Fortuna/Kapitel 8
| ← VII |
|
IX → |
VIII.
Våren kom tidigt, men långsamt, det var ännu tämligen kallt om morgonen, då Abraham gick till fabriken.
Men luften var frisk och lätt, och en lycklig tid var det för honom. Medan Clara var sjuk, och det räckte länge, bodde kan på sitt så kallade kontor, der faderns böcker stodo, åt nere hos professorn eller kvar som helst och njöt en ungkarlsfrihet, som han fann stort behag i.
Sin hustru fick han deremot sällan se, hon tyckte icke om, att han kom in. Det hade försiggått en förändring med Clara; hon hade blifvit eftertänksam och låg helst alldeles tyst.
Hon hade lidit förfärligt; hennes fina och föga utvecklade kropp hade blifvit så misshandlad, att hon tyckte, att hon aldrig mer kunde bli sig lik igen.
Och det var detta hon låg och tänkte på. När hon erinrade sig, hvad hon hade genomgått, gick en kall rysning öfver hennes ryggrad och ända ner i tåspetsarna; och när hon somnade i en orolig sömn, for hon upp och trodde, att det skulle börja igen.
Många gånger om dagen frågade hon, om det var säkert, att hon skulle bli alldeles som förr, helt och hållet? Alla möjliga mått och steg och försigtighetsregler rättade hon sig lydigt och tåligt efter och kom ihåg, om doktorn eller frun glömde något. För ansigtet var hon lugnad, då hon trött lade handspegeln ifrån sig; hyn hade till och med blifvit skärare.
Under de första dagarna bekymrade sig fru Clara icke så mycket om sitt barn.
»Hon är för ung; vänta bara», sade frun.
Men fadern kunde hon nästan ej tåla att se; det var som om han erinrade henne om hennes lidanden. Visade han sitt ansigte i sängomhänget, småleende och lycksalig, gjorde hon en otålig rörelse och bad honom gå; hon var så matt.
Och han gick sjungande bort till sin fabrik, sedan han fröjdat sina ögon med den lilla oformliga, gulrynkiga tingesten, som låg i vaggan. Der ute bland folket var han riktigt sitt esse.
Marcussen hade blifvit oumbärlig inne i staden på kontoret, så att den dagliga tillsynen öfver arbetet tillföll Abraham; det tyckte han också bäst om, kontorsgöromålen blefvo honom alltid främmande.
Men att gå från arbete till arbete, prata litet med folket, fråga efter hustru och barn och framför allt agera doktor litet — det var just någonting för Abraham.
Han var så glad, när han fick hjälpa dem i sjukdom eller vid olycksfall; men det måste gå litet hemligt till, ty doktor Bentzen var fabrikens läkare. Emellertid förstod folket snart, att det var den unge Lövdahls ärelystnad att vara lika skicklig doktor som Bentzen, och de tyckte snart, att han var skickligare.
Under denna tid, då fadersglädjen gjorde honom så lätt om hjärtat och upptog så många af hans tankar, kände han mindre behof af att besöka Grete; och hon saknade honom också mindre, sedan de hade omtalat för henne, att fru Lövdahl hade fått en son. Abraham nämde det icke, ty han hade en aning om, att det skulle störa hennes lugn, men han märkte mycket väl, att hon visste det.
Grete var ju icke utvecklad som andra unga flickor; det hållningslösa och öfverdrifna i faderns karaktär hade också gjort hennes kunskap om lifvet ojämn och nyckfull; men nu var hon själf fullväxt, hon visste någorlunda besked om det, som hade försiggått med fru Clara, och efter detta kände hon mindre glädje öfver Abrahams besök.
Grete Steffensen hade lärt af sin far, att lifvet är en blodig orättvisa, att några få njuta och millionerna lida. När han riktigt skenade i väg, kunde hon glöda af harm eller också strömmade tårarna från hennes ögon.
Men själf hade hon det bra för sin egen del. Med allt sitt bullrande sätt var Steffensen på det hela taget öm mot henne; alla menniskor hade ständigt klappat henne så deltagande och sagt: »stackars Grete!» på ett sätt, som gjorde henne godt.
Hon kunde icke se, det är sant; det måtte vara något underbart med detta ljus, som kom om morgonen och som hon kände på sina öppna ögon. Men herre Gud, så hade hon det så bra på andra sätt.
Så hade lifvet hittills gått för henne; jämnt arbete och ett lätt sinne hade hållit henne uppe; nu var hon snart nitton år och började få goda krafter.
Men nu var det som om allt stannat. Detta barn, som den främmande damen hade födt till verlden och som kom Abrahams stämma att darra af fröjd, fast han aldrig nämde det — det förändrade lifvet för Grete Steffensen.
Det, som fadern hade förklarat för honom: att hon, som var blind, icke kunde sköta ett barn, det blef nu till tomt prat för henne. Skulle hon icke kunna sköta sitt barn — hans barn! — Åh, det skulle aldrig lemna henne; hon skulle hålla det så fast, så fast! — Och hon pressade hufvudkudden intill sitt varma bröst under nätter fattiga på sömn, men fulla af tårar och half klar jämmer öfver denna ungdom, som skulle torka bort, denna kärlek, som skulle vissna till glädje för ingen.
Villervallan hemma i huset hade också den följden för Abraham, att han fick mera tid till att besöka sina vänner bland ungkarlarne. Han tillbragte i synnerhet sina aftnar hos Peder Kruse. Visserligen var det en stor skilnad i ålder emellan dem; men Kruse var en gemytlig sälle, hvars ålder man ej kunde komma ihåg.
»Det är inte sant», utropade derför Abraham en dag, »du är inte 40 år ännu».
»Jag är till och med 45», svarade Kruse lugnt och strök sitt glesa hår.
»Det hade jag aldrig trott; din mor är ju inte så gammal.»
»Ja, ser du, jag kom visst tämligen tidigt till verlden», svarade Kruse småleende, »qvinnorna hålla sig dessutom bättre».
»Åh, långt ifrån! Qvinnorna åldras först.»
»Ja, en och annan, men se t. ex. på fru Gottwald.»
»Fru Gottwald!» utropade Abraham, »hon ser då lika gammal ut som du».
»Åh, sådant prat, sådana dumheter !» utbrast Kruse plötsligt och for upp. »Fru Gottwald ser sannerligen lika ung ut som din hustru.»
Abraham gjorde en komisk min, lät pipan falla ur munnen, spärrade upp ögonen och utropade:
»Eldsvåda i gamla träruckel!»
Men då blef den hederlige Peder Kruse alldeles förtviflad, han bannade och svor förfärliga kötteder.
Han hade blifvit fru Gottwalds hyresgäst och bodde ofvanpå i de tre små rummen. Hvarför han hade flyttat hemifrån, der modern så gerna velat behålla honom, var det ingen som visste bestämdt; men Abraham drog af något ord den slutsatsen, att Morten på ett eller annat sätt var skuld till flyttningen.
Om sin broder Morten talade Peder Kruse icke gerna; deremot sysselsatte han sig mycket med sin nya värdinna, och Abraham fick hvarje ögonblick tillfälle att ropa: »elden är lös!»
»Nej, sluta nu,» sade Kruse öfverlägset, »du är inte alls rolig.»
»Ja, men du tycker alltså, allvarsamt sagdt, att hon är ung, vacker och rik — ja, ty hon är väl rik också?»
»Nej, rik tror jag ändå inte att hon är», menade Kruse godmodigt; »men hon har då för resten en sparbanksbok på några hundra kronor».
»Hur vet du det?»
»Jag har sett boken.»
»Ser man på! Man har således redan hunnit till penningfrågan!»
»Ja, som du ser; men vet du, hvad hon ämnar göra med de der pengarna?»
»Förmodligen köpa dig en ny peruk?»
»Nej, var nu allvarsam; tänk dig, hon har den fixa idén, att hon vill uppresa ett vackert monument uppe på kyrkogården öfver sin son; du vet ju, att hon hade en son — hm — du känner ju till historien?»
Ja, Abraham kände till den; det gick ett stygn igenom honom som alltid, när han mindes den lille, trofaste Marius och en bukett, som han en gång hade fått. Han blef plötsligt ganska allvarlig och hörde endast halft på Kruse, som fortfor att tala om fru Gottwalds angelägenheter, hvilka tydligen intresserade honom i hög grad.
Abraham reste sig för att gå; det var ännu tidigt på qvällen, solen stod lågt i vester och sken under de sista tunga skyarna, som drefvo söder ut efter en dags regnväder. Han fick lust att gå ut till Grete; hon var så blek sist han såg henne.
Peder Kruse gick med för att friska upp sig, och under det de styrde kosan ditut, sade han:
»Jag begriper inte, Lövdahl, att du kan tåla den der Steffensen.«
»Han är rolig; det fins verkligen många lustiga idéer i hans hufvud.»
»En frasmakare, en gammal narr.»
För att vara en simpel arbetare tycker jag —»
»En arbetare, säger dal Kanske du inbillar dig, att en arbetare nu för tiden kommer med sådant ihåligt snack. Nej, ser du, Steffensen kan ha varit bra nog i sin ungdom för tio, tjugu år sedan; då behöfdes det folk af hans typ till att väcka arbetarne med dessa stora ord och välklingande talesätt. Men arbetarne idag äro både vakna och vida mera utvecklade, derför går Steffensen igen som en gammal skrålhals och du ser ju själf, att han icke har det ringaste inflytande bland folket.»
»De förstå honom inte.»
»Jo du, de genomskåda och skratta åt honom. Det behöfs vida solidare egenskaper till att vinna förtroende och makt bland våra arbetare, de ha sannerligen kommit längre än de flesta af oss veta.»
»Hör du, Kruse!» sade Abraham och småskrattade; »nu äro vi på tu man hand, och du vet, att jag i det stora hela är ense med dig i de flesta af dina och nutidens idéer. Svara mig nu uppriktigt; tror du inte, att du i ditt hat till samhällets pelare är böjd för att försköna dina kära arbetare litet för mycket?»
»Jag tror inte annat än det jag vet, och det är, att i detta land ha de öfre lagren stått nästan stilla i ett par generationer, medan en helt och hållet ny lifsåskådning har lemnat tankarnes och de boklärdas studierum för att tränga sig in i samhället nedifrån som en lefvande ström af praktisk kunskap om lifvet, sådant det i verkligheten är.»
»Hvarför bara nedifrån?»
»Derför att tiden skrämmer samhällets pelare. Deras press har så länge fylt dem med anarki och pöbelvälde, att bara du kommer med ett litet anspråkslöst förslag till politisk frihet eller folkligt inflytande, så tro de genast det är fråga om att dela deras penpar och prisge deras hustrur och döttrar. Men på det sättet, kan du väl förstå, lära de der menniskorna inte det ringaste.»
Abraham skrattade.
»Men dina arbetare då, hvad lära de sig?»
»För det första läsa de icke samhällspelarnes tidningar, der hela verlden är vänd upp och ner in usum delphini; döda tankar garnerade med friska skällsord, förtigande af tidens verkliga fysionomi och det dagliga upprepandet af de gamla ursanningarna, att i Amerika bo sluskarna, i Paris kommunarderna, visdomen i Kristiania och dygden i Stockholm — det lära de inte.»
»Det är alltid något», menade Abraham.
»Åh du, det är inte så litet! Men de lära hvad som nästan ingen af oss tänker på — de läsa och läsa om igen de tusentals bref, som år efter år strömma in till oss från norrmännen i Amerika. Ser du, det är en bildningskälla bättre än alla tidningar och böcker. Ty der lär folket för första gången af sina egna, på sitt eget språk, ut från sitt eget tankelif, det enda en menniska kan förstå i grund. Och tänk så mycket kritik det ligger i dessa bref öfver alla våra förhållanden uppifrån och ända ner — rediga, lättbegripliga omdömen och jämförelser från en systerson eller från honom, farbror Lars, som var så trovärdig och hade så bra reda på allt.»
Abraham lät honom prata vidare och svarade endast med små ord; han var på visst sätt vältalig, Kruse, när han kom i gång, och det var mycket i det han sade, som Abraham beundrade.
Men att helt och hållet sluta sig till honom och hans åsigter, det kunde Abraham icke. Han fann liksom ingen garanti i denne lille radikale advokat, som han från sina gossår lärt sig anse som en halft farlig, halft föraktlig person.
Då de skildes utanför Steffensens hus, kommo de öfverens om att träffas i arbetarnes förening, der Abraham efter festen hade vunnit mycket förtroende och platsen som vice ordförande.
Medan Kruse gick vidare och fortsatte sitt tal för sig själf, inträdde Abraham i den lilla stugan, der han fann Grete på hennes vanliga plats midt i arbetet.
»Du är så blek, Grete! är det inte bättre med dig?
»Jo, tack, mycket bättre; din medicin smakar inte bra, men jag tycker, att den styrker mig.»
»Den är väl litet besk?»
»Åh, det är inte så farligt; kom och sätt dig.»
»Du mår inte bra, Grete!»
»Jo visst, hör du; sluta nu.»
«Åh, jag ville önska —»
»Hvad ville du önska?»
»Skulle jag tala om för dig allt hvad jag önskar, Grete, så blef det en lång historia.»
»Önska och tala om och låt det bli riktigt långt.»
»Först önskar jag mig en hand så lätt och säker som min fars var på hans bästa tid; sedan önskar jag mig framgång och mod — och tur framför allt.»
»Vidare?»
»Ja, det kan jag inte tala om.»
»Nej, nu måste jag skratta! Det var de dummaste önskningar jag har hört; men mera! Flere dumma önskningar!»
»Sedan ville jag önska, att jag vore på en ångbåt.»
»Nå, hvem skulle vara med dig?»
»Det skulle vara många, rysligt många; alla arbetarne på Fortuna.»
»Flere då?«
»Du skulle vara der.»
»Flere då?»
»Din far.»
»Flere då?»
»Min far.»
»Flere då?»
»Vill du ha ännu flere, Grete?»
»Vill du inte ha flere, Abraham?»
»Jag vet inte.»
»Nu säger du inte sant.»
»Nåja, en till då!»
»Bara en?»
»Bara en.«
»En helt liten?»
»Ja visst! Och sedan skulle —»
»Inte flere nu, eller hur?»
»Nej kära du, nu ä’ vi tillräckligt många ombord, det är inte något så fasligt stort fartyg; men sedan skulle vi resa långt bort —»
»Men så föllo alla de andra i vattnet utom vi två — nej, vi tre — inte sant, Abraham?»
»Ja, om du kan bättre än jag, så är det bäst att du önskar.»
Så gick deras samtal; men plötsligt hörde de ett buller; det var Steffensen, som kom hem. Dörren sprang upp för en spark, och in kom ett bylte oljefläckade lärftskläder, derpå en verktygslåda och slutligen Steffensen själf, röd i ansigtet, händerna djupt i fickorna, ögonen på skaft, men tyst, tyst som en kanon, innan den går af.
Grete släpte sitt arbete och tog tag om Abrahams arm:
»Far — du är uppsagd?»
»Ja!» dundrade det första skottet, »jag är uppsagd i otid, hånfullt. Steffen Steffensen, som uttryckligen blef hitkallad från Kristiania för att sköta de här struntmaskinerna, som ingen här förstod — jag är utsparkad! Men alltsamman kunde väl gå an, jag känner ju till den simple arbetarens lott och jag känner till blodsugarne, det var inte bättre att vänta; men en sak bränner mig i själen — vet du, hvarför jag är uppsagd, Grete?»
Han stälde sig midt framför de två, och först då kom han i sin sinnesskakning att erinra sig, hvem Abraham var.
»Ja, se der ha vi ju en af de höga herrarne — hvafalls? Han kan tala om det för dig — fråga honom, Grete, så får du veta, hvad det är för fel med far din.»
»Jag vet ingenting om detta, Steffensen! Och jag kan inte riktigt tro, att det är möjligt», svarade Abraham; han hade själf blifvit blek, och vreden steg hastigt upp inom honom öfver att direktionen eller hans far ändå hade gjort detta utan att rådföra sig med honom.
»Ja, vet ni ingenting, så skall ta mig tusan både ni och andra få veta något. Jag är bortkörd utan laglig uppsägningstid och utan att man ens gör sig det besväret att hitta på en förevändning, man har sagt mig rent ut, att det är för respektstridigt uppförande — hör ni! — hvafalls?» — Han blef alldeles kopparröd och ögonen voro nära att sprängas ur hans hufvud. »Att tänka sig, att för det första skall man tåla, att de ega alltsamman, jorden här nere och himlen der uppe — ända till de här fördömda maskinerna, som man går der och sköter och passar på så omsorgsfullt, som det vore ens eget kött och blod, och så begära de till på köpet, att man skall respektera dem! Hvem? Marcussen, det svinet? Lövdahl —»
»Tyst, far.»
»Hör på, Steffensen!» sade Abraham och reste sig upp; »jag håller med er, detta är alldeles oförsvarligt handladt af direktionen, och jag ger er mitt ord på, att ni skall få fullständig upprättelse.»
Detta tal förvirrade Steffensen; men Grete utropade glad:
»Seså, far, kom nu hit och var lugn; du hör ju, att unge herrn vill klarera alltihop.»
Steffensen tycktes mest böjd för att dundra på igen, men den säkerhet, som kommit öfver den unge chefens väsen, imponerade på honom, och då Abraham gått, brummade den gamle:
»Kanske det ändå fins något inombords hos den kroppen.»
»Ser du nu!» utropade Grete triumferande, »du som alltid har sagt: han är alldeles som de andra.»
Steffensen såg på henne och sade: »Om du nu ändå blef narrad, Grete?»
»Ja, då måste jag visst dö», svarade hon stilla.
Men Abraham gick till staden med stormsteg. Nu skulle det bli en uppgörelse. Direktionen skulle sammanträda, han var icke rädd. Han ville tala rent ut; icke skulle det sägas om den fabrik, som han skötte, att dugliga karlar blefvo bortkörda, derför att de vid en fest talade ord, som de stora ej tyckte om.
Och först skulle striden utkämpas med fadern. Nu kunde det vara nog med den sonliga vördnaden; sin rätt som fullvuxen man ville han kräfva. Så utmärkt, som hans far var i alla afseenden, så kunde det likväl ej nekas, att detta lif bland penningmenniskorna hade förändrat honom icke så litet.
Också det skulle Abraham säga, öppet och ärligt utan hetsighet, och för öfrigt vidhålla, att Steffensen skulle behålla sin plats och få upprättelse.
Han gick och öfvade sig på sitt tal till fadern, och då han kom till staden, var det färdigt; det skulle börja sålunda: Min far! Jag kommer för att kräfva ut min rätt som fullvuxen man.
Professorn var icke hemma, och genast for en misstanke genom Abraham, att fadern var förberedd och ville undandraga sig den första hettan, ty de hade talat så ofta om Steffensen, att professorn måste veta, att detta skulle såra Abraham.
Pigan sade, att professorn var der uppe; Abraham gick uppför trappan; nu blef det värre; han skulle hålla uppgörelse i sina egna rum, der det måste vara så tyst för den sjukas skull och der det högtidliga lugnet omkring den nyfödde gjorde det svårare att använda hårda och skarpa ord.
Men det fick ej hjälpa; nu skulle det ske, han skulle en gång visa dem, att när det gälde, egde han både mod och vilja.
I tamburen låg det en främmande hatt och käpp; men han tänkte ej på det och gick med fasta steg in i salongen.
Här kom hans far emot honom från sofrummen. Professorn lyfte upp handen och ville säga något, men Abraham började genast, dämpadt, men allvarligt:
»Min far! jag kommer för att kräfva ut min rätt —» —
»Tyst, tyst för Guds skull, gossen min, tala inte så högt!» hviskade professorn och sköt honom ut igen i det första rummet.
»Jag skall vara lugn, pappa, och tala sakta; men nu skall du höra mig.»
»Ja, ja, käre Abraham, men i detta ögonblick —»
»Jag kan inte vänta längre!»
»Men Bentzen är der inne ensam.»
»Doktorn?» Abraham erinrade sig plötsligt den främmande hatten,» hvad gör han här?»
»Jag ville också skicka bud efter dig, men jag visste inte hvar du var.»
»Min Gud!» utropade Abraham, »hvad är här då på färde? Är Clara sjuk?»
»Nej, nej, Clara tar det lugnare än man kunde vänta.»
»Hvad är det då, pappa? Svara!»
»Jag trodde, att pigan hade sagt det; det började med, att han blef så —»
»Han! Är det lille Carsten? Pappa! Det är väl inte kramp?»
»Nej, gossen min, kramp är det inte; det vill säga —»
»Du är inte säker på det! Låt mig komma in, låt mig se honom.»
»Nej, nej! Var nu lugn. Jag skall gå in; möjligen är alltsamman bara litet feber.»
»Grå in, pappa! Skynda dig och kom igen och tala om för mig. Herre Gud, om vi skulle förlora honom!»
Han stod vid fönstret, medan fadern var inne i sängkammaren; han stod och såg ner i den gamla instängda trädgården, der han hade lekt som barn; gräsmattan grönskade och lindarnas knoppar svälde.
Men intet minne, ingen tanke fick rum i hans hufvud, utom denna enda skräck, som i hans lättrörda fantasi växte från en ond aning till en half visshet: det måste så vara, han skulle mista honom. Ingenting var mera antagligt; svag och ovanligt liten var gossen, och med svårighet hade han kommit till verlden. Dogo ej friska och normala barn masstals i den åldern? Nej, det fans intet hopp, han kände det så tydligt.
Pigan kom från köket för att underrätta om, att nu var vattnet varmt, och professorn gick ut för att göra badet i ordning; då han gick förbi Abraham, sade han lugnande: »Det är bättre.»
Men Abraham trodde ej på det; och tiden gick; ute i köket hörde han dem slå vatten i baljan, men inne hos lille Carsten var det alldeles tyst, icke det minsta ljud af hopp.
Doktor Bentzen kom ut.
»Nå, doktor?» Abraham trodde, att allt var förbi.
«Åh, det går bra, riktigt bra,» svarade doktorn; och då pigan och professorn i det samma kommo bärande med gossens lilla badbalja, sade han:
»Jag tror aldrig, att vi behöfva något bad, du Lövdahl! Pulsen är nu alldeles normal — litet svag; men annars är barnet alldeles lugnt.»
Begge läkarne gingo in igen, och Abraham stod qvar framför den rykande baljan och lyssnade; han kunde ännu ej få mod till att hoppas; pulsen var svag, sade doktorn.
Efter en lång, lång stund kommo de två ut igen; de smögo sig helt sakta och togo varsamt i låset; Abraham vände sig emot dem med en fråga i hvarje min i sitt förvridna, ångestfulla ansigte.
»Han sofver; all fara är förbi,» hviskade professorn.
Abraham kastade sig i hans armar och bröt ut i snyftningar, så att de måste föra honom längre bort.
Då han kommit någorlunda i jämvigt igen, sade doktor Bentzen, som stärkte sig med ett stort glas portvin:
»Jag skall anförtro dig något, min käre Abraham! När vi bli farfäder, så bli vi mycket ängsliga af oss, isynnerhet när det gäller en liten sonson, som skall bära vårt högt aktade namn.»
»Ja, efteråt kan du nog vara modig», menade professorn.
»Åh, du kunde sannerligen ha låtit mig vara i fred på klubben, professor! Alltsamman var inte annat än litet feber och så kanske litet magknip» — dermed tömde han sitt glas och sade godnatt.
De följde honom ner och stodo qvar en stund på trappan. Det hade blifvit sent, gatan var tom, aftonen vacker och mild efter regnet, och de kände sig alla mer eller mindre lättade efter sinnesrörelsen.
Men slutligen sade professorn:
»Godnatt nu! Nu vill jag laga att jag kommer i säng; jag är så trött som efter en hel dags praktik i forna dagar.»
Bentzen gick och de stängde porten.
Men då, de stodo qvar i mörkret, sade professorn:
»Ja, det är ju sant, nu kommer jag i håg, att det var något, som du ville tala med mig om, Abraham!»
»Nu är du trött, pappa.»
»Men det förefaller mig som om det varit något mycket vigtigt —»
»Ja visst, men nu är jag också, sanningen att säga, trött; det får vara till i morgon. God natt, pappa! Och tack för i dag.»
Steffensen? Steffensen! Huru oändligt långt borta var han ej från Abrahams tankar, och huru i all verlden kunde han för en sådan saks skull ha tänkt på att sätta sig upp mot sin far — mot en sådan far! Han skulle naturligtvis ta i tu med saken och klarera den i morgon; men det kunde ju göras helt lugnt och fogligt.
På tå smög han sig in i sängkammaren; Clara sof, blek och vacker i den stora sängen, och lille Carsten sof också med små snyftningar i sin lilla näsa och små ryckningar i sina smala fingrar, som liknade skalade räkor, men af de allra smalaste.
Då gick också Abraham till hvila och sof som ett godt barn till ljusan dager.
Något obehagligt plågade honom, strax innan han vaknade; det var Steffensen. Men han sköt honom åt sidan, ringde och frågade pigan, huru det stod till der inne.
Jo, tack, både frun och den lille hade haft en lugn natt.
Det var ju det vigtigaste, det andra skulle nog reda sig. Sedan han derpå hade sagt god morgon till Clara och personligen förvissat sig om, att den lille med räkorna var i godt behåll, gick han ner till frukosten.
Vid bordet började professorn strax: »Jag tänkte senare i går afton på hvad det väl kunde vara, som du ville tala med mig om, och jag gissade slutligen på Steffensen.»
Abraham medgaf, att så var det; och nu började professorn, allt under det de åto, att utveckla saken.
Direktionen hade enstämmigt begärt hans afsked; mannen var icke oumbärlig; icke heller var han så fattig som det såg ut, han hade hopsparda medel, sades det; dertill kom, att han var en ytterst besvärlig herre, oförnöjd och illasinnad; många klagomål förelågo från andra arbetare; en hade till och med antydt, men det var då förstås bara mundtligen, att det försvann olja i maskinrummet.
Abraham försvarade Steffensens sak med värme, men helt lugnt och fogligt; och professorn var villig att medge en hel hop saker, i synnerhet erkände han, att det var enfaldigt att tala om respektstridigt uppförande; det matte vara något, som Marcussen hade hittat på.
Men å andra sidan måste Abraham också ge sin far rätt i, att han ej hade kunnat handla annorlunda. Ville Abraham vända sig till direktionen rörande denna sak, så stod det honom ju fritt; men professorn ville af många skäl afråda honom från att göra det.
Abraham skulle betänka sig; och dervid blef det.