Folktro, sed och sägen från Njurunda socken i Medelpad/Sägenspillror
| ← Folkseder |
|
Ordstäv och ramsor → |
III.
SÄGENSPILLROR.
SÄGENSPILLROR.
DE FÖRSTA BEBYGGARNA.
129.Budd i Böle,
Vadd i Vaple,
Hadd i Hamn,
Kil i Rävsund.
Sladd i Svala
och Stöfting i Ligjorn
voro enligt sägnen Njurunda sockens äldsta bebyggare. (Nämndeman Petterssons fru i Nolby 70 år.)
130. Hadd i Hamn och Kil i Rävsund plägade fira julen tillsammans. Men det var icke alltid lätt att hålla reda på dagen för högtiden. En julmorgon, då Hadd kom till Kil för att få sällskap till kyrkan, stod denne på logen och tröskade utan en tanke på helgen. Dock gjorde gubbarna intet väsen av detta utan styrkte sig med mat och dryck. Det är en härmelse än i dag om Kil, att han fann det lika »ljuvligt opp på åsan» som om jul.
131. Vänskapen tog snart slut mellan Hadd och Kil — för en kvinnas skull. Hadd blev svartsjuk på sin hustru, och i sin tid bekräftades hans värsta aningar. Han stämde möte med Kil vid en sjö. Under badningen drabbade de samman och förgingos båda.
132. Budd i Böle och Stöfting i Legjom sökte förgöra varandra med stenkastning. Den ena stenen ligger i Gubbsvedjan söder om Kivan, den andra i Källåsen vid Hallèns. (Nämndeman Engström, se 38.)
133. I Godmaj bodde en jätte, som vanligen kallades Resen i Maj. Emedan han var utan brunn på gården, brukade han hämta vatten från ån, som rinner genom byn. Stränderna voro sanka, varför det var svårt att komma torrskodd till och från vattenstället. En dag tog Resen stora stenar och kastade ut på den sanka ängen i rad, så att han fick en ordentlig vattenväg. De ligga kvar där än i dag. (Förmånstagaren Nordkvist, Godmaj, 90 år.)
134.Vrången
Skramern
och Hillen
hette tre nybyggare i utkanten av Nolby. (Nämndeman Pettersson, Nolby, 60 år.)
ORTNAMNSSÄGNER.
135. Sjön, där Hadd i Hamn och Kil i Rävsund förgjorde varandra, har sedan kallats Dövikssjön.
136. Om Budd i Böle och Sladd i Svala säges, att de följts åt från annat håll till Njurunda och att de, sedan de beslutat stanna, gingo ut att söka sig land, den ene åt öster, den andre västerut, Budd till Böle, Sladd till Svala. Detta skedde i Maj månad, och när de skildes åt, önskade de varandra »god maj», vilket givit upphov till bynamnet Godmaj, ty där skildes männen. (Nordkvist, se 133).
137. Under 1500-talet bodde å högsta backen i Solbergs by dess enda åbo, en gammeljänta, som allmänt kallades Rika-Britta. Då hon en dag ridande återkom från ett besök i sina fäbodar vid Galtskären och befann sig ungefär mitt emellan Solbergs och Stångoms byar på en slät berghäll, möttes hon av en person, som berättade, att hennes gård nedbrunnit under dagen. Uppskrämd av den hemska underrättelsen, gav hon till ett skrik, föll av hästen och dog på stället. Efter detta kallas vägen (en bredare stig) och skogsbacken mellan byarna Skrikvägen eller endast Skrikan. (se 6)
138. Till den holme, där Klampenborgs sågverk ligger, säges, att folk fört över en svagsint person, liksom man brukade göra med får och kalvar. Därav uppkom namnet Dårholmen.
139. För många år sedan strandade i Skottsund en skuta lastad med mjöl. Som det var skarp nordväst vid tillfället, blåste mjölet ur de skadade mjölnrattorna bort över närmaste by, som efter detta fick heta Mjölsund, nuvarande Mjösund. Strandningsstället kallades Skutsund = Skottsund.
140. På 1600-talet hade bönderna i Bunsta fäbodjord på andra sidan om Tjärnsundet vid Ortsjön. Bunsta-änget bevarar än i dag minnet därom.
141. Två finnar, som voro bröder, slogo sig ned “sörom Öjen“ för mycket länge sedan. Den ene, som hette Torrus, bodde först i Näset å Kappersbacken men flyttade sedan över Västasjön och blev bofast i ett urfjäll, som efter honom kallas Torrängsbyn (Torrusbyn).
142. Efter under 134 nämnde Skrammern finnes ett änge Skramasätt med en källa Skramasättskällan.
143. En båtsman Rodin från Rödön hade deltagit i Gustav III:s finska krig och bodde sedermera hos en fosterdotter till Bergmanssons i Berga. Han berättade att en greve Piper, som under kriget förde något befäl vid flottan, hade för delaktighet i Anjalaförbundet blivit arkebuserad samt nattetid förd i land och begraven å en holme i Njurunda skärgård. Den kallas därför Pipersholmen (belägen vid inloppet till Skatans fiskläge).
144. Trollhögen heter ett jordområde i Solberg mot Helgoms by. Där låg fordom en gravhög, som numera utgräfts. En girig bonde brukade vara uppe och i arbete med sitt husfolk redan kl. 2 under slåttandstiden. En gång då de begåvo sig till arbetet denna tidiga timme mötte de på Trollhögen en vitklädd kvinna, jättestor och agasam. Efter den dagen var bonden aldrig så tidig av sig. (f. nämndeman E. Hegner, 75 år)
145. Efter Krus-Anna, som brukade krusa kvinnornas stycken, på den tiden de använde stycke och mössa, har Krusmon uppkallats. (se förra)
146. Gräftan, jordområden i Solberg, ha kallats så, emedan deras uppodlande skedde med gräftor (=hackor). (se 144)
147. Kapells-tuvan är namnet på den plats, där Njurunda första kyrka, kapellet i Kvissle, legat.
148. Landsvägen över gränsskogen mellan Medelpad och Hälsingland byggdes enligt sägnen på ett år. Därav namnat Årskogen.
149. Bråksvedjan i Berga har blivit kallad så, emedan man där haft lerbråk för tegelslagning.
150. En skuta strandade i Nolby å den så kallade Myran. Besättningen grävde sig sedan ut till Ljungan. Sänkan mellan myren och älven heter därför Kaptensdalen.
151. Gråtrå i Nolby — en liten gärda i skogen — har fått sitt namn efter gråten av ett barn, som mördats där.
152. En båtsman Bure i Nolby köpte nuvarande Norbergs hemman, varav detta sedan kommit att heta Buregården.
153. Nedom nuvarande nya sågen å Svartvik ända upp mot landsvägen var fordom ett strömmingsnotvarp, som kallades Svartvik, vilken benämning sedan överfördes på platsen. (se 129)
154. Hjältesbacken har fått sitt namn efter hjälten (jätten) Bure, som är begraven i Nolby, så att fötterna ligga vid backen och huvudet, där runstenen står. (se 129)
155. En kvinna i Juni såg å marken en silverpokal. Hon böjde sig ned och tog i den, men vågade icke föra den med sig. Hon gick till gårds och berättade, vad hon sett och funnit. Genast sprungo några till stället, men då var den borta och har sedan ej blivit sedd. Gullforn blev ställets namn. (se 8)
156. Brudgumsgärdan i Juni kallas så, emedan den var gåva till en, som gifte sig. (se 8)
157. Ett notvarp, som gav rikligt, var eftersökt. Därför kappades alla om att få “börda“ varpet, d. v. s. komma först för att sätta notvindarna iland. Sedan kunde ingen komma och taga det. Men de, som bördat varpet, kunde gå i land och vänta flera timmar, innan de kastade. Detta förargade dem, som ej hunnit först, så att trätor hörde till fiskdygnets ordning. Ett sådant varp fanns på skatan. Det bär än i dag namnet Trätvarpet. (se 39).
158. Sägnen förmäler, att på den tid då havet gick högre upp, ett fartyg strandade i Å. Av detta skall sedermera rester ha funnits i myran nedom byn. Fartyget hette Humle och efter detta har sedermera denna del av byn kallats Hummelviken. (se 38.)
159. Långrå i Å by, vilket går längs efter bäcken, nämnes så, emedan det är långt och smalt. (se 38)
BOGG-HANSCH.
160. Från Å by var sockenhjälten Bogg-Hansch och av en släkt, som hade stora, starka karlar. Hansch var “grov alldeles märkvärdigt“ och “en starken maskin". Han lät värva sig till krigstjänst för Galtströms bruk något av åren i början på 1700-talet.
En gång på hemväg därifrån brast vidjetågan, som fäste skaklarna vid åkdonet. Det var om vintern. Halvt rådvill över missödet stod han kvar, när några karlar kommo vägen fram. Dessa fingo roligt, ty Bogg-Hansch hade tagit upp långtobaksrullen — en del av hans städsel som knekt — och låtsades som om han tänkte binda ihop det söndriga åkdonet med denna. De gjorde spe av honom och sade: “Du är rätta krigarn, du!“ Detta var just, vad han väntat. Ögonblickligen anföll han en av karlarna, kastade omkull honom i snön och rev av honom skinntröjan. Denna skar han sedan i remsor och fäste med dem skaklarna vid åkdonet, varefter han fortsatte hemfärden.
161. I främmande land säges han hava varit mycket grym. Han berättas en gång hava spetsat ett litet barn. Men sin häst var han mycket rädd om. Varest han än i fiendeland gick in för att få en sup, försummade han ej att ge hästen smaka av densamma.
162. I kriget var han djärv och tapper, slet mycket ont men redde sig alltid ur faror och svårigheter mest till följd av sin styrka, som skaffade honom namnet “lilla krigsvakten“.
163. Hans rykte nådde också kung Karls öron, som lät kalla fram honom för fronten. Kungen samtalade länge med honom, och befallde att man skulle giva honom en sup, varpå han bröt av en hästsko och gav Hansch ena halvan “till brännvinsbröd“. Hansch tog emot biten men tyckte, att den var för stor. Därför bröt han av den på mitten, räckte kungen ena halvan och behöll själv den andra, varefter han sade: “Jag ä’ börgen med de’ här.“ (Jag reder mig med detta). Då kungen såg detta kraftprov vart han “undrom“ (förundrad).
164. 27 år var Hansch i fält, varefter han begav sig upp till hembygden igen. På själva julafton kom han till hemmet i Å by, där hans moder förde spiran och hans bror var husbonde. Vid ankomsten gick han ej in i stugan utan till ladugården. Det var en ordningsam gård, så att allt var på sin bestämda plats, liksom innan Hansch drog bort. Därför hittade han lätt nog rätt på koskällan, satte den på en av korna och så löste han av dem och drev dem ut på ladugårdsbacken. Korna blevo uppskrämda och togo till att böla och råma utav “syndastraffet“. Men uppståndelsen blev ej mindre inne i stugan. Hals över huvud skyndade gårdsfolket ut och fick ett drygt göra med att åter få in kreaturen. Undersamma gingo de sedan in, där de mötte Hansch, som bad att få låna hus över natten.
"Nej“, svarade husmodern, “de’ blir ingenting av. Hocken är du, som löser korna på själva julkväll?“
“Jag kommer från kriget där jag varit i 27 år.“
Gumman tog till lipen och sade:
“Jag hade också en liten pojke, som varit borta i 27 år.“
“Det är jag“, svarade Bogg-Hansch.
Därpå tog han en stol, satte sig till bords bredvid sin bror och sade:
“Gå du nu ut i krig och var borta i 27 år!“
Det blev en glad jul, men alltsomoftast kommo de åter till frågan, om varför han löste på julekväll. Därpå fingo de klent besked i svaret:
“Hä' ä' gjort nu, mor!“
Detta har sedan blivit ordstäv, så att när man vill slippa ge ordentligt svar på en fråga, säger man:
“Hä’ ä’, gjort nu, sa Bogg-Hansch, när han löste om julkväll“.
165. Bogg-Hans levde efter hemkomsten i många år, under vilka han gick omkring i gårdarna och berättade historier från kriget för en bit mat eller spelade å sin fiol för ungdomen. Som gammal var han ännu “knepfull riktigt". En gång infann han sig ridande på en mönstring i Sundsvall. Han märkte, att en av befälet satt osäkert i sadeln, varöver han blev högst förargad. Sakta red han intill honom, satte oförmärkt sin fot under den andres och vräkte honom lätt och ledigt av hästen.
(Efter många meddelare).
166. Bogg-Hans var dragonen Hans Olofsson Bergström från Å by, som dog den 1 januari 1760 av ålderdomsbräcklighet 78 år gammal. Bogge-släkten bodde under 1600-talet i Å och Helgoms byar, som 1642 års kyrkobok utvisar.
RYSSARNAS HÄRJNING.
167. Under ryssarnas härjningar av norrländska kusten på 1720-talet blev även Njurunda hemsökt. En sägen därom lever kvar.
Då folket i Skottsunds by fick höra talas om den fruktade fiendens ankomst, flydde de till skogs med sin käraste och värdefullaste egendom. Endast en gammal gubbe stannade kvar och vägrade följa med, då de andra drogo bort. Han hade sina egna funderingar, ty det var “gammalsvenskt blod“ i honom. Då han blev ensam, tog han fram en gammal “stor-bössa“, av grov kaliber, laddade henne med skrot och hagel och begav sig sedan utom byn ett stycke och lade sig i försåt i en åker vid vägen, som ledde fram till kyrkan. I sinom tid kom en fientlig patrull på väg till byn. Då den kommit mitt för platsen, där gubben låg, tog denne säkert sikte på den främste ryttaren och tryckte av. Det blev en hisklig skräll, eld och rök, ryttaren föll av hästen och förvirring uppstod bland de övriga, som vände och hals över huvud flydde i tanke att en större styrka låg gömd, där den 80-årige gubben hälsade dem. Därigenom räddades byn från brandskattning. (Efter B. Pettersson, 30 år).
STENAR OCH SKATTER.
168. Vid Myckelmyran har det funnits en sten, som använts till altare vid gudstjänster under ofredstider.
Käringsten på Majskogen säges röra sig, då han “hör“ kyrkklockan. Samma uppgift lämnas om Hångsten i Juniskären.
I Nolby fanns en sten vid Nordbergs, som uppgavs vara kastad av en jätte från Nolbykullen. Märken efter hans fingrar funnos i den. Vid kyrkbygget kilades den sönder till byggnadssten.
I Berga och Nyland finnas stenar om vilka likadana uppgifter lämnas.
En sådan stor sten i Nyland har gett upphov till namn på en jordbit, som heter Sten-sätt. (Efter nr 3).
169. En silverkanna m. m. är nedgrävd i Kvitsle vid “Östgårds port.“ Ingen vet när och om de återfunnits. (Efter nr 3.)