Från Slottsbacken till Ladugårdslandet/Kapitel 7

←  Kyrkoherdefrun som idkade pantlåneri

Från Slottsbacken till Ladugårdslandet av Carl Forsstrand Ladugårdslandet på 1850-70-talen

Några Lidingöminnen  →

LADUGÅRDSLANDET PÅ 1850—70-TALEN.

Under de två första åren av sitt äktenskap bodde mina föräldrar i huset n:r 9 Riddarholmen, där min fader som tjänsteman vid husgerådskammaren hade erhållit en liten boställslägenhet. Huset tillhörde nämligen k. maj:t och kronan. Några av rummen voro upplåtna åt den vid k. Fatburen, som låg på gårdstomten, anställda personalen och några andra åt Förvaltningen för sjöärendena. Det oansenliga och förfallna huset försåldes emellertid år 1846 till Stockholms stad, som efter någon ombyggnad och reparation ställde detsamma till förfogande för Stockholms gymnasium, vilket förut disponerade det närmaste österut belägna grannhuset. Det kallades därefter »Västra gymnasiehuset». I samband med nämnda förändring fick min fader flytta och erhöll i stället bostad i Indebetouska huset, bestående av tre rum och kök, med ingång från Källargränd. Han återbördades sålunda till födelsegården och trivdes utan tvivel väl i de gamla omgivningarna, men rummen voro små och mörka och utrymmet knappt, och sedan behovet av en särskild barnkammare gjort sig gällande den år 1845 födde äldste sonen Johan Ulrik erhöll 1846 sällskap av systern Sophia Fredrika Charlotta och 1848 av brodern Ernst Fredrik fick min fader utbyta lägenheten mot en något rymligare i flygelbyggnaden till »Kronprinsens stall», det gamla vackra, ännu kvarstående huset vid Tegelbacken, som ägdes av kronan och disponerades av hovförvaltningen. Här bodde familjen åren 1850—52, förstärkt med den år 1851 födde sonen Gustaf Erik, men flyttade, sedan boställsförmånen utbytts mot hyresersättning, till grevinnan Tawasts hus vid Nybrogatan (n:r 9 och i hörnet av Sperlingens backe).

I detta vackra och minnesrika hus^[1], som under Gustaf III:s tid ägdes av Elis Schröderheim och då var en av medelpunkterna för tidevarvets glada och spirituella sällskapsliv, blev dock uppehållet endast ett år, och de två följande eller 1854—55 träffas familjen på Kungsholmen i sedermera Stilleska huset vid Kaplansbacken. Där kom jag till världen den 3 juli 1854; men en märkligare tilldragelse var, att min fader ungefär samtidigt insjuknade i koleran, som det året grasserade svårt i Stockholm. Han var rätt illa däran, och man kan lätt tänka sig min moders oro, men han räddades av sin starka motståndskraft i förening med gubben Nermans koleradroppar och Gustaf von Dübens Neptunigördlar. Redan 1856 lämnade emellertid mina föräldrar Kungsholmen och flyttade tillbaka till Ladugårdslandet, för vilken stadsdel de under det korta uppehållet i Tawastska huset fattat tycke och intresse och dit de nu kallades av en särskild anledning. Min moder hade nämligen tillbragt sin barndom och innan hon upptogs i farfars hem i huset nr 3 vid Nybrogatan, där hennes moder bebodde en liten lägenhet, samt knutit ett varmt vänskapsband med dettas blivande ägarinna mamsell Augusta Wilhelmina Björckman. Sedan denna efter sin äldre ogifte broder, k. sekter Johan (Janne) Lorenz Björckmans död 1855 blivit ensam, beslöto hon och mina föräldrar att uppslå sina bopålar tillsammans och ingingo därmed ett förbund, som varade så länge de levde.

Augusta Björckman tillhörde en gammal smålandssläkt. Hennes förfäder voro i flera generationer regementssmeder vid Smålands kavalleri samt bosatta i Jönköping. Hennes farfader Lars Björckman (f. 1721, d. 1804) steg i graderna till rustmästare vid gevärsfaktorierna i riket och bodde på grund härav först i Norrtelje och sedan å Fredrikshof i Stockholm. Han var gift med Christina Hofvensköld, dotter av rustmästaren vid k. Arsenalen Erik Hofvensköld, och hade med henne flera barn, som alla dogo vid späd ålder utom sönerna Nils Lorenz (f. 1755, d. 1820) och Joachim (f. 1758, d. 1830). Den senare blev komminister i Bromma och hovpredikant, den förre ägnade sig åt fäderneyrket och erhöll sin utbildning som pistolsmed först på faderns verkstad i Norrtelje och därefter hos pistolsmeden Wahlberg vid Rännarebanan i Stockholm. Åren 1777—1779 uppehöll han sig med understöd av k. maj:t och kronan vid de förnämsta gevärsfaktorierna i Danmark, Tyskland, Belgien och Frankrike och blev 1780 efter återkomsten hem rustmästare vid Arsenalen samt 1786 besiktningsrustmästare där och vid samtliga gevärsfaktorierna. Han bodde om vintrarna på Fredrikshof och, sedan han erhållit avsked, i det av honom förvärvade huset vid Nybrogatan samt om somrarna på frälselägenheten Söderhagen i Brännkyrka socken, omkring en mil utanför Skanstull, vilken han ägde. Nils Lorenz Björckman ingick år 1791 äktenskap med Ulrika Charlotta Lange, dotter av den förmögne och ansedde, från Schlesien bördige bleckslagareåldermannen i Stockholm och kopparstickaren Johan Jeremias Lange och Ulrika Möller, och hade med henne flera barn, av vilka Augusta Wilhelmina (f. 1810) var den yngsta. Efter sin ovannämnde broders frånfälle blev hon ensam ägarinna av huset vid Nybrogatan.

Detta, som egentligen utgjordes av två fastigheter (n:r 29 och nr 30 kv. Skrafvelberget), låg i hörnet av Smala gränd, såsom den mellan Jakobsbergsgatan och Nybrogatan belägna fortsättningen av Grevturegatan på den tiden kallades. Det bestod av en tvåvåningsbyggnad åt Nybrogatan, en lägre och ganska lång huslänga åt gränden samt en mindre länga till höger in på gården. Med sina många avsatser, sina vinklar och vrår kunde huset ej göra anspråk på skönhet eller prydlighet, utan gjorde i stället och isynnerhet under de sista decennierna av sin tillvaro — det revs och ersattes av en modern nybyggnad i slutet av 1800- eller början av 1900-talet — ett intryck av rucklighet, som dock under 1850—70-talen stämde väl överens med de anspråkslösa omgivningarna. Tomterna midt emot vid Nybrogatan voro nämligen till större delen bebyggda med små och oansenliga sten- och trähus, nedåt Nybrogatan, på andra sidan Smala gränd, vidtog den ruskiga huslänga, som fortsatte ett stycke utmed Hamngatan och i den bekante juveleraren Christian Hammers ägo länge var en vanprydnad för trakten. Närmaste grannen vid Smala gränd var det oansenliga Gelhaarska huset. Efter detta följde ett par likaledes små och obetydliga hus, och så befann man sig vid den mycket branta och trånga, från Sperlingens backe kommande Styckjunkaregatan eller Kattrackarbacken, såsom den med förkärlek kallades. Den var livsfarlig att passera, åtminstone om vintrarna, och begränsades av ruckliga hus med smutsiga portgångar och tillhåll för fattigdom och annat elände. Även i övrigt utmärktes grannskapet av den enkelhet för att ej säga torftighet i såväl arkitektoniskt som andra hänseenden, som var kännetecknande för Ladugårdslandet, men som även skänkte stadsdelen en ganska trevlig och idyllisk prägel.

Bland hyresgästerna i huset under besiktningsrustmästaren Björckmans tid må nämnas hans yrkesbroder rustmästaren Theodor Sandström och dennes vackra hustru Christina Sjöberg, vilka voro märkvärdiga därför att deras äldste son Anders med tiden blev statsråd och landshövding, adlad med namnet Sandströmer och ryktbar som en av de skickligaste ämbets- och statsmännen bland Carl XIV Johans och Oscar I:s samtida. Det finns en sägen om att Anders S. var son av Christina Sjöberg i en förbindelse med excellensen, greve Carl Axel Löwenhielm före hennes äktenskap eller, enligt en annan version, med hertigen av Södermanland, sedan kung Carl XIII. Ett stöd för denna sägen, som beträffande Löwenhielm äger stor sannolikhet, har sökts i Anders S:s ovanligt snabba och vackra befordringar, vilka dock till fullo voro berättigade på grund av hans rika begåvning och stora duglighet.

Sedan m:elle Björckman år 1857 försålt det gamla och med bekvämligheter ganska klent utrustade huset, flyttade hon jämte mina föräldrar till det vid Riddargatan till höger i backen mellan Löjtnants- och Skeppargatorna belägna hus, som då bar numret 19 och ännu i tämligen oförändradt skick finnes kvar. Det ägdes vid ifrågavarande tid av fru Christina Sophia Hallgren, född Söderlund samt änka efter målaremästaren J. A. Hallgren. I sin enkla byggnadsstil, med sina vindskupor och stora inkörsport gjorde detsamma ej något imponerande intryck av elegans eller prydlighet, men det verkade hemtrevligt och befann sig i ett vårdadt skick samt innehöll många flera rum och större utrymme, än man vid första anblicken kunde tro. Jämte de åt Riddargatan i bottenvåningen, våningen en trappa upp och vindsvåningen belägna rummen funnos nämligen åtskilliga gårdsrum och två vid gården liggande tillbyggnader med kök och flera smärre lägenheter. Midt på den stora gården, som i bakgrunden begränsades av en länga uthus, stod en stor pump och bakom denna en gammal vacker och lummig lind. Gården var belagd med kullersten av knottrigaste beskaffenhet, utom vid den från pumpen ledande rännstenen, som begränsades av stora och platta s. k. borgmästarstenar. Rännstenen fortsatte genom portgången ut till gatan, och som vattnet ur pumpen utgjordes av gulbrunt, ganska illaluktande s. k. grundvatten, var det ej några vällukter, som spredos, när pumpen användes och vattnet flödade ut genom portgången för att sedan i gaturännstenen söka sig väg ned för backen och så, vidare. Pumpvattnet var oanvändbart för annat än spolning av gården och andra grövre rengöringsändamål, vadan för uppsamlande av regnvatten till tvätt m. m. för hushållens behov stora grönmålade tunnor voro placerade under stuprännorna i hushörnen. Dricksvattnet — det fanns nämligen ej någon vattenledning på den tiden — hämtades i kopparflaskor av pigorna från den på Artilleriplanen befintliga pumpen. Detta bestyr utfördes tidigt på morgnarna och var särskildt om vintrarna i kölden, halkan och snöslasket ingen angenäm syssla. Men tjänsteandarna i Gamla Stockholm voro ej så bortskämda eller hade så stora anspråk som deras nutida efterföljerskor, och till ersättning för sina mödor med pumpandet och vattenbärningen fingo de trevliga pratstunder och litet kurtis med morgonfriska artillerister. För övrigt skedde vattenhämtandet ej dagligen, ty ett par gånger i veckan kom en åkare körande med en vattentunna, vars innehåll av gårdskarlen bars upp och fylldes i en i köket stående tunna.

Husets bottenvåning innehades och beboddes av ägarinnan och hennes döttrar, med vilka mina föräldrar snart ingingo umgänge och knöto vänskapsband. Lägenheten bestod av en stor sal samt förmak åt Riddargatan, ett större mycket trevligt gårdsrum samt ett par smärre rum jämte kök och skafferi i vänstra tillbyggnaden. Fru Hallgrens man hade ej blott varit en skicklig yrkesmålare, som hopbragte en rätt avsevärd förmögenhet, utan var även begåvad med konstnärliga intressen och färdigheter. Vackra dörröverstycken och andra dekorativa detaljer i de förnämsta rummen buro härom vittne. Den av min fader förhyrda våningen en trappa upp bestod av tambur, sal, förmak, ett större vardagsrum, sängkammare och barnkammare samt två rum, som disponerades av Augusta Björckman. Till våningen ledde från portgången en svängd trappa med ett par nischer, i vilka vi barn alltid fruktade att busar och uteliggare höllo till, men utan fönster, så att där även om dagarna rådde nästan fullständigt mörker. Trappan slutade upptill vid en mörk förstuga, till höger om vilken köket och skafferiet voro belägna. Någon pigkammare fanns ej, utan hade våra två jungfrur sina sovplatser i en i köket stående s. k. fållbänk — ett vittnesbörd bland många andra om den tidens måttliga anspråk på både bekvämlighet och hygien. I vindsvåningen låg ett stort gårdsrum, som beboddes av min gamla mormor, Ulrika Fredrika Malmberg, vilken strax efter mina föräldrars giftermål fått sitt hem hos dem,^[2] samt åt gatan ett par rum, vilka hyrdes av den som framstående porträtt och historiemålare bekante artisten Erik Wahlbergson. Han var ungkarl och hade en mycket pratsam och livlig hushållerska, mamsell Granholm — en stor kontrast till sin tystlåtne och stillsamme husbonde. Vid sidan av sitt måleri sysslade denne med mekanik och uppfinningar och arbetade bland annat på lösningen av problemet om perpetuum mobile. Detta slutade med att han i likhet med många andra, som försökt sig på samma sak, blev sinnesrubbad och måste avföras till Konradsberg, varvid min fader var behjälplig. För mitt minne står ännu livligt den uppståndelse, som den beklagliga episoden väckte i huset. Den olycklige konstnären avled på nämnda anstalt i oktober 1865.

En annan av hyresgästerna, om vilken jag bevarar särskilda hågkomster, var den framstående skådespelaren Anders Wilhelm Nyforss, vilken på Dramatiska teaterns tiljor såsom högbåtsmannen i »Fregattkaptenen», Boniface i »De båda döve» och andra komiska roller beredde stockholmarna så många roliga och glada stunder. Han bebodde ett i bottenvåningen till höger om portgången beläget rum och tillhörde fru Hallgrens umgänge, som han roade med allehanda upptåg.

Vid inflyttningen i huset var jag endast tre år gammal, men mina föräldrar stannade där i nära nio år eller till 1865, och mina minnen såväl av huset och omgivningarna som av familjens tillvaro där hunno följaktligen antaga fasta och klara former.

Mina föräldrars våning utmärktes av stor trevnad och, sedan min fader genom arv och lösen bekommit en stor del av bohaget i Indebetouska huset, även av gammaldags elegans och förfining. Faster Hildebrands gamla vackra möbler och prydnadsföremål passade bra i de hemtrevliga rummen med deras vitmålade paneler och dörrar och blå och vita kakelugnar. I salen stod vid ena långväggen ett stort och präktigt 1600-tals-skåp på svarta kulfötter, och i övrigt utgjordes möbleringen av gamla karolinska svartlackerade stolar, ett stort matbord, piano och ett vackert ståndur, överst prydt med kejsarinnan Catharina II:s byst i biskvit. På väggarna hängde de Hildebrandska speglarna samt den från farfars bo komna serien i litografi av Carl XIV Johans bataljer. I förmaket, som mycket sällan användes i vardagslag, voro väggarna beklädda med brokiga tapeter i kinesiskt mönster, med det himmelska rikets hårpiskbärande söner och snedögda parasollskyddade döttrar farande i djonker mellan drakprydda tempel och pagoder, samt prydda med en mängd oljefärgstavlor och kopparstick. Soffa och stolar av mahogny, klädda med grönt siden, antika byråer, speglar, lampetter, förgyllda bord o. s. v. fyllde det stora rummet och skänkte det en prägel både av elegans och trevnad. I de övriga rummen var bohaget enklare, men även där funnos vackra möbler och föremål, som voro förbundna med minnen och sägner och som förde tankarna tillbaka till gångna tider och märkvärdiga människor.

Av Augusta Björckmans rum låg det lilla vackra förmaket innanför mina föräldrars, med fönster åt Riddargatan, och den stora mörka sängkammaren inåt gården och med nedgång till denna från en liten förstuga. I dessa rum rådde stor ordning och prydlighet; vackra tavlor och speglar omväxlade med sengustavianska och empiremöbler samt stora bokhyllor, fyllda med böcker i vitterhet, historia o. s. v. Mycket beläst och litterärt intresserad, hade tant Augusta behållit det mesta av sin bortgångne broders rika bibliotek. Till detta hade jag fritt och obegränsadt tillträde, och det var där och i min faders ganska ansenliga boksamling, som jag fick tillfredsställa den gryende läslusten och stifta den första bekantskapen med den inhemska och världslitteraturens mästerverk. De första bland dessa, som jag fick taga kännedom om, sedan barnkammarlitteraturen ej längre tillfredsställde kunskapsbegäret, voro Robinson Crusoe, Don Quixote och Tusen och en natt, vilka funnos i vackra illustrerade upplagor, och sedan följde Fryxells Berättelser ur svenska historien, Afzelii Sagohävder, de gustavianska skalderna med Bellman, Anna Maria Lenngren och Oxenstierna i spetsen, Esaias Tegnér och Atterbom, resebeskrivningar o. s. v.

Mera road av läsning och tidigare bevandrad i böckernas värld än vad ofta är fallet med pojkar, hade jag inhämtat de första grunderna i läskonsten av mamsell Fredrika Ekström, ett gammalt fruntimmer, som intog en anspråkslös men viktig plats i hemmet. Hon fyllde nämligen dels den maktpåliggande uppgiften att hålla min gamla giktbrutna och ganska kinkiga mormor sällskap samt förströ henne med att spela Mariage eller »bondtolva» och dels det ej mindre krävande värvet att hjälpa till i hushållet och sköta barnen. Av naturen begåvad med ett gladt och jämnt humör, godt förstånd

och utprägladt ordningssinne, passade hon förträffligt för sina mångahanda och ganska ansträngande eller åtminstone tålamodsprövande sysslor. Jag var hennes särskilda favorit, kallade henne »nanten» (guvernanten) och gengäldade hennes omsorger med varm tillgivenhet, Med hjälp av en »Barnabok, Hans Kungl. Höghet Kronprinsen i underdånighet tillägnad af Samfundet Pro Fide et Christianismo», vari kopparstick av Gillberg illustrera de vackra sede- och visdomsreglerna, ledde hon mina första steg på vetandets mödosamma stigar och hade glädjen se hur jag vid sex års ålder blev antagen till elev i magister Zetterljungs privatskola vid Grytgjutargränd. Därifrån skedde förflyttning ett år efteråt till förberedande klassen i Stockholms Lyceum, och därmed började ett skolliv, som framdeles skall ägnas några särskilda erinringar.

Gumman Ekström fick emellertid andra bestyr och uppgifter och levde ännu ett par decennier eller till början av 1880-talet. Sina sista år tillbragte hon på Sabbatsbergs ålderdomshem, där hon funnit en fristad, men så länge krafterna stodo bi promenerade hon till Ladugårdslandet och gästade, ofta flera dagar i följd och särskildt under helgerna, mina föräldrars hem. Där hade hon sin givna plats bredvid pianot i salen och var i sin gammaldags dräkt och med den vita mössan med hakbanden, som omslöt hennes gamla fårade och skrynkliga ansikte, med sin stickstrumpa, sin silversnusdosa — en present av min fader — och sin blå och vita snusnäsduk en inkarnation av trohet, förnöjsamhet och trevnad, som man sällan ser i nutiden.

Det närmaste huset nedanför och på samma sida som nr 19 vid Riddargatan ägdes och beboddes som jag förut omtalat av livmedikus Nerman. Om dess utseende m. m. har jag blott dunkla minnen, men däremot rätt livliga hågkomster av den gamle vänlige doktorn, vars många besök i barndomshemmet åtminstone en gång stodo i direkt samband med eller föranleddes av mig. Det var med anledning av en sorglustig episod, som förtjänar att omnämnas.

Efter farfars död hade min ogifta faster förhyrt en liten våning i huset nr 3 vid Storgatan, men flyttade snart — jag vill minnas 1863 eller 1864 — därifrån och till Kaptensgatan. Vid flyttningen voro en av mina äldre bröder och jag behjälpliga med att från vinden bära ner en del mindre bohag och andra saker och intresserade oss därvid särskildt för några i ett skåp förvarade syltburkar. Frestelsen var för stark för att ej smaka på den förbjudna frukten, men olyckan gjorde att vårt val föll på en burk med i cognac syltade eller inlagda plommon — stora, härliga Reine Claude. Antagligen tog jag för många till bästa eller också var motståndskraften mot den alkoholmättade delikatessen minimal, ty redan vid nedgången utför trappan kände jag mig vimmelkantig, och så ramlade jag omkull, förlorade medvetandet och måste under allmän uppståndelse bäras hem till Riddargatan. Där beslöts att genast sända efter gubben Nerman, som också omedelbart infann sig och efter en stunds funderande utbrast: »Pojken är ju full!» Det fanns intet tvivel om att diagnosen var riktig, och sedan doktorn av min mindre ankomne broder och av fasters jungfru fått kännedom om hur allt hade tillgått, ordinerade han som motgift varm mjölk. Denna gjorde åsyftad verkan, och när gubben följande morgon infann sig för att höra, hur det stod till, hade jag sovit ruset av mig och befann mig tillräckligt väl för att kunna emottaga en både sträng och skämtsam upptuktelse. Hur den i denna ingående förmaningen: »Ja, min gosse, nu har du haft ditt första rus, se till att det blir det sista!» sedermera verkat, finner jag ej anledning att här redogöra för; men jag kan med stolthet framhålla, att jag under hela mitt följande liv aldrig varit onykter genom förtärandet av cognacsplommon.

Nedanför Nermanska huset lågo på hörntomten vid Löjtnantsgatan några skjul och ruckel, vilka inledde den länga kåkar, som fortsatte ända till Kaptensgatan och som visserligen skänkte en ganska pittoresk men dock föga tilltalande anblick. Andra sidan av Löjtnantsgatan upptogs av det föga prydliga artilleristallet. Mellan detta och det gamla Kronobageriet låg Artilleriplanen, som borde ha varit ordnad som en vacker och prydlig park, men i stället var en mycket skräpig och osnygg plats och på det öppna området mellan sidoalléerna huvudsakligen bevuxen med maskrosor, kvickrot, molla och andra ruderatväxter. Stadsträdgårdskonsten i Stockholm låg i lindan ännu på 1850—70-talen, och då Kungsträdgården eller Carl XIII:s torg var ett »sandhaf» och den härliga Humlegårdens rika utvecklingsmöjligheter voro oförstådda eller ej insedda, kunde man ej begära, att den ringaktade Artilleriplanen trots sitt exponerade läge framför den i sitt slag vackra Artillerigården och nära invid Nybrohamnen skulle vara föremål för annat än vanvård.

På andra sidan om gatan, midt emot n:r 19, låg ett stort och ganska vackert hus, som ägdes av en expeditionssekreterare Brandel och hans syster — två gamla människor, om vilkas originella levnadssätt och vanor många berättelser voro i omlopp i trakten och som verkligen i sina gammaldags dräkter sågo ut som gengångare från en länge sedan förfluten tid. Bland hyresgästerna i huset minns jag blott en, men denne så mycket tydligare på grund såväl av hans utseende och dubbel-yrke eller heterogena sysselsättningar, som därför att han tillhörde min faders bekanta och vänner. Det var kryddkrämaren-landskapsmålaren C. A. Fahlgren — en liten ganska korpulent, slätrakad man med artiga manér och flödande tunga, vars egentliga vitæ genus var kryddkrämeriet, men som även och ej utan talang och framgång idkade landskapsmåleri. Han hade sin kryddbod — enligt tidens sed utmärkt av en svart borste på en lång stång — vid Nybrohamnen (n:r 26), i hörnet av Nybrogatan i det kapten F. A. Sterky tillhöriga och bredvid Källaren Flaggen belägna hus, där folktribunen Sven Adolf Hedin sedan i många år hade sin bostad och som stod kvar ända till nya Dramatiska teaterns tillkomst. Butiken hade ett fördelaktigt läge och affären ansågs vara givande, men för att öka sina inkomster och tillika få tillfredsställa sina konstnärliga böjelser eller behov målade Fahlgren landskapstavlor, i olja och med motiv från Stockholms natursköna omgivningar. Han hade sitt staffli inne i bodkammaren och sprang från och till måleriet, då han ju ofta måste ut i boden och övervaka kommersen och hjälpa expediten att komma till rätta med kunderna. Fahlgren ansågs vara en god ekonom eller mycket om sig, och han åtnjöt på grund härav ej det bästa rykte bland Ladugårdslandets skolpojkar. Dessa tyckte nämligen att de för sina kopparslantar fingo för litet sviskon, russin och mandel o. s. v., och de hedrade honom också därföre, fastän utom räckhåll för hans långa rotting, med tillmälena »kryddkrafsare» och »sviskonprins».

Min faders och Fahlgrens bekantskap härrörde från den i slutet av 1850-talet stiftade Föreningen för nordisk konst, av vars styrelse de voro medlemmar och där min fader tillika i många år fungerade som skattmästare. Initiativtagaren till den anspråkslösa men under ett par decennier ganska livaktiga och gagnande sammanslutningen mellan konstnärer och konstvänner torde hava varit landskapsmålaren Sven Herlin — längre fram i tiden för många generationer skolpojkar bekant som teckningslärare i Jakobs och Ladugårdslands läroverk. Han var klockarson från Skåne samt yngre broder till den framstående porträttmålaren och, litografen Lars Wilhelm Herlin och hade i slutet av 1830- eller början av 1840-talet kommit till Stockholm för att utbilda sig i musik samt teckning och målning. Någon betydande vare sig musiker eller målare blev han aldrig, men han var en mycket aktningsvärd och sympatisk man, den personifierade hedern och anspråkslösheten och i besittning av flera underhållande umgängesgåvor och sällskapliga talanger. Sålunda spelade han bra dansmusik både på piano och violin, till omväxling med de lektioner, med vilka han besörjde sitt uppehälle, ritade roliga gubbar, var skicklig schackspelare o. s. v. Bekantskapen med min fader ingick han i Björckmanska hemmet och var sedan och ända till sin död i slutet av 1880-talet med varm vänskap fästad vid mina föräldrar och familjen.

AUGUST BLANCHE.

Såväl han som min fader nedlade mycket arbete på Föreningen för nordisk konst, och när dennas styrelse, såsom ofta hände, samlades i mina föräldrars hem och efter förhandlingarna undfägnades med supé, var det Sven Herlin, som i egenskap av föreningens konservator hade, såsom han uttryckte sig, planiserat för inköpen av konstverk, utställningarna o. s. v. allt med skånsk omständlighet och sparsamhet. Vid dessa tillfällen fördes ordet vanligen av föreningens ordförande August Blanche, vars livliga, vänsälla och underhållande personlighet alltså tillhör mina barndomsminnen. Bland bisittarna må nämnas några andra märkliga medlemmar av styrelsen och inköpsnämnden, såsom hovmålaren C. Staaff (efter Blanche föreningens ordförande), kammarrådet F. Bergström, rektorn och landskapsmålaren J. E. Lundgren, den framstående månskensmålaren E. Wahlqvist, lilla Fahlgren och långa Carleman, landskapsmålare och fotograf, och någon enstaka gång den ryktbare och beundrade men oberäknelige Marcus Larsson. I november, då julutställningen och det därmed förbundna lotteriet nalkades, gåvo mina föräldrar vanligen gåsfest för vederbörande, varvid det gick mycket glatt och muntert till. Då plägade Fahlgren berätta hårresande historier om sina sammanträffanden i Stockholms omgivningar och i skärgården med draken och lindormen och andra vidunder, som han skådat och på vilka han till sällskapets stora förnöjelse fullt och fast trodde. Då brukade Wahlqvist, som var en stor humorist och om vilken det sades, att han avfattade sina mantalsuppgifter sålunda:

Undertecknad artist
har ingenting wisst
 E. Wahlqvist,

blåsa på lergök samt visa prov på sin underbara förmåga att härma djurläten och ljuden av hyvelns och sågens gång på en snickarverkstad o. s. v.

Föreningens för nordisk konst utlottningar ägde rum en eller ett par dagar före julafton. Under de närmaste veckorna förut hade inköpen av konstverk skett, och när allt var klart, erhöll min fader besök av de konstnärer, som funnit nåd inför inköpsnämnden och kommo för att lyfta de säkerligen till helgen mycket välkomna slantarna. Det var inga större belopp — inga Grünewaldsarvoden som det rörde sig om på den tiden; 1860-talets konstnärer voro mycket anspråkslösa och måttliga vid uppskattningen av sitt arbete. Femhundra

riksdaler ansågs då vara ett ganska högt pris för en tavla, och föreningens inköp höllo sig vanligen omkring 150, 200 och 300 riksdaler. Därmed voro till och med så berömda mästare som Edvard Bergh, Höckert, Wallander, Fagerlin m. fl. belåtna. Det var emellertid de mindre framstående och kända konstnärerna, som föreningen i första hand ville uppmuntra och stödja, och många unga artister, som sedermera gjorde sig ett berömdt namn, fingo sina arbeten exponerade på föreningens utställningar och inköpta för utlottningarna. Bland dem vill jag särskildt nämna Alfred Wahlberg, om vilken jag bevarar personliga minnen. Han förekom nämligen ofta i huset vid Riddargatan, såsom gäst i fru Hallgrens hem och föremål för hennes särskilda intresse och välvilja under de år, då han efter att ha slutat sin verksamhet som trumslagare och hautboist vid Andra livgardet, vid Konstakademien fortsatte den konstnärliga utbildning, han grundlagt hos Fahlgren och som snart skulle skänka honom en av de främsta platserna bland senare hälften av 1800-talets landskapsmålare.

De nordiska konstsamkvämen bildade trevliga och minnesvärda intermezzon i barndomshemmets umgängesliv, som eljes i allmänhet förlöpte utan några gästabud eller större bjudningar. Min faders ännu anspråkslösa inkomster, tilläto honom ej att i någon större utsträckning utöva den gästfrihet, varav han liksom farfar var road och som ett decennium senare skulle skänka hans hus uppmärksamhet som en av de förnämsta medelpunkterna på Ladugårdslandet för ett gladt och godt sällskapsliv. Hans och min moders strävanden gingo under de första lustren av deras äktenskap närmast ut på att med tanke på framtiden och med hänsyn till den uppväxande barnskarans snart ökade och stigande både materiella och intellektuella anspråk och behov förkovra och trygga den ekonomiska ställningen. Följaktligen rådde särskildt i vardagslag den största sparsamhet, och i hushållningen tillämpades principer eller metoder, som numera äro ur bruk eller åtminstone ganska sällsynta.

Bland dessa principer och metoder må i främsta rummet nämnas det stränga och noggranna tillvaratagandet och utnyttjandet av tiden. Begreppet 8-timmars arbetsdag, som i våra dagar åstadkommit så mycket väsen och skada, var fullkomligt okändt och skulle, om man försökt göra det gällande, i mina föräldrars liksom de flesta andra borgerliga hus ha mötts med löje. Man arbetade nämligen så länge krafterna medgåvo och emellanåt längre, och detta ej av tvång utan som en helt naturlig sak, en plikt eller skyldighet mot både sig själv och andra. I vårt hem föregick min fader med godt exempel. Med undantag för de förmiddagstimmar, han tillbragte på ämbetsrummen, och för måltidsstunderna och nattvilan träffades han sålunda så godt som alltid vid sitt skrivbord, ofta från kl. 5 eller 6 på morgnarna till kl. 10 eller 11 om kvällarna. Utom hemarbete för sina befattningar hade han nämligen en mängd skrivgöromål för boutredningar, arvskiften, förmynderskap och andra enskilda¸ uppdrag. Om någon förtjänade beteckningen »arbetsmyra», så var det han, och det märkvärdiga var, att han alltid var vid godt och gladt humör och aldrig klagade, fastän hans arbete ju enligt vanliga begrepp var skäligen torrt och ej vidare underhållande. Att skriva hovrättsprotokoll och krigsrättsutslag samt rota i sterbhus- och boutredningar kan utan tvivel ha kulturhistoriskt intresse, men detta torde ha varit min fader främmande. För honom voro pliktuppfyllelsen och hänsynen till arbetets avkastning huvudsaken, och som motvikt mot verksamhetens prosaiska innebörd hade han tillfredsställelsen att utföra en människovänlig gärning. Hans klienter utgjordes nämligen ofta av änkor och faderlösa, som han mot ingen eller ringa ersättning bistod med råd och dåd.

Familjefaderns föredöme följdes mer eller mindre framgångsrikt och villigt av hemmets övriga medlemmar, och här må särskildt framhållas den plikttrohet, iver och arbetsduglighet, som i allmänhet utmärkte de tjänande hjälptrupperna och som stodo i stor kontrast med nu för tiden rådande förhållanden. De många förmåner och stora friheter, som pigorna eller jungfrurna och deras manliga kolleger i våra dagar åtnjuta, voro nämligen okända i mitt barndomshem, liksom överhuvud i Stockholmshemmen för femtio, sextio år sedan. Fridagar, begränsad arbetstid, egna rum, egna portnycklar, frökentiteln och mycket mer, som i våra dagar anses vara våra jungfrurs självklara rättigheter, hörde ännu till förhoppningarnas område, om de ens voro insedda eller medvetna, och lönerna uppgingo för år till ungefär samma eller mindre belopp än som nu betalas per månad. Det oaktadt hörde pigflyttningar och täta tjänarinneombyten till undantagen. I mina föräldrars hem var det vanligt eller nästan regeln att jungfrurna stannade flera år och till dess de ingingo äktenskap eller ägnade sig åt annan verksamhet, och ofta efterträddes de av yngre systrar. Sålunda hade vi fyra flickor Dammberg, som avlöste varandra som kokerskor och husjungfrur. De hette Laura, Fredrika, Mina och Malin och kommo från Kungsör genom förmedling av min äldsta faster, vilken med sin man J. A. Rundgren, sedan de i slutet av 1840-talet lämnat Stockholm, i många år voro bosatta där. Laura och Mina tillhörde egentligen farfars hushåll, men förekommo periodvis även hos oss. Fredrika var vår husjungfru i omkring tio år och till dess hon gifte sig med en bagare. Efter henne kom Malin, som också stannade i många år, för att därpå jämte Mina slå sig i hop med brodern J. O. Dammberg, sedan denne, som förut varit kypare på källaren »Berzelius» och på Djurgårdsbrunns värdshus, blivit innehavare av »Stjärnan», den gamla ansedda källaren vid Österlånggatan. Dessa två systrar innehade sedermera och efter det brodern, som välbärgad dragit sig tillbaka från värdshusrörelsen, i många år det välkända kaffe- och frukoststället »Tysta Mari» vid Jakobsgatan och sedan vid Regeringsgatan.

Vid skurning, storstädning, tvätt och andra grovsysslor fingo jungfrurna bistånd av s. k. hjälphustrur eller madamer, som även biträdde vid de ofta återkommande, ansträngande göromålen med bakning, brygd, ljusstöpning m. m. Den ledande principen i hushållningen var nämligen att alla förnödenheter skulle så vidt möjligt var tillverkas eller beredas i hemmet. Så godt som hela dettas behov av bröd utom det färska kaffebrödet för dagen, som köptes från Fritz Piehls på andra sidan om gatan och vid hörnet av Skepparegatan belägna bageri, bakades i den stora bagarestugan i bottenvåningen inne på gården. Där bryggdes även svagdricka och julöl och ett sockerdricka, som i jämförelse med nutidens fabriksmässiga pjask var en gudadryck. Där fylldes om höstarna vid slakttiden tinor och tunnor med saltadt kött och fläsk för vinterbehovet. Där stoppades korv, bakades paltbröd och lutades fisk o. s. v., allt i det lovvärda syftet att både i sparsamhetens och trevnadens intresse vara oberoende av handelsmän och månglerskor. På förhösten uppköptes även vinterförrådet av potatis, kål och rotfrukter, smör och salt strömming direkt och för att slippa minuthandel och mellanhänder av Lidingö eller Rydbönderna, som kommo till Ladugårdslandstorg och Hötorget med sina foror, eller på Ålandsskutorna och Mälarbåtarna.

Det var ju givet att detta sparsamhetssystem, som tillämpades även i många andra hänseenden, skulle medföra ganska stor enformighet i kosthållet, och det kan ej förnekas, att utspisningen var mycket saltmättad. Men å andra sidan förekommo en mängd bakverk, matvaror och anrättningar, såsom kryddlimpor och vörtbröd, klenäter, struvor och våfflor, diverse korvsorter, inlagda grisfötter, prässylta och slarvsylta m. m., som hade hemtillverkningens härliga bouquet och vida överträffade bagarnas, hökarnas och charkuteribodarnas varor både då och i all synnerhet i nutiden. Vid helgerna och när det var främmande var förplägnaden rikligare och mer omväxlande. Då bjöds på skogsfågel, som inköpts i Helsingegårdarna vid Hötorget och som fått hänga så länge, att den var litet ankommen, vilket på den tiden ansågs vara godt och fint. Var det i november vid Mårtensmässan, årets enligt skåningarnas åsikt förnämsta högtid, saknades aldrig den härligt doftande svartsoppan, den stekta gåsen och andra gåsanrättningar på det festligt dukade bordet. Då och vid jularna serverades också i gamla silver- och tennstånkor den kraftiga mumman, av far själv tillagad av porter, rödvin och farinsocker.

Emellertid blev utrymmet i våningen vid Riddaregatan för litet eller för trångt för familjens behov. Barnen började bli stora, min fader behövde ett särskildt arbets- och mottagningsrum och bristen på bekvämligheter gjorde sig alltmer kännbar. Sedan min fader till arvet efter farfar kunnat lägga några tusen på sitt arbete hopsparade kronor, beslöt han sig för att skaffa sig ett eget hus och där inrätta sitt hem efter egen smak. År 1864 inköpte han av skräddarmästaren Johan Sundstedt en vid hörnet av Grevgatan och dåvarande Kvartersgatan, numera Linnégatan, i kvarteret Neptunus belägen tomt, och sedan de å denna befintliga ruckliga trähusen blivit rivna, lät han uppföra ett av bottenvåning, tre våningar och några vindsrum bestående stenhus. Följande vår hade man hunnit så långt, att byggnaden var under tak, och jag minns ännu mycket väl hur taklagsölet i mars eller april gick av stapeln. I våningen två trappor upp serverades supé för byggmästaren och arbetarne samt några av min fars vänner bland Ladugårdslandsborgarne, såsom bagarne Carl och Fritz Piehl, bleckslagaren C. F. Granholm, kryddkrämaren C. R. Berglöf, viktualiehandlaren A. F. Isaacson m. fl., och några andra inbjudna. Tidigt på hösten var huset färdigt. Mina föräldrar togo i besittning våningen två trappor upp, som bestod av åtta rum och kök. De övriga våningarna voro delade i två smärre våningar. I bottenvåningen lågo till vänster om portgången (åt Kvartersgatan^[3]) tre rum och kök och till höger ett rum för portvakten samt en butikslägenhet med ingång i gatukorsningen och med ett rum och kök. På vinden voro två lägenheter, vardera med ett rum och kök samt ett flertal vindskontor. Huvudfasaden var åt Kvartersgatan, och därifrån hade man en härlig och vidsträckt utsikt över de på den tiden ännu till större delen obebyggda kvarteren mellan Kvartersgatan och Ladugårdslands Tullgata, över Ladugårdsgärdet samt i bakgrunden Lilla Värtan och Lidingölandet. Även från de lägenheter, som lågo i husets åt granntomten vid Styrmansgatan vettande del, var utsikten vidsträckt och vacker, nämligen över Kungl. Borgen, gardesområdena, Fredrikshov och främre partierna av Djurgården.

Huset ansågs vid sin tillkomst och under det närmaste decenniet därefter ligga mycket avlägset eller »utom all ära och redlighet». Det betecknades av många som »det sista huset i staʼn». Omgivningarna voro mycket anspråkslösa och landtliga. De ovannämnda kvarteren nedanför Kvartersgatan och mellan Grevgatan och den obebyggda, gräsbevuxna och av plank omgivna eller begränsade Gumshornsgatan upptogos till största delen av potatis och tobaksland och några små trähus, bebodda av s. k. kogubbar och kogummor, som hade sina ladugårdar och svinstior i omedelbar närhet. Kommendörsgatan, Esplanaden eller Carlavägen och Östermalmsgatan voro ännu ej tillkomna, ej ens påtänkta. Till vänster mellan Grevgatan och Artillerigatan upptogs nästan ett helt kvarter av August Blanches mångomtalade malmgård. Denna var föremål för livlig uppmärksamhet och stort intresse, såväl på grund av sitt välvårdade skick, sin blomsterrikedom o. s. v. som än mer för ägaren, vilken åtnjöt stor popularitet i trakten och ofta kom åkande Grevgatan utför, vänligt hälsande på kogubbarna och de övriga grannarna. Intill Blanches egendom låg ett oansenligt och ruskigt stenhus, som användes till kasern för en avdelning av Svea artilleri. Till höger vid Grevgatan låg ett ganska prydligt trähus med tillhörande stor och välvårdad trädgård, och längre ner eller nästan alldeles i hörnet vid Tullgatan stod en gammal väderkvarn. Vid Tullgatan, midtför Grevgatans avslutning, låg ett skärt eller rosafärgadt trähus med frontespis, som under benämningen »Nunnornas gård» var mycket uppmärksammadt genom en av Blanches berättelser, vari det skildras som ett tillhåll för falskmyntare. Även på andra platser i grannskapet funnos hus och kåkar, som omtalas i den populäre författarens »Tavlor och berättelser» och »Bilder ur verkligheten». Sålunda lågo vid Tullgatan »Madaskans hus» och »Stånddrabantens hus» och vid Nybergs gränd, vid Kvarngatan, vid Humlegårdsgatorna o. s. v. funnos pittoreska ruckel och kyffen, vilka mycket väl kunde vara eller ha varit skådeplatserna för skildringar, likartade dem Blanche förbundit med de förut nämnda.

Det nya hemmets omgivningar saknade sålunda varken romantik eller poesi; men där fanns också den rena eller snarare orena prosan. Till denna hörde jämte kogubbarnas gårdar de talrika krogarna och mjölkmagasinen. I det närmaste grannskapet, på andra sidan Grevgatan, i hörnet av Kvartersgatan och i kvarteret Vildsvinet, låg i ett den ovannämnda skräddaren Sundstedt tillhörigt träruckel en krog, som var ett favorittillhåll för gardister, sjåare och busar men även och särskildt om vintrarna för Lidingöbönderna och deras drängar, rospiggar och skärkarlar. Dessas vintervägar till Stockholm ledde nämligen över Värtans isar och Ladugårdsgärdet, genom Ladugårdslands tull och uppför Grevgatan, och man gjorde gärna en rast vid krogen och prövade krögarns frestande varor. Det gick ofta mycket hett och bråkigt till på detta näringsställe, därifrån finkeldoften kändes på långt avstånd, blandad med oset från stekt strömming och andra mustiga anrättningar. I de två övriga grannhörnen i gatukorsningen lågo mjölkmagasin — typiska exempel på dessa i Gamla Stockholm så vanliga men numera lyckligtvis försvunna, mörka, smutsiga och illaluktande, om somrarna av flugor uppfyllda försäljningsställen för blåblek skummjölk, kokt grädde, kalla pannkakor, karameller, snus och tobak, svagdricka och härsken sill m. m. m. m. i broderlig blandning.

Allt detta hörde till medaljens frånsida, medan till framsidan jämte den vackra utsikten och de vida vyerna, kunde räknas stadsdelens redan vid denna tid prydligare bebyggda gator, d. v. s. i första rummet Storgatan, men även vissa delar av Sibyllegatan, Seved Bååts- eller Nybrogatan, Grevturegatan, Norra Humlegårdsgatan o. s. v. Storgatan var Ladugårdslandets förnämsta gata och spelade samma roll eller hade samma betydelse och användning som i våra dagar Strandvägen. Visserligen voro stockholmarna och isynnerhet Ladugårdslandsborna på 1860-talet ej i så hög grad hemfallna åt promenerande och flanerande som deras efterföljare under de sista decennierna. Men Storgatan var färdvägen till Djurgården och livligt trafikerad både av åkande och gående. Där fick man första maj eller någon annan dag i blomstermånaden skåda den lysande kungliga kavalkaden till den stora Djurgårdspromenaden. Där tågade vanligen vaktparaden med trummor och spel och sin förtrupp av dagdrivare, ligister, »Söderamrisar» och fjällor — benämningarna voro ännu okända, men släktet fanns och frodades. Där skramlade den stora gulmålade omnibusen på sin färd från Grevgatshörnet till Riddarhustorget, Stora Nygatan eller Slussen, och där vandrade vid 12-tiden de välmående Ladugårdslandsborgarne nedåt staden för att på Börskällaren eller källaren Reisen vid en frukostrisp eller en Stenborgare dryfta spannmålspriserna o. s. v. Vid Storgatan låg norska skarpskyttekårens kasern med sitt av det täcka könet mycket uppmärksammade innehåll av raska, vidbyxade gutter och längre bort lågo hästgardeskasernen och Svea livgardes kaserner, så att det militära inslaget i folklivet med tjocka kaptener, smärta, stiliga löjtnanter och matfriska gardister var rikligt tillgodosedt. I många Ladugårdslandshem förekommo gardister som vatten- och vedbärare och gjorde sålunda nytta för den förplägnad, de erhöllo till omväxling med kronans kaka; men många av knektarna fyllde även andra uppgifter, och det låg nog åtskilligt med sanning i soldatvisans ord:

Finns kärlek hos gesäller?
— den finns så tusan heller —
hos drängar mindre än!
nej! håll dig till soldaten,
ty han gör skäl för maten
allt hos sin lilla vän!

Mina föräldrars våning utgjordes som förut nämnts av åtta rum och kök och erbjöd, sedan allt blivit ordnadt, stor trevnad. De flesta rummen voro stora och ljusa, och särskildt var detta fallet med salen och förmaket. Den förra hade tre fönsterlufter åt Kvartersgatan; möblemanget och utstyrseln voro desamma som i salen vid Riddaregatan, men hade ökats med två präktiga empirestolar, klädda med röd sammet och placerade å ömse sidor om pianot vid ena tvärväggen. Vid den motsatta hade det stora 1600-talsskåpet sin plats. Mellan salen och förmaket låg ett litet kabinett, som med sin högkarmade svängda soffa, den lilla sekretären eller skrivpulpeten (antagligen ett verk av Haupt) och de många franska kopparsticken var en rococointeriör av anslående verkan. Förmaket var med sitt av krukväxter fyllda hörnfönster och sina två sidofönster, den prydliga kakelugnen med en stor infälld spegel, den sidenklädda möbeln, den rika tavelsamlingen — min fader erhöll en gång vid ett jubileum i Föreningen för nordisk konst i present ej mindre än fjorton verk av lika många konstnärer — och de många prydnadssakerna ett mycket vackert rum. Det användes emellertid enligt tidens sed ej i vardagslag, men om söndagarna, helgerna och då det var främmande, togos överdragen bort från möblerna, den stora brysselmattan lades på, dörrarna till min fars till vänster belägna rum och till kabinettet slogos upp, och så erhölls med salen en sammanhängande följd av rum och gemak, som skänkte en rymlig och vackert anordnad miljö för samkväm och gästabud.

Sådana höllos under de sista åren av 1860-talet och det följande decenniet ganska ofta. Min faders ekonomiska ställning hade förkovrats, så att han kunde tillgodose sina egna böjelser för gästvänskap och umgängeskretsens anspråk på gästfrihet. Han hade blivit kamrerare vid Karolinska institutet, sekreterare i Ståthållareämbetet på Stockholms slott och fått några andra hovtjänster samt från notarie i Svea hovrätt befordrats till aktuarie, och hans enskilda uppdrag som boutredningsman o. s. v. voro talrika och ibland mycket lönande. Sålunda anförtroddes han jämte generaldirektör Gustaf Fridolf Almqvist utredningen av byggmästaren Axel Alms och hans makas mycket rika bo och verkställigheten av deras testamente samt blev i samband härmed styrelseledamot i Almska stiftelsen och förvaltare av dennas fonder. Han var även utredningsman i de förmögna Ricknauska, Sjöstrandska och Petterssonska (Hornsbergs sockerbruk) sterbhusen m. fl. I många år skötte han änkefriherrinnan Aurore Ribbings, född Reuterskiöld, ekonomi, och var, sedan hon blivit innehavarinna av det stora Lillienbergska fideikommisset, jämte baron Erik Ehrenborgh förvaltare av den stora förmögenheten. Vidare blev han när Hantverksbanken ramlade, jämte notarius publicus Sven Wessberg, en brukspatron Wedberg, v. häradshövding C. A. Weinberg och riksbanksfullmäktigen Liss Olof Larsson — den bekante riksdagsmasen — medlem av administrationen och den egentlige avvecklaren av de tilltrasslade affärerna och förmedlaren av dessas jämförelsevis gynnsamma resultat. Han åtnjöt sålunda mycket stort anseende och förtroende, och hade han i likhet med flera andra samtida boutredningsmän begagnat sin ställning och gjort affärer i hus och tomter o. s. v., skulle han antagligen ha samlat en betydande förmögenhet. Dylika affärer stämde emellertid ej överens med hans rättsbegrepp; han hade en utpräglad motvilja för spekulationer och jobberi, och som ett belysande exempel härpå vill jag anföra, hur han några år var ägare av den s. k. Långa raden vid Nybrogatan, d. v. s. några ruckliga hus och kåkar i kvarteret Brunfisken och vid hörnet av Kvartersgatan. Han hade måst köpa den till 24,000 riksdaler taxeringsvärderade fastigheten för att rädda en inteckning, men han försålde den snarast möjligt för att slippa obehag och spektakel med de oregerliga och trassliga hyresgästerna. Hade han väntat blott några få år med försäljningen, skulle han utan tvivel ha gjort en mycket god affär. Tomten var nämligen stor och välbelägen och i stigande värde, ty på platsen resa sig nu hus, värda hundra tusentals kronor.

I samband med min faders ökade inkomster och stigande anseende vidgades umgängeskretsen, i det att flera familjer och personer, med vilka han under och genom sin verksamhet kom i beröring, gjorde sitt inträde i hans hem. Det var dock huvudsakligen vid större bjudningar eller s. k. notvarp, som så var fallet; det ordinarie, intimare umgänget utgjordes av närmaste släkten, ungdomsvänner och min faders kamrater vid k. slottet och i hovrätten. Bland dessa må nämnas slottsfogden F. A. Hartman, hovintendenten J. Chr. Hoffman, kammarherren baron C. M. Falkenberg (farfars efterträdare vid husgerådskammaren), hovsekreteraren, sedermera expeditionschefen F. W. Ekström, aktuarien i hovförvaltningen, departementschefen L. A. Hübner, hovrättsrådet C. O. Lagerbielke, arkivarien Carl Lagerheim samt notarierna Victor Annell, T. F. R. Freidenfelt, W. Königsfeldt m. f. Til söndagsmiddagarna voro vanligen inbjudna mina fastrar och deras män, sedan de återflyttat till Stockholm, kusiner och tanter och ungkarlen Sven Herlin. Vid jul och påsk höllos större släktbjudningar.

De närmaste veckorna och dagarna före jul utvecklades den livligaste verksamhet med bakning, korvstoppning, storrengöring, silverputsning o. s. v., och när allt var klappadt och klart, inleddes helgen tidigt på julaftondagens morgon med kaffe i den rikt upplysta och julgransprydda salen. Vid varje kuvert låg en hög av det nybakade julbrödet saffranskusar, bockar, månar och pepparkaksgrisar och de mindre barnen fingo några julklappar för att ha något att syssla med under de följande timmarna. Vid fyratiden på eftermiddagen intogs i all hast en enkel middag och därpå tågade familjen mer eller mindre mangrant till Storkyrkan för att bevista aftonbönen, samt beskåda S:t Göran och draken och Ehrenstrahls »Yttersta domen». Sedan gjordes ett besök i julmarknaden på Stortorget. Efter hemkomsten samlades man i förmaket kring det festligt dukade tebordet. Så spelades »Kometen» om konfekt och andra godsaker, dracks hembryggd punsch och bischoff, och slutligen kom supén med lutfisken, julgröten och mandelbakelser med hallonsylt samt, aftonens clou, julklappsutdelningen. Först vid midnatt skedde uppbrott för att följa John Blunds hos de yngre i sällskapet allt märkligare kallelser till sömn och vila. Denna blev dock helt kort, ty redan kl. 6 på juldagsmorgonen var huset i rörelse. Man skulle ju efter en kopp kaffe hinna till ottesången i Ladugårdslandskyrkan eller Storkyrkan. Det var vanligen kallt och friskt vinterväder på den tiden, och man kan lätt föreställa sig hur härligt frukosten med prässylta och s. k. flottbröd samt julölet smakade, när man väl åter var hemkommen.

Särskildt minnesvärda och trevliga voro också middagarna på juldagen, då menyn regelbundet utgjordes av ett rikligt smörgåsbord, blå- eller grönkål med frikadeller, skinka och salt bringa med legymer, stekt tjäder med stekt potatis, syltlök och svart vinbärssylt samt smörtårta. Denna ganska bastanta kost nedsköljdes med mumma, rödvin och portvin. De två sistnämnda hade kommit från kungliga vinkällaren — rödvinet med de kungliga damernas kammarfruar som mellanhänder, i det att min fader av dem köpte det vin, som ingick i deras kosthåll, men av dem ansågs vara för surt, och portvinet en present av h. m. konungen. Varje julafton på förmiddagen kom nämligen en lakej och avlämnade som julklapp tolv buteljer av den ädla varan. Vinet var mörkrödt och kraftigt och tappadt på helbuteljer. Bland gästerna vid juldagsmiddagarna märktes Plantingarna, som kommo riggade i sina urringade sidenklädningar från 1830—40-talen, Julie Dassau, gubben Herlin, Carl Johan och Augusta Dævel, friherrinnan Cecilia von Düben och hennes dotter samt Stafva Boström, ett gammalt fruntimmer, som lär ha varit dotter av farfar i någon förbindelse före hans äktenskap och hade anställning som garderobsmamsell, d. v. s. kammarjungfru, hos prinsessan Lovisa eller nuvarande änkedrottningen av Danmark. Hon var varmt fästad vid »Sessan» och hade till huvudsaklig uppgift att tvätta, stärka och stryka dennas oändliga förråd av spetsprydda kjortlar och onämnbara plagg. Det rådde följaktligen mycket stark värme på grund av den så godt som ständigt brinnande strykugnen i Stafvas små rum i norra slottsflygeln, vilka hon efter prinsessans giftermål fick behålla och som hon pensionerad bebodde till sin död.

Annandag jul tillbragte familjen vanligen i lugn och ro, för att på kvällen i en av hörnlogerna på tredje raden eller något oxöga å k. teatern njuta av »Friskytten», beundra Arnoldsons, Willmans och fru Michaelis utförande av huvudrollerna samt förvåna sig över det brinnande svinet och andra helvetespåfund. Någon av de följande dagarna var det vanligen släktmiddag hos professor Santessons. Som överkirurg vid Serafimerlasarettet innehade professorn en mycket trevlig våning i den till det stora byggnadskomplexet hörande avdelning eller flygel, som belägen innanför en liten plantering och till höger om det gamla Westinska huset hade ingång från Handtverkaregatan (n:r 2) och ännu, åtminstone i det yttre, i alldeles oförändradt skick finnes kvar. Jämte familjen från Grevgatan 34 utgjordes gästerna av Gustaf von Düben och hans maka Lotten von Bahr, med vilken han ingått äktenskap år 1857, kammarfrun Elise Morien — en av värdinnans kamrater och väninnor från hennes egen kammarfrutid — och fru Wener, en gammal vacker gumma, som höll moster Petronella^[4] sällskap och med henne spelade grabuge. Detta, som är ett slags sympatipatiens och var mycket omständligt samt utfördes med ett stort antal kortlekar, är den franska benämningen för käbbel eller gräl. Här förekom emellertid intet sådant, utan förlöpte spelet med alla sina läggningar eller turer i den största sämja, då och då uppfriskad med roliga betraktelser och anmärkningar isynnerhet från moster Petronella. Den lilla älskliga gumman, hela släktens och särskildt hennes närmastes vördade och avhållna mormor och grandtant, var nämligen ännu på sena ålderdomen i full besittning av sin andliga vigör och visade många prov på det goda huvud och den rika intelligens, som också i så hög grad ägdes av hennes son och dotter. Så länge krafterna stodo bi deltog hon verksamt i hushållet och ägnade dotterbarnen^[5] den ömmaste vård.

Bland minnena från Santessonska hemmet bevarar jag några hågkomster från vintrarna i slutet av 1860- eller början av 1870-talet, då jag, min äldre broder Erik och min yngsta, år 1859 födda syster Anna voro inbjudna till kälkåkning med syskonen Santesson och några deras umgängesvänner och skolkamrater.^[6] Samlingen skedde i huset vid Handtverkaregatan och så tågade man till den långa och lagom branta Mariebergsbacken bredvid Stockholms sjukhem. Till omväxling med kälkåkningen under tant Mina Santessons uppsikt bjöds på choklad med tårtor m. m. i en av sjukhemmets salar. Bland deltagarna i både det ena och det andra erinrar jag mig några glada och vackra flickor, Marie Louise Santessons väninnor, som kommo pojkhjärtat att flamma med den första förälskelsens fart, men vilkas vägar sedermera ej alls eller blott någon enstaka gång sammanfallit med mina egna. De voro professorsdöttrarna Karin Malmsten och Anna Sandahl samt konsulsdöttrarna Ida och Anna Eschelsson. De leva än i dag som överstelöjtnantska Fröding, änkefriherrina Rappe, änkeprofessorska Hagströmer och generalska Brändström, och jag hoppas, att de, om de tilläventyrs få se dessa anteckningar, ej misstycka påminnelsen om ett av dem själva antagligen förgätet ungdomsminne.

Nyårsaftnarna i barndomshemmet firades i allmänhet med supé och dans. Den vanliga umgängeskretsen rekryterades då enligt gammalt Stockholmsbruk med hyresgästerna i huset och isynnerhet med dem ibland dem, som stannat länge och voro bofasta. Ungefär samtidigt med mina föräldrars inflyttning hade samtliga övriga lägenheter blivit upptagna. En av småvåningarna en trappa upp hade reserverats för Augusta Björckman, en annan för faster Josephine. Den trevliga trerumslägenheten på nedra botten förhyrdes först av en fanjunkareänka vid namn Nyberg, vilken såg ut som hon kunde ha givit upphov åt det bekanta ordstävet: »Du är lycklig, du Nyberg, ty du vet ingenting». Själv visste hon däremot mycket och särskildt vad husets övriga invånare företogo sig. Hon flyttade emellertid snart och efterträddes av notarius publicus Ferdinand Svensson, vilken var nygift med Anna Åberg, ett behagligt och intelligent fruntimmer, som förut genom Björckmanska familjen tillhörde vårt umgänge. Svenssons stannade länge i huset, utvidgade efter hand sitt utrymmesbehov och innehade slutligen de två sammanslagna våningarna en trappa upp. Till stamgästerna hörde även assessorn i Svea hovrätt, slutligen justitierådet Victor Åbergsson, som med maka, född Augusta Resén — ett ståtligt och charmant fruntimmer —, och barn bebodde en av våningarna tre trappor upp. Den andra av dessa innehades i flera år av kammarherren, baron Tönnes Fredrik Wrangel, hans fru, född av Chapman, och de två vackra och behagliga döttrarna Sophie och Henriette. Även Wrangels son, löjtnanten vid Svea livgarde, sedermera majoren och fältintendenten Carl Gustaf Wrangel hyrde som nygift med Siri von Essen en av småvåningarna, och det är mycket sannolikt, att det var där prologen till den tragedi utspelades, som inom kort gjorde den unga friherrinnan till August Strindbergs maka.

Ett annat nygift par, som lyste och försvann, var Hans Hildebrand, den blivande riksantikvarien, och hans maka, född Martin.

Apropå Strindberg, så tillhörde även han mina barndomsminnen. Han var nämligen klasskamrat på Stockholms Lyceum och god vän med min äldste broder och förekom på grund härav någon gång i mitt föräldrahem. Han var en blek och tystlåten yngling, som ej gjorde något väsen av sig. Sedan han år 1868 avlagt studentexamen, försvann han ur hemumgänget, men underhöll några år förbindelserna med min broder, vilket de, som äro förtrogna med »Röda rummets» och »Giftas'» personhistoria kunna intyga.

Svenssons, Åbergssons och gamla Wrangels tillhörde den stadiga nyårsaftonssocieteten. Mer tillfälliga gäster bland husets invånare voro bröderna Axel och Wilhelm Ridderstad, den förre vice häradshövding och hovrättsfiskal (död 1878), den senare löjtnant vid Svea livgarde och slutligen överste i armen. Dessa två herrar voro fulländade kavaljerer, och så var även fallet med flera andra unga tjänstemän och löjtnanter bland de inbjudna, såsom faster Josephines inackordering vice häradshövdingen, sedermera protokollssekreteraren Arvid Bergendahl och min blivande svåger, löjtnanten vid Helsinge regemente Johan Leonhard Sundstedts kamrater. Min äldsta syster hade i slutet av 1860-talet trolovat sig med Sundstedt, vilken var son av den förut nämnde skräddarmästaren och som gymnasist eller student införts i familjen såsom informator för mina äldre bröder. Sedan han bestämt sig för den militära banan, genomgick han ej krigsskolan på Carlberg utan den s. k. kursen, och från gradpasseringen introducerade han Andra livgardes-löjtnanten James Douglas Haasum och sedermera bland kamraterna bland helsingarne löjtnanterna Claës Silfverstolpe, Oscar Wierth, John Brithelli m. fl. På spinnsidan representerades det dansanta elementet av de unga tärnorna i släkten och mina systrars väninnor och läskamrater. Bland dem erinrar jag mig särskildt Greta Dahlqvist, den vackra och behagfulla aktrisen, som på kungl. teatern firade triumfer som Maritana i Don Cæsar de Basano, och i andra roller, men snart lämnade skådebanan och ingick äktenskap med baron Nils von Höpken. Hon plägade vid festernas slut avhämtas av sin fader Georg Dahlqvist, som vid 1—2-tiden på natten kom från Operakällaren och blev föremål för mycken uppmärksamhet och nyfikenhet. Den ståtlige och kraftfulle gubben verkade emellertid ej alls som Othello, Richard III och Birger Jarl utan var den personifierade älskvärdheten och vänligheten, när han slog sig ner i fars soffhörn och gav sig god tid vid en cigarr och en toddy. Det hände också ofta, att detta var nödvändigt, ty ungdomen ville ej sluta dansa, och då musiken till kotiljongen utfördes av sådana virtuoser som Åbergsson och Hedvig Isleben (längre fram i tiden gift med min faders kamrat i hovrätten, notarien Thomas Friman), var detta väl förklarligt. Ibland voro särskilda dansspelare engagerade, så att ej de frivilliga musikaliska krafterna skulle tagas i anspråk, såsom k. sekter Geijer, vilken spelade för välgörande ändamål och var ett ganska stort original, Oscar Torssell (sedan gift med Olefine Moe) och Johan Ölander, som var son av »Blendas» kompositör och kallades »Johan i Gropen» efter faderns sommarnöje på Lidingön.

På nyårsdagarna eller också trettondagarna voro vi vanligen på middag hos Gustaf von Dübens i deras vackra och trevliga hem på Kungsholmen. Professorn innehade boställsvåning en trappa upp i Karolinska institutets äldsta hus. Detta finns ännu kvar och är sig likt utom i den åt Handtverkaregatan belägna delen, som på 1880-talet ombyggdes. Våningen utgjordes av sju rum och kök. Till höger om förstugan lågo Dübens två med bokhyllor och minnen från hans resor till Ostindien och Kina och i Lappmarkerna fyllda rum och till vänster den stora och långa salen med fönster åt Glasbruksgränd, numera Owengränden. Åt gårdssidan låg ett mindre och ett större förmak eller salong samt sängkammare o. s. v. Den materiella undfägnaden var alltid förstklassig och den sällskapliga underhållningen i överensstämmelse med det rikt begåvade värdfolkets mångsidiga förmåga att tillgodose och tillvarataga intellektuella intressen. Düben var en sällspordt kvick och trevlig man, pigg och vaken, hjärtegod och vänfast, anspråkslös och klok, men även medveten om sitt värde och ganska stridbar eller polemiskt anlagd. Min fader, som i sin egenskap av kamrerare vid Karolinska institutet plägade vara närvarande vid ej blott förvaltningsutskottets utan även lärarekollegiets sammankomster, hade ibland åtskilligt att berätta om heta sammandrabbningar, i vilka Düben såsom institutets inspektor spelade en framskjuten roll. I lärda kollegier äro ju konflikter mycket vanliga, men de här ifrågavarande förvånade den gamle sansade räkenskapsföraren, som brukade säga, att diskussionerna emellanåt mycket stredo mot de strävanden för allmänt och enskildt välbefinnande, som dock utgjorde samtliga herrarnas livsuppgift. I Dübens naturell voro dock godheten och försonligheten framträdande drag, och det finns helt visst mycken sanning i den karakteristik, som en av hans biografer lämnat och som har följande lydelse: »Düben var en högt begåfvad man och en mångsidig natur med intresse och håg åt skilda riktningar. Han hade stor förmåga att kläda sina rediga tankar i väl valda uttryck, hade ofta en udd af bitande kvickhet till hands, men ägde också en ej ringa del godmodig humor.»

Umgängeskretsen i Dübenska hemmet utgjordes jämte professorns släktingar och fränder av tant Lottens gamle fader majoren Robert von Bahr samt hennes bröder assessorn och revisionssekreteraren Carl och kaptenen Otto von Bahr. Dessa voro gifta med var sin fröken Boström från Östanå, Elisabeth och Charlotte, och detta gjorde att även dessas syskon tillhörde umgänget. Sålunda såg jag här för första gången den längre fram i tiden så bemärkte herr Gustaf till Östanå, den blivande statsministern och »rikspatronen». Han hade redan nu en ganska imponerande embonpoint och sin några decennier senare i »Puck» av Edvard Forsström förevigade underläpp, men av den politiska lejonklon märktes ännu föga eller intet. Vidare förekommo ryttmästaren-landshövdingen Philip Boström till Tynnelsö, äldsta systern Sophie och hennes make justitierådet, friherre Gustaf Wilhelm Leuhusen samt de två yngsta ogifta systrarna Ebba och Hedvig. Bland medlemmarna av tant Lottens mödernesläkt Åkerhielm var dåvarande kanslisekreteraren, sedermera statsrådet och presidenten Lars en ofta förekommande gäst. Även må nämnas generalpostdirektören Adolf Wilhelm Roos och hans maka, född Nordenfalk, samt medlemmar av familjerna Björkenstam, Burenstam m. fl.

Gustaf von Düben omfattade mig med stor välvilja. Jag var ofta hos honom även i vardagslag, han uppmuntrade min håg för zoologiska och botaniska studier, och år 1871 fick jag vara med på hans andra Lapplandsresa. Genom undersökningar och forskningar i Karolinska institutets kraniologiska samlingar hade han kommit att intressera sig för lapparnas antropologi, etnologi och historia m. m. År 1868 företog han, ledsagad av sin maka, en första forskningsfärd till Lappland och ägnade då fjällapparna, särskildt i Lule lappmark och Qvikkjokkstrakten, ingående studier. Efter bearbetningen av det då samlade materialet fann han det nödvändigt att även studera skogs- och nybyggarlapparna i det vidsträckta området mellan Vindelälven och Lule älv. År 1871 kom planen till utförande. Jag erinrar mig ännu livligt, hur min far, när han en dag i april kom hem från Karolinska institutet, sade: »Om du sköter dig bra till termins slut, får du i sommar följa med farbror Gustaf till Lappland» och vilken glädje detta meddelande väckte. Det skulle ju bliva de härligaste möjligheter att rikta mina entomologiska och botaniska samlingar med sällsynta insekter och växter och därjämte ypperliga tillfällen att få tillfredsställa äventyrslusten.

En Lapplandsfärd för femtio år sedan var ett vida mer omständligt och strapatsrikt företag än i våra dagar, då järnvägar leda långt in i ödemarkerna och ångslupar och motorbåtar trafikera de stora sjöarna och floderna. Liksom 1868 skulle det bliva en riktig expedition ungefär som i främmande, avlägsna länder, med fotvandringar och roddfärder, läger- och tältliv och all annan härlighet, som utövar dragningskraft på ett sjuttonårigt, av resebeskrivningar fängsladt ynglingasinne. Jag skyndade också till Kungsholmen för att framföra min tacksamhet och erhålla de första instruktionerna för min utrustning m. m. De därefter följande veckorna förlöpte mycket långsamt, men jag klarade mig i skolan, så att jag utan något sommararbete kunde följande termin från sjätte klassen få flytta upp i nedre sjuan, och jag använde den övriga tiden med att läsa Lapplandsbeskrivningar och då och då på Kungsholmen rådgöra om förberedelserna till färden. Ändtligen den 14 juni tog denna sin början med ångbåten Berzelius och Piteå som mål. Sällskapet utgjordes av Düben och hans maka, kokerskan Sophie och jag samt Tova, en liten pintchertik av underbar pigghet och klokhet.

Om resans förlopp måste jag här inskränka mig till några data och kortfattade meddelanden.

Efter anlöpande av de norrländska kuststäderna och några andra platser och stor försening på grund av drivismassorna och dimmorna i Kvarken och Bottniska viken anlände vi den 20 juni till Piteå. Därifrån foro vi med gästgivareskjuts till Arvidsjaur, där Dübens beräkning att finna lappar talrikt samlade för midsommarhelgens firande gick i fullbordan och där uppehållet med studier och allehanda arbeten varade till den 27. Så följde den ganska mödosamma båtfärden över Storavan och Hornavan och den strapatsrika vandringen över myrmarker och genom oländiga skogstrakter till Sorsele, där vi blevo installerade i prästgården och uppehållet varade omkring tre veckor. Församlingens kyrkoherde, den lappfödde, sjuttiosexårige Anders Fjellner var nämligen den främste kännaren av sitt folks historia, kultur och seder, språk och sägner, och med honom tillbragte Düben flera timmar dagligen för att under samtal och meningsbyte samla upplysningar och material för sitt stora planlagda verk över Lappland och lapparne. Fjellner var en liten gubbe med typiskt lapputseende, nästan fullständigt blind och kroppsligen ganska skröplig, men i besittning av god andlig vigör och ett förvånansvärdt godt minne. Utbytet av Dübens samvaro med honom blev också synnerligen värdefullt. Under vistelsen i Sorsele företogo vi en färd uppför den natursköna och forsrika Vindeln till Ammarnäs eller Gautsträsks kapell, där traktens fjällappar och nybyggare söndagen den 9 juli hade samlats för bröllop, barndop, nattvardsgång m. m.

Den 17 juli bröto vi upp från Sorsele och styrde kosan först till Arjeploug och därefter åter till Arvidsjaur, dit vi anlände den 22 och emottogos av den framstående Lapplandskännaren, dåvarande kaptenen, sedermera landshövdingen Henrik Adolf Widmark. Uppehållet i Arvidsjaur varade nu till den 27 juli, då vi anträdde den mödosamma färden genom det sjö- och älvrika skogsområdet i mellersta Lappland med Jokkmokk som slutmål. Dübens syfte med denna färd, som varade till den 5 augusti och tillryggalades dels i roddbåt, dels till fots med en karavan av tio, ibland tolv bärare, var att besöka lappvistena vid Spenningsvallen, Palam Tjålme, Tjålta, Stockis o. s. v. samt studera skogs- och fiskarlapparnas liv. Resultatet blev också rikt och värdefullt, men min dagbok innehåller mest anteckningar om strapatser och äventyr vid passerandet av älvarnas vadställen och de talrika forsarna samt under vandringen över de blöta myrmarkerna, om hårda och ojämna fejder med mygg och vägglöss — när vi togo in hos nybyggarna —, men även om trevligt tält- och kåtliv, om kulinariska orgier i laxöring, harr, sik, långmjölk, hjortron och andra landets produkter o. s. v. Efter att ha passerat Luspen, Jukkil och Wajmat ankommo vi emellertid välbehållna till Jokkmokk och fingo den hjärtligaste välkomst och välbehövlig vila i kyrkoherden Johan Læstadius' trevliga och gästfria hem.

FRIHERRINNAN LOTTEN VON DÜBEN, FÖDD VON BAHR.

Under vår vistelse i Jokkmokk uppträdde plötsligen i prästgården en liten, mörkhyad fransk- och engelsktalande främling, som befanns vara den ryktbare Afrika-forskaren Paul du Chaillu. Han hade från Norge vandrat över fjällen till Qvikkjokk och därifrån fortsatt till Jokkmokk, dit han anlände mycket medtagen efter många strapatser och svårigheterna med att av befolkningen göra sig förstådd. Man kan lätt föreställa sig hans glädje över både att få hamna och bliva omhuldad i prästgården och att i Düben och hans maka finna människor, som förstodo ej blott hans språk utan även hans intressen. Från Afrika med dess negrer och gorillor hade han riktat dessa på den skandinaviska Norden, och han hade nu inledt de många resor där, som efter några år skulle avkasta »The Land of the Midnight Sun» och andra böcker. Han måtte emellertid ha haft ganska egendomliga föreställningar om reseförhållandena i höga Norden, ty han hade promenerat över fjällen i långbyxor och lackerade skor. Denna utstyrsel var också mycket illa medfaren, då han anlände till Jokkmokk, och han emottog med synbar tillfredsställelse de lappskor med åtföljande pilka (skohö), som Düben med några skämtsamma anmärkningar presentade honom. Dessa don skulle han dock nu få föga användning för, ty efter några dagar gjorde han Dübens sällskap till Luleå på det civiliserade färdsätt, som fanns redan vid denna tid, nämligen med gästgivarskjuts till Storbacken och därifrån med ångbåt till Norrbottens huvudstad. I denna skulle jag sammanträffa med Dübens efter omkring en vecka och sedan jag återkommit från en avstickare till Gellivare. Dit sände mig nämligen Düben för att undersöka några lappgravar på en holme i den omkring två och en halv mil därifrån belägna Tjåtjasjärvi, men även för att jag skulle få tillfälle att bese Njommelsaska eller Harsprånget, Porjusfallen o. s. v.

Ledsagad av en nästan uteslutande finsktalande och sålunda föga begriplig bärare, anträdde jag via Wajkijaure och Ligga vandringen till de storslagna och berömda vattenfallen och fortsatte sedan från Porjus den fem mil långa och mycket ansträngande färden till Gellivare. Efter att ha besett den idylliska, nu mera så förändrade kyrkobyn och bestigit Dundret, begav jag mig till Tjåtjasjärvi, där mina grävningar dock lämnade negativt resultat^[7], och anträdde därefter resan till Luleå. Det var en synnerligen vacker och intressant färd, till största delen i båt på Ängeså- och Kalix älvar, men efter ankomsten till det härligt belägna Över-Kalix med skjuts via Västanäs, Töre, Råneå, Persön o. s. v. Vid ankomsten till Luleå hade Dübens ännu ej anländt, så att jag tog in på gästgivaregården, men de kommo dagen därpå eller den 18 augusti, och då blev hela sällskapet installeradt som gäster i landshövdingeresidenset. Landshövdingen hette Sven Petter Bergman och var en gammal vänlig man. Han var änkling, och hans hus förestods av dottern Ingeborg. Där utvecklades storartad gästfrihet. En afton gavs sålunda supé för Lapplandsresenärerna och den högre societeten i staden. Ännu i dag bevarar jag i livligt minne, hur du Chaillu då på det mest underhållande sätt roade sällskapet med negerdans och sång, berättelser om sina mellanhavanden med gorillorna o. s. v.

Många år efteråt förnyade jag min bekantskap med den intressante mannen. På genomresa till Ryssland uppehöll han sig i början av 1900-talet i Stockholm; jag besökte honom på hans hotell, blev mycket hjärtligt välkomnad och fann hur hans intressen för de nomadiska folken i det arktiska Europa voro lika livliga som tre decennier förut. Han stod nämligen nu i begrepp att företaga en ny forskningsfärd till de nordligaste delarna av Finland och Ryssland. Det blev honom dock ej förunnadt sätta planen i verket, ty några månader efteråt ingick underrättelse om att han i april 1903 i S:t Petersburg bortryckts av döden.

Efter några dagars vistelse i Luleå anträddes hemfärden till Stockholm, dit jag anlände lagom för att åter börja skolgången på Lyceum. Där väckte mina samlingar de naturhistoriskt intresserade lärarnas stora belåtenhet och kamraternas förvåning och avund. Den största behållningen av den märkvärdiga resan var emellertid minnet av umgänget med färdledaren, hans samtal och lärdomar. I samtalen under båtfärderna och lägerlivet passerade ej blott hågkomsterna från Dübens eget händelserika förflutna revy; han hade även mycket att berätta om Lapplands natur och kultur, om Pehr Högström och Linné, om Petrus och Lars Levi Læstadius och om deras färder och verksamhet. Sålunda fick jag göra den första bekantskapen med »Iter Lapponicum», Caroli Linnæi underbara ungdomsresa, och den bekantskapen förlorade ingalunda på de förklaringar och kommentarier, som den kvicke och kritiske uttolkaren lämnade.

Efter detta intermezzo får jag återknyta meddelandena om barndoms- och ungdomshemmet. Där inleddes 1870-talet med några betydelsefulla förändringar. Sålunda bortrycktes min moder efter några dagars sjukdom den 23 juli 1870 av döden på vårt sommarställe å Lidingön, lämnande make och barn i den djupaste sorg. Två av mina äldre bröder, som ej hade vad man kallar läshuvuden, slutade i skolan och sökte sig ut i det praktiska livet, Fredrik som bruksbokhållare på Graningeverken i Ångermanland, Erik för att lära landtbruk på Hanaskogs gods i Skåne. På det närbelägna Mjönäs, som ägdes och beboddes av fars syssling baron Carl von Düben och hans maka Helma von Schoting, blev han omfattad med mycken vänskap och fick en ersättning för det saknade hemmet i Stockholm. Min äldste broder Ulrik, som 1868 avlagt studentexamen, uppehöll sig därefter en termin i Uppsala, men fattade så ringa intresse för »prillan», att han avstod från dennas klarande och dess fortsättning hovrättsexamen. Han blev i stället kammarskrivare vid husgerådskammaren och skulle fortsätta släktens hovtraditioner. Början var också lovande, men han rycktes snart och mer än som var nyttigt för honom själv och isynnerhet för hans ekonomi med i »Röda rummets» liv och begav sig efter ett par år till Amerika. Där fick han kämpa mot många svårigheter och pröva en svensk hovnotaries ringa förutsättningar för att kunna slå sig fram bland de smarta yankees. Detta lyckades dock omsider, och han vann en anspråkslös men tryggad ställning. År 1872 ingick min fader nytt äktenskap med sin och min moders trofasta väninna Augusta Björckman, och sedan huset härmed åter erhållit en ordinarie värdinna i stället för de extra föreståndarinnor, som under fars änklingstid fungerat, förlöpte hemlivet åter i de traditionella formerna, med träget arbete i vardagslag samt förströelser och bjudningar på bemärkelsedagar och vid helgerna.

En regelbundet återkommande festdag var min faders födelsedag den 16 februari, som under 1860-talet firats i den intimare familje- och umgängeskretsen, men under de följande decennierna omfattades med betydligt vidgadt intresse och fick gestaltningen av gästabud i större stil eller storkalas. Redan tidigt på morgonen infunno sig barn och barnbarn samt hyresgästerna i huset för att framföra sina lyckönskningar, och vanligen kommo då även Plantingarna och andra morgonfriska medlemmar av vänkretsen. Under dagens lopp inströmmade blommor och presenter, och på kvällen gavs stor supé. Denna föregicks ofta av sällskapsspektakel, då ena hälften av salen var anordnad som scen och skild från den andra med åskådarplatserna medelst från k. husgerådskammaren lånade blå sidengardiner med guldgaloner såsom ridå. De uppträdande voro dramatiskt anlagda eller begåvade medlemmar ur den närmare vänkretsen, och som regissörer fungerade notarius publicus Svensson och hovrättsnotarien Anton Teuchler, vilken även ofta bidrog med en versifierad prolog. Han var nämligen skald eller snarare tillfällighetspoet och höll också vanligen vid supén tal på vers. Spektakelprogrammet upptog en eller två enaktare, och erinrar jag mig särskildt »Tre för en» av Erik Bögh, »De båda döve», »Herre, tag bort er dotter» och andra småpjäser från Stockholmsteatrarnas repertoar. Pjäsvalet vittnade nog ofta om stor oförskräckthet eller högt förtroende till de uppträdandes sceniska talanger, men det hela var ju huvudsakligen anlagt på skämt och ej förbundet med stora anspråk. Bland de spelande fanns emellertid en och annan god amatörskådespelare, såsom min skol- och studentkamrat Tom Gelhaar (slutligen postmästare i Stockholm), som var en ingalunda oäven både komiker och kuplettsångare och särskildt excellerade som Boniface i »De båda döve» och som Konjander i »Hittebarnet».

Bland de ovannämnda Teuchlerska dikterna må anföras följande skåltal den 16 februari 1877, då flertalet av gästerna infunno sig i maskeradkostymer och en mycket animerad bal före supén gick av stapeln.

TILL FREDRIK FORSSTRAND.

“Klockarefar han skall allting bestyra” —
Mjuka tjänare! Hvem skall nu få sin hyra?
Hofkamrerarn och Kommendören med mera,
Som i dag fyller sextiett, om ej flera.

Tokigt vore att räkna upp hans meriter,
Sämre byxor än gredelina man sliter,
Fåfängt är det med honom vilja sig mäta
I att streta och i att dricka och äta.

Förrän katten får skorna på sig han klifver
Ur paulunen och sina drömmar nedskrifver,
Sköna tankar om sterbhus, mål och libeller,
Täcka myndlingar så ock gamla mamseller.

Klockan fyra på morgonkulan går gubben
Reguliert ut till sitt schatull uti skrubben,
Känner efter, om någon tullat hans flaska,
De' ä' naturligt, man måste fukta sin aska.

Ämbetsrummet han håller klart och i ordning,
Ty han känner nog både lag och förordning;
Nekas kan ej att han är ytterligt redlig,
Och på det hela kan anses mycket beskedlig.

Stundom blir han dock kall och hård som ett bräde,
Barsk mot parterna, — ja, “Gud styre min vrede”,
Sa' Tummeliten, ty inte är det just farligt,
Fastän han brummar och kan se ond ut försvarligt.

Uppå hofvet han vet att sirligt sig skicka,
Aldrig stannar en smula kvar i hans ficka;
“Hoffruntimbret”, det känner han som katkesen,
Jag förstår mig, sa' styggen, ej på den schäsen.

Aldra högst är han dock i Timmermansorden,
Där om stupstock och bila han lär ha vården;
Godt i honom att ha en vän uti viken,
Vill man slippa att räknas med ibland liken.

Mycket vore väl än om honom att säga;
Vackra visor dock långa vara ej pläga,
Alltså tror jag, det nu kan vara på tiden,
Att utbringa den kära skål, som I biden.

Fredrik Forsstrand, hvad tyckte du om maskeraden?
“Jo jag tackar, jo, Gudbevars, den var bra den!”
Skäms, din utter, att så knapphändigt berömma!
Till straff, go' vänner, hans flaskor vilja vi tömma.

Bräddfull höjes pokalen nu till hans äral
Skål för Fredrik, den för oss alla så kära,
Länge lefve i krets af fränder och vänner,
En af de bäste, en af de ädlaste männer!

År 1870 erhöll umgängeskretsen en värdefull tillökning därigenom att min faders ungdomsvän Claës Herman Rundgren, som alltifrån 1852 varit kyrkoherde i Norrköpings stads och S:t Johannis församlingar, tog avsked från denna befattning och som överhovpredikant och pastor i k. hovförsamlingen flyttade till och med sin familj bosatte sig i Stockholm. Han inköpte där den i hörnet av Sibyllegatan (n:r 20) och Kvartersgatan, i kvarteret Jungfrun belägna fastigheten, som då bestod av ett vackert tvåvånings bostadshus och en stor frukt- och blomsterträdgård — en av dessa trevna och rymliga enfamiljsgårdar, de gamla malmgårdarnas efterträdare, som ännu på den tiden ej voro sällsynta på Ladugårdslandet, men numera äro så godt som alldeles försvunna. Rundgren var gift med Charlotte Maule, dotter av kammarherren James Maule och Charlotta Juliana Theresia Hollé, och hade fyra söner och två döttrar. I hans hem rådde stor enkelhet och sparsamhet, men utvecklades även gammaldags god gästfrihet, och umgängeslivet utmärktes av förfining och högt utvecklade intellektuella intressen.

Claës Herman Rundgren var en smärt, högrest man med vackra, regelbundna anletsdrag och svart, lätt grånadt hår. Hans tal var långsamt, och hela hans väsen var prägladt av allvar och en viss stelhet; men under den sålunda respektingivande ytan klappade ett varmt hjärta, och han kunde vara mycket underhållande och kryddade ofta samtalen med spirituella och satiriska anmärkningar, stundom av stor skärpa. När han under de sista ståndsriksdagarna som ledamot av prästeståndet och sedermera några år efter representationsförändringen som medlem av andra kammaren vistades i Stockholm, var han ofta gäst i vårt hem, särskildt vid söndagsmiddagarna, och det var då mycket intressant och lärorikt att höra honom och min fader tala om de politiska förhållandena o, s. v. Rundgren ansågs vara mycket konservativ och var en av den De Geerska representationsreformens talangfullaste och mest bemärkta motståndare. På grund härav var han föremål för klander och hätska uttalanden i den liberala pressen och var avritad i Fäderneslandet och Söndags-Nisse. Han upptog emellertid elakheterna med olympiskt lugn och ådagalade under de kritiska decemberdagarna 1865 en beundransvärd ståndaktighet och stort mod. Jag var ju för ung för att fullt förstå den stora förändringens innebörd; men jag fick det intrycket, att en stor rättskränkning blev begången, och de sedan förflutna femtiosex åren ha, särskildt i betraktande av riksdagslivets utveckling, stärkt min uppfattning att reformen var en olycka för vårt land.

Den Rundgrenska familjens tillvaro i Stockholm blev ej långvarig. Den 25 april 1871 utnämndes nämligen Rundgren efter A. N. Sundberg till biskop i Karlstad, och sedan han i maj följande år tillträdt ämbetet, flyttade han med de sina till stiftsstaden. Under flera följande år var han emellertid ledamot av riksdagen och förekom ofta då, liksom under kyrkomötena, i hemmet vid Grevgatan. Med åren kunde man hos honom iakttaga en småningom inträdande förändring. Den forna stelheten eller det avmätta sättet försvann, den inneboende godheten och vänligheten gjorde sig mer och mer gällande, satiren övergick till humor, och från hans sista decennier minns jag Claës Herman Rundgren som en överseende och älskvärd gubbe, vilken såg på livet och uppfattade dess förpliktelser med en gammal vis mans förståelse och rika erfarenhet. Denna förändring trädde ju även fram i hans offentliga uppträdande och väckte uppseende särskildt vid kyrkomötena, där den forna konservativa stödjepelaren emellanåt överraskade med frisinnade åsikter, ja ibland var en riktig rabulist. Synnerligen träffande synes mig den karakteristik av den gamle biskopen vara, som återfinnes i den hyllningsdikt^[8], vilken i början av år 1900 ägnades honom vid en frimurarefest i Karlstad och varom följande strofer må anföras:

Orädd midt i mänskorädslans tider,
Häfdar du med kraft i dagens strider
Plats för nya sanningars moment.
Du vill icke stanna vid det gamla,
Visar det sin makt blott i att samla
Värn kring dömda, multnande fragment,

Fri och ljus din ande framåt spanar,
Pröfvar, väger, mäter ut och anar
Bättre tiders gryning klarna opp.
Du vill skingra töcknet, som sig lägrar
Där vi drömma att det saligt hägrar
En förklaringarnas Taborstopp.

Man, som aldrig stammade och ställde
Undan verktyg eller vapen fällde
Ens på trappan till din ålders hus,
Men blef yngre i din hjärnas celler
Och ditt hjärtas kamrar, där det väller
Mot oss kärlekens och tankens ljus.

Ädla föredöme för oss yngre!
Att vi kunde hjälpa dig, att tyngre
Icke blefve årens bördas ok!
Att som du vi hölle ut i striden,
Hjärtat brunne mera varmt med tiden,
Tanken växte mera fri och klok.

I den här ovan införda hyllningsdikten av Anton Teuchler finns en hänsyftning på min faders förhållande till Timmermansorden, och vill jag med anledning härav omtala, att hans verksamhet i det lysande samfundet möjligen hade något att göra med stupstocken och bilan, ty dessa förekommo verkligen på en estrad i stora ordenssalen, och min far, som slutligen avancerade till ordens kansler, var förmodligen med vid avrättningarna. Hans göromål i och intressen för orden voro dock huvudsakligen av mer ekonomisk och sällskaplig art. Sålunda var han i många år ledamot av direktionen och förvaltningsutskottet samt en av dem, som mest nitiskt arbetade för hospitalsanläggningen vid Roslagstullsgatan. I sällskapligt hänseende fungerade han vid de stora högtiderna som parentator över avlidna ledamöter och antagligen även i andra uppgifter, och han försummade sällan vare sig de stora eller de små sammankomsterna i stamhuset å Eriksberg.

BISKOP C. H. RUNDGREN.

Han trivdes nämligen särdeles väl tillhopa med de hedervärda och välmående borgare, som utgjorde ordens kärntrupp, och räknade bland dem flera av sina närmare vänner, såsom de ovannämnda ladugårdslandsgubbarna, bröderna Piehl, Granholm och Isaacson och vidare bröderna, gulddragaren Franz och järnkramhandlaren Robert Feychting, kryddkrämaren eller specerihandlaren Sundström, viktualiehandlaren Morssing, snickaremästaren Aspengren, bryggaren Neumüller, bagaren Schröder m. fl. Många av dessa innehade liksom far ordens högsta grad och erbjödo utan tvivel en imponerande men kanske också i betraktande av deras embonpoint och rödbrusiga, jovialiska anleten en ganska komisk anblick, när de tågade i procession, iförda vita kåpor med ett stort mörkrödt sidenkors på bröstet och kronor på huvudet och med stavar i händerna. Att de uppträdde på det sättet, var uppenbart, ty far hade ibland utstyrseln hemma till tvättning och upputsning; men eljest voro ordens förehavanden och ceremonier omgivna med den största hemlighetsfullhet och väl bevarade för utomståendes och oinvigdas blickar. Om de lokala förhållandena på Eriksberg, den stora vackra festvåningen, de trevliga klubbrummen på nedra botten och den utmärkta materiella förplägnad, som källarmästaren tillhandahöll, fingo ordensmedlemmarnas familjer dock någon gång tillfälle att bilda sig en föreställning. Det hände nämligen ibland om vintrarna, att fäderna slogo sig ihop och bjödo sina familjer och några av umgänget på bal och supé på Eriksberg. På dessa tillställningar var det alltid mycket gladt och trevligt, och från de gånger, jag fick vara med, bevarar jag livliga och angenäma hågkomster om mycket god mat och mycket vackra flickor. Om jag bland de senare särskildt nämner Marie-Charlotte Georgii, Pauline Neumüller samt Maria och Anna Lindström, är det ej av någon glömska eller ringaktning för de övriga, utan därför att de namnen lysa främst bland minnena av de skönheter, som vållade den unge studenten hjärtklappning. När Eriksbergs-balerna ägde rum, hade jag nämligen förvärvat den vita mössan. Den märkvärdiga dagen, som inföll den 26 maj 1873, bildade avslutningen på ett mångårigt skolliv, varom nu till fullständigande av Ladugårdslands-minnena må följa några erinringar.

Mina två äldsta bröder gingo i Clara skola, som under rektor Söderlings ledning åtnjöt anseende såsom ett förträffligt läroverk, men även var vida beryktadt för där rådande, ovanligt stränga stryksystem. Särskildt var en magister Samuelsson omtalad för sitt lika rikliga som grundliga handhavande av rottingen, och det hände ofta att lärjungarna kommo till hemmen ej blott randiga efter det otrevliga redskapets framfart utan även med riktiga blodviten. Aga är utan tvivel ett mycket nyttigt medel i både undervisningens och uppfostrans tjänst, och i våra dagar finnas rika anledningar, såsom t. ex i de s. k. ligapojkarnas uppträdande och leverne, att beklaga densammas avskaffande. Men det skall vara måtta i allt, vilket också var min faders åsikt. Han var en human och ömsint man, som hade bittra minnen av den hårdhändta regimen i Reuterska skolan. När han fann, att hans pojkar allt oftare hemkommo sönderslagna på ryggtavlan och dess fortsättning, och även erfor, att de ej hade gjort något ondt, men ändock fått riklig del av det klass-smörj», som magister Samuelsson ofta serverade över lag åt både syndare och oskyldiga, tyckte han, att det kunde vara nog, och beslöt sig för att flytta gossarna till Stockholms Lyceum.^[9] Han lät också de två yngre sönerna göra de äldre sällskap, och så kom det sig att hela kvartetten år 1861 vid höstterminens början gjorde sitt inträde i det nya läroverket. Detta åtnjöt vid denna tid stort anseende, ej blott för den utmärkta undervisning, som där meddelades, utan även för de humana pedagogiska metoder, som tillämpades. Smörj förekom visserligen och utdelades av några bland lärarna i rikliga kvantiteter; men huvudprincipen var vädjande till ambitionen med mildare medel, och läroverkets föreståndare eller rektorer Carl Johan Bohman och Otto von Feilitzen voro varma människo- och ungdomsvänner, som nitiskt och framgångsrikt verkade för det nya pedagogiska systemets genomförande och upprätthållande. Skolan hade under första hälften av 1860-talet sina lokaler i våningen en trappa upp i huset n:r 54 C vid Regeringsgatan, i hörnet av Lästmakaregatan. Huset var gammalt och ganska förfallet men stort och rymligt och omslöt jämte baksidan av det vid Jakobsbergsgatan belägna Wennbergska bageriet en stor gård, som var tummelplatsen för skolungdomens lekar under frukostlovet och övriga raster, men även för traktens talrika råttor och kattor. Skolrummen voro stora men ganska låga och mörka. Möblerna utgjordes av långa bord och bänkar utan ryggstöd, och det i våra dagar ganska omhuldade begreppet »skolornas prydande med konstverk» var fullkomligt okändt. Oavsedt några väggkartor och en liten kammarorgel på en upphöjning i stora salen, där morgonbönen förrättades, förekommo nämligen ej några föremål, som kunde hänföras till dekorativ utstyrsel.

Det var sålunda en skönhetssinnet föga fängslande eller tilltalande miljö, vari jag som en liten sjuårig parvel gjorde mitt inträde, men därom hade jag säkerligen då ingen föreställning, liksom jag ej heller om övriga förhållanden, vari skolgången började, bevarar andra minnen än att jag var utomordentligt rädd och blyg. Detta var också mycket förklarligt. Att plötsligen införas i en samling av omkring tvåhundrafemtio främmande pojkar och ynglingar samt bliva föremål för deras nyfikenhet, granskning och anmärkningar, kan komma även äldre varelser än en sjuårig pilt att tappa koncepterna, och jag kände mig utan tvivel och fastän jag ej därom bevarar någon hågkomst mycket lycklig, när jag omsider hamnade i den lilla krets av jämnåriga, som bildade förberedande klassen, och blev omhändertagen av dennas föreståndare magister Dreborg. Han var en vänlig och godhjärtad man, och så var även fallet med flertalet av de andra lärarne, med vilka jag tid efter annan och i samband med den successiva flyttningen till högre klasser kom i beröring. Bland de med åren allt tydligare eller klarare hågkomsterna av dem framträder i främsta rummet minnet av Carl Johan Bohman — »gubben» såsom han redan i början av 1860-talet och fastän han ej var mer än ett par och fyrtio år gammal kallades. Genom sin genialiska och ädla personlighet, sitt goda hjärta och sin nitiska och uppoffrande verksamhet vann han i ovanlig grad lärjungarnas tillgivenhet och tacksamhet. Från kl. 8 på morgnarna till kl. 1 på middagarna och från kl. 4—7 på eftermiddagarna, under vilka timmar undervisningen utom i de lägsta klasserna i allmänhet pågick, var han ständigt i skolan och pluggade in svenska och tyska, latin och grekiska samt filosofi i mer eller mindre mottagliga hjärnor, och dess emellan var han i hemmet upptagen med att rätta kria- och temaböcker. Han gick sålunda fullkomligt upp i sitt mödosamma kall och var främmande för eller bekymrade sig föga om den övriga världen, vilket också kom till synes i hans vårdslösande av sin toalett och många andra originella drag. Carl Snoilsky, en av hans varmaste beundrare bland lycisterna, har mästerligt skildrat både hans yttre och inre människa i en minnesdikt, varur följande må anföras

En konstlös sång — så han höfves bäst
Den bild, som står outplånligt fäst
I hjärta och fantasi,
Just så som du trädde emot oss förr
Vid första fjät inom skolans dörr
I päls och i blå ami.

Så minnas vi dig i ditt hvardagslag,
Med munnens spelande, varma drag,
Jämväl då du satt till doms.
Vi höra din brytning, Linnés accent —
Hur höll du bevekande dörrn på glänt
Till Hellas' tempel och Roms!

Hur stred du mot trögheten tålig strid
För Tusculaner och Eneid;
På bänken du själf tog plats,
Med armen förtroligt om halsen lagd
På någon stapplande och försagd,
Du redde hvar kinkig sats.

Själf visste du ej af ro och rast,
När öfver middag du höll oss fast,
Visst var man nära till knot;
Men för en ifver, en kraft så seg
Fick hungern vika — man hellre teg
Än gjorde Bohman emot.

Hur ofta i sådan en extra stund
Kom rätt till heders ditt ädla pund,
Som skolan i småmynt slog!
Från döda former och döda ord
Till lefvande syner på klassisk jord
Du lärjungen med dig tog.

Men modersmålet dock kärast var;
Som Hellas' smidig, som Romas klar
Du önskade se dess skrud,
Du tålte ej dunkel, ej flärdfull glans,
Och logisk reda och rykt och ans
Var alltid ditt främsta bud.

Även Otto von Feilitzen var en originell och märkvärdig man, men på ett helt annat sätt eller vida olika sin kollega i rektoratet. Städse i det yttre fin och vårdad, verkade han mera hovman än skolkarl. Han var liksom Bohman mångsidigt bildad och hade särskildt stora kunskaper i historia, som också med tiden gjorde honom till arkivarie i riksarkivet. Mycket välmenande och med djupa filantropiska och pedagogiska intressen, var han dock knappast lämpad för skollärarens svåra värv. Han saknade nämligen förmåga att sätta sig i respekt, var ganska tankspridd och hade i sätt och uppträdande några egenheter, som av de okynnigare bland lärjungarna begagnades som medel och mål för ett ohejdadt och obarmhärtigt skoj. Feilitzen undervisade i historia, geografi och litteraturhistoria i de högre klasserna. Hans lektioner gåvo god behållning, men stördes ofta av oväsen och okynniga, stundom mycket roliga upptåg, som han ej förmådde hindra eller dämpa och som bidrogo till det anseende, Lyceum särskildt under de sista åren av sin tillvaro hade såsom en tummelplats för självsvåld och regellöst leverne.

Såväl Bohman som Feilitzen förekommo emellanåt på bjudningar i mitt föräldrahem. Det var nämligen brukligt i Gamla Stockholm att inbjuda skolrektorerna till fester och samkväm. Gubben Bohman satte värde på denna artighet, som visserligen medförde att han fick avlägga den kära pälsen och den blå amin och i stället skruda sig i frack, men som skänkte avbrott i hans trägna arbetsliv och hemma hos oss beredde honom glädjen att bland andra få träffa sin promotionskamrat och gode vän C. H. Rundgren.

Bland de övriga lärarne, som under läroverkets glansperiod på 1860-talet voro omkring tjugo till antalet, bevarar jag särskildt i vördadt och tacksamt minne Gustaf Fredrik Hallström, regementspastor vid Svea livgarde samt lärare i kristendom, d. v. s. huvudsakligen Norbecks teologi och Cornelii kyrkohistoria, i de högsta klasserna och i latin, naturalhistoria, svensk kriaskrivning o. s. v. i fjärde och femte klasserna. Han var en hjärtegod man, lugn och fridsam, en varm ungdomsvän och skicklig lärare. Vida mer intresserad för sin verksamhet i skolan än för sitt prästerliga kall, var Hallström särskildt en mycket kunnig naturforskare och hade rika samlingar av snäckor, insekter m. m. Vid besöken i hans trevna ungkarlshem wid David Bagares gata var det en stor glädje för pojkarna att få taga dessa samlingar i betraktande, liksom för honom att visa dem; men ännu större voro glädjen och tillfredsställelsen, när gubben om vårarna tog klassen med sig på exkursioner i Stockholms natursköna omgivningar. Då skattades Djurgården, Bellevue-, Haga- och Solna-trakten och de fagra nejderna i Nacka, ännu oberörda av storstadens närhet och vandalism, på vår- och försommarflorans alster, på insektvärldens flyg- och skridfän, och vanligen slutade de lika muntra som lärorika strövtågen med att gubben Hallström på Stallmästaregården, Lidingöbro eller Nackanäs värdshus bjöd på kaffe eller te och punsch.

Till de mer avhållna lärarne hörde även den glade och vänsälle Carl Alfred Jansson och Axel Stridsberg, vilkas uppoffrande arbete även utam skolan hjälpte mången yngling genom studentexamen. Mer fruktade än avhållna voro magister Senell, lektor Zethræus, komminister Lagerström — »Pelle Träknopp» —, hovpredikanten Påhlman m. fl., dels därför att de fattade sin uppgift eller fullgjorde sitt värv maskinmässigt och intresselöst, och dels därför att våldsamhet med eller utan rotting ingalunda var dem främmande. Det själlösa upprabblandet av läxorna i Lyths tyska och Rabes latinska grammatika, katekesen och Hübners bibliska historia var ju ej ägnadt att öka sympatierna för kontrollanterna av proceduren, isynnerhet som denna ofta ledsagades av hugg och slag. På ett högre stadium lärde vi oss dock att sätta värde på Zethræus, som var en mycket skicklig lärare och i grund och botten en välvillig man. Att han dock fortfarande i undervisningen använde otidigheter och rottingen, berodde väl därpå, att han ej hade vunnit den visdom och jämvikt, som längre fram i tiden på ett så tilltalande sätt kommo fram i hans uppseendeväckande verk »Tsätalät-ordens vishetslära».

En mätare på de sympatier eller antipatier, lärarne åtnjöto, var fördelningen av gässen på Mårtensdagen. På Lyceum fortlevde nämligen den gamla seden att vid Mårtensmässan den 10 november, som var en fridag från skolan, begåva lärarne med gäss. Veckorna före insamlades medlen för inköp av de härliga fåglarna, och då det fanns 8, ibland 9 klasser i skolan^[10] och varje klass räknade omkring 30 lärjungar, blev det ett ganska betydande antal gäss, som kunde anskaffas. Gässen kostade på den tiden 4, högst 5 riksdaler, och då varje pojke bidrog med minst 50 öre och ofta med en riksdaler, blev det vanligen minst fyra eller fem gäss, som varje klass kunde disponera. Gubben Bohman fick vanligen en gås från varje klass, och då man ville honom väl och hade klart för sig, att levande gäss voro värdefullare än döda, var det följaktligen en mycket livaktig och kacklande samling, som småningom under morgon- och förmiddagstimmarna den märkliga dagen fyllde salen i hans anspråkslösa våning^[11]. Både gubben och hans fru strålade också av belåtenhet, bjödo pojkarna på kaffe och pepparkakor, vin och tårta, och fäste ej något avseende vid att gässen lämnade sina visitkort på salsgolvet. Detta sågs däremot ogärna hos Feilitzens, i vars bostad vid Regeringsgatan (n:r 63) stor prydlighet och elegans rådde. Doktorn brukade också dagarna före gåsdagen antyda, att han, om gossarna ämnade ihågkomma honom, helst såge att det skedde med en slaktad gås; men vad hjälpte det. Pojkar göra ofta just motsatsen till vad man ber dem om, och i detta fallet var det alltför roligt att se föremålet för upp vaktningen med blandad belåtenhet och missräkning emottaga den levande gåvan och orolig och generad iakttaga dess uppförande för att avstå därifrån. De återstående gässen överlämnades till klasslärarna, som allt efter sin popularitet fingo en eller flera, och så stor var gåsens makt, att även de lärare, som voro minst omtyckta och de svåraste att ha att göra med, vid dessa tillfällen visade idel goda och älskvärda egenskaper.

Arbetet i skolan började som ovan nämnts kl. 8 på morgonen och inleddes med bön i stora salen. Där samlades alla klassernas elever utom den s. k. kadettavdelningens, vilka möjligen ej ansågos behöva någon religion, eller voro för fria och självständiga för att underkasta sig att närvara. De utgjorde för övrigt en kategori för sig, en fristående klass av vuxna ynglingar, ofta från förnämliga familjer, som skulle utbilda sig för inträde på Carlberg och den militära banan. Bönen började med en psalm, vanligen »Min gärning nådigt skåda», och avslöts också, sedan gubben Bohman hållit en kortare betraktelse och läst »Fader vår» och »Herren välsigne oss», av en psalm. Det hela gjorde mest intrycket av ett hastverk, och någon större andakt kunde knappast förmärkas. Orgelackompagnemanget till psalmerna utfördes av någon musikalisk lärjunge, på min tid vanligen Wilhelm Hallström, brorson till pastorn och till den framstående tonsättaren Ivar H., eller hans yngre broder Allan. Efter bönen rusade församlingen till sina respektive klassrum, och så följde lektionerna under de ovan angivna tiderna, dag ut och dag in, termin efter termin, under växlande med- och motgång, sorg och glädje, liksom i andra skolor. Den enda eller huvudsakliga olikheten var eftermiddagsläsningen och fritimmarna på middagarna, men huruvida denna splittring av arbetstiden, såsom ofta framhölls, var en fördel, må lämnas därhän. Fritimmarna, vilka egentligen voro avsedda för läxläsning och middagsmåltiden, användes nämligen i stor utsträckning och allt efter årstiderna till lekar i Carl XIII:s torg, skridskoåkning på Nybroviken, slagsmål eller bataljer med jakobister och clarister o. s. v., och aftonlektionerna medförde överansträngning och trötthet.

Livet både inom och utom skolan var vida olika mot nu för tiden. Våra dagars skolpojkar skola säkerligen häpna och förvånas, när de erfara den regim i avseende på utspisning, beklädnad, arbetsordning, förströelser m. m., som gällde för mina bröder och mig och de flesta av kamraterna. Vi började vår dag med att stiga upp kl. 7, för att efter en hastig tvagning och toalett intaga en kopp kaffe med två sockerbitar, en skvätt kokt mjölk och ett par av Piehls eller Schröders långskorpor och därefter försedda med 4 eller, på gymnasiestadiet, 5 öre i frukostpengar skynda till skolan och morgonbönen. Hann man ej i tid till denna, fick man anmärkning. Någon frukostmåltid förekom ej, utan de nämnda slantarna skulle användas till inköp av ett smörbröd eller ett par franska bröd, avsedda att förtäras under frukostrasten. Det hände dock ofta, att de i stället gingo till bakelser. Något mellanmål före den kl. 3 eller ½4 infallande middagen fanns ej, och begreppet lunch, som nu för tiden vållar så mycken tidsspillan och så många onödiga utgifter, var okändt. Efter den vanligen i största hast intagna middagen skulle man åter gno till skolan, och efter hemkomsten på kvällen kom aftonmåltiden, bestående av havregrynsgröt eller rågmjölsgröt (s. k. vattgröt) med mjölk eller smörgås med ölost. Till denna dryck, som jag för min del ej bevarar i något älskadt minne, serverades ibland en tesked sirap. Lika enkel och tarvlig som kosten var beklädnaden. Fars och de äldre brödernas avlagda kläder kommo, vända och ändrade, till användning, och skinnskodda byxor och smorläderstövlar bildade en solid men ej vidare klädsam kontrast mot nutidens knäbyxor och nätta skodon.

Men hälsotillståndet var i allmänhet godt och humöret friskt, vilket också väl behövdes med hänsyn till det trägna arbetet. Läxorna voro nämligen dryga och svåra. Man skulle ju kunna en hel hop saker »utantill», som det hette, ej blott katekesen och de upplyftande historierna i Hübner om Abraham, Isaac och Jakob, om Job och Tobias o. s. v., utan även långa stycken ur Lyth och Rabe, om genus och kasus, om oändliga undantag m. m., och det var ej alla lärare som i likhet med gubben Hallström underlättade strävandena genom att lära pojkarna praktiska minnesregler, såsom t. ex. att på vers skandera de mindre profeternas namn eller deklinera det beniga ordet domus efter den sinnrika, ännu åtminstone hos mig kvarsittande normen:

Tolle, me, mi, mus, mis,
si declinare domus vis.

Läxorna togo sålunda i anspråk dryg tid, men denna räckte dock väl till även för förströelser. Bland dessa intog friluftslivet en framskjuten plats. Sport eller idrott i nutida mening och utsträckning var visserligen okänd; men kälkåkning i Landtmäteribacken, Humlegården eller Ladugårdslandsgatornas backar, skridskoåkning på Nybroviken och Ladugärdets stora träsk eller dammar och skidlöpning på Djurgården och Lidingön idkades med liv och lust. Härtill kommo lekarna i Carl XIII:s torg, barnbalerna i hemmet och umgänget samt allehanda påhitt och upptåg, som endast pojkar kunna hitta på och finna nöje i. Till dem hörde en sport, som jag och mina bröder och andra Ladugårdslandspojkar under promenaderna till eller ifrån skolan sällan försummade, nämligen att kila in på de stora Almska tomterna mellan Grevturegatan och Norrmalmsgatan och hoppa över den där framflytande, ännu kvarvarande delen av den gamla Träskrännilen. Vattnet i denna var i hög grad uppblandadt med sopor och smuts, som spred en vämjelig stank, och det var därför synnerligen önskvärdt att komma över och ej plumsa ner i smörjan. I allmänhet lyckades också detta, men en gång bar det sig ej bättre än att jag, vare sig nu krafterna ej räckte till eller beräkningen var felaktig, föll pladask midt i trumman. Lyckligtvis var jag iklädd ett överplagg, som bestående av ett slags strutformig krage — en specialitet för familjen — höll mig uppe, till dess en av kamraterna hann draga upp mig och rädda mig från den underjordiska färden till det gamla Katthavet. Den episoden glömmer jag aldrig, ty den inbragte mig dagen därpå, då jag infann mig i skolan, en duktig ranson av magister Senells rotting.

Emellertid förekommo även allvarliga och nyttiga förströelser och sysselsättningar, och bland dem vill jag i främsta rummet nämna den livliga verksamheten i samlingsiverns tjänst. Frimärken, sigill, mynt, knappar m. m. voro mer eller mindre åtrådda föremål för samlande och byteshandel, och många av kamraterna voro i likhet med mig ivriga insekts- och örtsamlare. Därmed följde anskaffning av insektlådor, fångsthåvar, pärmar eller omslag av papp till växtbuntarna m. m., och då det ej var förenligt med respektive fäders sparsamhetsbegrepp att annat än undantagsvis låta oss beställa och köpa dessa utensilier hos snickare, bokbindare o. s. v., fingo vi tillverka dem själva. Däri vunno också ett par av kamraterna, som voro mina goda vänner, nämligen Gerhard Holm (nu och sedan många år tillbaka en mycket lärd professor samt redan i skolan bemärkt för sina ovanligt mångsidiga och grundliga kunskaper) samt Fredrik Malmberg (för några år sedan död som byggnadsingenjör i Stockholms stads tjänst) stor färdighet eller verkligt mästerskap. De två voro varandra för övrigt mycket olika. Holm var ett mönster av flit, ordentlighet, plikttrohet och karaktärsfasthet — en idealpojke från lärarnas synpunkt, men tillika avhållen och aktad av kamraterna för sitt goda hjärta, sin självständighet, sin beredvillighet att dela med sig av sitt rika vetande och för sin under den något sträva ytan levande humor. Malmberg eller Fille», som han vanligen kallades, var också godhjärtad och vänfast, men med ringa fallenhet och intresse för bokliga studier, skötte han dessa på ett mindre tillfredsställande sätt, ägnade sig i stället åt slöjd och andra praktiska sysselsättningar och var med sitt spelande humör och sin Tom Sawyers-begåvning en odygdspåse av första rang, en rolighetsminister för kamraterna och en plågoande för lärarna och särskildt för Feilitzen.^[12] Hans yttre svarade också mot hans inre. Med sitt bjärtröda, knollriga hår, kammat i en hög tupé midt i pannan, sina ljusblå ögon och sin bleka hy såg han mycket lustig ut, allrahelst han ofta förstod att anlägga en ytterst oskyldig min, även då han utfört något riktigt spratt eller skälmstycke.

Fille Malmberg var Ladugårdslandspojke och detta jämte kamratskapen i skolan och de gemensamma samlareintressena underhöll vänskapen oss emellan. Vi gjorde varandra sällskap till skolan, och jag var ofta i hans hem i huset nr 10 B vid Sibyllegatan, som hans fader, den framstående arkitekten, hovintendenten B. C. Malmberg ägde. Till huset hörde en stor gård med några fruktträd och planteringar, där vi om vintrarna byggde snöfästningar och uppförde snögubbar och där Fille, oberoende av årstiderna, jagade kattor, på limstickor fångade småfåglar, blåste på lergök, höll visselkonserter och på många andra sätt utövade en verksamhet och förde ett oväsen, som var en plåga för både människor och djur, men obeskrivligt roade honom själv och hans kamrater. I familjens stora vardagsrum härskade han med oinskränkt makt. Där hade han redskap och grejor för snickeri och papparbeten, burfåglar, tama ekorrar och vita råttor och på vårarna vattenfyllda glasburkar med grodyngel och vattenödlor, »skräddare», klodyvlar och stora svarta bobbor, till sina kvinnliga anhörigas stora fasa men sin egen belåtenhet och glädje.

Fille Malmberg och jag följdes troget åt genom skolan till nedre sjunde klassen, men då hade han tröttnat på latin, historia och andra humaniora.

En vacker dag bjöd han därföre Lyceum farväl och gick över till Teknologiska institutet. Där fann han sig väl till rätta och utbildade sig till en skicklig ingenjör. Av den forne upptågsmakaren och spefågeln blev en dugande, nyttig och allvarlig man.

Bland övriga bortgångna kamrater, med vilka jag knöt länge bestående vänskapsband, vill jag erinra om Carl Albert Lindström, den förut omnämnde Tom Gelhaar och Ernst af Sillén. Den förstnämnde var son av en förmögen kopparslagare, som i slutet av 1860-talet flyttade från Härnösand till Stockholm och där bodde först vid Sibyllegatan och sedan i ett av honom inköpt hus vid Tyska brunn. Carl Albert var en rikt begåvad, vänsäll och trofast yngling, som utmärkte sig för stor flit och omfattande kunskaper och med tiden blev anatomie prosektor vid Karolinska institutet, professor vid Konstakademien och inspektor för Tandläkareinstitutet. Tom Gelhaar bodde vid Smala gränd, där hans fader, kammarmusikus Fredrik G. ägde det här ovan omtalade huset. Om gubben Gelhaar gingo många historier. Fastän de flesta av dessa lära ha varit uppdiktade av Svante Hedin och andra skämtare under samkvämnen på Operakällaren, var dock Gelhaar utan tvivel ett ganska stort original, och bland annat minns jag, hur vi pojkar hade mycket roligt åt honom på septemberkvällarna, då vi voro på besök hos Tom och hörde gubben skälla i sin lilla trädgård. Där hade han nämligen ett par päronträd, och för att skydda den härliga frukten mot tjuvar, plägade han själv agera bandhund. Detsamma berättades om protokollssekreteraren Pontin, ägare av den stora trädgården vid Kaptensudden på Djurgården, och bruket tycks sålunda ha varit ganska vanligt i Gamla Stockholm.

Fredrik Gelhaar var gift med hovsångerskan Mathilda Ficker, en av stjärnorna på kungl. teaterns lyriska scen under 1830—50-talen och ett mycket artigt och behagligt fruntimmer.

Ernst af Sillén var son av statskommissarien, sedermera presidenten Otto Ferdinand af Sillén och hans maka Ottilia Schærström. I deras vackra och gästfria hem vid Norrmalmsgatan, numera Biblioteksgatan 32, i hörnet av Norra Humlegårdsgatan, umgicks jag från barndomen långt in i mannaåldern och såg, särskildt under 1870-talet, många framstående och intressanta personer, såsom statsrådet, sedermera presidenten C. J. Berg, statsrådet, sedermera landshövdingen P. A. Bergström, landshövdingen Curry Treffenberg, stadskommissarien Bruno Johansson, kommerserådet C. F. af Ström, rektor A. W. af Sillén, bankiren C. G. Cervin, översten M. L. Roos, medlemmar av släkterna Törnebladh, Silversvärd, von Heijne m. fl. Under bordssamtalen och samkvämen gick det stundom mycket livligt till, och de politiska debatterna med inlägg av två så stridbara män som Bergström och Treffenberg, vilka bland annat excellerade i att tala latin, voro ofta mycket heta.

Under omväxlande framgångar och nederlag i skolan, kamratliv och familjeumgänge löpte åren sålunda raskt undan. Terminer och ferier avlöste varandra, och examensdagarna, som avslutade de förra och inledde de senare, voro nästan de enda tilldragelser, som bildade märkligare avbrott i tillvaron och därför bäst bevarats i minnet. De hade nämligen oavsedt den nyss nämnda innebörden ett högtidligt förlopp och omfattades med stort intresse. I olikhet med vad jag hört numera vara förhållandet, voro de förbundna med verkliga förhör, som pågingo i många timmar och under vilka lärjungarnas kunskaper i närvaro av föräldrar och målsmän, examensvittnen och andra intresserade prövades. Lärare och lärjungar voro högtidsklädda, och när allt var över och avslutningen nalkades, uppträdde gumman Bohman, iklädd vit sidenhatt och svart mantilj samt mycket artig och charmant såsom läroverkets värdinna. Då kom även skolans inspektor, kyrkoherden i Jakobs och Johannes församlingar, hovpredikanten J. G. Lundberg — en liten elegant prästman i teologie doktorshatt, sidenkappa och ordnar. När han hade infunnit sig, hälsats välkommen av rektorerna och bestigit katedern, visste man, att dagens clou skulle komma, nämligen hans avslutningstal, som år efter år hade samma lydelse och däri han ej försummade att tala om den »gröna torvan», varunder alla människor efter jordelivet få sin vila, och till sist hemförlovade ungdomen. Så följde sång under anförande av skolans sång och teckningslärare, den glade och populäre, men ej så litet tankspridde notarien Conny Burman och slutligen bön och »Herre signe du och råde». Psalmen sjöngs med mer än vanlig kläm, ty nu var ju allt över, i hemmen väntade festmiddagen med favoriträtter och vin, och så hägrade jullovet eller sommarferierna med friluftsliv och frihet från skoltvång och läxor.

Med varje termin som gick och varje examen som hölls närmade man sig också det slutliga målet: mogenhetsprövningen, förvärvet av den vita mössan och det definitiva avskedet från skolan. För mig och mina kamrater i övre sjunde klassen inträffade denna betydelsefulla tilldragelse i slutet av maj 1873. Under de närmast föregående åren hade läroverket i såväl lokalt som andra hänseenden genomgått många förändringar. Det gamla huset vid Regeringsgatan hade vid midten av 1860-talet befunnits ej längre motsvara de anspråk på utrymme, bekvämlighet och trevnad, som ställdes på den högt ansedda läroanstalten, och sedan år 1865 den stora våningen en trappa upp i huset nr 17 vid Ålandsgatan förhyrts och undergått en grundlig reparation, togos lokalerna där samma år vid höstterminens början i besittning. Där var allt nytt och fint. Väggarna i de stora ljusa rummen voro antingen oljemålade eller beklädda med fernissade tapeter i ekmönster, och i de flesta klasserna hade de gamla borden och de rygglösa bänkarna blivit ersatta med ekmålade pulpeter. Före flyttningen hade gubben Bohman i ett vackert tal uppmanat lärjungarna att ha den gamla skolan i kärt minne samt väl vårda och ej fara fram som vildar i de nya lokalerna. Det är mycket möjligt, att man i glädjen över förändringen fattade goda föresatser i bägge hänseendena; men vid avskedet från Regeringsgatan gav sig kärleken till den gamla skolan huvudsakligen luft i att under skrik och skratt kasta bord och stolar huller om buller och i andra vilda upptåg.

Under de närmast följande åren upprätthöll läroverket framgångsrikt sitt pedagogiska anseende, men mot slutet av decenniet inträdde en förändring och lärjungeantalet började minskas. Anledningarna härtill voro många. Nya Elementarskolan och Stockholms Atheneum voro svåra konkurrenter, rekryteringen med nya lärjungar skedde huvudsakligen i de högre klasserna, där en hop ynglingar, som av en eller annan anledning ej haft framgång i eller misslyckats i andra skolor, höllo sitt intåg och tillförde läroverket element, som ej bidrogo till upprätthållandet av disciplinen och av skolans anseende. »Bohmans gossar» — den lilla stamtrupp ordentliga och skötsamma lärjungar, som hållit Lyceums fana högt och i varm tillgivenhet slutit sig kring sin gamle avhållne rektor blevo en försvinnande minoritet bland mer eller mindre typiska galgfåglar, vilka uppsökte skolan för att nolens volens och på ledigaste sätt och kortaste tid klara studentexamen. Gubben Bohman förde, fastän sjuklig och utarbetad, en seg kamp för att hålla sitt livsverk uppe, men till sist måste han ge tappt och år 1875 besluta sig för att med de då omkring sextio återstående lärjungarna uppgå i Stockholms Atheneum. Därmed hade Lyceum spelat ut sin roll, men historien om dess verksamhet bildar ett innehållsrikt och intressant kapitel i det stockholmska undervisningsväsendets annaler.^[13]

---

1. Om dettas historia och märkligare invånare finnas några meddelanden i förf.s. bok De tre gracerna. Sthlm 1912.
2. Född 1778 och bördig från Finland, hade hon efter ett olyckligt äktenskap tidigt blivit änka och bodde därefter i Björckmanska huset, till dess dotterns giftermål beredde henne en bekymmerfri tillvaro.
3. Huset, som ännu finns kvar i Stockholms stads ägo — det exproprierades nämligen år 1888 för Linnégatans utvidgning, som dock ej där blivit verkställd —, hade förr adressnummern 34 vid Grevgatan, men blev sedan n:r 58 Linnégatan.
4. Se sid. 44.
5. De voro dottern Marie Louise, gift med den berömde kirurgen, professor John Berg, och sönerna Harder, godsägare i Södermanland.
6. Henrik, vice häradshövding och direktör i Nobelstiftelsen (d. 1912), och Gustaf, professor vid Karolinska institutet. En äldre, rikt begåvad son bortrycktes tidigt av döden.
7. Holmen var säkerligen ej någon gammal begravningsplats utan hade fått sitt namn Jabmikutsuolo (Dödfolksholmen), därför att lapparne där om somrarna plägade deponera liken av sina döda, för att sedan om vintrarna på skidor och pulkor föra dem till socknens kyrkogård.
8. Av kyrkoherden Carl Strandberg och införd i en Karlstads-tidning.
9. Angående skolans tillkomst, historia m. m. torde jag få hänvisa till min år 1917 i Samfundet Sankt Eriks årsbok införda uppsats Stockholms Lyceum. Skolminnen från 1860-talet.
10. Sjunde klassen var nämligen delad i två, övre och nedre, och ibland hände det, att gubben Bohman delade också någon annan klass. När gossarna t. ex. ej voro “mogna” för att få flytta upp i 5:te klassen, delade han den 4:de i två.
11. Bohman bodde under min Lyceitid först vid Oxtorgsgatan, sedan vid Norrlandsgatan (n:r 17) och slutligen i hörnet av Regeringsgatan och Brunnsgatan. För att hjälpa upp sin ej ens under skolans glansdagar lysande ekonomi hade han inackorderingar, ofta ynglingar i skolans högre klasser och tillhörande förnäma och förmögna familjer. För dem voro Mårtensgässen utan tvivel en välkommen omväxling i den vanliga spartanska kosten i rektorshuset.
12. Se den ovan anförda uppsatsen i Sankt Eriks årsbok.
13. För kunskapen härom hänvisas, oavsedt den ovan anförda uppsatsen i S:t Eriks årsbok, till Conny Burmans Minnen, Sthlm 1904, och N. & E. Selanders Två gamla stockholmares anteckningar, Sthlm 1920.