Från Slottsbacken till Ladugårdslandet/Kapitel 1

←  Förord

Från Slottsbacken till Ladugårdslandet av Carl Forsstrand Indebetouska huset

Den tyske kapellmästaren och hans närmaste ättlingar  →

INDEBETOUSKA HUSET

Det område längst upp till vänster vid Slottsbacken, mellan Finska kyrkan och Källargränd, som nu upptages av det s. k. Hovmarskalkshuset, ingick i forna tider i den till k. slottet hörande anläggning, vilken i gamla handlingar omväxlande kallas »H. K. Maj:ts Trägård», »Kongl. Trägården» och »Cronones Trägård». Anläggningen begränsades i söder av Trädgårdsgatan, som än i dag liksom sitt bihang, den till Köpmangatan ledande Trädgårds-Tvärgränd, är ett minne av densamma, och omfattade större delen av kvarteret Europa. Den torde ha varit en vacker och angenäm tillflyktsort och promenadplats för invånarne i slottet, för vilken den huvudsakligen var avsedd. I slutet av 1640-talet dömdes den emellertid till förgängelse och styckades i byggnadstomter.^[1] Enligt donationsbrev av den 30 augusti 1647 erhöll sålunda magister Erik Gabrielsson Emporagrius, som då var hovpredikant hos drottning Christina och sedan blev pastor primarius i Stockholm samt slutligen biskop i Strengnäs, en tomt i södra delen av området, och den 30 juni 1648 fick riksskattmästaren Gabriel Oxenstierna den närmast belägna tomten. Bägge dessa herrar läto bebygga sina tomtdelar, men de eller deras rättsinnehavare stannade ej länge i besittningen av dem. Enligt fastebrev av den 21 oktober 1664 försålde nämligen Oxenstiernas son, riksrådet och kanslipresidenten Bengt Oxenstierna till »välbetrodde» Isaac Breant, »borgare och förnämlig handelsman här i staden», sitt »hus östan för Storkyrkan en våning högt med dess tomt och grund för 16,229 d. kmt». År 1674 blev Breant innehavare även av Emporagrius' tomt med därå uppförda, antagligen oansenliga hus. Genom ett k. brev den 10 december s. å, förklarades nämligen kronans trädgård som omistande, och i följd härav återkallades tomten till kronan, vilken därefter förpantade densamma till Breant. Denne anhöll därpå att dels få inköpa den, dels få påbygga huset å Oxenstiernska tomten, såvida ej hinder mötte av den fastställda desseinen. K. maj:t remitterade Breants skrivelse till överståthållaren, som den 4 mars 1682 anförde, att borgmästaren De la Vallée för honom förevisat en dessein, som delvis fattats av drottning Christina, men något ändrats av Carl X enligt dennes egenhändiga anteckning, då han var i polska kriget. Denna utförliga dessein vore sådan, att ej blott den pantvis innehavda tomten, utan jämväl största delen av den tomt, varå Breants hus stod, och dessutom andra hus, i synnerhet de båda Bollhusen, skulle göras till fri plats för slottet — en tanke, som först 1792 kom delvis till utförande. Överståthållaren hemställde alltså om bifall till Breants ansökning att få inlösa tomten, ifall desseinen ej skulle så snart fullföljas, då Breant förklarat sig ej vilja bygga därå, utan fortfara att anlägga en vacker trädgård samt vore villig att avstå tomten mot ersättning för havda kostnader, när desseinen kunde genomföras. K. maj:t förklarade emellertid den 29 mars 1682, att, »då desseinen ej snart tycktes kunna komma till utförande och då gatan mellan tomten och slottsgraven var tämligen bred, Breant ägde inlösa tomten med skyldighet att mot ersättning avstå densamma, när den stora desseinen skulle genomföras; dock ägde Breant icke att bygga vid äventyr att ej få ersättning därför. Däremot var det Breant obetaget att bygga på den andra tomten, dock så att hinder icke mötte för den stora desseinens verkställande».^[2] Breant lät uppföra sitt hus i tre våningar och en taklistvåning samt täcka det med tegeltak. I detta skick förblev det så godt som oförändradt under sin mer än tvåhundraåriga tillvaro.

Sålunda tillkom den stora byggnad, som sedan den i början av 1760-talet övergått i rådmannen, sedermera borgmästaren Johan Indebetous ägo och ända till dess densamma år 1911 revs och fick lämna plats för Hovmarskalkshuset kallades och var vida bekant under benämningen Indebetouska huset. Med sina två åt Slottsbacken utskjutande flyglar, sina slätrappade murytor, låga fönsterlufter och avsaknad av dekorativa utsmyckningar, kunde detta hus knappast kallas vackert, allrahelst det under de senare decennierna av sin tillvaro var ganska förfallet och vanvårdadt. Det gjorde dock ett trevligt intryck, och det var i sin enkla byggnadsstil och med sin borgerliga prägel ett intressant minne från den karolinska tiden, som gärna i restaureradt skick kunnat få kvarstå och i så fall vida bättre passat för platsen och omgivningarna än sin klumpiga och alltför massiva efterföljare. Dess mer än två sekel omfattande historia erbjuder också hågkomster av åtskilliga märkliga personer bland dess bofasta och tillfälliga invånare under tidernas lopp.

Först bland dessa personer möter Isaac Breant, den förste byggherren. De upplysningar, som jag om honom lyckats uppbringa, äro visserligen helt knapphändiga, men de giva dock vid handen, att han intog en framskjuten och ansedd ställning bland Stockholms borgerskap under senare hälften av 1600-talet, varom ju också beteckningen »förnämlig handelsman» i köpeavhandlingen med Bengt Oxenstierna bär vittne. Bördig antagligen från Nederländerna, torde han ha inflyttat till Stockholm i början av 1650-talet. Han erhöll nämligen burskap som borgare den I juli 1654 och hade väl då användt några år för att sätta sig in i förhållandena och grunda sin verksamhet som köpman. Det är för övrigt möjligt, att han tillhörde den ganska talrika kategori holländare, som med den ryktbare Paridon von Hoorn i spetsen under de mellersta decennierna av 1600-talet hade affärer med svenska kronan. Därpå tyder det ovannämnda tomtförvärvet^[3] och vidare den omständigheten, att Breant i några handlingar kallas »kommissarie», en titel som fordom brukades för personer, vilka voro ombud i Sverige för utländska furstar och handelshus o. s. v. Att Breant var holländare, torde man även kunna sluta sig till därav, att han i sitt andra gifte hade Maria von Schwindern, vilken sannolikt var dotter av eller nära besläktad med den från Gustaf II Adolfs och Christinas tid bekante, ifrån Holland inkomne beckbrännaren och direktören i Tjärukompaniet Hans von Schwindern.^[4] Visst är att Isaac Breant intog en bemärkt ställning i Stockholm och samlade en ej obetydlig förmögenhet. Av den några månader efter hans frånfälle i maj 1701 upprättade bouppteckningen framgår nämligen, att behållningen i boet utgjorde 81,000 d. kmt. Bland tillgångarna upptages jämte det till 30,000 d. kmt värderade huset vid Slottsbacken en gård, »på Ladugårdslandet och Hedebacken belägen». Arvingarna voro änkan Maria von Schwindern, sonen i första giftet, kommissarien Isaac Breant d. y., och två söner i andra äktenskapet, löjtnanten, sedan sekundkaptenen vid Stenbockska dragonregementet Abraham Breant (död i Schlesien 1705) och studiosus David Breant. Huset vid Slottsbacken tycks ha stannat i änkans och de två kvarlevande sönernas ägo till 1709, då det den 16 juni försåldes på bankoauktion för 22,000 d. kmt.

Under de närmast följande åren torde huset ha förblivit i riksbankens ägo, men från och med 1711 till 1721 innehades det av handelsmannen Matthias Wiesendorff. Dennes änka, fru Wendela Pincier, och övriga arvingar ägde det därefter till år 1761, då Johan Indebetou, som var gift med en av makarna Wiesendorffs döttrar och i arv efter svärföräldrarna erhållit en femtedel, utlöste svågrarne, handlandena Hindrich och Ægidius Wiesendorff, stadsmäklaren Johan Zachau och handlanden Herman Hilche.

Johan Indebetou var född i Stockholm år 1703 samt son av handlanden Govert Indebetou och Helena Andersdotter Brandt. Även han ägnade sig först åt köpmansyrket och fick burskap som borgare år 1730. År 1758 blev han rådman och ledamot av justitiekollegium, men flyttades 1762 till politiekollegium och utnämndes 1782 till borgmästare. Vid 1760—62 årens riksdagar var han ledamot av borgarståndet, men spelade ej någon politisk roll. Han avled 1789.

Under sin långa besittning av huset hade Indebetou säkerligen disponerat en stor del av detsamma för egen räkning, ty han hade många barn^[5] och en talrik skara tjänare, men då byggnaden innehöll femtiotvå rum och andra lägenheter, hade den utrymme även för en hop andra personer än dem, som tillhörde ägarens hushåll. Jämte några borgare och köpmän såsom handlanden Johan Zachau (1741), tobaksfabrikören H. H. Sutthoff (1770), grosshandlaren Callerstedt (1780) m. fl. utgjordes dessa hyresgäster mest av tjänstemän vid magistraten och andra stadens verk, såsom curator ad litem Johan Ekerman, vilken med tiden blev rådman och justitieborgmästare och som bekant intog en bemärkt ställning under det gustavianska tidevarvet, men även av några adliga kavaljerer, såsom kanslisten, baron Johan Gyllenstierna, kaptenen, sedermera generallöjtnanten P. U. Lilljehorn och k. sekter Carl Klingenstierna. Dessa herrar voro ungkarlar och hade antagligen valt sina bostäder i det anspråkslösa huset för att vara k. slottet, Riddarhustorget och andra mötesplatser för societeten nära. Mantalslängderna omtala emellertid även hyresgäster i anspråkslösare samhällsställning, såsom k. hovtrumpetaren Böritz, uppbördsskrivaren Barck och hustru Brita Stina Törnros, vars man var på Danviken. Antagligen bodde detta något blandade sällskap i de små och mörka lägenheter, som befunno sig i husets bakre del med fönster åt Trädgårdsgatan och Trädgårds-Tvärgränd.

Några år efter Johan Indebetous död eller 1792 försålde hans arvingar huset för 25,000 rdr till k. maj:t och kronan, och därmed började en ny period i dess historia. Det uppläts nämligen först åt slottskansliet och krigsexpeditionen, som där erhöllo sina ämbetsrum, det förra i förening med arrestlokaler för den nyinrättade poliskammaren, och sedan till bostäder åt tjänstemän och betjänte vid k. hovet. I samband med kronans övertagande av fastigheten vidtogos, oavsedt de inre reparationer, som antagligen ägde rum, några förändringar i det yttre. Den gamla kvarstående trädgårdsmuren borttogs och likaså den mellan flyglarna befintliga planteringen, så att gården utjämnades och bildade en öppen plan åt Slottsbacken. Denna omdaning skedde förmodligen för att bereda ökadt utrymme åt Nummerlotteriets dragningar, vilka offentligen försiggingo på Slottsbacken utanför Indebetouska huset, samlade talrika deltagare och skådelystna samt artade sig som veritabla folknöjen.

Om anordningarna vid dragningarna m. m. meddeas följande i C. Lundins och A. Strindbergs Gamla Stockholm: »Hvar tredje onsdag restes en tribun, på hvilken lotteriets direktion tog plats, och under trumpetstötar, basunlåtar och trumhvirflar från en särskild liten läktare, där gardesmusiken bidrog till det festliga intrycket, började och fortgick högtidligheten. Ett storartadt lyckohjul tog uppmärksamheten i främsta rummet i anspråk, men de som vakade öfver lyckans rullande hjul voro äfven förtjänta af att tagas i betraktande. Bland dem såg man många gånger skalden Gyllenborg, skalden Leopold (medlem af direktionen ända från 1796 intill sin död) och andra förnämlige män, presidenter och statsråd, såsom Gabriel Poppius, Matthias Rosenblad, C. D. Skogman m. fl. Bredvid en Leopold, en Rosenblad eller en Poppius stod ett barnhusbarn, som föreställde det blinda ödet, hvilket utdelade lyckans håfvor. Lottutdragningen verkställdes nämligen icke av direktionen eller tjänstemännen, utan af en för verket fullkomligt främmande person i den oskyldiga barnaåldern, en gosse från frimurarebarnhuset, som högtiden till ära var klädd i sin paraduniform och utstyrd med hvita handskar samt med förbundna ögon. Vinster och niter kommo om hvarandra, men de förra utgjorde blott en ringa del av numrorna. De hylsor, till utseendet liknande gamla nålhus, i hvilka de utdragna numrorna lågo, slungades ut bland folkmassan, som under hurrarop och skrän slogs om dem. Den som var nog lycklig att eröfra en sådan hylsa fick en liten vedergällning, om han till lotteriet åter öfverlämnade henne.»

Carl Michael Bellman var som bekant sekreterare vid Nummerlotteriet, och fastän befattningen för honom mest var en sinekur, tjänstgjorde han dock någon gång. Huruvida han var med vid dragningarna och då bidrog till muntrationen, är däremot ovisst, men i så fall hör även han till Indebetouska husets minnen.

Lotteridragningarna voro emellertid ingalunda de enda tillställningar, som åtminstone indirekt fäste uppmärksamheten vid det gamla huset och gjorde trakten där omkring livlig. Slottsbacken var ju även i äldre tider och särskildt under det gustavianska tidevarvet mycket trafikerad och ofta färdvägen för marscherande trupper och platsen för parader, såsom t. ex. år 1789, då de i kriget i Finland erövrade troféerna i triumftåg fördes upp till slottet, eller 1799, då obelisken under stora högtidligheter avtäcktes. Vid sådana tillfällen hade invånarne i Indebetouska huset liksom i Tessinska palatset och de övriga husen vid Slottsbackens södra sida ypperliga möjligheter att från sina fönster beskåda ståten. Säkerligen försummade de ej heller att göra detta, och man kan också vara viss om, att de inbjödo vänner och bekanta att deltaga i förströelsen, ja kanske till och med att de hyrde ut några fönsterlufter åt obekanta skådelystna.

Ett annat och ofta återkommande nöje var att iakttaga och betrakta deras excellenser rikets herrar och andra dignitärer, som i sina praktvagnar färdades till och från slottet, och att beskåda den till teaterföreställningarna och maskeraderna i stora Bollhuset strömmande publiken. En utbyggnad sannolikt innehållande en vestibyl till detta Thaliatempel, som spelade en så betydelsefull roll för Gustaf III:s teaterälskande stockholmare, sträckte sig ända till inhägnaden för Indebetouska husets trädgård,^[6] och man behövde sålunda blott taga plats i denna för att kunna se hur ekipagen och portchaiserna släppte ut sitt eleganta och glada innehåll. Bollhuset revs emellertid år 1792, några månader efter Gustaf III:s död, och därmed förlorade Indebetouska huset en granne, som i många decennier skänkt dess invånare rika ämnen för funderingar, samtal och skvaller.

★

Med det gamla hus, vars öden under 1700-talet jag nu i korthet skildrat, äro intimt förbundna minnen från ett märkligt skede i min släkts historia. Min farfar Johan Erik Forsstrand var nämligen anställd som kollektör vid Nummerlotteriet och gjorde därigenom bekantskap med huset, och sedan han tillika blivit tjänsteman vid k. husgerådskammaren, fick han också där efter några år sin bostad. Alltifrån 1811, då han utnämndes till kammarskrivare, och till 1859, då han tog avsked från föreståndareskapet för nämnda inrättning, disponerade han i huset boställsvåning och ett par andra lägenheter. Denna nära ett halvt sekel omfattande tidrymd var rik på med- och motgång, på glädje och sorger, om vilka släktkrönikan bevarat många minnen. De flesta av dessa äro alltför obetydliga eller av för privat natur för att framläggas inför offentligheten, medan några andra däremot torde kunna påräkna intresse för den föreställning, de lämna om åtskilliga märkliga samtida bland farfars umgänge, gynnare och vänner, och för det ljus, de sprida över livet och förhållandena i ett medelklasshem i Stockholm under den mot vår tid så olika förra hälften av 1800-talet. Meddelandena härom böra emellertid inledas med några‍ erinringar om farfar och hans släkt och familjeförhållanden.

Farfar föddes i Stockholm den 9 oktober 1782. Hans föräldrar voro hovlakejen Johan Forsstrand och dennes hustru i andra giftet Elisabeth Holmberg. Hovlakejen var son till rusthållaren Erik Johansson^[7] och Catharina Persdotter i Forserum i Lofta socken i Norra Tjust och hade vid några och tjugo års ålder — han var född 1737 — lämnat fädernehemmet och begivit sig till Stockholm för att söka sin utkomst. För det framgångsrika utförandet av detta värv hade han väl knappast några andra förutsättningar än de flesta andra smålandsdrängar, som övergåvo hembygden för att bjuda lyckan handen. Han utgick visserligen från ett ganska välbärgadt hem, men han hade tre syskon, och den reskassa föräldrarna kunnat giva honom, utgjorde sannolikt blott några daler. Han var hänvisad att slå sig fram med sitt friska levnadsmod, sitt matsäcksskrin och framför allt med den företagsamhet och det praktiska förstånd, som av gammalt varit utmärkande för hans nationalitet och som han antagligen ej saknade. Det är dock troligt, att han även medförde anbefallningsbrev eller rekommendationer till förnämliga och inflytelserika personer i huvudstaden från någon av hemortens adliga godsägare, såsom kammarherre G. de Besche på Öfverum, baron Georg Henrik Lybecker på Åkerholm eller greve Fredrik Lorenz Bonde på Nygård. Redan några veckor efter sin ankomst till Stockholm fick han nämligen anställning som hovlakej. Han hade då efter fädernehemmanet antagit släktnamnet Forsstrand, men för övrigt äro uppgifterna om honom mycket knapphändiga.

Medan under frihetstiden och det gustavianska tidevarvet hovets kavaljerer och damer för sitt eget och varandras nöje och till uppbyggelse för eftervärlden ganska allmänt sysslade med författandet av memoarer och dagböcker och flitigt idkade brevskriveri, var förhållandet motsatsen med hovlakejerna — tyvärr, kan man säga, ty dessas iakttagelser och meddelanden skulle säkerligen mången gång ha framställt förhållandena vid hovet i en helt annan dager, än vad de förstnämndas gjorde. De sågo och hörde utan tvivel mycket, som undgick eller ej fick tilldraga sig de andras uppmärksamhet, och särskildt torde kammarlakejerna på grund av sin intima tjänstgöring haft åtskilligt av intresse att berätta. Crusenstolpe har ju också i Morianen i det hänseendet utnyttjat den ryktbare Badin på ett sätt, som visserligen till stor del bör stå för den fantasirike författarens egen räkning, men dock i mycket torde vara grundadt på den svarte mannens egna upplevelser och berättelser. Johan Forsstrand var emellertid ingen Badin, och ehuru det ej finns något tvivel om att han var skrivkunnig, ägnade han sig icke åt skrivgöromål. Även om hans tjänst kunnat fresta därtill, gjorde hans egna levnadsförhållanden det icke. Hans liv förflöt nämligen efter allt att döma mycket lugnt och händelselöst. Till och med släktanteckningarna i farfars bibel innehålla blott jämte de redan anförda uppgifterna om när och var han föddes upplysningar om att han år 1767 ingick äktenskap med Hedvig Åkerberg och att han ett par år efter hennes död eller 1781 gifte om sig med Elisabeth Holmberg från Öfver-Grans socken i Uppland, ävensom att han i första äktenskapet hade tre barn, av vilka endast dottern Catharina Charlotta hann mogen ålder och i slutet av 1790-talet äktade brännmästaren Christian Hartman, samt i det andra sonen Johan Erik eller min farfar.

I poliskammarens diarium har jag emellertid funnit att den lilla familjen på 1780-talet räknade ytterligare en medlem. Johan Forsstrand hade en fosterson, som bar det klingande namnet Johan Ankarfall, och förmodligen antagit detta därför att han ägnade sig åt sjömansyrket. Ynglingen var nämligen anställd hos en skeppare Lars Svensson, men omkom då dennes fartyg i december 1789 förolyckades. Fosterfadern väckte då åtal mot skepparen, vilken räddat den övriga besättningen, men ej Ankarfall, och slutet blev att skepparen dömdes till 100 rdrs böter och 28 dygns vatten och bröd, vilket dock av hovrätten mildrades till 7 dygns dito.

Ankarfalls förbindelse med hovlakejen tyder på att denne i ekonomiskt hänseende var bättre situerad, än man skulle kunna tro i betraktande av hans vitæ genus eller ringa samhällsställning, och detta bekräftas även av uppgifter i mantalslängder och bouppteckningar. Han var visserligen långt ifrån någon förmögen man, men tämligen välbärgad. Sålunda framgår av bouppteckningen efter första hustrun, som avled på det av makarna om somrarna bebodda donationshemmanet Måsen i Södermanland, att han i arv efter sina år 1778 avlidna föräldrar hade bekommit sin andel i Forserum, uppskattad till 75 rdr 16 sk. specie, och i mantalslängderna för 1790 och 1800 omtalas, att han ägde och bebodde ett litet hus i kv. Sumpen, vid Norrlandsgatan och i Jakobs församling. Detta torde han emellertid efter några år ha försålt och i stället förvärvat egendomen nr 56 och 57 i kv. Österbotten, vid Stakens gränd (numera Brunnsgatan 10), i Johannes församling, vilket han vid sin död år 1810 lämnade i arv åt änkan och hennes son, min farfar. I bouppteckningen nämnes, att det var för de medel, som änkan medfört i boet, som han blivit ägare av denna fastighet, vilken upptogs till ett värde av 900 rdr b:ko. Efter sin moders frånfälle 1819 blef farfar ensam ägare av den lilla och oansenligt bebyggda gården, vilken han behöll i flera decennier och där han hade ett litet stall och vagnshus.

Medan Johan Forsstrand sålunda i ekonomiskt hänseende var en ganska skötsam man, sörjde han även för att ende sonen skulle få en god uppfostran och därigenom kunna stiga några trappsteg högre på den sociala rangskalan, än det varit honom själv möjligt. Av en av Johan Erik antagligen år 1808 eller 1809 ingiven »ödmjukaste promemoria»^[8] i samband med ansökan att bliva befordrad till kammarskrivare i k. krigsdepartementets kammarkontor framgår nämligen, att han hade under några år och till 1797 åtnjutit undervisning av dåvarande rektorn, sedermera kyrkoherden i Huddinge G. Printz »uti Christendomen, Geografien, Historien, Franska och Tyska språken samt räkna och skriva». Han anför vidare, hur han därefter tjänat i handel till år 1803, då han blev kollektör vid k. Nummerlotteriet, och hur han 1806 utnämnts till ordinarie kopist i k. hovkansliet och »under denna tiden flera gånger gjort kanslitjänst». Denna ansökan ledde ej till någon påföljd, men däremot blev han 1809 husgerådsskrivare vid k. husgerådskammarens kammarkontor och erhöll därmed den första anställningen vid den avdelning av hovförvaltningen, som han sedan i skilda befattningar skulle tillhöra i ett halvt sekel. År 1811 befordrades han till kammarskrivare, 1813 till husgerådsförvaltare, 1814 till kamrerare och 1820 till föreståndare med hovkamrers titel för hela husgerådskammaren och avgick samtidigt därmed från kopisttjänsten i hovkansliet. Som kollektör vid Nummerlotteriet, med 600 rdrs lön, torde han kvarstått, till dess det upphörde.

Johan Erik Forsstrands strävanden att förvärva sitt levebröd hade sålunda krönts med framgång, och vid trettio års ålder fann han tidpunkten vara inne att sätta eget bo och dela boställsvåningen i Indebetouska huset med sin utvalda ledsagarinna genom livet Ulrika Charlotta von Düben, vilken var dotter av majoren, friherre Johan Carl von Düben och Magdalena Catharina Tibelia. Hur han hade gjort hennes bekantskap förmäler ej släktkrönikan, men vid sökande i mantalslängderna efter upplysningar om kontrahenternas lokala tillvaro före äktenskapets ingående har jag funnit förklaringen till den i betraktande av parternas olika samhällsställning rätt uppseendeväckande förbindelsen. I mantalslängden för Maria församlings västra del år 1810, upptagas nämligen bland hyresgästerna i skorstensfejaremästaren Olof Lindströms hus i kvarteret Ugglan Mindre, d. v. s. numera huset n:o 13 vid Tavastgatan, fröknarna Magdalena Cornelia Rothlieb och Ulrika Charlotta von Düben samt kammarskrivaren vid k. husgerådskammaren, kopisten i hovkansliet och kollektören vid Nummerlotteriet Erik Forsstrand. Så nära grannar kunde väl ej undgå att göra varandras bekantskap, och att denna mellan de två yngsta i trion antog fastare och intimare former, låg också nära till hands. De två fröknarna, som voro halvsystrar, levde nämligen i små och bekymmersamma förhållanden och försörjde sig med guldbroderi och andra handarbeten. Det är ju antagligt, att inflytelserna härav bestämde fröken von Düben, som hade den första ungdomen bakom sig och följaktligen kunde befara att få stanna på den s. k. överblivna kartan, att låta tankarna på ett förnämligare parti fara och gynnsamt emottog den hygglige och ganska välbärgade k. kammarskrivarens giftermålsanbud. Men för övrigt finns det ingen anledning antaga, att ej förbindelsen även grundades på varmare känslor. Äktenskapet gestaltade sig nämligen mycket lyckligt.

Ulrika Charlotta von Düben tillhörde den gren av sin ryktbara släkt, som med hennes farfars far hovmarskalken Gustaf von Düben, kung Carl XII:s trotjänare och följeslagare allt ifrån Narva till Fredrikshall, år 1698 adlades och år 1718 upphöjdes i friherrligt stånd, men som det under slutet av 1700-talet hade i ekonomiskt hänseende gått så utföre för, att dess flesta medlemmar i början av 1800-talet befunno sig i brydsamma omständigheter, ja till och med i fattigdom. Farmors farfar, kammarherren Gustaf von Düben^[9], som var gift med Johanna Helena Helena Angerstein^[10], hade vid sin död 1758 lämnat blott obetydlig förmögenhet åt de sex kvarlevande av hans åtta barn, sönerna Gustaf, Johan Carl och Ulrik Wilhelm samt döttrarna Ulrika Eleonora, Emerentia Charlotta och Helena Gustafva. Den äldsta av de sistnämnda avled ogift år 1801 på Slagårda i Västmanland; de bägge andra blevo gifta och väl försörjda, den förra med överjägmästaren och majoren Fredrik Adolf Ulfsparre av Broxvik, den senare med kapten Claës Henrik Hildebrand. För bröderna ställde sig kampen för tillvaron svårare. Gustaf, som enligt hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlottas utsago i hennes dagbok var en suput och vid riksdagarna under Gustaf III:s tid även i andra hänseenden gjorde sig mindre fördelaktigt känd, levde på gamla dagar som överjägmästare i Västmanland med hustru — en grevinna von Jahnke från Pommern — och två döttrar i stor fattigdom på hejdridarebostället Forsby i nyssnämnda landskap. Ulrik Wilhelm, vilken som överstelöjtnant i armén avled år 1817, var då sedan 1792 änkling efter Ulrika Eleonora Hildebrand. Med henne, som var syster till hans systers man den ovannämnde Claës Henrik och som tillhörde den rika, i Södermanlands godshistoria ofta förekommande och omtalade släkten Hildebrand, hade han erhållit förmögenhet. Denna hade dock förslösats, och han levde, sannolikt utan andra inkomster än sin lilla pension, i flera år dels på det vackra Sköndal i Brännkyrka eller numera Nacka socken, dels på Djursnäs i Ösmo, vilka egendomar tillhörde hans hustrus syskon. Ibland uppehöll han sig också i Stockholm och 1809 bodde han i kvarteret Hammarbysjö, vid den nu mera försvunna Hammarbygatan och i hörnet av Götgatan, men »utan tjänst och rörelse», Till de ekonomiska bekymren kommo otrevliga familjeförhållanden. Hans två söner, Ulrik Wilhelm och Gustaf Henrik, artade sig visserligen väl, men vunno knappast oberoende och aldrig någon lysande ställning, varom mera framdeles. Äldsta dottern Gustafva Charlotta blev förmöget gift, nämligen först med sin frände hovmarskalken, friherre Henrik Jakob von Düben^[11] och därefter med godsägaren, friherre Axel Wilhelm Löwen till Häringe och Glasberga. Men två yngre döttrar, Sophie Louise och Antoinette, som uppenbarligen hade en livligare naturell, kommo på villovägar och förde ett så oregelbundet levnadssätt, att de till och med under benämningen »flickorna från Sköndal» ansågos tillhöra den levnadsglada kategori skönheter, som under det gustavianska tidevarvet benämndes »mamseller av den bättre sorten». De seglade dock slutligen in i den äktenskapliga hamnen, och fastän de ej gjorde några lysande partier — Sophie Louise med en kryddkrämare Carl Henrik Bolin, Antoinette med fanjunkaren vid livgardet Georg Rosenblad —, togos de därigenom åter till nåder av släkten. Så var åtminstone fallet med fru Bolin, vars namn emellanåt träffas i farfars anteckningar och vars dotter Hedvig Eleonora omtalas bland gästerna vid familjehögtider. Efter föräldrarnas död fick hon sitt hem hos sin morbror Gustaf Henriks änka. Om paret Rosenblad har jag blott lyckats vinna upplysning om att mannen avled 1818 och att han då var magasinsförvaltare vid sjukhusförrådet på Skeppsholmen samt efterlämnade hustrun, två döttrar i späd ålder och inga tillgångar. Han var vid sin död femtiofyra år och tillhörde ej adliga ätten Rosenblad.

Även åt farmors far Johan Carl skulle livet bjuda många svårigheter och missräkningar. Född år 1738, ägnade han sig åt den militära banan och började denna redan 1752 som rotesoldat vid Västernorrlands regemente. Sju år senare var han förare vid Livgardet, där han 1762 befordrades till sergeant, 1763 till fänrik och 1770 till löjtnant. Vid Gustaf III:s statsvälvning i augusti 1772 slöt han sig till den talrika grupp bland kamraterna, som med entusiasm omfattade förändringen, och i september s. å. belönades han för sitt välförhållande med Svärdṣorden och blev major i armén. Därmed följde emellertid ingen ökning av löneförmånerna, och då Düben i likhet med många andra bland gardesofficerarna hade trassliga affärer, sökte han år 1775 och erhöll transport som kapten till Tavastläns regemente. Det var ju billigare att leva i Finland än i Stockholm, men Düben tycks blott undantagsvis och först i slutet av 1780-talet mer regelbundet ha tjänstgjort i sin nya beställning. Sålunda uppehöll han sig länge år 1780 i Stockholm, dels för att jämte några kamrater ingå i Par Bricole och måhända i Bellmans sällskap återuppliva minnena från Södra Bataljonens och Bacchi Ordenskapitels uppsluppna sammankomster, dels för att gifta sig med fru Magdalena Catharina Rothlieb, född Tibelia. Denna var dotter av kyrkoherden i Vassunda i Uppland, prosten Olof Tibelius och hans maka Magdalena Juliana Lindmarck samt sedan 1771 änka efter löjtnanten vid Upplands regemente Carl Gustaf Rothlieb. Med honom hade hon en son och en dotter, som dogo vid unga år, och den ovannämnda dottern Magdalena Cornelia, vilken snart i moderns nya hem fick sällskap med hennes två barn med Düben, dottern Ulrika Charlotta och sonen Carl Gustaf.

Huruvida Düben erhöll någon förmögenhet med sin hustru är ej bekant men osannolikt, och i alla händelser torde de penningemedel, hon medförde i boet, ha varit föga betydande. Efter några jämförelsevis bekymmerfria år kommo nämligen bistra tider. Sedan Düben deltagit i 1788—90 årens krig i Finland och någon tid varit platsmajor på Sveaborg, anhöll han

MAJOREN, FRIHERRE J. C. VON DÜBEN.
EFTER OLJEMÅLNING, TILLHÖRIG PROFESSOR G. SANTESSON.

1792 och vid uppnådda femtiofyra levnadsår om avsked med åtnjutande av majors avlöning och traktamente. Detta beviljades emellertid ej, men i anseende till sin fattigdom fick han förordnande som uppsyningsman eller kommendant på Hangö, varmed följde traktamente av 16 skillingar om dagen. Han erhöll också 33 rdr 16 sk. b:ko till resepenningar. Att med dessa inkomster försörja hustru och barn, var naturligtvis förbundet med stora svårigheter. Följden blev också den att familjen upplöstes. Hustrun och döttrarna, som troligen lämnat Finland redan före kriget, bosatte sig i Stockholm, där de under de sista åren av 1790-talet och till friherrinnans död 1806 bodde i ett av de små och oansenliga husen vid Högbergsgatan, i kvarteret Pelarbacken Mindre i Catharina församling. Sonen stannade i Finland, där han blev löjtnant först vid Åbo läns regemente och därefter vid tredje Kejserliga Jägarregementet samt avled ogift på 1820-talet.

Om Johan Carl von Dübens egna öden de år han ännu var i livet saknas underrättelser. Han skall ha avlidit år 1804 och lämnade ungefär samma eftermäle som många andra bland Gustaf III:s gardesofficerare, nämligen att ha varit en vacker och glad men lättsinnig man. Dock torde hans dåliga ekonomi ej uteslutande ha värit hans eget fel utan till någon del få skrivas på de synnerligen klena militära avlöningsförhållandena på hans tid. Särskildt hade de avskedade officerarne det svårt och bekymmersamt, och de vidtogo därför också mången gång åtgärder för förbättrandet av sin ställning, vilka på ett drastiskt sätt belysa denna, men även skänka en föreställning om vad som redan på den tiden med dess många ståndsskillnader ansågs kunna gå an för gardesofficerare. Vad Düben vidkommer finns härom ett vittnesbörd i en anhållan, som han en gång, antagligen i början av 1790-talet, gjorde hos överståthållareämbetet, nämligen om tillstånd att få försälja öl och brännvin. Detta var ju en mera lovlig näring då än i våra dagar, men ämbetet ansåg sig dock ej kunna bifalla ansökningen med hänsyn till sökandens friherrliga börd och uraktlåtenhet att uppgiva någon bulvan eller ställföreträdare för skötseln av affären.

Emellertid levde friherrinnan von Düben med sina döttrar i det lilla huset på Södermalm, hänvisade att klara uppehället med inkomsterna på sitt arbete och med den hjälp, de tilläventyrs kunde få av anhöriga och vänner. Det var en bekymmersam tillvaro, såsom bland annat framgår av en skrivelse till konungen i januari år 1800, vari friherrinnan i underdånighet anhöll om pension. Som skäl härför anförde hon bland annat, att hon på åtta år ej hade avhört sin man, vilken enligt vad ryktet förmälde skulle vistas på Hangö, men ej sedan 1790 på något vis bidragit till hustruns och döttrarnas underhåll. Hon ville, heter det vidare, med stillatigande förbigå sin makes kallsinnighet och släta hushållning, vilka dock tyvärr genom många berättelser voro nog så bekanta, och hon stannade i den tanken, att han var med döden avgången. »Skulle han lefva, är mitt öde», tillade hon, »lika beklagansvärdt, som fattigdom och sjuklighet vid sextio års ålder mig dagligen omfattar och jag i sällskap med mina tvänne döttrar ej äger något annat näringsfång, än hvad synålen kan oss tilldela». Skrivelsen ledsagades av ett intyg från kyrkoherden E. Bergsten i Catharina, att högvälborna fru friherrinnan i flera år hade bott och brukat sina salighetsmedel inom församlingen, att hon var känd för ett kristligt, dygdigt och husaktigt uppförande och att hon för sitt och döttrarnas torftiga uppehälle var beroende av sitt eget och deras arbete. Trots dessa talande faktorer för bifall, avslogs ansökningen, därför att bevis saknades för att Düben hade avlidit.

Efter moderns död lämnade döttrarna det lilla hemmet vid Högbergsgatan och funno en ny tillflykt i det ovannämnda huset vid Tavastgatan. Därifrån kom flyttningen till Indebetouska huset, sedan farfar vunnit befordran, så att han kunde gifta sig och taga sin boställsvåning i besittning. Fröken Rothlieb fick sitt hem hos systern och svågern. Om den första inrättningen av dessas hus finnas inga uppgifter, men den var säkerligen mycket enkel och anspråkslös, bestående av de möbler m. m., som farfar kunnat anskaffa, och det lilla bohag, hans hustru och svägerska medförde. Inom kort skulle detta erhålla en väsentlig tillökning och en både rik och elegant prägel. Några månader efter bröllopet eller den 8 augusti 1814 avled nämligen farmors faster friherrinnan Helena Gustafva Hildebrand, och det befanns, att hon genom sitt den 10 september 1812 upprättade testamente hade skänkt farmor största delen av sin kvarlåtenskap.

»Faster Hildebrands» man, den ovannämnde kaptenen, hade avlidit år 1809 och efterlämnat en ganska betydande förmögenhet, huvudsakligen bestående av den stora egendomen Djursnäs samt flera smärre gårdar och hemman i Ösmo, Sorunda m. fl. socknar i Södertörn, taxeringsvärderade till 32,500 rdr specie. Som allt detta var arvegods efter hans föräldrar, hovmarskalken Henrik Jakob Hildebrand och Sophia Lovisa Sparre av Söfdeborg, och hans äktenskap var barnlöst, återgick alltsammans till hans släkt, d. v. s. hans syskon och deras barn, vilka också efter åtskilligt bråk och mycken oenighet delade härligheten. Hildebrand ägde emellertid även förvärvd jordegendom och »aflinge jord», nämligen Åby, Säby uppgård, Nyvik och Dala frälsehemman samt Stymminge utjord, värderade till 10,833 rdr, 16 sk. specie, och dessa testamenterade han jämte all sin lösegendom till sin hustru. Efter hans död blev emellertid denna av hans släktingar och isynnerhet av sin svåger och broder Ulrik Wilhelm von Düben för dennes barns räkning ansatt med arvsanspråk och processer, vilka resulterade så, att hon vid sin död endast hade kvar Dala, värderadt till 1,500 rdr specie, och lösegendomen. Denna var i bouppteckningen upptagen till blott några hundra riksdaler banko, men representerade ett vida högre värde.

I förargelsen över den behandling hon fått erfara och i grämelsen över de med processerna havda kostnaderna frånhände friherrinnan Hildebrand sina andra arvingar all arvsrätt och upprättade till min farmors och hennes kusin löjtnant Gustaf Erland Ulfsparres förmån följande testamente:

Förrän Högste försynen behagar kalla mig från detta jordiska, har jag varit föranlåten att förordna om min fasta och lösa egendom följande:

Jag hade trott, att mina arfvingar skulle efter min mans död lämna mig lugn och åtminstone frid från med rättegångar förknippade omsorger, oro och kostnader; men huru och på hvad sätt de sökt inför domstolarna förfölja mig, det bevisa de rättegångshandlingar, jag förvarat till bevis å deras fiendskap och bittra hat, hvarigenom jag alltså föranlåtes härmed förklara, det jag i ingen måtto erkänner min broder Ulrik Wilhelm von Düben samt hans barn, kaptenen Ulrik Wilhelm von D., Gustaf Henrik von D., fru Charlotta Gustafva von D., Sophia Lovisa von D. och Antoinette von D., eller deras barn och arfvingar i nedstigande led att vara mina arfvingar samt utesluter dem, en hvar, ifrån all arftäkt efter mig.

I följd häraf har jag ock nu författat det testamentariska förordnande om all den kvarlåtenskap, som efter min död finnes, och icke redan eller efter denna dag särskildt disponerat, att min framlidne broder Carl von Dübens dotter, fröken Ulrika Charlotta von D. och min framlidna systers son löjtnanten Gustaf Erland Ulfsparre äro mina enda arftagare och ägare enligt förordnande af den vid min dödstimma kvarlåtna fasta egendom och kontanta penningar, och skall bemälta min broders dotter Ulrika Charlotta taga broders lott, två tredjedelar, samt systerson Gustaf Erland taga systers lott, en tredjedel, i allt som härmed tillagt är; dock skall all min odisponerade lösa egendom af hvad namn den vara må tillhora min broders dotter Ulrika Charlotta enskildt och utan delning.

Vid bouppteckningsförrättningen voro farmor och farfar samt löjtnant Ulfsparre närvarande ävensom såsom ombud för överstelöjtnanten friherre Ulrik Wilhelm von Düben protonotarien i Svea hovrätt P. G. Bergius. Varken då eller senare tycks denne ha gjort några anmärkningar eller överklagat testamentet, utan blev detta bestående, och någon missämja eller oenighet uppstod ej mellan farmor och Ulrik Wilhelm och hans barn. Det synes tvärtom ha rådt ett godt förhållande mellan farmor och farfar och den förre under de få år han ännu var i livet — han dog på Djursnäs år 1817 —, och de senare, särskildt sönerna Ulrik Wilhelm och Gustaf Henrik, tillhörde liksom deras barn mina farföräldrars närmare umgänge och hade tidtals hos dem sitt hem.

Efter arvskiftet med kusinen löjtnant Ulfsparre, som erhöll ett fransyskt guldur med dubbel boett och kedja, en tredjedel av de kontanta medlen, eller omkring 160 rdr banko, samt en del silverpjäser m. m., blev farmor ägarinna av Dala och faster Hildebrands lösegendom. Dala var en liten anspråkslöst men trevligt bebyggd och härligt belägen gård i Ösmo socken och användes av farföräldrarna till sommarbostad. Lösegendomen hamnade där och i Indebetouska huset, varest den bidrog väsentligt till trevnaden i de lägenheter, farfar disponerade. Jämte ett par rum två trappor upp, som han använde till kontor och längre fram i tiden till vardagsrum och sängkammare, innehade han våningen tre trappor

ÖVERSTELÖJTNANTEN, FRIHERRE U. W. VON DÜBEN.
EFTER ORIGINAL AV ANDERS EKLUND, TILLHÖRIGT GODSÄGAREN HARDER SANTESSON, FORSBY.

upp. Denna bestod av sex rum och kök; av de förra voro sal och förmak samt ett par smärre rum belägna utåt Slottsbacken, de övriga åt Trädgårdsgatan. Rummen voro ganska låga, och de blott två rutor höga fönstren sutto så högt, att pallar voro anbragta på golvet i de ganska djupa fönstersmygarna för att man skulle kunna se ut och betrakta omgivningarna. Dessa voro ju ganska anslående åt Slottsbacken med Storkyrkan till vänster och den Tessinska slottsbyggnaden i bakgrunden, men naturligtvis mindre tilltalande åt den trånga och ruskiga Trädgårdsgatan. De åt denna belägna rummen voro också mycket mörka, och i ett av dem var fönstret försedt med järngaller — förmodligen hade rummet begagnats till häkte eller fängelse på den tid huset användes av poliskammaren. Detta rum beboddes av min faster Josephine, som då jag och mina syskon voro på besök hos farfars och voro olydiga eller ostyriga, plägade stänga in oss i mörkret en stund och skrämma oss med att Anckarström suttit fängslad i rummet. Medlet förfelade ej sin verkan, ty vi voro mycket rädda för Anckarströms vålnad, men jag har på gamla dagar kommit under fund med att det var humbug. Den olycklige kungamördaren hölls nämligen fången på Riddarholmen och ej i Indebetouska huset.

I denna sålunda ganska oansenliga miljö rådde stor prydlighet och hemtrevnad. Fastän jag vid farfars avflyttning från huset efter erhållet avsked från befattningen vid husgerådskammaren blott var sex år gammal, bevarar jag om våningens utseende och inredning m. m. livliga minnen, vilka under de sedan följande decennierna fullständigades genom min fars och mina fastrars berättelser och genom de föremål, som bevarats i släkten.

Bland möblerna i farfars rum erinrar jag mig särskildt en kolossal länstol, vari farfar vanligen satt, när vi infunno oss till söndagsmiddagarna, vilka om vintrarna i allmänhet intogos hos honom, och där han välkomnade barnbarnen med den älskvärda vanan att presenta dem silverslantar — om det var födelse- eller andra bemärkelsedagar till och med specieriksdalrar. I rummet fanns vidare en stor gustaviansk säng med gröna omhängen, en hörnhylla med en rik uppsättning sjöskumspipor med silverbeslag och ett bokskåp av mahogny med glasdörrar. Jämte en liten boksamling, som bland annat innehöll Sven Nilssons Illuminerade figurer till Sveriges fauna, Chiewitz' Bellmansgalleri, Tidskrift för jägare och naturforskare och andra böcker med planscher, som vi fingo beskåda och beundra, hyste skåpet några uppstoppade fåglar samt åtskilliga burkar med i sprit inlagda ormar, grodor, ödlor o. s. v. Farfar var nämligen jägare och amatör-naturforskare och tillvaratog fynden under sina strövtåg på Dala och sedan på Svartsjö, där han efter farmors död och det förras försäljning i flera år till sommarbostad hade trädgårdspaviljongen vid det gamla slottet. I skåpet förvarade han, liksom i några av sina chiffonierlådor, också en samling kuriosa, som var föremål för vårt stora intresse och verkligen innehöll åtskilliga märkvärdigheter. Där fanns sålunda en liten ask av ebenholz, innehållande smörjningssalva eller pomada från Carl XIV Johans kröning, ett stycke metall och en bit av ena klon på torntuppen från den år 1835 av eldsvåda härjade Riddarholmskyrkan, svampdosor av silver och sigill i karniol, barkbröd från Dalarna och judiskt påskbröd, en snusdosa, svarvad av högstsalig konung Adolf Fredrik, och kinesiska elfenbensdosor, porträtt i akvarell, föreställande två av farfars vänner, kyrkoherden Winter och bankokommissarien Porthan och illustrerande, hur olika naturen hade utrustat dem med luktorgan, nämligen den förre med nästan ingen näsa alls, den senare med en väldig, s. k. toddynäsa, o. s. v.

I våningen tre trappor upp var salen med sina tre fönsterlufter det största rummet. Möbleringen utgjordes av ett stort matbord, en vitmålad skänk och gamla lackerade stolar med rottingsitsar samt på ena sidan om kakelugnen en liten vacker gustaviansk soffa. På pelarna eller väggarna emellan fönstren hängde rococolampetter i förgyllda ramar, och nedanför stodo bord med ett par stora ostindiska blå och vita urnor med lock. Sidoväggarna pryddes av ett par stora speglar, vilkas glas fordom hade suttit i faster Hildebrands svärfars, hovmarskalkens sjuglasvagn, den tiden han var envoyé vid spanska hovet, samt hela serien litografier över Bernadottes bataljer som marskalk av Frankrike och kronprins av Sverige.

Farfar var en stor beundrare av Carl XIV Johan, med vilken han dock i sin underordnade ställning naturligtvis blott sällan kom i personlig beröring, men någon gång blev uppmärksammad av. Han benämndes då »monsieur Forss», ty resten av det halsbrytande namnet kunde hans majestät ej komma ut med, och en gång fick han i present en vacker porfyrurna från Älvdalen. Carl Johan ägde som bekant porfyrverket där och begåvade sina vänner och tjänare med alster därifrån, liksom han också med praktpjäser smyckade Rosendal och gemaken på Stockholms slott.

Det till vänster om salen belägna förmaket erbjöd anblicken av en gustaviansk interiör av sällspord elegans och trevnad. Där hade de dyrbaraste sakerna i arvet efter faster Hildebrand sin plats: möbler av Haupt och Iversson och andra ebenister, förgyllda bord med marmorskivor, vackra speglar, vaser av Sèvresporslin och allehanda ostindiska porslinspjäser, ljusstakar av silver och brons och en myckenhet oljefärgstavlor och gamla franska kopparstick i vackra ramar o. s. v. På divansbordet stod en stor kandelaber av förgylld brons med skärm av vitt flussglas och med infattade porträtt av Carl Johan och drottning Desideria, kronprinsen Oscar och kronprinsessan Josephine. Med ett par saker voro förbundna minnen från farmors släkt av särskildt intresse. Den ena var ett högt skåp av jakaranda, på fot av svartlackeradt trä och till det yttre tämligen enkelt, men slog man upp dörrarna, fick man se hur de på insidan voro prydda med Ulrika Eleonora den yngres namnskiffer under kunglig krona, i finaste intarsiarbete. Det kallades »prinsessans dockskåp» och hade kommit till farmors farfar från hans faster, prinsessan-drottningens trotjänarinna och förtrogna väninna, den ryktbara kammarfröken Emerentia von Düben. I skåpet förvarades en mängd gammalt vackert silver, som blott kom till användning vid helgerna och större bjudningar. Den andra var en liten oljefärgstavla, målad på trä och föreställande Carl Gustaf Tessins grevinna Ulrika Lovisa Sparre, sittande vid sitt sybord; tavlan var enligt sägnen en present av henne till nämnda Emerentia.

Även i de övriga rummen funnos gamla vackra möbler och prydnadsföremål, och husgerådet utgjordes jämte vardagsservisen av ostindiskt blått och vitt och brokigt porslin, Mariebergsfajanser och engelskt stenporslin, en mängd karaffiner och glas av kristall m. m. Härtill kom köksdepartementet med sin rikedom på blankskurad koppar, sina välförsedda linneskåp o. s. v.

I denna miljö framlevde farföräldrarna de första lustren av sitt äktenskap i ogrumlad lycka och trevnad. Med de övriga invånarna i huset tyckas de ha levat i frid och sämja. Det var visserligen ett ganska blandadt sällskap, bestående av lägre hovbetjäning, såsom taffeltäckare, munskänkar, kammartjänare, jägare, kökspojkar och städerskor hos de kungliga personerna, och fastän man kan tänka sig, att det kvinnliga elementet, som var mycket talrikt och enligt mantalslängderna utan undantag brukade kaffe, vid dettas förtärande på ogifta, och för övrigt även gifta, fruntimmers sätt ofta slöto sig samman, hade kafferep och bildade skvallerkollegier, förstod dock farfar att hålla ordningen vid makt uti huset. Han var ju högsta hönset i korgen och ett slags vice värd, som stod i ansvar för att livet och levernet förlöpte i former, som anstodo det förnämliga grannskapet. I sin egen tjänst hade farföräldrarna de första åren ett par pigor, som erhöllo förstärkning, sedan barnkammaren i ganska rask följd börjat fyllas. År 1814 föddes första barnet, Helena Charlotta, 1816 kom min fader Johan Fredrik, 1818 Ulrika Magdalena Josephina, 1819 Knut Erik, 1822 Anna Cecilia Fredrika och 1825 Johan Carl Ulrik. Dessa glädjande tilldragelser ledsagades av farfar med anteckningar i familjebibeln om de vid döpelseakterna fungerande faddrarna. Jämte några av de närmaste släktingarna utgjordes dessa av farfars ämbetsbröder och kamrater vid hovförvaltningen, såsom hovsekreteraren Sundin, hovkamreraren Middendorff, hovbokhållaren Holm m. fl. och andra umgängesvänner, såsom advokatfiskalen, sedermera statskommissarien Lars Gabriel af Sillén, hovrättsrådet A. Edman, major Lundeberg, postkamrer Svenske, fältkamrer Humble samt deras fruar m. fl. Dopen förrättades av prästerna vid hovförsamlingen eller, om barnen föddes på Dala, av kyrkoherden i Ösmo, prosten Öberg, och det är sannolikt, att de enligt tidens sed ledsagades av gästabud. Sådana förekommo för övrigt ofta både under farmors livstid, då hennes vacklande hälsotillstånd så medgav, och under de mer än tre decennier farfar överlevde henne. Farfar var en gladlynt och vänsäll man, som tyckte om sällskapsliv och vars umgängeskrets tid efter annan vidgades i den mån hans sociala anseende steg och ekonomi förkovrades. Om dess sammansättning har han själv lämnat en föreställning. Han förde nämligen bok över sina vänner och bekanta. Den lilla och trots de summariska uppgifterna ganska intressanta volymen, som är inbunden i ett gammalt prydligt skinnband, bär titeln Alphabetisk Förteckning öfver Farbröder, Bröder, Systrar och Cousiner, upprättad 1810 och innehåller anteckningar till och med 1862 eller farfars dödsår. Det är en stor skara personer, som passera revy i denna sålunda femtiotvå år eller mer än ett halvt sekel omfattande förteckning, och den innehåller namnen på åtskilliga framstående och märkliga män, huvudsakligen från Stockholms borgerliga och ämbetsmannakretsar. Om några bland dessa får jag anledning framdeles lämna utförligare erinringar.

Om farfars verksamhet som föreståndare för husgerådskammaren må nämnas, att den bestod i överinseendet av det kronan tillhöriga bohaget på Stockholms slott och de kungliga lustslotten, att leda och övervaka underhålls- och reparationsarbetena, att förvalta och redovisa de därför anslagna medlen, att ombestyra och låta utföra dekoreringen med s. k. kronkläde m. m. vid riksdagarnas avslutning och öppnande på rikssalen och andra högtidliga tillfällen o. s. v. Han hade under sig en inventarieförvaltare, en eller flera kammarskrivare, en husgerådsskrivare och några husgerådskammarbetjänter eller vaktmästare, som voro utbildade i skilda yrken, såsom sadelmakeri, tapetserarearbeten, snickeri o. s. v., samt ett par fruntimmer, som sysslade med sömnad, mattlagning m. m. Husgerådskammaren hade sina lokaler i den del av det f. d. Oxenstiernska huset, som är belägen mellan yttre borggården och Helvetiigränden, innanför det nuvarande, i början av 1890-talet uppförda k. handstallet. Farfar och inventarieförvaltaren hade i huset sina kontor eller ämbetsrum, och på nedra botten och en trappa upp funnos verkstäder och andra lokaler för arbetena. Föreståndarebefattningen torde ej ha varit särdeles ansträngande, men dock förbunden med rätt mycket ansvar och omtanka. Vid dess skötsel hade farfar huvudsakligen att utföra sina överordnades, hovmarskalkens och andra höga herrars, instruktioner och order, och detta var utan tvivel ibland ganska besvärligt såsom t. ex. i fråga om anordningarna å K. Borgen på Ladugårdsgärdet vid Carl Johans talrika manövrer och storläger och vid de med dem förbundna festerna. Det gällde att alltid vara till hands, och detta fann farfar emellanåt och isynnerhet om somrarna ganska betungande, enär han därigenom ej så ofta som han önskade kunde få resa till och uppehålla sig på det kära Dala. Färderna dit voro mycket tidsödande, ty ångbåtar, som anlöpte Södertörn, kommo först några decennier senare, och måste ske med häst och vagn. Besöken hos familjen blevo därför fåtaliga, och att farfar häröver emellanåt kände ledsnad, framgår av några uttalanden i ett brev till farmor, som även i andra hänseenden är av intresse. Det belyser nämligen farfars ställning eller förhållande till hans högste chef, riksmarskalken greve Claës Adolf Fleming. Brevet är skrivet den 31 augusti 1828 på excellensens gård Lydinge i Uppland, där farfar var på några dagars gästbesök. Det är av följande lydelse:

Min lilla goda Gumma!

Eftersom det återigen i natt regnat oupphörligt, så blir det ingen kyrkoresa utaf, utan jag begagnar tillfället att tala några ord med min lilla Gumma. Jag reste med ångbåten i fredags morse kl. 6 till Upsala och framkom samma tid på aftonen, men innan jag fick min chaise i land och fick mig husrum så var kl. 7. Därefter tog jag på mig en annan rock och gick ut i staden för att bese Zions döttrar, men ingen var hemma, ty ingen syntes till. Efter en stund gick jag åter till gästgifvaregården och träffade där Bröderna Humble och Elgström, som nyss förut anländt från Lydinge. De bjödo mig till afton och bådo mig väcka dem kl. 5, ty de skulle resa med ångbåten hem kl. 6 påföljande morgon. Därmed höll jag också ärligt ord, och sedan jag sett deras saliga hädanfärd, gick jag för att taga mig ett korn i kräfvan, och kl. 8 var jag vid Upsala tullport och kl. 12 här. Ingen främmande är här. Därför är det mycket ledsamt, som Hans Excellens också sade mig det skulle bli. Jag åter försäkrade, att då han hade för mig den utmärkta godhet att vilja se mig, det då vore för mig den största tillfredsställelse. Emellertid är det rätt enformigt och önskar jag mig vara på Dala hos dig. Jag kommer ock med Guds hjälp snart dit, som jag hoppas helt oförmodadt. Jag hoppas du fått mitt sista bref och byttan med barnens skodon. Få se om jag om tisdag vid postens ankomst får bref ifrån dig. Jag ämnar resa landvägen härifrån och sedan bli en à två dagar i Stockholm, hvarunder jag måste besöka Drottningholm för att tala med vederbörande där angående Svartsjöaffären. Emellertid och om så blir att jag kan få det, afgör jag ingenting förrän jag fått tala med dig. Nu tyckes hösten komma med stora steg, och som jag hört att Ulla ämnar resa i början af Oktober, så måste jag bedja dig ställa så till med vårt hushåll, att vi kan resa in till Stockholm förrän det blir för mycket svårt väglag. Skulle det återigen bli vackert, så kan du och jag resa âter ut på några dagar för att öfvervara potatisupptagning och dylikt. Gud lâte mig få omfamna Eder alla med hälsan!

Kl. 11. Jag går nu ner till Excellensen för att säga god morgon. Han var klädd i surtout och satt i biblioteket. Han bad mig sitta ner och sade, att vi skulle hålla gudstjänst hemma, efter som regnet hindrade oss komma till kyrkan. Efter en stund kom Brelin, och då läste Excellensen själf först två verser ur psalmboken, därefter epistein, sedan förberedelsen utaf Lehnbergs predikningar för dagen, därpå evangelium och sedan fortsättningen af predikan, sedan åter en psalm, och så slutades detta, som rörde oss alla till tårar. Strax därpå kom en gubbe, öfverstelöjtnant Nordencreutz från Upsala med sin son. Därpå dinerades, sedan man förut klädt sig, och togs kaffe. Jag och Brelin gick kl. 4 att slumra litet därpå. Nu är kl. ¾ till 6 och jag sitter återigen och språkar med min Lotta, som är 15 mil ifrån mig, och undrar hvarmed hon fördrifver sin dag. Nu kommer lakejen och säger, att the skall serveras, och jag går ner till den höge husbonden med min bok under armen.

Vid min nedkomst fann jag att sällskapet förökat sig med en baron Düben, som bor på en egendom här i närheten. Han har aldrig varit i tjänst, utan brukar jorden och skall vara en behållen man. Lefver ogift, men har flera barn med pigor, hvaraf han gift en med en löjtnant vid Upplands regemente och några andra med mjölnare och dylika. Han hade af Excellensen blifvit prevenerad om min härvaro, och kom fram till mig, sade att han räknade sig släkt med min hustru och frågade, om du vore från Sköndal. Jag sade nej, att du icke hade några syskon, att din far var död för öfver 20 år tillbaka, att han tjänte vid Gardet men sedan vid finskt regemente och att han dött i Finland. Därmed var konversationen slut. Han är en undersätsig karl, omkring 56 à 57 år gammal, med bondlurfvigt hår, stora polisonger och långa ögonbryn, så att han ser rätt obehaglig ut, men talar städadt och med en viss högre ton, som dock förefaller tvungen eller, om jag så må säga, honom icke medfödd. Efter bortresan fick jag veta af Excellensen åtskilliga af hans husliga förhållanden, då jag tillika förklarade, att det ofta förtröt mig höra dig räknas bland Sköndalsdöttrarna, som vunnit en viss namnkunnighet. Han frågade mig efter Antoinette och Sophie Louise. Jag omtalte deras öden, som han ganska nogsamt kände. Han visste att deras far var din farbror, men hade aldrig hört talas om hvarken honom eller dig, förrän första gången då gubben Ulfsparre för många år sedan gjorde honom en visit i Stockholm. Nu gick solen vackert ner, men det regnar igen. God natt, måtte min bild stå lika lifligt för dig, som du nu synes för mig! God natt, god natt!

Måndags morgon. Kl. 7 kom lakejen med kaffe, och kl. 10 skall man gå till frukosten. Det regnar oupphörligt och är fasligt obehagligt. I dag väntas generalen Melin och kammarrättsrådet Ekholm från Stockholm. Få se om och huru dags de komma. Ännu har jag icke sett Excellensen, utan sitter på min kammare och läser och emellanåt skrifver till min lilla gumma. Om den dagen uppgick att vi jämte vår utkomst kunde allt emellanåt bo på landet och oftare resa däremellan, det vill säga hade så kort väg till staden, att man kunde resa fram och tillbaka på dagen. Det skulle vara en glädje, men nu är det en riktigt lång resa, och när jag icke ser dig, är det som det felade mig något, som också verkligen är.

Nu är kl. 11 och jag går och lägger mig. Intet främmande har kommit. Excellensen och jag har hela afton suttit i biblioteket. Han har lagt patience, och jag har sett på karikatyrer. Det regnar oupphörligt, men posten går tidigt i morgon bittida härifrån till Upsala och återkommer i morgon afton. Få se, om jag då får en rad ifrån dig. God natt, Gud bevare Eder alla, önskar din

Eric.

Den i brevet omtalade baron Düben hette Joachim och var sonson till hovmarskalken Anders von D. (farmors farfars farbror). Han ägde och bebodde Elfgärde i Uppland. Farfars meddelanden om hans oregelbundna erotiska liv må fullständigas med uppgiften, att han också var gift, nämligen med Maria Margareta Collin, som var dotter av en underofficer och med vilken han hade tre barn. Förmodligen ägde giftermålet rum något år efter sammanträffandet på Lydinge med farfar och var en legalisering av en bland de antydda förbindelserna.

Excellensen Fleming avled den 12 maj 1831 efter långvarig sjukdom. Farfar har i sin bibel ledsagat anteckningen om hans bortgång med följande ord: »Han var min gynnare och beskyddare samt hedrade mig med sin vänskap. Den allsmäktige förläne honom en glad uppståndelse.»

Farfars i brevet uttalade önskningar om en Stockholm närmare belagen sommarbostad än Dala skulle förverkligas snarare än han vid deras nedskrivande anat eller kunnat tänka sig. På nyåret 1829 drabbades han nämligen av sorgen att förlora sin maka, och hennes bortgång medförde flera förändringar i hennes efterlevandes tillvaro. Farmors hälsotillstånd hade länge varit vacklande. De många barnsängarna hade tagit på krafterna, och en av de sista dagarna år 1828 föll hon i en allvarlig sjukdom, som den 9 februari 1829 ändade hennes liv. Farfars anteckning i familjebibeln om hans stora förlust har följande lydelse: »Gud gifve oss tröst och tillika med henne en glad uppståndelse. Hon låg sjuk i fyrtio dygn och jordfästades i Storkyrkans grafkor den 15 februari och därpå följande afton kl. 5 nedsattes i major Lundebergs graf på Maria kyrkogård, belägen rätt framför där hennes salig mor begrofs och i grannskapet af mina föräldrars. Hon lyftades i grafven af några mina vänner och åtföljdes af mig, Fredrik och Knut. Store Gud, gif din nåd och välsignelse, att jag må kunna så uppfostra de späda plantor, hon mig lämnat, att jag inför dess tron må kunna säga: af dem Du gaf mig förlorades ingen, och måtte moderns sista välsignelse vara djupt intryckt i deras sinnen, så att de alltid vandra dygdens väg och ha Gud för ögonen!»

Av den ett par månader efter dödsfallet förrättade bouppteckningen framgår, att makarnas förmögenhet utgjordes av Dala och den ovan omtalade gården vid Stakens gränd, värderad till 1,500 rdr b:ko, samt lösegendomen, med de mycket låga bouppteckningsvärdena upptagen till omkring 1,000 rdr b:ko. Genom inbördes testamente var stadgadt, att den efterlevande maken skulle sitta i orubbadt bo och att barnen ej hade någon arvsrätt förrän efter bägge föräldrarnas död.

Värdinneskapet i farfars hus övertogs av hans svägerska fröken Rothlieb. Jämte varm tillgivenhet för systerbarnen och stor vänskap för deras fader ägde »moster Rothlieb» mycken praktisk duglighet och flera andra förutsättningar för att fylla sitt maktpåliggande värv. Men hennes minne är även förenadt med en del originella egenskaper, vilka bland annat tyda på, att hon stundom var väl snabb i vändningarna och emellanåt av ett häftigt humör, som beredde henne obehagliga överraskningar. Sålunda berättas det, hur hon en gång, då hon av någon anledning var förargad, med så stark fart drog ut en byrålåda, att denna ramlade i golvet och följdes av en stor krasch. Hon hade nämligen i hastigheten glömt, att bland innehållet fanns ett dussin kinesiska s. k. mandarinkoppar, som enligt hennes åsikt voro för fina och dyrbara att få stå framme eller förvaras annorstädes, men som nu allihop utom ett enda par gingo i kras. Moster blev naturligtvis rasande över den plötsliga och grundliga förödelsen, men historien förmäler, att hennes vrede mindre gick ut över hennes obetänksamhet än över den närvarande ungdomen, som skrattade åt hennes missöde. Moster hade emellertid blivit bränd för att förvara porslin i byrålådor, och den återstående tekoppen fick sin plats bland praktsakerna i förmaket.

Moster Rothliebs regemente varade i över 19 år eller till den 23 maj 1848, då hon vid 81 års ålder och efter långvarig, svår sjukdom skildes hädan. »Gud vare prisad, som förlossade henne från hennes svåra plågotid», skrev farfar i bibeln. Han hade satt stort värde på henne och under de nära två decennierna efter farmors död med henne delat omsorgerna om hemmet och dess glädje och sorger. Till de senare hörde de två yngre sönernas död. Ulrik omkom genom drunkning i Hillersjöviken vid Svartsjö sommaren 1843, och Knut avled i lungsot i juli månad 1847. Tomrummen i hemmet efter dem fylldes emellertid av annan ungdom.

AKADEMIADJUNKTEN, FRIHERRE M. W. VON DÜBEN.
EFTER ETT DAGERROTYPPORTRÄTT, TILLHÖRIGT F. ÖVERBIBLIOTEKARIEN C. AF PETERSENS, LUND.

Farfar hade nämligen två s. k. pupiller eller myndlingar, Axel Bromeé och Alexander Talén, som voro söner till ett par av hans avlidna vänner, samt fosterdottern Sophie Malmberg, en ung och vacker flicka, vilken med tiden blev min moder. Ofta gästades huset av yngre medlemmar av farmors släkt. Av hennes farbroders två söner hade Ulrik Wilhelm von Düben efter avskedstagandet som kapten vid Livgardet kommit till Skåne och där blivit gift med Catharina Flinck, dotter av lagman Magnus Flinck och Mathiana Hegardt. Med henne erhöll han fideikommissegendomen Södra Lindved i Svedala socken. I äktenskapet föddes många barn, som säkerligen ej försummade att under vistelse i Stockholm göra besök hos fränderna vid Slottsbacken och på Svartsjö. Så var med visshet fallet med äldste sonen Magnus Wilhelm, den framstående zoologen och botanisten, som då han i augusti 1845 vid blott trettioett års ålder bortrycktes av döden hade förvärvat ett berömdt namn som vetenskapsman. Han blev ett par år före sin död adjunkt i zoologi vid universitetet i Lund, där han studerat under Sven Nilssons ledning och förut var anställd som docent i botanik. I slutet av 1830- och början av 1840-talet uppehöll han sig i Stockholm och var då ofta gäst i farfars hem.

Magnus Wilhelm von Dübens förtidiga bortgång väckte stor sorg och förstämning särskildt i Lund och inom den vetenskapliga världen. Ett vittnesbörd härom träffas i den minnesteckning, som med anledning av hans begravning den 14 augusti i Svedala kyrka finnes införd i tidskriften Studier, Kritiker och Notiser (5:te årg.) och vari bland annat läses följande: »Fäderneslandet har genom adjunkten, friherre Dübens bortgång gjort en stor förlust. Alla sakkunniga äro därom ense, att Dübens arbeten äga ett utmärkt vetenskapligt värde, så väl de som innehålla beskrifning öfver nya eller föga kända naturalster, som de i hvilka han framlagt de allmänna resultaten af sina forskningar. Men han ägde icke allenast en stor lärdom och skarpsinnighet inom det gebiet, åt hvilket han företrädesvis ägnade sitt arbetsamma lif; han hade äfven inom de humanistiska vetenskaperna ovanliga studier, som gåfvo åt hans författarskap en egen lyftning och åt hans stil ett särdeles behag. Han hade, med ett ord, en sann och vidsträckt bildning i ordets skönaste bemärkelse, och denna bildning gaf åt hans personlighet en älskvärdhet, den hans vänner sent glömma. Fri från all sorts flärd och högfärd vann han genom sitt anspråkslösa väsende tillgifvenhet och vänskap hvar han kom, på samma gång som han vann aktning för sina grundliga kunskaper och sin fasta och manliga bestämdhet när det gällde att förfäkta en ställning.»

FRIHERRINNAN PETRONELLA VON DÜBEN, FÖDD SUTTHOFF.

Farmors andra kusin Gustaf Henrik, som levde utan tjänst och bodde på Hvargarn i Lista socken i Södermanland, avled 1833. Han hade då sedan 1821 varit gift med Petronella Sutthoff, dotter av kofferdikaptenen Johan Petter Sutthoff och Rebecka Tillroth. Med henne hade han sonen Gustaf Wilhelm Johan, vanligen kallad Gösta, som med tiden blev professor vid Karolinska institutet och vann stor berömmelse särskildt som etnograf, samt två döttrar, av vilka den ena dog i späd ålder, men den andra Lovisa Ulrika Wilhelmina (Mina), blev kammarfru hos kronprinsessan, sedermera drottning Lovisa och 1853 gift med den berömde kirurgen professor Carl Gustaf Santesson. Efter sin mans död flyttade »moster Petronella» till Stockholm. Där bodde hon först i Catharina församlings östra del, i ett litet hus, som motsvarade numera nr 22 vid Fjällgatan, och hade det uppenbarligen mycket bekymmersamt. Enligt mantalslängden för år 1835 åtnjöt hon nämligen understöd av Sällskapet de nödlidandes vänner. Fem år efteråt hade hon flyttat till Nytorgsgatan nr 9, i kvarteret Mäster Michaël Större, och 1850 bodde hon i kvarteret Fiskaren i nr 14 Hökensgatan och försörjde sig jämte dottern, en systerdotter mamsell Lindberg och sin svägerskas dotter mamsell Bolin med guldbroderi och andra handarbeten. Den rikt begåvade sonen hade fått sitt hem hos farbrodern Ulrik Wilhelm på Södra Lindved och studerade jämte kusinerna i Lund, där han år 1837 blev student och 1844 promoverades till filosofie doktor. Därefter ägnade han sig åt läkarebanan, avlade 1851 vid Karolinska institutet kirurgie magisterexamen och blev 1855 i Uppsala medicine doktor. Åren 1844—46 företog han en naturvetenskaplig resa till Kap, östra Afrika, Ostindien och Kina, och 1846—55 var han bibliotekarie och sekreterare vid nyssnämnda institut, där han 1858 efter flere förordnanden blev professor i patologisk anatomi och 1861 i anatomi.

Gustaf von Düben var liksom sin moder och syster med varm vänskap fästad vid min fader och mina fastrar och tillhörde sedan han återbördats till Stockholm det intimaste umgänget i farfars hus, där han enligt bevarade släktminnen genom sin spirituella och vänsälla personlighet intog en framskjuten plats och både i vardagslag och vid högtidliga tillfällen bidrog till glädjen och stämningens höjande. Sålunda var han en av marskalkarna vid mina föräldrars bröllop, som firades i farfars hem den 19 oktober 1844 och då han ägnade brudparet följande hyllning och välönskningar:

Nu lycka till den långa färden
På lifvets haf!
Far varligt fram, ty stormig är den,
Och man går lätt i kvaf.

Med modig håg seglatsen börja,
Sätt raskt från land —
Lât Klokheten för seglen sörja:
Han har en öfvad hand.

Låt Troheten som lots få vara
Ombord hos Er;
Han räds ej bränningarnas fara,
Åt klipporna han ler.

Låt Kärleken ombord få stiga
Som högbåtsman;
Hans pipa klingar väldeliga,
Och mäkta stark är han.

Och skulle stormar börja ryta
Och vågor slå,
Så låten icke faran bryta
Ert lugn och mod ändå.

Förtröstan fogat skeppets plankor,
Och Hoppet står
Som gallion bland glädjens rankor
Och öfver stormen rår.

Det blir snart lugn. Zafirer vagga
Er snart i land,
Och vänner med salut och flagga
Ta Er emot på strand.

Från himlens Gud, som styrer världen,
Nedkalla vi
Välsignelse på långa färden
För Fredrik och Sophie!

Min far var då han gifte sig vice auditör vid Svea artilleriregemente, notarie i Svea hovrätt och inventarieförvaltare vid husgerådskammaren. Efter att ha genomgått Reuterska skolan — en anstalt, där kunskaper framför allt i de klassiska språken bibringades i samband med riklig aga — och ett par klasser i Finemanska Lancasterskolan, blev han 1835 student i Uppsala, varest han uppehöll sig sex terminer och avlade kameral och hovrättsexamina. Hans bröllop var avslutningen på en mångårig förlovningstid och den andra i ordningen av de tre glada familjefester av det slaget, som firades i Indebetouska huset. Den första ägde rum den 18 oktober 1839, då min äldsta faster Charlotte trädde i brudstol med grosshandlaren Johan August Rundgren, och den tredje den 23 november 1846, då Cecilia, den yngsta medlemmen i syskonkretsen, äktade godsägaren Carl Edvard Kindelius. Dessas vigselakt förrättades av dåvarande teologie docenten och pastorn vid Trefaldighetskyrkan i Uppsala Claës Herman Rundgren, med tiden kyrkoherde i Norrköping, överhovpredikant och slutligen biskop i Karlstad. Han var yngre broder till Johan August samt son till viktualiehandlanden i Stockholm Johan Rundgren och hans för sin skönhet mycket uppmärksammade hustru Inga Sophia Sandin. Under broderns forlovningstid gjorde han sitt inträde i farfars hus, där han sedermera liksom i min fars ofta var gäst och tillhörde de närmaste vännerna.

Även med anledning av faster Cecilias giftermål strängade Gustaf von Düben sin lyra. Han kunde dock ej personligen närvara, ty han befann sig i England, på hemfärd från den ovannämnda resan till Kina, men han sände till första lysningsdagen följande, om hans varma tillgivenhet för sin unga fränka vittnande välönskningar:

Minns du den tid då med hvarann vi lekte
I Svartsjöparken under ystra språng?
Då lifvets morgonluft balsamiskt smekte
De friska kinderna, och fågelns sång
Blott var en efterklang af den fröjd vi njöto,
Och dagarna, sekunder likt, förflöto?

Minns du hur lifvet för vår blick sig tedde
En tafla lik, så jämn och full af ljus,
Där ingen skugga skymmande sig bredde,
Där hvarje koja var ett ståtligt hus,
Där solen log mot dalarna och fjällen.
Och gick i purpur neder uti kvällen?

Minns du den tiden? Aldrig, aldrig glömmer
Jag all den glädje, som den innebar!
Sitt guld än samma sol på parken tömmer,

Och samma lunder stå kring viken kvar;
Men tiden växlat, och vår ungdoms sinnen
Med den förbytts — men icke våra minnen.

Gengångarn lik, jag äfven återvänder
Till vän och ställen, dem jag älskat högt,
Och här en krans af önskningsblommor sänder,
Dem jag för dig ur hjärtats djup uppsökt.
Tag dem emot och vira dem kring pannan,
Om du ej bättre får af någon annan.

Se Liljan först, hur oskuldsfullt den böjer
Sitt hufvud ned; må alltid du lik den
Slå ned din blick, när ondskans moln sig höjer,
Och gömma kalken för förstörelsen.
Må ingen ångerns tår i kalken falla
Och blygselns rodnad fram i dagen kalla.

Den Ros, som där i kransen yppig sväller,
Ser du hur kärleken ler däruti?
Må himlen, som din lefnad visligt ställer,
Den blomman aldrig vissnad bli,
Nej knopp på knopp i ständig växling skjuta
Och sin blomstring ej för vintern sluta!

Sätt vid dess sida ock af Eternellen
Ett stånd; du vet ju hvad den innebär?
Må trohet stå fast som nordanfjällen,
Hos dig, för dig, nog rosen skyddad är,
Må evighetens trohetsblomma frodas
Hos dig, hos honom; vet den är de godas.

Se Rankan smyger sig i mjuka ringar
Bland blommorna, en glädjens sinnebild.
O! må dess urbild, på de ljusa vingar
Nedsväfva till dig, leende och mild,
Och slå omkring hvar stund utaf din lefnad
En rik guirland af stilla frid och trefnad!

Njut lifvets glädje: lifvet snart försvinner,
Men spar för vintern, kanske blir den lång.
Må dock af hvar minut, som fort förrinner,
Du ingen önska åter någon gång.
Som flodens våg må hvarje glad stund flyta
Sin kos, men blott att med en annan byta.

Se, bland de sköna blommor bortskymd blickar
En himmelsblå och enkel fram mot dig;
Till slut jag den dig som ett minne skickar
Från barndomsvännen, och den ber för mig:
Fast kärlek mellan förr och nu sig ställer,
Förgät ej förr, förgät mig icke heller!

Efter moster Rothliebs död övertogs värdinneskapet i farfars hus av hans ogifta dotter faster Josephine, som var ett mycket belevadt, mångsidigt intresseradt och verksamhetslystet fruntimmer; men det egentliga hushållet sköttes av fröken Hedvig Gustafva Planting-Bergloo. Hon var på långt håll släkt med farmor, född 1805 och dotter av löjtnanten vid Livregementets lätta infanteribataljon Axel Johan Planting-Bergloo och hans maka Benedicta Elisabeth Trafvenfelt. Dessa bodde på Frösvik i Östra Ryds socken och levde med en ganska stor barnskara i knappa omständigheter. Så snart döttrarna vuxit upp, måste de därför själva sörja för sitt uppehälle, och »tant Hedda», som hon ända från ungdomen kallades, kom tidigt i farfars hus och stannade där så länge han levde.

Hedda Planting var den personifierade plikttroheten och dugligheten samt mycket snäll och vänlig, men ett ganska stort original. Detta blev hon egentligen först på äldre dagar, då hon och hennes äldre syster fröken Sophie i sina gammalmodiga dräkter, sina hattar från 1830—40-talen och sin fullkomliga likgiltighet ej blott för modets fordringar utan även för många andra av den nya tidens krav räknades till Stockholms kuriositeter. Men redan tidigt, såsom hon framträder för mina barndomsminnen från slutet av 1850- och början av 1860-talet, hade hon frigjort sig från all fåfänglighet och andra hänsyn än till sin pliktuppfyllelse, till ordning och sparsamhet. Jag kan ännu se henne helt levande så som hon var i farfars hus, se hennes gamla, vänliga, tidigt rynkiga ansikte, hennes snäva svarta klädning, hennes slätkammade hår, på bakhuvudet täckt av någon sorts underlig, en bäversvans liknande mössa av svarta silkessniljor, de smala, anspråkslösa guldringarna i öronsnibbarna, hennes tysta och stillsamma väsen. Hon var godhjärtad och fridsam och visade ej ens mot pigorna och hjälpmadamerna i Indebetouska huset, vilka dock ofta voro av ett bråkigt släkte, några prov på den manhaftighet, som utmärkte den tappre general Michaël Planting och hennes andra krigiska förfäder under den karolinska tiden.

Tant Hedda stod i stor gunst hos farfar och var på gamla dagar hans allt i alla. Hon skötte om hans garderob och såg till att gubben hade i ordning sina stärkskjortor och vita halsdukar, sina blommiga sidenvästar om vintrarna och de vita piqué- och gula nankings-västarna på somrarna. Hon hade sin plats bredvid honom vid måltiderna, och då det under dem emellanåt inträffade, att gubben lade för sig mer än han orkade med att förtära, hände det ofta att han till hennes tallrik överflyttade potatis och annat och sade: »Här har du, kära Hedda, du äter ju så litet.»

Med stor arbetsförmåga förenade tant Hedda mycken duglighet i alla de göromål och sysslor, som i Gamla Stockholm tillhörde ett stort och välordnadt hushåll för vilket ej blott nutidens så gott som alla bekvämligheter utan även sådana vidrigheter som rekvisitioner per telefon från charkuteribodar eller det s. k. Nordiska kompaniet av färdiglagade anrättningar voro okända. Under hennes ledning sköttes utom de vardagliga bestyren tvätten, bakningen, brygden och korvstoppningen m. m. i den rymliga bagarstugan. Hon bakade paltbröd, kokade klenäter och lutade fisken till julen, och under de år, som farfar hade sommarbostad på Svartsjö slott, stannade hon kvar där långt in i oktober för att sköta höstslakten och alla därmed förbundna göromål. Under den tiden skötte faster Josephine hushållet i staden, men en gång i veckan kom trädgårdsmästaren, fiskaren eller någon av drängarna i roddbåt den långa vägen från Svartsjö för att avlämna landsprodukterna och hämta de förnödenheter, som behövdes där ute. Med budet sände tant Hedda utförliga pro-memorior, men som hennes skrivkonst i avseende både på stil och stavning ej var mönstergill, hände det att listorna voro svårtolkade och gåvo anledning till ett och annat missförstånd. Sålunda förekom en gång på förteckningen »lite lacks», och faster skickade ett stycke salt lax. Följande vecka upprepades samma begäran med enahanda påföljd; men tant Hedda var ej nöjd, ty veckan därpå förnyades hennes anhållan, dock med följande tillägg: »Tack för laxen, men jag menar ju lacks att lacksa med.» Hon levde nämligen i den föreställningen att lack, som på den tiden alltmer undanträngde de fordom brukliga munlacken, skrevs med s på slutet.

En annan gång, då farfar väntades ut till Svartsjö och skulle ge middag för några herrar från Drottningholm, bad hon honom taga med sig den nya syrtuten, för det ska vara gentilt». Gubben undrade väl över denna omsorg för hans toalett, men följde uppmaningen, och blev ej litet förvånad, då han fann att tant Hedda ej alls tänkt på hans klädsel utan menat en bordssurtout.

Efter farfars död fick tant Hedda en pension av 100 rdr årligen. Hon hade även en liten pension och gratifikationer från riddarhuset, och på dem och tack vare sin otroliga sparsamhet klarade hon sig godt. Hon och hennes syster Sophie bodde i en liten vindsvåning i Rudbeckska huset mellan Karduansmakaregatan och Lilla Vattugatan, och där och i hela trakten blevo de snart mycket kända och uppmärksammade. Med sina gamla hattar eller, om det var ruskväder, s. k. väderhuvor, sina strutformiga slängkappor, sina gulvita ullstrumpor, som lyste under de högt upphissade klädningarna, och sin även i övrigt föga eleganta utstyrsel var det ju givet att de skulle väcka uppseende, allrahelst de ofta under sina ärenden utomhus förde med sig stora väskor och pirater, ja till och med hinkar och kopparflaskor. De sågo livet huvudsakligen från dess praktiska och ekonomiska sida, gjorde själva sina små uppköp och klarade sig framgångsrikt och med hyllande av den riktiga satsen en var sin egen dräng, långt in i sena ålderdomen i kampen för tillvaron. Stora original voro de emellertid, och det var helt naturligt att de skulle vara föremål för löje och för gatpojkarnas skoj och okynne.

Plantingarnas lilla vindsvåning var belägen i den del av det Rudbeckska huset, som låg till höger inne på gården, om man kom in från Karduansmakaregatan, och som då med sin stolta pelarfasad och i sitt väl vårdade skick väl gjorde skäl för benämningen palats, men i våra dagar är förfallen och vanvårdad. Dess aristokratiska prägel på den tiden upprätthölls också i inre hänseende. En av de stora våningarna innehades nämligen av excellensen, greve Gustaf Adolf Sparre, vilken visserligen ej utvecklade den ståt, som av ålder tillkom rikets herrar, men vars livréklädda betjäning och granna ekipage dock erinrade om flydda tiders glans. En annan av de stora våningarna förhyrdes av professor Per Henrik Malmsten, den berömde läkaren, i vars hem fröken Sophie Planting-Bergloo i många år och till dess hon som pensionerad flyttade upp i vindsvåningen var anställd som husförestånderska. Genom sina tjänster vid hovet stod min fader i rätt livliga förbindelser med excellensen Sparre, och som kamrerare vid Karolinska institutet kom han i beröring med professor Malmsten, som för övrigt var hans ungdomsvän. Härigenom har även jag några personliga minnen av dessa bägge herrar. Min far skickade mig nämligen ofta med handlingar och skrivelser, som de skulle taga kännedom om och förse med sin underskrift. Medan Malmsten i allmänhet hade brådtom och i all hast expedierade ärendet och med en vänlig hälsning till far avfärdade budbäraren, blev denne ofta rätt länge uppehållen av den gamle älskvärde excellensen, som med stort intresse gjorde sig underrättad om mina framsteg i skolan o. s. v. Sparre var en högrest, smärt man med ett vackert och förnämt utseende, en man med den medfödda både värdighet och nobless i sätt och uppträdande, som åtskilliga av de sista decenniernas yrkespolitiska excellenser aldrig ens med bästa vilja kunnat tillägna sig. Han var vidare en mångsidigt bildad och på det historiska och biografiska området lärd man, som helt visst även utan sin grevliga börd skulle ha intagit en framskjuten ställning i samhället.

Vid dessa besök i Rudbeckska huset försummade jag sällan att titta upp i vindsvåningen till Plantingarna och blev alltid hjärtligt välkommen. De snälla gummorna skyndade sig att sätta kaffepannan på spisen och bjuda på hembakade pepparkakor. Om visiten ej avlades under julen eller någon av de andra helgerna, fann man miljön för deras tillvaro rätt underlig. I vardagslag vistades de nämligen så godt som uteslutande i köket, där de även hade sina sängplatser, och möblerna i förmaket eller salongen eller vad man nu ville kalla deras helgdags- eller statsrum stodo sammanförda midt på golvet, försedda med överdrag och överhöljda med skynken eller gamla mattor. De fingo ju blott användas, när det var främmande eller vid årets stora högtider. Jämte hänsynen till sidentyget på den gamla gustavianska soffan och stolarna spelade säkerligen tanken på det dyra eldandet in vid denna egendomliga regim för hemtrevnad. Att hålla värmen uppe i vardagslag mer än i köket ingick nämligen ej i gummornas begrepp om sparsamhet, och fastän det efter deras död visade sig, att de ingalunda hade behövt underkasta sig så många umbäranden, som de gjorde, hyrde de också med eldning och städning ut ett till lägenheten hörande tredje rum. Detta innehades under åtskilliga år av fröken Julie Dassau, med vilken Plantingarna gjort bekantskap i farfars hus och som var deras goda vän, fast i många avseenden dem vida olik. Till hennes intressanta personlighet får jag tillfälle framdeles återkomma.

Plantingarna hade att glädja sig åt en förvånansvärdt god hälsa. Ännu vid några och åttio års ålder voro de krya och pigga och mycket rörliga. Särskildt var detta fallet med tant Hedda, som ofta vandrade den långa vägen från Karduansmakaregatan till vårt hem vid Grefgatan och vanligen kom mycket tidigt på morgnarna för att vara säker om att få träffa min fader, hjälparen i råd och dåd. Han styrde om deras pensionsuttagningar och bistod dem i deras små penningeangeJägenheter o. s. v. Vid dessa besök uppträdde ofta tant Hedda på ett synnerligen originellt sätt både i utstyrsel, tal och åthävor. Sålunda minns jag, hur hon en gång i början av åttiotalet infann sig en smällkall vintermorgon och vid avpälsningen befanns under den gamla slängkappan hava en gammal särk lindad om halsen, enligt hennes förklaring ett ypperligt skydd mot kylan. Hon förde med sig en kopparflaska full med kalvdans, som hon hade kokat och överlämnade som present och meddelade, att hon på något förunderligt sätt lyckats bära flaskan under kjolarna, så att ej kalvdansen i den starka kölden skulle frysa. En annan gång berättade hon med stor tillfredsställelse för min styvmor, hur hon i bladet — d. v. s. Stockholms Dagblad, vilket cirkulerade bland de små lägenhetsinnehavarna i Rudbeckska huset — hade läst en annons om hur i en sybehörsbod långt ute vid Götgatan på Södermalm försåldes synålsbrev för 10 öre mindre än de kostade i Klaratrakten, och hur hon hade travat dit och gjort en lysande affär. Min styvmor lyckönskade henne naturligtvis till denna, men undrade, om ej vinsten av tioöringen motvägdes av kostnaden för skoslitningen under den långa promenaden. Tant Hedda tog sig en funderare och syntes träffad av anmärkningens riktighet, men utbrast till sist helt förnöjd: »Ja, men ser du, kängorna lagar jag själv, och det kostar ingenting.» Huvudsaken var att hålla på slantarna, och den konsten förstodo Plantingarna i grunden. När de omsider skildes hädan, Hedda i oktober 1886 och Sophie i augusti 1887, visade det sig nämligen, att de hade sparat ihop över 4,000 kr., som min fader, vilken enligt förordnande tog hand om deras kvarlåtenskap, fann, huvudsakligen i silver och kopparmynt och småsedlar, förvarade i strumpor och gamla påsar i deras byrålådor och andra gömmor. Och ändå hade de ej varit snåla, utom mot sig själva, utan tvärtom mången gång bistått behövande anhöriga och delat med sig av sina små pensioner och besparingar.

Under faster Josephines och Hedda Plantings regering upprätthöllos husets gästfria traditioner. Umgängeskretsen vidgades med nya vänner och bekanta. Till de i det föregående nämnda medlemmarna av farmors släkt kommo några nya bärare och bärarinnor av namnet von Düben, såsom Ulrik Wilhelms yngre barn, v. häradshövdingen Carl med sin maka Wilhelmina (Helma) von Schoting och systrarna Wilhelmina Ulrika och Catharina Gustafva från Södra Lindved, under deras besök i Stockholm, samt änkefriherrinnan Cecilia v. D., född Bäck i Finland, och hennes dotter, som också bar dopnamnet Cecilia. De två tillhörde hovmarskalken Anders' ättegren, och deras make och fader var löjtnanten Carl Gustaf Henrik von D., som avlidit 1840. Från farfars egen sida rekryterades umgänget med några personer, vilka räknades som släkt med släkten. Hans ovannämnda halvsyster hade i sitt äktenskap med brännmästaren Hartman sonen Christian August, som blev kontorsskrivare vid husgerådskammaren och vid sin död 1841 efterlämnade en dotter Augusta Charlotta, vilken år 1860 äktade dåvarande löjtnanten vid Svea Livgarde, sedermera majoren, friherre Robert Brauner. Hartman tillhörde den bekanta stockholmska bryggaresläkten Hartman och var befryndad med den ansedda och rika släkten Wertmüller. Därigenom förmedlades umgänge med den populäre kommendanten i Stockholm, överste Carl Ludvig Dævel, vars moder hette Wertmüller, och med överste Fredrik Wilhelm Dassau, som i sitt andra gifte hade Mathilda Christina von Stahl, född Wertmüller och änka efter protokollssekreteraren Sven August von Stahl. Om dessa herrar, som i farfars förteckning äro att hänföra till kategorien »Cousiner», har jag inga personliga minnen. Dævel avled nämligen 1854 eller samma år jag föddes och Dassau 1857. Däremot äro hågkomsterna av deras barn både många och livliga från såväl farfars som än mer min fars hem.

Carl Ludvig Dævel gifte sig på äldre dagar med Charlotta Dorothea Hochschild, dotter av lagman Johan Henrik Hochschild, och fick med henne en son, som blev den i Stockholm vida kände och populäre löjtnanten, kaptenen och slutligen majoren vid Andra Livgardet Carl Johan Dævel. Före sitt äktenskap hade översten haft en förbindelse med sin hushållerska Johanna Carolina Wilhelmina Winter, som skänkte honom tre barn, vilka han på 1830-talet adopterade och gav sitt namn. De voro sönerna Carl Johan Fredrik, f. 1818, d. 1882, grosshandlare i Stockholm, och Ludvig^[12], vars levnadsöden äro obekanta, samt dottern Augusta Maria Carolina, f. 1819, d. ogift 1885. Efter överstinnan Dævels frånfälle år 1837 blev den sistnämnda i moders ställe för sin då blott ett par veckor gamle halvbroder Carl Johan, vid vilken hon var fästad med varm tillgivenhet och vars hus hon förestod, till dess han år 1881 ingick äktenskap med Fredrika Carolina Heineman.

Fredrik Wilhelm Dassau hade före sitt äktenskap med fru von Stahl varit gift med Eva Margareta Christina Möller, dotter av biskopen över Visby stift Johan Möller och Ulrika Strömberg, och hade med henne den ovan nämnda dottern Julie. Med fru von Stahl, som i sitt föregående gifte hade två döttrar — Edla, gift med överstelöjtnanten Carl Gustaf von Ehrenheim, och Gertrud, ogift — erhöll han sonen Axel Fredrik Gustaf, som född 1846 avled av en halssjukdom vid tjugotvå års ålder och strax efter det han genomgått krigsskolan vid Carlberg och väntade sin underlöjtnantsutnämning vid Svea artilleriregemente. Hans bortgång var en stor förlust för den gamla halvsystern, som med honom förlorade sin närmaste anhörige och sin ålderdoms stöd. Hon sörjde honom också djupt; men med sin glada och friska livsuppfattning försjönk hon ej i grubbel och dådlöshet utan återtog snart sitt vanliga verksamma och rörliga levnadssätt. Därtill var hon också tvungen av näringsomsorgerna. Oavsedt en liten pension från Arméns pensionskassa, var hon nämligen för livsuppehället beroende av sitt arbete, och detta bestod av finare linnesöm, virkning och framför allt brodering. Hur många batist- och kammarduksnäsdukar, kragar o. s. v., som av henne försågos med broderade bårder, är ej lätt att säga, men de voro otaliga, och på det tålamodsprövande och synförmågan ansträngande arbetet försörjde hon sig nödtorftigt. Flera av hennes kunder överbetalade emellertid ofta produkterna av hennes flitiga fingrar. Utan dessa tillskott skulle hon nog haft det ganska bekymmersamt, men hon hade god hjälp även däri, att hon i allmänhet intog sina middagar hos vänner och bekanta. Sina frukostar tillagade hon själv eller med Plantingarnas bistånd, men då middagstiden nalkades, lämnade hon sitt bo och anträdde den mer eller mindre regelbundna middagsronden. Sålunda var hon en dag i veckan hos presidentskan Martina Isberg, född Edberg, den gamla originella och mycket förmögna damen, som bodde i Sophie Hagmans f. d. hus och våning vid Drottninggatan. En annan dag var hon hos grosshandlaren Anton Bexelius, som var befryndad med familjen Wertmüller och bodde vid Götgatan, en tredje hos sin fränka på mödernet överstinnan von Tuné, född Möllerhjelm, o. s. v. Hem till oss kom tant Julie eller »Dassau», som vi helt enkelt kallade henne, vanligen också en dag i veckan, men innan hon gjorde sin entré i våningen, tittade hon oftast in i köket för att höra efter, om det möjligen skulle bli korvkaka till middagen. I så fall vände hon genast om, ty den Forsstrandska korvkakan föll henne ej på läppen. Däröver kan man också knappast undra, ty den var tillagad huvudsakligen med hänsyn till sparsamhetens fordringar eller av hackadt s. k. buljongskött och korngryn, och som det skirade smöret, vilket serverades för att underlätta förtäringen, var taget ur hovkamrerns bytta med ettersalt och stundom härsket finnsmör, så kunde ej anrättningen tillfredsställa ens måttliga kulinariska anspråk.

Julie Dassau var emellertid alltid välkommen, när hon infann sig, vare sig nu korvkaka eller något annat stod på matsedeln. Hon var alltid glad och vänlig. Utrustad med vad man kallar gott huvud och med snabb och vaken iakttagelseförmåga, var hon ofta mycket rolig och underhållande och skrädde ej, såsom det anstod en gammal krigares dotter, orden. Hon hade ett ganska koleriskt temperament, svor ibland ganska tappert och inlade stundom i sina meddelanden från och omdömen om sitt talrika och skiftande umgänge rätt mycken skärpa, vilken dock alltid mildrades av hennes goda hjärta och vänfasthet. Till och med om Plantingarna, vilkas stora sparsamhet med veden dock var föremål för hennes ogillande, liksom nog deras renlighetskänsla på gamla dagar lämnade åtskilligt övrigt att önska, talade hon med välvilja, och många roliga drag berättades från de tre gummornas emellanåt nog rätt drastiska samvaro.

Av ungefär samma naturell som Julie Dassau var Augusta Dævel. Även hon var rikt utrustad både på huvudets och hjärtats vägnar, men den mångåriga sammanlevnaden först med fadern och sedan med brodern och beröringen med deras kalfaktorer och gardister hade gjort henne om möjligt ännu mer kavat och fritalig än Julie. Syskonen Dævel bodde på 1860-talet i en liten våning vid Kaptensgatan, men flyttade sedan till Levinska huset vid hörnet av Fyrverkaregatan och Nybrohamnen — vida bekant för den däri i bottenvåningen åt hamnen inrymda källaren Flaggen. Dennas kunder utgjordes huvudsakligen av Ladugårdslandets småborgare samt hautboister och underofficerare vid gardena och Svea artilleri. Dævels bodde på nedra botten i den åt Fyrverkaregatan vettande delen av den stora fastigheten. Anledningen att de bosatte sig i det redan på den tiden skäligen ruskiga huset var väl den, att Carl Johan var kamrat vid Andra gardet med en av de Levinska arvingarna, den för sin inblandning i det mångomtalade Djurgårdsslagsmålet på 1860-talet bekante och sedan under många år i Paris bosatte kapten John Malcolm Levin. Carl Johan fungerade till och med som vicevärd i huset — en befattning, som säkerligen var förenad med åtskilliga obehag och överraskningar. På Flaggen gick det nämligen stundom hett till, och bland hyresgästerna funnos en del oordentliga och mindre respektabla personer, som ej delade vicevärdens vid Andra gardet förvärvade uppfattning om disciplin och snygghet m. m. utan ställde till åtskilligt med bråk.

C J Dævel major

När sålunda Carl Johan en dag blev anmodad att infinna sig i en lägenhet, som förhyrdes av ett par damer tillhörande det s. k. lätta gardet, för att råda bot mot den bakom kakelugnen framträngande röken, blev det ett stort spektakel. Carl Johan kom och fnös och svor som vanligt, men brydde sig efter en snabb överblick av situationen ej om röken, utan rusade fram till ett av damernas toalettbord, fattade några där liggande lösflätor och kastade dem omedelbart in i kakelugnsbrasan. Bland mycket annat här i världen tålde han nämligen ej löshår, men följden blev skrik och oväsen samt hot om stämning o. s. v., och det slutade med att Carl Johan måste betala löshåret, men också med att damerna vid första lägliga tillfälle fingo flytta.

Fröknarna Dassau och Dævel voro ungefär jämnåriga med min far och hans syskon och tillhörde sålunda det yngre umgänget i farfars hus. De kallades också av farfar och fastän de under hans senare år hade nått en rätt respektabel ålder »flickorna», vilken benämning även gavs åt Plantingarna och åt flera andra ganska bedagade damer. Då jag genomögnar farfars alfabetiska förteckning, får jag nästan den föreställningen, att det rådde en riktig uppsjö på gamla fruntimmer i hans hem. Åldriga änkefriherrinnor och fröknar omväxlade med ett stort antal fruar och »demoiseller», och gubben höll väl reda på att vederbörande bokfördes i sina respektive kategorier. Den i våra dagar så ofta och så grundligt, att till och med ladugårdsdejor hedras med densamma, missbrukade frökentiteln användes nämligen på farfars tid ej för andra än för ogifta, fruntimmer av adlig börd och för döttrar av adliga vederlikar, d. v. s. militärer i högre ställning m. fl. Även tilltalsordet »ni» var okändt. Det kom i bruk först på 1870 eller 1880-talet och hade även då ett svårt genombrott. Säkerligen hyllade också många av de gamla nåderna i farfars umgänge enahanda uppfattning om detsamma som den i Uppsala bosatta, gamla friherrinna Oxenstierna av Eka och Lindö, vilken på tillfrågan om hon ville ansluta sig till ni-reformen, svarade: »Nej tack, Sveriges första friherrinna låter varken nia eller dia sig av någon.»

I farfars manliga umgänge funnos nog också åtskilliga personer som höllo på formerna. Där märktes sålunda några hovmän av den gamla stammen, som varit med redan under det gustavianska tidevarvet, och bland vilka jag särskildt vill nämna hovintendenten Lars Jakob von Röök. Han var född 1778 och avled i februari 1867. Under sin således nära nittioåriga levnad hade han kommit i beröring med många ryktbara och märkliga människor och samlat många intryck och minnen, och hans egna öden hade varit så ovanliga och skiftande, att han blev en intressant personlighet och åtminstone på gamla dagar ett stort original^[13].

Efter att redan vid sex års ålder och enligt tidens sed ha erhållit sin första officersfullmakt tjänstgjorde han, sedan han trampat ur barnskorna, vid fortifikationen. År 1795 utnämndes han till kammarpage hos Gustaf IV Adolf och fick snart därefter vara med på den unge konungens friarfärd till S:t Petersburg. v. Röök har i sina memoarer^[14] skildrat mottagandet vid kejsarinnan Catharinas hov o. s. v. samt resans snöpliga resultat m. m. Sedan konungen år 1797 med bättre utgång gjort en ny friarfärd till Tyskland, utsågs v. Röök att vara med i den uppvaktning, som skickades den unga sköna bruden, prinsessan Fredrika av Baden till mötes i Greifswald. De närmaste åren fortsatte han hovtjänsten och uppträdde då ofta i fruntimmersroller i de av pagerna uppförda spektaklen. År 1801 fick han tillfälle att göra en resa till Paris och blev där bland andra märkvärdiga personer presenterad för förste konsuln Bonaparte och hans gemål samt fick en gång deltaga i deras med stor prakt anordnade taffel.

Sedan han hemkommit, återgick v. Röök till sin tjänstgöring som page, vilket emellanåt var ansträngande nog. Till pagernas plikter hörde nämligen att bestrida konungens personliga uppassning och att ridande ledsaga den kungliga vagnen under de ofta återkommande och vanligen hastiga långfärderna till skilda delar av landet. Men han ägnade sig även åt teckning och konststudier, varför han allt ifrån barndomen haft anlag och håg, och deltog livligt i det Stockholmska sällskapslivet. Bland märkligare bekantskaper, han där gjorde, må nämnas den intelligenta och snillrika Amalia von Imhoff, gift med generalfälttygmästaren Helwig, Malla Montgomery, vilken sedermera som överstinna Silfverstolpe under flera decennier spelade en framskjuten roll inom Uppsalas litterära kretsar, och, från en annan sfär Sophie Hagman, hertig Fredriks vackra och behagliga f. d. älskarinna, vilken i sitt lilla eleganta hem gav små supéer och baler, »där man roade sig obeskrifligt».

År 1807 erhöll v. Röök konungens tillstånd att få medfölja fregatten Camilla på dess färd till Smyrna och andra hamnar vid Medelhavet och inledde därmed de talrika resor, som han under de närmast följande decennierna, huvudsakligen för att studera konst och samla konstföremål, gjorde till Spanien, Italien och Frankrike. För den militära banan hade han aldrig haft något större intresse, och han lämnade den också efter att ha hunnit löjtnantsgraden. Med sin spensliga kroppshydda och sin till överdrift gående omsorg om ett vårdadt och elegant yttre passade han ju ej heller för livet i kaserner och fält, isynnerhet som han sades ej ha varit i besittning av något hjältemod. Det berättas emellertid, hur han härpå själv gjorde anspråk, och till bevis plägade omtala, hur han en gång under sina resor i Spanien eller Italien blivit överfallen av rövare. De övriga i diligenssällskapet gåvo sig på nåd och onåd, men v. Röök drog sin värja. »Vad gjorde då rövarna?» frågade man. »Jo, de togo den ifrån mig», blev svaret.

HOVINTENDENTEN L. J. VON RÖÖK.
EFTER ORIGINAL AV MARIA RÖHL, K. BIBLIOTEKET.

Efter återkomsten från sin första långresa blev v. Röök tjänstgörande hovjunkare och 1814 anställdes han som ambassadsekreterare vid excellensen J. G. De la Gardies beskickning till Spanien. Det var emellertid ej på den diplomatiska banan, som von Röök skulle göra sig bemärkt och skörda lagrar utan som konstälskare och museiman. Efter den spanska beskickningens slut reste han till Italien och stannade där ända till 1818, sysselsatt med studier av konstalster och antikviteter, och 1823 företog han en färd till Sicilien, varpå han begav sig till Rom och arbetade under ledning av Byström. Sålunda rustad anförtroddes han att taga hand om kronprinsessan Josephines furstendöme Galliera i närheten av Bologna och de där förvarade konstskatterna samt stannade i sex år, vilka han ägnade åt studier i målning och arkitektur. Återkommen till Sverige 1830 blev han kamrerare vid k, museum och sju år senare föreståndare därför och hovintendent. I dessa befattningar inlade han stora förtjänster och blev en i Stockholm mycket uppmärksammad man. Museet, som sedermera ingick i Nationalmuseum, var då inrymdt i bottenvåningen i k. slottets norra flygel och benämndes vanligen »stenmuseum». Det hyste, oavsedt en del av den kungliga familjens enskilda samlingar, de avgjutningar av antika skulpturer m. m., som Gustaf III hade inköpt i Italien och som först ordnats av överintendenten Fredenheim och sedan av Sergel. v. Röök vidtog åtskilliga förändringar i museets inredning och konstverkens placering, efter mönstret av utlandets museer, och han anordnade där små fester och förevisningar för kungafamiljen och medlemmar av societeten, men skulle också hålla samlingarna tillgängliga för allmänheten. Detta beredde honom stor oro, och föga demokratiskt anlagd som han var, såg han ogärna »populacen sprida smuts och damm» i museilokalerna. Däremot var han enligt sina anteckningar högeligen förtjust, då han i museet fick emottaga kejsarinnan av Brasilien och andra förnämiteter, eller då han för Marie Taglioni, den berömda dansösen, i »Statyernas galleri» hade anordnat en konsert, varvid Belletti, Berg, Günther och Harmoniska sällskapet medverkade. Tid efter annan höll han eklärerade förevisningar för diplomatiska kåren och societeten o. s. v., till sin egen och deras belåtenhet, men blev ur humör då statsrevisorerna avlade besök i museet, ty »dessa herrar hade intet att befalla eller observera inom konungens borg».

Förmodligen var det i stenmuseum, som farfar kom i beröring med den lille sirlige hovintendenten och inledde den bekantskap, som mellan de två varandra så olika männen utvecklades till vänskap. Farfar hade emellertid många kulturella och estetiska intressen samt sinne för humor, så att han fann sig säkerligen mycket road både av von Rööks underhållande samtal och berättelser från sitt förflutna och av hans originella personlighet och uppträdande. För mig stå dessa i livligt minne, ty under de sista åren av farfars levnad var v. Röök ofta gäst vid söndagsmiddagarna. Han uppträdde vanligen då i brun eller blå frack med förgyllda knappar, stora s. k. fadermördare och bred vit halsduk, knuten i en stor elegant rosett, samt gjorde med sin spensliga figur, sin fågelliknande profil, sitt cirklade väsen och sin pipiga röst ett både egendomligt och lustigt intryck. Säkerligen finnas ännu några gamla stockholmare, som kunna bekräfta detta och som erinra sig den lille prydlige gubben från hans promenader i Carl XIII:s torg. Där visade han sig ännu vid midten av 1860-talet, och många historier cirkulera än i dag om hans originella sätt, hans vassa repliker och hans anekdoter, vilka emellanåt voro av det saftiga, gustavianska slag, att de ej lämpa sig för återgivande i tryck.

En annan av farfars vänner och ofta gäst vid söndagsmiddagarna var protokollssekreteraren Nils Arfwidsson, bekant för sina vittra och litterära intressen, sin publicistiska verksamhet, som översättare av Oisians sånger o. s. v. Han var en storväxt, ganska korpulent man med vitt skägg och patriarkaliskt utseende samt mycket talför. Hos oss barn var han föga populär, dels därför att han tog blott ringa notis om oss, och dels emedan han åtnjöt den djupt avundade förmånen att få efter behag skatta det rikt försedda smörgåsbordet. Vi fingo nämligen nöja oss med en påbredd smörgås med en skiva salt kött eller ost; men gubben Arfwidsson slog sig jämte farfar ner vid det framför ett av fönstren placerade bordet med allehanda läckerheter och härjade bland dem på ett sätt, som visade, att Oisian och hans sånger blott intogo en underordnad plats i hans intressevärld.

Till farfars grannar på Dala hörde doktor Wilhelm Samuel Nerman, som ägde Wansta i Ösmo socken och intog en mycket bemärkt plats som hovmedikus, regementsläkare vid Livgardet till häst och en av Stockholms mest anlitade praktiserande läkare. Med honom knöt farfar ett vänskapsband, som varade genom livet. En föreningspunkt var deras gemensamma beundran för konung Carl Johan, med vilken Nerman ofta kom i beröring genom sina nyssnämnda tjänster och av vilken han år 1829 erhöll dispositionsrätten till Lejonslätten på Djurgården, eller en del av det område, där Nordiska museet nu är beläget. Där förbättrade han byggnaderna och anlade vackra planteringar, och där bodde han på somrarna. Han behöll visserligen Wansta, som ännu är i en av hans ättlingars, nämligen dottersonen, majoren friherre Johan Tolls ägo, men resorna voro så tidsödande och besvärliga, att Nerman blott undantagsvis kunde komma dit och föredrog en sommarbostad närmare miljön för sin under 1830—50-talen mycket trägna och omfattande läkareverksamhet. Om vintrarna bodde han i huset Riddaregatan nr 21, som han ägde, och där han var granne med mina föräldrar, sedan dessa på 1850-talet förhyrt en våning och slagit sig ner i huset nr 19. Nerman var husläkare både hos farfar och min far, och till oss kom han på besök nästan dagligen kl. 8 på morgonen för att efterhöra familjens hälsotillstånd och prata bort en stund. Från början av 1860-talet bevarar jag livliga minnen av den vackre och vänlige gamle mannen, som botade mig och syskonen från ältan och andra barnsjukdomar. Han avled år 1865 och efterlämnade i sitt äktenskap med Emma Elisa Melin — av den bekanta Göteborgssläkten — sonen Gustaf Magnus, som med tiden blev major vid Väg- och vattenbyggnadskåren och mycket uppmärksammad för sin nitiska verksamhet för förbättrandet av Stockholms kommunikationer, dränering o. s. v., samt tre vackra döttrar, gifta i ätterna Wærn, Toll och Fahnehjelm.

Till farfars närmare umgänge hörde vidare kammarrättsrådet, friherre Mathias Gabriel Rosén, som var befryndad med farmor genom gemensam härstamning från släkten Possieth, departementschefen, sedermera postdirektören Pontus Winroth, fogaten, sedan expeditionschefen Wilhelm von Schoultz, postkamreraren Lidmark, slottskamreraren på Drottningholm Dahlerus, grosshandlaren Lars Skogberg m. fl. samt deras fruar och barn. Efter min yngsta faster Cecilias giftermål tillkommo flera av hennes och hennes mans grannar och vänner av släkterna Sturnegk och Grewesmühl m. fl. Carl Edvard Kindelius ägde nämligen först den vackra egendomen Waxäng, var därefter i flera år arrendator av Räfsnäs kungsgård nära Mariefred och köpte slutligen egendomen Kvicksta i Toresunds socken i Södermanland. En Sturnegk var borgmästare i Mariefred och slottskamrer på Gripsholm, en annan major vid Svea artilleriregemente och på somrarna bosatt i Mariefred, herrarna Grewesmühl ägde Hista, Herrestad m. fl. gårdar i trakten. En märkligare invånare där, som också omtalas bland umgänget, var Wilhelmina Gravallius, gift med kyrkoherden i Toresund, prosten G. och under signaturen »Författarinnan till Högadals prostgård» bekant genom åtskilliga på sin tid mycket lästa men väl numera föga njutbara noveller och romaner.

Under de år farfar bodde på Svartsjö ingick han bekantskap med flera av ortens egendomsägare och präster m. fl., som också uppräknas i hans förteckning. För övrigt innehåller denna namnen på ett stort antal personer, bland vilka flera utan tvivel tillhörde familjeumgänget men de flesta väl ej räknades till detta utan voro »bröder», förvärvade i ordenssällskapen o. s. v.,

såsom stormästarne i Par Bricole, stadsmajoren och kryddkrämaren Zacharias Strindberg och presidenten Westerstrand, den för sin kvickhet bekante överdirektören för veterinärväsendet Sven Adolf Norling, den glade vissångaren och skåltalaren, stadsmajoren Schalin, med tiden kansler i Timmermansorden, samt dennas blivande generalguvernör, kammarherren greve Casimir Lewenhaupt och en stor skara dii minores.

En grupp bland farfars vänner, som är ganska rikt representerad i förteckningen, var konstnärernas. Genom sin befattning vid slottet kom farfar i beröring med flera arkitekter, och en mängd tavlor och isynnerhet planschverk i hans hem vittnade om livliga konstintressen. Bland arkitekterna må nämnas överste Fredrik Blom samt professorerna P. A. Nyström, F. W. Scholander och H. A. Törnqvist, bland artisterna hovmålarna P. G. von Heideken och P. E. Limnell samt professorerna Fr. Westin och J. Way.

I slutet av 1840-talet lämnade farfar med hänsyn till de långa och besvärliga resorna sin bostad vid Svartsjö och hade sedan sommarnöje på Drottningholm, först på nedra botten i prinsarnas paviljong och sedan i den s. k. kavaljersflygeln eller det långa, till höger om den nuvarande ångbåtsbryggan belägna stenhuset. Där disponerade han några rum, som voro inredda med åtskilliga gamla vackra möbler av det Hildebrandska arvet och erbjödo mycken trevnad. Till denna bidrog även umgänget med många av de vid hovet anställda tjänstemännen, som sommartiden uppehöllo sig på det k. lustslottet, och med flera av de vid Canton och andra ställen i trakten boende sommargästerna från Stockholm. Farfar trivdes också förträffligt på Drottningholm och behöll bostaden där till sin död.

HOVPREDIKANTEN OCH FRU EKSTRÖM.

I Stockholm däremot fann han sig i slutet av 1850-talet föranledd att vidtaga en genomgripande förändring i sin lokala tillvaro. Han var ju nu flera och sjuttio år gammal, den forna rörligheten och arbetsförmågan började avtaga, och sedan han den 8 september 1857 firat sitt femtioårsjubileum som hovtjänsteman vid en fest, varvid högtidstalet hölls av t. f. riksmarskalken greve Mauritz Lewenhaupt och han som vedermäle av konungens nåd och erkänsla erhöll en stor guldmedalj att i högblått band bäras på bröstet — Vasaorden hade han fått åtskilliga år förut —, fann han tidpunkten vara inne att avgå från sin befattning. Han dröjde dock med att sätta beslutet i verket till 1859. I samband med sitt då erhållna avsked lämnade han boställsvåningen i Indebetouska huset och flyttade till nr 14 Nybrogatan. I den där förhyrda våningen, bestående av sal, förmak, sängkammare, faster Josephines rum, Hedda Plantings rum, skänkrum och kök samt utrustad med det vackra bohaget från den gamla bostaden, tillbragte han de återstående åren av sin levnad. Han avled den 11 november 1862, något över åttio år gammal.

Farfar bibehöll ända till ett par veckor före sin bortgång goda själs- och kroppskrafter och såg gärna gäster i sitt hem. Umgängeskretsen hade emellertid minskats och förändrats. Många av de gamla vännerna hade avlidit, nya hade kommit i deras ställe. Bland de senare erinrar jag mig särskildt lagman Johan Forssius, en av farfars ungdomsvänner, som varit domhavande i Norrland, men på gamla dagar bosatte sig i Stockholm, samt hans fru, född Klingstedt, och svägerska fröken Andreetta Wilhelmina Klingstedt, hovpredikanten Johan Albert Ekström med sin fru Sophie (Siffi) Lagerholm och hennes syster, den bekanta målarinnan Wilhelmina Lagerholm. Dessa tillhörde det ordinarie söndagsumgänget, då farfar på kvällarna skulle ha sitt obligatoriska priffeparti i förmaket och ungdomen fick på salsbordet roa sig med det omständliga men ej alltför underhållande »Lotto Dauphin» — en kvarleva från den gustavianska tiden, som väl numera är alldeles ur bruk, men varför farfar hade en rik uppsättning i svarvade pjäser och brickor, förgyllda delfiner, lottnummer o. s. v. Under spelets gång hände det nog, att diskussionen blev livlig med anledning av Fortunas nycker och om den mer eller mindre rikliga andelen i vinsten, som utgjordes av russin och mandel, knäck o. s. v.; men det inträffade också, att man hälsade dess slut med glädje och i »Stortok», »Smyssla tjuvunge» eller »Kometen» fann en mer både fängslande och givande sysselsättning.

★

Farfars bortgång ledsagades av följande anteckning i familjebibeln av min fader: »Djupt och innerligt sörjd af barn och barnbarn, skall minnet af den gode, älsklige och vördade fadren hos dem länge fortlefva. Måtte den Allsmäktige gifva honom sin eviga frid och glädje!» Jordfästningen ägde några dagar efter dödsfallet rum i Ladugårdslands kyrka, varpå kistan fördes till Maria kyrkogård och nedsattes i familjegraven. I livligt minne bevarar jag begravningen, vilken gick av stapeln med all den ståt och omständlighet, som på den tiden voro brukliga. Efter förplägnad med buljong och pastejer, konfekt och vin m. m. i sorgehuset, färdades de kvinnliga begravningsgästerna i vagnar till kyrkan, och de manliga tågade dit i procession med tre man i ledet. I det första gingo riksmarskalken, greve Gyldenstolpe och en annan dignitär med mig emellan sig, i det andra, tredje och fjärde mina tre äldre bröder, mellan andra rangspersoner, i de följande min far, mågarna och andra fränder och vänner, o. s. v. Det hela gjorde nog ett ståtligt intryck på de talrikt samlade åskådarna, allrahelst alla i tåget, som hade rätt därtill, enligt bruket voro klädda i uniform. Förevisningen varade emellertid ej länge på grund av det korta avståndet till kyrkan, och därmed voro säkerligen åtminstone deltagarna i processionen väl tillfreds med hänsyn till novembervädret. Begravningskostnaderna uppgingo till den på den tiden rätt betydande summan av 621 rdr. 76 öre.

Av den ett par månader efter dödsfallet förrättade bouppteckningen framgår, att behållningen i boet efter farfar utgjorde nära 30,000 rdr, som fördelades lika mellan min far och hans tre systrar. Förmögenheten var till största delen placerad i fordringar hos enskilda personer, mot reverser och sex procents ränta. Bland det till mycket låga värden upptagna lösöret må nämnas smycken och nipper till 450 rdr., 1,274 lod silver, 210 skålpund koppar, 21 skålpund tenn, tavlor och konstsaker 300 rdr., böcker och planschverk 60 rdr. o. s. v. Det mesta av bohaget i våningen i Stockholm delades mellan arvingarna, det på Drottningholm försåldes på auktion. Som ett vittnesbörd om eller exempel på hur värdena på antika möbler och pretiosa förändrades under de fyra decennier, som förflöto mellan farfars död och början av 1900-talet, må nämnas, att fyra pjäser, nämligen en liten gustaviansk byrå, ett sybord, ett par Sèvresurnor och en liten ljuskrona, vilka kommo på en av mina fastrars arvslott och då tillsammans värderades till ett par hundra kronor, efter hennes frånfälle 1904 försåldes för nära 9,000 kr. Under de senast förflutna årens högkonjunktur inom konsthandeln skulle de troligen ha inbringat det dubbla, kanske mer. För de gångna generationer, i vilkas hem de skänkte prydnad och trevnad, hade de emellertid huvudsakligen affektionsvärde. Det var också detta, som försäkrade deras bevarande i släkten, så länge det var möjligt.

---

1. Redan år 1615 skall en sådan ha donerats till Jacob Robertson, Gustaf II Adolfs livmedikus. — Se Ferlin, Stockholms stad i juridiskt etc. hänseende. Sthlm 1858.
2. Denna redogörelse är oavsedt handlingar i Rådstuarkivet hämtad ur Utredningar rörande statens mark och tomter i Stockholm, verkställda genom Riksarkivet. II. Sthlm 1911. Det ovannämnda fastebrevet den 21 okt. 1664 var obekant för författarne av Riksarkivets utredning och anträffades av en bland Rådhusarkivets tjänstemän först i febr. 1921.
3. Enligt en anteckning i Westinska samlingen i Uppsala universitets bibliotek avstod k. maj:t och kronan den 30 juli 1679 “tomten ifrån huset till slottet och så utföre” till I. Breant för dess fordringar emot 200 d. kmt och hyra.
4. Se förf:s bok Malmgårdar och sommarnöjen. Sthlm 1919.
5. Sonen Johan, som avled ogift vid 30 års ålder, och sex döttrar. En av dessa var gift med den ryktbare gustavianen, landshövdingen friherre J. M. af Nordin, de övriga i de kända Stockholmssläkterna Georgii, Beve, Hagtorn m. fl.
6. J. Flodmark. Bollhusen och Lejonkulan. Teaterhistorisk lokalstudie, Sthlm 1897.
7. Dennes föräldrar voro Johan Persson (f. 1685, d. 1761), hemmansägare i Vifvelsjö i Lofta socken, och hans första hustru Cecilia Johansdotter. Johan Perssons fader var Per Persson (f. 1634, d. 1709) också hemmansägare i Vifvelsjö och gift med Elsa Esbiörnsdotter.
8. Skrivelsen, som förvaras i Riksarkivet, är odaterad och ställd till en ej namngiven statskommissarie.
9. Se släktöversikten, sid. 93, och stamtavlan, sid. 118.
10. Hon tillhörde den om den svenska bergshandteringen högt förtjänta, från Österrike härstammande släkten Angerstein och var dotter av assessorn i Bergskollegium Johan A. och Helena Kock.
11. Han var hennes farfars kusin och son av hovmarskalken Anders von Düben (friherrl. ätten n:o 139). Se släktöversikten; sid. 93.
12. Skall ha varit militär och slutade efter ett äventyrligt liv sina dagar i Ryssland.
13. De härefter följande meddelandena om von R. ha förut delvis varit publicerade i tidskriften Saisonen.
14. Delvis utgivna av A. Ahnfelt i Ur svenska hovets och aristokratiens liv.