Från Slottsbacken till Ladugårdslandet/Kapitel 8
| ← Ladugårdslandet på 1850-70-talen |
|
Tillägg → |
NÅGRA LIDINGÖMINNEN.
Ungefär samtidigt med mina föräldrars bosättning på Ladugårdslandet beslöt sig min fades för att anskaffa ett sommarställe. Han älskade det riktiga landtlivet och hade några år efter det farfar lämnat Svartsjö på arrende innehaft slottsträdgården där och ivrigt sysslat med trädgårdsskötsel. Resorna till och från Svartsjö voro emellertid för långa och tidsödande för att kunna förenas med hans många befattningar och verksamhet i Stockholm, och han såg sig därför om efter en uppehållsort närmare staden. Valet föll på Torsvik å Lidingön, där han efter k. sekter Janne Björckmans frånfälle köpte en av honom uppförd, halvfärdig sommarvilla. Denna fullbordades och bestod av sex rum och kök och en liten förstukvist, som efter några år avlägsnades och ersattes med en större glasveranda. Det lilla trevliga, i en ganska egendomlig stil uppförda huset låg på ett från Torsvikshemmanet avskildt område, varför i tomtören årligen erlades trettio riksdaler. Läget var härligt, i utkanten av en vacker björkhage, och på tomten stodo två gamla väldiga ekar samt en utomordentligt vacker och lummig hängbjörk, vilken bildade en naturlig lövsal utanför den åt Lilla Värtan vettande gaveln. Sedan bygget var färdigt, började ordnandet av tomten med anläggning av en liten prydnads-, frukt- och köksträdgård, som tid efter annan utvidgades och efter några år ej blott lämnade rotfrukter och grönsaker för hushållets behov utan även astrakaner, Hampus- och vinteräpplen, päron och plommon, vinbär, krusbär och körsbär samt rosor och allehanda andra blommor. Åt sjösidan anlades en bred gång, begränsad å ena sidan av en låg stenmur, överst beväxt med vintergröna, sedum- och saxifragaarter, å den andra av rabatter med perenna växter och ettåriga blomsterplantor. Här prunkade de gamla kloster- och herrgårdsträdgårdarnas kejsarkronor och liljor, nunneörter, aklejor, blågull, stormhattar, blomsterlyror, riddarsporrar, lupiner och vita pyttor vid sidan av penséer, astrar, lövkojor, reseda, ringblommor, scabiosor, blå och vita convolvulus, sammetsblommor, flickan i det gröna o. s. v., och på husgavlarna frodades caprifolium med sina doftande blommor och hundrovan med sitt saftiga, glänsande bladverk och sina spiralvridna klängen.
I denna miljö fostrades min kärlek till blomstervärlden, snart följd av livliga intressen för fåglar, kräldjur och insekter, och efter några år var jag förtrogen med hemomgivningarnas flora och fauna och utsträckte kunskapssökandet över Torsviks ägor och andra delar av ön.[1] Denna, som i våra dagar fått vidkännas så många omdaningar och förändringar på grund av storstadens närhet och i samband därmed förlorat mycket av landsbygdens skönhet och behag, upptogs på 1850—70-talen till största delen av stora skogar, hagmarker, vidsträckta träsk och småsjöar, som omgåvo dalgångarnas odlade fält och ängsmarker. Jordegendomen var fördelad mellan några större herrgårdar: Hersby, Sticklinge, Boo och Elvvik och de smärre gårdarna Islinge, Rudboda, Ekholmsnäs, Yttringe, Gåshaga, Brevik, Stockby, Kotla, Mölna, Skärsätra, Gångsätra, Bodal m. fl. samt några bondhemman o. s. v. Min faders Sommarbo var ett av de första sommarnöjena, som anlades vid Lilla Värtans strand, men fick redan under 1860-talet flera efterföljare både på Torsviks och de angränsande gårdarnas ägor. Torsvikshemmanet sträckte sig från Värtastranden inåt ön till Vattängen och som en kit mellan Hersby stora skogsområde och Islinge. Det ägdes av en liten typisk, argsint och grälsjuk rospigg vid namn Per Winquist, som för uppehället av sig och sin familj förde en strävsam tillvaro med boskapsskötsel och trädgårdsodling, och var bebyggdt med ett långt envåningshus i vanlig skärgårdsstil, ladugård och några ganska ruckliga och förfallna uthus. I skogsbrynet nära ladugården och snedt emot min faders villa på andra sidan om några åkrar låg en liten pittoresk stuga, som min far förhyrde till sommarbostad åt sin gamla svärmor. Ner till Värtastranden, där nu brofästet är, förde en brant backe, som var fortsättning på den smala och knaggliga landsvägen inåt ön förbi Vattängen till Hersby och sockenkyrkan. Allt är nu förändradt till oigenkänlighet, och omdaningen har trots terasseringar och präktiga väganläggningar m. m. ej verkat tilltalande och förskönande. Idyllen och friden ha försvunnit, och det är väl detta som gör att hågkomsten av sommarhemmet, vilket i så hög grad kännetecknades av bäggedera, framträder i så vacker och förklarad dager. Mitt första säkra minne av detsamma anknyter sig emellertid till en episod, vars innebörd var föga idyllisk. Det var en dag i slutet av augusti 1859. Jag befann mig vid middagstiden på den lilla gångstig, som från vår villa förde till den ovannämnda landsvägen, och fick på denna se ett par herrskapsdroskor komma rullande, vilkas innehåll väckte min stora häpnad och förvåning. I den första droskan satt nämligen en gammal reslig och mycket korpulent herre — den tjockaste karl jag någonsin sett utom operasångaren Carl Johan Uddman — och i den andra en mindre reslig men ungefär lika korpulent dam. De voro tydligen för voluminösa för att få rum i ett åkdon; men för övrigt sågo de ut som den personifierade välviljan, och sedan de stigit ur och fått veta vad jag var för en, hälsade de mig med stor vänlighet och gjorde mig den äran att få ledsaga dem till fars villa. Där skulle de nämligen fungera som faddrar vid min yngsta systers dop, vilket ägde rum nämnda dag eller den 28 augusti och förrättades av överhovpredikanten Eurén. Jag fick sedermera veta, att det välmående paret var själva Lidingökungen, Johan (Janne) Zetterberg och hans maka Maria Christina Lindbom, ävensom att deras son Harald och tre vackra döttrar Nanna, Hertha och Gerda[2] voro närvarande vid dopet och med bland gästerna vid den därefter följande middagen. Om denna bevarar jag ingen hågkomst, men däremot en rätt livlig sådan om dopförrättningen, förmodligen därför att den ägde rum under den här ovan omtalade hängbjörken och därför att den långa svarta prästen och hans märkvärdiga förehavanden förmådde särskildt fängsla uppmärksamheten.
Janne Zetterberg, som egentligen bette Enblom, men efter sin styvfader kofferdikaptenen Berndt Zetterberg antagit dennes släktnamn, var en av min fars närmare vänner. Som ledamot av och vice talman i bondeståndet hade han spelat en framskjuten roll vid några av 1840—50-talets riksdagar och var en allmänt aktad och högt ansedd man, särskildt på Lidingön, där hans livliga intresse för och gagnande verksamhet i kommunala värv jämte hans stora förmögenhet förskaffade honom det ovannämnda binamnet. Han ägde Hersby, Ekholmsnäs och Sticklinge och bebodde det förstnämnda, där han och hans maka utövade storartad gästfrihet. Särskildt var detta fallet på Christinadagen, fru Zetterbergs namnsdag, då gäster i stora skaror från ön och från Stockholm infunno sig för att framföra sina lyckönskningar och njuta av både materiell och intellektuell välfägnad. Jämte visthusens och källarnas, hönsgårdens och trädgårdens produkter serverades nämligen på Hersby musik och sällskapsspektakel. I huvudbyggnadens ena sidoparti var en riktig teater med scen och salong inrättad, och där gåvos ej blott på Christinadagarna utan även på andra bemärkelse- och festdagar föreställningar, som mången gång höjde sig över de vanliga amatörprestationerna. Bland de uppträdande märktes nämligen ibland verkliga aktörer och aktriser, som voro sommargäster på Lidingön, såsom Gustaf Kinmansson och hans maka Helfrid Torslow, samt mycket framstående amatörskådespelare såsom assessorn, sedermera justitierådet J. O. Wedberg och hans systerson, den glade studenten och mästerlige kuplettsångaren, slutligen tullkontrollören Ludvig Bergström.
De två sistnämnda voro Lidingöbor och bodde på det vackra Lidingsberg vid Lilla Värtan, som jämte de närbelägna gårdarna Bodal och Baggeby under förra hälften av 1800-talet ägdes av justitierådets fader, den högt ansedde Stockholmsborgaren, hökaren och stadsmajoren Johan Wedberg, en av min farfars vänner. Efter hans död ärvdes Lidingö-gårdarna liksom det Wedbergska huset vid Storgatan (n:o 8, kv. Hafssvalget) av det blivande justitierådet och hans enda syster, som var gift med stadsmajorens medhjälpare och efterträdare i viktualiehandeln Martin Ludvig Bergström.
Bodal och Baggeby voro förbundna med jordbruk och utarrenderade. På det sistnämnda bodde några år på 1860—70-talet hovintendenten Malmberg med familj, vilket gjorde att jag även om somrarna hade nöjet av min skolkamrat Filles sällskap. Mellan Baggeby och Lidingsberg, djupt nere i dalgången vid Värtans strand, låg ett litet sommarnöje, som kallades Gropen och beboddes av tullkontrollören och kompositören P. A. Ölander, fader till den förut omtalade dansmusikspelaren Johan. Till höger om Gropen lågt ett högt berg, varöver en brant stig förde till Lidingsberg och å vars högsta parti fanns ett litet gammaldags lusthus, inbäddadt i en liten rosengård och med den härligaste utsikt över Värtan och omgivande trakter. Själva Lidingsberg utgjordes av två äldre boningshus och en teaterpaviljong i en stor och lummig parkanläggning samt av en modernare villa nere vid sjöstranden. Denna innehades av familjen Bergström, medan den av de gamla byggnaderna beboddes av justitierådet Wedberg och den andra var uthyrd åt den ovan omnämnde hökaren och Ladugårdslandsbon Isaacson. Justitierådet var gift med Lotten Enblom — nära släkt med Lidingökungen — och hade en uppväxande barnskara, Bergström hade tre söner och Isaacson tre döttrar och två söner. Det fanns sålunda godt om ungdomar på Lidingsberg, och Fille Malmberg och jag försummade ej att bland dem knyta vänskapsband. Så var särskildt fallet med gossarna Isaacson, och genom dem blev jag bekant samt omfattad med intresse och vänskap av deras lärare i naturalhistoria på Stockholms gymnasium, den framstående botanisten och entomologen, lektor K. F. Thedonius. Han kom nämligen emellanåt på besök till Lidingsberg, och det var en stor glädje att få följa med på hans exkursioner till Gångsätra träsk och andra fyndorter för sällsynta växter, fjärilar och sländor m. m.
Baggeby och Lidingsberg voro de närmaste granngårdarna till höger om Torsvik och sedan man passerat Hersby skog. Denna sträckte sig å Värtasidan till ett högt bergsparti, vars högsta mellersta del vid sjöstranden slutade i en stor ravin eller jättestupa. Även till vänster om Torsvik begränsades dalgången av ett högt berg, som kallades Evas berg», och av skogsmark, och bortom denna kom man först till ett i midten eller slutet av 1860-talet uppfördt sommarnöje, som bar namnet Hasselbacken och var mycket uppmärksammadt, därför att ägaren, en byggmästare, i hörnet på ena gaveln hade såsom balkong anbragt den i förgyllningar och granna färger utstyrda predikstolen från gamla ryska kyrkan vid Kvartersgatan, som han förvärvat i samband med dennas flyttning eller ombyggnad. Ett stycke längre bort, på udden vid den natursköna Islingeviken, låg det idylliska Bygget, ett torp, som förvandlats till sommarnöje och som var ryktbart för sina skaldeminnen. Där skall nämligen »herdinnan i Norden» eller fru Nordenflycht ha tillbragt några år av sin oroliga levnad, och där bodde på 1850-talet Wilhelm von Braun. Om honom bevarar jag ej några personliga minnen, men min far brukade berätta, att Braun var föremål för Janne Zetterbergs vänskap och omvårdnad och att det emellanåt gick mycket gladt och livligt till på Bygget. Längst inne i Islingeviken låg Islinge gård, som ägdes av patron Immermann, en storväxt och vacker man, vilken tillhörde min faders umgänge och var med på bjudningar och gästabud i Torsvikshemmet jämte flera andra Lidingöpatroner.
Främst bland dessa framträder jämte Janne Zetterberg minnet av Edvard Witte på Gåshaga. Med honom var min far förenad i varm vänskap. Han var en reslig, präktig gubbe, en odalman av gamla stammen, rättfram, självständig och fritalig, och hans trevna och gästfria hem svarade mot hans person. På hans tid var nämligen Gåshaga något helt annat än i våra dagar, då sommarnöjes- och restaurangväsen berövat gården dess gamla herrgårdskaraktär och till oigenkännlighet omdanat och banaliserat omgivningarna. Med sitt härliga läge ytterst på högra udden vid Kyrkviken, den fria och vidsträckta utsikten över Höggarnsfjärden och stora segelleden, sitt anspråkslösa tvåvåningshus i gammal svensk herrgårds- eller storbondestil, sitt brutna tegeltak, sin stora grönmålade förstukvist, den av stora och lummiga träd omgivna gårdsplanen, den lilla blomstertäppan på andra sidan byggnaden och sina gamla väl underhållna, rödmålade ekonomibyggnader var stället så länge Edvard Witte härskade där eller nära ett halft sekel mönstertypen för en gammaldags skärgårds-gård. Den yttre trevnaden återfanns inomhus. Bottenvåningen bestod av en stor sal med utsikt åt Kyrkviken och Elfvikslandet och med de två sidoväggarna täckta av stora oljemålningar, föreställande utsikter över Gåshaga och det därtill hörande vackra Katrinelund, Wittes rum med fönster åt segelleden samt kök och skafferi m. m. En trappa upp lågo hushållerskans rum och ett par gästrum. Inredningen utgjordes av vitmålade pinnsoffor och länstolar, vackra antika byråer och speglar, en chiffonier av bonad ek o. s. v.
Edvard Witte utövade stor gästfrihet, men höll sällan bjudningar, utan umgängesvännerna begåvo sig vanligen till Gåshaga objudna på bemärkelsedagar och av andra festanledningar. De visste, att de alltid voro välkomna och att huset var rikt försedt för att även oförberedt kunna förnöja dem med materiell undfägnad. Till umgänget hörde i främsta rummet Lidingögrannarna, Zetterbergarna, d. v. s. Janne på Hersby och Harald på Sticklinge, gubben Stahre på Elfvik — kallad »Pippi» och fader till tre vackra och glada döttrar, mycket uppmärksammade på ön och i Stockholm[3] — Schultze på Rudboda, Immerman på Islinge m. fl., samt vidare många av de i det föregående omnämnda Ladugårdslandsgubbarna och andra stockholmsborgare. Det livligaste umgänget ägde rum om vintrarna, och fastän man på den tiden ej var så bortskämd med kommunikationsmedel som i våra dagar utan måste göra den långa färden till Gåshaga med häst och vagn över Ladugårdsgärdet, den gamla, ofta i vågskvalpet guppande flottbron mellan Kaknäs och Larsberg och så på knaggliga vägar tvärs över ön, trotsade man gärna väder och vindar för att få träffa gubben Witte och njuta av Kyrkvikens aborrar och braxnar, Höggarnsfjärdens strömming, det kraftiga hembryggda ölet och mahognibruna toddar. Mången gång vid dessa färder, som vanligen företogos på söndagarna, stannade någon av Piehlarnas eller Feychtingarnas, Schröders eller Sundströms trillor eller droskor i Grevgatshörnet för att hämta min far, i vars trägna arbetsliv Gåshagabesöken skänkte välbehövlig rekreation och angenäm förströelse. Om somrarna kom Witte emellanåt til Torsvik, och ofta fingo jag och syskonen följa med far på återvisit, och om bärtiden var inne, frossa på härliga bigaråer och krusbärsbuskarnas rika, av såväl amerikansk som inhemsk mjöldagg oberörda avkastning.
Jämte av Lidingöborna gästades Torsvikshemmet ofta och trots det stora besväret att komma dit av släkt och vänner från Stockholm. Några Lilla Värtatranden trafikerande ångbåtar funnos ej förrän efter midten av 1860-talet, den ovan omtalade vägen över gamla Lidingöbro var lång och tidsödande, och det vanligaste sättet att färdas till Torsvik och grannställena var att åka eller gå över Ladugårdsgärdet, Långbacken och förbi Hjorthagen till Ropsten och därifrån i roddbåt över Värtan. Detta mot nutidens fortkomstmedel så olika färdsätt tog en och en halv timme och stundom mer i anspråk, ty rodden var, om det stormade och vågorna gingo med vita gäss, mycket tidsödande och mödosam. Vandringen över Gärdet var ofta ansträngande. Så godt som all proviantering för hushållet skulle ju ske i staden, och matkorgarna m. m. utgjorde dryga bördor. Användning av åkdon förekom ytterst sällan, och även sedan ångbåtstrafiken kommit i gång, föredrog min far det hävdvunna fortkomstsättet med ekstockar och apostlahästar.
Före klockan 7 på morgnarna lämnade han hemmet, ofta ledsagd av någon av jungfrurna och dem av barnen, som hade ärende i staden, rodde över till Ropsten och tågade vidare, och vid 3- eller 14-tiden på e. m. företogs återfärden i motsatt riktning. Vänner och bekanta fingo göra sammaledes, och kommo de från staden och ej voro väntade, så att båt var till mötes, skulle de bestiga den vid Ropstensstranden belägna klippa, varav stället fått sitt namn på den tiden, då färja gick mellan platsen och Torsvik, och ropa på båt. Var det då motvind och stark blåst, kunde väntan bli lång; men 1850—60-talens stockholmare hade ej så brådtom och voro ej så bortskämda med bekvämligheter och så rädda för besvär som de nutida. Voro gäster väntade, på någon bemärkelsedag eller av någon festanledning, ordnades ofta deras avhämtning från Ropsten med extra båtar, och vid ankomsten till Torsvik hälsades de då välkomna med kanonsalut från det lilla batteri, som far anlagt på ett högt berg invid sjöstranden, samt fingo därefter den undfägnad i mat och dryck, huset kunde åstadkomma.
Ofta under färderna från staden inträffade det att min fader gjorde ett par timmars uppehåll på Ropsten på inbjudan av sina där boende vänner. Det ganska tätt bebyggda stället var nämligen ett riktigt borgartillhåll, och bland invånarne märktes de bägge bagarne, Piehl, bröderna Feychting, Sundström och Morsing, destillatorerna Küsel och Neukirch m. fl. I deras gästfria och solida hem gick det grundligt och muntert till, och från Torsvik hörde vi ofta under de lugna sommarkvällarna klotens buller i kägelbanan och dansmusiken från balsalongen. Någon gång fick jag göra far sällskap på bjudningarna hos Ropstensfamiljerna och bevarar därifrån livliga minnen av glada och uppsluppna gubbar, vänliga och välmående matronor, vackra tärnor och raska ynglingar, som voro överdängare i dans, segling m. m.
Seglingsidrotten omfattades med livligt intresse av sommargästerna vid Värtan. Lidingö segelsällskaps kappseglingar, som ägde rum ej blott på Lilla Värtan mellan flottbron och Tranholmarna utan även på Stora Värtan och Askrikefjärden, följdes med stort intresse, och bland pristagarne voro ofta Ropstensbon Robert Feychting och hans pojkar. Även jag och isynnerhet mina äldre bröder idkade med liv och lust segling och rodd, och ofta företogos fiskefärder till aborrgrunden i Tranholmarnas vassar och till Storholmarna utanför Rödstugan vid Stora Värtan.
Under flera år voro vi de enda sommargästerna på Torsvik, men i början av 1860 talet hade stockholmarnas sommarnöjesbehov från att ha varit ett fåtal natur- och landtlivsälskande familjers privatangelägenhet blivit nästan ett modekrav. Liksom flerstädes i de övriga omgivningarna anlades sålunda på Lidingöns stränder sommarbostäder och villor, ofta i den föga tilltalande men på den tiden mycket vanliga och omtyckta schweitzerstilen, och Torsvikshemmanet blev ingalunda lottlöst. Gubben Winqvist, vars både ekonomi och humör ej förbättrats med åren, fann naturligtvis med sin fördel förenligt att avyttra eller utarrendera byggnadstomter och snart uppfördes villor här och var på egorna och till och med i vårt omedelbara grannskap. Min fader hade fått kunskap om tomtupplåtelserna först då det var för sent att förekomma dem, och sålunda funno vi en vår vid utflyttningen, huru ett par villor växt upp alldeles invid vårt områdes gräns och skymde den förr så vackra utsikten över Värtan. Det var ju intet annat att göra än att söka finna sig till rätta med förändringen, vilket också lyckades några år; men sedan de nya husen befolkats med en societet, i vars begrepp om trevnad, oavsedt försilvrade trädgårdskulor, papier-maché-hundar och andra vedervärdigheter såsom prydnadsföremål, ingingo ett livligt pokulerande och bålhojande på verandor och i lusthus, kulörta lyktor och fyrverkeri o. s. v., var friden slut, och vårt Sommarbo erbjöd ej samma ro och behag som förut. Mina föräldrar beslöto sig därföre för att sommaren 1868 hyra ut detsamma och i stället slå sig ner på egendomen Gribbylund i Täby socken, som då på arrende innehades av min fars svåger C. E. Kindelius och beboddes av hans familj. Åren 1869 och 1870 voro vi åter på Torsvik, men sedan min moder på sommaren sistnämnda år bortryckts av döden, förlorade min far intresset för den miljö, där han njutit så stor lycka, men som nu mera för honom mest erbjöd vemodiga minnen. Vi bodde dock kvar ett par år till, varefter stället försåldes och familjen på försök tillbragte två somrar på det vid den vackra, från Mälaren i Botkyrka socken inskjutande Vårbyviken belägna Fittja. Mälarnaturen skänkte emellertid ej samma trevnad och behag som Lidingöns friska barrskogar och karga bergknallar, björkhagar och vida fjärdar, och så hamnade vi åter på ön, men nu vid Kyrkviken, där min fader först förhyrde en villa på Rudboda ägor och sedan eller från hösten 1878 arrenderade det under Hersby lydande Koltorp.
Beläget vid Kyrkvikens innersta del, i den vackra dalsänkan mellan Ekholmsnäs och Fiskarstugan, var Koltorp bebyggdt med ett gammaldags trähus i två våningar och omgivet av en frukt- och köksträdgård, som under min faders omvårdnad snart rycktes upp ur förfall och vanvård. Till gården hörde ett par tunnland jord, som lämnade bete åt en ko, vilken på vårarna hämtades till sommarnöje från min broder Eriks arrendegård i Västmanland och som sköttes av en även till hjälp i trädgården anställd Leksandskulla. Det hela var sålunda riktigt landtligt, alldeles i fars stil och smak, och snart var gubben åter i de gamla gängorna. Uppe med solen om morgnarna, sköt han undan slottsräkenskaper, protokoll och boutredningar och arbetade i trädgården med plantering, grävning, rensning, krattning, ympning o. s. v. och myste av belåtenhet, när husets övriga invånare småningom infunno sig för att hålla honom sällskap och husjungfrun Thilda vid ½ 7-tiden kom med kaffebrickan.
Till Koltorp hörde en liten på ett högt berg belägen villa, som kallades Klinten och beboddes av min äldsta syster och hennes make och deras med åren raskt ökade barnskara.
Från Klinten hade man den härligaste utsikt över Kyrkviken och det omgivande vackra landskapet med de gamla herrgårdarna och de talrika sommarvillorna. Förbindelserna med Stockholm upprätthöllos av ångbåten »Kyrkviken», men min far begagnade sällan denna lägenhet, som tog en och en halv timme i anspråk och på grund av uppehållen vid de många bryggorna var långsam och tröttande. Ännu i sextio- och sjuttioårsåldern i besittning av ovanlig vigör och rörlighet, föredrog han att göra promenaden över ön till Mölna och därifrån färdas med en av ångsluparna till staden. Härigenom erhölls en halvtimmes tidsvinst, och han hade även förmånen att på morgnarna komma tidigare till staden och i verksamhet i sina många befattningar och göromål.
Livet på Koltorp förlöpte i de gamla hävdvunna formerna, med träget arbete i vardagslag och besök av släkt och vänner, stundom gästabud på söndagarna och bemärkelsedagar. Den 18 juli, Fredriksdagen var det vanligen stor tillströmning av gäster för att lyckönska och fira familjens överhuvud; men umgängeskretsen minskades med åren. Döden gjorde sina skördar, och många andra förändringar ägde rum. Historien härom tillhör emellertid ett senare skede eller 1880-talet, vars hågkomster ej falla inom mina ungdomsminnens ram, men möjligen komma att någon gång skildras i annat sammanhang.
- ↑ Om dessa barndomsårens naturstudier har jag under rubriken “En sommarsaga”, lämnat några meddelanden i den år 1921 av Sveriges författareförening utgivna festskriften Innan vi började.
- ↑ Av dessa voro de två äldsta redan gifta nämligen Nanna med kammarskrivaren, sedan tullförvaltaren i Gävle Carl Bodman och Hertha med regementsskrivaren, sedan intendenten vid K. Posten Ludvig Ström. Gerda ingick år 1868 äktenskap med v. häradshövding Wilhelm Willers.
- ↑ Stahres bodde om vintrarna vid Storgatan (N:o 3 & 5) i hörnet av Jungfrugatan, eller det gamla trevliga hus, där Östermalmskällaren nu är belägen. Flickorna S. blevo gifta i släkterna Björck, Håkansson och Ankarcrona.