Från Slottsbacken till Ladugårdslandet/Kapitel 6

←  Joachim och Anders von Düben och deras ättlingar

Från Slottsbacken till Ladugårdslandet av Carl Forsstrand Kyrkoherdefrun som idkade pantlåneri

Ladugårdslandet på 1850-70-talen  →

KYRKOHERDEFRUN SOM IDKADE PANTLÅNERI.

Det var emellertid ej endast på fädernet, som farmor hade märkvärdiga förfäder och fränder. Även på mödernet härstammade hon ifrån och var befryndad med personer, som innehade en bemärkt samhällsställning och bland vilka någras minne är av kulturhistoriskt intresse. Hennes mormor Elisabeth Possieth, vilken som förut omtalats var gift med komministern i Skånella och Norrsunda i Uppland Johan Lindmarck, tillhörde sålunda en på 1600-talet till Roslagen inflyttad vallonsläkt, var dotter av bokhållaren på Ortala bruk Johan Possieth och Catharina Bergman samt syster till kyrkoherden i Riddarholmen och Bromma, magister Johan Possieth. Denne var en av de mest uppmärksammade och omtalade medlemmarna av Stockholms prästerskap under det karolinska tidevarvet och är för eftervärlden särskildt bekant genom den storartade stipendiedonation, han gjorde till Uppsala universitet.

Johan Possieth föddes den 31 december 1667. Hans fader dog 1674, och två år efteråt ingick hans moder nytt äktenskap med kyrkoherden i Söderby och Carlskyrka församlingar Olof Beckius, som sedan styvsonen i Söderby sockenskola lärt sig läsa blev hans lärare i kristendom och latin. »År 1680 ämnades han till handtverk och 1682, sedan han väl lärt räknekonsten, skulle han sättas till en köpman, som dock för mellankomna hinder intet skedde, utan kom han i stället 1683 i Uppsala trivialskola. En svår fattigdom tryckte honom så i ungdomen, att föga anledning var att hoppas det han skulle komma sig upp. Men med förtröstan till Gud, med flit och omtanka trängde han sig lyckligen fram. Fastän han i Uppsala för sitt nödtorftiga måste sjunga för fönstren och uppvakta hos Herrar Hadorpherne^[1] vid lediga stunder, kom han dock så vida, att han efter en på latinsk vers hållen oration De Præstantia et Dulcedine Literarum flyttades från trivialskolan till Kongl. academien 3 april 1687. Nödgades dock för sin utkomsts skull draga sig fram som informator för andra mäns barn, dels i Uppland, dels på Gottland och slutligen i Stockholm, tills han 1696 åter reste till Uppsala och den 11 november försvarade sin disputation De Voluntate Actionum Humaniorum Regina och 1697 den 22 november sin gradualdisputation under professor Anders Gödings præsidio De caussa finali, hvarefter han den 10 december fick lagerkransen»^[2] Året därpå kallades han till docent i filosofi, men kunde på grund av sin fattigdom ej stanna vid universitetet utan antog år 1700 anställning som huspredikant hos k. rådet greve Fabian Wrede. Genom dennes förord blev han fem år efteråt pastor vid det Hamiltonska regementet, som då och de närmast följande åren gjorde garnisonstjänst i Stockholm. Uppmärksammad för sina ovanliga predikogåvor, uppmuntrades han med utnämning till e. o. hovpredikant och befordrades 1709 till ordinarie sådan genom en av Carl XII från Bender utfärdad fullmakt. Härmed stannade hans befordringar ända till 1722, då han utnämndes till kyrkoherde i Riddarholmen och dennas annexförsamling Bromma, i vilken befattning han verkade till sin död den 29 juli 1728. Såsom andlig vältalare åtnjöt han stort anseende, och efterlämnade en betydande mängd minnestal och predikningar, ävensom dikter både på svenska och latin och i manuskript en beskrivning över Riddarholmen, kallad »Gråmunkaholm uti fyra flockar».

Om Johan Possieth skriver en minnestecknare, att »han var en högt ansedd man. Hans predikogåfvor voro stora och bemästrande och följdes länge som eftersyn både i utförande och författande; var högeligen älskad och vördad; dock ville man beskylla honom och kanhända med full anledning, att han förgick sig i en herrskande ifver emot de s. k. pietister. Han nyttjade ibland ganska besynnerliga liknelser i sina predikningar. Såsom exempel må anföras betraktelsen på andra söndagen i fastan 1725 öfver: »Guds Hundars rätt till nådesmulorna. 1:o) Åtskillnaden emellan Guds hundar och andra hundar; 2:o) Guds Hundars rätt till smulorna.» En av hans mest uppseendeväckande predikningar var den, som han höll med anledning av Carl XII:s hemkomst från Turkiet och som hade följande titel: »Hosianna eller Fägnefullt Glädie-Rop öfver Twänne Konungars, Then Allsmäktiges Jesu Christi Från Himmelen och then Stormäktiges Caroli Duodecimi från Ottomaniska Porten Salige och Lycksalige Annalkande till Swea Rike, hördt och fördt Förste Söndagen i Adventet Åhr MDCCXIV.»

År 1712 ingick Johan Possieth äktenskap med änkefru Catharina Berg, född Bonde, och kom därigenom i en mycket god ekonomisk ställning. Hustrun, som var dotter av handelsmannen i Stockholm Anders Olsson Bonde samt född 1676, hade år 1693 äktat garvareåldermannen Hans Knutsson Berg, vilken vid sin död 1711 efterlämnade en förmögenhet värderad till omkring 110,000 daler kopparmynt och bestående av bland annat ett stenhus på Södermalm, ett dito i kv. Morpheus mellan Västerlånggatan (nu n:r 51) och Prästgatan (nr 50) och en gård vid Tegelviken. Possieth var en av utredningsmännen i boet, och förmodligen var det inblicken i eller kännedomen om dettas förmånliga ställning, som föranledde honom att försäkra sig om eller, såsom man uttryckte sig på den tiden, »sauvera» änkan. Det är nämligen föga sannolikt, att några ömmare känslor spelade in vid förbundets knytande. Bägge parterna hade ju för länge sedan kärlekens och svärmeriets tid bakom sig. Possieth var med sin att döma av bevarade porträtt betydande korpulens ingen Adonis, och fru Catharina, som i äktenskapet med garvaråldermannen hade haft tio barn, var säkerligen ej någon Venus. Förbindelsen ingicks uppenbarligen av mer praktiska och prosaiska skäl än de erotiska, vilket dock ej hindrade att den gestaltade sig lyckligt. Possieth blev en god fader för de fem kvarlevande av sin företrädares tio barn, och fru Catharina var ett duktigt fruntimmer, som genom sparsamhet och affärsgeni, varom vidare här nedan, förkovrade den av henne till herr hovpredikanten förda förmögenheten. Denna utgjordes enligt bouppteckningen efter Hans Berg av 52,302 d. kmt, medan barnens arvslott uppgick till 60,000 d. kmt. När Possieth avled, var säkerligen också hans hus det kanske mest burgna och välförsedda prästhemmet i Stockholm. Behållningen i boet uppgick nämligen, oavsett hustruns och styvbarnens förmögenhet, till nära 85,000 d. kmt. Av detta belopp hade han i sitt testamente och med sin makas bifall och gillande förordnat att 70,000 d. kmt skulle tillfalla Uppsala universitet och utgöra den ovannämnda stipendiefonden. Räntan på denna skulle utgå i tio stipendier, nämligen fem för studenter av Stockholms nation och fem för Roslags (numera Upplands) nation och med företrädesrätt för testators styvbarn och deras ättlingar, ävensom för hans tvänne systrars ättlingar. Styvbarnen voro sönerna Hans och Carl samt döttrarna Margareta, Catharina och Hedvig. De förstnämnda voro dock i avseende på stipendieförmånen ur räkningen, ty de befunno sig vid styvfaderns död i mannaåldern och de avledo bägge ogifta, nämligen Hans som garvare i Stockholm 1752 och Carl som hovpredikant 1751. Döttrarna, vilka jämte Carl antagit styvfaderns släktnamn och kallade sig Possieth, voro däremot gifta, Margareta först med komministern i Storkyrkan Johan Stricker och sedan med prosten i Ålem Anders Danielsson Svebilius, Catharina med rådmannen, sedermera borgmästaren i Stockholm Gustaf Johan Rath och Hedvig med prosten i Bollnäs Olof Bergman. Barnen i dessa äktenskap bildade liksom deras ättlingar den ena gruppen av berättigade till stipendierna, medan den andra utgjordes av avkomlingarna till Johan Possieths systrar, av vilka Elisabeth som förut omtalats var gift med komministern i Skånella Johan Lindmarck och Catharina också hade äktat en av ärkestiftets prästmän, nämligen komministern i Edbo Olof Trystadius. Makarna Lindmarck voro min farmors morföräldrar och på grund härav kommo såväl min far som en av mina äldre bröder och jag under vår Uppsalatid i åtnjutande av ett bland stipendierna, vilket utgick med 100 kr. årligen och innehades i sju år. När jag efter att år 1873 ha blivit student sökte stipendiet, underställdes ansökningen curator stipendii eller den äldste manlige medlemmen i äldsta linjen av de till stipendiet berättigade, vilken då var kaptenen vid Dalregementet, friherre Mathias von Rosén. Dennes farfars mor, Anna Margareta Rath, var dotter till ovannämnda Catharina Berg-Possieth i hennes äktenskap med borgmästaren Gustaf Johan Rath.

Medan Johan Possieth sålunda genom sin stipendiestiftelse sörjde för att hans namn och personlighet blivit mer kända och ihågkomna, än de kanske varit och äro genom hans verksamhet som andlig vältalare och författare, förvärvade även hans hustru en ryktbarhet, som gått till eftervärlden. Den värda frun, vilken såsom här ovan visats efter sin första man fått en ganska betydande förmögenhet, erhöll, sedan stipendiedonationen utgått, den återstående behållningen i boet efter Possieth eller 14,700 d. kmt, bestående av 4,000 d. i kontanta medel, juveler och pärlor värderade till 3,000 d., förgylldt och oförgylldt silver 3,000 d., tenn och koppar m. m. 900 d., salig herr kyrkoherdens sängkläder 600 d., lin- och gångkläder 1,500 d., husgeråd och möbler 1,200 d. samt en murad grav på Riddarholmens kyrkogård 500 d.

Efter boutredningen skänkte fru Possieth sina svägerskor fruarna Lindmarck och Trystadius 1,000 d. kmt och 100 lod silver var och kunde därpå ha levat i lugn och ro. Hon var emellertid ej nöjd med det välstånd, vari hon befann sig, utan beslöt sig för att idka pantlåneri och blev därigenom mycket omtalad. Det är möjligt att hon redan under mannens livstid hade ägnat sig åt denna näring, som man väl kan säga var högst ovanlig för en k. hovpredikants och kyrkoherdes maka, men rörelsen tycks först efter Possieths frånfälle ha drivits i större omfattning. Så var särskildt fallet under slutet av 1730- och början av 1740-talet. Från åren 1737—41 finnes nämligen »fru pastorskans» eller »fru hovpredikantskans» såsom hon kallades pantlåneri-journal bevarad^[3], och av denna omfångsrika volym framgår, att många hundra personer i växlande samhällsställning togo hennes hjälpsamhet i anspråk och att rörelsen satte betydande summor i omlopp. Ehuru hennes affär säkerligen ej var den enda i branschen, är det sålunda troligt, att den var den största i Stockholm under ifrågavarande tidrymd, och det är även sannolikt att densamma gav uppslaget eller var en av anledningarna till att pantlåneväsendet ett par decennier senare eller år 1772 officiellt ordnades genom upprättandet av Assistansen eller Allmänna Pantlåneinrättningen. Denna tillkom genom k. maj:ts den 21 november nämnda år utfärdade reglemente för General-assistance-kontoret och hade till syfte att för minskande och motarbetande av den enskilda pantlånerirörelsen bistå och betjäna den fattigare befolkningen med lån mot pant av lösegendom och låg ränta. Anstalten understöddes av statsmedel. Lånekapitalet utgjordes av 15 tunnor guld (¼ miljon kr.), ställdt på 6,000 aktier, av vilka staten övertog 1,500 och enskilda personer återstoden. År 1848 övergick inrättningen till Stockholms stad.

Fru Possieths lånejournal skänker en intressant inblick i de ekonomiska förhållandena i Stockholm under frihetstidens andra och tredje decennier. Fattigdomen och penningebehovet voro då, fastän måhända ej större än mången gång både förut och senare, mycket allmänna bland Stockholms invånare. Man levde ju ännu under inflytandet eller följderna av nödåren samt handelns och näringarnas lamslagning under Carl XII:s tid och det långvariga krigandet. Det stora antalet låntagare i fru Possieths liggare lämnar härom ett talande vittnesbörd och uppgifterna om deras samhällsställning belysa ej blott eländet i de bredare lagren utan även hur ekonomiska bekymmer och svårigheter funnos bland folk, vilkas namn, yrken och titlar äro förbundna med föreställningar om välstånd och oberoende, ja till och med rikedom. Sålunda träffas bland låntagarna presidenten greve Carl Fredrik Piper, den ryktbare statsmannen Carl Pipers och hans stormrika maka Christina Törnflychts son, som genom en Märta Örn — förmodligen hans hushållerska — en gång pantsatte värdesaker för 2,700 d. och en annan gång löste in ett lån för baron Carl Lovisin å 600 d. och 210 d. för två års och tio månaders ränta. Vidare må nämnas grevinnorna Ebba Horn, Törnflycht och Barbro Löven. Av den sistnämnda förvaras som bilaga till journalen ett brev från maj månad 1741 till fru Possieth, vilken benämnes »Min lilla fru pastorska» och enträget anmodas att lämna 450 d. mot pant av några silverslevar, »för gammal vänskaps och bekantskaps skull» och under försäkran om punktlig återbetalning och om att den förnäma damen alltid skulle förbliva en »hörsam tjänarinna». Den lägre adeln är representerad av ett flertal äldre och yngre officerare och civila ämbetsmän såsom överste Tungelfelt, kapten Hederskiöld, överstelöjtnant Gerdes, kammarherre Funck, »välborne Bonoschiöld» (antagligen statssekreteraren Gustaf Boneausköld), auskultanten i kommerskollegium Ehrenfalk m. fl. Mer förvånande är att träffa några borgare, som åtnjöto anseende att vara välbärgade eller till och med förmögna män, såsom garvaren Erik Zethelius, Martin Sass Bagare, målareåldermannen Danckwardt Pasch samt medlemmar av släkterna Westman, Kammecker, Gother m. fl.

Att även vitterlekare och vetenskapsmän funno vägen till fru Possieths pantlånekontor, verkar ej överraskande, men de förekomma dock i vida mindre antal än man kunde vänta. Två ibland dem äro av särskildt intresse, nämligen Olof Dalin och Carl Clerck. När den förre i mars månad 1741 vände sig till pastorskan och mot i journalen ej beskriven pant fick låna ett par hundra daler, hade han visserligen genom utgivningen av åtskilliga dikter och av »Then svänska Argus» väckt mycket uppseende och vunnit ryktbarhet och han hade nyss återkommit från den vistelse utomlands, varunder han i Paris av Carl Gustaf Tessin presenterades som »ett vittert snille av första rangen», men han stod dock ännu vid början av sin märkliga bana och hade väl ej så rikliga tillgångar, att han kunde undgå att emellanåt för sitt uppehälle anlita lånevägen. Han skötte emellertid sitt mellanhavande med fru Possieth på ett fullt tillfredsställande sätt och var sålunda rätt olika många andra av tidevarvets litteratörer. Clerck, den framstående entomologen, Linnés vän och korrespondent, som trots sina vetenskapliga förtjänster och sitt ledamotskap av Vetenskapsakademien m. m. aldrig kom att intaga någon annan och högre ställning i samhället än som tjänsteman i uppbördsverket, hade under hela sitt liv att kämpa med ekonomiska bekymmer.^[4] Det är följaktligen föga underligt att träffa honom bland fru Possieths klienter, men hans namn förekommer dock endast en gång, nämligen i augusti 1737, då han mot pant av åtskilliga silverpjäser erhöll ett lån på 500 d.

Vid bläddrandet i journalen finner man, att låntagarna i allmänhet ordentligt och punktligt skötte sina förbindelser, d. v. s. inlöste eller omsatte lånen och betalade sina räntor. Blott undantagsvis träffas nämligen anteckningar om att panterna försåldes på auktion. När detta någon gång skedde, avlöpte emellertid saken mer till fordringsägarinnans än till gäldenärens fördel. De av pastorskan beviljade lånen utgingo nämligen i allmänhet med vida mindre belopp än vad panterna voro värda, och hon höll sig därigenom skadeslös för eventuella förluster på oguldna räntor och vid panternas försäljning. Emellertid nöjde hon sig ej med den stora vinst, som pantlåneriet lämnade, utan skaffade sig tillika inkomster och antagligen goda sådana genom att hålla krog i sitt hus vid Götgatan (nr 3, i kvarteret Ormen och beläget midt emot det bekanta s. k. Skönborgska huset). Detta hus hade hon som förut nämnts fått i arv efter sin första man, och dit flyttade hon efter Possieths död från Riddarholmens kyrkoherdeboställe vid Munkbron.^[5] Krogen skötte hon med biträde av en dräng och två pigor och var enligt uppgift i mantalslängderna befriad från erläggande av den för krogrörelse vanliga avgiften. Hon var uppenbarligen ett mycket praktiskt ocḥ omtänksamt fruntimmer, som väl förstod konsten att skaffa sig förmåner eller, för att tala med hennes andra man, liksom Guds hundar passa på nådesmulorna. Resultatet av hennes verksamhet blev också storartadt, ty då hon den 10 mars 1751 vid sjuttiofem års ålder skildes hädan, efterlämnade hon ett mycket rikt bo. Enligt det några månader efter hennes död upprättade inventariet över kvarlåtenskapen uppgingo nämligen tillgångarna till 713 950.6½ d. kmt och skulderna till 54 311.31 d. kmt, vadan behållningen utgjorde 659 647.7 d. kmt, eller i nuvarande mynt 263 858 kr. 80 öre och i penningvärde minst det fyrdubbla. Om placeringen av denna imponerande förmögenhet innehåller den omfångsrika handlingen intressanta uppgifter. Först omtalas två av de efter förste mannen ärvda fastigheterna, nämligen det stora stenhuset vid Götgatan, värderadt till 40 000 d.,^[6] och det lilla huset mellan Västerlånggatan och Prästgatan, 12 000 d. Gården vid Tegelviken hade däremot försålts. Därpå följa kontanta medel, bestående av 759¼ st. dukater, guldpenningar och medaljer efter 18 d. per st. upptagna till 13 666.16 d., 200 st. »Decatouner»-Specie 2000 d., 61 st. riksdaler specie 549 d., 128 st. Caroliner 300 d., Görtziskt mynt uti hela, halva

KYRKOHERDEN JOHAN POSSIETH.
EFTER KOPPARGRAVYR, K. BIBLIOTEKET.

och fjärdedelar 84 d., Courant silvermynt 2 659.16 d. samt ett myntkabinett med diverse mynt 288 d. Bankotransport- och kassasedlar funnos till 209 050.13 d. samt lånebankosedlar till 237 976.17 d. Därefter uppräknas plåtar för 1 414.16 d., juveler och pärlor, värderade av juveleraren Franz Personne till 5 020 d., guldringar, armband och emaljerade smycken 2 703.4 d., 1 118⅛ lod förgylldt silver 5 540.20 d., 1 835¾ lod oförgylldt dito 8 286 d. samt silvermedaljer 1 220 d.

Av förteckningen framgår vidare, att fru Possieths lägenheter i huset utgjordes av lilla salen, skafferiet, pantkammaren, herr Bergmans kammare, svarta salen, saliga fruns kammare, jungfrurnas kammare, förstuga, vävkammare, kök och vind och att dessa voro fyllda med en myckenhet möbler, husgeråd och annat bohag. Jämte en massa koppar, tenn, mässing och malm, sängkläder, linne m, m. samt enklare möbler nämnas åtskilliga föremål, som vittna om att den praktiska ägarinnan till det välförsedda boet hade sinne för elegans och ej heller saknade andliga intressen. Sålunda omtalas ett valnötsskåp med släta dörrar och fem stora Delphtsuppsatser, ett annat valnötsskåp med spegeldörrar, hertigens och hertiginnans av Holstein porträtt samt flera andra konterfej och »schillerier», gueridoner, karmstolar och en ganska rik boksamling. Denna bestod till stor del av religiösa verk och skrifter, såsom Carl XII:s stora bibel 1703, Gustaf II Adolfs bibel 1618, Kejsers bibel med kopparstick, Lytkemans postilla över epistlarna, Gerners danska evangelii postilla, Fornelii kyrkopostilla samt flera av Johan Possieths predikningar o. s. v., men även av skönlitteratur såsom Helicons Blomster, Stiernhielms Musæ Svethizantes, Columbi Bibliska värld m. m.

Bland tillgångarna upptagas slutligen »Wiss infordrande skuld emot panter» med 52 944.16 d. kmt, samt »Noch wiss infordrande skuld efter reverser och obligationer» med 106 860,16 d. kmt.

Det rika arvet skiftades i fyra lotter, nämligen för ende kvarlevande sonen, logarvaren Hans Berg Hansson, dottern Margareta, gift med prosten A. Svebilius, avlidna dottern Catharinas tre barn med rådman Rath: döttrarna Hedvig, gift med handelsmannen i Stockholm Paul Dellwigh, och Christina samt sonen Hans Gustaf, och slutligen dottern Hedvig, gift med prosten O. Bergman. Boutredningen tog emellertid lång tid i anspråk, och ännu ett par år efter fru Possieths frånfälle voro arvingarna sysselsatta med att indriva fordringar och avyttra oinlösta panter. Dessa utgjordes av guldkedjor och guldringar samt kannor, skålar, bägare, dosor o. s. v. av silver. Bland låntagarne, som finnas förtecknade för åren 1751 och 1752 och mest voro personer i små villkor och lägre samhällsställning, träffas några av intresse. Sålunda finner man hur Anders Rutström, den bekante och för sin anslutning till herrnhutismen för många vedervärdigheter utsatte prästmannen och utgivaren av »Zions sånger», år 1751 hade fått ett lån mot pant av en söndrig silverkanna, och främst bland låntagarna i 1752 års förteckning nämnes urmakareåldermannen Johan Fredman. Mot pant av diverse silversaker hade han erhållit ett belopp av ej mindre än 2 800 d. kmt, ett vittnesbörd om att den av Bellman förevigade mannen redan vid ifrågavarande tidpunkt hade att kämpa med ekonomiska svårigheter och börjat det uteliv och suddiga leverne, som förlänat hans namn och personlighet så stor ryktbarhet.

Fru Catharina Possieths begravning ägde rum i Catharina kyrka den 5 april 1751. Jordfästningen förrättades av kyrkoherden i Riddarholmen Justus Christopher Hausswolff, som till ämne för sin i tryck föreliggande likpredikan hade valt »De Trognas Wisshet. om Rättfärdighetens Krona, som dem förwarad är». Det uppbyggliga talet hölls i närvaro av »en förnäm och ganska folkrik församling samt ledsagades av personalier och flera versifierade äreminnen och gravskrifter, i vilka den bortgångnas gudsfruktan, redbarhet, givmildhet o. s. v. framhållas och prisas. Ehuru åtskilligt i detta lovprisande väl får skrivas på tillämpningen av den gamla regeln »de mortuis nil nisi bene», kan man ej betvivla, att det även innehåller sanning och att fru Catharina i sin verksamhet följde andra och humanare principer än de ofta vid pantlåneri förekommande och att hon därigenom i en tid av ekonomisk depression kanske utförde en gagnande och förtjänstfull gärning. Bland gravskrifterna må särskildt nämnas en å den Roslagiska nationens vägnar, vari i högtravande ordalag nationens tacksamhet för den Possiethska stipendiedonationen framhålles och bland annat läses följande hyllning till donators maka:

Wår Dödas gunst för wett och snille
I synnerhet wi röna fått,
Tå Hon med sälla makan wille
Oss dela til en riklig lott.
Til hennes lof, som lärdoms Moder,
Wi blifwe lefwand' Ärestoder.

Hwart hälst oss wåra öden kalla,
Wi Henne wörda i sin graf,
Om wi få siälahiorden walla,

Ell någon ock skal bruka glaf;
Thess lof med wâra Lagrar grönska,
Ty Hon oss gett then hielp wi önska.

Far slutligt wäl, Tu kiönets Krona!
Tig Dygd och ålder thertill gjort.
Nu pryder gyline hufwudbona
Tin silfwerhår, och hwad ej sport
Är af stor glädje, Tu får niuta,
Farwäl! wi Tig i minnet sluta.

---

1. Universitetsbibliotekarien, sedermera riksantikvarien Johan Hadorphs söner.
2. Dessa uppgifter äro hämtade från anteckningar till ett porträtt av Possieth i K. Biblioteket.
3. I K. Biblioteket.
4. Se förf:s bok Linné i Stockholm. Sthlm 1914.
5. F. d. Kaggska huset, som år 1663 av fältmarskalken Lars Kaggs änka Agneta Ribbing donerades till Riddarholmsförsamlingen. Till denna hörde staden mellan broarna väster om Stora Nygatan.
6. Kopparmynt, liksom alla följande poster.