Från Slottsbacken till Ladugårdslandet/Kapitel 3

←  Den tyske kapellmästaren och hans närmaste ättlingar

Från Slottsbacken till Ladugårdslandet av Carl Forsstrand Konungens hovmarskalk

Drottningens kammarfröken  →

KONUNGENS HOVMARSKALK.

Gustaf Dübens och Emerentia Standaerts andra son i ordningen föddes år 1659 och erhöll såsom förut omtalats dopnamnet Gustaf. Om hans ungdom och uppfostran föreligga blott de knapphändiga upplysningarna, att han 1682 anställdes som kammartjänare hos kronprinsen, sedermera kung Carl XII, att han någon tid var hovmästare för en ung greve av Hohenlohe och att han år 1691 blev hovkapellmästare eſter sin fader. Han hade sålunda i enlighet med släkttraditionerna utbildat sig till musiker, och det är också troligt, att det var ledningen av det kungliga kapellet, som under de närmast följande åren upptog hans intressen och verksamhet. Sedan han 1698 befordrats till hovintendent, varpå några månader efteråt följde upphöjelse i adligt stånd, kom emellertid musiken att intaga en underordnad plats i hans liv. Han fick i stället ägna sig åt hovekonomien och skötte alltifrån det stora nordiska krigets utbrott och till dess slut sin kunglige herres hovhållning i fält och var hans trogne tjänare och följeslagare. I med- och motgång, i strapatser och äventyr, över allt var han med, och med kammartjänaren och taffeltäckaren Hultman, hästen Brandklipparen och hunden Pompe delar han äran av att längst hava härdat ut i den nordiska dundergudens sällskap. Hans minne är sålunda på det intimaste sätt förbundet med kung Carls, och hans historia erbjuder mycket av intresse, men själv har han blott i obetydlig grad bidragit till dess belysning. Det är ej bekant om han i likhet med många andra bland karolinerna förde någon dagbok, och några memoarer har han ej efterlämnat. För kännedomen om hans personlighet och levnad är forskaren följaktligen hänvisad till de upplysningar, som finnas i tryckta källor och i arkivens samlingar, men även dessa ha befunnits ganska litet givande.

Några år innan Gustaf von Düben gav sig ut i det stora krigiska äventyret, hade han kommit i den ställningen, att han kunde gifta sig. sig. Hans val av följeslagerska genom livet hade fallit på Sara Törne, dotter av borgmästaren i Stockholm Nils Hansson Törne och Ursula Andersin. Bröllopet firades den 13 januari år 1695 och celebrerades bland annat med i folio tryckta verser, som författade av Nils Törne, en bland den adertonåriga brudens fränder, bära den för tidevarvet betecknande titeln:

Kärleks underbara wärkan,

betracktat,

då

Kongl. Maj:ts Trotiänare och Capellmästare,

sampt

Hans Kongl. Höghets

Prins Carls

Cammartiänare,

Högacktat och wälbetrodde Herren,

Hr Gustaf Düben d. y.

och

Ädle, Ärborne och mycket dyderijka Jungfru,

Jungfru Sara Törne

ingingo ett oupplösligit äckta-förbund

i högförnämt folks närwaro.

Genom äktenskapet knöt Düben förbindelser, som säkerligen väsentligt bidrogo till höjandet av hans sociala ställning och anseende och medförde många andra förmåner. Hans maka tillhörde nämligen den högt ansedda och förmögna Törnesläkten.^[1] Dennes ryktbaraste medlem, borgmästaren och kommerserådet Olof Hansson Törne-Törnflycht, Sveriges rikaste man under den karolinska tiden och svärfader till Carl Piper, Arvid Bernhard Horn och Johan August Meijerfelt, var en av hennes farbröder. Även hennes fader var en ansedd och högt aktad man, vars yngre döttrar blevo gifta i ätterna Bielke, Gripenberg, Brauner och Rudbeck och sålunda ökade släktens förbindelser med rikets första stånd. Det viktigaste för Düben var emellertid, att hans maka personligen ägde både yttre och inre egenskaper, som skänkte förutsättningar för äktenskaplig lycka. Hon skildras nämligen som ett mycket vackert och behagligt samt tillika förståndigt fruntimmer, och sägnen vet berätta, att hon till och med var föremål för den eljest för kvinnliga behag likgiltige kung Carls uppmärksamhet.

De första åren efter Dübens giftermål förflöto i lugn och ro, men efter krigets utbrott måste han lämna maka och hem. Det blev en långvarig skilsmässa, ty även om Sara Düben någon gång fick tillfälle att liksom sina kusiner grevinnorna Piper, Horn och Meijerfelt och flera andra av karolinernas fruar besöka lägren i Polen och Preussen och där träffa sin make, så återkom ej denne till Sverige förrän efter kalabaliken i Bender och vistelsen i Timurtasch, och även därefter och ända till slutscenen i sin konungs tragedi var han oftast på resande och rörlig fot. I början och medan lyckan ännu följde kung Carls fanor, torde fältlivet och tjänstgöringen för Düben, trots frånvaron från hem och anhöriga, ha varit över huvud angenäma. Ännu rådde ju inga penningebekymmer för hovekonomien, förråd och resurser voro rikliga, gästabud, fester och förströelser förekommo ofta, det stränga och spartanska liv, de umbäranden, den tryckta stämning, det missnöje, som utmärkte livet i högkvarteret under de senare fälttågen och särskildt under irrfärderna till och i Ukraina före katastrofen vid Poltava, voro ännu okända. Furstliga personer och utländska diplomater infunno sig ofta på längre eller kortare besök, och Düben hade mycket att beställa med deras liksom också med deras kungliga värds och hans omgivnings materiella förplägnad och med anstalterna för deras förströelser. Sålunda framgår av ett brev från Düben till hans chef i Stockholm, hovmarskalken och överintendenten, sedermera överstemarskalken greve Nicodemus Tessin, dateradt lägret i Thorn den 18 juni 1703,^[2] hur den franska skådespelaretrupp, som flera månader uppehållit sig där, hade skött sig till hans maj:ts stora nöje och belåtenhet. Den hade vid flera tillfällen »reciterat scener» för konungen och hertigen av Sachsen-Gotha, och den förre hade bifallit deras begäran att få stanna ytterligare ett år. Av skrivelsen framgår vidare att Düben haft rätt mycket besvär och omtanke för dessa »fransöske comödianter», och man kan också antaga, att han med större tillfredsställelse ägnade sig åt andra uppgifter och särskildt åt sådana, i vilka han personligen var intresserad, såsom t. ex. anordningarna för festligheterna vid hans hustrus kusiners, Inga och Anna Maria Törnflychts bröllop. Den förras med Arvid Bernhard Horn firades i Rawitz den 30 april 1705, den senares med Johan August Meijerfelt i Günthersdorff den 30 maj 1707. Vid dessa tillfällen voro både kung Carl och kung Stanislaus närvarande, och vid det förra hade Düben glädjen att få träffa sin maka. Hon omtalas nämligen bland gästerna vid den måltid, som Carl Piper och hans grevinna gåvo på bröllopsdagen. Då hade även Aurora Königsmarck anmält sin önskan att få vara med, men därav blev intet på grund av kung Carls ovilja emot henne. Redan några år förut hade hon försökt att komma i beröring med konungen och därvid begagnat Düben som mellanhand. Detta hjälpte emellertid ej, ty, såsom skalden säger:

Högbarmad, smärt, gullhårig,
en ny Aurora kom;
från kämpe tjuguårig
hon vände ohörd om.

Historien förmäler ej huruvida Düben för nämnda medlarskap av den sköna grevinnan erhöll någon dusör, men detta är ej osannolikt. Mutor i form av kontanter eller presenter voro på den tiden ej ovanliga, och den nästan enda skugga, som vilar över Dübens minne, är att han ej skall ha varit oemottaglig för sådana belöningar för sina tjänster. Sålunda berättas bland annat, att han strax efter Carl XI:s död skall ha emottagit penningar för att förmå sin unge herre, den nye konungen, att trolova sig med prinsessan Hedvig Sophia av Danmark.

Från det närmast följande decenniet föreligga i karolinernas dagböcker och brev^[3] några meddelanden eller uppgifter om Düben, vilka trots deras knapphändighet skänka en föreställning om hans tillvaro och verksamhet särskildt under strövtågen i Ukraina och de långa uppehållen i Bender och Timurtasch. Även under de säregna förhållanden, i vilka hovhållningen då förlöpte, togos hans tjänster och erfarenhet i anspråk, men nu var det mest eller huvudsakligen kosacker, tatarer och turkar, som kommo i åtnjutande av den av honom förmedlade kungliga gästfriheten. Sålunda läses i volontären vid svenska armén preussiske överstelöjtnanten, baron D. N. von Sietmanns dagbok för den 8 november 1708 följande anteckning: »Kl. 9 på morgonen kom Mazeppa till konungens högkvarter (i byn Horki), ledsagad av en stor svit förnäma och andra kosacker. I konungens kvarter emottogs han av hovmarskalken samt spisade middag med h. m:t och sju de förnämsta kosackerna. Mazeppa satt till höger om konungen.» — J. H. von Kocken, en av tjänstemännen i fältkansliet, som efter Poltava lyckades komma med till Bender och sedermera blev kansliråd, hovkansler och friherre, omtalar i sin dagbok för den 28 januari 1711 hur Düben trakterade fältherren, generalerna och åtskilliga andra på h. m:ts namnsdag. Den 30 i samma månad »ankom i Bender den unga sultan, och rörde sig tatarerna överallt, som även zaporoverna», och den 31 »var bemälte sultan hos h. m:t om förmiddagen tillsammans med Schantimir Mussa och Dialagassi till att överlägga om expeditionen, som blev av h. m:t beskänkt med en sabel, med ädla stenar besatt, samt en skön turkisk kniv, på samma sätt med diamanter garnerat; var den kniven, som storvisiren Ali Pascha skickat till konungen. De övriga bägge fingo ock sablar, och sedan de voro bortgångna, skickade h. m:t igenom hovintendenten Düben till sultan en turkisk häst med en skön turkisk mundering jämte ett par av h. m:ts egna pistoler och en studsare, vilket med stor vördnad (blev) emottaget och därpå kyssat». Den 12 maj »hade capitschi paschan på e. m. audiens. Överste Bildstein sändes med ungefär 40 officerare och drabanter att avhämta honom, och sedan han anländt, ledsagad även av sin hovstat och musik, lossades 13 kanonskott. Han steg av vid h. m:ts hus och blev vid dörren emottagen av hovmarskalken Düben, kammarherrarna Klinckstierna och Düben samt hovjunkaren Clysendorff och således förd in i h. m:ts kammare.»

Dessa fredliga mellanhavanden med turkarna och andra barbarer fingo ett drastiskt slut genom den mångomtalade och uppseendeväckande kalabaliken i Bender,^[4] vari även Gustaf von Düben trots sin civila befattning och sina föga krigiska färdigheter spelade en roll.

I kung Carls befästade läger vid Bender hade Düben sina rum i den största byggnaden eller kungshuset, vilket skulle försvaras av honom och hans underordnade kammartjänare, kockar, kockspojkar o. s. v. Dessa hade beväpnats och under dagarna före katastrofen övats i vapnens bruk, men kunde fåtaliga och ovana som de voro ej göra något effektivare motstånd mot den övermäktiga och talrika fienden. Först sedan kungen och ett tjugutal av hans krigare trängt in i huset, som översvämmats av turkar, blevo dessa utdrivna, men den sålunda vunna framgången blev av kort varaktighet. Fienden lyckades nämligen skjuta eld på huset, och när det brinnande taket i Dübens rum hotade att ramla ner över den tappra skaran, nödgades denna utrymma huset och blev övermannad och tillfångatagen. Under den härefter följande långvariga vistelsen i Demotika och Timurtasch upprätthöll Düben hovhållningen så godt sig göra lät under de säregna förhållandena. Fastän konungen under flera månader låg till sängs, utövades ungefär samma gästfrihet som tillförne, och taffeltäckaren Hultman berättar,^[5] hur hovmarskalken dagligen lät anordna taffel för tolv personer i konungens rum och invid hans bädd. Såväl Düben som de övriga svenskarna längtade emellertid hem, och säkerligen hälsades kungens beslut att lämna Turkiet och äntligen begiva sig till Sverige med den livligaste tillfredsställelse och glädje. Om Dübens tillvaro och verksamhet efter återkomsten till fosterlandet föreligga några meddelanden i Riksarkivets brevsamlingar. Sålunda framgår av ett par brev ifrån honom angående hovstatens ekonomi till ombudsrådet Casten Feif, att han i slutet av december 1716 befann sig i Ystad, dit han jämte köksdepartementet hade anländt den 10 december 1715 och där han sannolikt hela tiden sedan dess uppehållit sig. Han synes nämligen på grund av sin vacklande hälsa ej hava följt med under kung Carls första framryckning mot Norge. Ännu i juni 1717 var han kvar i Ystad, men därefter är det troligt, att han begav sig till Lund samt förestod den kungliga hovhållningen till den 8 mars 1718, då det definitiva tåget till Norge via Halmstad, Göteborg, Uddevalla och Strömstad anträddes. Han måste emellertid till följd av sjukdom stanna i Uddevalla. Därifrån sände han den 3 december 1718 ett brev på franska till baron Görtz, vari han efter några artighets- och tacksamhetsbetygelser anhöll, att hans excellens skulle till konungen framföra hans stora sorg över att ej få vistas i h. maj:ts närhet och att ej kunna följa honom under fälttåget. »Jag har haft», tillade han, »äran att vara vittne till flera af hans ärorika bedrifter, men lusten att få vara med om ännu flera har ej lämnat mig».

Detta skulle ej förunnas honom. Dödsskottet vid Fredrikshald hade fallit några dagar före brevets avsändande. Att Düben ej visste därom, berodde väl på den bestörtning och villervalla, som rådde i det svenska högkvarteret och försenade underrättelsens spridande om den timade olyckan; men den 6 eller 7 december hade den gamle hovmarskalken fått meddelande om sin älskade herres bortgång. Sistnämnda dag sände han nämligen till prinsessan Ulrika Eleonora en kondoleansskrivelse, vari han jämte beklagandet av hennes och rikets stora förlust även gav uttryck åt sin egen sorg. »Och som jag haft nåden», skrev han till sist, »att få ständigt följa hans högstsaliga majestät ifrån dess första ungdom till sin död, då han mig alltid med all kunglig nåd ansett, så lefver jag ock i den underdåniga förtröstan, att Eders k. höghet får hädanefter som härtill lära taga mig och de mina i dess höga och nådiga protektion, förblifvande jag till min dödsstund med djupaste wördnad och zèle»; etc.

Några dagar efteråt uppvaktade Düben prinsessan eller numera drottningen med en längre skrivelse, vari han lyckönskade henne till tronbestigningen och redogjorde för de anstalter och åtgärder, som han vidtagit för emottagandet av kung Carls jordiska kvarlevor, anskaffandet av likkista m. m.^[6] Det i flera hänseenden intressanta brevet är av följande lydelse:

Stormächtigste, Allernådigste Drottning.

Den hiärtans innerlige sorg och bestörtning, som alt här til iag hafft öfwer hans Högst Sahl-Kongl-Maij:tz min för detta Allernådigste Konungz altför olyckelige och beklagelige frånfälle, måste jag tilstå at ingen ting i hela wärlden warit nog kraftig at på något sätt lindra, än allenast Eders Kongl. Maij:ts Alldra Nådigste skrifwelse af d. 10 innewarande, som iag i går med diupesta wördnad hade den Nåden at erhålla. Och som iag där utaf seer det Eders Kongl. Maij:t anträdt styrelsen af dess hela Arff Rijke och trogna Undersåtere, så fordrar min underdånige plicht, at iag med al den fägnad som et igenom bedröfwat hiärta nånsin kan tillåta, hoos Eders Kongl. Maij:t til den Kongl. Tronen min underdånige trogne lyckönskan aflägger med innerlig bön till den högste Guden at Hans Allmacht Eders Kongl. Maij:tz Regering med all ymnig wijshet och wälsignelse uti långlige tider tächtes bekröna; hwarjemte Stormächtigste Allernådigste Drottning iag med aldra underdånigste tacksäijelser erkänner den höga och eij tillfyllest beprijselige Kongl. Nåd, som Eders Kongl. Maij:t uti så särdeles öhma och nådige termer emot mig och de mine behagat förklara, den jag tilljka med dem uti all wår lifztid med all underdånig tro och huldhet skole på det högsta oss ombefljta at stedze bijbehålla. Hwad anstalten om Hans Högst Sahl-Kongl. Maij:tz lijk angår, där om Eders Kongl. Maij:t i Nåder wil wara underrättad. så kan iag om dess hijt-förelse utur Norrige ingen wijdare berättelse giöra, än at man där med i brist på alt hwad man skolat påhålla, hafft al möda at få en furo kista til Hans Högst Sahl-Kongl-Maij:tz lijk, mycket mindre hwad man til swepningen elljest hafft af nöden. H:r Öfwersten Törnflyct blef strax uti Norrige commenderad at hafwa dispositionen om Hans Högst Sahl Maij:tz lijk, hafwandes med sig i föllje några Öfwerster och General-Adjutanter samt 4 Capiteiner, 4 Leutnanter, 4 Fendrickar och 250 Mann gemehne af Lijf-Guardiet til foot, hwilke alle sammans med hög-bem:te lijk, som uti en rustwangn fördes, förleden lördagz affton hijt ankommo. När iag feck tidningar at de eij woro långt här ifrån, skickade iag utan för staden folck med så monga wax facklor som man här kunde åstad komma at möta lijket som det fölgde hijt in til huset, derest det af H:r Öfwersten Törnflyct och under andra H:r Öfwerstar och General-Adjutanter blef utur wangen tagit, och insat uti et af de bästa huus som här finnes. Sedermehra hafwa En Corporal af Drabanterne, en Capitein af Guardet och en Hoffjunkare, Cammar-Wachtmästaren, lijfknechten och Laqueijen hållit wacht hwart dyngn. Och ehuruwähl iag redan låtit förfärdiga en annan wälgiord Eke-kista; så kan där wijd intet wijdare giöras, til dess man kan få hijt från Götheborg hwad til swepningen hörer. Jag har där til förskrifwit sammet til at kläda kistan, samt til et stort täcke där öfwer, och det finesta Hollandzlerefft som kan fås, det iag stundel. hijt förwäntar, då jag sedan lärer anmoda fruer Cronhielm och Fahlström at med min Fru draga behörig försorg om swepningen, och at förfärdiga en Crantz af myrten til kistan. Men aldra Nådigste Drottning innan något med swepningen begynnes, önskade iag giärna i underdånighet weeta Eders Kongl. Maj:tz Nådige tanckar, om icke hans högst Sahl-Kongl-Maij:tz lijk borde först balsammeras där til iag redan ifrån Götheborg förskrifwit nödige saker; och som detta intet tâhl något drögzmähl, och iag sielf icke understår mig at af egit godtyckie det aldraringesta här utinnan förordna; sâ förorsakas iag til at winna tiden, at med detta afskicka den äldsta här warande Hoffjunkaren Franc at där om uti underdånighet inhämta Eders Kongl. Maijtz Nådigste wälbehag mig til underdånig efterrättelse. Elljest när lijket kommer at gå här ifrån, har iag til dess upförande genom hans Excel:ce Gref Mörner, bestält en wangn, som kommer at hänga på remar ock med swart kläde öfwerdragas. Jag sielf med Hoff- och Stall Staten lärer mig där wijd ock infinna. Under hela wägen, seer jag eij annat, än at ju behörige bord böra hållas för hela wachten och med fölljet, såsom om hans högst Sahl-Kongl-Maij:tz sielf lefde, där om jag så mycket mehr giärna wil draga försorg, som det intet woro anständigt at för dem under wägen någon brist skulle yppas på lifzmedell. Men emedan inga penningar til en så ansenlig bekåstnad i förråd äro; så hemställes Eders Kongl. Maij:t underdånigst, om icke hoos wederbörande Hrr Landzhöfdingar under wägen Eders Kongl. Maij:tz nådige ordres mig tilkomma kunde at hoos dem få upbära så mycket som där til uti hwart Höffdingedömme erfordras.

Med et ord Allernådigste Drottning skal hoos mig intet det aldra ringesta fehla af alt det iag någonsin kan uptänka och föranstalta til den sahl. Herrens heder, som jag med oförfalskad kärlek och wördnad i hela dess lifztid hafft den nåden at upwachta, och än giärna skulle önska om det warit Gudz willje at hans Maij:t mig monge åhr öfwerlefwat. Men om jag eij nu kan uti alla dehlar, som iag gärna wille, min trogna åstundan fullgiöra, i anseende af den stora brist och mangel som är på alt det som behöfwes; så lärer Eders Kongl. Maij:t effter sin wahnlige mildhet det nådigst ursächta. Uti Eders Kongl. Maij:tz höga Kongl-hängn och protection innesluter jag mig och de mina weijdare underdånigst och med all undersåtlig plicht och trogen devotion til min dödsstund framhärdar

Stormächtigste Allernådigste Drottning

Eders Kongl. Maij:tz

Aller Underdånigst och Aller

Ödmiukeste Tienare och Troo Plich-

tigste Undersåtare

G. v. Düben,

Uddevalla d. 16 Decembr. 1718.

Med anledning av denna skrivelse återsände drottningen hovjunkaren Franc till Uddevalla med order angående svepningen m. m., och sedan Düben fått del av densamma, kunde han redan den 24 december meddela, att balsameringen av det kungliga liket och svepningen skulle försiggå under de närmaste dagarna och sedan de därför erforderliga förnödenheterna anländt från Göteborg. »Hans Högstsahl. Maj:t är sig aldeles lijkt utj ansichtet, tillade han i denna skrivelse, »och beklagar jag på det högsta, att ingen måhlare nu här finnes, som kunnat det samma aftaga. Aller nådigste Drotning, det är min högsta sorgfällighet att så wäl wad Hans Högstsahl. Maj:ts Lijks swepning som opförande alt måtte med anständighet och tilbörlig heder tilgå».

Så följde redan den 28 december ett nytt brev, vari Düben underrättade om, att balsameringen hade verkställts av den avlidne konungens livkirurg Neumann med biträde av ett par regementsfältskärer m. fl. Vid liköppningen fann man med förundran »alla inelfvor intet allenast oskadde utan så friska, som hoos den där en dag för uth blifwit död». Düben beskriver vidare, hur inälvorna inneslötos i »en wählgjord, öfwerklädd låda, som sattes i den nya kistan under hufwudet och det stoppade örnegottet, undantagandes hjärtat, som sedan det äfwen wähl blef balsamerat innelades åter å dess förrige ort och ställe. En fijn linneskiorta, med witt wax bestruken, har jag jembwähl låtit förfärdiga, som betäcker sielfwa lijket alt ifrån halsen in til fötterna. Kistan som in uti bekläddes med witt sijdensarss och med sammet ötwerdrogs, har jag ock med wackra gullgaloner och gullfrantzar låtit garnera. Sedan jag nu hint med alt detta blifwa färdig, har jag anmodat Fru Cronhielm med dess bägge döttrar, Fru Fahlström med dess bägge döttrar som ock grefwinnan Bielke at jemte min Fru och dotter i affton draga behörig försårg om swepningen, då sedermehra Herrar Ombudz Råden Cronhielm och Fahlström samt de här warande Öfwerstar tilijka med mig lära lägga låcket uppå kistan. Och som eij något wijdare här kan företagas, så läre wij nästkommande onsdag, som är den sista dagen i detta innewarande åhr, bryta upp här ifrån och begifwa oss på wägen, då jag wijdare under resan lärer Eders Kongl. Maj:t min underdånige rapport gifwa om hwad som förefalla kan. Emedlertid lärer altid min endesta åstundan och omsårg där wid stadna, at kunna wijsa Eders Kongl. Maj:t det ingen i wärlden med större zèle och djupare wördnad framhärdar.»

Dübens beräkning att liktåget skulle kunna anträda den långa färden till Stockholm på nyårsafton 1718 gick ej i fullbordan. Först den 2 januari skedde uppbrottet från Uddevalla, och sedan åtgingo tjugosex dagar innan man anlände till Carlberg, varest omfattande anstalter gjorts för tågets emottagande och kistan av tolv överstar bars från likvagnen och i väntan på begravningen insattes i stora salen i bottenvåningen. Under den med många besvärligheter förbundna färden, som gick via Venersborg, Lidköping, Mariestad, Hova kyrkoby, Lassåna bruk, Vretstorp, Örebro, Fellingsbro, Arboga, Köping, Strömsholm, Västerås, Målhammar och Ekolsund som hållstationer och nattkvarter, ställdes många anspråk på den gamle hovmarskalkens förmåga att skaffa förplägnad m. m. åt det talrika följet. Ensamt hovstaten eller hans egna underordnade räknade omkring femtio personer och behövde sextiosju ridhästar och ett stort antal vagnar med parhästar.^[7] Han hade emellertid bistånd av landshövdingarne i de genomtågade länen, och allt tycks ha avlupit i bästa ordning och på ett tillfredsställande sätt. Efter ankomsten till Carlberg fick Düben bestyr för begravningen, som med stor högtidlighet ägde rum i Riddarholmskyrkan den 26 februari, men även tillfälle att ägna sig åt sina privata angelägenheter och njuta av hemlivets honom så länge berövade lugn och behag.

Vilan skulle emellertid ej bliva långvarig. Düben kvarstod nämligen i sitt ämbete även efter tronskiftet, och snart befann han sig åter på rörlig fot. Enligt ett brev till Nicodemus Tessin^[8] uppehöll han sig i juli månad 1722 under kung Fredriks Eriksgata i Carlskrona och hade förut med de kungliga personerna vistats i Medevi och besökt Kalmar. Han sände Tessin en redogörelse för kungaparets vidare reseroute, »på det Eders grefliga Excellens däraf ej allenast kan se den tur, som deras majestäter vidare resandes varder, så ock huru lång tid därtill är utsatt, utan ock att Eders grefliga Excellens höggunstigt kan finna hvad nödigt därtill behöfves, ödmjukligen bedjandes det Eders grefliga Excellens täcktes befalla vederbörande till en skyndsam befordran däraf, hvarjämte jag försäkrar att willia söka all den sparsamhet som någonsin giörlig kan, så att vid hemkomsten Eders grefliga Excellens förmodligen skall vara därmed förnöjder. Deras kongl. majestäter hafva sedan afresan från Medevi befunnit sig städse vid hälsa och godt tillstånd, och äro blefna mycket vackert och med all tillbörlig heder emottagna och undfägnade såväl uti Kalmar som här i Carlskrona.»

Den nu nämnda resan torde ha bildat avslutningen på Dübens ambulatoriska tillvaro, och detta var ingalunda för tidigt. tidigt. Han var ju nu en gammal man, och de många krigsåren hade tagit på krafterna, även om han vida mindre än de riktiga karolinerna varit utsatt för fältlivets strapatser och vedervärdigheter. Han kunde behöva vila och lugn, och med undantag för några kontroverser med sin höge chef Nicodemus Tessin angående hovekonomien synes han också ha varit i åtnjutande därav under de få år, som föregingo hans bortgång.

De nyss antydda kontroverserna belysas av några anteckningar av överstemarskalkens son, den ryktbare Carl Gustaf Tessin angående orsaken till den onåd, som på äldre dagar drabbade hans gamle fader.^[9] »Första hofagget emot honom kom af hans andra gifte med grefvinnan Maria Horn, som varit kammarfröken hos hertiginnan af Holstein, Hedvig Sophia, samt inbegripen i det hat, hela världen vet att drottning Ulrika bar till sin fru syster och till allt hvad den tiden Holsteinskt hette. Men sista och mest betydande orsaken till hans fall var, att han hade fått herr Gustaf Düben till hofmarskalk. Ständerna hade bundit det strängaste ansvar vid hofekonomien. Konung Fredrik var läcker och van att hafva allt fullt upp. Marskalk Düben kände ej annat kungabord än Carl XII:s i fält, var en genomgod man, alldeles oskicklig till ett aktivt ämbetes förvaltning, obekymmersam om räkningar, ögnetjänare, som, allenast öfverheten var nöjd, ej brydde sig om antingen tappen satt i tunnan eller ej. När han af sin förman varnades, blef han hela månaden undan hans ögon. Grefve Nicodemus var sjuklig och gammal, älskade ordning, utstod förevitelser af konungen, som klagade öfver bord och kockar. Därtill kom ett föga tåligt temperament och fruktan för ansvar inför ständerna. Det gick så vida, att han nödgades skrifva ett ganska allvarsamt ämbetsbref till herr hofmarskalken, men dennes syster var kammarfröken hos drottningen, Düben själf i växande kredit hos konungen och hos grefve Horn, som var utsedd landtmarskalk, och när därtill kommer behagsjuka människors hemliga åtgärd och affektation att i protokollet införa ett under bedröfvadt mod förhastadt ord, så blir förklaringen ännu påtagligare. Konungen klagade att man serverade på hans eget äfvensom på hoffruntimmernas bord skämda, stinkande saker, gammal konfekt och odrickliga viner. Man gaf smala och rykande ljus och satte på hofräkningen hans landtpartier, som hans maj:t likväl själf betalte. Öfver hufvud ingen subordination ibland hofbetjäningen. Allt detta hörde enligt instruktion till hofmarskalkens befattning. Öfverste marskalken skulle blott kontrollera det hela, utassignera medlen och besörja det ovanliga. De finare vinerna lät Düben själf komma, de ordinära furnerade Langenberg. I augusti månad 1726 afgick det sista varningsbrefvet, som innehöll ej allenast föreställningar om uraktlåtenhet i hofhållningen utan äfven om ansvar för den vågsamheten att hafva skuldsatt hofkassan. Nu blef farhåga väckt, det klagades öfver öfverstemarskalkens ofog och söktes beskydd. Kort därpå börjades förföljelserna vid riksdagen.»

I en annan anteckning omtalas, att »konung Fredrik ville äta godt och var svår att förnöja, berömde viner och tobak den ena dagen och ratade dem den andra. Greve Tessin lät komma 300 skålpund spansk tobak, som första dagen befanns oförliknelig, men fjorton dagar därefter skänktes bort.»

Det är uppenbart, att det ej var lätt att tillfredsställa den vällevande och vällustige monarken, vars dåliga humör emellertid mer urladdade sig mot Tessin än mot Düben och som i alla händelser bland sina många fel hade den stora förtjänsten att vara godhjärtad och mycket frikostig. När han sålunda tröttnade på konflikterna med rikets ständer och rådet angående det knappt tillmätta anslaget till hovhållningen, betäckte han en stor del av kostnaderna därför med sina hessiska underhållsmedel, vilket säkerligen väckte den gamle hovmarskalkens stora tillfredsställelse. Det är visserligen möjligt att Düben var anhängare av ett enklare levnadssätt och med saknad erinrade sig den bortgångne avgudade konungens smörgås- och svagdricksdiet, men det är också antagligt, att han med belåtenhet fann sig till rätta med den nya härskarens åtgärder för ett yppigare bord och en rikligt försedd vinkällare, allrahelst monarkens humör därigenom blev jämnare och gladare.

Düben skulle emellertid ej länge få glädja sig åt dessa förändrade förhållanden. Han bortrycktes nämligen av döden den 5 december 1726. Om det uppseende hans frånfälle väckte och de känslor av sorg och saknad detsamma framkallade vittna några begravningsverser, som trycktes och utdelades vid hans likbegängelse. De bära titeln:

Förnäm i Lifwet
Förnäm i Döden
befans wijd Hans
Kongl. Maj:ts Tro-
Mans och Håff-
Marskalks Then
Hög-Wählborne
Herrens Herr
Baron Gustaf
Dübens Oförmodlige
dock Salige Hädanfärd,
som tijmade i Stockholm den 5
Decemb. Hwars
Andelösa Lekamen
sedan den 10 näst-
följande Christ-
hederligen then
allmänna Modern
Jordena öfverant-
wardades i S:t
Jacobs kyrkja Åhr
1726.

Thet Högförnäma Sorga-Huset Til Christeligit Minnesmärke skref G. Humbla Erikzson.

Ur innehållet må följande anföras:

Wår Sälla Herre, som står Andelös på Båren,
Som Carlars Tolfte Carl har följt i närmsta Spåren,
Skull, om Han stode upp, utmärkia Giöthars fjät,
Och skildra af thess Dygd med högre Majestet.

Kung Carol har han följt från Pultava till Bender
Och then långa wäg hem till de Swenska Länder;
Han tänckte då sin kung få tiena uti frijd,
Then Han så troget följt i långlig fäijd och Strid.

Ty Han then Förmån ägt i Lijfwet och i Döden
At wistas Kungar när i medgång och i Nöden,

Til Twänne Kungars Nåd Han boren war och född,
Then Förre såg Han död, then Sen're til sin död.

Men när en Olyckz-Malm then Hielten tog af Daga,
Tå klagad Han sig mer än någon kan beklaga.
Hans Sorg war makalös, ty Landzens fader dog.
Och om nån sörja bör, så hade Han wisst fog.

Düben hade i sitt äktenskap två barn, som avledo vid unga år, dottern Hedvig Charlotta, som blev gift med svenska sändebudet i Paris, sedermera presidenten friherre Niclas Peter von Gedda, samt sönerna Carl Gustaf och Ulrik. Dessa blevo tidigt kammarpager hos Carl XII och voro med under vistelsen i Bender och Timurtasch. Bägge blevo slutligen kammarherrar. Carl Gustaf var tillika hovkapellmästare. Han ingick år 1734 äktenskap med Johanna Helena Angerstein och blev stamfader för den ättegren, som år 1892 på manssidan utslocknade med professorn, friherre Gustaf von Düben samt fullständigt utgick med dennes kusin, den vid 85 års ålder år 1911 avlidna fröken Cathrine von Düben. Denna, som tillhörde den rikt begåvade syskonkretsen på Södra Lindved, var, heter det i en minnesruna^[10], »enkel och hjärtegod, med öppet sinne och förståelse för allt och alla. In i ålderns dagar hade hon ett lifligt intresse för allt, som hörde till medicin och läkekonst, och i en senare tid skulle törhända detta hos en energisk natur som hennes ha gifvit en annan gestaltning åt hennes lif. Nu fick det sitt uttryck i en aldrig svigtande hjälpsamhet mot sjuka och lidande, och det är nog mången, som i detta afseende med tacksamhet minnes gamla fröken på Lindved.»

Från Ulrik, som var gift först med Anna Fredrika Standærhjelm och sedan med Anna Charlotta Lothigia, härstammade en huvudsakligen i Finland bosatt ättegren, som utdog under förra hälften av 1800-talet.^[11] Ingen av bröderna gjorde sig bemärkt genom större begåvning eller framstående verksamhet. Bägge torde också, fastän de gjorde förmånliga giften och fingo rätt ansenliga arv efter fastern Emerentia, ha haſt att kämpa med ekonomiska svårigheter. Sålunda visar bouppteckningen efter Carl Gustaf, att tillgångarna (till stor del ovissa) uppgingo till omkring 40,000 d. kmt och att skulderna utgjorde över 20,000 d. kmt. Det var alltså en föga betydande behållning över till delning mellan de många barnen.

Några dagar efter hovmarskalkens bortgång inlämnade hans änka till k. maj:t följande ansökan om begravningshjälp:

Stormächtigste Allernådigste Kånung.

Eders Kongl. Maijestet lärer i Nåder intet obekant wara i hwad beklageligit och utblottat tillstånd iag med de mina olyckeliga faderlösa är worden försatt genom den bedröfweliga förändring som den högste Guden behagat giöra förmedelst Min k. Mans dödliga frånfälle. Och såssom Hans Excellens öfwerste Marskalken Högwählbordne Herr Gref Tessin warit så gunstig och låtit mig förstå at framledne Håfmarskalken Salig Baron Bengt Rosenhane blifwit med högtsalige Konglig Maijestets omkåstnad både bijsatt och begrafwen, och at Hans Excellence ingalunda twiflade med mindre Eders Kongl. Maijestet i anseende till min Salige k. Manns långliga tienster och utståndne fatiguer, samt medellösa tilstånd lärer låta mig samma Nåd till min k. Mans begrafning åtnjuta; Ty bönfaller iag i djupaste underdanighet det täcktes Eders Kongl. Maijestet låta mig en slijk nåd wederfaras, förblifwer till mitt yttersta med djupaste wördnat

Stormäktigste Allernådigste Kånung

Eders Kongl. Maijestets

Allerunderdånigste och Troplicktigste

undersâte och Tienarinna

Sara von Düben.

En högt bedröfvat Enkia.

Ansökningen bifölls och statskontoret erhöll befallning att utbetala 1,000 daler silvermynt, dock med erinran om »att denna Nåd ej drages till något exempel.»

Emellertid må påpekas, att sterbhusets ekonomiska ställning ej var så dålig eller bekymmersam, som man med anledning av nämnda framställning skulle kunna tro. Düben var visserligen ej någon förmögen man, och även om det är sant, att han såsom förut nämnts skall ha varit mottaglig för mutor av utländska furstar och andra personer, vilka genom hans bemedling eller inflytande ville vinna Carl XII:s gunst, så hade de därigenom vunna inkomsterna när han på gamla dagar återkom till Stockholm gått all världens väg. Men han hade säkerligen haft rätt goda inkomster och fått många presenter av sin frikostige herre, och med hjälp av dem hade han förvärvat ett hus i Stockholm, vid Regeringsgatan, mellan Kocksgränden och nuvarande Jakobsgatan, i kvarteret Spektern. Där och på Räfsnäs kungsgård nära Mariefred, som han innehade på arrende, bodde han de sista åren av sitt liv, och den talrika tjänstepersonal han hade, nämligen kammarjungfru, kokerska och två pigor, tre drängar och en springpojke, tyder ej på att det rådde någon brist i huset. Bouppteckningen efter honom har emellertid förgäves eftersökts, och det är följaktligen omöjligt att bilda sig en exakt föreställning om hans förmögenhetsförhållanden.

Dübens änka Sara Törne tillbragte de senare åren av sin levnad hos sin dotter och måg i Paris. Där avled hon den 8 april 1730. Det är sannolikt, att hon under denna sin vistelse i Frankrike fick förnya bekantskapen med kung Stanislaus, med vilken hon under Carl XII:s fälttåg hade sammanträffat och som efter sin dotters giftermål med Ludvig XV var bosatt i Elsass och emellanåt avlade besök vid hovet i Versailles. Hennes måg stod nämligen i livliga förbindelser med den landsflyktige monarken och i stor gunst hos drottning Maria Leczinska. Vilka intressanta minnen från det händelserika förflutna skulle ej dryftas vid dessa sammanträffanden mellan den galante kung Stanislaus och den i sin ungdom så vackra och firade Sara Törne.

Trots ivriga efterforskningar har något porträtt ej anträffats vare sig av henne eller hennes make. Det är dock med hänsyn till deras framskjutna och uppmärksammade ställning troligt, att sådana funnits, men blivit försålda och gått till mötes okända öden under och i samband med de ekonomiska svårigheter, med vilka Gustaf och Sara von Dübens ättlingar redan i andra generationen hade att kämpa.

1. Se förf:s uppsats Ätten Tōrne. En borgmästaresläkt i gamla Stockholm. — Samfundet Sankt Eriks årsbok 1906.
2. I arkivet på Ericsberg.
3. Det av A. Quennerstedt utgivna samlingsverket.
4. Bland de många skildringarna av denna må särskilt nämnas A. Quennerstedts intressanta och på nya synpunkter rika Kalabaliken vid Bender. Lund 1910.
5. I Jesu Nampn Enfalldige dock sanfärdige Anotationer och anmärkningar öfver … Konung Carl XII:s … Hjeltebedrifter … — G. Floderus. Handlingar hörande till Carl XII:s historia.
6. Denna redogörelse har liksom dess fortsättning i några följande brev i utdrag förut publicerats, nämligen i S. E. Brings Karl XII:s likfärd och begrafning. — Karolinska Förbundets årsskrift 1918.
7. Enl. bil. IV till S. E. Brings ovan anförda uppsats, vilken innehåller Dübens egen förteckning och “Förslag på skiutzen”.
8. I Ericsbergs arkiv.
9. Tessin och Tessiniana. Sthlm 1819.
10. Vi och Vårt. 1912, nr 6.
11. Se stamtavlan sid. 117.