Flickförbundet Silverkorset/Kapitel 16

←  Femtonde kapitlet

Flickförbundet Silverkorset av Bertha Clément Översättare: Oscar Nachman Sextonde kapitlet

SEXTONDE KAPITLET.

På den varma, soliga våren följde en kall, regnig sommar, och flickorna kunde endast sällan ägna sig åt sitt älskade krocket och måste även uppgiva sina promenader.

En vacker söndagseftermiddag hade de rustat sig till en längre promenad; solen sken, och det lilla sällskapet, inklusive Suse, begav sig upp mot bergen, då plötsligt ett åskväder brast lös och tvang dem att skyndsamt återvända hem. Suckande begåvo de sig in i lilla salen för att fördriva tiden med något sällskapsspel. Snart voro de så upptagna därav, att de inte sågo den smärte, unge man, som kom gående genom trädgården.

Om en stund kom fröken Reuter in i salen med honom.

— Jag har med mig en ung herre, som inte torde vara dig obekant, min kära Elisabeth, sade hon vänligt.

Liesel stirrade ett ögonblick på den unge mannen, så flög hon i hans armar med orden:

— Hans! Min kära, kära bror!

Förvånade sågo alla på henne; så hade hennes sorgsna ansikte ännu aldrig strålat; och sedan betraktade flickorna nyfiket den unge mannen, som fröken Reuter nu gjorde dem bekanta med. De tyckte allesammans, att han var mera lik porträttet av den avlidna modern, än vad Liesel var. Och inom tio minuter voro de ense om att Hans Ehrhard var förtjusande ung man.

— När anlände du, Hans? Jag hade inte en aning om att du var hemma, sade Elisabeth, där hon satt bredvid brodern med hans hand i sin.

— I går kväll, lilla syster, och på min uttryckliga önskan underrättade man dig ej därom. Du vet ju, att jag tycker om överraskningar.

Om en stund reste fröken Reuter sig upp. Ni har säkerligen mycket att berätta för er syster, herr Ehrhard, sade hon. Elisabeth, för din bror in i mitt rum. Där kunna ni prata med varandra av hjärtans lust.

Syskonen antogo tacksamt erbjudandet och drogo sig tillbaka, och flickorna utbytte livligt sina åsikter om unge herr Ehrhard, och dessa utföllo helt och hållet till hans fördel.

Följande vecka anlände Gerhard och blev emottagen med stor förtjusning, ty alla tyckte om den glada studenten, och de hade mycket intressant att tala om.

På måndagen avreste han till Magdeburg för att hämta Alfred, och alla blevo glatt överraskade, då de fingo se ynglingen. Visserligen var han alltjämt blek och spenslig, men han föreföll ändå betydligt mycket friskare och starkare än förr. Pastorskan ville inte tro sina ögon. Skulle hennes modershjärta äntligen finna ro? Nu pysslade hon om honom, som om hon måste taga igen det försummade.

Det beredde den blinda en stor glädje att en och annan gång få musicera med Maria och inviga henne i sina studier. Hon lade i dagen den största förståelse, och då han vid ett tillfälle sade: »Ni borde uppge er avsikt att utbilda er i teckning och i stället ägna er åt musikstudier», blev hon själv förvånad över att hon inte förr kommit på den tanken.

Då hon omtalade den för tanten, svarade denna:

— Jag har själv ofta tänkt därpå, mitt kära barn, men ville inte inverka på dig, och dessutom fruktar jag, att du, som ju är litet klen, inte är vuxen ansträngningen.

— O, tant lilla, det, som Alfred kan, borde jag väl också kunna?

— Vi skola vänta och se, min älskling. Du har ännu god tid på dig att fatta ditt beslut, och först och främst kommer det ju an på vad dina föräldrar säga.

Gerhard hade redan varit flera gånger i Wallnitz för att se och undersöka den lilla sjuklingen. Han hade insänt en utförlig redogörelse till en berömd specialist i Bonn och på dennes inrådan börjat med massagebehandlingen, till en början med längre mellanrum, sedan dagligen.

Gossen utstod naturligtvis svåra smärtor, och det enda, som avhöll honom från att göra motstånd, var Gerhards försäkran, att han, om han höll sig stilla, inom några veckor skulle kunna springa omkring på samma sätt som bror Karl. Stackars liten — det var rörande att se, hur han modigt uthärdade sina plågor och sade till var och en:

— Om jag är snäll, kan jag snart hoppa och springa som Karlchen.

Föräldrarna ledo med honom, och mjölnaren ångrade nästan, att de givit sitt samtycke till denna smärtsamma kur, och om det inte varit för Gerhards frejdiga tillförsikt, hade han säkerligen avbrutit den.

Det gladde Gerhard mycket att i Hans Ehrhard finna ett trevligt umgänge, och som de unga männen träffades så gott som dagligen, blevo de snart riktigt goda vänner. Hans med sin lugna, fasta karaktär kompletterade den livliga, impulsiva Gerhard, och pastor Winter gladde sig mycket åt denna vänskap, när han lärt känna den unge mannen närmare.

Så kommo sommarferierna, och fröken Reuter avreste med sina brorsdöttrar och Wally. Brodern kom och hämtade Elisabeth, och det kära hemmet blev plötsligt så tyst och öde för Elsa, att hon första kvällen kände sig riktigt dyster till mods.

Men följande morgon, när solen sken in i hennes rum, gladde hon sig åt de härliga ferierna. I moderns sällskap tillbragte hon morgonen och eftermiddagen i skogen, och denna förtroliga samvaro beredde henne stor glädje.

På kvällen kom Suse för att bjuda hem geheimerådinnan och Elsa till söndagen.

— Men för hela dagen, kära geheimerådinnan, bad hon. Ni stannar efter gudstjänsten kvar till middagen, och sedan får ni vila er en stund, såsom ni brukar. Mor hälsar och ber er särskilt därom.

Geheimerådinnan antog inbjudningen med tacksamhet, inte endast därför att hon såg Elsas bönfallande blick, utan även därför att hon själv trivdes hos de rara människorna i prästgården.

— I morgon skall jag baka en riktigt god kaka, viskade Suse vid avskedet till väninnan.

— Jag skulle gärna vilja se på det, sade Elsa.

— Det går för sig, lilla prinsessa, men då måste du komma redan klockan tio.

Elsa lovade att göra det, och med moderns tillåtelse gick hon följande morgon till prästgården.

Suse kom och mötte henne med två vita köksförkläden över armen.

— Se här, sade hon och räckte Elsa det ena. Min medhjälpare måste vara utrustad på samma sätt som jag. Kom nu med in i handkammaren, lilla prinsessa.

Elsa åsåg med största förvåning, hur Suse tog fram och vägde upp allt, som behövdes.

— Skall du inte alls rådfråga din mamma?

Suse tittade på henne med häpen min; så skrattade hon.

— Menar du, att jag inte vet besked riktigt? frågade hon.

— Jag tycker, att det är förskräckligt mycket mjöl för så litet mjölk.

— Det syns, att du ännu aldrig varit med om att baka, svarade Suse glatt och drog fram en stol. Sätt dig nu där, Elsa, och passa på. Här har du litet smör i en skål, som du skall röra till grädde.

— Går det verkligen för sig?

— Ja visst! Men inte så häftigt … så här … lugnt och regelbundet. Nu skall jag göra i ordning det andra.

Om en stund öppnades dörren, och Gerhard tittade in.

— Jag har hört, Suse, att prinsessan von der Tann skall vara här! Ah — där sitter hon ju i hela sin bedårande höghet på sin tron. Han trädde hastigt fram och knäböjde framför flickan. Ers höghets underdåniga tjänare!

— Låt bli de där dumheterna, Gerhard! Vi äro upptagna av en viktig angelägenhet, utbrast Suse och sköt honom åt sidan för att se, hur det gått med smöret.

— Jag är helt och hållet av din åsikt, lilla syster. Den långsamma utvecklingen av en sak är av största vikt för en blivande läkare. Men tillåt mig, nådig prinsessa … denna förvandling erfordrar större krafter, än vad som finnes i era furstliga händer.

Han tog ifrån henne skålen och började röra smöret på ett sådant sätt, att Suse helt förskräckt rusade fram för att rädda det.

— För Guds skull, mitt smör! Tänker du dekorera väggarna med det? Sluta genast, i annat fall knyter jag för dig också ett förkläde.

Hon ryckte ned ett från kroken och försökte knyta fast det om brodern, men då tog han till flykten.

— Så där ja! Nu ha vi lyckligt och väl blivit av med honom! sade Suse, i det hon smällde igen dörren. Han är alldeles tokig! Vad för slag? Kommer han tillbaka? utbrast hon, då dörren åter öppnades. Men det var Martha, som blygt kom in.

— Får jag inte hjälpa dig litet, Suse?

— Jo visst, lilla Martha! Du får riva mandel, så skall jag avlösa Elsa med smöret.

Så blev degen rörd och kakan gräddad utan något vidare avbrott, och Elsa kände sig inte mindre stolt än Suse, när kakan stod framför dem och doftade riktigt inbjudande och aptitligt.

Geheimerådinnan och Elsa tillbragte en mycket trevlig söndag i prästgården, och den sistnämnda kunde inte nog förvåna sig över att hon till en början inte känt sig lycklig där. Men hon erkände även inom sig, att hon under det gångna året blivit en helt annan, och hon föresatte sig att alltid stanna kvar på den rätta vägen.

Alla i prästgården kommo henne nu till mötes med den största kärlek och höllo innerligt av den älskvärda flickan.

— Suse, sade Gerhard på kvällen, då de gingo ensamma genom trädgården, vad är det, som förändrat lilla prinsessan så?

Suse tänkte efter.

— Jag tror, att det är tant Helenes inflytande och sorgfälliga uppfostran, sade hon sedan.

Gerhard nickade.

— Det är nog möjligt. Faktum är emellertid, att hon är den älskligaste flicka, mina ögon någonsin skådat.

Suse tittade förbi honom.

— Jag tror, att jag i morgon kan plocka de första vinbären till kräm. Inte sant, Gerhard, det är ju alltjämt din favoriträtt?

Gerhard brast i skratt, slog armarna om henne och dansade i väg med henne på trädgårdsgången.

— O, Suse, du är den mest prosaiska flicka under solen! Men lilla syster, lilla syster, jag fruktar, att du aldrig blir gift!

— Prata inte sådana dumheter, Gerhard! Utan låt oss hellre gå in, ty jag tror, att de andra redan äro samlade till aftonbon.

— — —

Med den lilla sjuklingen gick det an något så när. Plågorna voro inte så svåra längre, men någon förbättring i hans tillstånd märktes ej. Elisabeth kunde knappast åse barnets lidande; hon blev mången gång så upprörd, att modern gjorde henne allvarliga föreställningar och sade henne, att allt skedde till barnets bästa och att hon skulle hysa gott hopp.

— Suse, sade Gerhard en dag, när han kom hem från kvarnen, kan du inte bjuda hit stackars Elisabeth på åtta dagar? Hon pinas mer för gossens skull, än hennes egen hälsa tål vid, och det vore en riktig välsignelse, om hon komme hemifrån en tid.

— Jag skall tala med mor. Hon har nog ingenting däremot.

Resultatet av detta samtal blev det, att Suse följande dag följde med brodern till kvarnen för att bjuda hem väninnan och taga henne med sig genast.

Föräldrarna gåvo villigt sitt samtycke, ty de sågo med ängslan, hur dottern led. Elisabeth vägrade inte länge — det var henne kanske en lättnad att icke behöva se barnets lidanden.

Då Elisabeth vistats åtta dagar på prästgården, kom Gerhard en middag hem glatt upprörd. Var är Elisabeth? ropade han i förstugan till Martha.

— I trädgården.

Gerhard sprang ut och träffade flickan ensam i bersån.

— Hurra, lilla väninna! ropade han glatt. Det första stora resultatet av vår kur är uppnått. Lilla Ernst kan redan resa sig upp.

Elisabeth sprang upp och stirrade med klentrogen min på honom. Han fattade båda hennes händer och skakade dem hjärtligt.

— Det är verkligen sant, Liesel! O, jag gläder mig outsägligt. Pysen själv är överlycklig. De måste med våld förhindra, att han inte alltför ofta utför detta ovana konststycke.

Elisabeth brast i glädjetårar.

— O, hur skall jag kunna tacka er! utbrast hon.

— Så långt ha vi ännu inte kommit, lilla fröken. Det här är endast det första steget till bättring.

— Jag vill återvända hem, sade Liesel.

Gerd nickade.

— Det ha vi alla väntat, och Hans kommer hit i eftermiddag och hämtar er.

Och under den följande tiden medförde Gerhard allt bättre och bättre underrättelser från kvarnen. Gossens sjuka rygg var redan så mycket starkare, att han kunde sitta. Den unge mannen avlade för professorn utförlig rapport om gossens tillfrisknande, och på dennes inrådan skaffades ett par kryckor åt sjuklingen.

De första försöken utföllo dåligt. Gossen kände sig fort trött, men så småningom kunde han gå, och hans glädje var obeskrivlig, när han slutligen kunde förflytta sig själv i rummet.

Elsa och Suse intresserade sig ofantligt för vad som hände på kvarnen, och de gjorde sig ofta frågan:

— Kommer Liesel nu att bli annorlunda?

— Jag tror det knappast, sade Suse. Hon är en smula sentimental av sig, det har Eva verkligen rätt i, och jag förstår mycket väl, att dessa två karaktärer inte passa ihop.

— Men Eva behärskar sig för att inte visa sig ovänlig mot Liesel.

— Ja, och det lyckas henne även. Hon är en präktig flicka. Du skall få se, Elsa, att hon kommer att gå långt, ty det hon vill, det genomdriver hon också.

Elsa gav henne rätt. Hon älskade numera uppriktigt Eva och gladde sig åt hennes såväl som de andra väninnornas återkomst. Sålunda förflöto ferierna, som först förefallit henne som en liten evighet, oändligt fort. I dag var sista dagen, och hon och Suse hjälptes åt att pryda fröken Reuters och väninnornas rum med blommor.

Det var på lördagen, som de alla, med undantag av Elisabeth, anlände för att i stillhet tillbringa söndagen med varandra. Och vad hade icke flickorna allt att omtala för varandra! De hade visserligen skrivit ofta till varandra, men vad äro brev i jämförelse med muntliga redogörelser!

Tre veckor senare voro även Alfreds ferier slut, och Gerhard följde honom till Berlin. Den sistnämnde kom tillbaka om några dagar och kunde giva den ängsliga modern den tröstande försäkran, att hennes älskling var i gott förvar hos de snällaste människor. Gerhards och Hans’ ferier varade till långt in på hösten, så att den förstnämnde kunde fortsätta lilla Ernsts kur.

Gossen gick nu omkring i huset och trädgården på sina kryckor och gladde sig ofantligt åt sin tilltagande skicklighet, och herr Ehrhard sade ofta till Gerhard:

— Även om vår stackars gosse i hela sitt liv skulle bli tvungen att gå med kryckor, så skulle vi ändå aldrig kunna vara er nog tacksamma.

— Ursäkta mig, herr Ehrhard, men lilla Erni skall springa omkring på två friska ben, innan jag blir belåten med honom, svarade Gerhard.

Elisabeth var alltjämt så blek och upprörd, att alla de andra kände det innerligaste medlidande med henne.

— Jag förstår mig inte på dig, Liesel, sade Wally en gång. Du ser ju, att lilla Ernst blir bättre, och då borde du väl vara lika glad som jag.

Elisabeth skakade på huvudet. Du kan inte förstå, Wally, hur upprörd det gör mig att se gossen gå på kryckor, sade hon.

— Var inte otacksam, Lisa, utbrast Eva, utan tacka Gud, såsom dina föräldrar göra, för att gossen kommit så långt.

Elisabeth suckade och teg, och Eva lämnade rummet, därför att hon kände, att den gamla otåligheten var nära att övermanna henne.

Hösten kom mycket tidigt detta år, och till följd därav måste geheimerådinnan tänka på att lämna Wildemann, och hon skildes med tungt hjärta från sin lilla dotter.

Så inbröt november, och med den Gerhards avresa. Det var ännu inte avgjort, huruvida han skulle taga lilla Ernst med sig till Bonn eller ej. Föräldrarna kunde inte besluta sig därför, och Gerhard ville inte lämna sitt verk halvfärdigt. Om åtta dagar skulle han resa, och till dess måste avgörandet vara träffat.

Det var en lördagseftermiddag. Flickorna voro upptagna av sina arbeten; endast Liesel lade då och då ned pennan och blickade drömmande ut i rymden. Så kom Sofie in och omtalade, att fröken Reuter ville tala med henne.

Hon gick, men stannade helt bestört på tröskeln till fröken Reuters rum. Bredvid den gamla damen sutto hennes mor och Hans, och alla tre sågo så lyckliga ut.

— Är du mycket överraskad, Liesel? Kom närmare, barn, och hälsa på din mor, sade fröken Reuter.

Elisabeth kom hastigt fram och räckte modern och brodern handen.

— Erni är väl inte sämre, mamma? frågade hon darrande.

— Nej, tvärtom, barn! Han är så mycket bättre, att han inte behöver följa med till Bonn.

Elisabeth drog djupt efter andan. Ni ha något att säga mig? Vad är det? frågade hon, i det hon såg från modern till brodern.

— Ja, mitt kära barn, svarade fru Ehrhard och drog ned dottern bredvid sig. Jag har just bett fröken Reuter tillåta dig att åka med oss hem, på det att du måtte kunna glädja dig tillsammans med oss, ty lilla Ernst går.

— Går? upprepade Elisabeth i tvivlande ton.

— Ja, barn, han går på sina egna små friska ben.

Flickan uppgav ett utrop av glädje.

— O, mamma, är det verkligen sant?

— Redan för tre dagar sedan gjorde han de första försöken, och sedan dess går det bättre för var dag. I dag har han till och med följt med pappa till kvarnen, men Hans bar honom hem, för att han inte skulle överanstränga sig. Vi bådo vår unge vän herr Winter att inte säga något därom till dig, men i dag måste jag prompt åka hit och själv omtala det för dig. Du, stackars barn, har lidit så mycket för min lilla sons skull, att jag ville vara den, som bringade dig detta glädjebudskap.

Hon slöt dottern i sina armar och ville kyssa henne, men Elisabeth slet sig lös. En tårlös snyftning kom över hennes läppar.

— Mamma, jag förtjänar inte alls din godhet, stammade hon, och när modern såg på henne med stora, förvånade ögon, sjönk hon plötsligt på knä och utropade: Stöt mig ifrån dig, mamma, ty det var ju jag, som förorsakade barnets olycka!

Ett ögonblick efter denna bekännelse rådde dov tystnad. Så reste fröken Reuter sig upp och lämnade ljudlöst rummet. Djupt uppskakad, följde Hans efter henne. Hur gärna han än velat stå vid systerns sida, fick ingen tredje i denna svåra stund träda emellan mor och barn.

Som förlamad av förfäran blickade fru Ehrhard några minuter ned på dottern. Nu förstod hon allt: hennes skygghet inför hennes ōmhet, hennes tystlåtna, betryckta sätt, och hon förundrade sig över att hon själv aldrig kommit på denna tanke. Vrede och medlidande kämpade om herravälde i hennes hjärta, men hon sade sig själv, att detta ögonblick kunde vara avgörande för bådas framtid: nu eller aldrig kunde hon vinna detta skygga hjärta.

Hon lade ömt sin hand på det sänkta huvudet. Vill du inte nu anförtro dig åt mig, Elisabeth, såsom ett barn anförtror sig åt sin mor?

Flickan höjde hastigt huvudet. Föraktar du mig ej, mamma?

— Låt dessa översvinnligheter vara, och såg mig nu allt, som pinar och plågar dig, men stig först och främst upp och sätt dig bredvid mig.

— Låt mig först bekänna min orätt, mamma, bad Elisabeth. Så började hon: När du för sju år sedan kom hem till oss, så gladde jag mig däråt, men jag kände även fruktan, ty gamla Ursula i byn hade sagt mig, att jag var ett vekt barn och att det nog skulle gå mig illa, ty styvmödrar äro ofta hårdhänta. När du så kom och såg så sträng och allvarlig ut, drog jag mig skyggt undan, när helst jag kunde, och levde mer hos min döda mor på kyrkogården än hos dig. När du strängt förbjöd mig denna ständiga vistelse på kyrkogården, trodde jag i mitt barnsliga oförstånd, att du icke unnade den döda den kärlek, som uppfyllde mitt hjärta, och det drev mig allt längre bort från dig. Jag gladde mig nog, når de små bröderna kommo, men jag intalade mig, att du måste älska dem mycket, mycket mer än mig, och det gjorde mig ofta trotsig och olydig. Och så kom den stora olyckan. Jag satt i skolrummet och arbetade. Fröken hade lämnat mig på en stund, och solen sken så lockande in genom fönstret. Jag kunde inte motstå frestelsen, utan sprang ut i trädgården. Vid grinden till skogen stod Ernis vagn med pysen i, och han gråt förskräckligt. Hanna, barnjungfrun, syntes inte till. Jag tog Erni upp ur vagnen, lät honom dansa och gladde mig åt hans skratt och jubel. Jag vet ännu inte, hur det gick till, men plötsligt gled han ur mina händer, då jag ville svänga honom upp i luften, och han föll till marken. Han skrek till ett tag, men så blev han tyst och blek, och jag trodde, att han var död. O, mamma, vad jag än förbrutit, fick jag umgälla det i detta ögonblick. En namnlös förfäran grep mig, jag sprang, som förföljd, in i huset och skolrummet. Ingen hade sett mig, ty alla arbetade ute på fälten, och du var jämte lilla Karl vid kvarnen. När jag suttit ett ögonblick vid mina böcker, kom fröken tillbaka, och jag lutade mig ned över mitt arbete, så att hon inte skulle se, hur blek och upprörd jag var. Och sedan lyssnade jag i största ängslan efter varje buller i huset. Jag hörde dig och Karl komma hem igen, och sedan blev det åter tyst. Men strax efteråt hördes Hannas högljudda jämmerskri, och hela huset kom i uppståndelse. Fröken gick ut för att se efter vad som hänt. Jag följde darrande efter henne. Jag visste ju, att man skulle säga mig: Erni är död! men jag måste gå ned. Under den allmänna uppståndelsen gav ingen akt på mig, och darrande av ångest sprang jag och gömde mig, när jag såg, hur pappa i vredesmod körde i väg Hanna. Hon hade ju lämnat pysen endast för ett ögonblick! Vad skulle han göra med mig, när han fick veta, att jag dödat barnet? Jag förmådde icke erkänna det. Sedermera hade jag gärna velat omtala det för pappa eller dig, men jag fruktade, att du skulle hata mig. Men nu har erkännandet ändå kommit, ty glädjen över Ernis tillfrisknande är alltför stor.

— Ångrar du, att du talat, Elisabeth? frågade modern.

— Nej, mamma, jag har blivit av med den förfärliga bördan, som mången gång hotade att trycka mig till marken, och jag känner, att jag vid min konfirmation icke kunnat träda inför Guds altare med denna lögn i hjärtat. Gör du med mig, vad du vill, mamma, ty jag har gjort mig förtjänt av det strängaste straff, och om ni alla beröva mig er kärlek, måste jag uthärda det.

— Ditt straff har du redan fått tillräckligt genom din tystnad, Elisabeth. Jag tror, att vi icke hade kunnat straffa dig hårdare, än vad du själv gjort. Men vet du, barn, att du genom din tystnad tillfogat dina föräldrar en svår orätt? Ett barn måste hysa förtroende till sina föräldrar och komma till dem, så fort det begått något orätt. Om du inte hade något förtroende till mig, hade du bort omtala det för din far, ty han har städse visat dig den största kärlek och ömhet. Men nu, Elisabeth, upp med huvudet och se på mig! Min förlåtelse ger jag dig, och jag beklagar endast av hela mitt hjärta, att jag icke för länge sedan kunnat lyfta denna börda från din själ, ty det hade berett mig glädje. Och säg mig nu, Elisabeth, blir det mig aldrig möjligt att vinna din kärlek?

— O, mamma, jag älskar dig ju så innerligt, och dock visste jag, att jag inte var värdig din godhet.

— Nu skall det bli annorlunda mellan oss, sade fru Ehrhard och slöt flickan i sina armar. Jag skall städse vara dig en trofast och om mor, och … inte sant, du kommer mig till mötes med full förtroende?

— Jo, mamma, viskade Elisabeth och smög sig närmare intill henne. Håller du verkligen av mig … och nu till, när du vet …

— Tala inte därom. Erni är gudilov frisk igen — och vi skola alla börja ett nytt liv. Jag har alltid hållit av dig mycket, men jag är inte en sådan natur, som kan visa det, och det är nog mycket mitt fel, att jag inte vunnit ditt veka, ömhetsträngtande hjärta. Men nu har den sista skrankan fallit mellan oss, och för det tackar jag Gud av hela mitt hjärta. Hon kysste dottern och reste sig upp. Kom nu med till fröken Reuter.

Elisabeth blev förskräckt. Vad skulle den älskade lärarinnan säga, och vad skulle bror Hans säga? Ofrivilligt stack hon sin hand in i moderns.

Denna såg vänligt ned på henne. Du står under mitt beskydd, barn, så var inte ängslig, sade hon och förde henne in i vardagsrummet, där fröken Reuter och Hans väntade.

— Jag för till er min dotter, fröken Reuter. Hon har för mig erkänt, vilken orätt hon begått, och jag har förlåtit henne av hela mitt hjärta. Nu ber jag er innerligt att låta Elisabeth få behålla er kärlek och ert deltagande.

— Den bōnen behöves icke, svarade den gamla damen och slöt den bleka flickan i sina armar. Jag har länge anat vad som tryckt dig, mitt stackars barn, och jag tackar Gud för att du äntligen talat.

Även Hans omfamnade systern och blickade rörd in i hennes sorgsna ögon.

— Stackars Lisa, så du måtte ha lidit! sade han endast.

— O, Hans, håller du ännu av mig?

— Det vore en dålig broderskärlek, som inte räckte längre än så! Och nu kommer du äntligen att vara glad, Lisi? Han drog systern med sig in i fönsternischen och lät henne berätta hela sitt lidande, medan fru Ehrhard omtalade allt för fröken Reuter. Men så manade hon till uppbrott, och även Elisabeth längtade hem till fadern och småbröderna.

Hon gick ännu en gång in i klassrummet för att taga avsked av väninnorna, och då omtalade hon med ett fuktigt skimmer i ögonen, att hennes lilla bror tillfrisknat. Jublande omringade flickorna henne och tryckte hennes händer.

— Liesel, nu blir du åter glad, inte sant? utbrast Wally.

Hon nickade under tårar.

— Fröken Reuter kommer att omtala allt för er, allt — och håll mig fortfarande kär, om ni kunna det!

Hon gick, och ögonblicket efteråt körde vagnen fram, och hon och modern och Hans åkte hem.

Fröken Reuter omtalade för flickorna det, vi redan känna till, och slöt med orden:

— Elisabeth har ju handlat mycket orätt mot sina föräldrar, men eftersom de förlåta henne, tillkommer det icke oss att tänka på hennes fel, och jag hoppas, att ni om onsdag taga emot henne med största hjärtlighet.

Det lovade flickorna, och sedan talade de länge om den frånvarande väninnan.

— Det vore en välsignad sak, om hon ville lägga bort sin sentimentalitet, sade Eva.

— Det skola vi nog draga försorg om, tillade Wally. Så fort hon kommer tillbaka, skola vi upptaga henne såsom medlem av vårt förbund. Nu får hon inte säga nej längre. Inte sant, tant, vi få vidtaga utomordentliga förberedelser?

Den gamla damen gav beredvilligt sitt samtycke, och flickorna rådgjorde ivrigt om hur de skulle kunna fira festen på det värdigaste sättet.

Gerhard blev tillfrågad, och resultatet utföll till allmän belåtenhet. Den unge mannen begav sig över till Wallnitz, och herr och fru Ehrhard jämte Hans blevo inbjudna att på onsdagskvällen övervara Elisabeths högtidliga upptagande i silverkorsförbundet. Hans följde Elisabeth tillbaka och anhöll om äran att få inträda som riddare i förbundet.

Denna ära blev honom beviljad, och Wally utbrast:

— Alla mina kors gå åt. Nu har jag bara ett kvar. Vem kunna vi ge det åt?

— Vet ni vad? sade Suse. Edmund är visserligen bara en pojke, men han önskar så innerligt att bli upptagen i förbundet.

— Ja, och han spelade flöjt underbart på konserten, sade Wally. Han har verkligen gjort sig förtjänt av denna ära. Och även de andra instämde.

— — —

Äntligen inbröt den efterlängtade dagen. Fram mot kvällen körde vagnen från Wallnitz fram, och efter hjärtliga välkomsthälsningar gingo gästerna in. Elisabeth fördes av väninnorna i triumf upp till sitt rum.

Helt häpen stannade hon utanför dörren. Den omgavs av en girland, och mitt på dörren lästes orden: »Silverkorsförbundets yngsta medlem hälsas välkommen.»

Rörd omfamnade hon väninnorna.

— Vad ni äro goda mot mig! sade hon. Hur skall jag någonsin kunna bevisa er min tacksamhet och kärlek?

— Därigenom att du blir riktigt glad bland oss, Liesel! utbrast Wally.

Vid sjutiden anlände gästerna från prästgården, och man gick till bords.

Efter maten samlades man i salen, som flickorna med Pohls hjälp även klätt med grönt, och Gerhard höll ett trevligt tal, vari han framhöll förbundets höga syfte och kvällens vikt. Så tog Wally fram läderetuiet, i vilket Elisabeths kors och kedja lågo. Eva lade kedjan om Elisabeths hals, och Wally utropade:

— Ser du, Liesel, redan i somras verkade jag för detta stora ögonblick. Pappa har låtit göra kedjan för din räkning, och på det att du måtte få det liksom vi andra, har mamma även skrivit en vers åt dig. Hon tog upp ett kort ur etuiet och läste upp det skrivna.

Elisabeth tryckte under tårar Wallys hand. Så snällt av din mamma, men någon solstråle kan jag inte vara. Därtill har jag genomgått alltför mycket.

Wally slog ihop händerna i komisk förfäran.

— Har man hört på maken? Talar hon inte, som om hon vore femtio år gammal och dött minst tre gånger av brustet hjärta!

Alla skrattade, och även Elisabeth måste instämma.

Så blevo Hans och Edmund dekorerade. Den förstnämnda tackade på de nya medlemmarnas vägnar för den ära, som kommit dem till del, och tillade, att de alltid skulle visa sig värdiga densamma.

Sedan anordnades sällskapslekar, och de äldre gingo in i det angränsande rummet, varifrån de åsågo det glada livet. Ingen visste, vem som först uttalat ordet »dans», men det hälsades med jubel, och när fröken Reuter givit sitt samtycke, dansade flera par. Den gamla damen lät till och med förmå sig till att spela några danser, och ungdomarna hade förtjusande roligt.

Till och med Elisabeth, som endast dansat helt litet, rycktes med av den allmänna munterheten, och föräldrarna sågo till sin glädje, hur hennes bleka kinder färgades av en svag rodnad och hennes ögon strålade.

Mjölnaren nickade glatt åt sin fru. Nu blir allt gott och väl, mor, sade han. Båda våra kära barn ha tillfrisknat. Du skall få se, att vår Liesel nu blir en riktigt munter och glad flicka.

Då stod Wally plötsligt framför honom och knixade näpet.

— Nå, vad är det, lilla grevinnan?

— Jag bjuder upp till dans, svarade hon skrattande.

— För Guds skull, lilla grevinnan, jag har inte dansat sedan mitt bröllop! utbrast han i uppriktig förfäran.

— Det gör ingenting. Något sådant glömmer man aldrig, svarade Wally ivrigt. Hör en sådan gudomlig vals tant Helene spelar! Tror ni, att jag vill se på, när alla andra dansa? Ack, pappa Ehrhard, inte vill ni väl ge en dam korgen?

Han reste sig med obeslutsam min. Men lilla grevinnan, när ni tittar på mig, borde ni väl kunna se, att jag inte kan dansa längre?

— Visst inte! envisades hon och drog honom med sig in i salen. Jag har tvärtom hört, att korpulenta personer dansa alldeles utmärkt.

Mjölnaren hade i sin ungdom dansat bra, och han blev förvånad över, hur bra det gick, och Wally var överförtjust. Och sedan ville alla flickorna dansa med pappa Ehrhard, och ehuru Wally förklarade, att han var hennes kavaljer, gjorde han dem dock till viljes och dansade ett varv med var och en. Sedan drog han sig tillbaka in i det andra rummet och sjönk pustande ned i en stol.

Pastor Winter skrattade gott, reste sig upp och gick ut i salen. Wally hade intagit fröken Reuters plats och skulle just spela upp en munter galopp, men pastor Winter sade:

— Veta ni av, barn, att klockan är nära tio? Nu blir det bäst, att ni avsluta kvällen med någon lugn lek, ty snart skola vi gå.

— O, herr pastor — Kära herr pastor — men han var obeveklig, och strax efteråt skildes man åt under djupt beklagande av att en så trevlig kväll förflutit så hastigt.

Då Elisabeth den kvällen lade sig till vila, tackade hon Gud för att bördan blivit lyft av hennes hjärta och att hon kunde sova lika lugnt och sorglöst som väninnorna. Skulle hon någonsin kunna bliva hemmets solstråle? Vad det måste vara härligt! Hon skulle försöka det. Hon somnade med ett leende på läpparna.

— — —

Det var palmsöndagen, och de unga kristna hade samlats kring sin herde, som just givit dem en allvarlig, kärleksfull maning med på levnadsvägen. Hans text hade varit: »Älska Gud över allt annat och din nästa såsom dig själv. Han tog avsked av de unga själar, som han lett och fört i trofast kärlek, och han bad dem i gripande ord att aldrig glömma, vad de i denna heliga stund lovat Herren.

Efter konfirmationen knäböjde de unga kristna framför altaret för att för första gången emottaga den heliga nattvarden. Först gossarna. Bland dem finna vi två kära vänner: Fritz och Konrad, som gärna velat bli konfirmerade tillsammans med systrarna och nu vistats i Wildemann sedan åtta dagar. Bland gossarna märktes även Svampfriedel.

Nu blev det flickornas tur. Pastor Winters ansikte förrådde djup rörelse, då hans blick föll på de sex unga väninnorna, och hans röst skälvde, när han talade till dem. Efter välsignelsen räckte han dem alla handen, och de lämnade altaret och gingo fram till sina anhöriga, som välsignande och lyckönskande slöto dem i sina armar.

Elsa var nog mest rörd. Gråtande smög hon sig intill onkeln, som ensam kommit dit till hennes konfirmation, enär det ogynnsamma vädret icke tillät geheimerådinnan att företaga den långa resan. Elsa saknade modern på det smärtsammaste, och onkelns ord förmådde knappast lugna henne.

Fröken Reuter hade bett sina elevers föräldrar om ynnesten att få se flickorna hos sig till middagen. Även pastorsfamiljen hade kommit dit, ty väninnorna ville gärna tillbringa denna sista dag tillsammans.

Innan man gick till bords, fingo flickorna uppleva en överraskning. Trine kom med Christel och Friedel för att lyckönska ungherrskapet. Så tog hon fram ett omfångsrikt paket, hon bar under schalen, och lade det på bordet.

— Vi skulle gärna vilja visa vår tacksamhet en gång, sade hon. Fröknarna ha alltid varit så goda mot oss, att vi aldrig skola kunna glömma det, och då ville vi gärna göra något. Mor, säger jag, för så fina fröknar måste man också ta något fint, och där är ullgarnet, som mor spann i somras, och det ha Christel och jag stickat strumpor av.

Hon tog av papperet och visade med berättigad stolthet vackra, vita strumpor, som inte ens lilla grevinnan behövt blygas för att använda.

Flickorna beundrade vederbörligen gåvan, tackade Trine och Christel och bådo om sina hälsningar till mormodern.

Sedan de önskat flickorna allt möjligt gott, lämnade Trine och barnen dem. Här kunna vi omtala, att Friedel till påsk kom över till kvarnen och fick anställning hos herr Ehrhard.

Nu samlades flickorna för sista gången i den festligt smyckade salen. Pohl passade upp med den allvarligaste min i världen. Han var naturligtvis klädd i den »grevliga», och den till ära vinnlade han sig om en värdig, stel hållning. Endast när Wally vid desserten viskade till honom: »Ack, Pohl, detta är sista gången!» ryckte det i hans gamla ansikte, och han svarade suckande: »Det kan hända, lilla grevinnan, att vi ännu en gång äta tillsammans, men det kan också hända, att vi inte göra det.

Greve Thalenhorst tackade i de närvarande föräldrarnas namn fröken Reuter för den trofasta kärlek, hon visat deras barn; samtidigt uttalade han även de varmaste tacksägelser till pastor Winter för den möda och omsorg, han ägnat dessa unga själar.

Pastor Winter tackade i eget och fröken Reuters namn för det förtroende som föräldrarna och den kärlek som eleverna visat dem, och tillade, att det varit dem båda en glädje att undervisa och uppfostra de unga flickorna och att de nu lämnade dem ifrån sig i den fasta förhoppningen, att de goda frön, som nedlagts i deras hjärtan, skulle bringa en härlig skörd.

Konfirmanderna hade tårar i ögonen, och i sina hjärtan lovade de att aldrig glömma sin trofasta lärare och själasörjare.

— — —

På eftermiddagen åkte Ehrhards hem. Skilsmässan från fröken Reuter och väninnorna blev mycket svår för Liesel, och endast utsikten till att snart få återse Eva och Maria tröstade henne litet, ty efter påsk skulle hon till dr Reuter i Hamburg för att där börja på seminariet tillsammans med Eva.

Följande morgon avreste greven och grevinnan Thalenhorst med Wally och dr Bauer med Elsa. Alla, även pastor Winter, följde dem till järnvägsstationen. Där blev det omfamningar och kyssar utan all ände. I största hast avlades löften om evig trohet, men så manade greve Thalenhorst till uppbrott, och de måste slita sig lösa från väninnorna, sedan de ännu en gång omfamnat fröken Reuter. Just då kupédörren smällts igen, kom Gerhard framrusande med två violbuketter, som han genom fönstret räckte flickorna.

— O, Gerhard, ni är alltför rar! utbrast Wally.

Han bugade sig skrattande. De små buketterna skulle ha varit här redan i går. Jag har just varit på posten och hämtat dem. Han lutade sig fram mot Elsa. Glöm mig inte, fröken Elsa, viskade han och sprang sedan hastigt tillbaka, ty det gavs avgångssignal.

Tåget satte långsamt i gång. Näsdukar fladdrade, och två tåröverströmmade flickansikten stuckos ut genom kupéfönstret. Farväl, farväl, ni alla! ropade Wally.

En ensam gestalt stod vid utgången med hatten i handen. Det är Pohl, kära Pohl, snyftade lilla grevinnan, och även över hans gamla ansikte runno långsamt ett par tårar.

Han stirrade efter tåget, tills det försvunnit ur sikte. Då strök han sig med rockärmen över sina våta ögon. Du är en narr, gubbe! grålade han på sig själv. Du gråter ju som en gammal gumma! Men jag kan inte förstå, hur jag skall kunna härda ut utan lillan!

Han suckade och följde på vördnadsfullt avstånd efter sitt herrskap. Så föll hans blick på Hedvig, Evas yngre syster. Kanhända det åter kommer lyckliga tider, men kanhända inte, mumlade han. Det måste först visa sig, om det nya är lika bra som det gamla.

Anländ hem, delade Gerhard ut sina violbuketter åt de övriga, och Hans, som kommit över för att följa de resande, tog med sig systerns.

Doktor Reuters stannade för att fira påsken i Wildemann och logo då Elisabeth med sig till hennes nya hem. Men den muntra Hedvig stannade kvar hos tant Helene. Dessutom skulle lilla Martha och hennes två väninnor, apotekarns Maria och doktorns Lena deltaga i undervisningen. Fröken Reuter väntade för övrigt ytterligare två skyddslingar, Olga och Anna Lehnert, döttrar till en väninna i Braunschweig. Men alldenstund den gamla damen icke längre kände sig så stark som förr, hade hon engagerat en ung lärarinna, som skulle dela undervisningen med henne och pastor Winter.

Nu var påsken över, och doktor Reuter jämte familj och Elisabeth hade avrest till Hamburg. Det var tyst i huset, och fröken Reuter satt vid fönstret och blickade vemodigt ut i trädgården. Så hon hållit av de sex unga flickorna, som nu lämnat henne! Skulle hon kunna älska sina nya elever lika högt, och skulle de bringa till henne lika emottagliga hjärtan?

Då slogos två mjuka armar om hennes hals, och Hedvigs rosiga ansikte dök upp framför henne.

— Saknar du Eva och Maria, kära tant? Jag håller redan av dig förskräckligt mycket och skall göra allt, du säger. Och inte sant, du håller också av mig litet, även om jag mången gång är vild och bråkig? Eva säger, att hos dig måste man bli god, och det vill jag ju så gärna bli.

Fröken Reuter tryckte barnet till sitt hjärta och kysste hennes rosiga mun. Gud vare tackad och lovad … hon hade ett nytt arbetsfält, och hon skulle modigt fortsätta att arbeta, Gud till ära och de henne anförtrodda unga själarna till välsignelse!

---