Från Aftonbladet till Röda Rummet/IV. Magnus Jakob Crusenstolpe. Fortsättning.
| ← III. Magnus Jakob Crusenstolpe. Fortsättning. |
|
V. H. B. Palmær. → |
IV.
Crusenstolpes skriftställeri låter indela sig i trenne
grupper: Hans historiskt politiska skrifter, hans romaner och
hans arbeten såsom samlare. Hvad den sista gruppen af
arbeten angår (till hvilken hör t. ex. hans Portfeuille m. fl.
anekdotiska arbeten), äro de af föga intresse i detta
sammanhang. Anmärkas bör endast, att han meddelat många
intressanta och värdefulla dokument, förut okända.
Hans romanskriftställeri förbigås här. Återstår således hans historiskt politiska skrifter, under hvilken grupp man lämpligast innefattar äfven hans minnesbilder, då det i alla fall är svårt att alltid skilja dem från hans pamfletter.
Att Crusenstolpe var en man som ändrade kappan efter vinden, hafva vi redan sett. I grund och botten hafva dock hans åsikter icke undergått stora förändringar efter de första åren i hufvudstaden. Han kom dit som en yngling af adlig börd med öfvervägande konservativ läggning men med vissa liberala sympatier, insupna under gossårens läsning. När han 1823 gjorde sin första riksdag, hade han tillfälle att beundra och tjusas af Anckarswärds uppträdande. Anckarswärd var under många år ett mönster för honom, och det var utan tvifvel hans önskan att kunna spela en liknande roll som denne. Samtidigt insöp Crusenstolpe tidens liberalism genom läsningen af Argus — påverkan af Johansson skönjes mångenstädes i Crusenstolpes skrifter. Denna påverkan sträcker sig äfven till kompositionssätt och stilen. Detta låter kanske egendomligt, ty Johansson tadlas med rätta för tyngden i sin framställning[1]; Crusenstolpe prisas däremot för sin utomordentliga stil. Dock är det så. Den Crusenstolpeska perioden är synnerligen invecklad och han har samma smak för antiteser som Johanson. Otroligt är det icke heller att Crusenstolpes mani för noter under texten — långa åbäkliga noter som sträcka sig öfver sidor och kommer läsaren att glömma tråden i framställningen — äro en mindre behaglig efterlikning af den argusiska stilen.
I det stora och hela intager Crusenstolpe en mellanställning mellan gammalt och nytt. Han är moderat liberal. Hela hans ståndpunkt låter kortast belysa sig genom hans uppfattning af representationsreformen. Han är öfvertygad om att en sådan bör ske — men på ståndsprincipens grundval. Här som öfverallt blef han snart efter tiden. Crusenstolpe vacklade alltid mellan tvenne systemer — han tog aldrig steget fullt ut åt någondera sidan.
Sitt politiska ideal såg Crusenstolpe i Frihetstiden och författningen af 1720. Hans förkärlek för denna period i vår historia går till och med så långt, att han försvarar korruptionen underdensamma, ty den kom åtminstone hela riket till godo, ej som under Karl Johan endast kungen och ämbetsmännen. Under denna tid fanns verklig frihet, och verkliga förtjänster belönades; skillnaden mellan frälse och ofrälse, som efter 1809 åter spelat en så stor roll vid befordringarna, existerade faktiskt icke, eftersom alla förtjänte män upphöjdes i adligt stånd. — Däremot stod alltid 1809 års konstitution för honom som en blott fortsättning af Gustaf den tredjes envälde. Det blef då kungen, som åter bestämde allt, och tryckfriheten fick lämna plats för indragningsmakten. Likaledes är han en bestämd motståndare till 1812 års politik; Sverige borde då gått med Napoleon mot Ryssland. Föreningen med Norge tadlas ständigt af honom. För tryckfriheten har Crusenstolpe däremot alltid kämpat och af uppriktigt hjärta långt innan han själf fått lida af indragningsmakten. — Egendomligt för Crusenstolpe äro äfven hans sympatier för Gustaf den IV Adolf, hvilka visserligen bjärtast framträda under åren närmast efter majestätsbrottet, men som säkert icke endast hafva sin grund i hätskhet mot Bernadotte. Ridderstad antyder i Regnbågen, att Crusenstolpe skulle varit med om en konspiration till förmån för Gustaf IV Adolf. Det vore visst icke olikt mannen.
Sådana äro de allmänna dragen i hans politiska åskådning, men skiftningar förekommo, så att man kan urskilja olika perioder. Den första är den som sträcker sig fram till 1833; han är då ämbetsman och hofpartiets man. Den andra perioden går från 1833 till 1838; han har då brutit med hofpartiet och är liberal, dock utan vidare hätskhet. Det är först efter domen för majestätsbrott, som Crusenstolpe går till ytterligheter och blir republikan. Efter 1844 inträder så åter en mildare sinnesstämning. Med andra ord, åren 1838— 44 utgöra den tid, då han utan tvifvel säger mera, än han egentligen menar. Till omfånget är hans författareskap mycket stort — han var ju under många år nödsakad att skrifva för brödet — innehållet däremot är föga omväxlande. Om man läst ett par af hans arbeten, har man säkert uppfångat alla hans idéer, och mer än underligt skulle vara, om man ej hört dem upprepas ett par tre gånger. Träffande yttrade också Lagerbjelke om hans skriftställen: C’est trop de bagage pour aller à la posterité.
Här må emellertid följa en kort öfversikt af de viktigaste af hans politiska skrifter.
Före 1834 äro dessa icke många. Alla äro afsedda att skaffa honom en ansedd politisk ställning och jämna hans väg på ämbetsmannabanan. De äro således alla ytterst hofsamt skrifna, och på mer än ett ställe finner författaren tillfälle att uttrycka sin djupa vördnad för Karl Johan, hvilken han några år senare efter närmare bekantskap skulle teckna så närgånget. För hans första politiska skrift, Några ord om organisationen af styrelsen öfver jordbruk och jårnhandtering i Sverige är ofvan redogjort. Den berör endast en politisk detaljfråga och författaren afhåller sig säkert med afsikt från alla allmänna betraktelser. Därefter följde 1822 hans Idéer till en förbättrad nationalrepresentation, uti hvilken yrkas en utvidgad representation för ännu ej representerade klasser men på klassvalets grund. De fyra stånden skulle ersättas af två kamrar. Detta förslag är således föga radikalt. Det är ungefär af samma innebörd som konstitutionsutskottets af 1818 års riksdag. 1828 utgaf han Politiska åsikter af M. J. Crusenstolpe utgörande ett långt och svamligt kåseri, en slags öfversikt öfver Sveriges inre historia, dess konungars och dess ständers ömsesidiga förhållanden från Gustaf Vasas tid och fram till 1738, då Arvid Horn slöt sin politiska bana. Arbetet är dediceradt till Riksens Ständer, hvilka han tilltalar på följande sätt:
»Jag har icke blott genom tankspel, men ur erfarenheten och tidböckerna, ådagalagt, huru enighet mellan Riksstånden gjort dem gemensamt starka; huru afund och split verkat i motsatt riktning; huru ståndsagg och lystring till egennyttans röst gräft statsförfattningens graf, huru denna åter alltid är välmågans; huru ingen trefnad finnes i samhället utan frihet, ingen frihet utan lag, ingen lag utan helgd och lydnad; huru enväldet skapar och begär slafsinne; huru lätt mångväldet urartar till tvedrägt: huru folkets säkerhet kräfver, att statsmakterna noga afvägas och nogrannt tillhållas stadna hvar inom sin gräns; huru, om denna öfverträdes godtycket eller själfsvåldet inträda; huru således fosterlandet är lika att beklaga, om det behöfver dansa för en eller många tyranner».
I förordet tillägger han:
»Analysen af nu gällande grundlagar och betraktelser öfver vårt nuvarande samhällskick, samt ett försök att bestämma begreppen angående den maktpåliggande, ömtåliga, nästan dagligen vidrörda men icke behandlade frågan om svenska nationalrepresentationen, utgöra det egentliga, eller, om jag så får uttrycka mig kärnan af arbetet äfvensom dess hufvudsakliga syftemål.»
Emellertid utkom af detta arbete aldrig mer än första delen af innehåll såsom ofvan angifvits. Någon behandling af representationsreformen söker man således där förgäfves. Denna finnes i stället i hans Försök till en Critik öfver Herrar C. H. Anckarswärd och J. G. Richerts förslag till nationalrepresentation. (1830)[2]. Dessa båda författare hade närmast utgått i sitt förslag från den norska representationsformen, och deras förslag var således för svenska förhållanden ytterst radikalt. Crusenstolpe söker i detalj kritisera detsamma och framställer därefter åter sitt eget representationsförslag med några smärre modifikationer, dock alltjämt fasthållande vid ståndsprincipen.
Möjligen var det detta arbete som föranledde Crusenstolpes bekantskap med Brahe och förberedde det nu följande redaktionsskapet öfver Fäderneslandet. Denna tidning är redan ofvan karakteriserad och mycket behöfver icke tilläggas.
Viktigast är att i Fäderneslandet förekommer en serie af artiklar, som i viss mån bildar öfvergången till hans senare författareskap. Det är nämligen där, som han försöker sig för första gången såsom skildrare af samtida personligheter och denna porträtteringskonst utgör Crusenstolpes nya insats i tidens journalistik. Efter hand som hofvets intresse kallnade för tidningen gick nämligen Crusenstolpe sina egna vägar och sökte med små teckningar af samtida personer lifva dess innehåll. Början gjordes med serien Alfabet af lefvande och döda[3], helt korta teckningar, utan angifvande af namnet på den porträtterade — något som naturligen ökade publikens nyfikenhet. Det hela påminner om en af älsklingssysselsättningarna i tidens salonger: lösningen af charader. I denna första serie finner man t. ex. det första utkastet till det högt beundrade porträttet af Hans Järta. Han fortsatte med serien Gissa—Gissa! och tecknade så 1809 års män, bland hvilka särskildt Anckarswärds porträtt väckte uppmärksamhet. Denna genomelaka, men icke så litet träffande skildring slutar efter att hafva genomgått Anckarswärds hela bana på följande sätt:
»Det är ej lätt att förutse hvilken roll Anckarswärd kommer att spela vid den blifvande riksdagen. Den ena tidningen talar om onåd, den andra om måltider vid kungliga taffeln. Själf har han ofta för hvem som velat höra, förklarat, att han aldrig mera inställde sig vid någon riksdag, innan representationssättet blifvit ändradt. Han har, som bekant är, uppgjort planen till en dylik statsform, om annars det kan kallas plan, där verkan af den ena paragrafen upphäfver den andra och där verkan af det hela blefve att kasta nationens angelägenheter i händerna på hvilken ränksmidare som ville och kunde betala mest. Föresatsen att icke återkomma till nästa riksdag, kan han, oaktadt ’de föråldrade formerna’ sannolikt ej hålla. Tala måste han; ty talet utgör hans varelses lifsprincip; och gästabudstalen, dem han ej heller försmår, som man nyligen erfarit af Örebrotalet den 6 november, blifva ändock i längden både enformigare och tunnsåddare, än de ymnigare tillfällen att utgjuta sig, som riksdagarna erbjuda. De främmande åhörare, hvilka nästa riksdag första gången få tillträde till riksståndens öfverläggningar, böra således med någorlunda säkerhet kunna påräkna, att få göra bekantskap med riddarhusets främsta parlamentariska prydnad, skön som tulpanen i framställningar och framställningssätt — doftrik som den i handling.»
Slutet är, som grefve Lagerbjelke anmärkte, det giftigasta i hela stycket, »ty säger icke Dellie: l’inodore tulipe’.»
Efter brytningen med hofpartiet och efter det ryktbara
uppträdet på riddarhuset, då Crusenstolpe roat sig med att
öfversätta de latinska orden per fas et nefas, gick således
Crusenstolpe nya öden till mötes och han var hänvisad att
lefva af sin penna. Början till den rad af arbeten, som nu
följa, utgöres af Skildringar ur det inre af dagens historia,
(1834). Arbetet sönderfaller i tvenne delar: De närvarande,
utgörande en samling porträtter af den då samlade
riksdagen och De frånvarande, som gifver en skildring af de
mest framstående personligheterna efter 1809. Med andra
ord, här har man vidare utfördt och sammanfattadt, hvad som
redan var skisseradt i Fäderneslandets porträttserier.
Det var med dessa Skildringar, som Crusenstolpe slog igenom: »den förförande, förtjusande och förbannade boken», som en person i de dagarna uttryckte sig. Geijer yttrade sig med värmländsk rättframhet och mindre berömande om den samma i Litteraturbladet 1834: »Den innehåller den giftigaste skandal, som ännu under svensk tryckpress svettats och man måste erkänna, att saften tillredts af en mästerkocks hand». Huru Crusenstolpes skildringar för öfrigt verkade på samtiden, antydes tillräckligt af Järtas ord, som själf befann sig bland de afmålade: »Först borde Crusenstolpe få spö och sedan borde han tagas in i Svenska akademien».
Dessa skildringarna, som icke blott teckna porträtter utan äfven söka belysa den politiska situationen, äro utan tvifvel det bästa som Crusenstolpe skrifvit. Långt svagare och oredigt skrifven är hans andra försök till samtida historieskrifning: 1720, 1772, 1809.
Emellertid hade Crusenstolpe trots sin brytning med hofpartiet ännu icke egentligen uppträdt på något hätskt sätt mot det gamla systemet. Visserligen förekomma här och där gliringar mot Karl Johan och mycken giftig ironi mot mer än en af systemets män; men man kan äfven läsa sådana uttryck som t. ex. följande: »Ingen period af Sveriges framfarna dagar har i afseende på verklig politisk frihet varit bättre lottad än den närvarande. Häfderna skola med bifall minnas, att denna frihet mognat under en Regering, hvars högste Ledare själf utgått ur frihetens sköte. De skola minnas, att de för hennes tillväxt och utbildning hafva att tacka tryckpressen, som emanciperat sig, efter af tidningen Argus, för trenne lustrer tillbaka, taget initiativ». Detta är rättvisa åt båda hållen.
Emellertid 1838 var ett oroligt år. Hatet mot det gamla systemet stod på sin höjdpunkt och en så lättrörd personlighet som Crusenstolpe skulle naturligen gifva uttryck däråt. Med året 1838 började han utgifva Ställningar och förhållanden, hvilka sedan under olika former — endast med afbrott för fängelsetiden — utkommo till Crusenstolpes död 1864. I andra brefvet hade han redan gått så långt, att han gifvit Anckarswärd en förtäckt vink att ännu en gång liksom 1809 anordna en tronförändring. Anckarswärd hade emellertid icke efterkommit uppmaningen — hans manifest år 1839 innehöll helt andra saker — och så följde 1839 Röst ur ett svenskt statsfängelse om ställningar och förhållanden, i hvilken Crusenstolpe läser lagen för Anckarswärd och särskildt lexar upp honom för hans sympatier för den norska statsförfattningen. Ännu skarpare är Vidräkning och Reform, en af Crusenstolpes intressantaste skrifter och därför värd att något närmare skärskåda. Skriften sönderfaller i tre delar. I den första vänder sig Crusenstolpe polemiskt mot Geijer, hvilken strax förut utgifvit sin teckning af frihetstidens historia. Geijers skildring af denna period var starkt influerad af hans motvilja mot hans egen tids liberala rörelser. Crusenstolpe satte den däremot af motsatta skäl högst. Crusenstolpes kritik är visserligen ofta personligt kitslig men träffar dock åtskilliga svaga punkter i Geijers framställning. Han vänder sig först mot Geijers bekanta uttryck, att svenska folkets historia är dess konungars och häfdar i stället den satsen att aristokratien varit den egentligen lifsbärande principen i den svenska statens utveckling.[4] Bak denna polemik ligger emellertid äfven en kritik af Karl Johans inkonstitutionella styrelsesystem af hvilken han nu uppdrager en mörk teckning.
Från denna skildring af Karl Johans regering vänder han sig därpå till reformerna och uppställer ett förslag till en ny styrelse för Sverige. Grundtanken i denna är, att Sverige ej längre skulle hafva en konung utan blifva en republik under en riksföreståndare, och att adeln ej längre skulle vara ärftlig, utan antingen afskaffas eller förvandlas till en ämbetsmannaadel. Följer så hans förslag till representationsförändring, hvilken trots de föregående skarpa radikala förslagen, alltjämt är baserad på ståndsprincipen. Dock finnes endast två kamrar, den ena själfskrifven, utgörande landets rikaste män, den andra baserad på val. Skriftens tredje afdelning innehåller en skildring af tryckfriheten under frihetstiden.
Med majestätsbrottet uppnådde Crusenstolpe höjden af sin popularitet, och han drömde under åren på fästningen ånyo stora drömmar om att spela en politisk roll. Däraf blef emellertid intet. Under hela det följande decenniet var han dock en mycket populär personlighet, känd och uppskattad såsom romanförfattare och i ständig korrespondens med allmänheten genom sina Ställningar och förhållanden, hvilken tidskrift först utkom i tvånglösa häften från 1838—1851 och därefter till 1864 i månadshäften. Den var mycket läst och spridd i vida kretsar öfver hela landet. Ej underligt, ty ämnena voro mångahanda, och aktuella och framställningssättet högeligen kryddadt af den Crusenstolpeska ironien. Men förgäfves skall man i denna långa rad af band söka en skarp och klar belysning af fakta, eller stora idéer framburna med entusiasm. Crusenstolpes genre är öfverallt den personliga och hans synpunkter äro trångbröstade; han hackar ideligen på institutioner och personligheter. Någon upplysningens man är han ingalunda; snarare delar han folkets fördomar och farhågor. Det ligger en mystiker gömd i Crusenstolpe. Han tror på Nemesis divina. I femte brefvet berättar han t. ex., huru redan åtskilliga af de personer, som deltagit i hans fällande, nåtts af Guds straffande hand.[5] Hans egna förslag till praktiska reformer äro ytterst doktrinära och opraktiska — alla mer eller mindre lika hans förslag till representationsreform. Stundom vill man knappast taga honom på allvar. Ett af de temata, som han helst behandlar är t. ex. lyxen. Någonstädes föreslår han, att värden för hvarje större kalas skulle betala en viss summa till det allmänna. Han skulle själf anmäla saken för vederbörande. Man kan betvifla, att mycket pengar skulle inkommit på den vägen. Mycket fruktar han också som knappast var fruktan värdt; så t. ex. spillde han mycket bläck på att bekämpa katolicismen, hvars snara återinförande i Sverige, han ständigt fruktade; rädslan för katolicismen gjorde, att han äfven skref emot förslaget till fri religionsutöfning.
Men ännu i våra dagar är det dock af ett visst intresse att genombläddra dessa volymer, särdeles för den kulturhistoriskt intresserade. Det finnes nämligen i Crusenstolpes skrifter och ej minst i Ställningar och förhållanden mycket, som intimt belyser periodens historia. Man har här tidens cronique scandaleuse. Särskildt intressant och något af det bästa han skrifvit är fjärde brefvet, i hvilket han skildrar sitt förhållande till Brahe och Karl Johan samt brytningen med hofpartiet. Men någon annan betydelse har skriften heller icke, och det var endast den stora publiken, som en tid bortåt trodde sig här finna politisk visdom; för de invigda var däremot Crusenstolpes roll efter 1838 utspelad — och redan långt förut var han genomskådad såsom en opålitlig och ytlig natur.
Alla hans skrifter hafva emellertid på samtiden utöfvat ett icke ringa inflytande — långt större än man skulle vänta efter innehållet, ty som redan sagt har han icke bidragit till att belysa eller fördjupa de problem, hvilka sysselsatte sinnena. Hans samhällskritik är småaktig och personlig; för idéer har han aldrig kämpat. Och likväl var han en sådan man som behöfdes på en tid, då oppositionen var själfva förutsättningen för samhällsutvecklingen. Crusenstolpe förstod att genom sin person och sin framställning intressera och irritera; han har underhållit indignationen och därför på sitt sätt verkat lifvande och stimulerande.
Märkvärdigt är det också att se, huru man både i den samtida litteraturen och långt senare återfinner Crusenstolpes omdömen om personer och tilldragelser. Mer än någon annan har han satt sin prägel på uppfattningen af denna tids historia. Hans bild af Karl Johan är alltjämt den populära. Och nekas kan icke, att trots alla missuppfattningar, trots alla försåtliga misstydningar, innehålla Crusenstolpes rent historiska framställningar såväl som hans romaner mycken verklig historia, ty han var en ifrig samlare och genomläsare af gamla manuskript, han kände så intimt sin egen tids händelser, han var en så fin observatör, att han för denna tid alltid kommer att blifva en källa af värde — svårigheten är endast att skilja det falska från det sanna.
Om Crusenstolpe öfvade så stort inflytande berodde det icke minst på hans framställningssätt. Han förstod att ur ett ämne alltid framlocka de intressantaste sidorna; allt blir hos honom lätt och lekande och äfven såsom ren stilkonstnär tillhör han de bästa.
Redan i de noveller han utgaf som tjuguåring framträder han som en god stilist. Men det är en Crusenstolpe avant la lettre, som man där har för sig; han har ännu icke funnit sitt verkliga manér. Hans satser äro små och korthuggna, och han berättar jämt och naturligt med en viss älskvärd menlöshet. Vill man emellertid känna den Crusenstolpe, hvilken samtiden beundrade såsom stilist, bör man icke genombläddra något arbete tidigare än Skildringar ur dagens historia. Man finner där och i hans senare arbeten ett helt annat manér än i ungdomsskrifterna. Man märker, att han under tiden studerat äreminnena och lyssnat till talen på riddarhuset. Han har blifvit strängare i sitt ordval, han älskar allegorier och bilder, och hans perioder bygga sig konstfullare. Likväl verkar denna stil mera genom sin färg än sin plastiska afrundning. Samtiden fann den beundransvärd och ännu i dag gör den intryck genom något visst sirligt förnämt — ett återsken från hans egen personlighet. Det är knappast ett fel, att den numera verkar föråldrad, ty det gifver tidsstämning. När man öppnar hans böcker, är det, som sloge det upp en doft af torkade rosor, och man känner sig plötsligt förflyttad till en salong från trettiotalet med tunga mahognimöbler och kinesiska potpourrikrukor på spegelkransen. Knappast någon svensk har öfverträffat Crusenstolpe såsom skandalskrifvare, men ingen har heller varit det på ett förnämare sätt än han.
- ↑ Det bör emellertid icke glömmas, att Johansson stundom, när så behagar honom, skrifver en alldeles förträfflig prosa.
- ↑ Han nämner i detta senare arbete följande, som förklarar förhållandet mellan de båda skrifterna. »Min afsikt hade varit, att först uti de Politiska Åsikternas sista del taga frågan om Sveriges representationssätt i betraktande. Då emellertid de förras fortsättning kräfver mera tid och arbete än, att jag hinner någorlunda snart företaga och fullborda desamma, har det förslag till nationalrepresentation, Herrar Anckarswärd och Richert utgifvit från trycket, föranlåtit mig, att ju förr desto hellre ordna mina tankar i afseende på representationssättet» … Det var således denna kritik och väl sedan redaktionen af Fäderneslandet som gjorde att han aldrig kom att fullborda de Politiska Åsikterna. I dessas senare del hade det varit hans afsikt att, »iakttagande blott de inskränkningar, som tryckfrihetslagen bokstafligen bjuder, intill närvarande tid följa personer, händelser och åtgärder på spåren, så ungefär som i den nu utgifna första delen skett med tilldragelser under förflutna århundraden.»
- ↑ Se för dessa olika serier af porträtt Fäderneslandet 1832 n:o 19, 21, 37, 44, 176, 177, 178, 179, 180, 181.
- ↑ Här har man således in nuce Fryxells senare angrepp på Geijer.
- ↑ Det är en förunderlig blandning af hat och vidskepelse i dessa sidor. Se Ställningar och Förhållanden V. sid. 27 ff.