Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Gustaf Fröding

I.

»Vi Alster-Saxar ha varit fint folk ganska länge och kommit oss upp och haft ganska fina giftermål», skriver Fröding skämtsamt i ett kåseri, men man märker bakom orden stoltheten av att tillhöra en ansedd släkt. Farfadern, Johan Fröding, hade genom egen duglighet arbetat sig upp från soldatpojke och dog 1858 som en rik och ansedd brukspatron. Biskop Agardh brukade enligt Frödings utsago kalla honom »excellensen», därför att han »förde sig så bra», när han var på bjudning hos honom. Dennes näst äldste son, Gustaf Ferdinand Fröding, var skaldens fader. Han blev löjtnant men tog snart avsked och framlevde sina återstående dagar som brukspatron. Bevarade porträtt visa oss honom som en ovanligt vacker ung man med fina drag, men uttrycket i ögonen är för vekt, och draget kring munnen häntyder på slapphet och melankoli. Han skulle passat som modell för tidens estetiskt-romantiska uppfattning av Erik XIV, sådan som Börjeson framställde honom i ett av sina dramer.

Tjugosex år gammal gifte sig Ferdinand Fröding med Emilia Agardh, en dotter till den berömde, mångsidige och snillrike vetenskapsmannen och Karlstadsbiskopen. Hon var en strålande skönhet av mörkt och eldigt sydlänskt tycke. Sonen har besjungit henne som Dolores di Colibrados, den högättade spanjorskan, som ett oblitt öde uppkastat på den ogästvänliga nordiska stranden. Det han betonar i dikten är framför allt, att hon gick genom livet som en oförstådd främling för sin omgivning.

Jag såg henne icke, när livskraften svällde
och ungdomen log likt kalifernas välde
i anletets hy som en mörklagd vår,
jag såg henne först, sedan höstregnen slagit
och vintern de snövita strimmorna dragit
som drivor i skog i Dolores’ hår.
— — — —

[ 309 ]

Hon var oss en främling, som främling betraktad
hon gick ibland främmande, glömd och föraktad,
och trång var den gråkalla nordiska vrån,
knappt hann hon att tvinga sig ned under seden,
förrn framhugget hårt av den kokande vreden
kom bittert och hårt hennes anstolta hån.

Ungdom, skönhet, rikedom och talanger, allt tycktes här förena sig för att skapa ett sällsynt lyckligt samliv, men det blev icke så. De båda unga gingo stormiga öden till mötes. Ferdinand Fröding var en begåvad man av musikalisk och poetisk läggning men redan tidigt präglad av sjukliga egenheter. De dikter han efterlämnat uttrycka förtvivlan och livsleda. Stundom försvann han för långa tider från hemmet utan någon angiven orsak. Efter en hjärnhinneinflammation 1865 kunde han icke längre sköta sina affärer, sjönk ännu djupare i melankoli och slutade som enstöring och religiös grubblare.

Också modern hade rika gåvor. Redan som ung flicka skrev hon vers, som vittna om formtalang och livlig och kvick uppfattning. Men även hon hade ett överkänsligt och nervöst temperament. Hon intresserade sig för spiritism, förutsade Karlstads brand, och strax efter Gustafs födelse måste hon en längre tid åtnjuta hospitalsvård för sinnessjukdom.

Det var således under ogynnsamma förhållanden, som Gustaf Fröding såg dagen den 22 augusti 1860. Han skildras som en stillsam och tålmodig liten gosse, vacker, med stora blåklintsblå ögon. Han deltog gärna i kamraternas lekar, men om ingen sysselsatte sig med honom, satt han helst stilla, försjunken i tankar. Han var tafatt och närsynt och slog sig ofta, i synnerhet i huvudet, då han icke kunde taga för sig med sina små och späda händer. Fadern brukade också säga till honom: »Akta knuten, Gösta», därmed antydande, hur svårt han hade att klara sig i verklighetens värld.

Moderns sjukdom drev fadern, som ej kunde uthärda ensam i hemmet, utrikes för ett par år. Barnen vistades under tiden på herregården Byn, belägen i en härlig skogstrakt vid sjön Alstern. Där återförenades de med föräldrarna 1862. Det var [ 310 ]här på Byn, liksom senare under ferierna hos farmodern på Gunnerud, som Gösta tillbragte sina lyckligaste barndomsår. Liksom så många av sekelskiftets svenska romantiker, Selma Lagerlöf, Heidenstam, Ellen Key, Karlfeldt, uppväxte Fröding fjärran från yttervärldens och storstadslivets jäkt och buller. Han blev helt förtrogen med Värmlands natur och utvecklade sig till en drömmare, som insöp skogens hemlighetsfulla stillhet och lyssnade till sjöns sorgsna skvalp mot strandens stenar:

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs,
och omkring står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.

I diktcykeln Strövtåg i hembygden har han drömt sig tillbaka till denna trakt och dessa oförgätliga barndomsintryck, men barndomshemmet finns icke längre kvar, tomten är härjad och bränd. Endast i minnet stiger det fram å nyo:

Och det är som jag såge en gavel stå vit
och ett fönster stå öppet däri,
som piano det ljöd och en munter bit
av en visa med käck melodi.

Och det är som det vore min faders röst,
när han ännu var lycklig och ung,
innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
och hans levnad blev sorgsen och tung.

Livet i hemmet mellan tvenne själssjuka föräldrar var tungt och dystert. Även ett fullt normalt barn skulle säkerligen i sådana omgivningar försjunkit i drömmerier, huru mycket mera Gösta, som av naturen var inåtvänd och grubbelsjuk. Redan som liten gosse var han begiven på att höra vers och sagor. De strömmade också till honom från alla håll. Han berättar själv, att en av de första låtar, som ljödo i hans öron i början av 60-talet, var den lustiga visan om bromsens hemfärd till Tösse från marknaden i Karlstad. På Gunnerud fanns träd[ 311 ]gårdsmästaren Fax, »proppfull av vidunderliga historier», och skräddar-Erik. En annan bekantskap var skorstensfejaren Blixt, om vilken han skriver:

— — i rägglor och ramsor var Blixten slängd
och visor han kunde i mängd.

Men framför allt var det systern Cecilia, som förde honom in i sagornas underbara värld. Han har besjungit henne i Sagoförtäljerskan, där det heter:

Och minns du Ali Baba
och minns du vår gröna
syréngrotta, lummig och sval,
där mörk som den sköna
sultanan av Saba
och brunögd och spenslig och smal,
du satt och förtalde
en saga, du valde
bland en tusen en nätters tal.

Tidigt vaknade hans läslust, och det fanns gott om böcker i föräldrahemmet. Redan som skolgosse blev han på detta sätt förtrogen icke blott med romantikens svenska skalder utan med 1600-talets och gustavianernas diktning. Samtidigt kastade han sig över allehanda romaner. Framför allt var han en stor beundrare av Walter Scott. Hellberg berättar, att en av de få gånger han uppträdde med verklig iver och rycktes ur den likgiltighet, med vilken han eljest omgjordade sig, var då en skolkamrat förklarade, att Ingemanns romaner voro lika bra som Scotts. Det finns också, som Landqvist fint påvisat, en hel grupp av romantiska motiv, vilka gå tillbaka till den drömvärld, som Walter Scott frammanar kring sina gamla riddarborgar.

Någon flitig eller mönstergill skolgosse var han långt ifrån. Det enda ämne han lyste i var historien; där kom hans beläsenhet i Walter Scott och andra historiska romaner honom väl till godo, men eljest var han håglös och försumlig. Han levde säkerligen i sin egen värld, likgiltig för mångt och mycket av [ 312 ]det som rörde sig omkring honom. Han var emellertid en omtyckt kamrat, som dolde sina egenheter och sin känsla av svaghet under löjets mask. Han överdrev och chargerade sin tafatthet, och hans första roll i livet blev lustigkurrens. Det var nu, som han började uppträda som »Agust Kalsson» och till kamraternas fägnad utföra sina narrkonster, ströende ikring sig sina nästan alltid godmodiga kvickheter och skördande mycket bifall som »kattserenadbasbarytonsolosångaren».

Om också med en viss vedermöda blev han student 1880. Han vistades i Uppsala 1880—1883 och läste därunder, liksom förut, allt möjligt men utan någon bestämd plan för examen. Allt vad han i denna riktning åstadkom var en tentamen för det gamla originalet Svedelius i statskunskap, som han humoristiskt beskrivit. Däremot festade han rätt grundligt. Redan som skolgosse hade han visat böjelse härför. Han lär själv hava yttrat, att den första gången han tömde ett glas konjak, fylldes han av en aning om något ödesdigert och avgörande för hans framtid. Hans lilla fädernearv satte honom i stånd att fritt följa sina böjelser, men som han var ytterst opraktisk och rundhänt, var det snart slut på den lilla förmögenheten. Han måste då vända Uppsala ryggen. Ett nytt understöd satte honom emellertid år 1885 i stånd att återvända, men utan bättre resultat. Han slog därefter definitivt examen ur hågen, vistades någon tid hos en syster, som ägde gården Slorudsborg i Brunnskogs socken, vilken hon själv skötte. Han levde där ett muntert sällskapsliv med traktens manliga och kvinnliga ungdom. Det är typiskt för Fröding, att han helst sökte kamrater med muntert lynne, i vilkas krets hans humor så småningom tinade upp. Han levde andligen isolerad, och sitt inre, djupare liv öppnade han blott för någon utvald barndomsvän. Av samtidens litterära personligheter kände han ytterst få.

Fast vistelsen i Uppsala icke lett till några resultat i yttre mening, har den dock säkerligen varit av genomgripande betydelse för Frödings utveckling. Det var i detta ögonblick, som naturalismen nådde sin höjdpunkt: Ibsen, Brandes, Björn[ 313 ]son, Kielland, Jacobsen, Strindberg, fru Edgren, Bååth och Ola Hansson hörde till de allmänt lästa författarna. 1882 stiftades Verdandi, och därmed hade radikalismen fått en fast borg i staden vid Fyrisån. En mängd nya intryck strömmade in över Fröding. Någon aktiv del tog han icke i Verdandipolitiken, men han levde i dess atmosfär och insöp dess ungdomligt varmhjärtade och frisinnade livsåskådning. Han blev den trogen livet igenom. Det är i åttiotalets politiska och religiösa frihetspatos, som hans diktning har sina rötter.

Det var tunga år, som lärotiden ofta är det för genierna. Hans självkänsla var då som alltid svag och hans kritik skarp. Han varsnade överallt svårigheter, och svårigheter funnos. Naturalismen hade åsidosatt verskonsten som omodärn, och tidpunkten kunde förefalla föga gynnsam för en lyriker att bryta igenom. Man hör också, att Fröding vid denna tid tänkt skriva en roman. Utan tvivel var dock dröjsmålet till fördel för hans diktning. När han framträdde, stod han med ett slag mogen som skald. Under åttiotalets första år tycktes han ännu övervägande hava varit mottagande. Han skrev visserligen vers, men i hemlighet och utan att, åtminstone utåt, fästa något större avseende därvid. Fröding har för övrigt säkerligen mycket tidigt börjat att dikta. Han tillhörde ju en familj med gamla litterära anor. Det nämnes uttryckligen, att han som gosse brukat föra verskrig med modern. Detta tidiga övande av versens konst förklarar i sin mån hans mästerskap över formen. Vad som under Uppsalatiden blev känt av hans versproduktion, utgjordes huvudsakligen av studentikosa kamratvisor av »föga uppbygglig» beskaffenhet eller av skämt- och hyllningsdikter till unga väninnor. Men i tysthet sysslade han också med andra motiv. De äldsta dikter, som vi ha kvar av honom, äro ett par från gymnasisttiden, Claverhouse och Abbotsford, i vilka han återuppväcker minnen från sin ungdomsläsning av Walter Scotts romaner. Det var dock först sedan han 1885 blivit medarbetare i Karlstadstidningen, som han började publicera dikter. Hans första poem, som trycktes där, var Ve, en äkta åttiotals-tendensdikt. För en gångs skull är [ 314 ]man nästan benägen att helt underskriva Frödings nedsättande kritik: stelbent gymnasistmoral och seminaristisk formfulländning. Det finnes flera liknande tendensdikter från dessa år, såsom En likbegängelse, en politisk satir mot Boström, och parodien Tullskyddsriddarnes marsch. Intressantare och mer formfulländad är redan Ärkebiskop Jöns, som enligt vad Fröding själv uppgiver är riktad mot ärkebiskop Sundberg, då denne anmodats bilda ministär. Arkebiskopen framställes under sin härsklystne föregångare Jöns Oxenstiernas gestalt.

Dessa Frödings första dikter ansluta sig, som en ung skalds förstlingar i allmänhet, till det härskande mönstret. Ett helt manér hos Fröding, som sträcker sig igenom hela hans produktion, ansluter sig till inflytanden från Rydberg och Snoilsky, ofta kan man spåra påverkan av båda i samma stycke. Den Rydbergska tankedikten, ofta av antik färgläggning, har både till innehåll och form varit av avgörande betydelse för hans utveckling liksom Snoilskys förmåga att elegant utforma en berättelse.

Men hade Fröding stannat inom dessa båda skalders uppfattningssätt och formgivning, hade han icke blivit den svenska versens förnyare. Impulsen till ett djärvare, mera realistiskt skaldespråk hade han redan i Strindbergs lyrik, som otvivelaktigt influerat hans egen och vars förtjänster Fröding väl är den förste att rättvist uppskatta, fast han å andra sidan även framhåller dess brister. Hans uppsats om Strindbergs lyrik är säkerligen bland det bästa, som är skrivet om denne författare.

Karaktäristiskt nog är det framför allt Rydbergs och Snoilskys sociala dikter, som han först beröres av. Den förres inflytande framträder t. ex. i För skyttesaken; en av Rydbergs älsklingsidéer var ju värnplikten. På samma sätt spårar man Snoilskys stil i Vulkanisk grund. I Vapenvila (1886), en för övrigt obetydlig dikt, märker man kanske tidigast inflytande från Strindberg i diktionen. Detta är också fallet i de båda Rimbreven till Mauritz Hellberg. Särskilt intressant är det senare, som blottar hans själs sönderslitenhet. Här får man för första gången kasta en blick ner i hans väsens mörka och hemlighetsfulla djup:

[ 315 ]

Jag är en fånge i andanom,
min själ förgås i den långa ledan,
som grubblet föder och huldar om;
det var så fruktansvärt länge sedan
ett ljud av liv till mitt öra kom.
Jag hört väl eko av stridens dån,
som ständigt ljuder därutifrån
men för min själ är det blott ett eko
utav en dröm som är mera matt
än drömmen drömd i en febernatt,
där mycket vildare röster skreko,
en kör av jämmer och hesa skratt
från jagets burar och oublietter,
dit jag besvärliga minnen sätter.

Han visste redan nu, att det i hans inre rörde sig krafter, vars vildhet och räckvidd han icke förmådde mäta. Denna hans melankoli får också ett av sina första uttryck i Sol och Pannkaka, (1889) där han tolkar bitterheten över att vara en »misslyckad». Det är en uppgörelse med hans föregående hopp om att bliva en stor skald.

Till detta stadium i hans utveckling hör också Parken, i vilken hans ännu svävande melankoli får ett drömlikt uttryck av stor formfulländning. Den förvildade parken speglar hans eget härjade liv, och han ser en motbild till sin egen själs brustenhet i parkens krossade Afroditebyst.

Det tog lång tid för Fröding att nå fram till genombrottet. Härtill bidrog väl hans psykiska depression, men icke minst berodde det på, att han ej ville slå sitt nya vin på gamla läglar. Hans frisinnade livsåskådning och hela konstnärliga uppfattning krävde större lidelse och kraftigare realism i uttryckssättet än vad man hittills varit van vid i svensk poesi. Det gällde för Fröding å ena sidan att frigöra sig från naturalismens ensidigheter, å den andra att åt diktningen skapa större personlig frihet och fördjupning. Den svenska poesien hade stelnat i sina konstnärliga former. Frödings yttranden om Snoilskys och Rydbergs diktning i brev till Heidenstam (aug. 1895) äro belysande för hans uppfattning av poesien. De visa hans ställning [ 316 ]i övergångsskedet mellan åttio- och nittiotalen. »Snoilsky», säger han, »är nog en värklig skald men icke mycket stor, tycker jag. Han är fin och ädel och smakfull och hade i sin ungdom en viss skönhetsentusiasm, som göt friskt liv i den gamla döende tegnérismen och efterklangsromantiken. Han kanske har haft en större och starkare våg i sig, men den måtte ha stillnat av, innan den hann fram. De där ’svenska bilderna’, som enligt den officiella smakdomen skola vara den fulländade och fullt utsprungna blomman av den fullmognade store skaldens mästerskap, äro icke i min smak — det högtbestövlade sporrklirrande stampet i ’Herr Jans likfärd’ är det enda som jag för ögonblicket erinrar mig som förträffligt. Ungdomsdikterna från Italien på ’lavandaja’ och ’chiaja’ tycker jag bättre om och de spanska sonetterna glädja mitt hjärta med sin eleganta gratie och skälmaktighet. Rydberg har något av stor skald i sig efter min mening och även av stor man, men det är något försiktigt med honom, som icke tillåter honom att slå några riktigt stora slag — somt är ren samvetsömhet, men somt är visst bara brist på djärvhet. Bland hans dikter vet jag somliga, som höra till det bästa vi ha — icke de vanliga deklamationsnumren ’Sist på löddrig häst Dexippos’ etc. — utan de svårmodiga drömmaresångerna. Rydberg har sin egen art av musik och plastik och är fullt original, tycker jag, fastän hans diktion skenbart håller sig till den gamla vanliga ståtapparaten från Tegnér och Wallin — han har format den efter sitt eget ’kynne’, så att den fått nytt liv och ny skönhet.»

I Frödings strävan att nå ut över den föregående periodens uppfattningssätt och teknik, har han understötts genom studiet av vissa utländska författare som Heine och Goethe, Byron, Shelley och folkskalden Burns. Goethes lyrik, hednisk och naturalistisk till sitt väsen på samma gång som graciös och naiv har i likhet med Shelleys varit hans vägledare upp emot de panteismens stora enhetssyner, som särskilt skulle utmärka hans senare diktning. Heines borrande analys av olika själsstämningar, hans skarpa antitesartade sammanställande av olika känslor för att låta dessa ömsesidigt belysa och upplösa varandra, passade [ 317 ]förträffligt för Fröding, vars eget splittrade själstillstånd ständigt vaggade i tvivel och vankelmod mellan olika poler. Mefisto, en av de tidigaste dikter, där han rent intellektuellt belyser den disharmoni, som fanns i hans själ, ansluter till Heines manér. Man kan sedan följa dennes inflytande på Fröding genom hela hans diktning. Det fanns även en annan sida i Heines väsen, som verkade imponerande på Fröding. Heine var världsman i sin uppfattning av livet, och detta anslog besläktade strängar hos Fröding, som hade starkt aristokratiskt påbrå. Det fanns hos Fröding, liksom hos så många andra unga skalder, en motsats mellan vad han var och vad han ville vara. I verklighetens värld kunde han uppträda som Karlstadstidningens »Agust Kalsson», en stackars klown Clopopisky, som gjorde sina språng på arenan för att roa publiken, men i hans fantasi levde en helt annan Fröding, nära besläktad med den kosmopolitiske, något frivole Heine, och kanske i ännu högre grad med lord Byron och hans hjältar Don Juan, Kain och Manfred. Fröding älskade att framställa sig som världsmannen, skeptisk och frivol, blaserad och söndersliten. Det låg i detta ett instinktivt försök att frigöra sig från de hämmande band, som sjukdomen redan lade på hans erotiska liv, och det gav uttryck åt en sida av det förstörelsearbete, som redan rasade i djupet av hans själ. Icke minst drömde Fröding sig som en stor kvinnoförförare, vilken hänsynslöst trampade kvinnooskuld under fötterna och sedan i sitt ensamma slott hemsöktes av samvetskval. Detta drag hos Fröding framträder skarpare i hans senare diktning. Men det är av vikt att framhäva att en känsla av stolt friboren manlighet såväl som av en viss böjelse för frivolitetens stämningar brusat fram genom hans ungdomstid. Vi äro nämligen på sistone allt för mycket böjda, när vi tänka på Fröding, att föreställa oss honom som en sjukling från begynnelsen — även i hans yttre framträdande. Sjukdomen, disharmonien fanns där redan, men tillsvidare osynlig, omedveten och okänd för honom själv, endast givande sig uttryck i en viss obestämd melankoli, som liksom ännu sökte sitt centrum, Men det bärande elementet under dessa ungdomsår var trots all trötthet, all [ 318 ]tvivelsjuka, all tungsinthet en trotsig mannavilja, en tro att det bodde oanade krafter i honom. Selma Lagerlöf har i ett par rader antytt denne Fröding för oss, då hon efter ett hastigt möte skildrar honom som mycket vacker, men absolut stum; hans närmaste visste också mycket väl, att han var ett geni, och han var också själv på det klara med, vad han ville vara. Denna korta antydan ger oss en helt annan bild än den vi på sista tiden varit vana att föreställa oss av Fröding såsom uteslutande genom hela sitt liv en sjukling.

Som ung, innan sjukdomen och svårmodet avstängde honom från yttervärlden, hade Fröding livliga och mångsidiga intressen. Denne satiriska, även av de aktuella samhällsfrågorna fängslade och intresserade Fröding möter oss särskilt i hans journalistiska verksamhet i Karlstadstidningen, där han medarbetade från 1885. Många av dessa uppsatser ha sedan samlats och utgöra alltjämt en intressant läsning. Fröding hade som krönikör att skriva lättlästa och roande artiklar för Karlstadstidningens publik. Detta har ju delvis bestämt formen för hans bidrag. Men det är påfallande, hur livligt Fröding intresserade sig för politiken. Även i sina skämtsamma kåserier om helt andra saker glider han gärna över på de politiska frågorna. Han ber till och med en gång om ursäkt för att han »kannstöpt mer än som anstår en krönikör» men »tidens frågor äro så brännande att även professionella skämtare bliva svedda av politiken». Överallt i dessa artiklar framträder också Fröding som utpräglat radikal i sina åsikter. Han tröttnar aldrig på att förfölja protektionisterna, han skriver bitande artiklar om svensk skattepolitik (»En tidsenlig reform»), han parodierar talarna i första kammaren (»En glänsande debatt»), han är antiklerikal och satiriserar kyrkomötenas förhandlingar, och han har högst obstinata meningar i norska frågan. Han är ingen vän av kungamakten, och när konung Oscar på genomresa från Norge uppvaktas av stadsfullmäktige i Karlstad, ger detta Fröding anledning att kasta en historisk blick tillbaka på föregående furstebesök i staden. Det föresvävar honom, att han sett Karl XV intåga [ 319 ]med stor glans och härlighet. »Han skrattade visst åt alltsammans och jag har ett svagt minne av att han puffade landshövdingen i sidan och sade: ’f—n så löjliga typer, de här Karlstadsborna!’» Hela denna skildring påminner om Strindbergs framställning av Karl XV och den kungliga cortégen i »Det nya riket».

Landquist har träffande framhävt Frödings bestämda ställningstagande inom politiken. Men han bygger därpå en, så vitt jag kan finna, något missvisande karaktäristik. Han säger bl. a.: »Endast i den politiska intressesfären framträder denna drömmare som i ordinär mening en man d. v. s. en personlighet, som valt sin egen ståndpunkt i den jordiska omgivningen och vet vad han vill». För Landquist är Fröding som skald uteslutande en visionär drömmare, och han framhåller att »hans diktnings syner icke äro avbildningar av i verkligheten iakttagna fenomen men skapelser av hans fantasi och att han (Fröding) icke ägde observatörens förmåga». Och Landquist tillägger senare: »drömmens fynd äro de realistiska smådragen, vilka hos Fröding förekomma så underbart på sin rätta plats och göra dess(!) humoristiska eller komiska verkan».

Det förefaller mig, som om denna motsättning mellan Fröding som skald och som socialpolitisk skribent knappast vore hållbar. Frödings utveckling löper parallellt inom bägge dessa områden. Det finnes ett nära samband mellan hans journalistiska författarskap och hans tidigare diktning. Medan Fröding ännu var ung, relativt frisk och livsduglig, visar även hans diktning ett starkare verklighetselement än senare. Utom Strindberg har ingen av periodens skalder i så hög grad gett uttryck åt samtidens problem och idéliv som just Fröding. Jag har ovan berört en del rena tendensdikter i Karlstadstidningen. Men även hans första diktsamling, »Guitarr och dragharmonika», bär tydliga drag av tidsstämningen. I dikter som »Takt», »Salomos insegel», »Bristande pietet», »Belysningsfrågan» återklinga åttiotalets satir och frihetspatos. Även senare bryter hans starka sociala känsla igenom som i »Bollspelet vid Trianon» och »Den gamla goda tiden». Hela »Guitarr och [ 320 ]Dragharmonika» är ännu en övervägande realistisk diktsamling. Fröding har själv påpekat detta i ett brev till Mathilda Fröding (nov. 1890): »Något egentligt romantiskt har jag ännu inte att bjuda på — jag bär visserligen en romantiker dold i mig, men jag vågar ännu inte komma fram med den, förrän jag blivit tillräckligt stark i formen, så att jag icke riskerar att göra mig löjlig». De värmländska bilderna, som intaga huvudplatsen i denna samling, äro alla präglade av en utomordentligt träffsäker och fördjupad realism. Här liksom även i senare skildringar framträder Fröding som en mycket skarp observatör. Om man tänker på dikter som »Mordet i Vindfallsängen», »I valet och kvalet» och typer som Korpral Storm, Stadens löjtnant, Jan Ersa och Per Persa, Lars i Kuja, Blixten — hela detta galleri av äktsvenska och livslevande typer med deras drastiska och naturalistiska utmejsling, är det mig omöjligt att kunna uppfatta denna realism som »drömmens fynd». Fröding har studerat och känt dessa typer ut och in liksom han studerat och känt sitt värmländska tungomål. För vissa av dessa gestalter t. ex. Blixten har man ju till och med påpekat den levande förebilden.

Under intrycket av växande depression och sjukdom gled Fröding alltmer bort från verklighetens värld. Detta gäller såväl inom politiken som diktningen. Han förlorar sin ungdoms intresse för de aktuella frågorna. Han var icke agitator, han hade icke någon större fond av stridshumör, och ju äldre han blev dess mer ropade han på kärlek och försoning som de enda frälsande makterna i livet. I hans dikt skjutas i viss mån de realistiska bilderna tillbaka av hans egna smärtfyllda själsbikter, och alltmer återspegla dikterna hans egna hallucinatoriska själstillstånd. Utan tvivel var Fröding en drömmare, som levde intensivare i fantasien än i verkligheten. Sin tafatthet i det praktiska livets förhållanden har han själv humoristiskt skildrat i kåserierna om »Löskragen» och »Killebukken». Men härifrån är dock steget långt att frånkänna honom observatörens förmåga. Detta liv, som han icke förmådde gripa, har han dock betraktat med en skarp och [ 321 ]genomträngande blick. Det fanns i hans väsen en dubbelhet, om vilken han själv var fullt medveten och som han redan tydligt uttalat i andra rimbrevet till Mauritz Hellberg. Han kände, hur han sjönk ner i sin egen själs skräckinjagande djup, där allt var mörker, vacklande, tvivel, kritik, oro, skuldkänsla, men han kunde också i ögonblick av övermodigt trots eller hänförd extas känna sig genomströmmas av sin fulla kraft. Symboliskt tolkar han denna disharmoni i dikten »En ghasel». Liksom hos Stagnelius skildras själen som en fånge i Pleroma, i syndens värld:

Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.

Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
och friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se hur det skimrar härligt genom gallret!
— — — — — — — — — — — —
Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret,
— det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
när själv jag krossas, krossas också gallret.

Det är intressant att se, hur Fröding över denna sin splittring och sjuklighet slutligen skapar en teori om poesien, som han formulerat sålunda: det måste finnas en djup disharmoni i en människas väsen, för att hon skall kunna utveckla sig till ett geni. »Alla människor äro födda genier, men få nå fram till att bli det i ord eller handling. Byron blev skald, därför att han hade klumpfot, blev retad till raseri, led av dyspepsi — och en stor skald, emedan han blev förbannad av hela Eng[ 322 ]land och levde sig till samvetskval i sitt venetianska kvinnomenageri. Fritz Reuter blev en stor humorist, emedan han var en fyllhund.»

För många skalder och särskilt för dem, som röra sig i lidelsernas sfär och vars diktning sjuder fram som en het stråle ur ett vulkaniskt inre, är denna teori av en slående sanning. Den gäller icke för alla, men för många, och den gäller för Fröding själv. Han blev störst som skald i det ögonblick, då han i vanmäktig lidelse sökte pressa fram hela sin rika själs brustna innehåll. Frödings numera publicerade brev ge en levande föreställning om hans inre liv under denna tid. Det är lätt att se, att en sådan underbar dikt som »Drömmar i Hades» direkt är skapad över minnena från hans egna psykiska tillstånd. Detsamma gäller om flera andra av hans dikter som hans »Ariska drömmar» och »Gudarna dansa», vilken senare troligen delvis har framsprungit ur samma stämning, som då han i ett hallucinatoriskt anfall hörde en lustig melodi genljuda i sina öron: »Mahatmerna dansa, mahatmerna dansa».

För kännedomen om Frödings personliga utveckling under brytningstiden kring 1890 äro tvenne artiklar av största intresse, nämligen Naturalism och romantik och Om humor (tryckta i »Ur dagens krönika» 1890). Den första av dessa uppsatser utgör en uppgörelse med naturalismen, skriven med Frödings vanliga, skenbart menlösa och frågande framställningssätt. Man måste emellertid beundra denna skarpsinniga och om genial kombinationsförmåga vittnande utredning i en av periodens mest brännande problem. Fröding tager till utgångspunkt Zolas roman »La bête humaine» och frågar sig: Är detta naturalism? Är detta en verklighetstrogen skildring av livet? Äro dessa människor icke snarast fantastiska skapelser av Zola? Sannerligen, om denna bok är naturalism, då är också Victor Hugos »Notre Dame», Hoffmanns »Teufelselixir» och Lytton Bulwers »A strange story» ren och oförfalskad naturalism. Med fin psykologisk blick jämför sedan Fröding Jacques Lantier och hans mordmani med broder Medardus i »Djävuls[ 323 ]elixiret» och med huvudpersonen i Bulwers roman. I alla dessa tre karaktärer skildras en tveklyvning av personligheten. Slutligen sammanfattar Fröding sina åsikter om naturalismen på följande vidsynta sätt: »Om Zolas författarskap huvudsakligen är ett den fria fantasiens och den godtyckliga personliga viljans verk — vad återstår då egentligen av denna naturalism, som skulle vara det mest utmärkande i detta »document humain»? Ingenting annat, tycks det mig, än den naturalistiska tekniken, vilken, fast och säker som den är, givit trovärdighet och klarhet åt alla författarens skapelser, även där de äro som mest avlägsnade från det verkliga livet.. I själva verket tänker jag, att naturalismens teori delat öde med systerteorien, den rena »materialismen». Liksom den senare påståtts vara ett hjälpmedel, en användbar hypotes i vetenskapens tjänst, under det att den inom filosofien och såsom världsåskådning visat sin ohållbarhet, så har också den förra trots allt kanske varit av gagn i plastiskt avseende — den har givit litteraturens former en förr okänd klarhet och ett fastare sammanhang — givit det diktade största möjliga likhet med verklighet i yttre mening, men den har icke förmått att ingjuta något innerligare liv, utan snarare hotat att verka förkvävande».

Om Fröding i denna uppsats vänder sig mera negativt mot naturalismen, söker han i »Om humor» utveckla sin egen litterära uppfattning, som formar sig till ett lovtal över humorn, vilken icke haft någon plats i naturalismens laboratorium. Vem skulle i vår tid, säger Fröding, våga framställa en skara fyllbultar och glädjeflickor, såsom Bellman framställt dem — förkomna, bedrövliga varelser, men älskvärda i all sin löjlighet och fullkomligt odömda i sedligt avseende? Stackars fader Movitz, stackars Ulla Winblad — hade ni råkat i händerna på nutidsdiktare — hur skulle de icke karvat och dissekerat eder och uppvisat hur komplett ömkliga ni äro — djuriska förnedrade varelser, ej värda annat öde än »stöbesleven».

Med sin säkra och genomträngande uppfattning av de estetiska frågorna insåg Fröding, att felet i den samtida litteraturen framförallt låg i den moraliserande tendensen. Humorn hade [ 324 ]trängts tillbaka av moraliska syften. Men intet kunde vara Fröding mera osympatiskt än detta predikande. Själv ville han icke döma människorna. Det kallas ju kärlek detta, säger han, att med behärskad avsky nalkas en usling för att å högre makters vägnar bestraffa och slutligen benåda honom. Men att älska utan att aga passar bättre för oss bristfälliga människor, och det är just detta, som humorn gör. Vi skratta åt varandra och åt oss själva. Humorn försonar utan alla tendenser.

Det var dessa konstnärliga synpunkter, återspeglade i Bellmans och Shakespeares diktning, vilka Fröding allt djärvare sökte förverkliga under sin senare utveckling. Denna uppsats om humorn är framför allt intressant, därför att den redan ger uttryck åt den längtan efter försoning med livet och verkligheten, efter ett harmoniskt sammansmältande mellan ont och gott, ljus och mörker, som Fröding programmatiskt uttalat i inledningsdikterna till »Stänk och Flikar» och som även utgör livsnerven i hans Gralfilosofi.

På hösten 1889 hade Fröding för sin hälsas vårdande uppsökt kuranstalten Görlitz i Schlesien. Det var där, som genombrottet kom, om man eljest kan tala om ett plötsligt genombrott i Frödings diktning, ty långsamt hade han förberett sig. Heidenstams första diktsamling »Vallfart och vandringsår» har utan tvivel spelat en stor roll i Frödings utveckling. Heidenstams »livsglädje-renässans» betydde väl icke så mycket för Fröding personligen, men denna diktsamling visade honom, att det gick an att skriva vers. Det blev för honom en signal, som han lystrade till. Han omarbetade i Görlitz en del äldre dikter, och här tillkommo större delen av de värmländska låtarna. I februari 1890 hade Fröding en diktsamling färdig, som han sände till Mauritz Hellberg. Denne svarade honom uppmuntrande, på samma gång som han gav honom åtskilliga råd angående enskildheter. Fröding omarbetade och filade ånyo, och i maj 1891 utkom hans första diktsamling Guitarr och Dragharmonika, mixtum pictum på vers.

Frödings hela liv svänger mellan trotsigt livsbegär å ena sidan, [ 325 ]trötthet och leda vid livet å den andra. I hans diktning bliva dessa båda motsatser till humor och melankoli. I titeln till sin första diktsamling har han antytt denna dubbelhet. Dragspelsmelodierna representera den burleska och uppsluppna humorn, guitarrsångerna melankolien och de djupare känslorna.