Fortuna/Kapitel 4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  III
Fortuna
av Alexander Kielland
Översättare: Okänd

IV
V  →


[ 43 ]

IV.

Gud bevare din ingång och din utgång nu och i alla din lefnads dagar.»

Med dessa ord förde komministern sin fästmö öfver sin fars tröskel.

Den tjocke Jörgen Kruse blef så förvånad öfver detta högtidliga intåg, att han knäppte ihop händerna och sade amen.

Men hans hustru, hvilken var lika spenslig som han var tjock, kastade bort sin stickstrumpa och sprang emot sin nya svärdotter.

»Välkommen — välkommen i vårt hus, kära barn! Och Gud gifve, att du måtte känna dig glad och lycklig ibland oss; välkommen du också, käre Morten! Jag kan ju inte få kyssa dig ordentligt för bara skägg. Ni öfverraska oss; ångbåten skulle inte vara här före sex, sade Peder; träffade ni honom inte? Då kommer han nog snart. Men, [ 44 ]Fredrikke, att du tillåter Morten att gå med det der otäcka skägget; det skulle jag sannerligen förbjuda honom, om jag vore i ditt ställe.»

»Sådant der skall mamma inte säga till Fredrikke; den tanken är, det vet jag säkert, alldeles främmande för henne, att hon skulle sätta sig upp emot sin blifvande make; har jag inte rätt, Fredrikke?

»Jo, Morten!»

»Åh», sade fru Kruse, »det var inte så högtidligt menadt; en qvinna kan minsann komma långt utan att precist sätta sig upp mot sin man.»

»Skriften lär oss, som mamma vet —»

»Ja, min vän, det vet jag», afbröt modern honom torrt, »men nu ska' vi inte börja med teologien, utan med en kopp kaffe, allt har sin tid. Sitt ner, Fredrikke, och ännu engång: hjärtligt välkommen i huset, kära barn!»

Jörgen Kruse tänkte, som alltid när hans hustru talade: hvar tusan får hon alla de der orden ifrån? Ändtligen kom han också fram och mumlade litet, men drog sig genast tillbaka i vrån.

Det var emellertid icke så mycket den unga svärdottern han generade sig för, som icke mera för sin egen son. Då Morten valde teologien till embetsstudium, gladdes begge [ 45 ]föräldrarna. Det passade också bra; den äldste, Peder, var jurist; och gamle Jörgen tänkte som så: när det nu en gång var afgjordt, att han ej kunde få någon af sönerna, der han helst ville ha dem, nämligen i kramboden, så skulle det i själfva verket vara ganska roligt att se sin egen Morten på predikstolen med pipkragen.

Men var detta verkligen hans lille tjocke Morten, som kom här så öfverlägsen och gaf honom ett allvarligt, nästan beskyddande handslag? Stor och skäggig hade han blifvit, och han såg strängt på en genom sina ljusblåa glasögon.

Fadern kände sig riktigt underlig till mods; och medan den lilla dugtiga fru Kruse snart fick Fredrikkes tunga i gång vid kaffet och oförfäradt behandlade Morten som förr, gick gamle Jörgen omkring och var förlägen, sökte förgäfves efter den ton, han skulle anslå gent emot denne högtidlige son.

»Röker du, Morten?» frågade han slutligen halft rädd.

»Nästan aldrig», svarade Morten med djupt allvar och en suck, som skulle antyda, att detta var en af hans många försakelser.

Men alla tyckte för öfrigt, att Morten Kruse hade blifvit mycket värdig, sedan han [ 46 ]tog itu med det teologiska studiet. Den tvärhet, som hade utmärkt Morten baksträfvare i skolan, öfvergick efter hand till ett syrblandadt allvar, hvilket liksom af sig själft förde honom till teologien.

Han hade tur med sig och var redan komminister vid Nykyrkan i staden. Strax efter utnämningen förlofvade han sig, och det var hans afsigt att gifta sig genast; ty hans fästmö hade förmögenhet och inga föräldrar.

Vacker var Fredrikke Andersen egentligen icke; men fru Kruse trodde, att hon måtte vara hjärtans god och snäll, så ömt som hon ibland kunde se upp till Morten.

En stund derefter inträdde husets äldste son, advokaten; han var andfådd, kom direkt från ångbåtsbryggan och gjorde många ursäkter för att han icke hade infunnit sig vid de förlofvades ankomst.

»Men det är den välsignade föreningen, som upptar all min tid», sade han. »Jag är tvungen att ha hjälp; du, broder Morten, får lof att vara med; vårt folk bor mest i din församling omkring fabriken.»

»Du menar Fortuna; men hvad är det för en förening du talar om?»

»Åh, det är arbetarne; förut var det bara [ 47 ]ett slags konsumtionsförening; nu fins det sparkassa och sjukkassa och allt möjligt.»

»Således en arbetareförening? Och der är du medlem, Peder?»

»Medlem?» utropade fru Kruse, »det är ju Peders förening; han har stiftat den och satt alltsamman i gång.»

»Jaså», svarade Morten torrt.

Fru Kruse blef litet röd i ansigtet och ville säga något; men hon hejdade sig och inbjöd svärdottern att följa med till hennes lilla rum ofvanpå.

Fadern hade också smugit sig ut igen i butiken, så att de begge bröderna blefvo ensamma.

»Jag gratulerar dig, Morten, både till din utnämning och förlofning; hon ser verkligen så söt och snäll ut.»

»Fredrikke är en allvarsam och strängt uppfostrad flicka.»

»Ja ja, hon kan väl vara söt för det.»

»Sådana lättfärdiga ord passa alldeles inte in på min fästmö; och jag vill på förhand be dig —»

»Prat, Morten! Sjåpa dig inte! Den tonen kan vara god nog för de andra, men du skall inte inbilla dig, att jag, som känner dig så väl, låter dupera mig af sådant. På tu man [ 48 ]hand kan du till och med tryggt lägga af dig hela prestvärdigheten; jag försäkrar dig, att i mina ögon gör det der dig bara löjlig.»

»Det gör mig uppriktigt ondt, Peder, att du fortfarande tycks vara —»

Men Peder var redan utom dörren, och Morten stod ett ögonblick och såg efter honom, derpå satte han sig vid bordet, tog fram sin annotationsbok, skref siffror och adderade ihop dem.

Advokaten Peder Kruse hade namn om sig att vara tämligen dum; och han hade ej heller kommit långt i verlden. Han förtjenade så mycket som han behöfde och bodde för öfrigt hemma, emedan de gamla önskade det.

Framtiden såg icke ljusare ut; ty det var själfklart, att ingen offentlig institution kunde anförtro sina juridiska, angelägenheter till den lille radikale sakföraren, amtmannen kunde ej ge honom justitiemål och då han nu hvarken drack eller var opålitlig, kom man öfverens om, att han var för dum.

Deremot hade han ett visst handlag med att tillnarra sig förtroende bland simpelt folk; han uppviglade nämligen massorna, som det hette. Fastän han var en akademiskt bildad man, umgicks han bland arbetarne och förmådde dem att sluta sig tillsammans omkring [ 49 ]gemensamma intressen: billigare mat och bättre bostäder.

Han var derför grundligt hatad af alla hyggliga menniskor och nedskäld i deras tidning.

Peder Kruse var så mycket äldre än sin broder Morten, att han var fullväxt man, medan denne var skolgosse. Och derför hade han ännu svårare att tåla den öfverlägsna presttonen, liksom han på det hela taget ej kunde fördraga hela ståndet, eller, som det hette i tidningen, vantron och gudlösheten voro äfven hos honom oskiljaktigt förenade med politisk radikalism.

Hemma i familjen hade han sitt stöd i modern; ty Jörgen Kruse sjelf uppgick helt och hållet i sin affär. Men modern, som från hans barndom endast hade haft honom att sköta om, hon följde sedan med efter förmåga och fick efter hand både kunskaper och intressen; ty med dem hade det från böljan varit klent bevändt.

Hon hade börjat som butikmamsell hos Jörgen Kruse, medan han ännu var en liten anspråkslös hökare med talgljus och pudersocker och sirap för småfolket. Och det var först en god tid efter det hon hade födt honom en son som, hon blef upphöjd till fru och [ 50 ]flyttade in i salen, när hon kunde undvaras i kryddboden.

Men sedan var denna lilla oregelmässighet glömd af nästan alla; hon trälade och arbetade tillsammans med mannen, och då de ändtligen hade stretat uppför den branta backen, som leder från ingenting till något, sade Jörgen Kruse: »Ja, tack nu för hjelpen, Amalie Katrine. Sätt dig inne i salen och hvila dig.»

Sedan kommo de goda dagarna, och så kom Morten till verlden; det var derför han var så fet.

De goda dagarna använde fru Kruse till att lära sig ett och annat; och om det än alltid blef smått med lärdomen, så fick hon likväl så stor respekt för den, att hon dref igenom, att begge sönerna skulle studera.

Med den förste lät Jörgen det gå utan synnerligt motstånd; Peder var spenslig och blek och hade smak för läsning. Men då Morten vid tolf års ålder skulle öfver till latinlinien, försökte han att slå ett litet slag.

Morten var tjock och tvär och lekte aldrig annat än kryddbod; han förlorade aldrig så mycket som en kopparslant och innan det blef bestämdt att han skulle studera — ty det blef bestämdt, Jörgen kunde icke stå på sig, när Amalie Katrine bredde på med de många [ 51 ]orden — men före den tiden stod Morten hos fadern i kryddboden och handlade på allvar.

Och huru mången gång hade ej Jörgen med beundran sett den orubbliga säkerhet, hvarmed den lille tog tobaksrullen, mätte ut efter märkena på disken och skar af tobak för två skiling så noga efter måttet, att var det icke innanför, så var det då alls icke utanför.

»Ack ja», suckade gamle Jörgen Kruse ute i sitt lilla kontor, »nu har han då blifvit prest och det kan vara rätt bra det, men hit ut är det ändå pojken hör.»

Inne i salen satt Morten och gjorde upp räkenskaperna öfver sin och sin fästmös resa; och då hon kom ner igen uppifrån, sade han:

»Fredrikke, våra räkenskaper stå nu så, att du är skyldig mig 3 ort och 15 skilling —»

Den nye komministern gjorde för öfrigt icke mycken lycka i staden. Det var ingenting nytt hos honom, alla menniskor kände den tjocke sonen till Jörgen Kruse; och då de nu plötsligt fingo se honom på predikstolen med pipkrage, myndig och tillrättavisande, så tyckte, många, i synnerhet äldre personer, att det var litet underligt.

Men då han hade tagit sin examen och uttryckligen var utsänd till denna församling [ 52 ]af dem, hvilka i följd af Guds egen anordning förestå hans rike här på jorden i Stockholm, så måste han ju i ödmjukhet anammas som den, som hade myndigheten, hur underligt det än kunde synas för kött och blod, att denne tjocke pojke plötsligt steg upp ibland dem och tog deras själar under behandling.

Och om det än icke blef något spring efter hans predikningar, som det eljest alltid brukar vara med nya prester, vann han å andra sidan sina förmäns och medbröders odelade aktning och välvilja. Ty han var ingen pratmakare, han ville ingenting nytt besvärligt, utan hade en klädsam vördnad för det gamla.

I synnerhet var fattigvårdssysslomannen hänryckt. Nya komministrar voro eljest en pröfning för honom; då skulle det undersökas hos de fattiga, hjälpas här och icke hjälpas der; fruntimmer kommo springande med varm soppa, och det blef en oro bland de fattiga, så att de voro omöjliga att styra.

Men intet af allt detta inträffade med komminister Kruse; han skickade de första fattige, som gjorde ett försök, till fattigvårdssysslomannen, som det är skick och bruk, och det kom icke en enda skål soppa för hans skull.

[ 53 ]Då Morten blifvit gift, hyrde han en liten anspråkslös våning i närheten af sin fars hus, så att de litet emellan sprungo öfver gatan och åto middag hos de gamla. Hans hustrus förmögenhet var nedlagd i fartygsandelar och dylikt i hennes födelsestad Kragerö; men Morten ville ej drifva handel och drog pengarna till sig.

Fru Kruse hade gladt sig så mycket åt att få de unga så nära, kanske alltför mycket, tänkte hon sedan; man skall inte glädja sig för mycket åt någonting, ty då blir man så lätt besviken.

Var hon besviken? Långt derifrån! Fru Kruse skulle ha blygts, om man hade nämt något sådant; nej, men det var bara så besynnerligt.

Morten var ju prest, sträng och allvarlig; och Fredrikke — ja, hon var visst så söt och snäll som dagen är lång för dem, som tyckte om henne; men hon var verkligen för gammal för fru Kruse; ungdomen skall väl vara ung, tyckte frun.

Och så var det en sak till: hon måste medge, att de unga förstodo sig på att hushålla vida mera ekonomiskt än hon och hennes man någonsin hade gjort, till och med då det var smått för dem under de första åren.

[ 54 ]De hade också lefvat tarfligt, ja, mycket tarfligt; men att som Morten och Fredrikke veta på skillingen, hvad som kunde sparas och förtjänas på, tvål och tändstickor, det hade aldrig hon, icke ens Jörgen, haft reda på.

Men allting hade de unga uträknat och beräknat och allting fingo de billigare, från och med ägg — sådana köpte de då för resten ej många — och ända ner till skursand. — Alltid satt fru Kruse der så skamflat, när Morten sade:

»Det är riktigt roligt, att mamma har råd till att köpa så dyrt — inte sant, Fredrikke?»

»Jo, du har rätt, Morten. Det är bara litet förargligt för oss småfolk, att prisen stiga, när några betala för mycket.»

Och så med tjänstfolket; fru Kruse hade icke lagt märke till det, förr än Fredrikke gjorde henne uppmärksam på, huru otroligt pigor »kunna bära i sig», när de få ha hand om maten själfva. Fredrikkes pigor — hon hade bara en i sender, men bytte ofta om — de åto sannerligen nästan ingenting.

Detta började trycka på den beskedliga fru Kruse: att hon hade blifvit gamla menniskan utan att ha lärt sig att ha ögonen med sig och vara hushållsaktig. Ty hon [ 55 ]måste å andra sidan vara helt och hållet öfverens med de unga om att ingenting är oförsvarligare än att slösa med Guds gåfvor.

Vid middagshordet en söndag frågade Peder Morten, om han hade sett fabriken — »der har skett många stora förändringar, må du tro, sedan du reste till Kristiania sista gången.»

»Ja, der är stora förändringar och storartade förändringar,» tillade gamle Jörgen.

»Jag har gått förbi ett par gånger», svarade Morten; förtjänas der pengar?»

»Som gräs; fråga pappa! Han rifver sig hvarje år i håret för att han bara har en aktie.»

»Åh, det kan vara nog med en», brummade Jörgen, »man skall inte vara alltför sniken.»

»Om det är som Peder säger, att der förtjänas pengar, så vet jag inte, hvarför du pappa, eller någon annan skulle hålla sig tillbaka, det är ju en alltigenom hederlig affär, dessutom nyttig för staden.»

»Vill du köpa aktier, Morten?»

»Jag drifver inte handel», svarade Morten tvärt; en stund derefter frågade han sin far: »hvad gälla de?»

»De noteras inte», svarade Peder, »ty här säljes så godt som inga aktier i Fortuna; man [ 56 ]väntar hvarje år en ofantlig vinst; hittills har det endast gått upp till sex procent.»

»Sex och en half», rättade fadern.

»Ja, men då afsattes nästan ingenting till reservfond.»

»Åh, en man som professor Lövdahl är så god som en reservfond.»

»Tycker inte Peder, att sex procent är en ganska vacker ränta? — Vet du. många ställen, der man får mera?» — Mortens ton mot brodern var alltid litet krigisk.

»Räntan är ganska bra, men det fins ingen garanti för —»

»Garanti!» afbröt den gamle; »vi ha ju både professorn och bankdirektör Christensen.»

»Ja, Christensen, han är då med öfver allt, så att det kan väl inte räcka till så fasligt stor garanti på hvart ställe; men hvem kan öfver hufvud garantera, att inte produkterna gå ner, så att fabriken går med förlust, måste dra in hela kapitalet och så ändå inte kan reda sig — hvem ansvarar för det?»

»Det är ju dumt prat, Peder! Vi veta ju alla, att hvarje menskligt företag är underkastadt lyckans vexlingar — eller hvad jag ville säga, försynens; men när det fins urskiljning och försigtighet hos styrelsen, så är ett företag som Fortuna, rent menskligt taladt, [ 57 ]ganska bra betryggadt. Man har ju allmänt förtroende till professor Lövdahl?»

»Ja, det är en stor man», utbrast Jörgen Kruse och lade knif och gaffel ifrån sig; »han kan få allting till att gå, hvad det än må vara; dessutom är han ofantligt rik.»

»Jag undrar, hvarför den mannen lånar pengar?» sade Peder.

»Lånar han pengar?» frågade begge de andra.

»Ja, jag har haft flere klienter, som ha talat om för mig, att de ha lånat Carsten Löfdahl pengar mot hans blotta qvitto.»

»Hvad var det för slags folk?»

»Småfolk, som ha lagt ihop litet.»

»Ja, då kan jag förstå det», menade Jörgen; »det är sådana stackare, som inte ega tillräckligt kapital att lefva af, och så är Lövdahl nog beskedlig att ta deras skillingar och sätta in dem i sin affär, som det kallas; och så betalar han dem ofta en ränta af sex à sju procent.»

»Hvad behagas», utropade Morten, »sade du sex à sju procent.»

»Ja, hvad vet jag?» svarade den gamle; »men det vore just likt professorn att utöfva välgörenhet på det sättet. Ty visserligen förtjänar han glupskt själf, men han är en af dem, [ 58 ]som önska, att andra också skola förtjäna pengar; han är inte som vissa andra påfvar i staden, som inte kunna unna en liten stackare två styfvers förtjänst; för att de vilja ha alltihop själfva.»

Derefter kommo de att tala om Christensen och de andra i ringen; och Peder narrade gubben att skratta åt de nyaste historierna i staden.

Morten åt tankfullt och mumlade då och då: »sju procent.»