Flickförbundet Silverkorset/Kapitel 12
| ← Elfte kapitlet |
|
Trettonde kapitlet → |
TOLFTE KAPITLET.
De härliga julferierna voro över. Sedan två dagar
voro Eva och Maria tillbaka i Wildemann och
emotsågo med långtan väninnornas ankomst. Men i
Ostpreussen hade det inträffat ett sådant häftigt snöfall, att greve Thalenhorst uppsköt sin resa flera dagar.
Till sist blev emellertid vädret bättre, och till allmän
glädje inträffade resenärerna.
Nu vidtog en massa frågor och svar; alla ville veta, hur de andra haft det under julen och ferierna och vad de fått för julklappar. Alldenstund den första dagen var en söndag, hade greven lovat att tillbringa den hos dottern och att anträda hemresan tidigt på måndagsmorgonen.
De unga flickorna gladde sig mycket däråt, ty alla svärmade för Wallys ridderliga fader.
Sedan de varit i kyrkan och därpå ätit frukost, bad greven fröken Reuter ursäkta honom en stund, enär han hade några viktiga brev att skriva. Men Wally viskade till väninnorna:
— Pappa vill bara ta sig en liten tupplur före middagen, och här generar han sig för det. Lita på det, ty jag känner honom.
Greven gick, och flickorna skyndade upp till Wallys rum, där de snart voro inbegripna i ett livligt samtal.
— Kom fort hit! ropade plötsligt Eva, som satt vid fönstret. Är det någon av er, som känner igen den korpulenta herrn, som styr kurs hit?
De andra flickorna sprungo fram och kikade nyfiket ut genom fönstret.
— Det är ju min tjocka vän från konserten, som lade den första stora gåvan i min tallrik! utbrast Wally. Jag kan just undra, vad han vill lilla tant?
— — —
Låtom oss nu lämna de unga flickorna och följa med herrn in till fröken Reuter. Denna läste med en viss förvåning kortet, som Pohl lämnade henne, ty namnet var henne alldeles obekant: »Hans Ehrhard, Kvarnägare, Hon bad Pohl låta herrn stiga in.
Denne var ganska förlägen och sade under en massa bugningar:
— Ursäkta mig, fröken Reuter. Jag stör er säkerligen, men jag måste avresa med eftermiddagståget —
— Jag står mycket gärna till er disposition, herr Ehrhard. Varmed kan jag stå till tjänst? Fröken Reuter tvang den besökande att slå sig ned och såg frågande på honom.
— Förstår ni, fröken Reuter, började han efter ett ögonblicks förlägen tystnad, jag är inte, vad man kallar en fint bildad man, utan endast en vanlig mjölnare och vill inte heller vara något mer. Inte sant, ni tar inte illa upp, om jag säger rent ut, vad jag har på hjärtat?
— Visst inte, kära herr Ehrhard, och om jag kan göra er en tjänst, blir det mig ett stort nöje.
— Gud give, att ni talar sanning. Ni skulle lyfta en tung börda av mig, om ni uppfyllde min önskan. Förstår ni, jag har en enda dotter, som jag håller av mer, än jag vågar visa, ty jag är omgift, och min hustru skulle aldrig förlåta mig, om jag visade, att barnet är mig kärare än hon. Jag måste omtala hela sanningen för er, fröken, så att ni förstår mig riktigt. Mathilda är en rättskaffens, duktig kvinna, som sköter hushållet så som ingen annan, men min Lisi är hon ej … hon var så mild och älsklig och samtidigt glad och fräsch som en sommarmorgon, och barnet, Liesel, var hennes livslevande avbild, tills — nåja, tills jag gav henne styvmodern. Jag kunde inte reda mig utan en husmor, fröken, i annat fall hade jag hållit min Lisis minne heligare. Han suckade och fortsatte: Min fru hade från början ingen kärlek för barnet, och det blev inte bättre, när våra två små gossar föddes. Hon förstår sig inte på Liesel, och lillan har blivit skygg och sluten, även gentemot mig, och det, fröken, bekymrar mig mest. För fyra år sedan engagerade jag en guvernant, i förhoppning att allt skulle bli annorlunda, om det fanns i huset en dam, som älskade barnet. Jag valde en helt ung flicka, därför att jag tänkte, att en sådan skulle vara glad och livlig, men därvidlag hade jag misstagit mig ordentligt. Hon var alltför allvarlig för sina år och bekymrade sig inte om barnet annat än under lektionerna. Eljest satt hon vid sina böcker och studerade, så att hon trots den goda kosten och den friska luften blev blek och mager. Enligt vad hon sade, beredde hon sig till examen; hennes far hade inte råd att skicka henne till seminariet. Det där var ju mycket berömvärt, och jag hade inte hjärta att störa henne, men vad tror ni resultatet blev för min Liesel? Barnet fick samma förkärlek för böckerna och förklarade bestämt, att även hon ville avlägga examen.
— Det är dock inte så illa, sade fröken Reuter leende. Om hon har lust och fallenhet därför, finns det intet härligare kall än lärarinnans.
Mjölnaren vaggade fundersamt på sitt lätt grånade huvud.
— Ja, sade han sedan, det är kanske det bästa, ty jag kan ju inte ha henne kvar i hemmet hos styvmodern. Men nu skall jag inte missbruka ert tålamod längre, fröken Reuter, utan med ens övergå till min bön. Vår lilla guvernant reste hem till julen, men för åtta dagar sedan skrev hon, att hon inte kunde komma tillbaka, därför att hennes mor insjuknat mycket svårt, och i går erhöllo vi underrättelse om hennes död samt att dottern tillsvidare måste stanna kvar hos fadern och syskonen. Men vad skall jag nu ta mig till? Och hur skall jag hastigt få en annan guvernant? Jag ämnade redan vidtaga de första måtten och stegen därtill, då Elisabeth helt kort och gott förklarade, att hon helst ville komma till en pension, där hon kunde få lära ordentligt. Flickan har kanske rätt, men det är svårt för mig att skiljas från min enda dotter, och som jag gärna skulle vilja ha henne i närheten för att kunna träffa henne då och då, så kommer jag nu till er, fröken Reuter, och frågar er, om ni vill laga emot mitt hjärteblad hos er.
— Men bästa herr Ehrhard, jag har inte alls någon riktig pension, utbrast den bestörta fröken Reuter. Jag har endast tagit emot hos mig mina två brorsdöttrar och dessutom lilla grevinnan Thalenhorst, som vistas hos mig huvudsakligen för sin hälsas skull, och så en ung flicka från Berlin.
— Jag vet, jag vet, fröken Reuter! Jag såg de unga flickorna på konserten, och om jag någonsin önskat en sak riktigt innerligt, så är det att veta min Liesel vara under ert beskydd. Kanske tösen då ännu kan bli hurtig och glad.
Fröken Reuter skakade på huvudet. Jag är inte längre ung, sade hon, och jag leder undervisningen med tillhjälp endast av pastor Winter och en lärare på platsen, som undervisar i sång. Pastor Winters dotter deltager ävenledes i lektionerna, och en sjätte elev skulle verkligen bli för mycket.
Mjölnaren såg på henne med sorgsen min. Ayvisar ni min tös bara därför att hon är en mjölnares barn?
Fröken Reuter räckte honom handen.
— Nej, herr Ehrhard, visst inte, ty jag är säker på att greve Thalenhorst inte skulle ha något emot att jag toge emot er dotter. Han är för övrigt här i dag.
— O, var då snäll och tala med honom, inföll mjölnaren. Jag skulle vara så lycklig, om mitt barn komme till er. Jag har hört så mycket gott och vackert om er och era skyddslingar, fröken Reuter, att det inte finns någon, åt vilken jag hellre skulle anförtro min flicka.
— Jag tackar er för ert förtroende, herr Ehrhard, men innan jag förklarar mig villig att taga emot er dotter, måste jag först veta, vad pastor Winter tänker om saken, om inte en sjätte elev blir för mycket för honom. Hur gammal är er lilla dotter?
— Hon fyller sexton i början av juli.
— Då skulle hon passa mycket bra ihop med mina flickor. När avreser ni härifrån?
— Med sextåget till Lauental. Min kvarn är belägen vid byn Wallnitz, ungefär en timmes väg därifrån.
— Vill ni ge mig två timmar att rådgöra med pastor Winter? bad fröken Reuter.
— Jag är er hjärtligt tacksam därför, ärade fröken, och hoppas, att ert beslut skall utfalla gynnsamt för mitt stackars barn. Jag tror, att Liesel hos er skall finna, vad hon måste undvara i föräldrahemmet: en mors tålamod och kärlek.
Han böjde sig ned och förde en smula tafatt fröken Reuters hand till sina läppar.
Hon såg efter honom med rörd och begrundande uppsyn, då han gick genom trädgården. Det gjorde henne ont om far och barn, och hennes goda hjärta rådde henne att taga sig an det sistnämnda. Men handlade hon rätt, om hon gjorde det?
Dörren öppnades, och Wally kom inrusande före de andra flickorna.
— Tant lilla, vad var det där för ett märkvärdigt besök? Vad ville den tjocka herrn dig? Kan du tänka dig, att han är en gammal bekant till mig från konserten!
— Tyvärr är det mig omöjligt att stilla er nyfikenhet, utan måste jag i stället be er lämna mig ensam och skicka Pohl in till mig.
Flickorna sågo förvånade på henne, men märkte, att det denna gång var allvar, och drogo sig, ännu nyfiknare än de kommit, tillbaka till Wallys rum.
När de väntat där i närmare en timme, kom Pohl och bad dem komma ner och dricka kaffe.
— Man har verkligen inte glömt av oss alldeles, sade Elsa och anlade en kränkt min, när de trädde in i rummet.
— Nå, barn, leva ni ännu eller ha ni dött av nyfikenhet? sade fröken Reuter leende.
— Så är det nästan, du stygga tant, svarade Wally. Skulle det här kanske vara något slags extra söndagseftermiddagsnöje?
— Naturligtvis, vildbasare, sade greven och drog sin lilla dotter till sig. Vet du inte, att söndagen är särskilt avsedd för att vi den dagen skola utöva våra dygder?
— O ve! Då ha vi bestått provet dåligt, sade Eva skrattande, ty vi gjorde oss inte den allra minsta möda att undertrycka vår nyfikenhet.
— Då förtjäna ni över huvud inte att få veta den stora nyheten, gnabbades pastorn Winter.
— O, herr pastor, ni har ju så ofta sagt, att det inte går oss, såsom vi förtjäna, utbrast Wally. Därmed slipper ni inte undan.
Pastor Winter nickade åt greven. En läraktig elev, inte sant? Nåja, då skola vi inte hålla er nyfikenhet på sträckbänken längre, utan omtala för er, att er muntra krets kommer att utökas med ännu en medlem.
Ah! och Oh! av förundran hördes överallt.
— En dotter till den tjocka herrn, tant? frågade Maria.
— Vad känner du till om honom?
— Jag tänkte, att endast en sådan bön skulle kunna föra honom till dig, tant.
— Då tänkte du rätt, barn, och jag hoppas, att ni alla taga er vänligt an den unga flickan.
— Ja visst, tant! försäkrade Eva hastigt. Men vad heter hon, och varifrån kommer hon?
— Hon heter Elisabeth Ehrhard, och hennes far är kvarnägare i Wallnitz vid Lauental.
Elsa snörpte ironiskt på munnen och viskade till Wally:
— Det blir just ett fint umgänge för dig, lilla grevinna!
— Ja visst! svarade lillan skrattande. Mjölnardottern intresserar mig alldeles ofantligt, om inte för annat så för faderns skull, ty han visade sig så ädelmodig mot våra stackars vävare. Tillåter du, pappa, att jag vid något tillfälle beser kvarnen?
— Ja, varför inte, min stumpa, om det erbjuder sig något tillfälle därtill! För övrigt behöver jag väl inte be dig visa dig riktigt vänlig mot den stackars flickan?
— Varför kallar du henne »stackars flicka», pappa? Har hennes far inga pengar?
— Jag tror tvärtom, att han är mycket förmögen. Men lillan har en styvmor, som inte älskar henne.
— Jag skall hålla av henne, förklarade Wally, och sedan omtalade fröken Reuter för dem så pass mycket, som hon kunde omtala, utan att missbruka den hederliga mjölnarens förtroende.
— Det föll sig inte lätt för mig att besluta att taga emot den unga flickan, sade hon, ty jag fruktade, att det skulle överstiga mina krafter att undervisa och uppfostra ännu en elev, och dessutom ansåg jag mig skyldig att fråga greve Thalenhorst, om han inte hade något emot, att jag uppfostrade hans dotter tillsammans med denna unga flicka. Jag hyste icke minsta tvivel om ert svar, tillade hon leende, vänd till greven. Jag visste er åsikt dārom.
— Gläder mig, att ni känner mig så pass väl, ärade fröken. Jag skulle anse det orätt att undanhålla denna unga flicka det, som jag värderar så högt för min dotters räkning, nämligen uppfostran och vistelsen i ert hem. Att flickan händelsevis är dotter till en präktig mjölnare, gör henne i mina ögon ingen skada, ty jag sätter tänkesättens och bildningens adel minst lika högt som bördens, och jag vet, att min dotter tänker likadant och icke kommer att bemöta sin nya kamrat högmodigt, därför att hon själv händelsevis är ett grevebarn. Jag har rätt, inte sant, vildbasare?
— Jo, fullkomligt, pappa lilla! Jag tror, att jag minst av allt har anlag för högmod.
Alla instämde, och Eva ropade högt:
— Du är den folkligaste lilla grevinna i världen, Wally!
— Men för att återkomma till det intressanta mjölnarbarnet, tant … när rycker hon in här?
— Det måste jag först tala med hennes far om.
— Så fort som möjligt vore önskvärdast, så att hon inte försummar undervisningen längre, sade pastor Winter. Jag undrar för övrigt, hur långt hon hunnit.
— Jag ser, att herr Ehrhard kommer där, sade fröken Reuter och reste sig upp. Jag tar emot honom i mitt rum. Sedan får jag väl tillkalla er, herr pastor?
Hon avlägsnade sig. En kvarts timme senare lät hon hämta pastor Winter, och när båda slutligen kommo tillbaka, sågo de mycket belåtna ut.
— När kommer hon, tant lilla? frågade Wally med ens.
— Hon själv kommer om onsdag och hennes saker redan på tisdagen.
— Vad skall Suse säga? utbrast Maria.
— Ja, Suse! Nu kommo alla att tänka på att Suse med ens måste erfara den stora nyheten, och bestormade tanten med böner att låta hämta henne.
— Jag skall skicka henne hit till er, sade pastor Winter och reste sig upp. Jag måste i alla fall ge mig i väg.
— Men herr pastor, ni får inte förråda ett ord om denna viktiga nyhet.
— Bevars nej då, Wally! Jag skall bara egga hennes nyfikenhet, det höjer effekten betydligt, skämtade pastor Winter, varpå han tog avsked och gick.
De unga flickorna väntade i största spänning, och när Suse äntligen anlände, överbjödo de varandra i hemlighetsfulla antydningar för att göra Suse riktigt nyfiken. Men hon förblev tämligen lugn och oberörd, och när hon slutligen fick veta, vad det var frågan om, nickade hon och sade i belåten ton:
— Det gläder mig särskilt, att Elisabeth Ehrhard är från landet, ty då kan hon säkerligen skaffa mig goda och billiga recept till min kokbok.
Flickorna stirrade ett ögonblick på varandra; så brusto de i skratt.
— Ser du, pappa, sådan är Suse! utbrast Wally. Hon har inte ett dyft poesi i hela kroppen.
— Nej, Wally, det saknar jag alldeles, medgav Suse skrattande, och det är verkligen synd, att din mamma i julklappsversen liknade mig vid en viol. Hon borde hellre ha liknat mig vid timjan, som endast användes till praktiska ändamål.
— Stoppar man inte korv med det? frågade Elsa, som gärna ville visa, att hon hade reda på litet av varje.
— Nej, käraste Elsa, inte med timjan, men man kryddar korv därmed, lärde Suse henne. Elsa rodnade av förtret, i all synnerhet som Wally utbrast:
— Jag tror, min älskling, att sådan korv bleve för stark till och med för pappa!
Aftonen förflöt under angenämt samtal. Så musicerade flickorna, och alla voro förvånade, när klockan slog nio. Greven reste sig upp, tog avsked av fröken Reuter och flickorna och slöt sin lilla dotter ömt i sina armar.
— — —
I största spänning emotsågo flickorna den nyas ankomst. Trots deras otålighet gick måndagen ganska hastigt, och redan på tisdagen anlände sakerna.
— Vilket rum tänker du ge Elisabeth, tant? frågade Eva vid middagsbordet.
— Jag har funderat mycket på den saken, löd svaret, och kommit till den slutsatsen, att eftersom Elisabeth är mycket tyst och blyg, får hon dela rum med en av er.
— Ack, tant, med mig! bad Wally.
— Det vore mycket opraktiskt, svarade fröken Reuter leende, ty du, min kära Wally, är mycket för livlig och skulle prata i stället för att sova om nätterna, och er, Eva och Maria, vill jag inte gärna skilja åt. Alltså återstår endast Elsa, och av flera skäl har jag beslutat, att du, mitt kära barn, skall dela rum med Elisabeth.
Elsa var av förfäran nära att släppa kniv och gaffel och stirrade på fröken Reuter. De andra unga flickorna kunde knappast återhålla ett småleende, ty de förstodo mycket väl, vad Elsa kände i detta ögonblick.
— Jag hoppas, fortsatte fröken Reuter lugnt, utan att taga någon notis om hennes stumma förfäran, att du tar dig an din rumskamrat särskilt vänligt och gör det så lätt som möjligt för henne att bli hemmastadd i de nya förhållandena, ja, det skulle vara mig en stor glädje, om du allvarligt vinnlade dig om att vinna hennes vänskap.
Det också! Verkligen förtjusande!
Med av sinnesrörelse skälvande röst svarade Elsa:
— Det gör mig mycket ont, fröken Reuter, att inte kunna bereda er denna glädje, men jag kommer aldrig att försöka vinna en mjölnardotters vänskap.
Nu var det de övriga flickornas tur att bli förskräckta.
— Elsa! utbrast Eva i största förtrytelse. Men fröken Reuter gav henne ett tecken att tiga och sade lugnt:
— Jag tror, du glömmer dig, Elsa!
Flickan blickade i trotsig tystnad ned på sin tallrik, och den gamla damen vände sig till de andra, utan att bry sig om henne.
När middagen var över och fröken Reuter gått upp i övre våningen för att tillse, att koffertarna blevo inburna, kastade de andra flickorna sig med ens över Elsa.
— Du måste be tant om förlåtelse! utbrast Eva. Du måtte väl medge, att du burit dig oerhört illa åt.
— Det är min sak, inte din, svarade Elsa med blixtrande ögon. Var god och låt mig slippa ifrån dina anmärkningar!
— Var inte så häftig, Elsa, bad Maria. Du känner ju än så länge inte alls Elisabeth.
— Och jag känner verkligen ingen längtan efter det. Jag har nu en gång motvilja för allt gement och simpelt och kommer alltid att ha det.
— Elsa, tänk på vad du säger. Något gement och simpelt skulle tant aldrig ta emot i sitt hem, sade Eva allvarligt.
— Var förståndig, Elsa, bad Maria. Vi ha ju haft det så trevligt tillsammans. Skall det nu plötsligt upphöra?
— Är det mitt fel kanske? Vad skall det där mjölnarbarnet här i huset att göra?
— Skall jag tala om det för dig, lilla prinsessa? frågade Wally skälmskt. Den gode Guden vill säkerligen begagna sig av henne såsom ett slags gissel för den lilla högmodsdjävul, som har sin hemvist i dig.
Elsa rodnade och kastade en förtörnad blick på lilla grevinnan, men lillan skrattade och fortsatte:
— Jag tror, barn, att vi gå till mötes en högst intressant tid. Ni skola få se, att det blir lika roligt som på teatern. Men kom nu, så skola vi gå och titta på den nyas saker. De äro nog mycket starkt arbetade.
Skrattande drog hon väninnorna med sig ut ur rummet; endast Elsa stannade trotsigt kvar, ehuru saken ju närmast angick henne. Då stack Wally ännu en gång in sitt lockiga huvud genom dörröppningen, och all skalkaktighet hade försvunnit ur hennes ansikte, när hon sade:
— Hör du, lilla prinsessa, om du inte slutar att förarga vår änglagoda lilla tant, håller jag inte alls av dig mer … inte ett dyft! Därmed smällde hon igen dörren och skyndade efter de andra.
När Elsa litet senare kom upp på sitt rum, kastade hon en vredgad blick på »inkräkterskans» saker, inkräkterskan som tog ifrån henne det sista, som hon kallade sitt: nämligen hennes rum, där hon inte längre skulle få vara ostōrd.
Fram mot kvällen lät fröken Reuter skicka efter den unga flickan och behöll henne kvar hos sig närmare en timme.
— Jag skulle inte vilja vara i hennes ställe, sade Maria med en suck.
— Ack, lilla tant kan inte vara riktigt ond, anmärkte Wally.
— Just därför skulle det kännas förskräckligt, om jag gjort henne bedrövad, sade Maria, och alla betraktade med största spänning Elsa, då hon kom tillbaka till deras gemensamma arbetsrum. Hon var mycket röd i ansiktet, men sade inte ett ord om samtalet med fröken Reuter, och ingen gjorde henne några frågor, så att det rådde en tryckande tystnad i rummet, som eljest ekade av deras glada unga röster.
Följande morgon kunde flickorna knappast invänta lektionernas slut, ty Elisabeth skulle anlända tidigt på eftermiddagen. Alldenstund fröken Reuter först skulle ta emot henne ensam, hade flickorna dragit sig tillbaka till Wallys rum. Även Suse hade kommit över, på det att »den nya» genast skulle få formera bekantskap med dem alla.
Om en stund lät fröken Reuter kalla flickorna till sig.
— Äntligen! utbrast Wally och sprang upp. Skynda er! Varför söla ni så?
Elsa kastade ännu en sista blick i boken, som om hon inte kunnat skiljas från den, och följde sedan efter de övriga. De stannade vid dörren och inväntade henne.
— Du måste gå först, lilla prinsessa, ty du är den förnämsta av oss, sade Wally med av odygd tindrande ögon, i det hon ryckte upp dörren och med en djup nigning drog sig litet tillbaka.
Elsa rodnade av förtrytelse och förlägenhet, något som klädde henne mycket bra, när hon som den första trädde in i rummet. De övriga följde efter henne med leende uppsyner, och anblicken av dessa glada flickansikten var så förtjusande, att man inte kunde förlänka mjölnaren den glädje, som strålade ut ur hans ögon.
— Jag skulle vilja göra er bekant med mina elever, herr Ehrhard, sade fröken Reuter och fattade Elsa vid handen. Det här är Elsa Kirchner, din blivande rumskamrat, kära Elisabeth, Susanne Winter, mina två brorsdöttrar, Eva och Maria Reuter, och Wally von Thalenhorst.
Mjölnaren bockade sig och såg vänligt på flickorna.
— Jag såg och beundrade de unga damerna uppriktigt på konserten.
— Mig också, herr Ehrhard? frågade Wally.
— Er först riktigt, lilla grevinna, er först riktigt!
Med ett strålande leende räckte hon honom sin lilla hand.
— Jag har också behållit er i gott minne, ty ni var den första att lämna mig en stor överbetalning. Det här är således Elisabeth? Vi ha varit förskräckligt nyfikna på dig … du väl inte mindre på oss?
Ett skyggt leende drog över flickans bleka ansikte, och hon såg i hjälplös förlägenhet på fadern. Denne nickade uppmuntrande och lät handen ömt glida över hennes mörka hår.
— Hon är ännu litet blyg, lilla grevinna, sade han, liksom urskuldande, men det går nog över, när hon varit här en tid.
— Var god och tag plats, herr Ehrhard, och ni också, barn, sade fröken Reuter. Och du, Elsa, är väl snäll och drar försorg om kaffet.
Elsa bet sig i läppen; så fatalt, att det just var hennes vecka: nu måste hon till råga på allt betjäna den där tjocka mjölnaren och hans dumma dotter, ty att Elisabeth var dum, hade Elsa icke hyst minsta tvivel om redan innan hon sett henne. Hon ringde, gav Sofie tillsägelse att ta in kaffet, serverade och bjöd omkring det.
Fröken Reuter samtalade med herr Ehrhard, och under tiden hade flickorna tillfälle att i smyg mönstra »den nya». Nej, vacker var Elisabeth Ehrhard inte. Hon var visserligen lång och smidig, men alltför spenslig och kantig. Hon gjorde intryck av att inte veta, var hon skulle göra av sina lemmar. Ur det bleka ansiktet blickade ett par mörka, onaturligt stora ögon, som hade ett skyggt, ängsligt uttryck. Det långa, bruna håret bar hon i en tjock fläta, som hon lagt som en krans om huvudet. Och så tafatt och bortkommen hon var! I stället för att hålla fatet i handen, när hon drack sitt kaffe, lät Elisabeth det stå på bordet, tog kaffekoppen i vänstra handen, kakan i den högra och doppade den i kaffet.
Wally såg på henne med tindrande ögon, och nu — hon pressade näsduken mot munnen för att inte brista i skratt — nu tappade hon en bit kaka på golvet. Rodnande satte hon ned koppen, tog upp kakbiten och stoppade den i munnen. Förmodligen hade flickorna icke längre kunnat hålla sig allvarsamma, om inte fröken Reuter sett på dem med en vältalig blick. Så sade hon vänligt till Elisabeth, som bemödade sig om att plocka upp smulorna från mattan:
— Låt det vara, kära barn! Det sköter Sofie om. Om ni äro färdiga med ert kaffe, kunna ni visa Elisabeth era rum och klassrummet.
Flickorna sprungo beredvilligt upp, och Maria fattade vänligt Elisabeth vid handen, Suse slöt sig till dem, och de lämnade rummet tillsammans.
Wally förmådde icke längre behärska sin munterterhet. Hon sprang över förstugan, in i klassrummet, följd av Eva och Elsa.
— Barn, jag dör, om jag inte får skratta nu! utbrast hon. Men hon är underbar!
— Jag tror, att hon är halvidiot, sade Elsa, halvt skrattande, halvt förargad. Nu kunna ni väl inte förtänka mig, att jag inte vill dela rum med henne.
— Nå, nå, lilla prinsessa, du bor ju inte tillsammans med henne på en obebodd ö, tröstade Eva henne. Vi finnas ju också här. Men kom med nu, ty vad skall hon i annat fall tänka om oss! Wally, har du hämtat dig så pass, att du kan följa med oss? Maria och Suse äro verkligen bra mycket bättre än vi.
— Ja, Maria, men Suse vill bara komma över recept för sin kokbok, utbrast lilla grevinnan och torkade de av munterhet framkallade tårarna.
De gingo uppför trappan och funno de tre flickorna i Evas och Marias rum.
— Elsa, visa nu Elisabeth ert rum, ropade Maria. Vi ha redan varit inne hos Wally.
— Ni hade mycket väl kunnat gå in i mitt också utan mitt sällskap, sade Elsa kort och gick före.
Elisabeth såg sig skyggt omkring i det stora, vackra rummet; när hennes blick föll på hennes ägodelar, smålog hon.
— Pappa har köpt alltsammans nytt åt mig, sade hon skyggt.
— Och alltsammans är mycket vackert, sade Maria vänligt.
— Ja, Elisabeth, i all synnerhet ditt bokskåp, utbrast Eva. Det skulle jag nära nog kunna avundas dig.
— Skall du inte packa upp din koffert? föreslog Suse. Vi skola gärna hjälpa dig.
Wally stötte till Eva. Vad var det, jag sade? Recepten till kokboken!
Elisabeth skakade på huvudet. Pappa har inte lång tid på sig, ty han har mycket att ombestyra här, och jag vill gärna vara så länge som möjligt i hans sällskap. Hon såg skyggt och bönfallande på flickorna, och Maria sade:
— Naturligtvis! Din önskan är alltför berättigad. Kom, så följer jag dig ner, och så fort din pappa gått, hjälpa vi dig att packa upp.
Om en halvtimme kom flickan tillbaka. Hon grät inte, men föreföll mycket blek och sorgsen; under tystnad drog hon fram kofferten ur vrån och låste upp den.
— Men vill du också, Elisabeth, att vi skola hjälpa dig? frågade Maria milt.
— Ja, ni äro ju så vänliga, svarade hon med sänkt röst och räckte de närmast stående kläderna. Suse hade åtagit sig byrålådorna och lade ordentligt ner alla underkläderna. De unga flickorna hade helt och hållet återvunnit sin otvungenhet och pratade glatt; endast Elsa slog sig ner vid fönstret och sade då och då några ord.
— Vill du inte hjälpa till, Elsa? frågade Suse.
— Nej, jag tycker, att ni äro tillräckligt många ändå.
— Det passar sig förresten inte alls för dig, lilla prinsessa, sade Wally. Så tillade hon, när hon såg Elisabeths förvånade blick: Du skall nämligen veta, Liesel, att vi döpt Elsa till det med anledning av hennes särdeles förnäma uppträdande.
Elisabeth kastade en skygg blick på Elsa, men svarade ingenting. Nu kommo böckerna, och då blev Eva med ens intresserad.
— Jag är nyfiken på att se, hur långt du hunnit, men du har nog helt andra böcker än vi. Får jag titta på dem? Även på dina skrivböcker?
— Gärna! Efter behag!
Nu granskade flickorna böckerna och sågo förvånade ut. Elisabeth hade hunnit gott lika långt som de, och i några ämnen var hon före dem.
— Sådana svåra uppsatser du skrivit! utbrast Eva i beundrande ton.
— Ja, fröken höll mest på det.
— Och så vackert du skriver, Liesel, berömde Maria, och Wally tillade:
— Sådana otillåtligt vackra betyg du har! Det har inte jag.
Elisabeth rodnade av glädje och Elsa av förtret. Det fattades bara, att den av henne föraktade mjölnarflickan var intelligent och begåvad! Det var verkligen så att man kunde bli riktigt förargad!
— Vad är det där för en bok? frågade Eva. Någon vanlig skrivbok är det inte. Hon höll upp en bok med pärm av pressat läder.
— Får jag titta på den, sade Suse och sträckte ut handen, men Elisabeth sprang hastigt fram och tog av henne den. Ursäkta, sade hon, blossande av förlägenhet, men det är — det är — det är ett slags dagbok.
— Jaså, sade Suse torrt. Ja, den intresserar mig inte alls.
Wally skrattade glatt.
— Förstår du, Liesel, Suse vädrar recept för sin kokbok.
Elisabeth såg förvånad från den ena till den andra.
— Hur skulle jag kunna ha några sådana?
— Det håller jag med dig om, Liesel, skrattade Eva, men vår praktiska Suse har nu en gång fått för sig, att du i din egenskap av lantbarn måste vara försedd med sådana.
— Jag kan måhända skaffa dig några från mamma, om du intresserar dig för dylikt.
— Tack, Elisabeth, om du far hem någon gång och tar några med dig tillbaka, blir jag dig mycket tacksam. Jag fick nämligen en vacker kokbok i julklapp av Eva och skulle gärna vilja skriva in något nytt och gott i den, ty jag är nu en gång mer intresserad av hushållet än av vetenskaperna.
Elisabeth skakade på sitt mörka huvud. Mamma säger, att jag inte alls kan användas i hushållet, och alldenstund jag älskar böcker högre än allt annat, skall jag bli lärarinna.
— Jag också utbrast Eva. Jag skall taga lärarinneexamen.
— O, sade Liesel, och för första gången upplystes hennes allvarliga ansikte av ett leende, som gjorde det riktigt tilldragande, då få vi kanske några gemensamma intressen.
— Ja, naturligtvis, sade Eva. Vi ha ju samma mål i sikte. Det blir trevligt, Lisa.
— För Guds skull, barn, bli bara inte alltför lärda! bad Wally i jämmerlig ton. I annat fall blir det alltför tråkigt.
— Du, vildbasare, kommer nog att dra försorg om att det inte sker, utbrast Eva skrattande.
Elsa hörde på med förtrytelse, och hennes dåliga humör tilltog, ju flera goda egenskaper väninnorna upptäckte hos mjölnarbarnet. Men hur kunde hon också drista sig att vara klok; hon visste kanske mer än hon själv. Helt missmodig följde hon efter flickorna, när de gingo ner för dricka te, och under tystnad skötte hon sitt ämbete vid tebordet.
Nu skrattade ingen åt att Elisabeth var så bortkommen, och när hon stötte omkull sockerskålen med armbågen, sprang Eva fram och hjälpte henne att gottgöra skadan. Wally skrattade visserligen, men så sade hon vänligt:
— Kära Liesel, en sådan olycka kan hända vem som helst.
Fröken Reuter nickade vänligt åt flickorna, men hon såg allvarligt på Elsa, som stod där med ett spotskt leende på läpparna och inte gjorde min av att hjälpa Elisabeth.
Kvällen förflöt utan vidare missklang; flickorna togo fram sina handarbeten och pratade glatt. Fröken Reuter frågade Elisabeth, hur långt hon kommit i fråga om musik, och denna erkände rodnande, att hon inte hunnit långt, därför att hon börjat först för två år sedan och inte hade någon riktig lust.
— Det måste vi taga igen, sade fröken Reuter vänligt. Av en duktig lärarinna fordras även att kunna undervisa i musik.
Klockan nio var en kort andaktsstund, vid vilken även tjänarna voro med, och sedan önskade man varandra god natt.
Det var dock en egen känsla för Elsa, när hon nu befann sig ensam för första gången med Elisabeth. Hon plockade fram sina böcker till följande morgon och klädde sedan hastigt av sig.
Hon kunde inte besluta sig för att säga det första ordet till Elisabeth, och denna stod vid sin byrå och bläddrade i en bok. För Elsas skull fick hon göra vad hon ville! Vad bekymrade hon sig om henne? Hon hoppade upp i sängen, vände ansiktet mot väggen; ingen kunde begära, att hon nu skulle börja ett samtal.
Och Elisabeth tycktes inte alls vänta det. Då Elsa låg, gick hon fram till fönstret, drog upp rullgardinen och blickade ut i månskensnatten.
Elsa låg där och undrade; till sist tog emellertid nyfikenheten överhand, hon vände sig varsamt om och tittade med halvslutna ögon mot fönstret. Men Elisabeth ägnade henne ej någon uppmärksamhet, utan stirrade med vidöppna ögon upp mot himmeln, och i det bleka ansiktet, som var till hälften vänt mot henne, avspeglade sig så mycken sorg och smärta, att Elsa blev riktigt förskräckt. Vad fattades det henne? Hade hon hemlängtan?
Helt plötsligt genomilades Elsa av en ohygglig tanke: kunde Elisabeth gå i sömnen? Hon hade hört, att månen hade en viss dragningskraft på vissa människor. Men om det var fallet, så ville hon, Elsa, inte dela rum med den hemska flickan, och det kunde fröken Reuter inte begära av henne. Hon lät henne vara i fred en stund, men så sade hon:
— Det är sedvänja här i huset, att vi gå till sängs, så fort fröken Reuter skickat oss till våra rum. Hon skulle säkerligen inte tycka om att du står där och stirrar upp mot månen, i stället för att sova, och dessutom bör du väl inse, att du stör mig.
Vid de första orden hade Elisabeth hastigt vänt sig om och stirrat förskräckt på Elsa; så drog hon ner rullgardinen, bad med dämpad röst om ursäkt och gick till sängs.
Elsa föresatte sig att hålla ögonen på Elisabeth, och till följd därav sov hon icke så gott som vanligt, och till sist väcktes hon av ett svagt buller. Så förskräckt hon blev, när hon slog upp ögonen. Där stod Elisabeth i sin långa, vita nattdräkt framför spegeln och kammade sitt mörka hår. Så vände hon sig om och mötte Elsas blick.
— God morgon, sade hon dämpat.
Elsa såg med häpen min på henne och satte sig upp i sängen.
— Ha vi redan blivit väckta? frågade hon.
— Nej, men jag är van att stiga upp klockan sex.
— Men det här är verkligen för galet, kom det i vredesmod över Elsas läppar. Först stör du mig på kvällen, så att jag inte kan sova halva natten, och sedan fortsätter du nu på morgonen vid en timme, då ingen människa hyser en tanke på att stiga upp. Jag måste verkligen be dig att hädanefter inte tillåta dig något dylikt inne i mitt rum.
— Det gör mig mycket ont, att jag stört dig, sade Elisabeth, men jag trodde, att jag hade samma rättigheter här i rummet som du.
Elsa var mållös av häpnad över en sådan fräckhet; så sade hon kort:
— Du har i varje fall inte rättighet att störa min nattro.
Elisabeth svarade ingenting, och Elsa försökte åter somna, men hon var så förargad, att hon inte kunde det, och när Sofie kom in för att väcka henne, sprang hon upp ur sängen.
När hon klätt sig, gick hon, utan att taga någon notis om Elisabeth, som satt i den lilla soffan och läste, ut genom dörren. När hon var nästan framme vid trappan, kom Wally ut ur sitt rum och sprang fram till henne.
— God morgon, lilla prinsessa, sade hon glatt. så tillade hon med sänkt röst: Hur mår din rumskamrat? Har hon sovit gott?
— Fråga henne själv, löd det vresiga svaret. Hon har gjort det bekvämt åt sig på min soffa.
Därmed sprang hon nedför trappan. Wally tittade efter henne med häpen min och gick sedan in i de båda flickornas rum. Efter att ha knackat stack hon in sitt lockiga huvud. God morgon, Liesel! Får jag komma in?
Flickan sprang upp.
— Var så god, grevinna, om ni behagar!
Wally gjorde stora ögon.
— Varför så formell? Eller skall kanske jag säga »fröken Ehrhard»?
— Nej, nej, avvärjde flickan rodnande. Men jag kan ju inte vela, om ni tycker om, att jag kallar er »du».
— Jo, det tycker jag om, du underliga flicka! Det måtte du väl redan ha märkt? Men vad har du för dig? Åh, jag tror, att du läser poesi redan på morgonen?
— Jag tycker så mycket om det, svarade Liesel, liksom urskuldande.
— Jag också, men det måste vara något lustigt. Kom nu med ner, ty det ringer genast till kaffe.
Med alldeles särskild spänning emotsågo flickorna dagens lektioner. Hade Elisabeth lika goda kunskaper som de?
Hon själv var den allra lugnaste av dem. Hon lade ned sina böcker, och då alla tagit plats, drog hon fram en stol och slog sig ner bredvid Elsa.
Pastor Winter, som hade den första timmen, religionsundervisning, såg vänligt på henne och frågade:
— Hur gammal är du, kära barn?
— Femton år, herr pastor.
— Och när fyller du sexton?
— Den trettonde juli.
Pastorn såg leende på de unga flickorna.
— Fröken Reuter brukar placera sina elever efter åldern, sade han. Eva, var skall Elisabeth sitta?
— Före Elsa, herr pastor. Hon är två dagar äldre.
— Alltså byta ni plats, flickor. Det ser ut, som om Elsa alltjämt skulle få behålla privilegiet att vara den yngsta.
Elisabeth reste sig upp och såg skyggt och bönfallande på Elsa, men denna sprang upp så häftigt, att hennes stol flög tillbaka, kastade bullersamt sina böcker på Elisabeths plats och släppte denna förbi sig. Blossande av vrede, flyttade hon sedan sin stol en bra bit från grannen och satte sig.
Pastor Winter såg på Elsa med sträng min. Det förefaller mig, som om du inte vore riktigt utsövd, sade han lugnt. Då blir det väl bäst, att du drar dig tillbaka på ditt rum och tar igen det försummade. Jag väntar dig tillbaka hit till andra lektionen klockan nio.
Han vände sig till de andra flickorna och tog ej någon vidare notis om Elsa, som blev blossande röd i ansiktet men icke rörde sig ur fläcken. Några minuter senare frågade han:
— Förstod du inte, vad jag sade, Elsa?
Hon blev likblek. Hur skulle hon kunna uthärda skammen att bli utvisad ur klassrummet? Hon såg bönfallande på pastor Winter, men ej ett ljud kom över hennes läppar. Han tycktes ha medlidande med henne. Du mår inte bra, det syns på dig. Gå och lägg dig en stund och kom tillbaka, när du känner dig bättre.
Hon skakade på huvudet.
— Jag mår alldeles bra.
Han rynkade pannan.
— Kan du i så fall förklara anledningen till ditt högst egendomliga uppförande?
Hon teg trotsigt; inte för allt i världen hade hon velat yppa sina hemligaste tankar och känslor.
Då reste Elisabeth sig upp, blek och ängslig, och sade blygt:
— Var snäll och låt mig åter sitta på den sista platsen, herr pastor. Elsa sitter naturligtvis hellre bredvid sina väninnor, och jag vill inte undantränga henne.
— Om något undanträngande kan det härvidlag inte bli tal, mitt kära barn. Det är helt enkelt fråga om en sedvänja, ingenting annat. Vill hon inte godvilligt foga sig därunder, så får hon bära följderna. Har du verkligen ingenting att säga mig, Elsa? I annat fall måste jag upprepa min tillsägelse.
Hon slog upp ögonen; han såg allvarligt men vänligt på henne. Det var henne omöjligt att motstå hans blick, och hon stammade:
— Förlåt mig, herr pastor, jag —
Han böjde lätt på huvudet.
— Det är bra, Elsa. Men i ditt eget intresse vill jag be dig att hädanefter behärska dig bättre. Sedan fortsatte han undervisningen, som om ingenting hänt.
De följande timmarna inträffade ej några störande intermezzon. Elsa samlade sig och gav icke någon anledning till klander. Men hur mycket det kostade på henne, anade ingen, i all synnerhet inte Elisabeth, som fick mycket beröm för sina goda och förståndiga svar. Hon hade fått mycket god undervisning och kunde lätt hålla jämna steg med de andra.
— — —
— Du har ännu inte berättat något om ditt hem, Lisa, sade Maria andra eftermiddagen, när de efter lektionerna plockade ihop sina böcker. Har du några syskon?
En skugga drog över Elisabeths ansikte.
— Ja, tre bröder, svarade hon.
— De äro väl alla mycket små? sade Eva.
— Den äldsta är redan vuxen.
— Åh, jag trodde, att du var din mors enda barn, utbrast Wally.
— Nej, Hans är min riktiga bror. Han är sju år äldre än jag.
— Åh, då är han ju äldre till och med än Suses Gerhard. Vad skall han bli, Liesel — också mjölnare?
— Nej, han studerar teologi i Halle.
— Och de små, Lisa, hur gamla äro de?
— Lilla Karl är sex. år, och Ernst fyra, svarade Elisabeth med sänkt röst, varpå hon hastigt plockade ihop sina böcker och lämnade rummet.
Flickorna sågo förvånade på varandra.
— Vad gick det nu åt henne? utbrast Wally.
— Hon tycker kanske inte om att bli utfrågad, påpekade Maria.
— Åh, däri ser hon ju endast vårt deltagande, sade Eva. Men hon tycker kanske inte om att tala om förhållandena i sitt hem.
— Hon har ingen takt, sade Elsa föraktfullt. Hur kunna ni förundra er över det?
— Takt sakna många, av vilka man kunde vänta sig det, svarade Eva hastigt.
— Menar du mig? frågade Elsa med blixtrande ögon.
— Ja, jag menar just dig. Jag tycker, att du bär dig oförsvarligt åt mot Elisabeth, som verkligen inte gjort dig någonting.
— Ja, lilla prinsessa, instämde Wally, för en medlem av silverkorsförbundet är ett sådant uppförande dubbelt oförsvarligt.
— Vad har den saken med Mjölnarlisa att skaffa? Hon är väl inte en av de fattiga, som vi komma ihåg med gåvor.
— Ack, barn, utbrast Wally i klagande ton, trots all sin klokhet har lilla prinsessan ännu inte kommit underfund med att den kristliga människokärleken inte sträcker sig endast till de gåvor, vi utdela, utan — Ack, president, kan du inte uttrycka riktigt vackert, vad jag gärna skulle vilja säga?
— Utan att hjärtats vänlighet mot alla människor är huvudsaken, avslutade Eva meningen.
— Utmärkt, Evchen, sade Wally i belåten ton. Säg, barn, vi måste väl be Elisabeth komma med i vårt förbund?
— Inte på några villkor, utbrast Elsa och sprang upp. Om ni göra det, går jag genast ut ur förbundet.
Wally skrattade.
— Som barn läste jag fabeln om grodan, som av idel högmod spände ut sig så, att den sprack. Den imponerade väldigt på mig, och jag läste den gång på gång. Du känner väl också till den, lilla prinsessa? Till din födelsedag skall du få den av mig, prydligt renskriven.
Elsa vände henne ryggen, och Eva sade:
— Hör du, Wally, be ännu inte Elisabeth att vara med. Vi känna henne ju alltför litet, och vi måste ju först veta —
— Om hon är värd den äran, inföll Wally. Du har rätt nu såsom alltid annars. Alltså vänta vi!