Flickförbundet Silverkorset/Kapitel 11
| ← Tionde kapitlet |
|
Tolfte kapitlet → |
ELFTE KAPITLET.
Äntligen närmade sig julen, den högtid som alla barnahjärtan emotse med samma längtan och glädje. Det var ett riktigt julväder, d. v. s. snön glittrade på taken och låg som ett kristallsmycke på de majestätiska furorna, som böjde litet på grenarna under dess tyngd. Eftermiddagssolen lyste vänligt ner på det vita omhölje, som låg över berg och dal.
Om två dagar var julafton; alltså var det inte underligt, att ögonen strålade av förtjusning på de unga vandrare, som marscherade från byn Grünberg till Wildemann. Vi känna i dem igen våra unga väninnor och i de båda smärta ynglingarna Gerhard och Alfred, som gingo arm i arm bredvid flickorna. De kommo från Schreibers stuga, där de rikeligen ihågkommit gammal och ung med gåvor och inhöstat nästan översvinnliga tacksägelser. Dessutom hade de fått uppleva den glädjen att återse Christoph, som just kommit hem från kliniken och med trohjärtad tacksamhet tryckt deras händer.
Han var inte längre så blek och mager, och ur hans ögon talade tillfrisknandets glädje.
Utanför fröken Reuters villa skildes de unga flickorna från ynglingarna och barnen; även Suse var inbjuden över kvällen, enär fröken Reuter ville fira en enkel fest med sina skyddslingar, ty följande dag reste de unga flickorna till sina hem.
En sådan överraskning som väntade dem, när de kommo in! Vid fröken Reuters sida satt en ståtlig herre, som reste sig upp, när flickorna trädde in i rummet. De stannade helt häpna och förlägna, men så uppgav Wally ett jubelrop, hade så när sprungit omkull Elsa och kastade sig i armarna på herrn, som ömt tryckte henne till sitt hjärta.
— Pappa, käraste, endaste pappa, hur är det möjligt, att du redan är här?
— Jag har föreställt mig det så trevligt att överraska min lilla flicka och avreste därför med ett tidigare tåg, men träffade naturligtvis inte min lilla vildbasare hemma. Men gör mig nu bekant med dina väninnor.
— Gissa, pappa! Du måtte väl känna igen var och en efter mina noggranna beskrivningar, utropade Wally och drog fadern närmare väninnorna.
Leende lät greven blicken ila över de rosiga ansiktena och sade sedan till Maria:
— Jag kan omöjligt misstaga mig. Ni är fröken Maria? Hon böjde rodnaden på huvudet, och sedan gissade greven vidare. Han lyckades emellertid inte hela tiden lika bra, och det framkallade allmän munterhet, när han tog Elsa, som anlagt en särskilt förnäm hållning, för den oansenliga Suse och den sistnämnda för Elsa. Denna kände sig djupt kränkt, låtsade emellertid ingenting om, ehuru hon inom sig tänkte, att Wally måste ha tecknat en dålig bild av henne.
— I morgon får jag väl nöjet att taga samtliga unga damer med undantag av fröken Suse under mitt beskydd? frågade greven vänligt.
— Och det gör du gärna, inte sant, pappa? utbrast Wally. Jag föreställer mig det förskräckligt intressant för en herre att få resa i sällskap med fyra så vackra unga flickor.
Greven vände sig till fröken Reuter.
— Min dotter tycks ha gjort underbara studier här, sade han, och av alltför stor blygsamhet tycks hon heller inte lida.
— Endaste pappa, Gerhard säger, att självkännedom är en stor dygd, och jag har verkligen kommit till insikt om att jag under tant Helenes ledning blivit en oemotståndlig varelse.
— Om blott andra tänka det också … det förefaller mig viktigare än din självkännedom. Men säg, vildbasare, vill du inte alls veta, hur mamma och lilla Walter må?
— Naturligtvis, pappa! Jag förundrar mig över att du ännu inte sagt något om dem, svarade Wally.
Greven drog småleende ner sin lilla dotter bredvid sig för att berätta om det kära, vackra hemmet och om moderns och den lilla broderns otålighet att åter få rå om sin vildbasare.
Efter supén utdelades julklappar. Var och en av flickorna fick en god bok och någon trevlig småsak av fröken Reuter. Stor munterhet framkallade Evas gåva till Suse; det var en av henne själv skriven kokbok, praktiskt uppdelad och med varje avdelning försedd med ett noggrant recept på en rätt. På första sidan stod med prydlig stil skrivet Suses namn och årtalet, på den andra en dikt av Eva.
— O, Eva, utbrast Suse och slog, strålande av glädje, armarna om väninnan, jag vet inte alls, hur jag skall kunna tacka dig. Det var en förtjusande idé av dig.
— Ja, vår president har överträffat sig själv, sade Wally i djupaste beundran. Och det där har hon gjort i största hemlighet och inte sagt ett ord därom åt någon. Hur bar du dig åt, Eva, så att vi inte märkte något? Jag skulle inte kunna få ihop ett rim.
—Ett par knittelverser kan väl vem som helst få ihop, Wally. Det är ingen konst, svarade Eva skrattande och avböjde lillans begäran att få höra verserna en gång till. Men Wally lät sig icke hindras, ulan läste upp dem igen med mycket patos och strålade av förtjusning, när fadern sade väninnan några vänliga ord om hennes talang. Även fröken Reuter strök leende niecens kind och sade:
— När vi hädanefter behöva några små tillfällighetsdikter, veta vi, vem vi kunna vända oss till.
Endast Elsa lade ej i dagen någon högljudd förtjusning; hon tyckte, att man gjorde alldeles för mycket väsen av ett par små verser, som hon själv säkerligen också gått i land med.
Så buro flickorna fram ett övertäckt litet bord, som de ställde ned framför fröken Reuter, som just satt i soffan och pratade med greven.
— Vad är det där, barn? frågade hon leende.
— Du tror väl inte, änglatant, att du skall gå tomhänt härifrån? sade Wally, under det att Maria försiktigt tog bort papperet. En massa förtjusande handarbeten blevo synliga, som flickorna i hemlighet gjort åt den älskade lärarinnan. Fröken Reuter beundrade dem vederbörligen, men ruskade sedan på huvudet och sade:
— Jag förstår inte, barn, när ni utfört allt detta. Ni har väl inte suttit uppe om nätterna?
— Nej, nej, lilla tant! Lugna dig! Vi ha inte varit olydiga, utan endast använt varje ledig stund.
— Inte sant, lant lilla, du beundrar oss? utbrast Wally. Det är rentav otroligt, vad dessa händer hunnit med allt sedan i somras! Hon granskade suckande sina små fingrar, smög sig sedan intill fadern och såg frågande på honom.
— Vad är det, lilla stumpan? frågade han vänligt.
— Ack, pappa, missräkningar äro något mycket bittert, men när ens egen far —
Hon skrek till av förtjusning, ty i samma ögonblick knackade det, och drängen på Brunnshuset kom in och anmälde, att herr grevens koffert anlänt.
— Tillåter ni, fröken Reuter, att den blir inburen? Jag tycker, att jag inte har rättighet att beröva Wally nöjet att packa upp den tillsammans med sina väninnor. Fröken Reuter gav leende sitt samtycke, och en stor koffert med lovande utseende blev inburen.
Greven öppnade den.
— Så där ja, Wally! Den här sidan packas upp först, men försiktigt, hör du det, vildbasare?
Glödande av iver och understödd av väninnorna grep Wally sig verket an. Först kom i dagen en underbart vacker teservis för tjugufyra personer jämte ett brev från grevinnan till fröken Reuter. I triumf buro flickorna den dyrbara gåvan fram till den gamla damen, som till en början icke kunde finna ord för sin glädje.
— Min dyra fröken, sade greven, i det han vördnadsfullt förde hennes hand till sina läppar, vi kunna aldrig bevisa er vår tacksamhet tillräckligt för att ni så kärleksfullt tagit er an vårt barn. Håll till godo med denna gåva såsom ett svagt bevis på densamma.
— Tant lilla, du förstår väl, att vi efter ferierna måste ha en stor tebjudning för att på ett värdigt sätt inviga denna gåva, utbrast Wally, i det hon omfamnade den gamla damen. Men låt oss nu fortsätta med uppackningen, ty nu kommer turen till oss.
Hon hade icke misstagit sig, ty nu kom i dagen en kartong med påskriften: »Till silverkorsförbundets unga medlemmar!» Under högljutt jubel öppnades den, och flickorna stirrade förundrade på dess innehåll; den innehöll fem alldeles likadana små kartonger. Vi få allesammans detsamma! jublade Wally och tog upp den ena kartongen efter den andra. Så förtjusande av dig, endaste pappa!
— Barn, det måste du tacka din mor för; det är hennes idé.
I askarna funnos nätta små läderetuin. Flickorna sågo skrattande på varandra. Om det fortsätter så här, blir det ingenting kvar! utbrast Wally och öppnade nyfiket sitt. Ett »Ah!» av överraskning hördes. På blå sammet låg en konstnärligt arbetad silverkedja och bredvid den ett litet kort med en vers, avpassad efter varje emottagarinna.
— Det är helt enkelt storartat! utropade Wally. Så sprang hon fram till fadern och slog ömt armarna om honom. Käraste pappa, hur skall jag kunna tacka dig och mamma? Det är förtjusande att ha sådana rara föräldrar!
Greven skrattade och smekte hennes blomstrande kind.
— Det är ju tur, Wally, att du är belåten med oss! skämtade han.
Nu trädde de andra flickorna fram för att uttala sina tacksägelser; att givarna träffat det rätta, syntes på flickornas glädjestrålande uppsyner.
— Men skall du inte fortsätta med uppackningen, Wally? sade fadern. På andra sidan i kofferten ligga Pohls och de båda tjänstflickornas presenter.
Alla skyndade fram till kofferten, som tycktes vara outtömlig. Två svarta klänningar åt Sofie och Mina kommo i dagen jämte förkläden och näsdukar och — o, en svart kostym åt Pohl! Inte ens den vita halsduken saknades. Vid närmare granskning visade rocken sig vara en frack. Då skrattade alla, ty gubben hade tagit sig högst underlig ut på konserten.
— Det rådde jag pappa till! förklarade Wally. Men nu skola vi lägga upp alltsammans och sedan ropa in dem.
Pohl och flickorna kommo in, de sistnämnda till en början litet generade, men det gick över, när de fått sina julklappar. Pohl höll fracken framför sig med båda händerna och betraktade den mysande. Ja, det här var något helt annat än hans urvuxna gamla bröllopsfrack. Det syntes med ens på den, att den var sydd av en grevlig skräddare.
Så dök Wallys skälmansikte upp bredvid honom, och hon sade:
— Inte sant, Pohl, när vi nästa gång sitta tillsammans vid kassan, kunna vi helt djärvt våga en liten dans med varandra?
— Ja, ja, lilla grevinnan, jag tror, att den grevliga tål vid det, svarade gubben och strök med handen över det mjuka, sköna tyget.
— — —
Följande morgon avreste de unga flickorna under grevens beskydd. Alla strålade av glädje, ty det bar ju av till det kära hemmet, som de icke hade sett på så länge, och de pratade i ett sträck. Eva och Maria skildes snart från sin vänliga beskyddare, som följde dem till Hamburgtåget och med klingande mynt anförtrodde dem i konduktörens beskydd.
Sent på kvällen anlände de tre andra till Berlin, och eftersom det hotell, där greven brukade taga in, icke låg långt ifrån Elsas hem, åkte de först dit.