Från Slottsbacken till Ladugårdslandet/Kapitel 4
| ← Konungens hovmarskalk |
|
Joachim och Anders von Düben och deras ättlingar → |
DROTTNINGENS KAMMARFRÖKEN.
Emerentia, Gustaf Dübens och Emerentia Standaerts enda dotter, föddes den 24 maj 1669. I likhet med bröderna erhöll hon en vårdad uppfostran. Sålunda förstod hon italienska samt talade och skrev tyska och franska språken, det senare till och med med en färdighet, som var ganska ovanlig på hennes tid. De kunskaper och det belevade sätt, hon förvärvade, skulle också komma henne väl till pass under hennes långa levnad. Under nära två tredjedelar av denna eller femtioett år var hon nämligen anställd vid hovet, först som barnpiga och kammarjungſru, därefter som hovfröken och slutligen som kammarfröken hos Ulrika Eleonora. Den första anställningen hos den då blott tvååriga furstinnan förmedlades genom faderns befattning och ställning vid hovet, befordringarna voro, liksom hennes adlande 1707 och upphöjelse i friherrligt stånd 1719, belöningar för hennes trogna tjänst och vittnesbörd om det stora värde, hennes härskarinna satte på hennes person. Hennes minne är också på det närmaste knutet till den stela och otillgängliga prinsessan-drottningen, om vars undanskjutna eller mindre uppmärksammade ställning under uppväxtåren våra hävdatecknare ha åtskilligt att berätta. Sålunda omtalar Fryxell, hur Ulrika Eleonora i mindre grad än sin äldre syster Hedvig Sophia var i åtnjutande av farmoderns, den gamla riksänkedrottningens ävensom av Carl XII:s kärlek och tillgivenhet. Mest överlämnad åt sig själv, fann prinsessan i Emerentia von Düben, den nära tjugo år äldre tjänarinnan, sin nästan enda förtrogna, en deltagande och uppoffrande väninna, som förstod hennes i grund och botten goda hjärta och hennes tillbakadragna sätt, men ärelystna framtidsdrömmar. När tidpunkten för dessas realiserande i avseende på äktenskap var inne och friare i mängd anmälde sig, väl mindre på grund av prinsessans behag än till följd av den genom kung Carls krigiska motgångar, underliga uppförande och avvoghet mot giftermål allt vissare utsikten att hon skulle ärva Sveriges krona, var det Emerentia eller Mensa, som hon kallades, vilken tjänade som rådgiverska, ibland som mellanhand, och förtalet sade det senare mot kontant erkänsla. Det gick emellertid många år innan den rätte kom, om han nu var det, vilket man av historiens fortsättning godt kan bebetvivla, nämligen den hessiska prinsen. Är det sant, som uppgives, att Emerentia förordade eller verkade för honom, så gjorde hon sin härskarinna en tvivelaktig tjänst. Ulrika Eleonora blev visserligen våldsamt betagen och var under några år lycklig som hans maka; men snart befanns det att Fredrik, som jämte sitt väl befogade anseende att vara en tapper och duglig krigare åtnjöt stort rykte som jägare, även jagade efter kärleksäventyr. När berättelserna härom nådde drottningens öron, blev det både raseri och vredesutbrott och sorg och tårar. Mera rädd för de senare än för de kulor och svärdshugg, han i rikt mått utsatt sig för under spanska successionskrigets fälttåg, ilade Fredrik till skogs, till jaktens strapatser och dryckeslagens fröjder, medan drottningen stängde in sig med sin trogna Emerentia och vid hennes bröst gav luft åt sin förtvivlan och fann tröst i sin sorg. Åren gingo, sorgeanledningarna blevo allt talrikare, tröstestunderna allt flera, och vid 1730-talets ingång hade förhållandet mellan de kungliga makarna blivit så spändt och försämradt, att de merendels gingo skilda vägar och levde var och en sitt eget liv — han den levnadsglade och lättsinnige barockfurstens i sällskap med älskarinnor och smågunstlingar, hon i trist tillbakadragenhet med bönböcker och postillor samt Emerentia städse till hands för att bringa tröst i sorgen och avleda förargelsen.
Till detta bedrövliga tillstånd, varom icke blott hela Stockholm talade utan de utländska ministrarna sände skvallerrapporter till sina respektive hov, bidrog, oavsedt den äktenskapliga disharmonien, de höga makarnas vidt olika livsåskådning och intressen. Fredrik älskade prakt och ståt, förströelser och nöjen, och var frikostig, stundom slösaktig. Amiral Carl Tersmedens memoarer innehålla härom många upplysningar och låta oss lära känna hans majestät som en fullödig motsvarighet till August av Sachsen och andra barocktidevarvets vällustiga monarker. Drottningen åter, med sin stränga uppfostran och sina barndomsintryck från Carl XI:s sparsamma regemente, var enkel och måttlig, utövade välgörenhet och sysslade med religion och andra allvarliga ting. Han var munter och språksam, talade vidt och bredt om sina fälttåg, men än mer om sin favorithjälte, prins Eugen av Savoyen; han berättade roliga och mustiga historier samt raljerade med och kurtiserade hovdamerna, så mycket han vågade under gemålens stränga och vaksamma ögon. Hon iakttog
EFTER ORIGINAL AV LORENTZ PASCH D. Ä., TILLHÖRIGT DR A. LINDENCRONA, MARIESTAD.
den strängaste etikett och glömde aldrig sin värdighet, särskildt vid de allmänna mottagningarna, då hon emellanåt spelade kort och någon gång även deltog i dansen. Vid sådana tillfällen plägade hon gärna uppmärksamma sin broders krigare och genom sin kammarherre bjuda upp dem till dans. Ehuru karolinerna ofta voro vida mer kavaljerer än man i allmänhet föreställer sig, fanns det dock ibland dem flera, som voro varken hovvana eller dansanta, och när inbjudningen ställdes till dem, kunde det hända att drottningen fick ett överraskande svar på sin vänlighet. Sålunda berättas, hur general Lars Åkerhjelm, som en gång blev ihågkommen med en anmodan att dansa med hennes majestät, svarade: »Min käre kammarherre, hälsa och tacka drottningen ödmjukligen och säg henne, att jag har så ondt av den förbannade fotsvetten, att jag ej rår med att dansa.»[1]
Emellertid föredrog drottningen de mer privata samkvämen i frugemaken, där Stockholms borgarfruar ej voro sällsynta gäster och man emellanåt fick uppbygga sig med amiralitetspastorn Tolstadius' eller någon annan av huvudstadens populära själasörjares andliga föredrag. Då var det Emerentia von Düben, som tjänstgjorde som mellanhand, och man läser i de sparsamma underrättelser, som stå till buds om hennes person och levnad, att hon gjorde det con amore. Hon var ju själv ganska gudligt anlagd och hade trots sin höga rang och friherrliga värdighet många borgerliga relationer och sympatier.
På våren år 1732 inträffade en tilldragelse, som blev föremål för mycket skvaller och många utläggningar och skulle ställa stora anspråk på Emerentia von Dübens tillgivenhet för och förmåga att lugna och trösta sin härskarinna. Kung Fredrik hade kastat sina blickar på och blivit djupt förälskad i fröken Hedvig Taube, den vackra dottern till amiralen greve Edvard Didrik Taube och hans maka Christina Maria Falkenberg. Efter många intriger och häftiga uppträden med sin gemål hade han förmått denna att upptaga henne såsom hovfröken bland sina uppvaktande damer. Det talades om hur den kärlekskranke monarken under de föregående månaderna avlagt talrika besök och ofta varit gäst i amiralens hem på Skeppsholmen.[2] Först hade han föreburit och visat ett hos honom högst ovanligt intresse för kungliga flottans och amiralitetets angelägenheter, men då besöken blevo allt tätare, kom underfund med att desamma ej gällde örlogsvapnet utan den sjuttonåriga skönheten. I själva verket var detta ej alls något underligt med hänsyn till Fredriks svaghet för kvinnliga behag. Fröken Hedvig motsvarade nämligen även högt ställda anspråk i den vägen, Hon var enligt ungdomsvännen Carl Tersmedens utsago »af en mediocre taille, hade de skönaste hvita händer och små fötter mot hennes längd, var oändligen väl växt, blond med de allra vackraste mörkblå stora ögon, vacker näsa och mun med de skönaste tänder, och allt tillsammansatt utgjorde den fullkomligaste skönhet, då liten rodnad ökte hennes hvita och fina hy. Hennes douceur i ögon, tal och fasoner frambar det hederligaste ömma människohjärta, som hedrade en from karaktär. Hon var av naturen kvick och spirituell, ehuru den tidens bruk med flickors uppfostran ej lämnade henne tillfälle genom lektyr uppodla dess vett. Med ett ord, hon var den största skönhet jag sett».[3]
Hedvig Taube var emellertid ingen lätt erövring. Uppfostrad i den karolinska tidens stränga religiositet och moral, uppfattade hon ett tillmötesgående av den förälskade kungens avsikter såsom synd, och för övrigt är det knappast troligt, att hon kunnat intagas av några ömmare känslor för sin ivriga friare. Denne var visserligen en ganska ståtlig man och väl förfaren i de konster, som kunna fängsla ett kvinnohjärta, men han var flera och femtio år gammal samt rätt illa medfaren efter mer än tre decenniers rouéliv och rumlande. Med stor energi fortsatte han emellertid belägringen och fick verksamt bistånd av den unga frökens anhöriga och vänner. Hennes fader hade att kämpa med ekonomiska bekymmer och svårigheter och var ej oemottaglig för de pekuniära och övriga förmåner, som Fredrik erbjöd honom, och hennes moder vägrade visserligen länge att gå in på offrandet av sin dotter, men sedan man lyckats intala henne, att det i själva verket var en stor ära, som vederfors denna, då kungen ville göra henne till sin mätress, gav hon med sig. För Fredriks planer arbetade Hedvig Taubes faster fröken Beate Lisken Taube och andra tanter, och även om han ej för dem lyckades vinna Emerentia von Düben, torde den stora uppmärksamhet och artighet, han vid ifrågavarande tid visade sin gemåls förtrogna, ha förmått denna att åtminstone intaga en passiv hållning och att söka mildra drottningens sorg och vrede, när förbindelsen ej längre kunde hemlighållas. Detta skulle snart inträffa. Sedan fröken Taubes föräldrar i slutet av maj 1732 avrest från Stockholm till Carlskrona, där hennes fader blivit utnämnd till överbefälhavare, fick hon i väntan på sin utnämning till hovfröken och att hennes rum i Kungshuset på Riddarholmen skulle bliva i ordning sitt hem hos sin frände, dåvarande kaptenen, sedermera generalen baron Carl Johan Mörner. I dennes hus vid Norrmalmstorg (numera Gustaf Adolfs torg) bodde även hennes faster, ovannämnda fröken Beate Lisken Taube, vilken gick kung Fredriks ärenden och använde sitt inflytande för att bringa henne på fall. Kungen besökte ofta det Mörnerska hemmet och uppvaktade sin sköna med vackra och dyrbara presenter, och när allt var klappadt och klart, skedde hennes inflyttning i Kungshuset. Vad sedan hände, kan man lättare föreställa sig än beskriva, och det blev snart uppenbart för drottningen, att hennes Jupiter hade erövrat en ny Europa eller Danaë. Det var också tydligt, att hans nya lidelse var starkare och mer beständig än de många föregående, och följaktligen blevo den försmådda gemålens gråt- och tröstestunder i sällskap med väninnan Emerentia talrikare än tillförne. Det värsta var emellertid att kungens kärlekshandel drogs inför offentligheten, väckte allmän förargelse och till och med spelade en roll i de politiska partifejderna.
Härom innehåller 1730-talets historia många intressanta upplysningar, i vilka även Emerentia von Dübens namn förekommer och emellanåt på ett för henne mindre hedrande eller fördelaktigt sätt. Vid den stormiga riksdagen 1738—39, då hattarna lyckades tillvälla sig makten och störta Arvid Bernhard Horn och då mutsystemet rikt florerade, uppgives hon nämligen ej ha varit främmande för de med presenter och kontant erkänsla förbundna påtryckningar, vilka gjordes för att genom hennes inflytande vinna drottningen för mösspartiet. Särskildt skall hon, liksom också andra medlemmar av hennes släkt, ha i detta hänseende varit utsatt för frestelser från ryska och engelska sändebudens sida. Andra meddelanden tyda däremot på, att hon ej heller skall ha varit oemottaglig för hattarnas artighet och närmande, och därför talar en dock obestyrkt uppgift om att drottningen i missnöje över hennes uppförande skall hava ändrat sitt till hennes förmån uppgjorda testamente. Måhända kommer man sanningen närmast, man antager, att Emerentia, som uppenbarligen var ett klokt och förslaget samt därtill ganska ekonomiskt funtadt fruntimmer, intog en vacklande ställning och anslöt sig till den politik, som bäst främjade hennes egna intressen. Enligt en utsago av Tessin »haltade» hon under riksdagen 1738—39 »åt båda sidor».[4] Att hon emottog ersättning för sina tjänster, torde i alla händelser vara sannolikt i betraktande av den betydliga förmögenhet, som hon efterlämnade och väl ej kunde ha samlat uteslutande på löneinkomsterna och genom sparsamhet. Om Ulrika Eleonora verkligen till hennes nackdel ändrade sitt testamente, så torde det endast hava gällt det s. k. nattdukssilvret, som jämte 20,000 plåtar skall ha donerats till Emerentia och varom tvist uppstod efter drottningens död, men ej andra poster och bestämmelser. Av bouppteckningen efter Emerentia framgår nämligen, att hon efter sin kungliga väninna erhöll ej mindre än 120,000 d. kpmt i kontanta medel, och säkerligen voro många av de talrika dyrbarheter, som omtalas i handlingen, gåvor av drottningen, dels under dennas livstid och dels enligt hennes testamentariska förordnanden.
Allt vittnar sålunda om, att Emerentia var i åtnjutande av sin härskarinnas oförändrade vänskap och tillgivenhet ända till dess bandet genom drottningens död den 24 november 1741 upplöstes. Ett år och fyra månader därefter eller den 20 mars 1743 skildes också den trogna tjänarinnan hädan. Hennes jordiska kvarlevor lades i en dyrbar kista, klädd med svart sammet och prydd med silverbeslag, och nedsattes i en av henne inköpt grav i Riddarholmskyrkan i närheten av karolinska gravkoret. Vid begravningen utdelades tryckta verser, som bära titeln:
Tankar om Det Efwiga Lifwet, Då Högwälborna Fröken Emerentia von Düben Dit flyttade den 20 Martii 1743 efter Sjuttifyra års högtberömeliga Wandel. Wördsammast hållne af Andreas Hesselius Americanus, Kongl. Acad. Engl. Språkmästare.
Ur innehållet må anföras följande:
Til detta Lif wår Sälla Fröken
von Düben säkert wandrat har;
Ty här i denna werldsens öken
hon himmelsk mer än jordisk war,
Dess Wäsend bråddes på Ulrica,
Wår Stora Drottning, och tillika
Med Henne njuter hon den Fröjd,
Som endast fins i Himmels Högd.
Nu skal Dess Dygd bli Qwinnors Spegel.
Dess rena Lefnad deras Sol,
Dess Mildhet allas Norm och Regel,
Som bo wid denna Nordska Pol;
Men Rychtet, som dess Lof förkunnar,
Skal stoppa afwundsjuka Munnar
Och fylla Hörslen på wår Werld
Med Hennes sälla Hädanfärd.
Även Olof von Dalin, tidevarvets störste skald, strängade sin lyra till den bortgångnas ära i följande sammanställning av hennes och hennes drottnings minne:
Så skal ingen sig påminna
Ulricas namn i werden mer?
Dess glans man ej wid Hofwet ser,
Dess gamla wänner lätt förswinna:
Dock nej, så länge Dygden finns,
Så kan dess Ära ej bortwika,
Och alltid när man minns Ulrica,
Man äfwen Fröken Düben minns.
Till dessa vackra eftermälen skulle det vara av
intresse att kunna lägga några meddelanden av mer
personlig eller intim innebörd, belysande den märkvärdiga
kvinnans karaktär m. m. Sökandet efter material
härtill har emellertid givit ringa resultat. Med undantag
för ett par brev i K. Biblioteket från fröken Emerentia
till ett par umgängesvänner och huvudsakligen
innehållande artighetsbetygelser av föga intresse har jag
ej lyckats anträffa några skrivelser av hennes hand. I
Ulrika Eleonoras rika brevväxling i Riksarkivet finnas
inga sådana, helt naturligt beroende därpå att de två
damerna aldrig levde åtskils och följaktligen saknade
anledning att skriftligen meddela sig med varandra. Såväl i Stockholm som på Carlberg, Ekolsund,
Ulriksdal, Drottningholm och Gripsholm där än i dag
ett av rummen i drottningflygelns bottenvåning bär
benämningen »Fröken Dübens kammare» och under
badsejourerna i Medevi o. s. v. var Emerentia
drottningens ständiga sällskap och följeslagerska. Även de
tryckta omdömena och uttalandena om henne i den
biografiska litteraturen äro fåtaliga och knapphändiga.
Man får den föreställningen, att hon var ett stillsamt
och fridsamt fruntimmer, som lugnt och utan att göra
något väsen av sig gick sin väg framåt och som trots
sin uppmärksammade ställning som drottningens
förtrogna och gunstling ej gav anledning till prat och
skvaller. Det enda undantaget härifrån, som jag funnit,
stammar från C. G. Tessin, som i en anteckning[5]
vitsordar hennes ordningssinne och renlighetsbegär, men
gör sig lustig över hennes bristande konstförstånd.
På tal om Lemkes bataljmålningar på Drottningholm
har han nämligen funnit, att det var skada att de »äro
nog fördärfvade, som dels kommer af det öppna
rummets fuktighet, hvaraf sker att väggarna nästan hvar vinter
rimfrysa, dels ock, som mig sagt är, af en tvättning,
som Fröken Düben 1719 lät anställa, då tunga händer
och kan hända något skursand tog blomman af dessa
i öfrigt oförlikneliga stycken».
Rikligare äro upplysningarna om den miljö, vari Emerentia von Düben framlevde sitt långa liv, och om hennes ekonomiska förhållanden. Hon var ett av de förmögnaste »hoffruntimber», som funnits i Sverige. Behållningen i hennes bo uppgick nämligen till över en halv miljon daler kopparmynt, och då en stor del av detta belopp var placeradt i guld- och silvermedaljer, juveler och andra smycken, förgylldt och oförgylldt silver, gulddosor och andra pretiosa, vackra möbler och en myckenhet dyrbara dräkter, får man ett tilltalande intryck av hennes förfinade smak och sinne för elegans.
Ur den utförliga till Övre Borgrätten ingivna bouppteckningen må några detaljer av större intresse anföras. I ett järnbeslaget kassaskrin förvarades 34,978.8½ d. kmt i »Låhne-Banco Capitaler» samt 16,555.6 ½ d. kmt i kontanta penningar. Under rubriken »Hwarjehanda Medailler» upptagas guldmedaljer till 27,533.8 d. kmt samt svenska silvermedaljer till 566.28 d. kmt och utländska till 224.12 d. kmt. Bland de förstnämnda funnos många minnesmedaljer av betydande storlek över kung Fredrik och drottning Ulrika Eleonora med anledning av bemärkelsedagar och viktigare regeringstilldragelser o. s. v. Juveler, pärlor, äkta och andra stenar äro upptagna till 28,862.16 d. kmt och torde ha erbjudit en synnerligen praktfull och lysande anblick. Smycken med briljanter och rosenstenar omväxlade nämligen med armband och ringar med pärlor, hyacinter, rubiner, safirer, smaragder, turkoser, ametister, topaser och granater. De dyrbaraste sakerna voro ett porträtt av landtgreven av Hessen, med krona upptill och infattadt i 59 större och mindre briljanter, samt upptaget till 4,800 d. kmt, ett annat »carmoiseradt» porträtt av samme furste med 20 rosenstenar och värdt 720 d. kmt, en ring med en stor briljant, 7,200 d. kmt,[6] ett armband med länkar av 22 stycken olika, vackra stenar och 48 pärlor, en morianhand av guld, emaljerad och besatt med 9 rosenstenar, en annan morianhand med ett vidhängande granatäpple av guld och 13 stycken briljanter o. s. v. Bland »hvarjehanda persedlar af guld», värda 17,225 d. kmt, voro två praktfulla ur och 7 snusdosor, vilka jämte en mängd dosor av silver vittna om att fröken Emerentia var hemfallen åt det enligt nutida begrepp för en hovdam föga passande bruket att snusa. Detta bestyrkes även av E. F. von Saltza, som i sina här ovan anförda familjeanekdoter omtalar, hur Emerentia en gång, då pastor Tolstadius under ett besök på hovet i distraktion på ett betänkligt ställe i sina byxor stoppade in drottningens näsduk, blev så förargad, att hon tog så många och duktiga prisar, att det spanska snuset rök omkring henne. Man får väl emellertid antaga, att det var först på äldre dagar, som hon hängav sig åt denna passion och i snusandet fann tröst och ersättning för livets förtretligheter.
Ur förteckningen må ytterligare anföras: helförgylldt silver 903 ⅛ lod, halvförgylldt d:o 1,983 ⅞ lod och oförgylldt d:o 4,386 lod, alltsammans värderadt till 30,565.26 d. kmt; porslin 589.28 d. kmt; bernstens-, sköldpadds, elefenbens- m. fl. småsaker 270.19 d. kmt; ett stort antal speglar, upptagna till 451 d. kmt, samt allehanda lackerade och av trä arbetade husgerådspersedlar, 3,573.19 d. kmt.
Av särskildt intresse är listan på »Conterfaits och Schillerier, som upptager ett stort antal porträtt och andra tavlor. Bilderna av riksänkedrottningen och av Carl XI och hans gemål (samtliga av Ehrenstrahl och i präktiga ovala, förgyllda ramar) prydde liksom Carl XII:s, kung Fredriks och Ulrika Eleonoras konterfej (de sistnämnda i flera exemplar och olika storlekar) väggarna i Emerentias gemak. Av den kungliga familjens medlemmar saknades blott prinsessan Hedvig Sophia, och det är följaktligen troligt, att drottningens kammarfröken delade sin härskarinnas ovilja mot denna furstinna, som också enligt sägnen skall hava behandlat eller bemött henne med ringaktning eller sårande nedlåtenhet. Till omväxling med konterfejen funnos en mängd oljefärgstavlor, mest föreställande bibliska scener eller återgivande religiösa ämnen, såsom »Hagars utgång från Abraham», »Hagars ledsagande genom en ängel», »David och Abigaël», »Maria och Jesusbarnet», »Christi smörjelse», »Människans fall och upprättelse» o. s. v.
Det är uppenbart, att Emerentias rum i Kungshuset voro utstyrda med stor lyx och prakt. Hennes eget uppträdande och utstyrsel svarade också mot den eleganta miljön. En betydande mängd klädningar, guld- och silvergaloner, spetsar, sidentyger, guld, silver- och silkesband, handskar, vantar och strumpor, pälsverk och intimare plagg fylla nämligen den flera sidor omfattande förteckningen på hennes beklädnadspersedlar.
Mycken flärd och fåfänga i enlighet med tidevarvets sed belyses ju av det nu anförda, men Emerentia von Düben hade även mindre världsliga intressen. Hennes rika boksamling skänker härom ett vittnesbörd, och även om mängden av postillor och andra andaktsböcker bekräftar hennes anseende som en mycket religiös person och angiver en viss begränsning av hennes andliga behov, tyder den ganska rika fransyska litteraturen på, att hon ej var obekant med eller främmande för barockens och rococons lätta livsåskådning. För övrigt innehöll hennes boksamling samtida svensk vitterhet, ett par av Johan Peringschölds arbeten, några hushållsböcker samt Campanius-Holms beskrivning över Nya Sverige och von Henels »Den nu för tiden florerande vidtberömde Kongl. Residence-Staden Stockholm» o. s. v. Med tillhjälp av den sistnämnda — vår första stats- och adresskalender kunde hon hålla reda på sina medmänniskor, vilket ju städse ingått bland hovfröknarnas uppgifter, och som säkerligen var av särskildt intresse under hatt- och mössfejdernas på intriger och skvaller så rika tidevarv.
Kvarlåtenskapen efter Emerentia von Düben var som redan nämnts värderad till över en halv miljon daler kopparmynt. Därav utgjorde säkra och genast disponibla tillgångar 182,671.23 d. kmt samt ovissa fordringar 331,152.25 ½ d. kmt. Men även den senare summan var utan tvivel säker tillgång, ty jämte innestående avlöningar till mindre belopp ingingo i densamma dels de 120,000 d. kmt, som skulle tillfalla henne enligt Ulrika Eleonoras testamente och dels 30,000 daler tyskt riksmynt eller 210,000 d. kmt, som Emerentia erhållit av landtgreve Carl av Hessen-Cassel, enligt förskrivning den 13 februari 1714 och löpande med 5 procents årlig ränta. Säkerligen representerade denna avsevärda fordran den dusör, som Emerentia fick till belöning för sitt välförhållande vid knytandet av det äktenskapliga förbundet mellan landtgrevens son och Ulrika Eleonora. Det gällde emellertid nu för Emerentias arvingar att få ut kapitalet samt de alltifrån april 1719 upplupna men obetalda räntorna, och detta torde ej ha mött några svårigheter, då landtgrevens son var Sveriges konung samt ansvarig för skulden och antagligen angelägen om att gälda densamma.
Emerentia von Düben hade under sin livstid gjort några donationer för välgörande och fromma ändamål. Sålunda skänkte hon en altartavla till Ulrika församlings kyrka i Östergötland och en präktig dopfunt till Ulrika Eleonoras eller Kungsholms kyrka i Stockholm, och Riddarholmskyrkan var föremål för hennes stora och särskilda välvilja. Gåvorna till denna utgjordes av en silverskål av nära 260 lods vikt och flera andra silverkärl o. s. v., ett altartäcke av silverduk, två altardukar med guldspetsar, två kollekthåvar av silverduk samt med beslag och klockor av silver, 2,100 daler eller 150 dukater till ornament på orgelläktaren m. m. Några dagar före sin bortgång förordnade hon om gåvor å omkring 5,500 d. kmt till sina tjänare. Hela den återstående förmögenheten delades i tre huvudlotter mellan hennes arvingar, nämligen bröderna Gustafs, Joachims och Anders barn. Alla tre bröderna hade nämligen avlidit före henne, Gustaf som förut omtalats redan 1726, Joachim 1730 och Anders 1738.
Varje lott utgjorde efter betalningen av begravningskostnaderna och några småskulder 57,842.6 d. kmt i säkra och 110,384.8 ½ d. kmt i osäkra tillgångar. Möjligen tillkom en ökning genom de ovannämnda 20,000 plåtarna och nattdukssilvret, men jag har ej lyckats utreda huru frågan härom avgjordes. När densamma i januari 1744 föredrogs i rådkammaren, beslöts visserligen, att arvingarnas ansökan om att komma i åtnjutande av drottningens nådegåva skulle hänskjutas till justitiekanslern, men riksrådet Åkerhielm erinrade om att även hovmästarinnan för hovfröknarnas räkning framställt enahanda anspråk, och följden blev att justitiekanslern skulle taga också denna supplik under omprövning. Resultatet av denna har jag förgäves efterforskat.
Emellertid hade Emerentia von Düben gjort sig väl förtjänt av sina närmaste anhörigas tacksamhet och erkänsla. Minnet av hennes välvilja har också bevarats av dem och deras efterkommande, även sedan frukterna av hennes omtanke och sparsamhet för länge sedan förbrukats och skingrats och blott några få rester finnas kvar av det vackra och rika bohag, som i det gamla Kungshuset på Riddarholmen bildade infattningen kring drottning Ulrika Eleonoras väninna och förtrogna.
- ↑ E. F. von Saltza. Familje-anekdoter. Sthlm 1912.
- ↑ Taube bodde förut i Stenbockska palatset (numera Frimurarordens hus) på Blasieholmen, men erhöll sedan han 1719 utnämnts till amiral boställe på Skeppsholmen. Den till denna ledande, på 1640-talet tillkomna träbron var på 1730-talet så förfallen och skröplig, att den var livsfarlig att passera. Det berättas också, att kung Fredrik under sina kvällspromenader till och från det Taubeska huset ofta riskerade livet. — F. U. Wrangel. Blasieholmen och dess inbyggare. 2:dra uppl. Sthlm 1914.
- ↑ Amiral Carl Tersmedens Memoarer. D. I. Sthlm 1912.
- ↑ S. Leijonhufvud. Omkring Carl Gustaf Tessin. D. 1. Stockholm 1917.
- ↑ Tessin och Tessiniana Sthlm 1819.
- ↑ Denna, som förmodligen var present av någon kunglig person, försåldes under boutredningen för 9,000 d. kmt.