Flickförbundet Silverkorset/Kapitel 15
| ← Fjortonde kapitlet |
|
Sextonde kapitlet → |
FEMTONDE KAPITLET.
Helt plötsligt och oförmedlat hade våren hållit sitt intåg med blomdoft och fågelsång. Ett par dagar var det blidväder, så kom ett varmt regn, och nu sken solen och lockade med sina varma strålar fram de första blommorna, som förvånade höjde sina huvuden och förundrade sig över att den stränga vintern redan var över.
De unga flickorna tyckte, att det ännu aldrig varit så vackert på våren, och de dagliga promenaderna blevo deras största nöje. Men trots vårprakten omkring dem sågo de i dag mycket allvarliga ut, och Maria återhöll endast med största svårighet sina tårar, som gång på gång trängde till hennes ögon, när de fram mot kvällen begåvo sig till prästgården. Anledningen var den, att Alfred följande dag skulle lämna den lilla staden för att i Berlin ägna sig åt sina studier. Sålunda hade ynglingens hjärteönskan dock till sist gått i uppfyllelse, och även om moderns hjärta var uppfyllt av ängslan och bävan, så måste hon dock ge fadern rätt, när han sade:
— Gud har givit honom hans underbara begåvning, och vi ha inte rättighet att av alltför stor ängslan hålla honom tillbaka, när ingen ögonblicklig fara för hans hälsa föreligger.
Och när man såg ynglingen, måste man medge, att pastor Winter hade rätt; det låg en sådan hög, ren glädje över hans anlete, att ingen kunde betrakta honom, utan att känna sig rörd.
Men nu var detta svåra avsked över, och det förra skollivet, som fått ett kort avbrott till följd av pastor Winters frånvaro, hade åter tagit sin början. Pastorn hade själv följt Alfred till Berlin och kom tillbaka med gynnsamma rapporter om hans befinnande. Han hade redan börjat sina musikstudier och ägnade sig åt dem med brinnande iver. Professorn undervisade själv honom i fiolspelning och en framstående organist i orgelspelning, och båda förutsade honom en stor framtid.
Under påskferierna hade alla flickorna med undantag av Elisabeth stannat kvar i Wildemann. Greve Thalenhorst ville, att Wally skulle stanna kvar under fröken Reuters överinseende, och geheimerådinnan Kirchner hade för avsikt att i slutet av maj komma till Wildemann för att stanna där över sommaren, så Elsa tröstade sig med ett snart återseende.
Sålunda arbetade och läste flickorna flitigt, och den examen, som pastor Winter brukade hålla till påsken, hade avlupit glänsande. I all synnerhet hade Eva, Elisabeth och Elsa utmärkt sig, men även de tre andra hade gjort sitt allra bästa, och Wally påstod suckande, att hon fick lära sig alldeles för mycket; så mycken visdom begärde varken pappa eller mamma av henne.
Herr och fru Ehrhard hade övervarit examen och gladde sig mycket åt sin dotters framsteg; denna fortsatte sina studier med stor iver. Hennes förhållande till Elsa hade blivit vänskapligare. Elsa bar numera icke sitt silverkors enbart såsom prydnad, utan hade lärt sig det vackra bibelspråket: »Älska Gud över allt annat och din nästa såsom dig själv!» och handlade därefter. Visserligen kommo då och då ögonblick, då det gamla trotset hotade att bryta fram igen och hon blev vid dåligt humör, men det hände allt mer och mer sällan, och en solig munterhet uppfyllde hela hennes väsen, och alla älskade henne. Numera underkastade hon sig också villigt presidentens allmänt erkända regemente, och Eva, som kände verklig vänskap för Elsa, ordnade ingenting inom den lilla kretsen, utan att först rådgöra med lilla prinsessan. Sålunda rådde den största endräkt bland flickorna, och fröken Reuter kunde betrakta sina elever med stolthet och glädje.
Endast en sak bedrövade henne: Elisabeths stilla sorg, som trots omgivningens kärlek icke ville vika. Ingen kunde förstå vad som fattades den unga flickan, ty enbart sorgen för den sjuka lilla broderns skull kunde icke kasta en sådan långvarig skugga över hennes liv. Ehuru Suse icke förstod att giva mycket uttryck åt sitt deltagande, hade hon nog mest förståelse för Elisabeths sorg, och hon skrev utförligt till Gerhard om gossens tillstånd. Såsom Suse mycket riktigt väntat, blev denne ofantligt intresserad av fallet och ville veta så många detaljer, att hon hänvisade honom till barnets föräldrar. Nu korresponderade Gerhard med mjölnar Ehrhard, och det slutliga resultatet blev det, att den unge mannen skrev, att han nu gick igenom en kurs i massage för att på sommaren göra ett försök därmed på gossen, enär professorerna enstämmigt förklarat, att massage enligt deras åsikt vore det enda medel, som skulle kunna bringa de förlamade kroppsdelarna i funktion igen.
Suse kände sig stolt över brodern; han motsvarade helt och hållet hennes förväntningar, och alla emotsågo med största spänning den unge studentens ankomst. Elisabeth blev ohyggligt upprörd vid tanken på att hennes lilla bror kunde bli botad, och väninnorna undveko så mycket som möjligt att tala med henne därom.
En dag kommo flickorna hem efter en promenad med pastor Winter och gingo upp på sina rum för att lägga av sig ytterkläderna. Om en stund kom Sofie upp till Wally och bad henne komma ner till fröken Reuter. Hon sprang nedför trappan och in i den gamla damens rum.
— Hjärtetant, vad är det? Kanske en straffpredikan, därför att jag i morse gnabbades med Pohl eller för att jag band fast en drake vid svansen på hunden? Men du ser så ledsen ut, lilla tant, som om du vore riktigt ond. Ack, var snäll och gräla inte på mig, ty jag känner mig så glad och lätt om hjärtat.
Fröken Reuter smekte ömt hennes mörka lockar.
— Jag skall inte heller gräla på dig, min älskling, men jag har något mycket allvarligt att omtala för dig. Wally, fortsatte hon i rörd ton. Du har hittills endast lärt känna livets lycka och glädje. Kommer du att bestå provet, om Gud sänder dig en prövning?
Lillan spärrade i gränslös häpnad upp ögonen.
— Vad menar du, lilla tant?
— Den gode Guden sänder oss ofta en svår sjukdom eller en annan olycka för att pröva, hur trogna och fasta vi äro i hans kärlek, och väl oss, om vi då bestå provet. Jag hoppas, min kära Wally, att även du kommer att göra det.
En outsäglig ängslan smög sig över det unga, glada hjärtat, och flickan såg med förfäran på den älskade lärarinnan.
— Jag har just emottagit ett brev, Wally
Hon avbröts av ett skri. Lillan sprang upp och utropade:
— Pappa för Guds skull, tant, är pappa sjuk?
— Ja, Wally, han är sjuk.
— Han är död! utbrast hon i förtvivlan.
— Nej, min älskling, ännu lever han gudilov, och vi skola be Gud, att hans dyra liv måtte bli bevarat.
Wally stirrade på henne, som om hon icke kunde tro det ofattbara. Min pappa, stammade hon. Min endaste, kära pappa! Tant, jag måste till honom, redan i dag, nu genast!
— Nej, Wally, mamma skriver uttryckligen, att pappa önskar, att du stannar här.
— Jag uthärdar det ej! Nej, jag uthärdar det ej! utbrast hon under lidelsefulla tårar och kastade sig i fröken Reuters armar. Min pappa — min endaste pappa, han får inte dö! O, tant, säg, att han inte måste dö!
— Gud är barmhärtig, min älskling! Be endast!
Barnet smög sig stönande intill det trofasta bröstet. Det var hennes unga livs första smärta, och den grep henne med hela sin våldsamhet. Vad fattas pappa? viskade hon om en stund.
— Han har störtat med sin häst och ådragit sig skador i huvudet och hjärnskakning.
— Och de frukta, att — att —
Hon ryste till och pressade händerna mot sitt häftigt klappande hjärta.
— Ännu finns det hopp, mitt kära barn.
Wally sprang upp. Och jag får inte komma till honom — till min kära, avgudade pappa, lilla tant? Hon sjönk på knä och höjde bönfallande händerna. Jag skall vara tyst som en liten råtta, jag skall inte jämra mig, inte gråta, jag vill endast sitta hos honom och se på honom! Låt mig fara hem!
Fröken Reuter fick tårar i ögonen, då hon slöt den förtvivlade unga varelsen i sina armar.
— Jag får det inte, Wally! Gud vet, hur svårt det är för mig! Jag kan endast gråta och be med dig, min älskling.
— Tant, om pappa dör, vill även jag dö! skrek hon till. Jag härdar inte ut att leva utan honom.
— Tyst, barn! Så får du inte tala!
— O, tant, Gud är säkert barmhärtig, inte sant?
— Och av stor godhet, mitt barn. Han pålägger icke sina svaga människobarn en tyngre börda, än de förmå bära.
Fullständigt utmattad vilade Wally samma kväll på soffan, och fröken Reuter och flickorna smögo sig ljudlöst omkring och försökte trösta sin bleka älskling.
Fram mot middagen följande dag anlände ett telegram med det enda ordet:
»Hopplöst.»
Wally var alldeles utom sig.
— Jag skall älska Gud över allt annat, om han låter mig behålla min pappa, men han tar honom ifrån mig, kan jag icke tro på hans faderskärlek, utbrast hon i vild förtvivlan.
Pastor Winter talade ömt och kärleksfullt med henne, och sedan låg hon länge på knä och återvann litet lugn och fattning. På kvällen anlände ett nytt telegram: »Oförändrat.» Alltså levde den älskade fadern alltjämt; men kände han ingen längtan efter att återse sin älskling?
Tidigt följande morgon voro alla samlade i vardagsrummet, när telegrambudet anlände. Vilka underrättelser medförde han? Wally ville springa och möta honom, men hade sjunkit till golvet, om inte Eva uppfångat henne i sina armar. Fröken Reuter öppnade telegrammet med darrande händer och läste:
»Febern har givit efter litet, läkaren ger ett svagt hopp.»
O, ett sådant ögonblick av sällaste glädje!
Och sedan anlände för var dag allt gynnsammare underrättelser, och snart skrev grevinnan långa brev från mannens sjukläger till dottern. Wally kysste under tårar de ord, som hennes dyre fader lät säga henne. Som en skatt förvarade hon dessa brev och läste dem så ofta, att hon till sist nära nog kunde dem utantill.
Nu var hon åter den forna lilla grevinnan, och endast de, som stodo henne allra närmast, märkte, att det försiggått en förändring med hennes sorglösa väsen.
— — —
Nu väntades Elsas mor, och flickorna smyckade hennes bostad med blommor och grönt och glömde inte heller Doras rum.
Och vad mor och dotter hade mycket att säga varandra, när de äntligen träffades. Till en början kunde de inte se sig mätta på varandra, och geheimerådinnan tyckte, att hon aldrig sett sin dotter så frisk och blomstrande, och Dora tillade med berättigad stolthet, som om det varit hennes verk:
— Vårt barn har alltid varit förtjusande söt, och vid hennes ålder tilltager sådant endast.
Elsa skrattade.
— O, Dora, till sist kan det ju bli riktigt farligt!
Och sedan vidtog en härlig tid för Elsa. När hon var färdig på eftermiddagen med sitt arbete, fick hon gå över till modern, och mycket ofta tillbragte geheimerådinnan kvällen hos fröken Reuter, där hon trivdes utmärkt.
— — —
Strax före pingst sutto flickorna en dag ute på verandan och pratade med fröken Reuter om Christoph. Den stackars mannen hade ännu icke fått något arbete, som passade honom, och tanken att vara de sina en börda gjorde honom tystlåten och sorgsen.
— Christoph måste ha en anställning, som medför stor förtjänst och litet arbete, sade Wally.
Fröken Reuter smålog.
— Sådana platser äro svåra att finna, mitt barn. Ingen tar gärna en lam människa i sin tjänst.
— Min pappa skulle ta honom med ens, om han bodde här i närheten, sade Wally.
Då öppnades trädgårdsgrinden, och en korpulent herre med godmodig uppsyn kom in.
— Liesel, din pappa! utbrast Wally. Han tar alldeles säkert Christoph, ty han har ett förfärligt gott hjärta.
Wally flög nedför trappan och mötte mjölnaren.
— Ni kommer, som om ni vore efterskickad, herr Ehrhard! ropade hon. Har ni ingen användning för en lam man på er kvarn?
Han tittade ned på henne med road min. Har ni en sådan att skänka bort, lilla grevinna? frågade han.
— Ja, och ni tar honom, inte sant? Han är flitig och trofast, och ni kommer inte att ångra er.
— Så långt ha vi ännu inte hunnit, lilla grevinna. Utan vidare kan jag inte förbinda mig till något, avbröt han henne leende. Vi få sedermera talas vid om denna sak, som tycks ligga er mycket om hjärtat. God dag, Liesel! Nå, hur mår du, liten? Det förvånar dig väl att se pappa här så kort tid före ferierna?
Han gick upp på verandan för att hälsa på fröken Reuter och de andra flickorna. Jag kommer på min frus vägnar med en bön, sade han, då han tagit plats. Pingsten står för dörren, och då skulle vi vilja be er att jämte flickorna tillbringa den hos oss. Ni måste i varje fall övertyga er om att det om sommarn är ännu mycket vackrare i Wallnitz än om vintern.
— Ni är mycket vänlig, herr Ehrhard, och jag tackar er och er fru för er älskvärdhet, svarade fröken Reuter, men jag har på senaste tiden inte känt mig riktigt kry, och då behöver jag lugn och vila, vilket jag bäst finner i mitt hem. Alltså måste jag för egen räkning avböja er inbjudan, men jag vågar nog antaga den för mina brorsdöttrars räkning.
De samtyckte med nöje, och Wally utbrast i beklagande ton:
— Så synd, att jag inte kan följa med, ty jag skall resa till Magdeburg för att där sammanträffa med pappa och mamma, men om jag återvänder i tid därifrån, kommer jag efter till er.
— Klockan två på pingstafton är jag här med vagnen, sade herr Ehrhard. Ju fler av mina unga väninnor, som följa med, dess bättre är det. Och nu till er lama man, lilla grevinna! Jag skall således taga honom i min tjänst?
De unga flickorna skrattade och pratade så ivrigt om varandra, att fröken Reuter påbjöd tystnad och sade:
— Om herr Ehrhard skall förstå er, måste en tala. Tala du, Eva!
Eva talade, och snart kände mjölnaren till allt om Christoph och silverkorsförbundet. Han ruskade på huvudet med betänksam min.
— Med ett lamt ben kan mannen inte uträtta mycket, och på kvarnen kan man inte alls använda honom; där måste man vara rask och vig och rörlig. Men varför rycker du så i min rockärm, Liesel? Åh, du vill ge mig en vink!
Han skrattade, under det att Liesel blev blossande röd.
— Seså, barn, därför behöver du inte bli förlägen. Jag skall således taga honom? Hm! Vad skall jag i så fall använda honom till? I trädgården kan han inte heller användas, och i skogen Stopp! Nu kommer jag att tänka på att min gamla skogvaktare dog i förra veckan och att jag inte fått någon lämplig karl i hans ställe. När allt kommer omkring, vore det kanske något för den lama Christoph.
Flickorna jublade högt, men mjölnaren avböjde deras tacksägelser.
— Gläd er inte i förtid. Vi ha ännu inte hunnit så långt. Orkar han gå en liten stund?
— Åh, sedan i våras har han övat sig så, att han kan gå in till staden och tillbaka igen, utan att känna sig trött, försäkrade Eva ivrigt.
— Ja, då få vi se. Jag skall fundera på saken där hemma, lovade herr Ehrhard, varpå han reste sig upp och tog avsked.
Fredagen före pingst anlände grevinnan Thalenhorsts kammarjungfru för att följa Wally till Magdeburg. Och på pingstalton anlände herr Ehrhard för att avhämta sina unga gäster, och Eva, Maria, Elsa och Suse jämte Elisabeth naturligtvis följde med honom och tillbragte en förtjusande trevlig helg.
Till allas glädje hade Christoph verkligen blivit antagen i herr Ehrhards tjänst för att hålla ordning i skogen. Han patrullerade dagligen vissa sträckor, passade på att inga trädrötter spärrade vägarna och höll ögonen på timmerhuggarna. Han for dagligen med arbetartåget till Lauental och återvände hem på samma sätt på kvällen. Denna anställning var naturligtvis endast för sommaren; på vintern måste han åter börja med sin korgflätning, men han tackade mjölnaren av hela sitt hjärta, för att denne givit honom detta arbete, så att han kunde bidraga till familjens uppehälle.