Från Röda rummet till Sekelskiftet/XV. August Strindberg

V.

Redan Strindbergs utseende och uppträdande väckte föreställningen om en ovanlig människa. Han var av medellängd, starkt byggd, och trots en viss embonpoint under senare år, vig och rörlig. Det kraftiga svarta håret föll i mjuka vågor kring huvudet ned över den väldiga, nästan fyrkantiga pannan, som behärskade hela ansiktet. Den var som fjället i ett landskap. Allt soligt och dystert i hans själ återspeglades på dess vidder! Med sina tunga, dävna lockar erinrade detta överansikte om ett Jupiterhuvud — en jämförelse, som ofta och med rätta blivit gjord. Det övriga anletet hade däremot en helt annan karaktär. Näsan var för kort och mongoliskt oregelbunden och underansiktet med sina håliga, bleka kinder var för tillspetsat och litet i förhållande till pannan. En borstig och dock mjuk mustasch stack fram på överläppen utan att dölja den lilla munnens krusiga linjer. Ögonen voro stora och grå och fingo ej minst sin karaktär av den svarta ring, som avtecknade sig mot den grå iris. Trötta och sorgmodiga ögon, liksom tvättade av tårar! Det vanliga uttrycket i detta ansikte var dysterhet, otillgänglighet, trötthet, men stundom kunde ett soligt, skalkaktigt leende upplysa dragen, varvid ögonen fingo ett uttryck av spefull förväntansfullhet och förvåning. Strindberg brukade själv antyda sin likhet dels med den franska journa[ 295 ]listen Rochefort, dels med Edgar Allan Poe, och i båda fallen var likheten påfallande; med den senare berodde den framför allt på själva uttrycket av stolt och utbränd trötthet, och på pannans form, som hos dem båda vidgade sig över tinningarna.

Hans uppträdande var allvarligt, värdigt, högtidligt; han gick med avmätta steg, nästan som i en procession. Han talade långsamt och tyst, ofta nästan ohörbart med patetisk och monoton stämma, som något erinrade om August Lindbergs. Det var med avsikt, som han alltid begagnade mellanregistret, ty höjde han tonen, kunde han ej längre behärska organet. Det kunde då komma något rått och skrikigt över stämman. Både vad gången och talet angår erinrades man om, att han ämnat bliva skådespelare och övat att behärska sin kropps rörelser och modulera stämman.

Allt i hans uppträdande var präglat av hans skygghet och misstro mot människorna och vittnade om, att han ville väcka så litet uppmärksamhet som möjligt. Gången var ljudlös, ögonen höll han bland främlingar vanligen nedslagna. Kom han in i en offentlig lokal, valde han den mest undanskymda kroken, och så vitt möjligt vände han ryggen åt de innevarande. Det var visst icke underligt, om han stundom under sin mystiska period kunde få den föreställningen, att han var osynlig. Såg någon på honom, undvek han att se tillbaka, ty han var generad såväl av nyfikenhet som av det hat, som han, den alltid förföljde, trodde sig läsa i allas ögon. Han tålde icke folksamlingar och led, om han kommit in i sådana, ett rent fysiskt obehag av all fulheten omkring honom. Människorna tedde sig då för honom som djur eller »larver» såsom han brukade uttrycka sig. Hans stämningar växlade för övrigt med förunderlig lätthet från ljus till mörker. Den minsta bagatell som en kopp dåligt kaffe på morgonen kunde förstöra dagen för honom, men en liten vänlighet, åsynen av en vacker blomma, ett gott brev kunde åter försätta honom i solskenslynne.

Om man undantar kristiderna, då han kastades kring av omständigheterna och levde som dagen kom, voro hans vanor ytterst regelbundna. Dygnet gick som ett urverk. Han steg [ 296 ]upp klockan sju om morgonen, drack sitt kaffe, vilket han själv tillagade som Balzac, tog därefter en promenad, under vilken han i huvudet rekapitulerade sitt arbete. Under dessa promenader ville han ej hava något sällskap och olycklig den, som kom i hans närhet och tilltalade honom. Man kunde av den snabba gången och det spända ansiktsuttrycket se, huru han drevs framåt av sina tankar och icke tålde att störas. Hemkommen slog han sig strax ned vid skrivbordet. Där väntade honom de tomma arken, vilka han skulle fylla med sin karaktäristiska stil. De lösa bladen inramade han med marger i olikfärgade kritor, grönt, rött, gult o. s. v. Ofta kunde man i hans arbetsrum finna högar av dylika ark, samlade inom olika pärmar och ofta försedda med prydliga titelvignetter. Från klockan 9 till 12 skrev han nu under ideligt rökande av små cigaretter, endast då och då avbrytande för att uttröttad söka några minuters vila på sängen. Dessa arbetstimmar räknade han som dagens lyckligaste.

Klockan tolv var hans egentliga arbetsdag slut. Vid två- till tretiden åt han sin middag efter inhemsk matordning, ty han var svensk i sina seder och hade tagit föga intryck av sin mångåriga vistelse utomlands. Vin brydde han sig föga om, drack det endast vid fästligare tillfällen »i anledning av någon anledning». Efter en lång middagssömn följde den tid på dagen, som var den svåraste för honom att få att gå, så framt han icke i lyckligaste fall hade böcker, som intresserade honom. Aftonen tillbragte han gärna med några förtroliga, i vars krets han fann ett välvilligt öra för sina hugskott och idéer. Ofta berättade han, vad han sedan skulle nedskriva; detta var ett sätt för honom att inarbeta sig i ämnet. Mycket gärna hörde han även musik och hade i detta som i allt annat bestämda sympatier och antipatier. Han drack gärna under dessa samkväm punsch, som han vid vissa tider spetsade med whisky eller konjak för att komma i bättre stämning. I god tid bröt han upp och vaknade nästa morgon frisk och kry till en ny arbetsdag.

Han hade nämligen en ytterst kraftig fysik, på vilken intet [ 297 ]bet; utan denna från ungdomen härdade kropp hade han icke kunnat stå ut med det oerhörda arbete och de lidelsens stormar han genomgått. Men denna fysik hade dock sina veka punkter och farliga dispositioner. Strindberg talar själv om de anfall av raseri och förstörelselusta, som redan i barndomen kunde komma över honom. Utan tvivel var han nervöst belastad. Under senare år voro hans nerver ofta så upprivna, att han ej kunde gå över ett torg eller åka i en järnvägsvagn utan att känna besynnerliga symptom.

Strindberg var en natur full av motsatser. Känslig och hård, älskvärd och hänsynslös, naivt troende och full av misstro, våldsam och lidelsefull men också kallt beräknande. Han tillhörde denna under de sista båda seklen stora familj av känslomänniskor, som våldsamt bryta mot traditionerna, endast litande på sina egna inre upplevelser. Det är i denna linje av stora andar, som sträcker sig från Rousseau ned till Tolstoy, som han har sin plats, och han är i sin oerhörda och hänsynslösa individualism en av de mest utpräglade. Han verkar nästan som ett naturväsen i sin obundna kraft, oemottaglig för all dressyr och nästan misstrogen mot all bildning.

Mången som bedömer Strindberg efter hans skrifter eller kanske ännu oftare efter kritiska uttalanden om dessa, kan lätt få den föreställningen, att han var en hård, rå och hätsk natur. Men detta är en missuppfattning. Det ursprungliga draget var en rent kvinnlig vekhet, en nästan anormal känslighet. Som barn var han en stor beundrare av H. C. Andersens sagor, så typiska för sextiotalets förfinade humanism och idylliska uppfattningssätt. Han glömde dem heller aldrig. Något av den danska skaldens på en gång barnsliga och skarpt realistiska sätt att se på tingen och omskapa dem i fantastiskt ljus dröjde alltid kvar i hans egen diktning och slår särskilt tydligt upp i »Lycko Pers resa», i »Sagorna» i hans senare dramer som »Advent», »Svanevit» och »Påsk». Denna barnsligt skära, sagolika tolkning av tingen, som vittnar om hans inneboende behov av skönhet och harmoni, bryter ofta på någon punkt igenom hans eljest så mörkt naturalistiska skildringar.

[ 298 ]Strindberg älskade musik, blommor och barn. I den vackra lilla boken »Blomstermålningar och djurstycken» kunna vi följa hans nöjen och vedermödor som trädgårdsmästare, hur han gräver rabatter och lägger gurksängar eller hur han om vintern odlar lövkojor och penséer i små krukor i fönstret. Han tröttnade aldrig att studera »blomstrens hemligheter». Hela denna sida av Strindbergs väsen, den älskvärda och veka, som så lätt undanskymmes, har fint och träffande tecknats av fru Hélène Welinder i hennes minnen av Strindberg från hans vistelse i Chexbres (Schweiz) sommaren 1884. Det var Strindberg före Giftas-åtalet, ännu lycklig make och familjefar. Fru Welinder beskriver honom som försynt och tillbakadragen, en smula svårmodig men ej trumpen, »lugn, blid och behaglig». Och hon tillägger senare: »Jag har aldrig sett en ömmare far än August Strindberg». Denna kärlek till barnet har fått många uttryck i Strindbergs diktning. Han har tolkat den omedelbara ömhetskänslan inför det svaga och späda eller den glädje, som fyllde honom, då en barnahand förtroendefullt lades i hans eller då han hörde de barnsliga stegen nalkas, »de små trippande stegen». Och han har mångenstädes, såsom i »Stora Landsvägen», gett uttryck åt sin smärta över att leva skild från sina egna barn.

Livet var alltid hårt mot Strindberg. Få människor av hans andliga storhet hava alltifrån barndomen så lidit av fattigdom, umbäranden och misshandel av alla slag. Dessa barndomsintryck blevo avgörande för hela hans utveckling och komma åter och åter igen i hans litterära produktion: »Jag är uppfödd i hat. Hat! Hårt mot hårt! Öga för öga! … Jag är född i oäkta säng under konkursutredning, medan familjen gick i sorgkläder efter en onkels självmord. Nu känner ni familjen. Av sådant träd sådan frukt!» Strindberg stod ju nästan på undergångens brant, innan han åter reste sig genom kraften av sitt geni. Sedan var han i många år förföljd som oppositionsman och skandalskrivare. Det var under dessa år, som grunden lades till hans alltmera uppblossande hat och hårdhet, hans misstroende och slutligen hans förföljelsemani.

[ 299 ]Två drag dominera i hans andliga läggning: hans rättskänsla och hans ärelystnad. Han har själv berättat, huru han redan som barn ängsligt mätte och vägde sina och andras gärningar och hade ett öppet öga för alla oförrätter. Denna känsla för det rätta utgör själva ryggraden i hans väsen och bottnar väl även i ett typiskt nationellt drag. Jag har även vid analysen av de svenska bondekaraktärerna i Selma Lagerlöfs »Jerusalem» dröjt vid detta starka rättsmedvetande. Intet sätter så Strindhergs lidelse i rörelse som hans kränkta rättskänsla. Det är den, som gör honom till den hänsynslöse revolutionären och satirikern.

Men vid sidan om rättskänslan var hans ärelystnad en lika avgjord sporre för hans handlingar. Han ville alltid vara den främste. Han skydde intet, varken att avkläda sig själv eller sina vänner, när han ansåg det nödvändigt för den konstnärliga belysningen av ett visst själstillstånd. Han skrev ju också till Bonnier i slutet av åttiotalet, att han icke ville vara »i trossen», då han var »van vid têten». Det är denna egenskap av föregångare och framtidsman, som han framförallt beundrar hos Goethe. Han citerar på ett ställe några rader ur dennes »Aus meinem Leben»: »Och så började jag denna riktning, ifrån vilken jag aldrig kunde avvika, nämligen att i en dikt eller bild förvandla allt, som gladde eller smärtade mig eller eljest sysselsatte mig, och däröver med mig själv förhandla, för att både beriktiga mina begrepp om verkligheten och att bringa ordning och lugn i mitt inre…. Allt vad jag utgivit är sålunda fragment av en enda stor bikt, vars fullständigande är denna bok.» Till detta citat fogar Strindberg följande karaktäristiska reflexioner: »Behaget av att läsa Goethe ligger för mig i den lätta hand, varmed han tar på allt… Vidare hans oförskräckthet, varmed han nalkas de gudomliga makterna, med vilka han känner sig befryndad; hans förakt för former och konvention; hans brist på färdiga åsikter; hans stadiga växande och föryngrande, varigenom han alltid är den yngste, alltid i spetsen, före sin tid.» Det var just detta, att gå »i spetsen före sin tid», som Strindberg själv i så hög grad efterträdde.

[ 300 ]»Jag har inte det skarpaste huvudet, men elden, min eld är den största i Sverige», har han yttrat om sig själv i »Tjänstekvinnans son». Det är ord, som kunde stå som motto över hela hans verk, ty de angiva både hans styrka och hans begränsning. Icke det skarpaste huvudet! Han saknade kritik, negativt skarpsinne. Han kunde aldrig sätta fingret på felet i en demonstration utan omfattade allt med brinnande tro för att i nästa ögonblick kasta bort allt som föråldrat och odugligt. Ofta är därför det bevismaterial, som Strindberg sammanför för att fastslå en viss sats, ytterst opålitligt, särskilt gäller detta hans sifferuppgifter, som han eljest älskar att slå omkring sig med.

Oaktat Strindberg var en man av stora kunskaper på de mest skilda områden, är därför hans sätt att begagna denna kunskap synnerligen okritiskt. Han hyste en naiv skepticism gentemot alla fastställda forskningsresultat. Utan tvivel kunde han även på dessa områden ha geniala hugskott. Han grubblade i kemien över de enkla grundämnenas sönderdelning, och inom växtfysiologien är han en av de förste, som studerade växternas »själsliv», deras retbarhet, deras sömn och vaka o. s. v. Men så fort det gällde att överföra dessa hugskott till experimentens och forskningens område, brast honom varje art av metod. På samma sätt voro hans språkforskningsmetoder ytterst föråldrade, ungefär jämnåriga med sextonhundratalets, med Burei och Stjernhjelms för vår tid alltför enkla sätt att söka sambandet mellan de olika språken. Obetingat kan man däremot beundra hans omfattande vetande i hart när alla vetenskaper. Han ägde en universalitet i sin bildning och i sina intressen, som fyllde hans själ med ett för en skönlitterär författare ovanligt rikt och fruktbärande innehåll. Det är hans försök att intränga i naturens djup och hemligheter, som blir kraftkällan för hans konst.

Trots hans bristande förmåga att metodiskt och logiskt utreda tankarna, är dock Strindbergs samhällskritik i stort sett den djupaste och träffsäkraste, som någon svensk man presterat under det gångna seklet. Han såg nämligen in[ 301 ]tuitivt och med visionär styrka det väsentliga. Som han brukade säga, han hade en daimon, som viskade honom i örat. Hans sätt att bedöma ett tidsskede eller olika personligheter var ofta genialt, även om hans framställning kunde vara ensidig och skematisk.

Strindbergs förhållande till sina modeller har ofta debatterats. Men Strindberg höjde sig visst icke, som man ofta sagt, med att mekaniskt fotografera utan han avskalade personligheten, tills han träffade på de egenskaper han ansåg för de väsentliga. Och han ägde den även hos stora författare icke vanliga förmågan att kunna sammansmälta drag från olika personer och av dessa skapa en ny figur. Det är denna storartade fantasikraft, som gör att Strindberg även i sin mest hätska och personliga satir dock aldrig blir skandalskrivare.

Men antingen som satiriker eller som mystiker såg Strindberg alltid mörkt på tillvaron. Han ser det onda och fula, han avslöjar allt det tomma och ihåliga i människolivet. Hans värld liknar Dantes Inferno med den hopade skildringen av alla mänsklighetens förirringar, laster och brott. Men Strindbergs människoförakt är ännu svartare och kan väl närmast jämföras med Swifts fruktansvärt bittra satir i »Gullivers resor». I hela det långa galleriet av Strindbergs skapelser finnes knappast en enda man eller kvinna, som är obetingat sympatisk. Han blir betecknande nog lätt fadd och sentimental, när han som i vissa av sina senare dramer söker dämpa skärpan i sin blick och anslå en försonligare ton. Sitt eget djupa inneboende behov av skönhet får han endast tillfredsställt i de mästerliga naturmålningar, vilka omrama även hans mörkaste människoskildring.

Strindbergs misantropiska uppfattningssätt sammanhänger naturligen med den tid, under vilken han levde och utvecklades. Det var en brytningstid, som skärpte blicken för motsatsen mellan ideal och verklighet. Den jäsande oron och splittringen hos Strindberg, hans missnöje mot det bestående är ett uttryck för hela periodens andliga atmosfär. Redan Balzac är övervägande mörk i sina skildringar, då däremot »gentle» Shakespeare, en son av »Old merry England», mäktade att med be[ 302 ]varad jämvikt skildra både det mörka och ljusa i människolivet.

Om man jämför Strindberg med samtidens andre stora dramatiker, Ibsen, ter sig dennes syn på livet och människorna i all sin satiriska skärpa långt ljusare än Strindbergs. Ibsen är romantisk och optimistisk i sin uppfattning av kärleken. Han angriper endast äktenskapet och samhällsinstitutionerna, icke den stora lidelsen eller den fria förbindelsen, som han förhärligat t. ex. i »Gengångare». Ibsen går icke individerna så djupt in på livet utan rör sig ofta med typer, representanter för en hel samhällsgrupps fel och brister. Hans drama är en social problemdramatik. Han har större konstnärlig kultur än Strindberg, och han är en mästare i att fast och dramatiskt uppbygga handlingen, medan dialogen däremot är föga individualiserad. Strindbergs styrka ligger i det motsatta, i de naturalistiskt tecknade karaktärerna och hans utomordentligt smidiga, naturliga språk. Han har framför allt gett oss de stridiga viljornas dramatik. Jag har ovan påpekat, hur Strindberg, särskilt under sin ungdomsutveckling, tagit starka intryck av Ibsen. Likaledes har säkerligen Ibsen under sin senare symbolistiska period, då hans drama börjar uppta mer psykologiskt fördjupade problem, fått impulser även från Strindberg.

Ännu är tiden icke inne för att till fullo kunna överskåda Strindbergs betydelse för svensk kultur. Men vi kunna redan nu konstatera, att han är den förste, som för tidens nya idéinnehåll finner en ny prosaform. Hans storartade språkliga insats ser man kanske bäst vid en jämförelse med den föregående periodens stil. Före Strindbergs uppträdande fanns en högre, en retorisk prosa, i den sista generationen ypperligt representerad av Viktor Rydberg, men romanens och verklighetsskildringens språk var ännu oformat, ojämt, ofta svulstigt och platt. Strindberg är den förste, som bryter svenskan och låter den vandra fram utan koturn. Hans prosa är enkel och klar, och framställningen bevarar alltid skissens friskhet. Det vilar morgondagg över hans bästa sidor. Tongången i hans [ 303 ]prosa är vardaglig, men den breder sig raskt i en beskrivning, full av träffande och målande uttryck, och glider utan ansträngning upp i det högsta patos. Hans stil är alltid saklig, genomskinlig. Periodbyggnaden är korrekt och lätt. Hans satser löpa smidigt som kattor och komma efter nog så vårdslösa språng alltid ned på alla fyra fötterna. Vad han själv på något ställe yttrar om Balzacs stil, passar väl så bra om hans egen: »Allt är hos honom konstlöst; man ser aldrig kompositionen och jag har aldrig märkt hans stil. Han leker icke med ord, figurerar aldrig med onödiga bilder, vilka för övrigt tillhöra ’poesien’, men har däremot en så säker formkänsla, att innehållet alltid får det klara uttryck som jämt täckes av ordet. All grannlåt försmår han och verkar direkt omedelbart som en berättare i ett sällskap, vilken ibland refererar en händelse, ibland införer personerna talande, ibland kommenterar och förklarar».

Till hela sin anda var Strindberg djupt kristlig, fast naturligtvis icke ortodox. Man skulle kunna tycka, att denna hans religiositet stode i skarp motsats till hans revolutionära skaplynne. Men detta är långt ifrån fallet. Det var vissheten att sitta inne med den absoluta sanningen — vilken nu denna än för tillfället var — som gav styrka åt hans arm. Och Strindberg är icke ensam om denna ståndpunkt. Om man studerar de stora revolutionärerna under de bägge sista seklen, även de, som opponerat mot kristendomen, ha de burits framåt av ett rent religiöst patos. Deras religiositet ligger, liksom Strindbergs, framför allt i det absoluta sanningskravet och uppgörelsen inför det egna samvetet. Detta gäller om puritanerna Cromwell och Milton likaväl som om Rousseau och Robespierre, Almqvist och Tolstoy.

Strindberg övergick från att vara en troende positivist till en glödande mystiker, och delvis följde han häri omslaget i hela tidsriktningen. För den, som inträngt i Strindbergs kynne och världsåskådning, ligger heller icke något förvånande i denna förändring. Han hade i själva verket börjat som pietist och slutar följdriktigt som mystiker. Det tycks för övrigt ligga nå[ 304 ]got äkta svenskt i denna utvecklingsgång. Många av våra stora andar ha redan vandrat denna väg. Linné, en de exakta vetenskapernas mästare, grubblade på ålderdomen över nemesis divina och sökte utforska lagarna för ödets väsen. Swedenborg, matematikern och naturvetenskapsmannen, trodde sig i sin visionära andevärld ha funnit världsgåtans lösning.

Det finnes i Strindbergs förhållande till sina vänner och medmänniskor många mörka punkter. Han kunde vara hård, och ofördragsam; hans misstänksamhet, som utvecklade sig till förföljesemani, förledde honom till de mest besinningslösa anklagelser. Men detta jävar icke hans idealitet. Han kämpade alltid för en idé, och idéerna förblev han också trogen. Men han glömde, att idéer och människor icke kunna mätas med samma måttstock. De oerhörda krav han uppställde kunde den bristfälliga verkligheten icke infria. Strindberg var alltid mannen med de stora måtten på de små tingen.