Från Slottsbacken till Ladugårdslandet/Kapitel 2
| ← Indebetouska huset |
|
Konungens hovmarskalk → |
BLAND FARMORS FÖRFÄDER
DEN TYSKE KAPELLMÄSTAREN OCH HANS NÄRMASTE ÄTTLINGAR.
Bland invånarna i Lützen under senare hälften av 1500-talet fanns en Michaël Düben[1], om vilken uppgifterna visserligen äro så knapphändiga, att man ej kan bilda sig någon fullständigare föreställning om hans personlighet och levnadsförhållanden, men som dock uppenbarligen intog en bemärkt och aktad ställning i den lilla staden. Han var nämligen medlem av dennas råd samt gift med en dotter till dess borgmästare Johan Schlaff, och därtill kom att han var en musikalisk man, som innan han blev rådman hade verkat som »ludi moderator». Enligt en anteckning av en bland hans ättlingar[2] skall han ha tillhört eller härstammat från en gammal adlig ätt i Böhmen. En medlem av denna vid namn Wenceslauz de Duba var en av Johannes Hus' anhängare och hade under husiterkrigen måst fly från sitt hemland och funnit en fristad bland protestanterna i Sachsen. Denne Wenceslauz var måhända Michaël Dübens farfar eller farfars far, och i alla händelser förde rådmannen i Lützen de gamla böhmiska Dubarnas vapen. Sannolikt var detta det enda av ättens forna glans och härlighet, som återstod, när Michaël Düben skipade rättvisa bland Lützenborna eller förnöjde dem med sina egna eller andra mästares »ludi moderators»-prestationer. Ödet skulle emellertid foga så, att släkten efter några generationer fick uppleva en ny glansperiod och intaga en bemärkt plats på samhällets höjder, fastän i ett annat land, än där dess vagga stod. Däri hade Michaël Düben en viss andel. Genom en av sina sonsöner blev han nämligen stamfader för den svenska ätten von Düben som i sina led under frihetstiden och det gustavianska tidevarvet räknade tre riksråd och flera andra ryktbara medlemmar och som i nyare tid skänkte vårt land två av dess mest framstående vetenskapsmän, de i föregående kapitel omtalade Magnus Wilhelm och Gustaf von Düben. Inledningen eller början till denna uppblomstring var emellertid ganska anspråkslös.
Michaël Düben hade endast en son, vilken föddes år 1558, fick dopnamnet Andreas eller Anders och blev, musiker liksom fadern, organist vid S:t Thomaskyrkan i Leipzig. Vid sin död 1625 efterlämnade han hustru, född Elisabeth Bessler, sönerna Anders och Martin samt tre döttrar. Hans frånfälle inföll vid en orolig tidpunkt. Kriget rasade som värst och de kejserliga härarnas ännu ej av guldkonungen från Norden stävjade framgångar och katolikernas förföljelser gjorde livet outhärdligt för protestanterna i norra och mellersta Tyskland. Hemsökelsen drabbade även familjen Düben, som kanske gjort sig särskildt misshaglig genom sina
EFTER FOTOGRAFI I NATIONALMUSEUM AV EN PÅ FOGELSTAD FÖRVARAD MINIATYRMÅLNING.
sympatier för Fredrik av Pfaltz, Böhmens olycklige konung. Redan året före gamle Andreas' död hade också hans äldste son Anders funnit sig föranlåten att fly från Lützen och begivit sig över till Sverige för att vinna sin utkomst och ett nytt fosterland. Han följdes under de närmaste åren av sin moder, två av systrarna och av brodern Martin. Den tredje och äldsta av systrarna var redan gift — med pastorn i Enterich Johann Schneider — och stannade i hemlandet. På vägen till Sverige gjorde Anders Düben ett uppehåll i Berlin och ingick där äktenskap med en kammarjungfru hos kurfurstinnan vid namn Anna Maria Gabrielen[3]. Av denna förbindelse hade han säkerligen gagn, ty hustrun blev efter ankomsten till Stockholm kammarjungfru hos drottning Maria Eleonora. Denna var ju en inflytelserik beskyddarinna, och det är ganska möjligt, att det var genom hennes förord eller anbefallning, som Anders Düben redan år 1625 erhöll anställning som organist vid Tyska kyrkan. Han hade sålunda fått fast fot i det nya landet och kunde dit förmedla överflyttningen av modern och systrarna. Tidpunkten för dessas ankomst är ej bekant, men ägde antagligen rum 1626 eller 1627. Fru Elisabeth slog sig liksom sonen Anders ner på Södermalm, men fick endast ett par år njuta av den ro, vari hon kommit. Hon avled nämligen redan år 1629 och blev begraven i Maria kyrka. Om döttrarna föreligga endast upplysningar om att de blevo gifta, antagligen snart efter ankomsten från Tyskland, nämligen den äldre, vars namn ej bevarats, med organisten i Norrköping Johan Elias Decker, och den yngre, Barbara, med kantorn vid Tyska skolan i Stockholm Erasmus Schluterus; samma år som modern dog kom även yngste sonen Martin till Sverige. Om honom vet man endast, att han blev hovorganist och vice kapellmästare, att han var gift, men obekant med vem, och att han efterlämnade en dotter, som torde ha dött vid unga år och ogift.
Om Anders Düben, som till skillnad från fadern kallades »den yngre», äro uppgifterna rikligare. Han tycks ha varit den mest musikaliskt begåvade och utbildade av sin musikaliska släkt, vilken även sedan den stigit högt på den sociala rangskalan i flera generationer innehade kapellmästaretjänsten vid k. hovet. Anders Düben blev den förste i serien, sedan han förut och vid sidan av sin befattning vid Tyska kyrkan verkat som hovorganist. Ett intressant meddelande om hur han redan vid midten av 1630-talet hade vunnit en bemärkt och ansedd ställning har lämnats av franske legationssekreteraren Charles Ogier, som i sin dagbok från ambassaden till Sverige 1634—35 berättar följande om sina sammanträffanden med honom:[4]
»15 mars besökte jag Anders Düben från Leipzig, en framstående orgelspelare, som bodde på Södermalm. Han uppbär en årlig lön af 300 riksdaler af änkedrottningen. Düben äger en intressant samling taflor, af hvilka jag särskildt vill nämna »Den heliga treenigheten», omgifven av änglahufvuden. Det är antagligen en kopia efter ett af konstnären själf utfördt andra exemplar af en tafla, som jag i Danzig såg hos en schlesisk målare och som denne påstod vara målad af Albrecht Dürer. Jag inskref mig i hans album, om jag minnes rätt med följande valspråk: »Den dygdige mannens bästa gärning anser jag vara: att vinna människornas hjärtan och använda dem för sitt ändamål» eller också med detta (ty jag har två): »Lyckan är att bära allt med jämnmod». Düben är organist vid Tyska kyrkan, och han hade emellanåt sett mig där bland sina åhörare vid aftonsången, hvarför han tackade mig.
6 maj var en söndag, och efter middagen begaf jag mig, eftersom jag icke hade annat att göra, till Tyska kyrkan, där organisten efter den offentliga gudstjänsten spelade för mig under anlitande av alla sitt instruments resurser.»
Bland Anders Dübens talrika kompositioner var den förnämsta och den som blivit mest omtalad den ståtliga, åttastämmiga kantaten Pugna triumphalis, som tillkom och utfördes med anledning av Gustaf II Adolfs död och begravning[5]. Av hans övriga religiösa verk må nämnas flera koralmelodier samt musiken till den aria, som exekverades i Riddarholmskyrkan vid Carl X Gustafs begravning och vartill Georg Stiernhielm diktade orden. Ett blad av detta verk, med både noter och text skrivna av Dübens hand, förvaras i K. Biblioteket. Stiernhielms verser hava följande lydelse:
Kunne i Swea bygdh the skalder nu framträda,
Som förr om Kungars dygd heel artigt plägad qväda,
Här wore the för svaga att fatta uthi skrifft,
Om the än trädd' i hop, wår store Kungz bedrifft,
Eij hinte therass roop thess snabba död beklaga.
Anders Dübens talang togs emellertid i anspråk även för världsliga uppgifter. Sålunda komponerade han musiken till baletter, som uppfördes vid drottning Christinas hov. Den 28 januari 1638 gavs en sådan, kallad Le Ballet de Plaisirs de la Vie des Enfans sans Soucy, på Stockholms slott av pfaltzgrevinnan Catharina för änkedrottning Maria Eleonora men ännu mer för att roa den tolvåriga drottningen, och det är antagligt, att Düben då bidrog med musiken. Förmodligen var det dock vid den utomordentligt praktfulla, till text av Stiernhielm och i femton »inträden av den franske balettmästaren Antoine de Beaulieu anordnade och efter änkedrottningens återkomst från hennes långvariga vistelse i Tyskland den 1 november 1649 uppförda baletten Then fångne Cupido, som Düben gjorde sig särskildt bemärkt. Men så hade han också rikliga medel och en talrik personal att röra sig med. Enligt slottsräkenskaperna utbetalades sålunda för året 1652 »Till musikanter» nära 25,000 daler, enligt följande redogörelse:[6]
| Italienska musiques | 12,000 d. | |
| 1 | tysk kapelmeister | 900 ″ |
| 8 | Fransöska violinister | 4,800 ″ |
| 8 | Instrumentalister | 4,000 ″ |
| Till de raraste musicanter | 3,000 ″ | |
| 1 | Calcant (orgeltrampare) | 60 ″ |
Detta var visserligen tre år före uppförandet av Then fångne Cupido, men det finns ingen anledning antaga, att ej utgifterna för det kungliga kapellet voro lika stora då som under Christinas senare regeringsår.
Om, såsom ju är antagligt, med »tysk kapelmeister» menas Anders Düben, så åtnjöt denne 900 daler i lön för sin anställning vid hovet. Härtill kom hans avlöning som organist vid Tyska kyrkan samt förmodligen extra inkomster på musiklektioner. Han ägde ej någon enskild förmögenhet och var följaktligen hänvisad att för försörjandet av sin talrika barnskara medelst extraarbete öka de ej allt för rikligt tilltagna löneinkomsterna. Fru Maria Gabrielen skänkte honom nämligen i ganska rask följd ej mindre än åtta barn, av vilka en son avled i späd ålder, men de övriga växte upp samt krävde underhåll och uppfostran. De voro sönerna Gustaf, Martin, Peter, Hans Georg och Christian samt döttrarna Ursula och Maria Christina. När Anders Düben år 1662 avled, hade alla sönerna, utom möjligen Martin, som kallas organist men om vilken några upplysningar ej kunnat erhållas, lämnat föräldrahemmet och i skilda yrken börjat sörja för sin utkomst, och några år efter hans frånfälle blevo döttrarna gifta och försörjda. Ursula ingick äktenskap med k. hovmusikern Henrik Neuwartz eller Niewertz och Maria Christina med en bokhållare Johan Christian Bartz. Dübens änka hade sålunda endast sig själv att sörja för, och fastän kvarlåtenskapen efter mannen var obetydlig, tycks detta ha avlupit utan umbäranden och bekymmer. Hon överlevde nämligen sin make i nära tre decennier och avled först vid över åttio års ålder år 1690. Hon hade då haft sorgen förlora sönerna Peter och Christian, vilka bortrycktes av döden, den förre troligen i danska kriget på 1670-talet,[7] den senare år 1685 som regementsskrivare vid Livgardet,[8] men även haft glädjen se dels, hur de två övriga Gustaf och Hans Georg redde sig godt och intogo aktade ställningar i samhället, och dels hur en ny och lovande generation av släkten föddes och växte upp.
Äldste sonen Gustaf, som var född år 1624, blev hovmusikant 1647 samt efter fadern hovkapellmästare och organist vid Tyska kyrkan. I likhet med fadern gjorde han sig bemärkt som tonsättare och komponerade bland annat till Samuel Columbi Oda sueticæ melodier, av vilka några fingo användning såsom psalmer. Sålunda är psalmen nr 213 »Jesus är min vän den bäste» av honom.
År 1654 ingick Gustaf Düben äktenskap med Emerentia Standaert. Hon var dotter av en från Holland till Stockholm inflyttad vinhandlare Niclas eller Claës Standaert, som på 1640-talet omtalas bland härbergerarne och gästgivarne i staden mellan broarna, och hans maka Ursula från Leyden.[9] I äktenskapet föddes nio barn, av vilka tre pojkar dogo vid späd ålder. De övriga voro sönerna Claës, Gustaf, Carl, Joachim och Anders samt dottern Emerentia. Claës och Carl valde den militära banan och offrade sina liv för fosterlandets försvar. Den förre stupade nämligen vid blott nitton års ålder och som anställd vid Landskrona bataljon i slaget vid Lund, den senare föll vid Narva och var då kapten vid fortifikationen efter att förut ha genomgått graderna där men även tjänat vid överste David Makeleers regemente. Om Gustaf, Joachim, Anders och Emerentia, med vilka ätten vann stor ryktbarhet, skola utförligare meddelanden lämnas här nedan.
Gustaf Düben avled i januari år 1691, några månader efter sin gamla moder. Hans begravning ägde rum i Jakobs kyrka den 1 februari och högtidlighölls med bland annat ej mindre än tre tryckta sorgekväden, nämligen ett på svenska, ett på tyska och ett på franska språket. Det svenska har följande titel: »Pierinnernas Klagesång över Apollos bortgång då Kongl. May:tz Capellmästare Herr Gustaf Düben Lades i Grafwen.» Pierinnerna, d. v. s. de nio Muserna Clio, Euterpe, Thalia, Melpomene, Terpsichore, Erato, Polymnia, Urania och Calliope, tolka därefter i var sin vers sin sorg och klagan, men deras prestationer äro knappast njutbara i våra dagar och må därför ej här återgivas. Även de tyska och franska begravningsverserna lida av den tyngd, som var så kännetecknande för skaldekonsten under det karolinska tidevarvet, men emottogos dock säkerligen med bifall och gillande av den bortgångnes anhöriga och de talrika begravningsgästerna. Så torde särskildt ha varit fallet med det franska kvädets många uppbyggliga betraktelser över döden o. s. v. och den » Á la Musique» riktade slutversen:
On crût qu'avec Duben dût mourir l'harmonie,
Mais helas! pour prouver qu'elle est encore en vie,
N'escaurois tu chanter un air touchant et doux,
Qui prés de son tombeau nous fasse pleurer tous.
Om Gustaf Dübens bostad samt husliga och förmögenhetsförhållanden ha upplysningarna blivit mycket knapphändiga.[10] Någon bouppteckning tycks ej hava upprättats. Den har nämligen förgäves eftersökts i Borgsrätternas och Rådsturättens handlingar. Boets ställning var måhända så dålig, att det ej fanns några tillgångar att uppgiva. De arvsmedel, som Düben hade erhållit med sin hustru efter hennes förmögne fader Niclas Standært, hade antagligen åtgått för den stora familjens underhåll och sönernas kostsamma uppfostran. Att han emellanåt haft att kämpa med ekonomiska bekymmer och svårigheter, framgår för övrigt av några i Riksarkivet förvarade handlingar. Hovkapellmästarlönen tycks under Carl XI:s förmyndarregering och den då rådande oordningen i finanserna och även senare ha utfallit ganska oregelbundet. Förläningarna av några små gårdar i Småland voro dels föga värda och dels förbundna med svårigheter att utfå de av dem beräknade inkomsterna. År 1684 anhöll sålunda Düben hos k. maj:t att till sitt och sina barns nödtorftiga underhåll utfå 3,048 daler silvermynt, som voro innestående eller ej utbetalda av hans lön under de föregående åren, och i en annan skrivelse anförde han klagomål över det otillfredsställande sätt, varpå han kom i åtnjutande av inkomsterna från den honom genom kommerskollegium tillerkända rätten till förre »arrendatorn Per Chrissmanssons rest i Westerwik». I stället för att av denne arrendators cautionister erhålla kontanta penningar fick han nämligen vad »de wele kalla courante waror», men som befanns utgöra »een dehl skrääp och gammalt huusgerådh af trä och jernredskap, och onödige kladdeskillerij, een dehl gambla linne- och gångekläder, deelss och een hop gambla och förlegne kram- eller kiöpmanswaror, item något nött eller förbrutet teen, messing och koppar och een gammall gåhl med huuss, hwilket ej i penningar wändass kan» o. s. v. I juni månad år 1675 erhöll Düben »i anseende till hans långliga giorde tienster och wählförhollande, så wähl som för den olegenheet han med dee sina sitter uthi», i donation andelar i Widbo, Rondö, Liggehults och Wiksholms Ryds kronohemman i Linderits socken i Småland. Inkomsterna av dessa voro dock antagligen för obetydliga att väsentligt förbättra hans ekonomi, och för övrigt gick han dem snart förlustig genom reduktionen.
Medan sålunda Gustaf Düben säkerligen emellanåt hade ganska bekymmersamt i ekonomiskt hänseende, men också genom sin befattning som kunglig kapellmästare kom i åtnjutande av den kungliga familjens personliga uppmärksamhet och ynnest samt grundlade den hovgunst, varåt hans efterkommande i flera generationer i hög grad hade att glädja sig, levde hans yngre broder Hans Georg i en mindre bemärkt, men utan tvivel lugnare och bekymmerfriare ställning. Han var nämligen sockerbagare, ett yrke som i det karolinska Stockholm var mycket förmånligt och lönande, isynnerhet om detsamma, såsom fallet var med Hans Georg Düben, var förbundet med anställning som hovkonditor. Det finns till och med uppgifter om, att han också skulle ha hugnats med hovintendents titel, men i den några månader efter hans frånfälle år 1684 upprättade bouppteckningen kallas han blott sockerbagare.
Hans Georg Düben var född år 163(?) och erhöll burskap som borgare antagligen i början av 1660-talet. Under det följande decenniet och förmodligen både förut och senare bodde han i regementskvartermästaren Stephan Ridderstedts hus i stadens västra kvarter, d. v. s. i kv. Pyrenæus mellan Stora och Lilla Gråmunkegränd. Där hade han förmodligen även sitt sockerbageri, vilket han skötte med två gesäller, en dräng, en drängpojke och två pigor. Rörelsen var som nämnts givande, ty Hans Georg efterlämnade en förmögenhet av nära 20,000 daler, som han till största delen hade förtjänat på kunder inom huvudstadens högsta samhällsklasser med k. hovet i spetsen. Enligt bouppteckningen hade han nämligen att av k. maj:t och kronan fordra nära 6,500 daler för levererad konfekt m. m. och bland de till över 9,000 daler upptagna fordringarna hos enskilda personer, enligt böckerna och för obetalda räkningar — ofta flera år gamla —, märktes grevarne Nils Bielke och Bengt Oxenstierna, Gabriel Oxenstiernas arvingar, kungl. rådet greve Carl Gyllenstierna, friherrinnan Catharina Elisabeth Posse, f. Kurck, friherrarne Bengt och Johan Rosenhane och flera andra medlemmar av högadeln. Av bouppteckningen framgår vidare, att Hans Georg hade ett dyrbart och vackert bohag. Sålunda omtalas 780 lod förgylldt och 175 lod oförgylldt silver, en massa kopparoch tennsaker, en välförsedd linnekammare o. s. v. Hans fru hade en mängd nipper, bland vilka må nämnas ett emaljeradt armband samt örringar med diamanter. Däremot voro de intellektuella intressena mindre tillgodosedda. Förteckningen på böcker upptager nämligen endast en gammal tysk postilla i folio, fem tyska bönböcker, en liten bibel, Johan Arntz' Sanna Christendom samt Cosmographia Mysterii.
Hans Georg Düben var gift två gånger, nämligen först med Christina Willemoth, som var dotter av en Gillis Willemoth och avled 1673, och därpå med Maria De Besche, dotter av bruksägaren Gillis De Besche och hans fru i första giftet Maria Möller. I det första äktenskapet föddes två söner, som avledo i barndomen, i det senare döttrarna Anna Christina och Maria Elisabeth, vilka äktade, den förra den framstående läkaren, kanslirådet Magnus Gabriel von Block, den senare kommendören Anders von Otter. Fru Maria Düben, född De Besche, gifte redan samma år som mannen avled om sig med professorn i Uppsala Anders Drossander och dog först år 1726. Hon hade då upplevat den borgerliga grenens av sin makes släkts utslocknande, men även fått iakttaga, hur med svågern Gustafs barn ätten vunnit plats bland de friherrliga släkterna på riddarhuset och även i andra hänseenden intog en bemärkt och framskjuten samhällsställning.
- ↑ Till de i det föregående kapitlet införda meddelandena om farmors närmaste anhöriga följa här några erinringar om de äldre generationerna av hennes släkt, särskildt med hänsyn till deras förekomst och leverne i 1600- och 1700-talens Stockholm.
- ↑ I riksrådet Joachim von Dübens papper i Riksarkivet.
- ↑ Hon kallas i Anrep Svenska adelns ättartavlor Gabrielsdotter, men Gabrielen i tryckta begravningsverser av sonsonen Joachim von Düben. I Uppsala universitets bibliotek förvaras en rik och värdefull samling musikalier från 1600—1700-talen, som tillhört släkten Düben.
- ↑ Från Sveriges storhetstid. Franske legationssekreteraren Charles Ogiers dagbok under ambassaden till Sverige 1634—35. Från latinet, med inledning och noter utgiven av Sigurd Hallberg, Sthlm. 1914.
- ↑ Denna har framdragits ur glömskan och under de senare åren utförts vid militär- och kyrkokonserter i instrumentering av O. P. Trobäck.
- ↑ J. Grönstedt. Svenska hovfester I. Baletter, etc, uppförda vid drottning Christinas hov åren 1638–1654. Sthlm. 1911.
- ↑ I gifte med Regina Wolff hade han sonen Peter, vilken blev överstelöjtnant, adlad och stamfader för den år 1726 introducerade och 1788 på manssidan utslocknade adl. ätten von Düben.
- ↑ Även han var gift men avled barnlös, så att hans gren utslocknade med honom själv.
- ↑ Deras sonson, sekreteraren i slottskansliet, sedermera underståthållaren i Stockholm Hans Fredrik blev 1720 adlad med namnet Standaerhjelm. Hans moder var dotter till källarmästaren Casten Hoff, som innehade det bekanta Kastenhof vid Norrmalmstorg.
- ↑ Den enda uppgiften om hans lokala tillvaro i Stockholm, som jag lyckats anträffa, innehåller, att han i slutet av 1670-talet bodde i “kommissarien Joachim Stropps hus i stadens inre del”. Detta hus låg i kv. Europa på det område invid nuvarande Slottsbacken, som 1692 förvärvades av Nicodemus Tessin d. y. och där denne lät uppföra sitt präktiga palats, sedermera överståthållarehuset.