Från Slottsbacken till Ladugårdslandet/Kapitel 5

←  Drottningens kammarfröken

Från Slottsbacken till Ladugårdslandet av Carl Forsstrand Joachim och Anders von Düben och deras ättlingar

Kyrkoherdefrun som idkade pantlåneri  →

JOACHIM OCH ANDERS VON DÜBEN OCH DERAS ÄTTLINGAR.

Även om Joachim och Anders, Gustaf Dübens och Emerentia Standaerts två yngsta söner, och deras avkomlingar böra nu några meddelanden lämnas. Min familjekrönika bevarar emellertid om dem endast några få och obetydliga minnen, och fastän farmor liksom min fader och hans syskon underhöllo förbindelser med några medlemmar särskildt av Anders ättegren, var dock umgänget mindre intimt än med de närmare fränderna av den äldsta släktgrenen och ej ägnadt att lämna stoff eller material till några skildringar. Detta gäller i ännu högre grad om Joachims ättlingar, som i sitt grevliga stånd och genom förnämliga äktenskapsförbindelser räknades till den högsta aristokratien och väl voro för förnäma att kännas vid den fattiga majorsdottern, hennes borgerlige make och deras barn. Jag får därföre om Joachim och Anders von Düben inskränka mig till några meddelanden, som varit dels ej förut publicerade, dels mindre uppmärksammade, samt till några erinringar om deras familjeförhållanden och märkligare ättlingar.

Joachim von Düben var den mest begåvade av hovkapellmästarens många barn. Han erhöll också en omsorgsfull uppfostran och fick tillfälle att göra vidsträckta utländska resor. Efter hemkomsten från dessa blev han 1694 eller vid tjugotre års ålder tjänsteman

CHARGE D'AFFAIRES, GREVE GUSTAF VON DÜBEN.
EFTER ORIGINAL AV OKÄND MÄSTARE, TILLHÖRIGT FRIHERRINNAN INGEBORG ÅKERHIELM F. BONDE, ÖKNA.

i kungliga kansliet och kunde snart glädja sig åt snabba befordringar.

C. G. Tessin berättar^[1], att J. von Düben erhöll sin första befattning genom ett misstag av kanslipresidenten greve B. Oxenstierna. Denne hade lovat en registratorssyssla åt revisionssekreteraren Lars Mörling, som var en mager, mörklagd och mycket halt man. En dag infann sig J. von D., som hade »muskig uppsyn och stora ögonbryn och var mäkta halt» samt snarlik Mörling. Oxenstierna trodde att det var denne, och lät genast utfärda en fullmakt in blanco. Påpekas må emellertid att Tessin hade ett horn i sidan åt släkten Düben och ej är fullt tillförlitlig.

Emellertid blev Düben 1707 referendariesekreterare och jämte syskonen Anders och Emerentia upphöjd i adligt stånd samt kort därefter expeditionssekreterare i kung Carls fältkansli. Tillfångatagen vid Poltava, måste han sedan stanna i Ryssland ända till 1719.

Från fångenskapen föreligga några underrättelser om honom i brev från olyckskamraten Josias Cederhielm^[2], som upprepade gånger sände hälsningar till hans syster fröken Emerentia och omtalade, att Joachim befann sig väl. En gång fick Cederhielm från Emerentia en växel på 200 daler silvermynt, som skulle lämnas till general Galitzin och användas för Joachims räkning. I februari 1719 skrev Cederhielm bland annat: »Min kamrat Düben hälsar mycket flitigt. Vi kontinuera att oföränderligen förnöta våra svåra och ljufva dagar tillsammans, lättandes således hvarannans börda så mycket vi förmå. Anmäl min ödmjuka tjenst och respect hos Syster Emerentia och säij, att ringens emblema aldrig kommit uhr min hug; nu önskar jag wara, som tillförene, alltid i hennes goda minne inskrifven och att Bror Joachim och jag finge komma i föllie till att försäkra henne om den tendresse, som är oss emellan och jemwähl för henne.»

När Joachim, som 1719 utnämnts till kansliråd, äntligen fick återvända till fosterlandet och den 10 december 1719 anlände till Stockholm, överlämnades till honom en »Ähre-Dickt», vari angående hans vedermödor under kriget och fångenskapen bland annat läses följande:

Med lärdom och wett,
Med arbet och swett,
Herr Düben ren unger
Man tiäna har sett
Sin dråpliga Kunger,
I kiöld, törst och hunger.
I blod-bad och hett
Han fölgt sedan wid
Och fägnad bordt hafwa,
Men blir wid Pultava
Då fången i strid.
Hans Konung ock will,
Som saknar hans snill,
Sen honom för flera
Tidt utransonera.
Dock Ryssen omill
Ej honom utsläpper,
Men fastare knäpper
Då bommarna till, etc.

Samma år Joachim von Düben återkom till Sverige befordrades han till statssekreterare och blev friherre. Så följde 1723 utnämningen till hovkansler och ledamot av den sekreta kommissionen för utrikesärendena, 1725 uppdraget att underhandla om den Hannoveranska alliansen samt 1727 utnämningarna till riksråd och rikskansliråd, allt vittnesbörd om hans stora skicklighet och duglighet som ämbetsman. Enligt ett uttalande av de Brancas — franske ministern i Stockholm — talade han föga och illa, men skrev bra och var utan motsägelse det bästa huvudet i senaten. I frihetstidens historia har han också fått eftermälet att ha varit Arvid Bernhard Horns bäste medhjälpare och mest framstående samtida bland riksråden. Han åtnjöt emellertid även anseende för stor redbarhet, vilket var ganska ovanligt bland statsmännen på den tiden, och gjorde sig tillika känd och bemärkt för sina litterära intressen och vittra verksamhet. Sålunda utgav han översättningar av Boileau-Despréaux' förnämsta dikter samt »Uthwalde andelige sånger, af tyska språket på svensko tollkade.» Med dessas utarbetande torde han ha varit sysselsatt under den långvariga fångenskapen.

Joachim von Düben ägde och skrev sig till den vackra, riksrådet greve Hans Henrik von Liewen förut tillhöriga, nära Rosersberg och vid Mälaren belägna egendomen Runsa. Han avled efter långvarig och svår sjukdom den 30 november 1730 och blev begraven i Linköpings domkyrka. Med anledning därav trycktes ej mindre än sju begravningsdikter, som bära titlarna »Klage-Rijm», »Bittra Klage-Tårar», »Almänt Sorge Qwäde» o. s. v. och som säkerligen blevo uppmärksammade och uppskattade, men numera knappast äro njutbara. Ett år efter sin bortgång blev Düben upphöjd i grevligt stånd. Han var gift med ärkebiskop Spegels dotter Margaretha, med vilken han hade tre söner och dottern Ulrika Eleonora. Denna blev hovfröken hos Lovisa Ulrika och sedermera gift med riksrådet och överstemarskalken, greve Nils Adam Bielke i hans första äktenskap. Hon stod i stor gunst hos sin härskarinna, var vacker och kvick men även intriglysten och en oförsonlig fiende till C. G. Tessin, som i fabeln om » Den skvalleraktiga skatan» varit nog oförsiktig att utmåla henne som »långbent, kvickögd och kringtungad». Av de tre sönerna dog den äldste, Fredrik, i späd ålder, och den yngste, Joachim, som hovjunkare och ogift år 1770. Den andre i ordningen gav däremot under sin sextiosexåriga levnad många prov på större både livskraft och duglighet. Han var nämligen den från senare hälften av frihetstiden och från Gustaf III:s regering ryktbare greve Carl Wilhelm von Düben (f. 1724, d. 1790), om vilken Elis Schröderheim i sin karakteristik av medlemmarna i Gustaf III:s rådskammare bland annat skriver^[3]: »Hans insikter, smak, vitterhet, amabilité gjorde honom till favorit hos Lovisa Ulrika. Han var med heder minister i Petersburg, med mycken försiktighet hofkansler under partiernas raseri, med ombytlig lycka president i kammarrevisionen, med mycken tranquillité riksråd och en tid à la tête af utrikes ärendena. Han var slug, fin, kall, vänlig, förekommande, alltid glad, ofta i tryckande behof, men reglerade slutligen sina affärer igenom arf, hushållning och extra förmåner, dem kungen beviljade.»

Carl Wilhelm von Düben var sålunda en mycket framstående man, men även den siste, som skänkte sin ättegren större ära och anseende. Hans ende son^[4] Gustaf (f. 1774, d. 1812) hann visserligen på den sociala rangskalan till kammarherre och chargé d'affaires i Wien och var säkerligen en fulländad kavaljer, men skäligen obetydlig och knappast vuxen de viktiga diplomatiska värv, som följde med hans post. Han tycks också huvudsakligen hava spelat en roll i kejsarstadens vid Donau förnäma sällskapsvärld och glada nöjesliv och har blivit avbildad, veklig och elegant, i maskeraddräkt. Emellertid gjorde han ett mycket rikt och förnämt gifte. År 1806 äktade han nämligen grevinnan Lovisa Henrietta Renata Augusta av Schönburg-Wechselburg, dotter av riksgreve Carl Henrik av Schönburg-Wechselburg-Glauchau och grevinnan Augusta Julia von Lüttichau. Äktenskapet varade till 1812, då han bortrycktes av döden. Hans maka hade då skänkt honom två barn, sonen Gustaf, som var född 1808 och dog 1838 som löjtnant vid Livgardet till häst, och dottern Julia Emerentia, vilken blev gift med landshövdingen, friherre Johan Carl Åkerhielm av Margretelund. Änkegrevinnan von Düben, f. von Schönburg-Wechselburg, ingick 1826 nytt äktenskap med en av rikets herrar, greve Carl Axel Löwenhielm, i hans andra gifte^[5], och hennes son med Düben, nyssnämnde Gustaf, trädde 1837 i brudstol med sin styvsyster Ebba Catharina Lovisa Fredrika Löwenhielm. Redan följande år avled emellertid Düben, varefter änkan 1840 gifte om sig med sin svåger, ovannämnde friherre Åkerhielm, som å sin sida sedan 1837 var änkling^[6].

Med löjtnanten greve Gustaf von Dübens ende son Carl Gustaf, vilken var född 1838 och dog ogift 1876 som löjtnant vid Livregementets husarkår, utslocknade Joachim von Dübens ättegren. Den bortgångnes betydande förmögenhet, bestående av de stora godsen Ökna och Fogelstad i Södermanland m. m., övergick med undantag av några donationer till vänner och tjänare till hans styvfaders och fasters man friherre Åkerhielm. På Ökna, som nu innehaves av dennes sonhustru, änkefriherrinnan Ingeborg Åkerhielm, född Bonde, förvaras grevliga ätten von Dübens porträttgalleri, innehållande många dukar av stort intresse och värde.

★

Medan Joachim von Düben gjorde en lysande karrier inom statslivet, följde yngste brodern Anders de två äldre syskonens exempel och ägnade sig åt hovtjänsten. I besittning av släktens musikaliska anlag och efter musikstudier utomlands, som bekostats av kung Carl XI, blev han först kapellist vid hovkapellet samt 1698 kapellmästare efter brodern Gustaf och sedermera eller 1711 kammarherre. Som sådan tjänstgjorde han hos Carl XII och var även anställd i fältkansliet, men lyckades undgå fångenskapen efter Poltava och kom med till Turkiet. Därifrån hemsändes

han 1714 till Sverige med viktiga depescher till prinsessan Ulrika Eleonora och regeringen. År 1719 upphöjdes han i friherrligt stånd, och två år efteråt utnämndes han till hovmarskalk. Under det följande decenniet användes han bland annat som uppvaktande kavaljer hos furstliga personer, som gästade svenska hovet, och hade mycket att bestyra för deras räkning. När änkehertiginnan av Mecklenburg efter ett längre besök den 3 maj 1726 lämnade Stockholm för att via Ystad begiva sig till Rostock, var det sålunda Anders von Düben, som hade hand om reseanstalterna och efter hos kanslikollegium erhållet pass anförde hennes talrika svit och svenska uppvaktning.

Den ännu bevarade förteckningen häröver^[7] lämnar en intressant föreställning om den vidlyftiga apparat, som på den tiden sattes i gång vid furstliga personers resor. Hennes durchlauchts egen hovstat utgjordes av hovmästarinnan Adelsheim, övermarskalken Blitzof, kammarfrun Weichsel, kammarpigorna Hillebrand och Steenboth, tvätterskan Klingenberg, kammarlakejen Dirrbom, lakejerna Ziegler, Wassermann, Ritz, Heidman och Schram och den svenska hovstaten av hovmarskalken von Düben och dess dräng Erich, kammarherre Franc och dess dräng Petter, pagen De Witte, lakejerna Eker, Fåx, Boman och Daniel, köksmästaren Tideman, mästerkocken Sivier, gesällen Germund och drängen Niclas, konditor Sauer med dess hustru, skafferidrängen Asmund Möller, silverdrängen Nils Jönsson, stalldrängen Qwast och jaktpagen Broman. Det fordrades säkerligen stor omsikt för att anskaffa hästar och fordon åt samt upprätthålla ordningen bland detta talrika och heterogena följe.

Denna och liknande tilldragelser bildade emellertid endast tillfälliga och snart övergående intermesson i Anders von Dübens huvudsakligen åt den mer stationära hovtjänsten och åt musiken ägnade liv. Han synes ha fört en vida lugnare tillvaro än bröderna Gustaf och Joachim och hade efter återkomsten från Turkiet sitt stadiga hemvist i Stockholm. Där bodde han på 1720-talet på nedre Norrmalm, i sitt eget hus i kvarteret Björn (mellan Drottninggatan och Klara Södra Kyrkogata samt Karduans- och Lilla Vattugatorna) samt hade till grannar landshövdingen, baron Scheffer, riksrådet Samuel Åkerhielm och generaladjutanten Christian Freidenfelt. Han förde stort hus och hade en talrik skara tjänare, men var troligen ganska trångbodd. I slutet av decenniet inköpte han nämligen och flyttade till den rymliga och präktiga fastighet vid Kungsbacken eller slutet av Drottninggatan, som blivit bekant under namnet »Spökslottet»^[8] och som i slutet av 1690-talet hade uppförts av den rike handelsmannen Hans Petter Scheffler. Där erhöll han gott utrymme för sin stora familj, och där bodde han till sin död, vilken inträffade den 23 augusti 1738. Begravningen ägde rum i Jakobs kyrka. Bland de enligt tidens sed utgivna sorgekvädena var ett författadt av den avlidnes vän kammarrådet Lars Jakob Adlerstedt samt bar titeln »Fria Tankar i Brist af Tal.» Däri läses följande betraktelser över Anders von Dübens erfarenheter som hovman:

På wädiobahnen gick Des wandringslopp där hän,
At Han med bön och svett all hof-nöd fick bedrifva,
At hof-folcks wälgång skul' Des högsta glädje blifwa,
At Han med hög och låg kund' wara lika wän;
Men tå thet ey tog lag, så trodde Han på jorden
Wor' den ey född, som ej i hof är tadlad worden.

Nu är Han fri för alt och med sin winst förnöjd.
Ho mäcktar nu Hans lof från dygd och ära twinga?
Ell' utan samwetsstyng Des redlighet förringa?
En säker ewighet är nu Hans högsta fröjd.
God natt, Tu Heders-Man! som stilla öfwerwägde,
Hur litet sanskylt godt den nedra werlden ägde.

Anders von Düben var tre gånger gift, nämligen först med Ulrika Friedenreich, därpå med Hedvig Ulrika Fleming av Liebelitz och slutligen med Christina Sparfvenfelt.

Första frun var dotter av den förmögne hovapotekaren och innehavaren av apoteket »Svanen»^[9] Julius Fredrik Friedenreich och Justina Sophia Jung. Genom giftermålet med henne knöt Düben förbindelser med den ryktbara apotekarsläkten Ziervogel och andra ansedda stockholmska borgarfamiljer av tyskt ursprung. Bröllopet ägde rum den 10 maj 1700 och firades naturligtvis med verser eller kväden, av vilka ett i folioformat samt prydt med två hjärtan, förenade och krönta av ett par kyssande duvor, bär titeln »Samtal emellan en Eremit och en Gifter Mann» och är författadt av Göran Nordberg, Carl XII:s ryktbare hovpredikant, biktfader och historieskrivare. Dialogen framhåller äktenskapets många förmåner och celibatets eller eremitlivets nackdelar samt verkar mycket övertygande, men är skäligen trögläst. Anders von Dübens och Ulrika Friedenreichs förbund gestaltade sig emellertid efter allt att döma lyckligt, och när den unga frun vid blott trettioett års ålder 1715 bortrycktes av döden, hade hon skänkt sin make fem barn. Ett av dessa avled vid späd ålder. De övriga voro döttrarna Justina Sophia, som blev gift med majoren Johan Hård af Segerstad, och Fredrika Ulrika, vilken efter att ha varit hovfröken hos Ulrika Eleonora äktade kanslirådet och statssekreteraren Anders Skutenhielm, samt sönerna Carl Gustaf, f. 1707 och d. 1733 som kammarherre och ogift, och Joachim, f. 1708, d. 1786, riksråd och president, till skillnad från farbrodern kallad Joachim den yngre. Om honom och hans avkomlingar vidare här nedan.

Redan året efter sin första frus frånfälle ingick Anders von Düben nytt äktenskap, med ovannämnda fröken Fleming, som var dotter av kammarrådet, friherre Johan Fleming och Charlotta Bielkenstierna. Förbindelsen blev emellertid av kort varaktighet, ty den upplöstes genom hustruns död i maj 1717 i kopporna och barnsäng och sedan hon givit livet åt en son, som omedelbart följde henne i graven.

Sålunda ånyo änkling, trädde Anders von Düben, som tydligen bevarat Göran Nordbergs tal vid det första bröllopet om äktenskapets behag och fördelar i godt minne, 1718 för tredje gången i brudstol. Hans val hade fallit på Christina Sparfvenfelt, som var dotter till den lärde och vidtbereste överceremonimästaren Johan Gabriel Sparfvenfelt och Antoinetta Sophia Hildebrand samt uppenbarligen utrustad med starkare hälsa och krafter än sina föregångerskor. Hon skänkte nämligen sin make åtta barn och överlevde honom i mer än fyra decennier. Av barnen dogo tre i ungdomen. De övriga voro sönerna

Johan Gabriel, f. 1722, d. 1797, kammarherre och stamfader för äldsta grenen av den ännu fortlevande friherrliga ätten von Düben nr 139;

Maximilian, f. 1723, d. 1798, hovstallmästare och ägare av Dåfvö i Västmanland, gift med Magdalena Christina Strömsköld, men barnlös;

Anders Wilhelm, f. 1731, löjtnant vid Fortifikationen, mördad i Pommern 1758, ogift; och

Henrik Jakob, f. 1733, d. 1805, hovmarskalk, gift med 1) Julie af Petersens, 2) som här ovan omtalats med min farmors kusin Gustafva Charlotta von Düben, stamfader för de yngre grenarna av ätten;

samt dottern Antoinetta Sophia, som född 1727 och död 1797 var den för sina vittra intressen och sitt stora bibliotek bekanta fröken von Düben. Efter sin bortgång erhöll hon i Inrikes Tidningar följande eftermäle: »Hon var ett fruntimmer af ovanligt snille, som med sitt köns älskvärda egenskaper förenade en mans ståndaktiga sinnelag, grundliga kunskaper och jämna arbetsamhet. Om hennes insikt i landthushållningen vittnar Fullersta sätesgård, änkefru riksrådinnan, friherrinnan Stiernstedt tillhörig, hvilken egendom fröken von Düben från största lägervall uppbragt i dess nuvarande stånd och till dubbel avkastning. Älskare av vitterhet och nyttiga kunskaper, hade fröken von Düben jämte fru riksrådinnan samlat ett ansenligt och utvaldt bibliotek. Hennes penna hade kunnat hedra mången lärd, så i anseende till god smak som lätthet i städade uttryck; en mängd bref, reflexioner och smärre afhandlingar i åtskilliga ämnen, som dess vänner äga, kunna därom intyga; med några af dessa har hon, okänd, en och annan gång riktat äfven våra allmänna papper». Fröken Antoinette var uppenbarligen ett mycket begåvadt fruntimmer, men även intresseradt på andra och mindre praktiska områden än detta eftermäle belyser. Enligt en utsago av Schröderheim underhöll hon nämligen livliga förbindelser med Johan Gustaf Halldin, den beryktade publicisten och religiöse svärmaren, som ställde till så mycket spektakel under Gustaf III:s tid.

Av Anders von Dübens många barn var emellertid Joachim den mest framstående och ryktbaraste. Efter förberedande studier och enskild handledning av den berömde Johan Arckenholtz uppehöll han sig först i Hamburg och åtnjöt undervisning av rektor Johan Hübner samt därefter i Strassburg för att fortsätta sin utbildning under professorerna Boecher, Schertz och Schöflein. Sedermera företog han vidsträckta resor och förkovrade sina kunskaper i utländska språk och juridik. Sålunda rustad, blev han redan vid sexton års ålder ordinarie kanslist i k. kanslikollegium samt 1731 kommissionssekreterare i Haag. Två år därefter kabinettssekreterare hos drottning Ulrika Eleonora efter äldre brodern Carl Gustaf, tycks han under det närmaste decenniet huvudsakligen hava ägnat sig åt denna befattning, men tjänstgjorde även i kommerskollegium, där han år 1739 befordrades till assessor. Sedermera gingo befordringarna långsammare, antagligen beroende därpå att Düben, som år 1738 ingått ett rikt gifte med Catharina Eleonora de Cheusses, född Temming, under de närmaste lustren huvudsakligen levde privatmannens liv, dels i Stockholm, dels på den av honom år 1746 för 10,000 d. kmt av presidenten, friherre Erik Flemings till Lais arvingar inköpta egendomen Riksten i Botkyrka socken i Södermanland.

Med sin maka hade Düben antagligen gjort bekantskap under den tid han som kommissionssekreterare vistades i Haag. Hon var nämligen holländska till börden och dotter av generalguvernören över Surinam, överste Henrik Temming samt änka efter guvernören Jacques Henrik Alexander de Cheusses^[10]. Med honom hade hon den i Paramaribo i Surinam år 1735 födda dottern Jacobina Henrietta Alexandrina, som hon medförde till Sverige och som vid sjutton års ålder ingick äktenskap med dåvarande överstelöjtnanten, slutligen generallöjtnanten greve Johan Sparre af Söfdeborg^[11]. Bröllopet firades den 2 augusti 1752 på Riksten, men då hade den unga brudens moder redan i två år vilat i sin grav i Botkyrka — hon hade nämligen avlidit 1749^[12] — och erhållit en efterträderska i Cornelia Florentina Hildebrand, som styvfadern äktat i december 1751. Dotter av assessor Jacob Henrik Hildebrand och Florentina van Roeden tot Drakenstein samt änka efter kanslirådet Joachim von Nerés, medförde även hon förmögenhet i boet och ökade Dübens välstånd.

RIKSRÅDET, FRIHERRE JOACHIM VON DÜBEN D. Y.
EFTER ORIGINAL AV LORENTZ PASCH D. Ä.; TILLHÖRIGT DR A. LINDENCRONA, MARIESTAD

Från början av 1750-talet nämnes åter Joachim von Dübens namn oftare i samband med allmänna angelägenheter, och från slutet av decenniet och ända till början av Gustaf III:s regering var han en av de verksammaste och mest bemärkte deltagarna i tidsskedets riksdagsliv och politiska fejder. År 1753 och sedan han i några år burit titeln utnämndes han till kommerseråd, och två år senare hugnades han med en statssekreteraresyssla. För denna befordran hade han att tacka kungaparets ynnest — han stod nämligen vid denna tid lika väl till boks hos Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika som ett par decennier förut hos Ulrika Eleonora —, men då utnämningen, som skett i strid med riksdagens förslag, åstadkom mycket buller och ej godkändes av rådet, avsade sig Düben befattningen. Han ville ej öka missämjan mellan konungen och rådet och ej själv ådraga sig riksdagens klander och misshag. Det var kanske denna kloka taktik, som gjorde att utnämningen, då den år 1759 förnyades, blev bestående. Även nu var det genom hovets inflytande, som Düben erhöll det höga ämbetet, men snart skulle hans goda förhållande till kungaparet och hovpartiet förändras och från det senares sida övergå till bittert hat. Düben var nämligen en av mössornas chefer och ledare samt motståndare mot alliansen med Frankrike, för vars förnyande år 1764 hovpartiet och de snart med detta förbundna hattarna ivrade. Följden blev skarpa konflikter vid 1765—66 årens riksdag, där Düben var medlem av sekreta utskottet, upprätthöll sina förbindelser med ryske ministern i Stockholm och utövade stort inflytande. Upplysande för hans förändrade förhållande till kungamakten är, att han blev förbigången vid utnämnandet till riksråd, fastän ständerna fyra gånger givit honom första förslagsrummet. Slutligen höll han dock 1766 sitt inträde i rådet, som vars kanske inflytelserikaste medlem han under de följande åren kan betecknas; men då mösspartiet år 1769 störtades, blev Düben jämte nio av sina kolleger avsatt. När under 1771—1772 års riksdag hans parti åter kommit till makten, blev han ånyo riksråd samt tillika kanslipresident. Från denna framskjutna post skildes han emellertid, fastän i nådiga ordalag, efter Gustaf III:s statsvälvning.

Härmed var Joachim von Dübens märkliga politiska bana avslutad. Han drog sig nämligen tillbaka till privatlivets lugn på Riksten, som han ej vidare lämnade och där han avled den 27 januari 1786. Enligt bouppteckningen efterlämnade han en förmögenhet av 30,232 rdr sp., vari Riksten ingick med 6,666 rdr sp. och det övriga till större delen utgjordes av ett synnerligen rikt och dyrbart bohag. Särskildt må nämnas det betydande biblioteket. Detta var inrymdt i »lilla byggningen», som även innehöll sängkammare, sal, förmak, riksrådinnans förmak, kök och ett flertal rum och lägenheter för hushållet och betjäningen. »Stora byggningen» innehöll stora sängkammaren, kabinettet, garderoben, lilla matsalen, gästkammaren i hörnet, riksrådinnans sängkammare, stora förmaket, stora salen, gröna gästkammaren, 2:dra dito, 3:dje dito, förmaket utanför stora salen, skafferiet och källartrappan samt vinden. En flygelbyggnad innehöll stora gästkammaren och prästkammaren. Fastän Riksten var en av Södermanlands mindre herrgårdar, fanns där sålunda mycket godt utrymme. Där fördes också ett stort och gästfritt hus.

Joachim von Dübens andra fru avled 1768. Tre år efteråt förvärvade han en ny värdinna i sitt hem i Ulrika von Rosenheim, dotter av assessor Olof Olofsson Rozelius och Catharina Margaretha von Kraft. Detta äktenskap blev barnlöst.

I sitt första gifte hade Düben sonen Anders^[13], vilken avled år 1758 vid aderton års ålder som fänrik vid Livgardet, samt fem döttrar nämligen:

Fredrika Eleonora (f. 1738, d. 1808, överhovmästarinna hos Lovisa Ulrika, g. m. riksrådet, greve N. A. Bielke, i hans andra gifte);

Sara Margaretha (f. 1742, d. 1814, hovfröken, g. m. överstekammarherren, en av rikets herrar, greve Nils Posse);

Fredrika Magdalena (f. 1743, d. 1765, g. m. kammarherren, friherre Lage Meijendorff von Yxkull);

Lovisa Amalia (f. 1745, d. 1773, g. m. kanslirådet, friherre Christoffer von Kocken);

Ulrika (f. 1746, d. 1777, g. m. riksrådet, greve C. W. von Düben).

I det andra äktenskapet föddes dottern Henrietta Jacobina (f. 1752, d. 1780, g. m. kommissionssekreteraren, friherre Herman von Lingen).

Bland alla dessa damer var Fredrika Eleonora den märkvärdigaste, såväl genom sin framskjutna ställning vid hovet som genom sin talang som målarinna, vilken till och med skänkte henne ledamotskap av konstakademien. Även Sara Margaretha spelade en bemärkt roll vid hovet och inom societeten, fastän hon var »indolent och ville åstadkomma förödande eldsvåda blott med sina oeillader, utan att gitta tala, på sin höjd gnola något tendert»^[14].

Det återstår nu att lämna några erinringar om Henrik Jakob, den ende av Anders von Dübens många söner, vars minne jämte Joachims gått till eftervärlden. Att så blivit förhållandet, beror emellertid ej på att han genom egenskaper eller verksamhet i något avseende var jämförlig med sin ryktbare halvbroder, utan därpå att hans namn är intimt förbundet med den gustavianska hovkrönikan och att han spelade en bemärkt roll inom den högre stockholmssocieteten under de sista decennierna av 1700-talet. Han omtalas följaktligen ofta i den samtida memoarlitteraturen. Fastän omdömena om honom äro ganska motsägande, skänka de dock den föreställningen, att han var en man med obestridlig begåvning, men mycket högfärdig och ej så litet löjlig. Det senare gäller mest hans stränga fasthållande vid och tillvaratagande av etikettens fordringar, vilket ju dock var hans skyldighet först som överceremonimästare och sedan som hovmarskalk vid Gustaf III:s på etikettspåfund så rika hov.

Bland dem som förevigat Henrik Jakob von Dübens minne må särskildt nämnas G. J. Ehrensvärd,^[15] som än nöjer sig med att kalla honom »en mångberest, grann och fåfäng herre», än i en utförlig presentation framställer honom som vivör, kurtisör och intrigör samt tillvitar honom mindre vackra eller föga hedrande planer och beräkningar i samband med en färd till S:t Petersburg år 1776, och än redogör för hans uppträdande i etikettsfrågor och i av dem föranledda trakasserier. Ehrensvärds underhållande skildringar åtnjuta emellertid ej anseende för opartiskhet, och man får väl antaga, att Henrik Jakob ej var fullt så äventyrlig och moraliskt undermålig, som den kritiske minnestecknaren gör honom. Man må ihågkomma, att Gustaf III:s hov ej var något drivhus för dygdemönster och att Düben, som synes mycket väl hava förstått sig på konsten att tillvarataga sina egna fördelar, kanske blott lämpade sig efter förhållandena i den miljö, dit ödet hade fört honom.

Henrik Jakob von Düben hade innan han blev hovmarskalk varit svensk envoyé i Warschau, där han dock knappast på något mer förtjänstfullt sätt torde hava tillvaratagit Sveriges intressen, samt gjort vidsträckta resor på kontinenten. År 1771 vistades han i Italien, där han i Rom sammanträffade med Sergel. Fastän »kännare och älskare av det som är vackert i naturen och konsten», var han både för gammal och för förnäm för att rätt passa i det ungdomliga kotteri, som i den eviga staden samlades kring den store skulptören, utan reste snart åter till Sverige^[16]. År 1781 ingick han äktenskap med Julie af Petersens, dotter av den rike direktören Herman Petersen och Charlotte Bedoire, och förkovrade därigenom sin ärvda förmögenhet, vilken han för övrigt säges ha ökat genom tur i spel. Sålunda berättar Schröderheim^[17], hur han en gång hos spanske ministern chevalier de Corral på pharao vann 1,000 r:dr av österrikiske envoyén greve Stadion. Han umgicks mycket i diplomatkretsarna och var särskildt god vän med den illa ansedde ryske ministern baron Simolin.

Mot slutet av 1780-talet gjorde sig Düben bemärkt för livligt deltagande i de politiska striderna. Trots sin ställning vid hovet tillhörde han oppositionen mot Gustaf III. När denne i det svåra trångmål, han befann sig med anledning av motgångarna under kriget med Ryssland och Danmarks krigsförklaring, i oktober 1788 genom överståthållaren baron Sparre vädjade till Stockholms borgerskap att till huvudstadens försvar uppsätta en särskild kår på 10,000 man, men borgerskapet invände, att det redan åtagit sig att bestrida vakthållningen och ansåg att bidrag även borde lämnas av de adelsmän och präster, som voro husägare i staden, uppträdde Düben på det av Sparre för förslagets dryftande utlysta mötet å rådhuset och yttrade sig skarpt däremot. Härom skriver hertiginnan av Södermanland:^[18] »Uti väl valda ordalag framställde han vådorna af förslaget och huru farligt det kunde vara att sätta vapen i händerna på folkmassan; han framhöll äfven, att kungen måtte hafva känt sig fullt trygg emot hvarje fientligt anfall på Stockholm, när han på detta sätt hade vågat kvarlämna sin familj, rådet, kollegierna, banken och arkiven utan någon bevakning. Han ville nog genom detta skickligt hopkomna, men i trots af den höfliga formen dock onekligen mycket bittra tal ådagalägga, hvilken galenskap kungen begått, då han lämnat hufvudstaden utan garnison. Han vann från flera håll bifall, men många ansågo talet upproriskt; för min del vill jag likväl tro, att han lät sig ledas af redbara afsikter och ej uteslutande af den partianda, som alltför mycket synes söndra oss.»

Under den stormiga 1789 års riksdag uppträdde Düben ofta bland oppositionstalarna på riddarhuset och höll bemärkta anföranden men synes ej hava utövat något större inflytande^[19]. Även vid riksdagen i Gävle 1791 var han med samt ådrog sig redan vid dess början Gustaf III:s stora misshag. Han var nämligen ordförande bland riksgäldskontorets revisorer och beskylldes av konungen för att jämte en brukspatron Björkman hava givit ryske ministern greve Stackelberg inblick i kontorets räkenskaper, i syfte att avskräcka Ryssland från alla förbindelser med ett i finansiellt hänseende så dåligt ställdt land som Sverige. Historien, som berättas av den tillförlitlige Adlerbeth, torde vara sann, och var konungens beskyllning befogad, finns det intet tvivel om, att den gamle hovmarskalken sysslade med betänkliga saker och att G. J. Ehrensvärds omdömen om honom och hans ryska förbindelser ej saknade berättigande.

Under senare delen av 1790-talet och de år, som följde till hans död år 1805, omtalas ej Henrik Jakob von Düben i memoarskrivarnes anteckningar, och han tycks därför hava dragit sig tillbaka från politiken och levat den förmögne privatmannens lugna liv. Efter att ha lämnat ministerposten i Warschau och hemkommit från utlandet inköpte han det hus i kvarteret Björn och vid Drottninggatan (nu n:o 21 A. & B.), som sedermera länge tillhörde excellensen, greve Samuel af

HOVMARSKALKEN, FRIHERRE HENRIK JAKOB VON DÜBEN.
EFTER ORIGINAL I PASTELL AV GUSTAF LINDBERG TILLHÖRIGT DR A. LINDENCRONA, MARIESTAD.

Ugglas och dennes arvingar och som han efter att hava om- och påbyggt bebodde under 1770-talet. 1780 var han enligt mantalslängden boende på Stockholms slott, men sedan han följande år ingått äktenskap med fröken af Petersens, torde han ha flyttat till Regeringsgatan, där han i slutet av decenniet uppgives som ägare av det i hörnet av Hamngatan och i kv. Hästskon belägna huset. År 1791 förvärvade han för 18,000 rdr specie och flyttade till det gamla Bååt-Stenbockska palatset å Blasieholmen (numera Frimurareordens hus) och hamnade sålunda midt i diplomaternas högkvarter, där han hade så många försänkningar och vänner. Det var måhända umgänget med dem, som föranledde förändringen av bostad, men förmodligen även den omständigheten att Düben år 1791 blivit änkling och snart såg sig om efter en ny maka. Hans val föll, såsom förut omtalats, på hans fränka Charlotta Gustafva von Düben, som var fyrtio år yngre än han och med vilken han firade sitt bröllop den 16 augusti 1795. Antagligen var det hänsynen till friarens goda ekonomiska ställning, som förmådde den unga fröken att förena sina öden med den gamle, sannolikt rätt utlevade hovmarskalkens och bliva i moders ställe för hans fyra halvvuxna barn av första giftet. Dessa voro sönerna Johan Henrik, Carl Joachim och Anders Gustaf samt dottern Charlotta Fredrika. Emellertid tycks hon ha funnit sig väl tillrätta, och år 1797 ökade hon familjen genom att skänka sin åldrige make en son, som erhöll namnen Joachim Ulrik. Alla sönerna hunno mogen ålder, gifte sig och fingo barn;^[20] deras syster ingick år 1807 äktenskap med löjtnanten, greve Gabriel Philip von Seth.

Medan sålunda friherrinnan Charlotta Gustafva von Düben fyllde husfru- och värdinneplikterna i hovmarskalkens präktiga hem^[21], levde hennes kusin, min farmor, såsom jag förut omtalat, jämte sin moder och halvsyster i bekymmersamma omständigheter i det lilla trähuset vid Högbergsgatan på Södermalm, och någon beröring mellan de så olika lottade fruntimren tycks ej ha förekommit. Först sedan Charlotta Gustafva blivit änka och 1810 ingått nytt äktenskap med friherre Axel Wilhelm Löwen, återknötos förbindelserna, och hennes son med honom, den 1811 födde Otto Wilhelm, var ofta gäst i såväl mina farföräldrars som mina föräldrars hus.

Av Henrik Jakobs ovannämnda söner har endast Anders Gustaf varit mera känd och omtalad, och detta av en egendomlig eller ovanlig anledning. Han var nämligen en av de två huvudpersonerna i den beryktade och ofta skildrade Düben-Vegesachska högmålsprocessen på 1830-talet. Om innebörden och förloppet av den uppseendeväckande tilldragelsen må här erinras, att Düben under ett tillfälligt uppehåll i Berlin vintern år 1832 skall till sin vän majoren, friherre J. F. E. von Vegesach, som befann sig i Wien, hava skrivit ett brev med något uppdrag till prinsen av Vasa. Skrivelsen uppsnappades och ansågs vittna om förrädiska stämplingar mot den Bernadotteska dynastien, varför de två friherrarna på hösten samma år blevo åtalade för majestätsbrott. De nekade för brevet, men då det ej kunde bestridas, att de hade stått i brevväxling med och haft umgänge med prinsen, blevo de i enlighet med 1812 års författning rörande den avsatta kungafamiljen dömda till evig landsflykt och i maj 1833 avförda till Tyskland. Redan i oktober följande år erhöllo de emellertid i samband med den då utfärdade allmänna amnestien för politiska förbrytare tillstånd att återvända till Sverige. Düben levde sedermera i Stockholm och skall ha erhållit en pension av Carl XIV Johan^[22] — ett vittnesbörd om att den nya dynastiens grundare var lika godhjärtad som skuggrädd.

Om Anders Gustaf von Düben må för övrigt meddelas, att han med utmärkelse såsom löjtnant vid Svea Livgarde deltog i kriget i Finland 1808—09 och flera gånger ådagalade stor tapperhet. Sålunda berättas huru han och en löjtnant Gripenwald i affären vid Helsinge den 28 september 1808 »icke lämnade sin ställning förrän två af fiendens kanoner på 30 stegs afstånd gåfvo eld med drufhagel, från hvilka kanoner de flera gånger bortsköto servisen».^[23]

Varken med Anders Gustaf eller hans bröder torde farmor och hennes närmaste ha underhållit några förbindelser, men till umgänget i både farfars och min fars hem hörde, som jag förut omnämnt, en och annan av deras ättlingar. Det var mest äldre eller yngre änkefriherrinnor och fröknar, som sökte upp fränderna för att, sedan hovmarskalken Henrik Jakobs förmögenhet deras män och fäder förbrukats, erhålla bistånd i råd och dåd.

1. Tessin och Tessiniana. Sid. 368.
2. I Karolinernas dagböcker.
3. Skrifter till konung Gustaf III:s historia. 2:dra uppl. Sthlm 1892.
4. Han hade även en dotter, Ulrika Eleonora, som, född 1769, blev hovfröken hos hertiginnan av Södermanland och 1794 äktade överhovstallmästaren, friherre Claës Rålamb samt avled 1847.
5. Hans första fru var friherrinnan Ebba Augusta Sophia De Geer av Leufsta, som avled 1822.
6. Även frih. Åkerhielms andra fru avled snart eller redan 1841. År 1848 gifte han sig för tredje gången, med Aurora Charlotta Sköldebrand, dotter av en av rikets herrar, greve A. F. Sköldebrand och Charlotta Lætitia Ennes.
7. I K. Biblioteket.
8. Se förf:s uppsats “Spökslottet”. Några anteckningar ur ett gammalt Stockholmshus historia. — Samfundet Sankt Eriks årsbok. 1909.
9. Vid denna tid och ända till 1878 beläget i huset nr 18 Svartmangatan, midt för Tyska brunn.
10. Denne tillhörde en i slutet av 1600-talet till Danmark och Holland utvandrad fransk hugenottfamilj. Namnet skrives i Anreps Ättartavlor oriktigt de Cheuses.
11. Grevinnan Sparre, f. de C., erhöll i början av 1780-talet ett betydande arv efter sin onkel, danske geheimekonferensrådet F. H. de Cheusses och dennes dotter, baronessan de Stöcker. — Tosterupssamlingen i Riksarkivet.
12. Av hennes till omkr. 180,000 d. kmt uppgående förmögenhet skulle mannen få hälften och andra hälften fördelas lika mellan dottern med de C. och barnen med Düben.
13. Denne skulle enligt föräldrarnas år 1749 uppgjorda inbördes testamente erhålla Riksten som fideikommiss. Hans förtidiga frånfälle omintetgjorde dock denna bestämmelse, och egendomen övergick efter riksrådets död genom arv och lösen till äldsta dottern och hennes man greve Bielke.
14. O. Levertin. Från Gustaf III:s dagar. Sthlm. 1897.
15. Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III:s hov. D. I. Sthlm. 1878
16. G. Göthe. Johan Tobias Sergel. Hans levnad och verksamhet. Sthm 1898.
17. Ovan anförda arbete.
18. Hedvig Elisabeth Charlottas Dagbok D. 2. Sthlm 1903.
19. G. G. Adlerbeth. Historiska anteckningar. B. 1. Sthlm 1892.
20. Se stamtavlan sid. 165
21. Någon bouppteckning efter H. J. von Düben har ej anträffats, men han var säkerligen en förmögen man.
22. Enligt en anteckning av Crusenstolpe i Ericsbergs arkiv.
23. W. Ridderstad. “Gula Gardet” 1526–1903. Sthlm 1903.