Från Röda rummet till Sekelskiftet/0. Gustaf Fröding
| ← V. August Strindberg. |
|
I. Gustaf Fröding. → |
GUSTAF FRÖDING
FÖR ÅTSKILLIGA ÅR SEDAN KOM JAG ATT I EN väns arbetsrum betrakta en rad av fotografier. Mina ögon gledo likgiltigt förbi de flesta, tills de plötsligt stannade vid bilden av en man i medelåldern. Vem kunde denna man vara? Det låg något stelnat och trött över dragen. Blicken var på en gång kyligt mätande och full av sorg. Det var stora, tunga ögon, nästan sömniga och dock så seende. Det regelbundna ansiktet med sin höga panna, sin kraftigt skurna näsa, sitt yviga skägg, gjorde ett nästan antikt intryck. Det kunde hava tillhört en grekisk filosof, som gjort upp sitt bokslut med världen. Men den undersätsiga halsen och överkroppen voro alltför grovt och otympligt formade för detta filosofhuvud. När man såg disharmonien mellan gestaltens delar, anade man en splittring även i mannens väsen. Bilden kunde i sin disharmoniska otymplighet även hava framställt någon av senatikens utsvävande cesarer — om nu icke själva fotografien för övrigt skvallrat om, att man hade en samtida framför sig: mannen var Gustaf Fröding.
I ett idealporträtt av skalden har Fjaestad framhävt samma drag. Det gudalika huvudet reser sig ur hans väldiga kroppsmassa som ur ett råhugget jätteblock. Frödings öde är liksom förkroppsligat i hans yttre skepnad från senare år. Hela hans tillvaro var en strid emellan en ovanligt rikt begåvad ande och denna tunga, fordrande, av sjukliga anlag fjättrade kroppshydda. Ur denna strid föddes hans diktning, ur denna brottningskamp, som förhärjade hans liv, steg hans dikts genius som en frigjord fenix.