.
Smáttingarna tröstade henne efter bästa förmåga. Till och med den blyga lilla Martha lovade att sälja minst sex våfflor, och Rudi beslöt i broderligt ädelmod, att inte en enda överbliven våffla skulle komma inför systerns ögon och göra henne bedrövad.
Nu anlände pastor Winter jämte frun och Alfred, och det var således på tiden för Wally att tillträda sin post såsom biljettförsäljerska. Fröken Reuter hade emellertid icke kunnat besluta sig för att lämna henne alldeles obeskyddad, varför Pohl fått i uppdrag att hålla sig i hennes närhet, och nu stod han bakom hennes stol, stel som en grenadjär — något som betydligt underlättades därav att han hade på sig sin frack, som blivit hemskt trång.
Wally var utom sig av otålighet och bestormade gubben med frågor, men när hon ett par gånger hört hans orakelmässiga svar: »Kanhända, grevinnan, men kanhända inte …» tystnade hon, i all synnerhet som det hördes steg i trappan.
— Pohl, de komma! ropade hon både ängsligt och förtjust. Nu börjas det! Och Pohl anlade sin allra bistraste uppsyn, som om det gällt att beskydda lilla grevinnan mot en skara vildar.
Med strålande uppsyn sålde Wally den ena biljetten efter den andra, och många av åhörarna ville inte ha något tillbaka.
Nu tog konserten sin början, så att Wally kunde anse sitt arbete avslutat. Efter att ha kastat en blick i sitt fullproppade kassaskrin sprang hon upp. Hon måste ge utlopp åt sin förtjusning, och eftersom det inte fanns något värdigare föremål i närheten, grep hon tag i gubben Pohl och började snurra runt med honom.
— För Guds skull, lilla grevinnan! Min frack! utbrast han i förfäran.
— Vad är det med den, Pohl? Tål den inte vid att dansa?
Gubben lade fingret på näsan, såsom han hade för vana vid kvistiga fall, och sade:
— Kanhända den spricker, men kanhända inte!
Wally skrattade så, att hon måste sätta sig, och gubben stod bredvid och såg på henne med förvånad min. Var det möjligt, att hans gamla frack beredde barnet så mycket nöje?
Så reste Wally sig upp, torkade de tårar, skrattet framkallat, och sade:
— Vi skola önska det sistnämnda. Men sätt er nu här, Pohl, och lämna inte kassan ens för ett ögonblick, förrän pastor Winter tar hand om den. Och sedan skyndade hon in.
Det första numret på programmet var över; Eva och Elsa reste sig upp och bugade sig tacksamt, då åhörarna applåderade. De gladde sig hjärtligt åt att få skynda tillbaka in i det lilla rummet, där de blevo emottagna med glädje. I detsamma kom Wally och berättade triumferande om den rika fångst, hon gjort.
Nu var det Alfreds tur, och fadern kom in för att föra honom till hans plats. Det var en gripande syn, då den smärta, kraftigt byggda mannen förde den spensliga, bleka ynglingen, och i månget öga trädde en tår. Så klappade pastorn sonen uppmuntrande på axeln, innan han gick ut igen, men Alfred behövde icke denna uppmuntran. Han tackade fadern med ett milt leende, satte sedan fiolen till rätta och började spela så lugnt och säkert som alltid, ty ingenting störde nu honom; han levde endast för tonerna. Ett förklarat skimmer låg över hans ansikte, när han bugade sig och tackade för de stormande applåderna, och sedan lämnade han vid faderns arm salen.
— Ack, Eva, nu är det min tur, sade Maria ängsligt till systern. Jag är så rädd. Du skall få se, att jag kommer av mig.
— Dumheter, baby! sade Eva energiskt och kramade systerns darrande hand. Du kommer inte av dig … hör du det? Du är ju den duktigaste av oss, och då har du sådana dumma tankar! Kom nu … jag följer med dig in och vänder noterna åt dig.
Darrande, med sänkt blick följde Maria efter henne och slog sig ned vid pianot, sedan hon bugat sig för publiken.
— Sätt i gång nu, baby! Och spela riktigt bra, viskade Eva.
Ett svagt bifallssorl hade hälsat den älskliga flickan, men ingen hade väntat, att dessa små, darrande händer skulle spela det svåra stycket så bra, som de gjorde. Hon blev belönad med brusande applåder och neg, leende och rodnande.
— O, Eva, hur är det möjligt, att jag kunnat spela inför alla dessa människor! viskade hon till systern.
— Och så du spelat, baby! Jag känner mig riktigt stolt över dig, svarade Eva med strålande min. Men hjälp mig nu, Mieze, så att även jag reder mig bra.
Under detta samtal hade hon hastigt lagt noterna till rätta; nu trädde hon fram och började med Marias utmärkta ackompanjemang den vackra sången: »Sah ein Knab' ein Röslein stehn.» Hon sjöng den med sin vackra, klara röst och blev livligt applåderad. Sedan sjöng hon med friskt mod ännu en visa, och då systrarna kommo tillbaka in i det lilla rummet, blevo de överhopade med beröm.
Nu kom Elsa. På hennes begäran vände Maria noterna åt henne. Hon hade övat sig flitigt på detta stycke och spelade det bra, men var dock glad, när hon åter kunde lämna salen, sedan publiken applåderat henne ordentligt.
Strax efteråt under pausen rycktes dörren upp, och Rudi kom inrusande med blossande kinder. Suse — Var är Suse? Har du inga våfflor, Suse?
— Rudi, jag sade dig ju, att du skulle vända dig till fru Berger, när din korg blev tom.
— Tror du kanske, att jag glömt det? Men fru Berger har inga kvar.
— Det är inte möjligt, Rudi! Ni kunna inte gärna ha sålt alla våfflor.
— Jo, det ha vi. Jag har redan fått min korg fylld fyra gånger och Greta sin tre gånger, och mina äro slut, och Greta har bara några stycken kvar.
— Du är en präktig pojke, utbrast Suse med förtjusning och omfamnade brodern. Men hur har du burit dig åt, Rudi?
— Åh, det var så enkelt så! När pausen började, ställde jag mig på en stol alldeles invid trappan, där alla måste förbi, och ropade högt: »Ack, vill ingen vara snäll och äta en våffla för de stackars vävarnas skull? De äro alldeles färska och kosta bara tio pfennig stycket. Du skulle ha sett, Suse, så alla togo för sig.
Suse strålade.
— O, mor, tänk, att alla mina våfflor gått åt!
— Men var är Martha, Rudi? frågade pastorn.
— Är hon inte här, far? Jag har inte sett henne på länge.
Pastorn skyndade ut, och Rudi kilade efter honom med orden: »Hon har säkerligen några kvar.»
Pastorn letade igenom hela huset och frågade alla möjliga människor efter Martha, men ingen hade sett till henne. Till sist talade dock värdinnan om, att hon senast sett lillan inne i damgarderoben. Pastorn följde denna fingervisning, och där fann han riktigt nog flickan hopkrupen i en vrå, gråtande av hjärtans lust, och bredvid henne stod hennes korg, till randen fylld med våfflor.
— Titta, far! Inte en enda har hon sålt! Det är riktigt skamligt! utbrast Rudi i ädel förtrytelse, varpå han grep korgen och rusade ut med den.
Pastorn drog med milt våld upp flickan.
— Tala nu om för mig, Martha, vad det här har att betyda, sade han.
— Det var — det var för förskräckligt, snyftade flickan.
— Du hade ju loval mor och mig att vara modig, och det gick ju riktigt bra, när jag lämnade dig.
— Ja, far, men sedan kom en dam … hon sade, att det var rena tiggeriet.
Pastorn satte sig och tog lillan i knät. Mitt kära barn, sade han, när vi vilja göra något för våra olyckliga medmänniskor, måste vi hålla till godo med månget fult ord. Vår stolthet, vår känslighet, vår blyghet eller vad det nu är för egenskap, måste vi skjuta åt sidan och endast tänka på vårt förehavande, om vi vilja lyckas med det. För din egen skull gör det mig riktigt ont, att du gått miste om glädjen att göra något för de stackars vävarna.
— Se här, far Martha öppnade handen, och en tiopfennigslant blev synlig. Mer har jag inte fått in, och det är nog inte tillräckligt för den gode Guden.
Under tiden hade konserten fortgått. Eva och Elsa hade spelat sin uvertyr mycket bra, och sedan hade turen kommit till Edmund. Han, som förut varit så modig, blev allt mer och mer upprörd. Med blossande kinder trädde han in på scenen, gjorde en hastig bugning och blåste sitt stycke med en hastighet, som gjorde hans lungor all heder.
— En duktig pojke! sade en lantbrukare och gav tecken till applåderna.
Efter en otymplig bugning gjorde Edmund helt om och rusade in i det lilla rummet.
— Ur vilken kapplöpningsmarsch var den där biten egentligen, Edmund? gnabbades Wally med honom.
Sedan Eva till allmän belåtenhet sjungit ännu en gång, var äntligen det stora ögonblicket inne för Wally. Den käcka lilla tösens hjärta dunkade ohyggligt, när hon jämte Maria trädde ut på podiet och såg allas blickar riktade på sig. Elsa hade bett att få tjänstgöra som notvändare åt henne, men till hennes förtrytelse hade Wally förklarat, att hon i detta högviktiga ögonblick kände sig tryggast under Marias beskydd.
Ett dämpat sorl hördes, då hon blev synlig. Det är ju lillan, som sålde biljetterna!
— Ja, det är lilla grevinnan Thalenhorst! En sådan förtjusande liten varelse! viskades det om vartannat, ända tills den tjocka patron, som applåderat Edmund, utbrast halvhögt:
— En präktig tös den där lilla grevinnan! och samtidigt klappade i händerna. Det blev den tändande gnistan, och patronen blev sekunderad från alla håll och kanter.
Det hade vår lilla grevinna inte varit beredd på; för ett ögonblick blev hon alldeles förbluffad, men så drog ett soligt leende över hennes lilla skälmansikte, och alldenstund hon ansåg sig böra visa publiken sin tacksamhet, neg hon gång på gång, vilket endast bidrog till att göra entusiasmen ännu större.
Maria var utom sig av förfäran. För Guds skull, Wally, kom till pianot, bad hon, och till sist lyckades hon förmå väninnan att svinga sig upp på den höga pianostolen.
— Det är underbart, Mieze! Alldeles som om jag vore en stor konstnärinna! viskade hon, strålande av förtjusning.
— Samla dig, Wally, och tänk på ditt stycke!
— Ack, söta Mieze, det kommer verkligen inte an på en handfull noter, försäkrade lillan och spelade med så genialisk uppfattning, att den samvetsgranna Maria knappast kunde andas av idel ångest. Hur skall hon kunna reda sig? var hennes enda tanke, men Wally redde sig, och det såg verkligen ut, som om det inte kommit an på en handfull noter mer eller mindre, ty nu brusade i salen sådana applåder, att ingen av de andra fått vara med om något dylikt.
— Olycksbarn, aldrig mer låter jag dig spela offentligt! stönade fröken Reuter, då Wally kom in igen, strålande av glädje. Men lilla grevinnan slog armarna om henne och utropade: Änglatant, de äro ju utom sig av förtjusning, och det är ju huvudsaken!
Nu spelade Alfred och Maria. Publiken, som nu blivit varm i kläderna, applåderade så ivrigt, att Alfred beslöt att bjuda på ett extranummer.
Och sålunda avslutades konserten under ömsesidig belåtenhet. Och när pastorn vid sin hemkomst räknade kassan, fann han, att de, sedan alla omkostnader blivit betalda, hade tvåhundra mark över.