Från slaget vid Mykale till och med Aristides’, Pausanias’ och Themistokles’ sista öden

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Striderna vid Platää och Mykale
Illustrerad Verldshistoria, första delen
av Ernst Wallis (utg.) tillsammans med
August Bellinder, Lorentz Dietrichson, Harald Hjärne, Jens Lieblein

Från slaget vid Mykale till och med Aristides’, Pausanias’ och Themistokles’ sista öden
Kimon och Athens sjömagt till stilleståndet mellan Athen och Sparta  →


[ 341 ]

7. Från slaget vid Mykale till och med Aristides’, Pausanias’ och Themistokles’ sista öden.

121, 122. Athenska mynt (föreställande Akropolis).

Om triumfen i Grekland var allmän, så fans det likväl ett folk, som triumferade mera än något annat. Den förnämsta hedern för motståndet mot Perserna tillkom Athen. Det ensamt hade segrat vid Marathon; vid Salamis hade det, genom att tvinga sina bundsförvandter till strid, kommit desse att mot sin vilja bidraga till segern. Vid Mykale tillhörde äran nästan odelad detsamma, och det hade delat henne vid Platää, hvarest Athenarne hade utvecklat sin vanliga tapperhet. Hvilket grekiskt folk kunde uppställa några namn vid sidan af Miltiades, Aristides, Themistokles, i synnerhet af Themistokles, den mest trogne representanten af det grekiska folket, såväl genom sina förtjenster som genom sina fel?

Vi känna redan denne utomordentlige man, detta praktiska snille med sin smidighet, sin list, sin djerfhet, sin rikedom på hjelpmedel midt under sjelfva faran; för öfrigt utan betänkligheter i afseende på medlen, blott han nådde sitt mål, och som för att lyckas använde [ 342 ]allt, äfven bestickning. Han hade icke alltid rena händer, säga Herodotos och Plutarchos: han var tillgänglig för mutor. Men han förstod konsten att förena falheten med fosterlandskärleken och lät ofta det orättfångna guldet tjena frihetens sak. Efterverlden, som ej kunnat gilla denna brottsliga förening, har, liksom Athen, mot honom varit sträng, men rättvis, och har öfver hans namn satt den mans, hvilken så att säga, var statens gode genius, Aristides, hvilken folket, församladt på teatern, helsade med namnet den rättrådige, och som genom sin hofsamhet afhöll både Themistokles och Athenarne från öfverdrifter. Efter kriget föreslog Themistokles en sak af vigt, som kräfde hemlighet. Folkförsamlingen uppdrog enhälligt åt Aristides att derom taga kännedom och i hennes namn fatta beslut. Han förklarade, att förslaget vore mycket nyttigt, men högst orättvist, hvarpå folket, utan att närmare känna något derom, förkastade detsamma. Det berättas, att frågan gälde uppbrännandet af alla bundsförvandternas skepp, hvilka då befunno sig förenade i hamnen vid Pagasä, hvilket skulle hafva gjort Athen till Greklands enda sjömagt. Athenarne hade under sina ryktbare ledare visat sig modige, intelligente och bestämde, alltid färdige att allestädes och på allt sätt tjena den gemensamma saken. Sparta hade deremot, oaktadt det af alla hade ansetts böra stå i främsta ledet, qvarstått i skuggan. Genom sin oförklarliga långsamhet hade det upprepade gånger lemnat Athen ensamt och utan hjelp. I afseende på store män, kunde det blott uppvisa Leonidas, den ärorike soldaten vid Thermopylä; Evrybiades, hvilken prisades för sitt mod, men ej för sin klokhet; och slutligen Pausanias, segraren vid Platää, som likväl ej för segern gjort synnerligen mycket, och som snart befläckade sitt namn genom en brottslig äregirighet.

Sådant var likväl inflytandet af Spartas gamla ära, att Athen, trots sina förtjenster, öfverallt blott fann köld eller afund. Det var en uppkomling, hvars ära sårade. Themistokles hade ej låtit sig bländas af de hedersbetygelser, hvarmed Sparta hade öfverhopat honom, och hvilka kanhända från den misstänksamma demokrati, han tjente, ådragit honom det misstroende, som höll honom aflägsnad ifrån befälet under det minnesvärda året för segrarne vid Mykale och Platää. Han såg faran och fann dess botemedel. Athen låg i ruiner. Pallas’ stad hade ej någon annan befästning än den, som bestod af modiga bröst och tappra sinnen. Themistokles genomdref det fosterländska beslutet, att ingen skulle ur ruinerna uppbygga sitt eget hus, innan staden blifvit omgifven af starka murar. Hela folket egnade detta arbete sina krafter; skyndsamhet var också af nöden, ty redan hade äginetiska sändebud skyndat till Sparta, för att omtala detta företag. [ 343 ]Sparta sände en beskickning till Athen. »Man bör ej», sade densamma, »befästa någon stad, som ligger utanför Korinthiska näset; det är att anskaffa en borg för barbarerna, en tillflyktsort, hvarifrån de ej sedan kunna fördrifvas. Greklands verkliga fästning är Peloponnesos, hvartill Sparta skall göra ingången ointaglig...» Liksom det ej skulle varit möjligt för barbarerna att landstiga hvar som helst på halfön. Themistokles hade väntat sig denna skrymtaktiga förevändning; men muren var ännu icke tillräckligt hög för att trotsa ett anfall; man måste söka att vinna tid. Han lät derföre högtidligen sända sig till Sparta för att afgifva Athens svar, ditreste långsamt, och, då han anländt, uppsökte han hvarken rådet eller ephorerna. Då man häröfver uttryckte sin förvåning, svarade han: »jag skall, innan jag begär företräde, invänta mina embetsbröders ankomst, hvilka utan tvifvel qvarhållas af någon vigtig angelägenhet.» Emellertid arbetades det i Athen rastlöst af män och qvinnor, gubbar och barn. Från alla håll inlopp underrättelse härom till Sparta. Tillfrågad om denna sak, förnekade Themistokles förhållandet och rådde ephorerna att afsända några af sina medborgare för att med egna ögon öfvertyga sig om sanningen. På detta sätt skickade han gisslan för sin egen säkerhet till Athen. Han befalde i hemlighet Athenarne att qvarhålla dem till hans återkomst, och, då han slutligen erfor, att muren var tillräckligt hög för att skydda den återuppväxande staden för förolämpningar, gick han stolt till rådet i Sparta och sade: »Athenarne bådo ej om edra råd, då det gälde att öfvergifva sin stad och stiga ombord på flottan, de anse sig ej heller behöfva dem, då det gäller att bygga upp sina murar. Om man skickar sändebud till dem, för att af handla förståndiga och tillbörliga saker, skola de visa, att de äro i stånd att fatta, hvad Greklands gemensamma bästa kräfver.» Spartanerna måste hålla god min. De låtsade mottaga denna underrättelse utan vrede och beklagade, att man så illa uppfattat deras afsigter.

Det var ej tillräckligt att hafva befäst Athen; det var också nödvändigt att förse detsamma med en hamn, värdig dess nya magt. Phaleron var för litet och för osäkert. Vester om detsamma och 40 stadier (mer än 23 sv. mil) från staden var kusten försedd med tre inskärningar, som voro nog stora för att kunna ge skydd åt 400 fartyg. Themistokles hade länge kastat sina ögon på detta ställe. Betydliga arbeten hade redan derstädes blifvit utförda: han återtog desamma och inneslöt Peiräevs och Munychia med en vidsträckt mur, 30 fot hög, 60 stadier (öfver 1 sv. mil) lång och tillräckligt bred, för att två vagnar skulle kunna gå bredvid hvarandra ofvanpå densamma. Den var byggd af ofantliga qvaderstenar, fästade vid hvarandra genom jernhakar. Det återstod att [ 344 ]sammanbinda Peiräevs med staden genom en annan mur, för att betrygga kommunikationen dem emellan. Themistokles uppgjorde planen härtill, Kimon och Perikles utförde densamma, För att bevara Athens öfvervälde till sjös, föreslog han, att man hvarje år skulle bygga 20 nya treroddare, och, för att föröka invånarnes antal, förmådde han sina medborgare att lofva förmåner åt främlingar, i synnerhet åt arbetare, som bosatte sig i staden. Detta sista råd medförde en mycket lycklig verkan. Från alla håll skyndade man till den gästvänliga staden, och Athen fann uti sin tillväxande befolkning medel att till främmande land sända talrika nybyggare, hvilka i hög grad bidrogo att öka Athens inflytande och magt.

Efter segern vid Mykale höllo segervinnarne råd, för att afgöra Jonernas öde. Spartanerna förklarade, att man icke kunde beskydda de städer, som lågo på Asiens kust, utan bådo Jonerna öfvergifva sina städer och slå sig ned på de grekiska folkslags område, hvilka ej deltagit i frihetskriget. Att förstöra Miletos, Phokäa, Smyrna, Halikarnassos, var detsamma, som att öfverlemna Asien åt barbariet. Derom bekymrade sig dock Sparta föga. Athen svarade, att ingen hade rättighet att lägga sig i koloniernas angelägenheter, och lät för ögonblicket Jonerna förlika sig med Perserna, så godt de kunde, under afvaktan på, att det skulle blifva nog starkt för att befria dem. Chios, Lesbos, Samos och öarna i det Agäiska hafvet förklarades för medlemmar af Hellas.

Segern vid Mykale skänkte Grekerna det Ägäiska hafvet, men fienden egde ännu Thrakien. Ett stort antal Perser, till och med utaf de förnämste vid hofvet, hade der slagit sig ned eller höllo besättningar derstädes. Det var framför allt angeläget att befria Europas fastland och återjaga Perserna till Asien. Flottan seglade derföre till Hellesponten för att förstöra Xerxes’ bryggor, hvilka man ännu trodde vara i behåll. Leotychides fann, att hafvet sjelf hade utfört detta arbete, och återförde sina skepp till kusterna af Peloponnesos. Men Xanthippos och Athenarne ville icke vända tillbaka utan att hafva uträttat någonting, utan att åtminstone återtaga Chersonesos, hvilket före detta krig tillhört dem.

Innan Athen ännu rest sig ur sina ruiner, återstälde sålunda flottan dess sjövälde. Redan följande året återtogo de djerfva sjömännen hafvet. Med 30 skepp från Athen, under befäl af Aristides och Kimon, Miltiades’ son, förenade sig 20 fartyg från Peloponnesos, och flottan seglade under Pausanias’ befäl till Cypern, förjagade Perserna från den största delen af ön, seglade sedan åter till Hellesponten och [ 345 ]intog Byzantion, hvarest Pausanias gjorde åtskilliga förnäme Perser till sina fångar.

Pausanias kunde ej bära sin lycka och sin ära. Han ansåg ej lämpligt, att Persernas besegrare skulle nöja sig med att vara en obetydlig konung i Sparta, med händerna bundna af de vaksamme ephorerna. Tiondedelen af det byte, som erhållits vid Platää, hade blott upptändt hans törst efter rikedomar. Hans fångar invigde honom i sederna vid hofvet i Susa; de berättade honom, huru de store der lefde, deras veklighet, deras nöjen, deras magt öfver alla, som stodo under dem; och denna retande målning, jemförd med det stränga lefnadssättet i Sparta, slutade med att bortkollra denne svage och fåfänge karakter. Ibland dessa fångar var en Eretrier, hvilken för ett gagnlöst förräderi af Darius erhållit fyra betydande städer i Äolis. Hvad skulle då ej storkonungen gifva den, som åt honom öfverlemnade Grekland? Ifrån denna dag hängaf sig Pausanias åt utsväfvande förhoppningar. Med tillhjelp af sina fångar, hvilka han lössläppte, inledde han hemliga underhandlingar med Xerxes, hvilkens dotter han begärde till äkta under löfte att såsom brudgåfva medföra Spartas undergifvenhet. Och, liksom om han redan varit storkonungens måg, aflade han den grekiska drägten för den persiska, utvecklade en asiatisk lyx, hvartill Persernas guld fick bestrida kostnaderna, och omgaf sig med en lifvakt af Meder och Egyptier. Han glömde till och med, att han förde befälet öfver frie män, och behandlade sina bundsförvandter med en satraps stolthet och öfvermod. Följden var, att krigsfolket från Ägina och Peloponnesos återvände hem; de öfrige, vägrande honom lydnad, slöto sig till Aristides och Kimon. Dessa båda anförares hofsamhet åstadkom denna revolution lika mycket som Pausanias’ hersklystnad (477).

Det var verkligen en revolution. Oaktadt Sparta i största hast återkallade Pausanias och ersatte honom genom en annan amiral, stodo likväl bundsförvandterna fast vid sitt beslut. Ledningen till sjös öfvergick från Sparta till Athen, Grekerna delade sig, nationen fick två öfverhufvud. Men skall ej en gång ur denna delning ett förskräckligt krig uppkomma? I Sparta talade man redan om att vädja till vapnen, för att försvara den hegemoni, som Athen sjelf så många gånger tillerkänt Spartanerna. Men samtidigt med dessa händelser hade den andre konungen, Leotychides, segraren vid Mykale, som blifvit skickad till Thessalien, för att derifrån förjaga Alevaderna och andra Xerxes’ bundsförvandter, likaledes låtit sig bestickas med penningar. Senaten råkade i förskräckelse öfver den korruption, som från alla hall inträngde i Lykurgos’ stad, och en af senatorerna påpekade [ 346 ]genom Pausanias’ exempel faran för Sparta att skicka sina krigare så långt bort, midt ibland barbarerna och Asiens frestelser. Sparta skall ej alltid bibehålla denna vishet.

Aristides hade stor del i detta bundsförvandternas beslut. Återkommande med det förslag om ett ständigt förbund emot den gemensamme fienden, som han redan vid Platää väckt, lyckades det honom nu att få det antaget. Man uppdrog enhälligt åt honom att framkomma med förbundsvilkoren och bestämma de allierades skyldigheter. Det blef beslutadt, att Grekerna i Asien och på öarna skulle bilda ett förbund, hvars intressen skulle afhandlas genom allmänna sammankomster i Apollons tempel på Delos; att Athen skulle hafva ledningen i krig, men att hvarje stat skulle få behålla ett fullständigt oberoende uti sin inre styrelse, att den för den gemensamma saken blott skulle tillhandahålla krigsfolk, fartyg eller penningar till det belopp, som af förbundsförsamlingen bestämdes. Kostnadsförslaget uppsattes af den man, som numera gälde för den rättrådigaste icke blott i Athen, utan i hela Grekland. För att åstadkomma en rättvis fördelning i det erforderliga beloppet, genomreste Aristides fastlandet och öarna och gjorde sig underrättad om hvarje stads styrka och hjelpmedel. Det årliga sammanskottet uppgick till 460 talenter (1,890,000 kr.), hvilken summa deponerades på Delos under Apollons beskydd. Aristides utvaldes till skattmästare och fullgjorde detta uppdrag med sådan redlighet, att de allierade efter hans död ej ansågo uppsigten öfver denna skattkammare böra anförtros åt någon annan än Athenarne. Hans dygd gagnade sålunda hans fädernesland äfven efter hans död.

Themistokles hade förlagt talarestolen till Pnyx, för att talarne oupphörligt derifrån skulle för folket kunna utpeka hafvet. Det var åt detta håll, han velat vända dess uppmärksamhet och dess krafter. Han hade lyckats. Athen hade nu en krigsflotta, en handelsflotta och en talrik befolkning. Han hade gifvit Peiräevs en sådan vigt, att han, enligt Aristophanes’ uttryck, förmält hamnen och staden. Den förra beherskade den senare: den mängd af sjömän, som samlades på Pnyx, betryggade derstädes det folkliga elementets öfvervigt. Aristides, som var mer betänksam och högre uppskattade de gamla familjernas och jordegarnes intressen, lutade likväl mot slutet af sitt lif åt samma håll och gjorde alla offentliga embeten, till och med archonternas, tillgängliga för alla medborgare. Det var ett nytt slag för Solons författning. Men denna författning, som förskref sig från mer än ett århundrade tillbaka, kunde ej förblifva oföränderlig, då allt annat förändrades. Om Solon hade lefvat på Aristides’ tid, skulle han hafva gjort, hvad denne vise man gjorde. Hvarföre skulle några [ 347 ]olivplanteringar i Attika eller jordbesittningar i Thrakien medföra herraväldet öfver dessa 20,000 medborgare, hvilka sjelfve beherskade en stor del af Grekland och öarna? Dessutom var denna ärorika demokrati i högsta grad förtjent af en belöning; hon förtjenade verkligen, att lika politiska rättigheter infördes, emedan alla lika delat hängifvenheten och uppoffringarna för fäderneslandet. Den forna olikheten mellan de olika klasserna af medborgare utplånades sålunda. Theterna uti den fjerde klassen kunde göra anspråk på alla embeten, men de fingo också kännas vid de offentliga utgifter, från hvilka Solon befriat dem.

123. Herodotos.

Sålunda hade perserkrigen bidragit att gifva Athen den demokratiska författning, som Herodotos så mycket prisar. »Hon har», säger han, »det skönaste namn, ty hon heter jemnlikhet. Rådslagen och öfverläggningen tillhöra alla, verkställigheten några få, nemligen embetsmännen; och desse äro ansvarige för sina handlingar.»

Sedan Herodotos (med belägringen af Sestos) afslutat sin historia, äro vi utan ledning, och vi sakna underrättelser om Aristides’ och Themistokles’ sista dagar. Hvarken tiden eller stället eller de närmare omständigheterna vid deras död känna vi med visshet. I synnerhet rörande Aristides sväfva vi i stor okunnighet. Denne store medborgare var, oaktadt han länge haft om händer den rikaste skattkammare, så fattig, att staten nödgades bestrida omkostnaderna för hans begrafning och gifva utstyrsel åt hans döttrar. En offentlig minnesvård helgade hans hågkomst, och hans afkomlingar erhöllo under flere generationer en pension ur statskassan.

Themistokles var mindre lycklig. Han hade det felet att alltför ofta påminna sina medborgare, att han räddat dem. Det tempel, som han uppbyggde åt de goda rådslagens gudinna, syntes hafva för afsigt att föreviga denna påminnelse. Hans utpressningar uppväckte dessutom fiender mot honom. Han hade begynt sin offentliga bana med en förmögenhet af 3 talenter. Blott den del af hans egendom, som hans vänner ej kunde rädda undan indragning till staten och liksom den öfriga öfverföra till Asien, riktade statskassan med 80, enligt andra med 100, talenter. Det straff, han förut ådragit Aristides, drabbade [ 348 ]nu honom sjelf; han dömdes genom ostrakismen till tio års landsflykt. Han begaf sig till Argos, som tog väl emot Spartas fiende (471). Då han sedermera ansågs vara Pausanias’ medbrottsling, nödgades han taga sin tillflykt till Perserna.

Återkallad till Sparta, såsom vi förut nämnt, hade Pausanias efter någon tid flytt och återvändt till Byzantion för att fortsätta sina underhandlingar med Xerxes genom Artabazos, Bithyniens satrap. Han återkallades ännu en gång, och, förlitande sig på sina skatter, hade han den djerfheten att återkomma. Spartas gamla dygd hade verkligen till en stor del försvunnit. Falheten, ett ondt, som Perserna inplantade i Grekland, och som för detsamma blef ett lifsfarligt gift, började i Sparta framträda i öppen dag. Pausanias blef vid sin hemkomst kastad i fängelse; af brist på bevis eller genom mutor erhöll han åter friheten och fortsatte blott så mycket djerfvare sina planer. Man kom underfund med, att han sökte uppvigla Heloterna, för att störta ephorerna och förskaffa sig sjelf enväldet. Lagen tillät ej en träl att vittna emot en Spartan. Men han anskaffade sjelf bevisen för sin brottslighet. En af hans budbärare till Artabazos, som gjort den iakttagelsen, att ingen återkommit från en dylik beskickning, öppnade det honom anförtrodda brefvet och läste deri den befallningen, att han, liksom de föregående budbärarne, skulle dödas. Han lemnade derföre brefvet till ephorerna. De befalde honom taga sin tillflykt till ett tempel, liksom fruktade han Pausanias’ vrede. Den senare, hvilken härom snart fick underrättelse, skyndade till templet och sökte öfvertala honom att fullgöra sitt uppdrag. Ephorerna hade, fördolde i templet, hört allt; förräderiet var tydligt; man beslöt att bemägtiga sig hans person. Han flydde till Pallas’ tempel, varnad genom ett hemligt tecken af en bland ephorerna. Då man icke vågade med våld framdraga honom ur denna fridlysta helgedom, igenmurade man ingången för att låta honom dö af hunger. Hans egen moder frambar den första stenen. Då han var nära döden, utförde man honom ur templet, på det att helgedomen ej skulle befläckas genom hans döda kropp (467).

Pausanias hade sökt vinna Themistokles på sin sida; men Athenaren var alltför förståndig, för att inlåta sig med en så oförsigtig man. Emellertid blefvo spåren af dessa underhandlingar upptäckta, och Spartanerna dröjde ej att i Athen anklaga Themistokles för förräderi. Han flydde från Argos till Korkyra, hvilket hade honom att tacka för besittningen af Levkas; derifrån begaf han sig till Admetos i Epeiros, Molossernas konung. Han hade fordom förolämpat denne furste och fruktade för hans vrede. Admetos var frånvarande vid hans [ 349 ]ankomst. Vid återkomsten fann han Themistokles sittande vid härden, i sina armar hållande, ett af konungens barn, hvilket bad för honom. Admetos glömde vid denna syn sitt hat, vägrade att utlemna flyktingen och hjelpte honom att komma öfver till Asien (466). Themistokles begaf sig till hofvet i Susa, hvarest Xerxes nyss dött. Då han framträdde inför hans efterträdare, sade han: »jag är Themistokles, den bland Grekerna, som gjort dig största skada, men också den, som hädanefter skall göra dig det största gagn.» Han åberopade sig på den förmenta tjenst, han hade bevisat Xerxes, då han förmådde honom att efter slaget vid Salamis begifva sig på en skyndsam flykt, och förbehöll sig ett års tid för att lära sig persiska språket, så att han utan bistånd af tolk skulle kunna framställa sina planer. Artaxerxes, som beundrade hans snille och hans djerfhet, mottog honom med ynnest och skänkte honom tre städer i Mindre Asien: den ena skulle förse honom med bröd, den andra med kött och den tredje med vin. Angående hans död voro flera olika rykten i omlopp. Man berättade, att han, uppmanad att uppfylla sina löften, tagit gift för att ej nödgas bära vapen mot sitt fädernesland. Detta slut skulle komma oss att glömma hans fel, och denna frivilliga försoning skulle ännu mer föröka hans ära: men i strid med denna Diodoros’ berättelse låter Thukydides honom dö af sjukdom. Hans ben berättas i hemlighet hafva blifvit förda till Athen.

Det stora kriget är afslutadt. Dess store män hafva försvunnit. Andra tider begynna. Snart skola sönerna till segervinnarne vid Platää och Thermopylä ej hysa något betänkande att mot sina egna bröder använda sina fäders vapen, ännu rykande af barbarernas blod.