Flickförbundet Silverkorset/Kapitel 13
| ← Tolfte kapitlet |
|
Fjortonde kapitlet → |
TRETTONDE KAPITLET.
Nu vistades Elisabeth sedan några veckor hos fröken Reuter, och hennes förhållande till Elsa hade icke blivit bättre. Denna hade visserligen upphört med att öppet visa henne sin fiendskap, men hon talade endast det nödvändigaste med den unga flickan och bekymrade sig icke vidare om henne. Fröken Reuter märkte det visserligen, men blandade sig icke i saken, utan väntade, tills tiden och de övriga flickornas inflytande gjort sin verkan.
Tyvärr fick hon se, att hon misstagit sig, och hon måste ge Wally och sina brorsdöttrar rätt, när dessa förklarade för henne, att det inte var deras fel, att de inte kommo ett enda steg närmare Elisabeth, ja, Wally påstod på fullt allvar, att Mjölnarliesel omgavs av en ogenomtränglig hemlighet.
Väninnorna voro emellertid ense om att Elsas uppförande bar stor skuld till Liesels skygghet, och gjorde henne flera gånger förebråelser, som emellertid Elsa avvisade med största häftighet.
Elisabeth beklagade sig aldrig över Elsas uppförande, och följaktligen visste ingen riktigt, hur deras samliv inne i det gemensamma rummet gestaltade sig, ty Elsa förrådde välvisligen ingenting. Hon kunde omöjligt erkänna för väninnorna, att hon aldrig växlade ett ord med Elisabeth, varken önskade henne god morgon eller god natt. Om den sistnämnda bemödat sig om att vinna hennes deltagande, hade hon kanske visat henne en nedlåtande vänlighet, men när Elisabeth skyggt drog sig tillbaka, kunde Elsa icke förmå sig till att säga det första vänliga ordet.
Sådan var situationen, då Suse en morgon under frukostrasten sade:
— Klockan tolv kommer Martha hit för att i egen hög person bjuda lilla tant och er alla hem på kaffe. Hon firar sin födelsedag, och eftersom min kaka blivit synnerligen lyckad, vill mor se er alla hemma hos oss.
— Det var riktigt trevligt, ropade flickorna om varandra, och Wally tillade:
— Ändå en liten omväxling att bli bortbjuden på kaffe. Jag tycker, att vi på senaste tiden haft det otillåtligt enformigt.
— Jag kan måhända lova er litet omväxling, sade fröken Reuter, som kommit in i klassrummet, utan att bli observerad.
— O, lilla tant, tala om det med detsamma, utbrast Wally. Jag brinner av nyfikenhet.
Även de andra flickorna skockade sig kring fröken Reuter, som leende såg på dem.
— Egentligen skulle ni inte ha fått veta det förrän efter lektionerna, men det skulle nog min Wally aldrig ha förlåtit mig. Hör alltså på: Jag har i dag emottagit ett brev från Elisabeths far, som skriver, att han längtar alldeles ofantligt efter att få återse sin dotter. Och nu ber herr Ehrhard, och fru Ehrhard har bifogat några vänliga rader, att han, såvida vädret är gynnsamt, skall få komma hit om lördag med en släde och hämta oss alla. Vad säga ni om det?
Flickorna jublade. Elisabeth blev blossande röd och sedan likblek; hennes hand, som höll det lilla brev, fröken Reuter lämnat henne, darrade häftigt. Ett par tårar rullade över hennes kinder, och hon utbrast snyftande:
— Min kära, snälla pappa, jag förtjänar inte alls hans kärlek!
Fröken Reuter slöt henne ömt i sina armar. Jag visste nog, att min lilla Liesel pinas av hemlängtan, sade hon vänligt. Men inte sant, barn, nu är du glad och visar dig munter tillsammans med de andra?
— Ja, Liesel, vi hålla alla av dig så mycket, sade Eva, och alla de andra sade henne något vänligt, alla utom Elsa, som stod avsides med dyster min och blickade i golvet. Det fattades bara, att den där inbjudan skulle komma! Hur kunde de andra glädja sig däråt? Hon var fast besluten att inte följa med, ty hon kände verkligen ingen lust för att formera bekantskap med en kvarn och dess invånare!
Efter lektionerna började flickorna åter tala om inbjudan.
— Jag undrar just, om jag också skall komma med? sade Suse i tvivlande ton.
— Du är särskilt inbjuden, svarade Elisabeth. Hör på, vad pappa skriver:
»Min inbjudan gäller alldeles särskilt pastor Winters vänliga lilla dotter. Efter dina skildringar har mamma alldeles särskilt inneslutit henne i sitt hjärta och redan gått igenom alla sina kokböcker och skrivit av de finaste recepten.»
Suse rodnade av förtjusning.
— Så snällt av din mamma, Liesel! sade hon. O, vad jag gläder mig åt lördagen! Men nu måste jag verkligen gå hem, fortsatte hon, i det hon plockade ihop sina böcker. Jag tänkte, att Martha skulle komma, så att vi sedan finge sällskap hem.
Pratande lämnade de skolrummet och blevo mycket förvånade, då de ute i förstugan plötsligt sågo lilla Martha framför sig.
— Men Martha då, står du här ute i stället för att komma in? utbrast Suse.
— Blyga lilla Martha, trodde du, att vi skulle bita dig?
Eva och Wally hade skrattande fattat hennes händer och drogo henne nu med sig in till fröken Reuter, dit de övriga följde efter.
— Ah, där kommer ju vårt födelsedagsbarn! Gud välsigne dig, min lilla vän, och måtte han skänka dig ett lyckligt år!
— Tack så mycket, viskade Martha. Så tog hon ansats och rabblade upp: Mamma hälsar så mycket till tant Helene och — om du inte skulle vilja dricka en kopp kaffe hos oss i eftermiddag och — och dina unga — unga — också, slöt hon med blossande kinder.
Alla skrattade, men fröken Reuter drog Martha, som var nära att brista i gråt, intill sig och sade:
— Vi förstå varandra, min lilla gumma, och jag för min del antar med nöje din inbjudan och får väl även göra det på era vägnar?
— Ack ja, tant lilla, vi gå allesammans förskräckligt gärna på en barnbjudning, sade Wally med en skälmsk sidoblick på Elsa.
— Hälsa då lilla mor riktigt vackert, Martha, och säg, att jag tackar för den vänliga inbjudan och skall komma på slaget fyra med mina flickor.
Martha nickade och drog ett andetag av lättnad; nu var den saken lyckligt överstånden, och hon grep hastigt Suses hand och bad, att de skulle gå …
— — —
Följande morgon blevo flickorna riktigt förskräckta, ty det blåste sådana ljumma fläktar. Ja, Wally var riktigt förtörnad över detta omslag i väderleken.
— Trösta dig, Wally, sade Maria. Du har ju själv sagt, att det till om lördag kan snöa, töa och frysa på tre gånger om, och i dag är det ju endast torsdag.
Men på natten vaknade Wally av ett svagt plaskande Ijud. Hon sprang upp ur sängen och drog upp rullgardinen. Ja, mycket riktigt, det regnade!
Uppfylld av förtrytelse, sprang hon in i det angränsande rummet.
— Eva, Maria, kunna ni tänka er, nu blir det ingenting av med vår slädfärd. Är det inte avskyvärt?
— För Guds skull, vad står på? utbrast Eva och for upp ur sängen, och Maria frågade darrande:
— Wally, är elden lös?
— Prat! Regnet står som spön i backen, säger jag er! Skall man då inte bli förargad?
Eva brast i skratt.
— O, Wally, en sådan barnunge du är! Till om lördag kan det ju ännu snöa och frysa på två gånger om. Det är ju torsdag i dag.
— Ursäkta mig, visa Minerva, men fredagen har redan inbrutit. Klockan har just slagit ett.
— Laga, att du kommer tillbaka i sängen, Wally! ropade Maria. Annars förkyler du dig och måste i alla fall stanna hemma.
Det hjälpte; lillan kilade hastigt tillbaka in till sig och kröp ner i sängen, och om en stund sovo alla tre åter.
Men på fredagen regnade det, och på lördagen anlände ett brevkort från herr Ehrhard, som uttalade sitt innerliga beklagande över att han icke kunde komma och hämta sina kära gäster, men han hoppades att få komma nästa lördag i stället, om vädret tillät det.